Konsekvenserna av ÖB:s klarspråk

Jag begår nypremiär på bloggen med en lång text som för de med kort om tid och tålamod leder fram till följande ställningstaganden: ÖB kommer inte få mer pengar och förtroendeklyftan går djup mellan Högkvarteret och Regeringskansliet, liksom mellan initierade bedömare och den moderatledda Alliansen. Allmänheten bryr sig dock föga. Den största utmaningen för politiken i ÖB:s budskap är den del som handlar om att ge och ta emot militärt stöd. En seriös hantering av försvarsfrågan framöver bygger på att man vill göra rätt mer än hålla hundhuvudet från det egna knäet samt att initiativ tas till en Nordisk försvarsberedning, som helst har presenterat resultat innan Europeiska rådets försvarsmöte i december 2013. Ett av resultaten kan vara att vi gemensamt utreder, förankrar och skapar den nordiska grenen av NATO: NOTO.

•••

Det började med ÖB:s varningar kring försvarsekonomin i Almedalen i somras, sedan kom fd chefen MUST varningar för den ryska upprustningen under hösten och nu följer ÖB upp dessa karga budskap lagom inför att Folk och Försvars Sälenkonferens bryter ut om precis en vecka.  Han berättar i SvD att Försvarsmakten har genomfört spel som visar att Sverige kan försvara sig på egen hand mot ett angrepp med ett begränsat mål under ungefär en veckas tid. Därefter måste hjälp anlända, oklart från vem eller vad.

Den kombination av häpenhet och lättnad som bryter ut efter ÖB:s klarspråk är uttryck för att få ändå visste hur det var ställt och att de som gör det tyckte det var på tiden att det sades rakt ut. Men det rymmer också en förvåning bland initierade över att det inte omedelbart föranleder stor skandal och upprörd debatt med politiker vid stupstocken, som till exempel i fallet med Saudiaffären. Ovanpå detta tycker förmodligen många att det låter i magraste laget, alldeles oavsett om spelen bakom är realistiska eller ej. Dessutom, budskapet får märkligt nog på en och samma gång samtliga inblandades världsbild bekräftad:

Vad var det vi sade, säger experter, initierade anställa och före detta anställda, som med tilltagande irritation betraktat vad man menar är en moderatledd skönmålning av sakernas tillstånd i Försvarsmakten. Var gång regeringsföreträdarna kommunicerar framöver kommer de associeras till Per Albin Hanssons vår beredskap är god 1939 och när en sådan bild har satt sig är det få som intresserar sig för annat än att bekräfta det.

Vad var det vi sade, tänker man i delar av UD och finansdepartementet, övertygade om att försvaret – eller snarare det militärindustriella komplexet – nu enligt tradition släpar fram den ryska björnen och den svenska militära underlägsenheten för att försöka skrämma upp försvarsanslagen och bädda för de budgetunderlag som Försvarsmakten ska leverera till våren. Vad skulle Ryssland vinna på ett sådant företag, undrar vän av ordning, när man bl.a. har ett så omfattande beroende av handel med EU och tillräckligt med problem i Kaukasus? Jag vågar påstå att man i en bredare allmänhet och djupt in i regeringskansliet undrar varför i hela friden Ryssland med ett väpnat angrepp skulle göra det man kan uppnå med andra medel? Vem kan på allvar tro på ett sådant scenario? Varför skulle vi bygga upp en större krigsorganisation i en värld som bygger på allianser och ömsesidiga beroenden, inte minst Rysslands beroenden?

Till detta kommer generationer som inte har någon egen relation till kalla kriget eller hotet från Öst, eller ens haft kontakt med Försvarsmakten och än mindre låter försvarsfrågan styra röstsedeln. För dem ligger det närmare till hands att Sverige skulle kunna slås ut av IT-angrepp från Peking eller kontaminerat vatten genom inhemsk terror, än av militära angrepp styrda från Moskva.

Men i Alliansen finns Folkpartiet, som tolkar detta på motsatt sätt. Vad var det vi sade, säger även de, som sedan Björklunds stridsvagnstal i Sälen för några år sedan har gjort sig till Alliansens brinnande vårdkase i försvarspolitiken.

Vad var det vi sade, säger också Socialdemokraterna och pekar på alla gånger man sökt samförstånd och petat i skavsår som personalförsörjning och materielförsörjningsfrågor.

Precis vad vi har skrivit, tänker försvarsbloggare som med allt större precisionsgrad och offentligt genomslag satt bilden av två olika verkligheter: Försvarsmaktens tillstånd som den beskrivs i offentligheten och Försvarsmaktens förmåga i realiteten.

Så hur kan man förstå den nuvarande situationen och vad kan vi förvänta oss framöver?

