Märkt: försvarspolitik

Lägga ner är svårt – tillväxa är svårare

Det hade ju kunnat vara en känsla av full fart framåt och försvarspolitisk tillförsikt nu, inför ett försvarsinriktningsbeslut när politiken har samlats till att tillskjuta ett historiskt tillskott – med svenska mått mätt – till Försvarsmakten. Den rådande säkerhetspolitiska utvecklingen kräver det bästa av oss och hur vi agerar noteras av omvärlden. Men istället för samling och signal om sammanhållen beslutsamhet, råder frustration på alla håll, dragkamp om makt och hot om att en fortsatt ökning mot 2 % av BNP riskerar implodera om de tillförda pengarna upplevs absorberas med ett slurp av sådant man trodde redan var på plats. Och då har vi ännu inte sett notan för det civila försvaret, som landar in till regeringen från de bevakningsansvariga myndigheterna i mars.

Förhandlingarna om inriktningspropositionen har som bekant ännu inte inletts. Därmed har inte alla de tillkommande element börjat hanteras, som erfarenhetsmässigt ramlar in under processen inför ett inriktningsbeslut: Det kommer dyka upp fler, ännu okända, ekonomiska realiteter. Det kommer resas krav på tillkommande ”satsningar” som inte är avdömda sedan tidigare och vi har en riksdag med majoritetsförhållanden som kommer göra avtryck. Minns till exempel ett tidigare luciabeslut (2004) då regeringen behövde Vänsterpartiets stöd, vilket resulterade i en förändring kring AJB i Arvidsjaur i elfte timman.

Men vad handlar frustrationen om? Här följer några nedslag i vad som har hänt som jag tror påverkar var vi befinner oss, samt ett försök till att förklara hur respektive aktör upplever situationen.

I höstas krävde M, C, L, KD och SD att Försvarsberedningen åter skulle kallas in, för att förbereda det kommande försvarsinriktningsbeslutet och få klarhet i de ekonomiska realiteterna. Försvarsministern avvisade detta, eftersom det skulle vara en omväg och onödigt byråkratiskt. När nu analysgruppen har arbetat, uppenbarligen utan att ledamöterna har haft tillgång till sekretessbelagd information och utan att man verkar ha uppnått en helt gemensam syn på det ekonomiska läget, kan således fem partier säga vad var det vi sade.

Det framstår som att man ännu inte har en helt gemensam grund att stå på inför de kommande förhandlingarna om propositionen, vilket var idén med analysgruppen. Vad man egentligen är oenig om, framstår för de flesta fortsatt outgrundligt. Vi vet naturligtvis inte hur resultatet hade sett ut om analysarbetet hade skett inom Försvarsberedningens ram, men en skillnad hade varit sekretessnivån.

En aspekt av sekretess och informationsspridning, är den återkommande synpunkten från de försvarspolitiska talespersonerna att de inte har blivit informerade. Daniel Bäckström (C) i DN:

Jag förstår att det är sekretess på en del. Men för helheten och prioriteringen i de kommande förhandlingarna är det ett problem om man inte har med sig alla ingångsvärden för hur pengarna fördelas och helheten.

Detta är en närmast evig fråga. Men det har inte alltid varit som det är nu. Om man till exempel granskar sändlistorna för Försvarsmaktens budgetunderlag, ser man att fram till BU 08 fick utskottet tillsänt sig underlaget, inklusive de hemliga bilagorna. Senare sändes enbart de öppna delarna och tidigare öppna bilagor (till exempel personalredovisningen) gjordes hemliga. De senaste åren finns inte FöU på sändlistan.BU08

Detta innebär såklart inte att ledamöterna står utan underlag, det är ju bara att gå in på Försvarsmaktens hemsida och tanka ner de öppna delarna, eller se till att myndigheten gör en föredragning inför utskottet, men det innebär att de är helt i händerna på regeringen gällande vilka delar de kan ta del av som omfattas av sekretess, i andra konstellationer än utskottet. Jag vet inte bakgrunden till att det är striktare delgivning nu än förr, men det kan ha med ökat underrättelsehot och mindre tillit till ledamöter att göra (dock är det samma ledamöter i aktuella fora). Oavsett bygger det in en automatisk dragkamp om information när man vill dra välgrundade slutsatser, samt den mer negativa möjligheten att undandra sig ansvar, vilket yttrar sig på olika sätt. Politiker kan säga ”vi fick inte veta!” och myndigheten kan tänka ”varför förstår ni inte hur läget är?”, medan man på försvarsdepartementet möjligen känner att ordningen innebär att man har större kontroll. 

En annan fråga – delvis sammanhängande – gäller vem som ska bestämma vad? Det är regeringen som styr riket, men majoritetsförhållandena ändrar förutsättningarna och hänsyn måste tas till riksdagen, om inriktningsbeslutet ska gå igenom. Därigenom är det inte bara traditionen att söka breda överenskommelser inom försvars- och säkerhetspolitiken som försvarsministern har att förhålla sig till (eller en socialdemokratisk vinst i att hålla den fd. alliansen splittrad inom området) utan ren mandat-matematik.

Från Försvarsmaktens sida lär man med stigande förvåning konstatera att politiker allt mer ihärdigt hävdar att deras avvägning och inriktning ska gälla, i konstrast till delar av Försvarsmaktens förslag. Expertmyndighetens och ÖB:s militära råd överprövas av människor som inte tillhör den militära professionen. Vad innebär det i förlängningen för vilket ansvar man kan ta som chef i myndigheten och vad händer om man inte står fast vid det råd man gett, utan börjar ta hänsyn till aktuellt politiskt läge? Hur skulle trovärdigheten i förlängningen påverkas av det?

En omständighet som kan skapa gnissel i de militärpolitiska relationerna, är om myndigheten utgår från att politiken uppfattar Försvarsmaktens underlag som rent objektiva, genomspelade och avvägda utifrån maximal försvarseffekt, utan andra inneboende krafter som drar åt olika håll – och sedan ändå glatt slår isär det hela. Men den bilden av det ”objektiva bästa” har inte alltid politiken, varesig nu eller tidigare (man känner andra så som man känner sig själv) och det är ett av skälen till att den försvarspolitiska detaljnivån är omfattande.

Det finns fler skäl till detaljstyrningen och alla är inte precis ädla, men några är lättare att förstå om man mentaliserar det politiska perspektivet:  En orsak är en misstro gentemot Försvarsmakten när det gäller att effektuera de beslut som fattas (och då blir man än mer detaljrik för att öka säkerheten i styrningen till nästa gång). En annan orsak är minnet av tidigare politiska ingripanden som det sedan blir samsyn om, t.ex. återetablering Gotland. En tredje handlar om stödet för fortsatta satsningar i bredare politiska lager, i en helhetsavvägning mot andra politikområden: Så länge som det säkerhetspolitiska läget inte upplevs mer akut än att det finns tid för politisk styrning, måste de försvarspolitiska talespersonerna kunna komma tillbaka till sina riksdagsgrupper och redogöra för att det blev ungefär som de beskrev att det skulle bli, när pengatilldelningen motiverades. Annars riskerar stödet för fortsatta satsningar att utebli.

Men denna gång bedömer jag att grunden till den politiska envisheten framförallt återfinns i de antaganden som gjorts om krigets karaktär, som Försvarsberedningen skrev detaljerat om i Motståndskraft (Ds 2017:66). Utifrån dessa utgångspunkter, bland annat om det väpnade angreppet och innebörden av krigsavhållande förmåga, har beredningen mejslat fram sin inriktning. (1) Det finns således en spårbarhet mellan beredningens förslag och denna grundbild – förslag som man diskuterat fram och tillbaka, kompromissat kring och lyckats enas om. När beredningens förslag ifrågasätts läggs inte dessa bitar ihop, vilket förmodligen gör att man riskerar att tala förbi varandra.

Möjligen hade det varit intressant att se Försvarsmaktens sammanvägda utformning utifrån precis samma resonemang om det väpnade angrepp som beredningen för, med tillhörande beskrivningar om varför man eventuellt avviker och förespråkar något annat inom given ekonomi och tidsperiod för genomförande. Det hade kunnat renodla och tydliggöra eventuella skillnader och bevekelsegrunder mellan expertis och folkvalda.

Härmed utkristalliserar sig ännu en evig fråga: Hur gifter vi bättre ihop politiken och myndigheten kring grundläggande antaganden om vilken effekt Försvarsmakten ska kunna leverera över tid och i olika geografiska områden? Men nu är det inte så mycket tid för de eviga frågorna. Det står en ko på isen.

Försvarspolitikerna har bestämt sig och de kommer förhandla om totalförsvarspropositionen utifrån Försvarsberedningens förslag. Under samma tid ska man komma överens om ambitionsnivå för det civila försvaret i den utlovande totalförsvarspropositionen – ett område som inte brukar generera samma höga tonläge som inom det militära, men som nu laddas med förväntningar utifrån både ökad kunskap om vilken betydelse det har för det militära försvarets förmåga och de förpliktigande uttalanden som gjorts från politiskt håll.

Frågan kommer vara hur mycket som ryms inom given ekonomi och klassisk kohandel kommer utbryta, förr eller senare. Särskilt om det kommer nya besked eller önskemål att trycka in i kompotten, och något annat måste ut istället. Vi ska inte glömma att man militärpolitiskt är överens om väldigt mycket, när allt kommer omkring, och de inblandade kan påminna sig om att förlora en strid inte alltid betyder att man förlorar kriget. Ibland är det tvärt om.

Försvarsmakten har lämnat sitt underlag, och möjligen kommer det ytterligare besked i kommande budgetunderlag. Nu är det upp till regeringen att bestämma sig för vilken linje man vill driva och hur riksdagsbeslutet ska materialisera sig, så att vi över huvud taget har ett inriktningsbeslut från den 1 januari 2021.

Det är underkänt om vi gör tillväxten till det största försvarspolitiska problemet på länge.

(1) Läs ett resonemang om det i slutet av detta inlägg.

Epilog: Rikskonferensen 2020

Den 74:e Rikskonferensen avslutades i tisdags och jag följer upp min prolog med en epilog efter att ha funderat några dagar över vad som egentligen hände. Låt mig ta mig an det genom ett antal korta nedslag:

Utrikesminister Ann Linde tajtade till relationen med försvarsdepartementet och genom en väl vald anekdot signalerade hon intresse för militär verksamhet. Övergripande höll hon sig i närområdet och fokuserade på EU – vilket också var en signal.

Åslund

Anders Åslund blottar sårbarheter.

Ett samstämmigt budskap förmedlades, från hela det politiska fältet och samlad expertis, om ett över tid försämrat säkerhetspolitiskt läge. Sverige måste utveckla sitt totalförsvar med beslutsamhet och resurser till både civil och militär förmågeuppbyggnad.

Det nordiska försvarssamarbetet fortsätter att fördjupas och från norsk sida uppvisades (nygammalt) intresse.

En angripare kommer – oavsett vad angriparen vill uppnå – attackera oss där vi är svagast och använda den förmåga vi är sämst på att möta. Det går därför inte att lämna luckor, civilt eller militärt, eller som C MUST och säkerhetspolischefen inskärpte: Underlåta att täta befintliga sårbarheter nu.

