Den 74:e Rikskonferensen avslutades i tisdags och jag följer upp min prolog med en epilog efter att ha funderat några dagar över vad som egentligen hände. Låt mig ta mig an det genom ett antal korta nedslag:

Utrikesminister Ann Linde tajtade till relationen med försvarsdepartementet och genom en väl vald anekdot signalerade hon intresse för militär verksamhet. Övergripande höll hon sig i närområdet och fokuserade på EU – vilket också var en signal.

Ett samstämmigt budskap förmedlades, från hela det politiska fältet och samlad expertis, om ett över tid försämrat säkerhetspolitiskt läge. Sverige måste utveckla sitt totalförsvar med beslutsamhet och resurser till både civil och militär förmågeuppbyggnad.

Det nordiska försvarssamarbetet fortsätter att fördjupas och från norsk sida uppvisades (nygammalt) intresse.

En angripare kommer – oavsett vad angriparen vill uppnå – attackera oss där vi är svagast och använda den förmåga vi är sämst på att möta. Det går därför inte att lämna luckor, civilt eller militärt, eller som C MUST och säkerhetspolischefen inskärpte: Underlåta att täta befintliga sårbarheter nu.

Chefen för Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST), Lena Hallin.

Rysslandsblocket var lika sevärt som uppfordrande. Jag tror att Anders Åslund, som inledde det samma genom att smälla upp bildbevis på hur regimen berikar sig – det vill säga den organiserade brottsligheten – möjligen överraskade några då inte denna vinkel alltid kommer fram i rapporteringen. Det är alltid klokt att lyssna noga på FOI:s Gudrun Persson, som talade under rubriken Rysslands säkerhetspolitiska prioriteringar och hennes inlägg kan ses här.

Försvarsministern gav sina första ”markeringar om regeringens ståndpunkter” inför de kommande förhandlingarna om höstens totalförsvarsproposition. Han efterföljdes av två paneler med försvarspolitiker, först med fokus på civilt försvar och sedan militärt försvar, som var mycket tydliga: Beredningens rapporter gäller. De har bestämt sig och ambitionsnivån är hög för totalförsvaret. Särskild uppmärksamhet riktades mot Pål Jonson (M), ny som försvarsutskottets ordförande och försvarspolitisk talesperson för Moderaterna. Han medverkade i panelen om civilt försvar och pekade bland annat på två problem: Regeringen väljer ibland att inte genomföra Försvarsberedningens förslag, till exempel att det ska finnas ett totalförsvarsdepartement, samt att riksdagen har tillkännagett för regeringen ”att vi ska ha ett nationellt säkerhetsråd med en krisledande funktion som heller inte regeringen har agerat på”.  

I den panel som behandlade militärt försvar citerade Allan Widman (L) Oscar Jonsson dagen före:

När vi utformar vårt försvar måste vi fundera över vad Ryssland uppfattar som avskräckande.

Widman betonade vidare beredningens analys och förslag på markarenan: ”Avskräckning är krigsavhållande och försvarsbeslutet 2020 måste bli markstridskrafternas beslut.” Försvarsministern och försvarspolitikerna kan ses i detta klipp. Det avslutas med min kommentar (1:20 in, eller i text nedan).

ÖB Micael Bydén sade bland annat, som en markering gentemot politiken och prioriteringsfrågorna, att det militära rådet som Försvarsmakten redovisade den 15 november är en helhet. ”Det är ett råd om en tillväxt i balans mellan stridskrafter, mellan personal och materiel och utveckling av förmåga att verka tillsammans – civilt och militärt. Ensamma eller med stöd utifrån.” Han sade också att det är ett råd som fullt ut är baserat på rapporten Värnkraft och som håller sig inom de ekonomiska ramar regeringen anvisat. Han var också tydlig med tillväxtens utmaningar. ÖB:s budskap följdes upp av GD Peter Sandwall, som i en mycket relevant panel om Leverans av tillväxt (1:02 in i detta klipp) berättade mer om hur FM arbetade fram sitt underlag.

