Idag var det säkerhetspolitisk debatt i riksdagen. Moderaterna begärde den  i höstas, med anledning av det ”oroande nya och försämrade säkerhetsläget i Sveriges närområde” och läget har ju knappast förbättrats sedan dess.

Men vad kom då ut av debatten? Ingenting, är den första reaktionen. Ingen ny förklaring till formuleringen om alliansfriheten i regeringsförklaringen, inget nytt i NATO-utredningsfrågan, inget nytt om hur partierna ser på kriget i Ukraina, terrorism eller de svenska positionerna.

Men faktum är att just detta är en nyhet. Kanske rentav den största: Det är som om ingenting har hänt, trots att samtliga partiföreträdare bekräftade att situationen förändrats till det sämre.

Man kan kalla det robust och ståndaktigt, vilket är precis vad utrikesminister Wallström (S) indirekt gör. Vi ändar inte säkerhetspolitisk linje på grund av rysk aggression, sade hon, det är NATO-förespråkarna som är rädda för Putin och vill ändra den svenska politiken därefter. Och vad skulle det ge för signal till Finland, om Sverige utreder frågan (som Finland har gjort ett antal gånger, min anm.)? Dessutom söker utredningsförespråkarna strid, samtidigt som de talar om samarbete i försvars- och säkerhetspolitiken, enligt Wallström.

Karin Enström (M) vände föga förvånande på steken och pekade på den oförankrade förändringen i regeringsdeklarationen och svensk tradition att samarbeta, nu när samtliga borgerliga partier är för en utredning och det dessutom finns goda skäl för en, vilket ambassadör Bertelman har påvisat.

De borgerliga partierna har onekligen viss uppförsbacke när utrikesministern inte utan tillfredsställelse påpekar att de hade åtta år på sig att utreda saken i regeringsställning och Dalunde (MP) påminde om Reinfelds tre kriterier för att frågan skulle bli aktuell; bred folklig förankring, parlamentarisk förankring samt att Finland går med. Men det är inget bra argument i sak att avvisa något bara för att det kunde gjorts tidigare och moderaternas försvarslinje går ut på att så mycket har hänt i säkerhetspolitiken bara sedan regeringsskiftet, att man måste lägga det bakom sig.

Men hur allvarligt ser de egentligen själva på NATO-utredningsfrågan?

Dagarna efter moderaternas begäran om dagens aktuella debatt gick Björklund (FP) ut och krävde återinkallande av Försvarsberedningen. Samma tågordning upprepade sig när den nyvalda partiledaren Anna Kinberg Batra (M) uttryckte behov av utredning av NATO-medlemskap och FP strax efter skruvade upp volymen genom att kräva att frågan ska in i överläggningarna om försvarsinriktningspropositionen med ett lätt förtäckt hot om att regeringen annars kan glömma en blocköverskridande överenskommelse om försvaret. Detta var dock inget som upprepades under dagens debatt, måhända beroende på att man inte är helt överens inom borgerligheten om att mosa försvarspropositionen på frågan, eller för den delen om man anser att Sverige ska bli medlem eller ej.

Därav Enströms ”diskussionslinje”, dvs varför vägrar ni utredning? istället för därför kräver vi en utredning om ni vill att decemberöverenskommelsen (som omfattar samarbete i säkerhetspolitiken) ska hålla och de pågående försvarsöverläggningarna fortsätta.

När det gäller den kommande försvarsinriktningspropositionen tror jag det finns en seriös vilja hos de flesta av partierna att sluta en blocköverskridande överenskommelse. Det beror dels på att man – faktiskt – ser allvarligt på situationen och vill ta gemensamt ansvar, men också på följande faktorer:

• Man vet att det inte finns några riktigt djupa partimotsättningar (sånär som NATO-frågan). Särskilt inte sedan försvarsminister Hultqvist har tonat ner den totala fokuseringen på nationellt försvar till förmån för mer både-och och inte längre pratar om att återinföra värnplikt utan utreda med fokus på Norge och Danmarks modeller. Partierna har inte heller något eget genomarbetat förslag till alternativ insatsorganisation och med tanke på den sifferexercis som försiggått de senaste åren, är man inte benägen att höfta vilt när det gäller kostnader för nya kreativa förslag.
• Ingen har en finansminister som är beredd att slanta upp de pengar som krävs, knappt ens till de första stegen i Försvarsmaktens decemberunderlag till regeringen, vilket Försvarsmakten enligt uppgift ska specificera till tre miljarder kronor om året imorgon fredag. Detta skapar i sin tur ett intresse för att om inte hålla ihop, så i varje fall inte bli sist kvar med minst pengar.
• Försvarsmakten har manövrerat sig fram till att i den allmänna uppfattningen stå för trovärdigt facit när det gäller försvarsekonomi – det är myndighetens besked och beräkningar man ställer mot partierna och så har det inte alltid varit. Vad gäller utformning av insatsorganisationen däremot, finns det synpunkter på huruvida det är rätt att i stort fullfölja inriktningen från 2009 eller ej, vilket i sin tur ger partierna möjlighet att byta klossar i Försvarsmaktens förslag, men i stort samförstånd hävda samma beräkningar (risk för hundhuvud i Försvarsmaktens knä vad det lider).
• M, C, FP och KD vet att förväntningarna är höga på försvarsministern och att fallet kan bli hårt om finansministern vägrar öppna plånboken genom utfästelser om substantiella tillskott i närtid, eller om regeringen gör något som liknar det man kritiserade den förra regeringen för, när samarbetet imploderade inför öppen ridå i Försvarsberedningen. Det ger dem en stark förhandlingsposition. Samtidigt vet S, inte minst efter dagens aktuella debatt om säkerhetspolitiken, att de borgerliga inte kommer villkora NATO-utredning med samarbete och att samtliga har interna processer när det gäller respektive försvarspolitik, vilket innebär att man knappast kommer med genomarbetade motförslag. Hultqvist kommer därför, med hela regeringskansliet och Försvarsmaktens utrednings- och uträkningsresurser bakom sig, kunna peka på varje förslag, sätta en prislapp på den och njutningsfullt säga krona för krona.

I partiledardebatten nyligen deklarerade statsminister Löfven att man ska arbeta fram en nationell säkerhetsstrategi. Det är bra och verkligen på tiden då den förra har nästan 10 år på nacken och EU ska komma fram till motsvarande under året. Wallströms aviserade säkerhetspolitiska vårturné, för ett brett samtal om frågorna, ska förmodligen ses i ett sammanhang och det kan tyda på att det är hon som ska leda arbetet. Moderaterna, å sin sida, ska under Wallmarks ledning ta fram en ny försvars- och säkerhetspolitik, men innan dessa processer är klara ska alltså en försvarspolitisk inriktningsproposition jobbas fram och sedan beslutas om.

Egentligen är det inga konstigheter. Försvarspolitikens bästa gren har länge varit att fatta beslut i fel ordning och om man väntar på att alla ingångsvärden ska vara på plats blir det aldrig några beslut över huvud taget – vilket också är ett slags beslut när tiden går och verkligheten förändras.