C MUST

Chefen för Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST), Lena Hallin.

Rysslandsblocket var lika sevärt som uppfordrande. Jag tror att Anders Åslund, som inledde det samma genom att smälla upp bildbevis på hur regimen berikar sig – det vill säga den organiserade brottsligheten – möjligen överraskade några då inte denna vinkel alltid kommer fram i rapporteringen. Det är alltid klokt att lyssna noga på FOI:s Gudrun Persson, som talade under rubriken Rysslands säkerhetspolitiska prioriteringar och hennes inlägg kan ses här.

Försvarsministern gav sina första ”markeringar om regeringens ståndpunkter” inför de kommande förhandlingarna om höstens totalförsvarsproposition. Han efterföljdes av två paneler med försvarspolitiker, först med fokus på civilt försvar och sedan militärt försvar, som var mycket tydliga: Beredningens rapporter gäller. De har bestämt sig och ambitionsnivån är hög för totalförsvaret. Särskild uppmärksamhet riktades mot Pål Jonson (M), ny som försvarsutskottets ordförande och försvarspolitisk talesperson för Moderaterna. Han medverkade i panelen om civilt försvar och pekade bland annat på två problem: Regeringen väljer ibland att inte genomföra Försvarsberedningens förslag, till exempel att det ska finnas ett totalförsvarsdepartement, samt att riksdagen har tillkännagett för regeringen ”att vi ska ha ett nationellt säkerhetsråd med en krisledande funktion som heller inte regeringen har agerat på”.  

I den panel som behandlade militärt försvar citerade Allan Widman (L) Oscar Jonsson dagen före:

När vi utformar vårt försvar måste vi fundera över vad Ryssland uppfattar som avskräckande.

Widman betonade vidare beredningens analys och förslag på markarenan: ”Avskräckning är krigsavhållande och försvarsbeslutet 2020 måste bli markstridskrafternas beslut.” Försvarsministern och försvarspolitikerna kan ses i detta klipp. Det avslutas med min kommentar (1:20 in, eller i text nedan).

ÖB Micael Bydén sade bland annat, som en markering gentemot politiken och prioriteringsfrågorna, att det militära rådet som Försvarsmakten redovisade den 15 november är en helhet. ”Det är ett råd om en tillväxt i balans mellan stridskrafter, mellan personal och materiel och utveckling av förmåga att verka tillsammans – civilt och militärt. Ensamma eller med stöd utifrån.” Han sade också att det är ett råd som fullt ut är baserat på rapporten Värnkraft och som håller sig inom de ekonomiska ramar regeringen anvisat. Han var också tydlig med tillväxtens utmaningar. ÖB:s budskap följdes upp av GD Peter Sandwall, som i en mycket relevant panel om Leverans av tillväxt (1:02 in i detta klipp) berättade mer om hur FM arbetade fram sitt underlag.

ÖB

ÖB på marsch mot framtiden.

Dan Eliasson, generaldirektör Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap (MSB), gav en rad medskick inför arbetet med det kommande totalförsvarsbeslutet i sitt tal. Mest uppmärksamhet fick hans tydliga uppfattning om behovet av rågång mellan politik och förvaltning på det totalförsvarspolitiska området, liksom MSB:s vilja att se över möjligheten till civilplikt. Nyamko Sabuni (L) lyfte frågan i sitt tal senare och sade att det finns ett ”ljumt mottagande från andra partier i Försvarsberedningen”, vilket är lite märkligt då Försvarsberedningen formulerade sig konkret om saken i rapporten Motståndskraft (se sid 126 –).

Ett pass under konferensen – slutet av måndagen – tog ut svängarna, förde in klimatet som en säkerhetsfråga, lyfte blicken uppåt mot rymden och diskuterade Säkerhetspolitiska doktriner under omdaning. Se gärna hela passet men det sistnämnda, som inleds av UD:s analyschef HC Hagman, startar 36:30 in, här.

IMG_8114

GD Energimyndigheten

Frågan om näringslivets roll i totalförsvaret kan sammanfattas i två budskap: 1. Vi vill. 2. Det är inte gratis, för då slås vi ut och kan inte bidra över huvud taget.

Rikspolischefen lyckas med något som hade varit omöjligt för många andra i det rådande läget: Att vara förtroendeingivande och stabil.

Landshövding Anders Danielsson, särskild utredare i Utredningen om en ny myndighet för psykologiskt försvar berättade om sin uppgift och avslöjande att han sneglar på NCT när han överväger hur den kommande myndigheten för psykologiskt försvar kan formas.

Damberg

Inrikesministern ger exempel på påverkanskampanj riktad mot Sverige.

I en panel om Var går gränsen mellan propaganda och psykologiskt försvar? gavs, bland annat genom SVT:s erfarenheter, konkreta exempel på vad uttalanden om att det är ett pågående angrepp mot Sverige innebär.

Dagen efter Folk och Försvars Rikskonferens var det partiledardebatt i riksdagen. Jag har sökt i protokollet från debatten, men inte hittat något om det säkerhetspolitiska läget, totalförsvaret eller det kommande inriktningsbeslutet. Tomt. Intet. Nada (rätta mig om jag har missat något). Det är en bjärt kontrast mellan budskapen i olika sammanhang i och med detta. Ibland kommuniceras stundens allvar. Men tror man på det, när det inte är en fråga som lyfts i partiledardebatten?

IMG_8112

Viktiga budskap från FOI.

I podden Höjd Beredskap från Aftonbladets ledare, av och med Patrik Oksanen, Amanda Wollstad, Johan Wiktorin, Anders Lindberg och undertecknad, kommenterade och intervjuade vi intressanta personer och aktuella frågor under konferensen. Samtliga avsnitt finns t.ex. här.

Rekryteringsmyndigheten

Jag får titta närmare på Rekryteringsmyndighetens avatar av sin GD, Christina Malm. Foto: Rekryteringsmyndigheten


Patrik Oksanen, Oscar Jonsson (och ibland jag) gjorde också korta kommentarer som hittas genom #fofrk i @freeworldforum twitterflöde.

Min kommentar kan läsas i text här nedan:

Fortsätt läsa

Prolog: Rikskonferensen 2020

På söndag är det dags för den 74:e Rikskonferensen – en institution i det försvarspolitiska Sverige. Konferensen inleds på sedvanligt sätt genom att Folk och Försvars ordförande Göran Arrius och generalsekreterare Maud Holma von Heijne hälsar välkomna innan moderator Eva Hamilton, som modererar för andra året, tar över och introducerar utrikesminister Ann Linde (S).

Årets konferens är så uppdelad att det är utrikes- och säkerhetspolitik under söndagen, totalförsvar (med betoning på militärt försvar) under måndagen och civilt försvar samt inrikes säkerhet under tisdagen.

Som en övergripande reflektion kan jag, liksom i fjol, konstatera att det över tid försämrade säkerhetspolitiska läget präglar konferensen – liksom inrikespolitiska utmaningar. Allt annat hade naturligtvis varit tondövt. Om det under den strategiska timeout-tiden ibland var svårt att hitta aktuella och relevanta spörsmål att diskutera på fjället, har de senaste 12 åren rimligen erbjudit arrangören helt andra svårigheter, nämligen att sålla bland aktuella hot som bör diskuteras. Jag brukar framhålla att den som vill beforska svensk försvars- och säkerhetspolitik och vad som har varit på tapeten i den försvarspolitiska offentligheten genom decennierna, har en skatt att utforska i konferensprogrammen.

2019 saknade jag Ryssland och cybersäkerhet på programmet, däremot var Kina ett ämne som förtjänstfullt behandlades under konferensen. Nu är Ryssland tillbaka och Kina har åkt ut, men cybersäkerhet – i alla dess dimensioner – lyser fortfarande med sin frånvaro som fokusområde. Jag tror inte att så är fallet, men om någon mot förmodan tror att det är ”löst” och därmed inte behöver uppmärksammas i och med etableringen av det nationella cybersäkerhetscentret, tror man fel. Min förhoppning är dock att området behandlas av de som diskuterar civilt försvar (se mer nedan).

Förväntningarna är som vanligt stora inför samlingen på Högfjällshotellet. Just nu läggs sista handen vid planerade utspel och formuleringar nagelfars i tal som ska framföras. En specialitet i kategorin ”utspel” brukar vara att utställa förhoppningar om vad vissa personer kommer lansera, när man redan vet om de kommer göra det eller ej, för att på så sätt bädda för att återkomma i efterhand i upprörd besvikelse eller triumf. När det gäller talen laddar nu de vi i det försvars- och säkerhetspolitiska Sverige inför att granska varje framträdande i jakt på förändringar i ordval och nyanser. Detta gäller för övrigt även de som har till uppgift att för andra länders räkning hålla koll på hur svensk totalförsvarspolitik utvecklas. Inte sällan sätter DN:s Mikael Holmström prägel på konferensen genom att publicera något innan start, som sedan alla talar om vid sidan av det som händer på scenen. Uppdatering 9 jan kl. 19:59: Holmström har nu publicerat en artikel om skillnader mellan Försvarsmakten och politikens prioriteringar gällande armén. 

Tillbaka till programgenomgången: Det är Ann Lindes första framträdande på konferensen i sin roll som utrikesminister och hon kommer naturligtvis tala om det aktuella säkerhetspolitiska läget. Möjligen kommer hon också få frågor om hur hon ser på Försvarsberedningens formuleringar i Motståndskraft, där beredningen slog fast att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas, vilket hennes företrädare hamnade i turbulens kring när hon tog till orda om saken under Rikskonferensen 2018.

Efter utrikesministern talar Sverre Diesen, fd forsvarschef i Norge och nu sjefsforsker ved Forsvarets forskningsinstitutt (FFI) under rubriken Stormaktsintressen på 2020-talet. Minnesgoda läsare minns hans framträdande i Sälen 2008, tillsammans med dåvarande ÖB Håkan Syrén och Juhani Kaskeala, kommendör för Finlands försvarsmakt. Upprinnelsen till det var Diesen och Syréns samarbetsstudie, som i offentligheten beskrevs i en debattartikel på DN Debatt tidigare under hösten (2007). Årets framträdande kommer säkerligen knyta an till den rapport han var med och skrev för FFI:s räkning 2019, Globale trender mot 2040 – et oppdatert fremtidsbilde. När rapporten presenterades sade författarna:

I dag fremstår tettere nordisk samarbeid som det beste alternativet for å redusere usikkerheten rundt alliert støtte, fordi interessene er så sammenfallende og risikoene relativt små. Norden kan også være en mulig løsning i situasjoner som er for store for Norge, men for små for Nato.

Chefen för Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST), Lena Hallin, och säkerhetspolischef Klas Friberg följer upp under rubriken Sverige – i de globala stormakternas intressesfär. Troligen kommer de, utifrån respektive roll och ansvarsområde, beskriva den säkerhetspolitiska utvecklingen i stort och vad det innebär för Sverige, ett allt allvarligare underrättelsehot mot landet, vikten av säkerhetsskyddsarbete och gråzonsproblematikens särskilda utmaningar. Snart kommer deras årsrapporter för 2019, men tills dess kan man med fördel läsa Säkerhetspolisens årsbok för 2018 och MUST:s årsöversikt för 2018. PS. Lägg till FRA:s årsrapport också.