”Det kan till att börja med konstateras att de militära myndigheterna egentligen aldrig har lyckats få politisk sanktion på de uppgiftsbeskrivningar man gjort. Turerna runt försvarsbesluten har uppvisat ett ganska ensartat mönster. Överbefälhavaren har gjort en resursbehovsbedömning, vagt kopplad till en beskriven hotbild. Statsmakterna har därefter tilldelat resurser på en lägre nivå, varefter den verkliga planeringen visar sig ge utrymme åt en försvarsorganisation av avsevärt mindre omfattning än vad både överbefälhavaren och statsmakterna förutsatte. Resursdiskussionen har då helt förlorat kontakten med hotbildsdiskussionen. Den realiserade planeringen ligger i allmänhet på en nivå som överbefälhavaren i tidigare dokument har beskrivit som en katastrof för landet. I nästa planeringsvarv tas därefter på samma sätt denna realiserade nivå fram som en förhållandevis hygglig dimensionering varifrån olika nivåer därefter utvecklas. Detta mönster kan inte undgå att till slut kasta en skugga över trovärdigheten såväl i de framförda argumenten som beträffande konsistensen i det man slutligen åstadkommer.”

Med detta gamla men förbluffande aktuella citat ur en artikel av den dåvarande generaldirektören vid Försvarets rationaliseringsinstitut, Gunnar Petri, inleder Ola Hedin sin ESO-rapport Försvarets förutsättningar – en ESO-rapport om erfarenheter från 20 år av försvarsreformer. Rapporten är kunskap i koncentrat, dessutom pedagogiskt framfört, och rekommenderas varmt.

Det citatet pekar på är, som Hedin skriver i sin rapport:

”(…)  några av de kanske mest grundläggande styrningsproblemen som hade behäftat försvaret. Regeringen beslutade om operativa anvisningar för försvarsmakten med bestämmelser om bl.a. beredskap och uthållighet. Men det var egentligen oklart, åtminstone i relationen mellan riksdagen och regeringen och mellan regeringen och försvarsmakten, vad försvaret skulle kunna klara av för uppgift mer konkret, och vilken motståndare – till typ, kvantitet och kvalitet – som skulle få dimensionera försvarsmakten. (…) I detta ”ingemansland” av planeringsförutsättningarna hade spelrummet för olika intressenter haft sitt handlingsutrymme. Statsmakternas motdrag blev i de flesta försvarsbeslut att pruta på budgetanspråket i vad som närmast kan liknas vid ett förhandlingsspel. Detta skulle så småningom också yttra sig i försvarsutskottets begäran om ”spårbarhet” mellan uppgifter och förband som man ansåg att regeringen inte redovisade för riksdagen (…) Men en annan effekt av denna ordning var att försvarsmakten, och försvarsgrenarna, helt naturligt försökte minimera riskerna och dimensionera antalet förband och dessas egenskaper utifrån en försiktighetsprincip eller värsta någorlunda troliga utfall. Om den säkerhetspolitiska utvecklingen blev allvarligare hoppades man på mer pengar för att fylla olika luckor, ett fenomen känt från försvarsplanering i andra länder.”

Det ligger i sakens natur att man aldrig kan uppleva ett tillstånd av total samstämmighet kring hur Försvarsmaktens behov ser ut och den säkerhetspolitiska bedömningen varierar alltid efter fokus, kunskap och intresseområden. Däremot kan det råda balans mellan de uppgifter riksdagen beslutar om och den ekonomiska ramen, och om det råder stor samsyn över blockgränserna kring det innebär det en ganska fast ram och en någorlunda beständig inriktning. Och det håller så länge debatten förs på den principiella nivån, där man inte nagelfar varje formulering och går till botten med begreppen som slängs runt.

Men när nu ÖB preciserar tillståndet till något som går att begripa, i alla fall vid en första betraktelse, måste alla omorientera sig efter det och det kommer märkas framöver. Motreaktionen kommer bli krav på att spelen redovisas, dvs. är de realistiska? Har man inte tagit i lite i överkant, där på Högkvarteret? Och vid vilken tidpunkt ser Sveriges förmåga ut på det sättet? Etc. etc.

De operativa kraven på Försvarsmakten är sällsynt luddiga och svåra att utvärdera och den politiska viljan att tala klartext om bakomliggande resonemang är begränsad. Sverige har aldrig kunnat försvara sig uthålligt på egen hand vid ett omfattande militärt angrepp och militär förmåga kan som bekant egentligen bara bedömas utifrån den situation och det motstånd den ska kunna möta. Till detta kommer att den samlade försvarsförmågan omfattar många faktorer utöver den rent militära; politisk- och ekonomisk stabilitet, förmåga till beslutsfattande, samhällets samlade resurser, försvarsvilja samt hur livskraftiga relationerna ser ut med omvärlden.

Eller med andra ord och i klartext: Ingen tycker det är realistiskt eller nödvändigt med ett fullskaligt invasionsförsvar på egen hand mot ett upprustat Ryssland anno t.ex. 2020. Och man skulle naturligtvis kunna hävda att om det är helt uteslutet med någon enda form av militärt angrepp, begränsat mål eller ej, ja då är ju faktiskt förmågan tillräcklig så länge som den medger det deltagande i internationella insatser och andra uppgifter, som t.ex. incidentberedskapen, riksdagen har beslutat om.

