Idag blev det klart att Sannfinländarna tar både utrikes- och försvarsministerposten i den nya finska regeringen. I Sannfinländarnas säkerhetspolitiska program från iår står det:

Vid ett fördjupat samarbete (i Norden) bör kontrollen över det nationella försvarets alla väsentliga kapaciteter bevaras och fötterna hållas stadigt på jorden.  Varje nation bevakar sina egna intressen. Sverige vill inte ingå en försvarsallians med Finland. I Sverige uppfattas vårt land som en buffertstat.

Det låter inte precis som den inriktningsproposition som riksdagen i Stockholm just nu behandlar, där man bl.a. säger att det finsk-svenska militära samarbetet även ska omfatta hävdandet av respektive lands territoriella integritet och självförsvar.

Men denna sannfinländska partilinje – inklusive omdömet om Sverige – ska nu hanteras jämte de överenskommelser som regeringspartierna redan har gjort inför regeringsbildningen, där det bland annat sägs att samarbetet med Sverige ska fördjupas och att Finland behåller möjligheten att ansöka om medlemskap i NATO (vilket även upprepades vid dagens presskonferens).

Sannfinländarna är kritiska mot NATO, men motsätter sig inte (ännu) en NATO-utredning. I det ovan nämnda programmet skriver man också att

Den mest sannolika katalysatorn skulle då vara en ansökan från Sverige.

Sammantaget skulle en preliminär bedömning vara att det finska intresset svalnar något, vad gäller ett så fördjupat försvarspolitiskt samarbete som Sverige önskar. Detta medan NATO-optionen bekräftas – i alla fall verbalt – trots att Sannfinländarna praktiskt hanterar både försvars- och utrikespolitiken. Möjligen hörs en suck av lättnad i Moskva, samtidigt om det måste vara en smula uppseendeväckande. Särskilt om man jämför med Sverige där man skulle kunna säga att den omvända linjen råder.

Man ska inte underskatta betydelsen av personliga relationer. Försvarsminister Hultqvist hade omvittnat lätt för att komma överens med tidigare försvarsminister Haglund och jag är övertygad om att det gjorde skillnad. Hur ska det gå att samarbeta med utrikesminister Soini och hans kommande försvarsministerkollega vet vi ännu inte, men det är uppförsbacke och det är helt fel tid för det.

Uppdatering 28 maj

Blivande försvarsminister Jussi Niinistö (Sannfinländarna) dämpar möjlig svensk oro genom att i en intervju med Svenska Yle bekräfta inslagen väg i det finsk-svenska militära samarbetet:

Hur kommer samarbetet med Sverige att utvecklas under din ministerperiod?

– Det kommer att bli tätare. Vi fortsätter det arbete som den föregående regeringen och försvarsminister Haglund inlett. Alla partier i riksdagen står bakom detta. Vad det sedan leder till återstår att se. Någon försvarsallians är åtminstone inte ännu i sikte, men säkert kommer samarbetet att fördjupas.

Vidare upprepas den öppna hållningen till NATO. Niinistö säger bland annat:

(…) som en del av den utrikes- och säkerhetspolitiska utredningen kommer det att göras en Nato-utredning där man kommer att väga fördelar och nackdelar med Nato.

Sammantaget är budskapet att det inte blir några dramatiska förändringar i Finlands försvars- och säkerhetspolitik om Niinistö får råda. Vi på andra sidan Östersjön får lägga mer vikt vid hans ord än det säkerhetspolitiska program jag hänvisar till ovan. Framförallt bör den svenska regeringen sköta sin del av dansen och koordinera sig med Helsingfors vad gäller kommande NATO-utredning. Men inte bara det. Om nu intresset kvarstår vad gäller försvarssamarbete med Sverige i den nya fiska regeringen, finns det skäl att även titta på andra aspekter; mellan folken och mellan parlamenten. Jag skrev lite om det för ett tag sedan, hos Folk och Försvar. Tätare militära relationer måste följas av en gemensam säkerhetspolitisk verklighetsbeskrivning. En nordisk eller svensk-finsk försvarsberedning bör inrättas.

Det är i början av en mandatperiod man har chansen att sätta agendan för processer som annars drunknar de dagliga hanteringsfrågorna. Jag hoppas att Hultqvist och Niinistö tar ett starkt gemensamt grepp redan från start.