Därefter är det dags för Moderaternas säkerhetspolitiska prioriteringar, förmedlade av partiledare Ulf Kristersson. Han kommer tala om svenskt förhållningssätt till Kina, förmodligen upprepa behovet av ett nationellt säkerhetsråd (vilket för övrigt riksdagen har riktat ett så kallat tillkännagivande om till regeringen) och framhålla att Moderaterna vill tillföra försvaret mer pengar än regeringen med dess stödpartier. Möjligen kommer även svenskt NATO-medlemskap nämnas och det är alltid intressant att höra hur den moderata formuleringen för dagen lyder. Själv brukar jag jämföra med en av de tidigare jag har hört honom säga, från våren 2018: ”Naturligt att Sverige blir medlem, men när vi gör det kommer vi inte trumfa igenom det. Socialdemokraterna har dock inte evig vetorätt”.

Efter Kristersson följer ett block om Ryssland, vilket inleds med två tal. Först Rysslands globala ambitioner av Anders Åslund, resident senior fellow in the Eurasia Center, Atlantic Council, innan FOI:s aktningsvärda Gudrun Persson beskriver Rysslands säkerhetspolitiska prioriteringar. Därefter handlar det om Sveriges relationer med Ryssland, i en intressant panel bestående av Peter Ericson, fd svensk ambassadör i Moskva, generalkonsul i Istanbul, Kalle Kniivilä, journalist Sydsvenska Dagbladet och författare Oscar Jonsson, vikarierande chef Frivärld samt Ida Alterå, förbundsordförande CUF.

Mot slutet av den första dagen kommer EU som global aktör på dagordningen genom
Göran von Sydow, direktör svenska institutet för europapolitiska studier (SIEPS). Därefter följer en diskussion om Sveriges säkerhetspolitiska samarbeten, med Robert Dalsjö, forskningsledare Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), Veronika Wand-Danielsson, Sveriges ambassadör i Frankrike, Anders Lindberg, politisk chefredaktör Aftonbladet, Anna Wieslander, director for Northern Europe Atlantic Council och Philip Botström, förbundsordförande SSU. I den diskussionen lyfts säkert den transatlantiska länkens hållbarhet och Trumps oförutsägbarhet upp, liksom effekterna av Macron’s “brain dead”-intervju 70 år efter att NATO:s bildades. Det vore bra att Sveriges förhållningssätt till det militära och försvarsindustriella samarbetet inom EU diskuterades och kanske berörs också framtiden för de stora nedrustningsavtalen och betydelsen av att de krackelerar, liksom förtroendeskapande verksamhet som Open Skies.

En minst sagt högaktuell programpunkt följer därpå, nämligen USA och Iran på kollisionskurs – eskalering i Persiska viken. Det är Erica Holmquist, säkerhetspolitisk analytiker vid FOI som uppdaterar konferensen inom området.

Till sist äntrar utrikespolitikerna scenen för reflektioner om Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik: Markus Wiechel, ledamot i utrikesutskottet (SD), Kerstin Lundgren, ledamot i utrikesutskottet (C), Håkan Svenneling, ledamot i utrikesutskottet (V) samt Lars Adaktusson, ledamot i utrikesutskottet (KD).

Måndag 13 januari

Dag två inleds med försvarsminister Peter Hultqvist (S) som i sitt tal Sveriges totalförsvarsförmåga 2030 kommer beskriva den (med svenska mått mätt) historiska satsningen på militärt försvar som genomförts under hans tid som försvarsminister, det nära samarbetet mellan Sverige och Finland och den totalförsvarsövning (TFÖ) som genomförs under året. Han kommer troligen också inskärpa vikten av att det blir effekt av pengarna från Försvarsmaktens sida, liksom att det är ett mödosamt och seriöst grundarbete som ska till, och inte bara att sprätta iväg pengar, typ, till skillnad från förr under ”krona för krona”-tiden (med adress till Kristersson). Möjligen bjuder Hultqvist på en nyhet och presenterar hur regeringen avser följa upp den nyligen avslutade utredningen Näringslivets roll inom totalförsvaret (SOU 2019:51).

Efter försvarsministern kommer de försvarspolitiska talespersonerna upp i två täter om det i höst stundande totalförsvarsbeslutet. Först fokus civilt försvar med Pål Jonsson, ordförande i försvarsutskottet (M), Daniel Bäckström (C), Hanna Gunnarsson (V) och Janine Alm Ericson (MP). Därefter fokus militärt försvar med Niklas Karlsson, vice ordförande i försvarsutskottet (S), Roger Richthoff, (SD), Mikael Oscarsson (KD) och Allan Widman (L).

Därefter har jag uppgiften att reflektera över vad som sagts (och inte sagts) kopplat till totalförsvarsbeslutet. Jag ska lyssna efter nyheter, ändrade positioner, försöka synliggöra grupperingar och motstridiga viljor och försöka tolka vad det kan innebära framåt.

Därefter är det Militärt försvar i tillväxt med överbefälhavare Micael Bydén. ÖB kommer behöva gå sedvanlig balansgång i kommunikationen och det är alltid någon målgrupp som blir besviken – just eftersom han inte kan adressera alla målgrupper i ett och samma tal. Min gissning är att han kommer uttrycka myndighetens försäkran att de medel som nu tillförs kommer att omsättas i försvarseffekt på bästa sätt, men att det kräver politiskt ansvarstagande när det gäller de områden myndigheten inte råder över själv (till exempel miljötillstånd och infrastruktur), liksom behovet av handlingsfrihet utan politisk klåfingrighet i detaljer (till exempel när det gäller antalet kontinuerligt anställda soldater). Han kommer också att peka på behovet av fortsatta resurstillskott, om Försvarsberedningens ambitioner ska kunna förverkligas, men även rida spärr mot nostalgiska tankar om försvarets utformning och peka på det framtida stridsfältets krav. Jag skulle tro att han säger att personalförsörjningen är en av Försvarsmaktens ödesfrågor framåt.

Efter ÖB blir det Nordiskt försvarssamarbete – utan gränser? Jag ser fram emot att höra visionära och spänstiga tankar från Michael Claesson, chef för Ledningsstabens inriktningsavdelning,  Kim Jäämeri, strategichef Finska Försvarsmakten och Yngve Odlo, sjef Operasjonsavdelingen, Forsvarsstaben i Norge.

Därpå följer ännu ett intressant pass. Under den anspråkslösa rubriken Leverans av tillväxt döljer sig helt avgörande frågeställningar som Peter Sandwall, generaldirektör Försvarsmakten, Maria Bredberg Pettersson, generaldirektör Fortifikationsverket
och Christina Malm, generaldirektör Totalförsvarets Rekryteringsmyndighet tar sig an. Faktum är att detta område förtjänar en helt egen konferens! Det handlar ytterst om hur Sverige fungerar när totalförsvarsförmågan ska växa, när vi under lång tid tränat på att krympa och lägga ner. Här kommer viktiga budskap om helhet och att hela kedjan måste förstås och fungera, om ambitioner ska kunna uppnås. Christina Malm kommer kunna beskriva vad som händer om det inte hänger ihop, det vill säga om man inte tilldelar resurser till de steg som möjliggör fler personer i krigsförbanden (så att man kan mönstra och skriva in fler till grundutbildning med värnplikt). Efter generaldirektörerna reflekterar PJ Anders Linder, VD Axess Publishing och Romina Pourmokhtari, förbundsordförande LUF.

Dag två övergår sedan till Civilt försvar i nytt årtionde, genom Dan Eliasson, generaldirektör Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap (MSB). Det blir spännande att se hur mycket Eliasson tar ut svängarna, men man kan vara säker på att det kommer något nytt. Jag tror han kommer tala om vad civilt försvar ställer för krav på personalresurser, med särskild uppmärksamhet på frivilliga försvarsorganisationers användbarhet. Han kommer definitivt nämna cyber och informationssäkerhet, liksom behovet av parallellitet i uppbyggnaden av civilt och militärt försvar (läs: resurser måste nu på allvar investeras i civilt försvar). Kanske kommer han också ta upp hur regeringen bör hantera de underlag som de bevakningsansvariga myndigheterna ska redovisa i vår inför försvarsinriktningsbeslutet (samt MSB:s roll i detta).

Innan avbrott för middag blir det ett block om 5G – mycket aktuellt även detta – först om 5G i en säkerhetspolitisk kontext med Ulf Pehrsson, Vice President Government & Industry Relations på Ericsson och sedan Säker samhällskommunikation: 5G i praktiken med Åsa Sundberg, VD Teracom. Apropå Sundberg brukar hon klokt framföra att beredskap bör ses som en hållbarhetsfråga för näringslivet. Johan Wiktorin, VD Intil, Linda Jerneck, ledarskribent Expressen och Henrik Malmrot, förbundsordförande Ung Vänster, ger därefter sina reflektioner om civilt försvar och 5G.

Efter middagen är det ingen risk för paltkoma eftersom vi tar höjd för Globala utmaningar 2030. De som har denna uppgift är Johan Rockström, professor i miljövetenskap Stockholms universitet och Stefan Gustafsson, strategichef Rymdbolaget. Jag tror (och hoppas) att diskussionen kommer handla om hur rymdtekniken kan utnyttjas för globala samarbeten och hållbarhet, liksom riskerna vad gäller teknik som kan användas i motsatt riktning.

Därefter följer ett samtal om Säkerhetspolitiska doktriner under omdaning, med ovan nämnda Stefan Gustafsson, Martin Ärnlöv, generalsekreterare Svenska Röda Korset, Hans Christian Hagman, analyschef Utrikesdepartementet, Michael Claesson, chef för Ledningsstabens inriktningsavdelning, Försvarsmakten och Catarina Kärkkäinen, ordförande i Fria Moderata Studentförbundet.

Tisdag 14 januari

Inrikesminister Mikael Damberg startar upp Rikskonferensens sista dag under rubriken Sveriges civila försvarsförmåga. Han kommer troligen framhålla etableringen av cybersäkerhetscentret, TFÖ:n, redogöra för regeringens uppdrag till de bevakningsansvariga myndigheterna inför arbetet med de civila delarna av inriktningspropositionen och räkna upp alla de viktiga utredningar som regeringen har tillsatt inom politikområdet: Utredningen om civilt försvar (Ju 2018:05), Utredningen om en ny myndighet för psykologiskt försvar (Ju 2018:06), Utredningen om hälso- och sjukvårdens beredskap (S 2018:09) samt den tidigare nämnda utredningen om näringslivets roll inom totalförsvaret, som försvarsministern ansvarar för.

Efter inrikesministern talar Nyamko Sabuni, partiledare (L) om Prioriteringar i det civila försvaret tillsammans med språkröret Per Bolund (MP), finansmarknads- och bostadsminister tillika biträdande finansminister. Av alla programpunkter under konferensen är detta det mest oförutsägbara vad gäller innehåll. Jag vågar inte ens gissa.