Mot detta sätt att se på saken kan invändas att;

  1. förmågan inte är vad som förespeglats folket att man uppnår till en kostnad om ca 40 miljarder kronor om året. Särskilt inte som försvarsreformen har beskrivits som en förmågehöjning med snabbt gripbara, materiellt utrustade och professionella förband.
  2. Det framstår som att inte förmåga och hotbild hänger ihop, i synnerhet inte efter Försvarsmaktens signaler under hösten samt den politiska förklaringsmodellen till behovet av uppgradering av JAS Gripen, där man från både höger och vänster pekade österut mot utvecklingen av de ryska flygstridskrafterna och en allmänt ökad osäkerhet.
  3. Om omvärldsläget skulle försämras och ett militärt angreppshot växa fram, är systemfelen och bristerna så stora att man svårligen rättar till dem med de snabba förlopp som framhålls enligt punkt 2.

Så, hur kommer då politiken möta ÖB:s budskap? Genom mer pengar? Anpassa hotbilden efter förmågan? Eller göra ett omtag inom befintlig ram?

Min bedömning är fortsatt att det inte blir mer pengar – det framgår med all önskvärd tydlighet genom skrivningar i budgetpropositionen och regeringens uppdrag inför myndighetens underlagslämning till våren. Man ska inte heller glömma statsministerns budskap när Karin Enström presenterades som ny försvarsminister. Han sade att hon har två viktiga uppdrag, varav det första nämndes lite pliktskyldigt (fortsätta utveckla insatsförsvaret) medan det andra kom med större eftertryck: ”Fortsätta upprätthålla ordningen i Försvarsmaktens ekonomi. Det är en oerhört grundläggande uppgift”.

Hotbildsbeskrivningen kommer inte se väsensskild ut gentemot tidigare och den bästa ledtråden just nu till hur beredningens skrivningar kommer se ut i juni, det får man genom att blicka över Östersjön. Våra vänner i Finland, som knappast kan anklagas för att ta lätt på Ryssland, har nyligen formulerat sig om sin säkerhetsmiljö och finner att den för närvarande är ”stabil”, men skriver också:

”Hotet om användning av storskaliga militära maktmedel har minskat, men risken för det kan inte uteslutas på lång sikt. Militära maktmedel kan också användas i begränsad utsträckning i regionala och interna konflikter samt i samband med andra maktmedel. I framtiden betyder inte ens omfattande användning av maktmedel nödvändigtvis att man tar i besittning eller tar kontroll över stora landområden. Målen kan försöka uppnås genom att använda maktmedel på ett oförutsett sätt och genom att snabbt ta i besittning vissa begränsade kärnområden. Tiden för att framföra en varning till försvararen och tiden för att höja beredskapen förkortas.”

Det skulle förvåna om Försvarsberedningen lämnar en rapport i sommar där bedömningen skiljer sig speciellt mycket från detta, faktum är att man mycket väl skulle kunna komma fram till att den förmåga ÖB beskriver i huvudsak är tillräcklig, givet hotbilden, men att myndigheten har misslyckats leverera det regering och riksdag har beställt. Utmaningen blir därvidlag att beskriva bedömningen på ett sätt så att hotbildsbedömningen inte uppfattas som situationsanpassad, men det kommer man kunna undvika genom att peka på grannarnas bedömningar, som t.ex. den finska.

Om ÖB tror eller hoppas att han ska få mer pengar, vilket han inte får, ökar naturligtvis den redan befintliga förtroendeklyftan mellan Försvarsmaktens ledning och politiken när han så småningom inser det. Och än mer om han inte får hjälp med att lösa sin omöjliga ekvation genom politiska beslut som på allvar skulle göra något åt den, dvs. att om man inte tilldelar mer pengar så fattas svåra beslut om att skära hela förmågor eller på allvar arbetsfördela i den Nordiska kretsen.

Och från Försvarsmaktens sida måste man kombinera sitt budskap om hotbild och förmåga med att förklara vad man drar för slutsatser av, och vilka krav på försvarsmakter som ställs, efter allt som hänt de senaste tio åren där dödandet av Usama Bin Ladin är symboliskt: 2001 invaderade USA ett helt land med målet att gripa eller oskadliggöra en man. Det misslyckades. 2011 räckte det med två helikoptrar och ett 20-tal operatörer för att få jobbet gjort. Avancerad teknik och mycket kvalificerade specialförband kan inte ersätta allt vad konventionella militära enheter heter, men att det måste påverka planering och investering är nog alla överens om. Med andra ord: Hur rimmar kraven med den tekniska och taktiska utvecklingen? Om man inte svarar på det upplevs det lätt som att man bara vill ha mer pengar att köpa samma pang med som förut.