ÖB på marsch mot framtiden.

Dan Eliasson, generaldirektör Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap (MSB), gav en rad medskick inför arbetet med det kommande totalförsvarsbeslutet i sitt tal. Mest uppmärksamhet fick hans tydliga uppfattning om behovet av rågång mellan politik och förvaltning på det totalförsvarspolitiska området, liksom MSB:s vilja att se över möjligheten till civilplikt. Nyamko Sabuni (L) lyfte frågan i sitt tal senare och sade att det finns ett ”ljumt mottagande från andra partier i Försvarsberedningen”, vilket är lite märkligt då Försvarsberedningen formulerade sig konkret om saken i rapporten Motståndskraft (se sid 126 –).

Ett pass under konferensen – slutet av måndagen – tog ut svängarna, förde in klimatet som en säkerhetsfråga, lyfte blicken uppåt mot rymden och diskuterade Säkerhetspolitiska doktriner under omdaning. Se gärna hela passet men det sistnämnda, som inleds av UD:s analyschef HC Hagman, startar 36:30 in, här.

Frågan om näringslivets roll i totalförsvaret kan sammanfattas i två budskap: 1. Vi vill. 2. Det är inte gratis, för då slås vi ut och kan inte bidra över huvud taget.

Rikspolischefen lyckas med något som hade varit omöjligt för många andra i det rådande läget: Att vara förtroendeingivande och stabil.

Landshövding Anders Danielsson, särskild utredare i Utredningen om en ny myndighet för psykologiskt försvar berättade om sin uppgift och avslöjande att han sneglar på NCT när han överväger hur den kommande myndigheten för psykologiskt försvar kan formas.

Inrikesministern ger exempel på påverkanskampanj riktad mot Sverige.

I en panel om Var går gränsen mellan propaganda och psykologiskt försvar? gavs, bland annat genom SVT:s erfarenheter, konkreta exempel på vad uttalanden om att det är ett pågående angrepp mot Sverige innebär.

Dagen efter Folk och Försvars Rikskonferens var det partiledardebatt i riksdagen. Jag har sökt i protokollet från debatten, men inte hittat något om det säkerhetspolitiska läget, totalförsvaret eller det kommande inriktningsbeslutet. Tomt. Intet. Nada (rätta mig om jag har missat något). Det är en bjärt kontrast mellan budskapen i olika sammanhang i och med detta. Ibland kommuniceras stundens allvar. Men tror man på det, när det inte är en fråga som lyfts i partiledardebatten?

I podden Höjd Beredskap från Aftonbladets ledare, av och med Patrik Oksanen, Amanda Wollstad, Johan Wiktorin, Anders Lindberg och undertecknad, kommenterade och intervjuade vi intressanta personer och aktuella frågor under konferensen. Samtliga avsnitt finns t.ex. här.

Patrik Oksanen, Oscar Jonsson (och ibland jag) gjorde också korta kommentarer som hittas genom #fofrk i @freeworldforum twitterflöde.

Min kommentar kan läsas i text här nedan:

Vi är i en tillväxtfas, civilt och militärt, och det har vi inte varit på länge. Vi har övat oss på nedläggningar och prioriteringar i nedskärningstider, och få nu inblandade har varit med och prioriterat och avvägt på väg upp, mot en ökad förmåga. Det skapar särskilda våndor och det är, kanske paradoxalt nog, svårare än motsatsen.

Jag hör en försvarsminister som är djupt oroad över vårt säkerhetspolitiska läge och hur mycket som krävs av oss för att hålla ihop som land i ett sådant läge. Det är därför han avfärdar i sammanhanget fjuttiga miljarddiskussioner som ”trams”.