Om mitt försök att förutsäga försvarsministerns nyhet visar sig stämma kan nästa block bli särskilt intressant: Först talar Martin Lundstedt, VD Volvo, om Totalförsvaret: ett företagsperspektiv. Därefter drar Elisabeth Nilsson, särskild utredare i den ovan nämnda utredningen om näringslivets roll i totalförsvaret sina slutsatser från utredningsarbetet. Anförandet följs upp med ett antal initierade kommentarer av Camilla Asp, chef avdelningen för krisberedskap och civilt försvar på MSB, Fredrik Bynander, chef Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet, Försvarshögskolan (FHS) och Karl Lallerstedt, ansvarig säkerhetspolitik och Näringslivets Säkerhetsdelegation, Svenskt Näringsliv.

Dagen fortsätter med rikspolischef Anders Thornberg, som ska tala om inre säkerhet i totalförsvaret. Han åtföljs av Daniel Jonsson, forskningsledare (FOI) under rubriken Hotbilder inom totalförsvaret. Därefter talar Robert Andrén, generaldirektör Energimyndigheten om Energiförsörjning i totalförsvaret.

Många med mig ser fram emot kloka Björn von Sydow, förutvarande ordförande i Försvarsberedningen, nu ordförande i FOI:s styrelse. Han ska tala om Centralt beslutsfattande i komplex hotbild och jag tror att vi får ta del av en del erfarenheter från hans centrala befattningar.

Mot slutet av dagen blir det Reflektioner om civila aktörer i totalförsvaret av Tove Lifvendahl, ledarskribent Svenska Dagbladet, Daniel Färm, chef tankesmedjan Tiden, Aida Badeli, språkrör Grön Ungdom och Martin Hallander, förbundsordförande KDU, innan Anders Danielsson, särskild utredare i Utredningen om en ny myndighet för
psykologiskt försvar (tillika landshövding i Västra Götalands län) inleder ett block om psykologiskt försvar. Danielsson kommer berätta om sin uppgift och förhoppningsvis ge några preliminära slutsatser såhär långt in i arbetet.

Efter Danielssons redogörelse diskuteras den relevanta frågeställningen Var går gränsen mellan propaganda och psykologiskt försvar? Panelen består av Olof Petersson, professor emeritus i statskunskap Uppsala universitet, Anneli Bergholm Söder, chef operativa avdelningen på MSB, Hanna Stjärne, VD SVT, Patrik Oksanen, journalist och författare och Benjamin Dousa, förbundsordförande MUF.

Därefter är det slut på programmet och konferensen bryter ut i avslutningsmiddag innan hemfärd onsdag morgon, helt enligt tradition under pågående partiledardebatt i riksdagen.

Programmet inklusive samtliga starttider finner du här. Diskussionerna på scenen i Sälen kommer att kunna följas direkt på Folk och Försvars hemsida. SVT Forum kommer också sända (direktsändning på eftermiddagarna och bandat på förmiddagarna, från kvällen före) liksom SR:s Studio Ett som brukar vara på plats. Vi som är delaktiga i Aftonbladet ledares podd Höjd Beredskap är också i beredskap för poddande från Högfjällshotellet. På sociala medier följer man konferensen genom #fofrk

 

 

Prolog: Rikskonferensen 2019

Om lite drygt en vecka öppnas den 73:e Rikskonferensen – en institution i det försvarspolitiska Sverige. Söndagen den 13 januari har cirka 350 deltagare transporterats till Sälens Högfjällshotell och tagit plats för att klockan 1230 se Folk och Försvars ordförande Göran Arrius och generalsekreterare Maud Holma von Heijne öppna årets konferens. De kommer lämna över till Eva Hamilton, som modererar konferensen för första gången – det är ingen enkel uppgift att efterträda utomordentliga Pernilla Ström, som under många år med varm och fast hand manövrerat konferensens tre dagar från start till mål.

Årets konferens har underrubrikerna Sverige och världen (söndag), Militärt och civilt försvar (måndag) och Skydd av vår demokrati (tisdag). Under dessa rubriker ryms bland annat relationerna med USA och den transatlantiska länken, försvarssamarbetet inom EU, Kinas säkerhetspolitiska ambitioner, svenskt militärt försvar, nordiskt perspektiv på försvarssamarbete och totalförsvarsutveckling, hoten mot Sverige, artificiell intelligens (AI) och klimatförändringarnas konsekvenser för krisberedskap och säkerhetspolitik.

Som en övergripande reflektion kan jag konstatera att det över tid försämrade säkerhetspolitiska läget präglar konferensen mer och mer för varje år – liksom inrikespolitiska utmaningar. Allt annat hade naturligtvis varit anmärkningsvärt, och man kan med fördel lägga tidigare års konferensprogram vid sidan av varandra för att få denna utveckling tydligt illustrerad genom ämnesval och rubriker på programpunkter. De som vill beforska svensk försvars- och säkerhetspolitisk utveckling, och vad som har varit på tapeten i den försvarspolitiska offentligheten genom decennierna, har en skatt att utforska i dessa program.

Det som saknas, tycker jag, är Ryssland och informationssäkerhet. Ryssland hade förtjänat motsvarande uppställning som Kina i programmet och att informationssäkerhet är en mycket tung komponent i Sveriges förmåga till motståndskraft, kan illustreras av FRA:s Fredrik Wallin i en aktuell intervju.

Söndag

Klockan 1235 kliver försvarsministern i övergångsregeringen, Peter Hultqvist (S) upp på scenen och levererar Sveriges säkerhetspolitiska prioriteringar.  Han kommer av nödvändighet vara lite tillbakablickande och återge vad som åstadkommits under föregående mandatperiod, helt säkert med betoning på de bilaterala samarbeten som fördjupats. Möjligen kommer han också varna för eventuella borgerliga äventyrligheter (ur hans perspektiv) i NATO-frågan, om det blir regeringsskifte framöver. Jag hoppas på en gedigen programförklaring när det gäller S ambitioner gällande den nuvarande utvecklingen inom försvarsområdet i Bryssel – och hur han ser på svenska och finska olikheter i det avseendet, med tanke på det nära samarbetet mellan Stockholm och Helsingfors. Min gissning är också att han kommer uppehålla sig vid försvarsekonomin på så sätt att han vill inskärpa vikten av att hålla hårt i de pengar man tilldelar Försvarsmakten framåt – eller med andra ord skuldfördela lite mellan politiken och Försvarsmakten när det gäller att fatta beslut på rätt underlag.

Efter Hultqvist (1255) är det Ulf Kristersson, partiledare Moderaterna, som under 20 minuter redovisar Vårt alternativ för svensk säkerhetspolitik. Han kommer helt säkert framhålla enigheten inom alliansen när det gäller att tilldela försvaret pengar – och att Sverige på sikt ska bli medlemmar i NATO. Det ska bli särskilt intressant att höra hur han i den kontexten väljer att uttrycka sig om de transatlantiska relationerna och den nuvarande amerikanska administrationen, men lika intressant är hur han formulerar sig om ambitionerna inom ramen för EU. Att förvänta är också en insatt del om hur vi bör förhålla oss till Kina.

1315 blir det Transatlantic Relations: Challenges and Opportunities Ahead, förmedlade av Eric D. Chewning, Deputy Assistant Secretary of Defense for Industrial Policy, USA. Ett symptomatiskt val av talare från den amerikanska sidan. Nej, jag är inte ironisk, det är helt rätt, särskilt som nästa programpunkt (1340) lyder USA och Sverige – från papper till Patriot. Här medverkar Karin Olofsdotter, Sveriges ambassadör i USA Mike Winnerstig, enhetschef Säkerhetspolitik Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och Elisabeth Braw, Associate Fellow, Director of the Modern Deterrence project, RUSI.

1440 inleds ett block om försvarssamarbetet inom EU med Katarina Areskoug Mascarenhas, chef EU-kommissionens representation i Sverige Hennes anförande följs upp med en paneldiskussion om Försvarssamarbete i Europa – behovet av en svensk strategi, där Göran Mårtensson, generaldirektör Försvarets materielverk (FMV), Niklas Alm, strategichef/stf generalsekreterare Säkerhets- och försvarsföretagen (SOFF), Johan Svensson, chef Produktionsledningen Försvarsmakten, Bodil Valero, europaparlamentariker (MP) och Gunnar Hökmark, europaparlamentariker (M), medverkar. Detta är en programpunkt där rubriken så att säga säger allt. Behovet av en strategi är stort och akut, om Sverige som samlad kraft ska kunna agera på ett konstruktivt sätt som också ger egen nytta. Önskan är således att diskussionen inte stoppar vid att uttrycka själva ambitionen, utan hur en sådan strategi bör se ut (och vad som vore kontraproduktivt på kort och lång sikt). Vi behöver också någon/något som får ett utpekat ansvar att leda – inte bara att samverka – på myndighetssidan, tätt sammankopplad med regeringskansliets tänkare inom området. Det vore uppfriskande om Göran Mårtensson plötsligt sade att han tar befälet.

Efter EU blir det Kina. 1605 talar Ola Wong, journalist med fokus på Kina om landets (större) ambitioner. Därefter följer FOI:s forskningsledare Jerker Hellström och Klas Eklund, Senior Economist Mannheimer Swartling, om Kinas politiska prioriteringar. Därefter (1635) utbryter Hård och mjuk makt – svensk-kinesiska relationer – en debatt mellan Kristina Sandklef, oberoende Kinaanalytiker Sandklef Asia Insights, Malin Oud, kontorschef Peking och Stockholm, Raoul Wallenberginstitutet, Philip Botström, förbundsordförande SSU och Joar Forssell, förbundsordförande LUF.

Söndagens program avrundas med svensk utrikespolitik. Under rubriken Sveriges utrikespolitik: ett verktyg för stabilitet talar Annika Söder, kabinettsekreterare Utrikesdepartementet och Hans Wallmark, ordförande i Utrikesutskottet (M). Diskussionen kommer troligen omfatta Sveriges tid i FN:s säkerhetsråd, men förhoppningsvis inte enbart utan även vara framåtblickande. En önskan här är hur svensk självbild påverkar både vårt agerande och eventuell fördröjning av åtgärder som borde vidtas om vi inte ska möta verkligheten i ett plötsligt, bryskt uppvaknande och finna att våra tankar om oss själva och vår betydelse internationellt är gällande just på ”planeten Sverige”, men inte någon annan stans. Vad ska vi investera i, prioritera och samla oss omkring för att garantera inflytande om, säg 10, 30 och 50 år?

Möjligen kommer P J Anders Linder, chefredaktör Axess och Anders Lindberg, politisk chefredaktör Aftonbladet, ta upp några sådana trådar när de avslutar den första konferens dagen med Utrikespolitiskt perspektiv.

Måndag

Dagen inleds (1230) med fyra nordiska försvarsministrar på scenen under rubriken Nordic defense capabilities, nämligen: Peter Hultqvist, Sveriges försvarsminister, Claus Hjort Frederiksen, Danmarks försvarsminister, Jussi Niinistö, Finlands försvarsminister och Frank Bakke-Jensen, Norges försvarsminister. Det kommer bli en uppvisning i samstämmighet och nordisk beslutsamhet, vilket fyller sin funktion, men jag hoppas att de fyra lättar hjärtat lite och även vågar närma sig områden där det skaver. Då kommer vi längre.