Tillbaka till politiken: Det stora problemet för moderaterna är inte att hantera vare sig Försvarsmakten, opinionen eller oppositionen, utan de mindre och hårt trängda partierna i Alliansen i stort behov av egna profilfrågor. Men inte heller detta lär hålla de moderata strategerna sömnlösa. Jag gissar att man lutar sig tungt mot mätningar som visar hur få det är som låter försvarsfrågan styra sitt röstande.

Regeringen har inre spänningar att hantera: FP profilerar sig med KD och C i olika grad av följsamhet vad gäller synen på framför allt Ryssland som hot och materielförsörjningsfrågor, men i gemensam riktning vad gäller behov av ekonomiskt tillskott. Moderaterna håller tillbaka, samtidigt som man inte vill släppa FP helt lösa vad gäller hotbildsbedömningen och absolut inte tillföra mer pengar. Det finns olika orsaker till det och en är allmänhetens relativa ointresse för försvarspolitiken, men framför allt tror jag som nämnts inledningsvis att man på finansen och i UD, utifrån olika utgångspunkter, tycker denna uppmålade ryska hotbild är genuint obsolet.

Det stora problemet koncentreras istället till frågan om förmågan att ge eller ta emot hjälp. Att stå svarslös eller upprepa att man beslutar sig i varje givet läge håller inte i längden. Det blir alltför tunt, särskilt i kombination med ÖB:s förmågebesked, och riskerar bli för mycket till och med för en ointresserad opinion eftersom det nuddar vid en allmän uppfattning om regeringsduglighet och ansvar – och moderaterna har kämpat systematiskt för att uppfattas som det nya statsbärande partiet. Frågan om Alliansens förhållningssätt till allianser kompliceras också av att samtliga partier i olika grad, från klart uttalad viljeinriktning till Centerpartiets utredningslinje, bejakar medlemskap. Moderaterna kan inte tvinga S till nya ställningstaganden genom att hänvisa till att det svenska försvaret är alltför anorektiskt på egen hand, eftersom det understryker det egna ansvaret för detta. Och opinionen bedöms säkert (eventuellt felaktigt) vara mer emot ett Natomedlemsskap än för en inhemsk satsning på försvaret.

Hur överbryggas då dessa förtroendeklyftor? Det finns ingen mirakelkur mot år av underlåtenheter, men transparens, politiskt ansvar, fortsatt beskrivning av verkligheten som den ser ut, inklusive uppdaterad kunskap om de försvarssamarbeten och allianser som finns, slut på skönmåleriet eller för den delen situationsanpassade skräckbilder. Om hotbilden skruvas upp kommer det kräva ökad förmåga inom alla försvarsgrenar och inte minst civilt. Eller så får man sjunga ut om varför man inte kopplar det till Försvarsmaktens förmågor.

I förlängningen av det resonemanget uppstår en intressant fråga kring trovärdigheten och offentligheten: Om säkerhetsläget verkligen har försämrats genom en ökad militär förmåga i närområdet samt en rad ökade osäkerheter, är det då inte oförsiktigt att vädra den svenska (o)förmågan på detaljnivå från ÖB i SvD till kommentarsfält fyllda med i stort sett färdiga anfallsplaner? Kalla krigare som har hängt in uniformen tar sig för pannan när personal listas oförsiktigt på nätet och hickar förmodligen till över ÖB-intervjun, men enligt min mening är ÖB:s klarspråk uppfriskande alldeles oavsett vad man tycker om sakförhållandet. Den offentliga omogenheten, för att inte säga det ointresse som 200 år av fred har skapat kring försvarsfrågor kanske är ett resultat av våra lyckliga omständigheter, men ställer inte desto mindre till problem genom underliga subdebatter och missförstånd, samt förmodligen brister i beslutsfattandet. Jag tror det till del är det arvet som kommer till uttryck i tystnadsreflexer hos de som var med förr, det vill säga efter det krigsavhållande försvaret när det fanns en måhända ohederlig men ändå en poäng med att undvika blotta brister som en eventuell angripare hade haft nytta av. Här har yngre officerare, med erfarenhet från såväl internationella insatser som behov och kunskap av att diskutera sin verksamhet i offentligheten, helt enkelt en annan formativ bild av försvarets verksamhet än sina föregångare. De tål inte en tigande myndighetschef och ingen tror på det växande hotet så mycket att ÖB:s vädring ses som ett problem i det avseendet.

Slutsatsen av detta långa resonemang är att man måste finna en annan väg än att gräva upp de gamla vanliga skyttegravarna i Natofrågan, eller låta oron för vem som sitter med hundhuvudet styra vilka åtgärder som vidtas. För egen del brukar jag framhålla behovet av en Nordisk försvarsberedning. Det vore ett välkommet initiativ, särskilt innan försvarsfrågan diskuteras för första gången på många år vid det Europeiska rådets möte i december 2013. Och om man vill tänka nytt skulle man inom ramen för denna flytta det befintliga nordiska försvarssamarbetet till nästa nivå genom att utreda, debattera, förankra och skapa den nordiska grenen av NATO: NOTO.