Jag ser försvarspolitiker som har bestämt sig. De vet vad de vill nu, med försvarets utveckling och de har fått med sig partierna på ekonomiska tillskott. Ur både försvarspolitikers och försvarsministerns perspektiv blir det därför orättvist, när de i dragkamp med andra angelägna politikområden har vridet ur sig pengar, och får kritik för att det inte är tillräckligt.

Men, vi är bara i början av en tillväxtfas och vi träter om inriktningen framåt, vad och när vi ska göra. Detta sex år efter ockupationen av Krim, 12 år efter Georgien och 13 år efter att Försvarsberedningens lackmustest gav utslag.

Vi jämför oss med oss själva och var vi befann oss i civil och militär förmåga nyss. Inte relativt omvärlden. Det är inte vi själva som bestämmer hur vi uppfattas eller vad en angripare anser är krigsavhållande – eller om vi har blivit bättre än tidigare på säkerhetsanalyser och att skydda vår digitala infrastruktur, om en angripare fortfarande tar sig in och kan skada oss.

Igår såg vi hur relationen har tajtats till mellan UD och försvarsdepartementet. Ser vi ett ökande avstånd istället mellan riksdagen och Högkvarteret? Så kan det uppfattas vara av den offentliga debatten att döma. Har Försvarsmakten inte begripit vad politiken vill, eller är det politiken som inte begriper hur bodelningen bör se ut mellan den och den militära professionen?

Kan det vara så att det är två kompetensområden som möts här, eller olika grundläggande uppgifter som gnids mot varandra? Politiken har bland annat ansvar för att hålla riket utanför krig. Att vi ska vara krigsavhållande. En angripare ska tycka det är för stor kostnad, i tid och resurser, att ge sig på oss. Dessutom har politiken ett ansvar för svenskt självbestämmande och för att våra egna intressen sätts först. Det innebär att vi ska ha förmåga och kapacitet som innebär att vi inte bara ska får beskedet ”håll er undan, vi tänker göra såhär” när militärt stöd landar in på svenskt territorium, för vårt stöd eller för att kunna agera i konflikt i vårt närområde. Försvarsmakten däremot brottas med att – inom tilldelad ekonomi – ge sitt råd bland annat utifrån hur vi ska vinna duellsituationer i ett givet läge. Ett stridsfältsperspektiv. Här behöver politik och Försvarsmakt bättre förstå varandra och gifta ihop helheten.

Slutsatsen från igår är att det inte kan vara den ena förmågan eller den andra. Vi kan inte ställa olika förmågor mot varandra och tro att vi löser den helhet som är absolut nödvändig. Inte mellan civilt och militärt, inte olika förmågor och kompetenser inom det militära, eller att täppa till några sårbarheter inom det civila området, men inte andra. Det är skitjobbigt, och jättedyrt att hålla ihop den helheten!

Vi lärde oss av chefen för MUST och Gudrun Persson från FOI igår att angriparen använder de medel som fungerar bäst, oavsett vad vi har planerat för. Vi kommer slås där vi är som svagast. Och om det inte kan handla om antingen-eller, kommer vi behöva betala för en sådan helhetshöjning i vår motståndskraft.

Till detta kommer det säkerhetspolischefen sade: Om vi inte hanterar de aktiviteter och angrepp som pågår idag, kommer vi inte klara andra konfliktnivåer. Vi måste skydda vår kritiska infrastruktur idag, inte minst den digitala infrastrukturen. För hur gör vi om komprometterande material kring personer vi ska lita på i kris och krig, redan är uthämtat? Om bakdörrar redan är inplanterade i mjukvaran för vitala samhällsfunktioner? Om samhället redan är så splittrat och konfliktfyllt att ingen litar på myndigheternas avsikt och budskap och gör som de säger, om elände bryter ut?

Men, återigen, viljan finns. I Försvarsmakten, i de civila myndigheterna och i försvarspolitiken. Nu ska vi inte förlora oss i en omvänd prioriteringsdiskussion och slåss om delar när vi måste lyfta oss generellt för att höja svensk motståndskraft.