Klockan 1340 är det ÖB Micael Bydéns tur att tala om Svensk försvarsförmåga som stärker stabiliteten i Europa. Jag tror man kommer kunna sammanfatta talet med att han är stolt, men inte nöjd. ÖB har en utmaning att samtidigt beskriva den lättnad som det senaste ekonomiska tillskottsbeskedet innebär (särskilt för 2019), men samtidigt vara tydlig med att dessa pengar inte medger några som helst nya satsningar. Han kommer behöva kommunicera för att framförallt få politikens förståelse för detta – nämligen att den nya ekonomin innebär att Försvarsmakten får möjligheter att nå redan beslutad målbild fram mot 2020, samt att man kan undvika det förmågetapp efter 2020 som han har varnat för under lång tid, men att pengarna alltså inte ger några som helst tillskott i förmåga eller kapacitet utifrån dagens omvärldsläge och kapaciteten hos andra i närområdet. Detta är svårsmälta budskap för alla som (rättmätigt) ser 18 miljarder som mycket pengar, men som kanske har glömt hur försvarsbudgeten såg ut när det säkerhetspolitiska läget bedömdes som allra ljusast.

Efter ÖB kommer chefen för ledningsstaben, Jonas Haggren, Fredrik Ståhlberg, stf arméchef, Mats Helgesson, flygvapenchef och Jens Nykvist, marinchef tala om Försvarsförmåga idag och imorgon. Vi får se hur min gissning i julsagan faller ut när det gäller deras budskap…

Klockan 1450 har jag förmånen att kommentera Försvarsmaktens budskap och läge tillsammans med Linda Nordlund, ledarskribent Expressen.

Dagen övergår sedan till totalförsvarsperspektiv. Generaldirektören för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), Dan Eliasson, inleder med Att skapa ett säkrare Sverige. Han får sedan sällskap på scenen av sina nordiska kollegor, de danska, norska och finska generaldirektörerna från motsvarigheterna till MSB, som ger sina perspektiv på nordisk beredskap: Cecilie Daae, generaldirektör Direktoratet for samfunnssikkerhet og beredskap, Norge, Kimmo Kohvakka, räddningsöverdirektör inrikesministeriet, Finland och Henning Thiesen, direktör Beredskabsstyrelsen, Danmark.

En viktig utredning som pågår är Näringslivets roll i totalförsvaret samt försörjningstrygghet i fråga om försvarsmateriel (och som för övrigt tillsammans med utredningen Hälso- och sjukvårdens beredskap och förmåga inför och vid allvarliga händelser i fredstid och höjd beredskap behandlas på Försvarskonferens 2019 i april) och nästa programpunkt handlar om detta centrala område i totalförsvarsplaneringen. Under rubriken Offentlig-privat samverkan i en ny tid: innebörd och samhällsnytta framträder Karl Lallerstedt, ansvarig säkerhetspolitik Svenskt Näringsliv och Åsa Sundberg, VD Teracom.

Klockan 1720 får konferensen en lägesbild om Svenskt totalförsvar i norr genom Björn O. Nilsson, landshövding Norrbottens län, Ulf Siverstedt, chef norra militärregionen Försvarsmakten och Anna Lindh-Wikblad, biträdande kommundirektör Luleå. Därefter ställs en av konferensens viktigaste frågor, nämligen Varför ska vi ha ett totalförsvar? – förankring och försvarsvilja och det är Jenny Deschamps-Berger, sektionschef för analys vid centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet vid Försvarshögskolan (FHS), Patrik Oksanen, politisk redaktör MittMedia, Benjamin Dousa, förbundsordförande MUF och Hanna Lidström, språkrör Grön Ungdom, som tar sig an detta ämne innan middagen.

Måndagen avslutar med ett långpass om Säkerhet i en osäker värld med Elisabeth Braw, Associate Fellow, Director of the Modern Deterrence project, RUSI, Ewa Skoog-Haslum, vice rektor Försvarshögskolan (FHS), Margareta Wahlström, ordförande Svenska Röda Korset, Åsa Wikforss, professor iteoretisk filosofi vid Stockholms Universitet och Rosaline Marbinah, ordförande Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer.

När det gäller de två ovanstående panelsamtalen ger tidigare erfarenheter från Rikskonferensen vid hand att intressanta sammansättningar av paneler som diskuterar stora frågor, ofta blir höjdpunkter. Sällan något som kommenteras i uppföljande artiklar, men minnesvärt för de som lyssnar.

Tisdag

Den sista konferensdagen inleds av Morgan Johansson, justitie- och inrikesminister i övergångsregeringen. Han talar under rubriken Trygghet och säkerhet –prioriteringar. Jag tror att han kommer tala om att säkerhet nu måste få kosta pengar, till skillnad från att säkerhet inte får kosta, fördröja eller förhindra olika projekt i rationalitetens namn. Han kommer berätta om åtgärder som genomförts och (ur hans perspektiv) synder den tidigare alliansregeringen begick. Mord och mordförsök på gator och torg – de så kallade ”skjutningarna” – lär av nödvändighet ta en del av talet, liksom efterföljande diskussioner under dagen.

Klockan 1255 blir det inrikes och utrikes perspektiv på Hoten mot Sverige – internationella drivkrafter och nationella konsekvenser, genom Gunnar Karlson, chef militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST) och Klas Friberg, säkerhetspolischef på Säkerhetspolisen. Gunnar Karlson är (dessvärre) i slutet av sin gärning inom MUST medan Klas Friberg är relativt ny som säkerhetspolischef – utomordentliga personer att lyssna till båda två och alla som är intresserade av gråzonsproblematik ska zooma in denna programpunkt eftersom det lär bli fokus på det.

Därefter kommer den tidigare säkerhetspolischefen, nuvarande rikspolischef Anders Thornberg att, tillsammans med riksåklagare Petra Lundh, berätta om Hoten mot Sverige – rättsstatens förutsättningar och utmaningar innan konsekvenserna för individ och samhälle behandlas av Ulf Merlander, lokalpolisområdeschef storgöteborg nordost och Erik Wennerström, generaldirektör Brottsförebyggande Rådet (BRÅ). Därefter kommenterar Magnus Ek, förbundsordförande CUF, Martin Hallander, förbundsordförande KDU och Henrik Malmrot förbundsordförande Ung Vänster.

1545 handlar det om Artificiell intelligens – en pågående revolution? Det är Sara Mazur, Director Strategic Research, Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse, styrelseledamot SAAB, Magnus Sahlgren, senior forskare Research Institutes of Sweden (RISE) och Joel Brynielsson, biträdande forskningsledare, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) som framträder. Därefter (1615) kliver Marika Ericson, doktorand Försvarshögskolan (FHS), Sara Wrige, präst i Svenska kyrkan och doktor i fysik, Niklas Karlsson, ordförande i försvarsutskottet (S) och Allan Widman, ledamot i försvarsutskottet (L), upp på scenen och diskuterar Artificiell intelligens – potential och risker. 

Rikskonferens 2019 avslutas med ett block om klimatförändringarnas konsekvenser inom två olika områden. Först Klimatförändringar – samhället och säkerhetspolitik, med  Malin Mobjörk, Director of Climate Change and Risk Programme Stockholm, International Peace Research Institute (SIPRI) och Mikael Granberg, föreståndare för Centrum för klimat och säkerhet vid Karlstads Universitet och därefter  Klimatförändringar – naturkatastrofer och den moderna frivilligheten med Ylva Jonsson Strömberg, enhetschef Krishantering och beredskap, Svenska Röda Korset, Malin Dreifaldt, ledamot i centralstyrelsen för Bilkåren, Daniel Bäckström, ledamot i försvarsutskottet och Försvarsberedningen (C) och Hanna Gunnarsson, ledamot i försvarsutskottet (V).

1810 är det slut för dagen och sista kvällen med gänget bryter ut.

Programmet inklusive samtliga starttider finner du här. Diskussionerna på scenen i Sälen kommer att kunna följas direkt på Folk och Försvars hemsida och på FoF:s Youtubekanal. SVT Forum kommer också sända, liksom SR:s Studio Ett som brukar vara på plats. På sociala medier följer man lämpligtvis konferensen genom #fofrk

Rekommenderar även att ta del av chefen för UI:s Europaprogram, Björn Fägerstens, tips på inläsningsmaterial genom hans twittertråd.

Patrik Oksanen kommer spela in och lägga ut ett samtal mellan honom, Oscar Jonsson och mig varje konferensdag i år också. After #sakpol-podden återkommer således och jag ser mycket fram emot våra samtal om vad som utspelat sig på scenen (och inte) under dagarna på Högfjällshotellet!

 

 

 

En julsaga

Sagan består av fria fantasier. Alla eventuella likheter med verkligheten är en ren slump. 

Tommy Åkesson slog ihop mappen och strök sig över pannan. Utanför försvarsdepartementet var det mörkt och folk skyndade ut ur gallerian med julklappar under armarna. Hösten hade varit som ett enda långlopp och den senaste veckans dagliga möten i Försvarsberedningen hade kramat de sista krafterna ur Försvarsberedningens huvudsekreterare. Det var äntligen dags att gå hem. Ledamöterna var fortsatt förvånansvärt eniga, i alla fall tills det är dags att ta sig an de säkerhetspolitiska delarna, tänkte han lakoniskt. Någon dag tidigare hade arméchefen i SVT kommenterat uppgifter om beredningens planer för markstridskrafterna och snart var det Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen. Åkesson tog rock och keps från stolsryggen och stängde dörren om kontoret. Nu börjar nästa fas. Nu kommer dragkampen igång mellan försvarsgrenarna och trycket ökar på att Försvarsberedningen ska låta bli att detaljstyra. Han gick ut på Jakobsgatan och slängde en blick upp mot fönstren på statsrådets våningsplan. Beredningen var trots allt mer förutsägbar än regeringsbildningen. Dock inte lika förutsägbar som justitiedepartementet, tänkte Åkesson. Han och sekretariatet hade slitit sitt hår många gånger över granndepartementet och han såg ännu inte slutet på regeringskansliets interna processer. Nu gällde det att komma så långt som möjligt med texterna innan allt kanske ställs på ända.

I en annan del av Stockholm rullade ÖB:s chefsbil i riktning mot hemmet. Micael Bydén tittade på en utskrift av programmet till Rikskonferensen i januari. Det skulle vara många amiraler och generaler på scenen denna gång och han kände återigen en gnagande oro över alltihop. Inte över dem, men över hur man manövrerar framgångsrikt i medvind. De beklaganden han hade fått hela hösten över det allmänna läget hade alltsedan Moderaterna och Kristdemokraternas budget antagits av riksdagen, förbytts till gratulationer till det tillskott som budgetpropositionen innebar. Det var naturligtvis en stor lättnad inför det kommande året, men alla år av nedskärningar och kamp för förståelse och stöd hade marinerat myndigheten i erfarenhet om hur man slår underifrån. Att hålla ihop stridskrafterna och förfäkta något slags systemsammanhållet perspektiv i ett läge när pengarna kommer in, är däremot okänd terräng.