Men detta är, som man säger i sagorna, en helt annan historia.

    • Bo Lennhammar

      Tack Annika för att Du återigen möter en bredare allmänhet i folkupplysningens tjänst. Jag tror dessvärre att försvarsfrågan med den nu sittande regeringen förbli olöst fram till nästa val. All heder till ÖB som lever enligt den förvaltningsmodell som vi har. Känner ansvar när hans uppgifter inte balanserar med givna resurser. Jag önskar verkligen att, han förmår att även fortsättningsvis agera efter sin (och min) övertygelse.
      Bosse

  1. Stagecoach

    Det var en intressant berättelse på många sätt. Resonerande. Noterar särskilt spekulationerna kring Alliansen. Dock så tror jag inte att de sitter kvar efter nästa val, men det får du gärna resonera vidare kring i ett annat inlägg.

    Slutsatsen, som jag förstår dig, är att den enda vägen att bringa ordning, eller i vart fall någon form av rimlig nivå på det militära försvaret, är att diskutera allianser på Nordisk nivå. Låt säga att EU kraschar, helt eller delvis (vilket inte är helt orimligt med Grekland och Portugal fortfarande på krisens rand), så skulle det kunna fungera som en motor för ett närmare Nordiskt samarbete.

    Men, bara lite funderingar på kvällskvisten. Som sagt, intressant att ta del av dina funderingar. Uppfriskande.

  2. jan-olov holm

    Vår försvarsmakt skall dimensioneras efter faktisk militär kapacitet /förmåga inte hot. Tycker att du begår ett tankefel här om jag nu förstår dig rätt att hotet är det som dimensionerar.
    Om Ryssland faktiska militära förmåga ökar kraftigt vilket den gör så bör vi dimensionera försvarsmakten efter detta.
    Om förmågan minskar långsiktigt kan vi gå ned pss.
    Ökar hotet ökar vi vår beredskap minskar hotet minskar vi vår beredskap.

    Militär rustning,övningsomfattning /profil på övningar ,retorik och meningskiljaktigheter vi ser mellan Ryssland och Nato och enskilda Natoländer och att de lämnar internationella överenskommelser är indikatorer på en höjd hotnivå.
    Så tyvärr ökar ogynsamt nog både hot och kapacitet och det har den gjort gradvis sedan Putins tillträde 1999.

    Det är helt enkelt för sent att beställa brandbilar när det börjar ryka i grannens hus.

    Tycker däremot NOTO är ett väldigt bra förslag och fyndigt :-)

    kn Jan-Olov Holm

    • Annika Nordgren Christensen

      Tack för kommentar Jan-Olov! Problemet med dimensionering efter faktisk kapacitet, och inte en kombination av det och ambitioner/vilja, är bland annat att även detta är relativt – så länge som man inte utrustar sig med kärnvapen etc och ställer en krigsmakt på stormaktsnivå på fötterna..

      • jan-olov holm

        Tack för svar Annika.

        Vi skall inte skaffa oss kärnvapen avskräckning.
        Vi skall ha förmåga att möta hejda och slå en motståndare i en riktning och hålla gard i annan riktning möta /hejda.
        Det finns ingen annan latent motståndare med kapacitet i närområdet än Ryssland.

        För det första så möter vi inte en hel stormakt utan en regional stormakt och fortfarande gäller marginaldoktrinen att motståndaren måste gardera andra riktningar.
        För det andra så har vi tack och lov en mkt gynsam militärgeografi som gör att den motståndare kommer att ha flaskhalsar transportkapacitet i luften och till havs.Det skall vi utnyttja genom ett bra skalförsvar.
        Dessa transportresurser kommer alltid att vara begränsade och givna målval för oss både i bas och under tilltransport fällning/landning/landstigning .
        Den transportkapaciteten ökar nu både inom transportflyg och överskeppningstonnage.
        Den utvecklingen kan inte Riksdagen,regeringen eller debattörer klubba bort eller gömma undan.
        Vår analys måste baseras på fakta.Utvecklingen av kryssningsmissiler,TUAV,långräckviddig attackvapen,taktisk markrobot.It vapen mm kompletterar och ökar förmågan till fjärr bekämpning.

  3. Daniel Eriksson

    Två frågeställningar här.

    På den tiden då Sverige fortfarande hade ett försvar att jämställa med Finlands(sent 80-tal) hade NATO/NOTO varit det enda svaret då också under samma förutsättningar som idag?

    Varför kommer Finland fram till en helt annan slutsats? De lägger t.om. mindre pengar än oss på försvaret och producerar större och mer kvalificerade förband med värnplikt som system istället för anställning. Och de väljer att behålla värnplikten och inte gå med i NATO/NOTO. Hur kommer detta sig?