Försvarsmakten har under lång tid övat på att krympa och vara fredsrationell, men hur klarar vi att växa? Och pengarna ja. Bydén suckade så högt att chauffören tittade till i backspegeln. Hur skulle det gå när politikerna vill se en massa nyheter och satsningar för de pengar som skjuts in, och de istället går rakt in till sådant som fortfarande de flesta tror redan är fixat? Han lade programmet åt sidan och tittade på nästa papper i bunten. Ett pressklipp om Trumps plötsliga beslut att lämna Syrien och Putins positiva kommentarer om saken. Ibland lade det sig en tyngd av ansvar över bröstet när omvärldsläget kröp på och nu kände han av det igen. Folk skojade inte längre i korridorerna på L24 om allvarstyngda experter utanför firman och chefen för MUST, Gunnar Karlson, såg tilltagande sammanbiten ut. Det låg ett annat allvar i luften och ibland kom han på sig själv i mötet med unga soldater och sjömän, att tänka ska du ut i krig?

– Jag behöver synka med Klas Friberg inför vårt framträdande på fjället. Vi behöver bli tydligare med var vi befinner oss och vad som krävs i gråzonsproblematiken. Gunnar Karlson gungade stolen bakåt och tittade på sin medarbetare. De planerade de närmaste veckorna och han försökte hålla undan tankarna på den hägrande pensionen – på en och samma gång efterlängtad och oväntat snabb när det väl närmade sig. Han hade bestämt sig för att försöka få folk att tänka på nuläget, vad vi är mitt uppe i, istället för att förlora sig i fantasier om hur Försvarsmakten ska se ut 2025. Luttrad efter alla år visste han vad som ligger i röret ungefär vid den här tiden innan ett försvarsinriktningsbeslut. Inom försvarsmaktsledningen råder artig betoning på helhet, men bakom kulisserna pågår taktiserandet och var det något han tyckte illa om var det intressepolitik i firman, särskilt om det går ut över vad vi behöver just nu. Samtidigt skulle det bli intressant, tyckte han, att under de närmaste månaderna bevittna vad som utspelar sig när det för en gång skull inte handlar om att undvika förluster för den egna verksamheten vid fördelning av underskott, utan att vinna slaget om tillkommande resurser.

– Vi får vara beredda på att Gummesson från svenskan är i Sälen. Han vill säkert göra en egen vinkel på Mikael Holmströms rapportering om Transportstyrelsen, sade hon. ”Ni är ju där allihop, så jag tror det kan vara bra att synka den delen också?”

– Han är väl mest intresserad av att alltihop ska landa i Hultqvists knä, sade Gunnar Karlson torrt. Han hade gång på gång sedan skandalen briserade i medierna förvånats över hur även enkla saker missförstods eller vantolkades och hyste inget större hopp om korrekta beskrivningar av hans verksamhet. I botten låg dock en allvarligare frustration över vilket elände man kan ställa till med när man som chef tar lätt på eller helt enkelt inte förstår att säkerhet kan handla om liv eller död, som i hans medarbetares fall. ”Jag har min linje. Allt som är sagt är sant, men allt som är sant kan inte sägas.” Hon hade hört de orden förut och visste att chefen har kontroll över situationen – i alla fall när det handlar om MUST.

– Jag vill säga något nytt. Något som är viktigt och som betyder någonting. Inget fluff-fluff! Inget meningslöst! Dan Eliasson satt mitt emot rådgivaren Eva Rundkvist i sitt rum på MSB och tänkte högt inför Sälen. Det var första framträdandet i hans roll som generaldirektör för myndigheten och han ville ta ut svängarna. Till skillnad från många andra generaldirektörer trivdes han dessutom genuint på scenen. MSB hade fått ett tydligare mandat av regeringen under året som gått och i Försvarsberedningens senaste rapport hade de konsekvent bytt namn på myndigheten för att illustrera den roll beredningen ansåg att den ska ha framöver. Myndigheten för civil ledning och samordning, Eliasson upprepade orden för sig själv. Han var beredd att kliva fram och ta mandatet, vilket också hade testats skarpt under sommarens skogsbränder. Rundkvist gillade modet och viljan hos sin chef, men såg som sin uppgift att något tygla de mer äventyrliga utspelen. ”Bra, det ska vi se till. ÖB talar alltid om behovet av att det civila samhället så långt som möjligt fungerar, för att Försvarsmakten ska kunna mobilisera och kriga. De flesta förstår hur det hänger ihop, men inte alla, och den här pengadiskussionen hamnar alltid på den militära sidan.” ”Ja, vi måste ha en del av den kakan, men jag vill inte fastna i det. Det blir som med näringslivets budskap om ”show us the money” när det gäller totalförsvarsplaneringen. Vi har ju uppgiften!” Eliasson tittade ut genom fönstret och lade fingertopparna mot varandra. ”Jag vet. Såhär gör vi” och Eva Rundkvist lade pennan mot blocket.

I mötesrummet på Högkvarteret delades kaffemuggar ut och stämningen var uppsluppen efter att flygvapenchefen hade berättat om den lillejul han nyss hade varit med om. Runt bordet satt utöver honom själv arméchefen, marinchefen, chefen för ledningsstaben och kommunikationsdirektören, som själv tänkte tillbaka på en lillejul på Trängregementet och drog på munnen vid minnet av subalternernas tilltag. Anledningen till mötet var det gemensamma framträdandet på scenen i Sälen och Jonas Haggren tog till orda:

– Läget i stort inför Sälen är såvitt jag kan bedöma följande: Pengadiskussionen är långtifrån slut, men nu efter budgeten och de senaste tilltagen i öst och väst, kommer det handla om vår förmåga nu och på sikt. Alltså hur vi ska utvecklas och om vi har samma bild av det som Försvarsberedningen och regeringen.

– Vilken regering? sade arméchef Engelbrektson och högg in på en torr kaka.

– Vi är på scenen tillsammans och det finns de som tror, och några som förväntar sig, att det blir dragkamp nu mellan er. Vi bjuder inte på det, sade Haggren och såg sig omkring. ”Vi måste understryka vikten av systembalans.”

– Mm, men uttrycket systembalans kan ni glömma, sade Mats Ström. Ni måste prata så att folk begriper.

Engelbrektson tuggade klart och lutade sig fram. ”Det är inte mitt beslut hur armén kommer se ut om tio år. Jag redovisar vad det kostar. Jag har såklart en vision, jag vet vad jag vill och när jag får den sammanvägda ordern kommer jag genomföra den.”

Jens Nykvist borstade bort några smulor från marinuniformen och vände sig till arméchefen. ”Du brukar tala om att du kör omkring i gamla Volvo 240, men tänk på oss. Det är till exempel helt tomt i materielplanen. Systembalans faller rimligen ut till vår fördel” sade han medan kommunikationsdirektören undslapp sig en suck på andra sidan bordet.

– Jag har den största förståelse för er. Det räcker ju inte att ha två Saab turbo stående i garaget. Flottan består ju mer än av ubåtar och det säger jag till alla som vill höra på, sade Engelbrektson.

Flygvapenchefen hade suttit tyst under diskussionen, försjunken i flygstridskrafternas egna problem.

– Ja mina bekymmer är möjligen inte så stora materiellt sett, men det är kris på personalsidan och det kommer bli värre. I budgeten har riksdagen sagt att vi ska ha en kombinerad E och C/D-flotta, men var ska jag hitta flygförarna? Framöver ser det faktiskt nattsvart ut om inget mirakel inträffar, sade Mats Helgesson.

Chefen för ledningsstaben hade blivit varm i kläderna i sin nya befattning och trivdes bra med att vara chef för Högkvarteret, även om han ibland kunde längta tillbaka till det slags lugn som två veckor i en ubåt, utan kontakt med yttervärden, kunde göra för sinnesfriden. ”OK. Alla tjänar på att vi talar med en röst. Ingen vinner på några försvarsgrensstrider nu. Det slutar bara med att politikerna går in än mer i detaljer över hur vi ska ha det. Är alla bekväma med att detta är vad folk ska minnas från vår stund på scenen?” Han tittade frågande på kommunikationsdirektör Mats Ström.

– Instämmer. Men jag vill lägga till att ni inte ska vara så jäkla försiktiga. Säg vad ni tycker! Det håller längst. Alla fattar ju ändå att det finns lika många uppfattningar som det finns krigare i Försvarsmakten, sade Ström och tänkte i samma stund att det kanske inte stämmer och att det i så fall är en stor del av problemet de närmaste tio åren.

Jonas Haggren reste sig upp och markerade att mötet var slut. Det var dags att åka hem och fira jul.

Epilog: Det var årets julsaga (förra årets finns att läsa här). Hoppas ingen av de vars namn jag lånat tar illa upp. Efter helgerna återkommer jag med den sedvanliga genomgången av programmet för Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen. 

En betraktelse över den försvarspolitiska mandatperioden 2014-2018: Putin, pengar och personalförsörjning

Snart är det allmänna val. Det är dags att summera den försvarspolitiska mandatperioden, lära sig av vad som hände (och inte) och förbereda nästa.

Ni minns hur det började, 2014? Den nya regeringen hade ännu inte kommit på plats när en kränkning av svenskt luftrum genomfördes av en rote ryska SU 24 söder om Öland. Snart var det dessutom dags igen, men denna gång under ytan. Peter Hultqvist (S) var nytillträdd försvarsminister när Operation Örnen drog igång i Stockholms skärgård. Att statsministern, försvarsministern och överbefälhavaren stod tillsammans på en av presskonferenserna var en viktig markering både nationellt och internationellt, men det illustrerade också Hultqvists vilja att förbättra relationerna mellan Försvarsmakten och departementet – en ambition som även manifesterades genom det okonventionella tillika kloka valet av statssekreterare, dåvarande chefen för ledningsstaben och Försvarsmaktens Högkvarter, generallöjtnant Jan Salestrand.

På Helgandsholmen fick försvarsutskottet (FöU) en rad nya ledamöter och en ny ordförande i den mångårige försvarspolitikern Allan Widman (L), som intressant nog representerar ett parti som stått utanför försvarsöverenskommelser och samarbeten med regeringen under mandatperioden, vilket har skapat en intressant dynamik i relationerna mellan utskottet (eller i alla fall Widman) och regeringen.

Försvarsberedningen låg i träda efter en uppseendeväckande överlämning av sin rapport innan valet och någon ”försvarsgrupp” fanns ännu inte på kartan. Däremot hade en nymodighet uppstått, nämligen det säkerhetspolitiska råd som regeringen inrättade i samband med ubåtsjakten i skärgården och som då och då under perioden har väckt frågor kring bland annat sin funktion. Kansliet för krishantering hamnade på justitiedepartementet (Ju) istället för statsrådsberedningen och frågor om civilt försvar flyttades också, enkelt uttryckt, till Ju från försvarsdepartementet. Sedermera blev det ministerbyte då Morgan Johansson (S) blev både justitie- och inrikesminister i efterdyningarna av Transportstyrelseskandalen.