    • Annika Nordgren Christensen

      Hej och tack för inlägg! Jag tror inte NATO/NOTO är svaret på allt, absolut inte. Även en art.5-allians rymmer som bekant osäkerheter och är ingen garanti. Men det finns en gräns för det nordiska samarbetet och det beror på allt från skilda allianstillhörigheter till nationella kärnor man vill behålla kontrollen över, och i detta perspektiv kan NOTO vara ett sätt att gå vidare. Finlands bevekelsegrunder kan andra bättre, men jag rekommenderar det färska dokumentet (länk i inlägg) för deras perspektiv.

  4. Daniel Vikström (@VikstromD)

    Mycket intressanta resonemang.

    Jag vill påpeka att jag har min huvudsaklig insikt på markarenan och inom markförbanden, dock tror jag att mitt följande resonemang har bäring även på FM i stort.

    Det jag vill är att lyfta ett varningens finger rörande FMs förmågor och möjligheten till att bibehålla och utveckla dessa förmågor. Det är min bedömning att, inom en överskådlig framtid (ca 5 år) har tåget gått då vi fortfarande har möjlighet att ens bibehålla vår försvarsförmåga. Efter detta kommer kompetens såväl som erfarenhet ha eroderats bort, främst på grund av det nya personalförsörjningssystemet, så till den grad att skadan är irreparabel och kommer att kräva att man i princip börjar om från grunden för att kunna bygga upp relevant förmåga.

    Jag vill mena att om inte kraftfulla beslut tas inom något enstaka år och nuvarande misskötsel tillåts fortsätta så kommer FM att inom ovan angiven tidsram råka ut för en systemkollaps med följd att vår försvarsförmåga kommer att hamna obetydligt över noll-strecket. Kan väl då också passa på att nämn att jag tror att de spel generalen hänvisar till sätter FMs förmåga i allt för god dager, en vecka torde vara en utopi om inte anfallaren arbetar enligt minimjölksdoktrinen. Så vidare långt från nämnda noll-streck befinner vi oss inte ens i dagsläget.

    Vad dessa beslut skall bestå i är givetvis oerhört svårt att säga. Jag har många och långtgående funderingar som i princip utgör en revolution in military affairs för Sverige. Dock inte i den traditionella meningen med fokus på moderniteter utan snarare i en helt annan riktning framför allt vad gäller markstridskrafterna. Dessa kräver dock vida utlägg i text för att göras rättvisa och ett kommentarsfält är knappast rätt plats.

    Kärnan i mitt budskap är att något måste göras relativt omedelbart om vi inte skall dra på oss en Svarte Petter som kommer att kräva minst en mansålder att ställa till rätta. Och jag tror inte att vi kommer att ges den tiden av aktörer i närområde eller omvärld, snarare står vi inför stora omvälvningar på den europeiska arenan redan inom 30-40 år som kommer att ställa många av våra föreställningar fullständigt på huvudet.

    Så allianser i all ära, med de monumentala vi problem har i dagsläget så måste dessa ofrånkomligen lösas om vi ska kunna vänta oss att någon alls skall ha viljan ingå något samarbete med oss.

  5. C-E.L

    Ett intressant resonemang. Att FM skulle ha en uthållighet på ca en vecka är ingen nyhet för vare sig krigsförbandschefer, Försvarsmaktsledning eller politisk nivå – detta har varit känt i ett antal år nu. Slutsatsen att ÖB inte kommer att få mer pengar är sannolikt riktig – det finns ingen parlamentarisk uförutsättning för en sådan ansats av olika skäl. Det fördjupade Nordiska sammarbetet som krävs för att ”rädda” den svenska säkerhetspolitiska situationen är en utopisk tanke och kommer att vara oerhört svår att förverkliga. Orsaken till detta är att de andra Nordiska ländernas säkerhetsperspektiv skiljer sig på avgörande punkter från Sveriges. Utöver detta är hälften av de Nordiska länderna medlemmar av Nato vilket medför att man fastnar i samma dilemma som EU när det gäller att försöka fördjupa försvarssamarbetet. För att ett sammarbete skall bära frukt så finns det några vetenskapligt påvisade faktorer att ta hänsyn till såsom strategisk kultur, förtroende och solidaritet, enheter av liknande storlek och kvalité, försvarsindustrins handlingsutrymme och klarlaggda avsikter som måste uppfyllas. I det Nordiska samarbetet saknas flera av dessa och det måste till stora och avgörande säkerhetspolitisk förändring hos oss alla – inte bara Sverige – för att detta skall kunna bli verklighet. Vad är det som får oss svenskar att tro att de andra Nordiska länderna skall komma rusande till vår hjälp för att rädda en kraschad svensk säkerhets- och försvarspolitik?

  6. Miljöpartist i grönt

    Tack för ett mycket intressant inlägg. Om Försvarsmakten har förmåga att stå emot ett ryskt angrepp i en hel vecka så tror jag att det är gott nog för att försvaret ska vara tillräckligt avskräckande. Problemet är att försvaret hela tiden skjuter på bäst-efter-datumet; nu ska IO14 inte vara förverkligad innan 2019 – så blev det med ”här och nu”. Man kan också vara tveksam till vilken förmåga insatsförbanden kommer att ha 2019 med tanke på att rekryteringen av GSS/T inte alls följer ursprunglig planering och med endast ett fåtal soldater kommer man knappast att kunna utbilda personalen i att uppträda i högre förband. (Ja, nu är högre förband inte längre fördelning utan bataljon.)

    Jag skulle gärna se en nordisk försvarsallians, eller varför inte i förlängningen en nordisk politisk union, men det kanske har rätt i att det i sådana fall måste ske inom ramen för NATO för att få med Norge och Danmark.

    • Alexander

      Intressant ESO-rapport och tänkvärt inlägg. Instämmer med andra kommentatorer att det är förmåga och inte hot som ska vara dimensionerande, precis som den finländska rapport formulerar det!

      Vad som känns frapperande i den nuvarande säkerhets- och försvarsdiskussionen är oförmågan att se elefanten i rummet, att kejsarens kläder lämnat ytterligt lite över för fantasin!?

      Låt oss se på markarenan. Vi kommer, någon gång, ha åtta manöverbataljoner, fyra mekaniserade och fyra lätta. För att slå en motståndare bör 4/1-förhållande eftersträvas för någorlunda förvissning om framgång. Sverige har således förmåga att slå en mekbat och en infbat. Vilken militärkonflikt i modern tid med marktrupp involverad har varit mindre i insatt trupp? Vad håller vi eg på med? Vore det inte mer hederligt att säga att vi tror inte på ett angrepp, vad avser markarenan, med två bataljoner!? Om det är orimligt kan en tes vara att helt lägga ner försvaret och således glatt spara 40 miljarder. En antites kan vara att faktiskt sakkunnigt göra en bedömning av möjliga motståndares förmåga.

      Men, oj nu drömde jag mig iväg och trodde att politiker skulle vilja ta ansvar för något större än endast få sitta kvar nästa mandatperiod.

  7. Sven Hugosson

    Mycket väl genomarbetad analys av ett väldigt oklart läge vad gäller både FMs uppgifter och förmågor och behov av pengar. Jag anser det vara klokt att luta sig emot Finlands bedömningar på längre sikt. De stämmer också med de baltiska ländernas syn på saken (NATO). Det finns så många hål i det svenska försvaret (vapensystem exvis LV, vapen till JAS, personal till flottan och armén och flygvapnet, artillerimateriel som inte enbart utgör uppvisningstrupp, stridsledning för flygvapnet, basorganisation både för flottan och flygvapnet mm mm) att FM inte kommer att få tillbaka ens en bråkdel av sin förmåga för exvis 10 år sedan utan avsevärt mera pengar. Om man konstaterar att det inte blir mera pengar så har man därmed sagt att FM kommer att ”tyna bort” som den nu har gjort i ca 10 år.

  8. Karl

    Annika,
    Imponerande klarsynt och bra analys som förtjänar vidare publicering. Kanske inte sin helhet men väl valda delar skulle utan problem kunna publiceras i någon dagstidning. Är den, av många tror jag, som inte delar den moderata strategernas bedömning, kring icke värdet kring försvarsfrågan. Tvärtom tror jag deras analyser är för smala och missar de breda lagren av populationen i svea rike. Tidigare kommentarer ger vid hand att det för den politiska och militära sfären är intet nytt kring vår korta uthållighet vid ett eventuell angrepp men för gemene man kan det nog tas emot annorlunda. Jobba för vidare spridning utanför bloggosfären.

    För tyvärr hålla med om att ytterliggare medel inte kommer finna sin väg till HKV i närtid. Den ökningen kräver att dagens prestige (den moderata) försvinner och att en bred samförstånd över blockgränsen söks. Detta tar tid (valet 2014) och det är i dagsläget det enda tror jag som kan öppna upp de låsta positionerna.
    Den Nordiska lösningen skulle kunna vara en lösning men likt ovan krävs en förändrad syn på alliansfrågan (NATO) även om jag tror att NOTO skulle gå hem bättre i stugorna – Finlands sak är vår fungerade ju på 30/40-talet.

    En eloge till ÖB Sverker Göransson för att tar bladet från mun och säger det många i vissa fall vet och andra fall befarat. Må han inte hamna på schavotten för detta utan fortsätta och bidra med nödvändigt moteld till de som tror att världen är ett under av förutsägbarhet och osjälviskhet.

  9. levfri

    Hade varken tid eller tålamod…egentligen, men fastnade ändå.