Hultqvist etablerade snabbt en popularitet som kom att bestå under perioden och som i sinom tid – det är ett år sedan nu – skulle rädda honom från den misstroendeförklaring som skördade Anders Ygeman. Han använde sig av sina erfarenheter som förutvarande ordförande i FöU, då han ofta kritiserade regeringen för att ”skönmåla” tillståndet i Försvarsmakten, och mejslade ut en linje som handlade om att välkomna klarspråk och rent allmänt låta folk förstå att han menade allvar med försvaret. Det gick hem i stugorna och i Försvarsmakten och stukade framförallt Moderaterna på ett sätt som höll i tills dess att de genom Hans Wallmark tog tag i försvarspolitiken (för att travestera en aktuell valslogan).

Fyra år går fort och Hultqvist hade ett försvarsbeslut att genomföra. Det kommande försvarsinriktningsbeslutet skulle fattas under våren 2015, för att omfatta åren 2016-2020. Förberedelsearbetet drogs igång och försvarsministern efterfrågade uppriktiga underlag från Försvarsmakten

– Jag vill ha en klar redovisning av tillståndet i det svenska försvaret. Har vi en realistisk bild av hur det ser ut i dag, då har vi också en plattform när vi ska gå vidare. Därför är det viktigt för att stämma av läget i Försvarsmakten: vad är våra styrkor och våra eventuella svagheter? Hur ser arvet ut efter den borgerliga regeringen? Det är viktigt att få en analys av plus och minus. (SvD 141017)

Genom Försvarsmaktens svar några månader senare tydliggjordes klyftan mellan resurser och inriktning. Försvarsmakten skrev bland annat i sitt underlag att man med den angivna inriktningen höjer det militära försvarets operativa förmåga fram till 2020, men att det är otillräckligt relativt förmågeutvecklingen i närområdet. De ekonomiska förutsättningarna räcker inte för att nå upp till den ambitionsnivå som Försvarsberedningen föreslår, varken på kort och längre sikt, menande myndigheten. Redovisningen var svårsmält och insatta anade konturerna av ett underlåtenhetsberg som skulle ta tid att klättra över, särskilt som förhoppningarna var höga på att politiken snabbt skulle komma till rätta med bristerna. Uttalanden från Hultqvist i sin tidigare oppositionsroll, om de borgerliga partiernas aviserade budgetökningar som ”puts i marginalen”, bidrog till förväntningarna.

Regeringsskiften erbjuder en möjlighet att byta inriktning och göra upp med tidigare beslut och hantering, men i försvarspolitiken är det ofta mycket långa processer mellan beslut och till exempel ett förbandssatt materielsystem. Detta i kombination med att de breda majoriteternas politik inom området innebär att de flesta har varit inblandade och därmed ansvariga för vad som varit, vilket har sina uppenbara fördelar men även innebär en hämmande effekt på omtag tills dess det etableras ett slags konsensus om att vända blad. Det medför i sin tur att man aldrig kan virvla in på försvarsdepartementet och vädra ut och idka fullständig barmarksplanering när en ny politisk ledning tar plats. Det så kallade ”arvet” antar många skepnader och lägger sordin på äventyrligheter (samt hejdar förvisso en och annan vansinnighet).

Hultqvists första försök att skapa en gemensam bild av tillståndet i Försvarsmakten kom att bli inledningen på den återkommande frågan under mandatperioden om hur stort glappet egentligen är mellan den försvarsmakt som är beställd och de resurser som följt med besluten? Att tränga in i försvarsekonomin – som närmast är utformad för att vara omöjlig att begripa – är det få som gör på ett grundligt sätt. Detsamma gäller spårbarhet mellan tillförda resurser och försvarseffekt. Allt mer är hemligt i Högkvarterets underlag, till exempel redovisningarna av personal i budgetunderlagen, vilket inte underlättar annat än spekulationer. Annat är mer självklart dolt, till exempel förmågan i krigsförbanden, men det gör det också svårt att utvärdera utvecklingen bakom högtidstal och retorik.

Från vad som kändes som en armkrok mellan försvarsdepartementet och Försvarsmakten i mandatperiodens början, har det varit tilltagande gnissel i relationerna. Enkelt uttryckt är politiken irriterad på myndighetens överplanering och ekonomiska underlag som snabbt anses obsoleta. Det spretar också allt mer mellan de önskvärda inriktningarna och ambitionerna för verksamhetens mer långsiktiga utveckling. Från Försvarsmakten brottas man å sin sida med att inrymmas i en prolongerad ekonomi – i avsaknad av nya besked – som innebär svåra hugg i verksamheten främst under 2019. Den offentliga bilden av satsningar på försvaret går inte ihop med hur det står till ute på förbandsnivå. Detta blir också en kommunikationsutmaning för ÖB, som är i stort behov av att rekrytera personal till en verksamhet som ska kännas allmänt pågång, utöver att hålla modet uppe i den befintliga organisationen. Då vill han inte fastna i en krisbild av verksamheten – samtidigt som det inte blir några större resurstillskott om bristerna inte blottas. Till detta kommer en intern balansgång som heter duga, mellan vad som kan uppfattas som skönmålning (och som omedelbart får alla stridslystna, fast på fel sätt), behov av goda relationer med politiken och budskap som väcker opinioner men som samtidigt riskerar skapa destruktiv vanmakt över bristernas omfattning. Lägg därtill att ÖB är en del av både det psykologiska försvaret – försvarsviljan – och tröskeleffekten gentemot främmande makt.

Hur ska man som myndighetschef få fram att det har skett ett generellt lyft jämfört med ett antal år sedan, att medarbetare som är hårt arbetstyngda uträttar stordåd som innebär att den operativa förmågan faktiskt höjs. Samtidigt som de som var med innan den stora svackan blir förbryllade över uttalanden om att vi är i god form jämfört med tidigare och omedelbart spritter till på grund av muskelminnen från skönmålningstiden. De som tillkommit efter Rysslands återtag konstaterar dessutom att förmågeklyftan ökar mellan oss och eventuella motståndare, eftersom de så att säga springer snabbare.

Sammanfattningsvis handlar det om att kombinera budskap om att i en jämförelse med oss själva det senaste decenniet, lite drygt, har det skett en uppryckning inom en rad områden, men att vi i jämförelse med andra halkar efter, trots det som i offentligheten måste uppfattas som samsyn om att satsa på försvaret.

Ett område som alla inblandade identifierar som avgörande framåt är personalförsörjningen. Peter Hultqvist intresserade sig för detta under sin tid som ordförande i FöU, både utifrån resultatet av rekryteringen och hans motvilja mot Alliansregeringens beslut att lägga plikten vilande. Han sade bland annat att en tryggad personalförsörjning över tiden är ”den enskilt viktigaste förutsättningen för att Försvarsmakten ska få en erforderlig operativ förmåga”. Den första åtgärden inom området, december 2014,  blev att fatta beslut om att åter börja kalla in krigsplacerad personal för repetitionsutbildning. Hultqvist hade ytterligare planer. Som bekant var ett av resultaten i den försvarsöverenskommelse som ledde fram till försvarsinriktningsbeslutet 2015 att se över personalförsörjningssystemet. Jag hade förmånen att leda den utredning som tillsattes och den 28 september 2016 lämnade 2015 års personalförsörjningsutredning SOU:n En robust personalförsörjning av det militära försvaret till ministern. Redan den 2 mars 2017 beslöt regeringen, i enlighet med utredningens sportiga tidsplan, att totalförsvarspliktiga kvinnor och män ska vara skyldiga att genomgå mönstring och fullgöra grundutbildning med värnplikt. Skyldigheten att genomgå mönstring gällde därmed från 1 juli 2017 och skyldigheten att genomföra grundutbildning med värnplikt från och med den 1 januari 2018. Beslutet om att åter tillämpa plikten kommer vi att minnas från mandatperioden, men personalförsörjningsutredningen var bara en av flera utredningar och ett annat område som det har vänts stenar inom är materiel och logistik, vilket kommer göra beständiga avtryck i nästa försvarsinriktningsbeslut.

Tillbaka till hösten och vintern 2015. Under hösten lades Hultqvistdoktrinen en 1 oktober 2015 fick Sverige en ny överbefälhavare när Micael Bydén tog över efter Sverker Göranson, som lämnade efter sex år i hetluften (han reflekterade över sin tid som ÖB i ett samtal på Försvarspolitisk Arena i Almedalen samma år). För övrigt var det belysande för sakernas tillstånd att utrikesminister Wallström kallade upp ambassadör Tatarintsev för allvarligt samtal samma dag som överbefälhavaren presenterades.

Den 10 december beslöt regeringen att Försvarsmakten, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och övriga berörda civila myndigheter skulle återuppta en sammanhängande planering för totalförsvaret. Det motiverades med ett försämrat omvärldsläge och de ökade osäkerheterna i närområdet. Beslutet kommer helt säkert att ses som en milstolpe när försvarspolitiken beforskas i framtiden.

Lite senare samma månad bjöd försvarsministern in de partier som stod bakom Försvarsberedningens rapport till samarbete kring kommande inriktningsproposition. Han sökte en bred majoritet. Under ledning av statssekreterare Salestrand arbetades fram en överenskommelse som även omfattade förstärkningar av försvarsekonomin. Den lade också grunden till den inriktningsproposition som riksdagen fattade beslut om i början av sommaren. En bred majoritet var således ett faktum, även om Liberalerna lämnade förhandlingarna, och sånär som på frågan om svenskt medlemskap i NATO (Centerpartiet ändrade uppfattning till förmån för alliansanslutning i september 2015) rådde det inte några större oenigheter kring Hultqvists huvudinriktningar: Att öka den svenska nationella militära förmågan, inklusive förstärkt militär närvaro på Gotland, att med utgångspunkt från en militärt alliansfri position fördjupa internationella samarbeten samt att bygga upp ett för tiden relevant totalförsvar.

I och med överenskommelsen såg en ny försvarspolitisk gruppering dagens ljus. I syfte att vårda aprilöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna skulle en grupp, Försvarsgruppen, fortsättningsvis samråda om frågor som gällde överenskommelsen. Kristdemokraterna hoppade av samtalen i augusti 2017 på grund av försvarsekonomin och står nu vid sidan av L på en egen sida inom alliansen.

2016 kom ett nummer av Försvarets forum (05/2016) som fick ögonbrynen att höjas på olika håll, både internt och externt. I en intressant intervju med arméchef Engelbrektson, flygvapenchef Helgesson och marinchef Nykvist, elva månader in i försvarsinriktningsbeslutet, sade arméchefen bland annat:

Vi har ju ärvt ett strukturellt underskott och det är inte borta för att vi har fått en ny uppgift (…) vi försöker hitta en prioritering inom en ram som från början är för liten för att lösa alla uppgifter.

Och flygvapenchefen preciserade:

Sedan är det ju ingen hemlighet att beräkningen som gjordes i samband med budget- och försvarsbeslutet gav vid handen att vi behövde en resursmängd som var 30 miljarder och inte tio, som var vad vi fick. Då saknas det ju två tredjedelar. Därför handlar det inte bara om att fördela ett tillskott, utan också att fördela ett underskott.