    Liksom tidigare kommentarer håller jag i princip med om Dina slutsatser, förutom NOTO. En god tanke – Ja, men kanske inte helt realistisk. Vår södra och västra granne har som sagt valt NATO som garant för nationell säkerhet. NOTO som forum för fördjupat samarbetet – möjligen, men som en organisation för regional hård säkerhet – vilket vi talar om – Nä. I vilka scenarion ser vi att Sverige blir angripen av Ryssland? Svårt att se detta som realistiskt. Det ökade ömsesidiga beroendet mellan Ryssland och Europa kommer under lång tid sannolikt att ha tillräckligt avhållande effekt. Troligen ökar dessutom denna effekt med tiden. Innan ett angrepp sker är nog situationen i regionen så pass allvarlig att andra organisationer/länder sannolikt redan är engagerade, eller drabbade – om man så vill. Trots detta tror jag att det är klokt att hålla ett öga på den store grannen i öster. Ryssland står inför stora domestiska utmaningar – demografi, organiserad brottslighet, drogproblematik, utvecklingen i Kaukasus och södra asien m.m – kombinerat med en allt mer totalitär statsapparat samt en synligare och aktivare opposition. En känd tes är att en yttre fiende/ eller hot (verklig eller inte) kan ena och hålla ihop stat och folk. Skulle Sverige enskilt hamna i det ryska blickfånget m.a.a av detta – inte sannolikt.

    Jag anser att vi saknar en tydlig nationell säkerhetsstrategi. OM vi inte menar att strategin är att deklarera solidarititet till våra grannar, utan att dra de praktiska och ekonomiska konsekvenserna, i hopp om att det ska inspirera grannarna att komma med brandslangen om det skulle brinna inom våra gränser….Historiskt har vi inte riktigt visat oss vara pålitliga därvidlag.

    Är det så att vi verkligen är oroliga över att upprätthålla vår säkerhet i ett försämrat omvärldsläge – då är det bara NATO som ger garanter om att hjälp kommer. Kan vi hoppas på EU – verkligen inte. Den dag vi är under hot och/eller attack är EU:s små resuser redan engagerade inom NATO, som de facto lånar ut militära muskler till EU. Analogt med detta är förhoppningen att förvänta sig stöd från enskilda länder både futilt och lite blåögt – detta oavsett solidaritetsförklaring.

    Som sagt, tackar för ett mycket intressant inlägg i debatten

    /Dag

    • Annika Nordgren Christensen

      Stort tack! Håller med om det mesta. Ett förtydligande: NOTO är en del av NATO:) Hög tid för uppdatering av den nationella säkerhetsstrategin som beslutades 2006 (om jag minns rätt)! Och inför Europeiska rådets försvarsdebatt i dec 2013 måste Sverige rimligen ha en uppfattning om den Europeiska förmågan etc., vilket i sin tur helst ska hänga ihop med hur vi ser på Sveriges roll och ansvar.

  10. Richard Loe

    Nu råkade jag vara med på just den övningen där vi prövade detta, och kan konstatera att scenariot var realistisk (motståndarens syfte var att besitta nyckelterräng under en begränsad tid i syfte att uppnå bredare politiska mål) samt att hotbilden (dvs motståndarens förmåga och deras taktik) var i underkant jämfört med vad vi har sett dom nyttja på andra håll. Vissa tycks tro att ekonomiska relationer mellan in Europa utgör ett hinder för denna typ av militära angrepp, men detta är inte nödvändigtvis rätt. Mycket beror på vilka risker eventuella motståndare är beredda att ta för att uppnå deras strategiska mål. Detta påverkas av de ekonomiska relationerna inom Europa (t.ex. tyskt beroende av rysk gas). Men, innebörden av dom relationerna kan också vara att vi inte kan lita på andras hjälp om något anfall skulle ske i verklighet då andra länder helt enkelt har mer att vinna på att inte stödja oss militärt. Alternativet till det sistnämnda är dock att andra länder har egna strategiska intressen som gör att dom måste agera om vi blir anfallna, eventuellt till den grad att dom besitter delar av vårt land i eget försvarssyfte vare sig vi vill det eller ej (Gotland är en sådan nyckelpunkt för flera olika länder). Man ska ha helt klart for sig att dom länder som väljer att stödja oss gör det i eget syfte, och vi kommer att betala ett pris för det – fråga bara britterna om det (handelsekonomiska) priset som USA tog för att ge Storbritannien stöd under andra världskriget. Allt detta gör att frågan om framtida svensk försvarsförmåga blir (eller rättare, borde vara) en slags riskbedömning – vad krävs för att både avskräcka den mest sannolika angriparen samtidigt som vår förmåga framstår som tillräckligt trovärdigt för att vi ska kunna begära – och få – hjälp/stöd från andra länder/organisationer på villkor som vi kan acceptera?

  11. Stefan Ungerth

    Annika Nordgren Christensen for president!
    Välformulerat, genomtänkt och tankeväckande.
    Mycket läsvärt, tack för det Annika!

  12. Pingback: Sverige och Atlantpakten, del 3 « Joakim Larssons blogg
  13. Pingback: Sverige och Atlantpakten, del 3 « Lantvärnet
  14. Pingback: ÖB hotar rikets säkerhet « annika nordgren christensen
  15. Pingback: NATO:s formella och informella inflytande | Säkerhetspolitiska Reflektioner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s