Under Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen 2017 presenterade statsminister Stefan Löfven en lika efterlängtad som fördröjd nationell säkerhetsstrategi.  Vid konferensen meddelade också försvarsministern att han återstartar Försvarsberedningen och att beredningen skulle påbörja arbetet med att ta fram en försvars- och säkerhetspolitisk rapport till regeringen. Hultqvist berättade också att han hade utsett riksdagsledamoten och förre försvarsministern Björn von Sydow till ordförande, vilket togs emot positivt i alla läger. Försvarsberedningen inledde arbetet med rapporten Motståndskraft – inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025 som presenterades strax före jul 2017. Den har utgjort en totalförsvarsbibel sedan dess. Innan dess (i augusti) kom dock regeringen överens med Moderaterna och Centerpartiet om ytterligare resurser till det militära- och civila försvaret (ytterligare 2,7 miljarder kronor per år 2018-2020). En annan sak vi minns under den hösten är såklart försvarsmaktsövningen Aurora 17.

Under våren 2018 var det stor fermitet i Totalförsvarssverige, bland annat med kunskapshöjande övningsverksamhet inom civilt försvar genom SAMÖ 2018. 2020 är det åter dags för försvarsmaktsövning, men då genomförs också för första gången på mycket länge en nationell totalförsvarsövning – något att se fram emot med skräckblandad förtjusning! Helt säkert har vi kommit en bit på vägen då. Resurser har tilldelats. Beslut har fattats och många människors gedigna arbete och engagemang- både på den civila och militära sidan – har bidragit till det trendbrott som (i vid mening) försvarsfrågan och motståndskraften har genomgått. Men återigen, förmågegapet ökar relativt vår omvärld och det kommer krävas mer resurser, mer utbildat folk samt spetskompetens i internationell konkurrens, inte minst inom informationssäkerhetsområdet, än vad de flesta partier både vill och hoppas.

Senast den 14 maj 2019 ska Försvarsberedningen lämna sin andra rapport inför försvarsinriktningsbeslutet 2020. Nästa regering och försvarsminister har att hantera förberedelserna och propositionsskrivandet, samt att få beslutet genom riksdagen. I beredningens anvisningar ingår att redovisa möjliga effektiviseringar och konsekvenserna av förslagen inklusive uppskattade kostnader samt föreslå hur dessa ska finansieras. Minnesgoda försvarsintresserade minns mantrat ”krona för krona” från svunna tider. En ny regering bör omedelbart skrota detta krav. Försvarsberedningen ska lägga fram vad man anser behövas och motivera varför. Det kan inte ankomma på beredningen att uppfinna nya inkomstkällor för att säkerställa sina förslag.

Innan jag övergår till några frågeställningar som blivande beslutsfattare inom försvarsområdet bör fundera över, tänkte jag damma av något som försvarsministern sade i sitt tal under  Sälenkonferensen 2016 och som känns sällsynt passande inför ett val:

En påminnelse till alla som nu bär ansvaret och ett budskap till eventuella framtida beslutsfattare i lokalen är: gör inga tvära kast inom försvarsmakten. Satsa på stabilitet och långsiktighet. Inse att världen kan förändras snabbt. Sol idag, kan vara mörker i morgon. Gör inte om tidigare misstag. Det går snabbt att rasera, men tar lång tid att bygga upp. Stå med fötterna på jorden!

Några frågor för en ny (eller nygammal) politisk ledning

  • Minns Hultqvist underlagsbeställning till Försvarsmakten i början av mandatperioden (se ovan). Försök uppnå en gemensam lägesbild med Försvarsmakten, inklusive myndighetens skarpa prioriteringsförslag inom ramen för den ekonomi man som försvarsminister bör ha fått mandat för av sin statsminister.
  • Om övningsverksamheten fortsatt ska sägas vara prioriterad och uttryckas som en signal till omvärlden om att vi tar försvarsförmågan på allvar (vilket sägs från politiskt håll), hur ska i så fall eventuellt inställd övningsverksamhet tolkas? Med andra ord: Säkerställ omedelbart pengar, även för 2019.
  • I Ryssland genomförs ett resolut arbete för att, slarvigt uttryckt, kunna koppla loss viktiga funktioner och system från internet. Det illustrerar indirekt den egna viljan och förmågan att kunna ställa till elände i samhällsviktiga verksamheter, vilket även har visat sig tex genom larm i USA om intrång inom energisektorn. Sverige måste ta något slags nationellt grepp om kompetensförsörjning inom våra vassaste förmågor. I det ingår att säkerställa spetsen inom informations- och underrättelseområdet. Det handlar utöver eget beslutsstöd om att ha valuta för den helt avgörande internationella ”byteshandeln” för inflytande och egna behov.
  • Den nationella säkerhetsstrategin: Ställningstagande till eventuell revidering och operationalisering del II.
  • Hur optimerar vi det svenska systemet för beslutsstöd (och beslut) i regeringskansliet? En central fråga (inte minst kopplat till totalförsvarsplanering, gråzon och att hantera högre konfliktnivåer etc.) är behovet av helhetsbild när det gäller risker, sårbarheter och hot. Det kommer aldrig finnas En Enda Allomfattande Lägesbild, men det kan inte heller vara så att alla stuprör ska leda direkt upp till statsministern. Att räkna med att man alltid kan haka på informationsflödenas hängrännor först när krisen är ett faktum är onödigt optimistiskt. Vid sidan av mer långsiktiga frågor om myndighetsreformer och så vidare, där bra material finns i Försvarsberedningens senaste rapport, måste nästa regering veta hur man vill säkerställa hantering av gråzon och högre konfliktnivåer här och nu.
  • Apropå skogsbränderna: MSB talar förtjänstfullt mycket öppet om hur myndigheten tänjde rejält på sitt nuvarande mandat. Det är intressant eftersom det rörde sig om en kris helt inom myndighetens traditionella ansvarsområde, utan några andra större samhällsstörningar – och framför allt utan de betydligt mer utmanande politiska dimensioner som ett mer eller mindre kvalificerat antagonistiskt angrepp skulle medföra. Med andra ord: Hur ska vi ha det med det geografiska ansvarsområdet på nationell nivå? Vad kan, och vad ska, delegeras till myndigheter?
  • Fyra viktiga utredningar är pågång och kommer att levereras under kommande mandatperiod: Näringslivets roll i totalförsvaret samt försörjningstrygghet i fråga om försvarsmateriel, Ansvar, ledning och samordning inom civilt försvar, En ny myndighet för psykologiskt försvar samt Hälso- och sjukvårdens beredskap och förmåga inför och vid allvarliga händelser i fredstid och höjd beredskap. Nu gäller det att säkerställa att arbetet inom dessa områden fortsätter under utrednings- och remisstid, så att arbetet inte stannar av i osäkerhet om vad som komma skall. Detta har också Försvarsberedningen tryckt på i sin senaste rapport.
  • Hur undviker vi att hamna i åtgärder och investeringar utifrån ”most preferred threat”, som resultat av närtida behov i industrin, intern kohandel i myndigheterna alternativt partipolitiska behov och överläggningar i partiledarkretsen?
  • Hur stöttar politiken och hur effektuerar Försvarsmakten en organisation och en inställning hos alla berörda, som går från fredseffektivitet till att tillväxa (med allt vad det innebär, från frågor om infrastruktur till resurser och behov av delegerad makt)?
  • En försvarsminister vinner inga större opinionssegrar genom att kanalisera resurser till forskning och utveckling, men det ska man göra ändå. Punkt.
  • Allianspartierna är överens om att Sverige ska bli medlem av NATO. På motsatt sida står S, MP, V och SD. Hur kan man mejsla ut en minsta gemensam nämnare som anammar Finlands formuleringar om att det är en option? (Ja, det är en fråga för utrikesministern, också.)
  • Hur ska vi förhålla oss till begreppet det nya normaltillståndet? Det är effektivt, men förrädiskt. När något blir ett normaltillstånd anpassar man sig efter det på så vis att det över tid inte känns akut eller dramatiskt – vilket i sin tur medger en mer avslappnad inställning vad gäller åtgärder. Detta och formuleringar om bedömt säkerhetspolitiskt läge m.m. måste samordnas bättre mellan företrädare för olika centrala verksamheter (läs: den strategiska kommunikationen måste skärpas upp).

Till sist. PJ Anders Linder skrev för några år sedan att Sverige, till skillnad från andra länder

valde att satsa på upphetsning istället för upprustning

Det är en beklämmande sann beskrivning av hur svensk offentlighet ofta fungerar i stort och hur politiken beter sig inom en rad områden. Inom försvarsområdet har upphetsningen lett till ett så kallat trendbrott, vilket vi ska vara glada för. Men det räcker inte. Det är inte vi själva som bestämmer om tröskeleffekten är tillräcklig. Vi kan däremot bestämma vilken motståndskraft och krigsduglighet som är rimlig att betala för, bygga upp och systematiskt arbeta oss fram till det.

År 2000 avsatte vi 1,8 % av BNP till försvaret, med den hotbild som rådde då. Nu är vi nere på cirka 1 % och har marinerat oss så grundligt i dessa nivåer att vi hissnar lite när det talas om belopp uppemot 8-10 miljarder om året för att få nuvarande ambitionsnivå finansierad  – i rådande säkerhetspolitiska läge.

Den gångna försvarspolitiska mandatperioden har präglats av Putin, pengadiskussioner och personalförsörjning. Mycket talar för att det även gäller 2018-2022. Min förhoppning är att kommande mandatperiod ska genomsyras av något som är mycket viktigt för att alla ambitioner och uppfordrande ord ska få genomslag i praktiken: Att vi går från fredsrationalitet till operativ effekt och motståndskraft i vårt sätt att tänka och agera.

Epilog

Syftet med denna text är att ge en mycket övergripande bild av vad som hände under 2014-2018 och var vi befinner oss inför kommande fyraårsperiod. Den utger sig inte för att vara en heltäckande redogörelse för mandatperioden. En rad beslut och händelser saknas, inte minst vad gäller civilt försvar och krisberedskap. Överenskommelser med Finland och USA är andra exempel på sådant som förtjänar egen begrundan.

Almedalen 2018

Trots läget – både vad gäller omvärldsutveckling, kommande val, tidpunkt inför kommande försvarsinriktningsbeslut och svensk totalförsvarsplanering – är det inte så många seminarier om militärt försvar i Almedalen i år. Det beror bland annat på att Försvarsmakten väljer att tona ner sin närvaro betydligt jämfört med tidigare och att Försvarspolitisk Arena inte längre finns. Det kommer märkas. På den civila sidan händer det lite mer, i synnerhet vad gäller informationssäkerhet och påverkanskampanjer m.m. Med andra ord kan försvarsintresserade ändå se fram emot det hela. Sök t.ex. på ”försvar” i Almedalsveckans program så listas det ett antal arrangemang. Ett annat tips är att söka på den myndighet/organisation som omfattar relevanta ämnen – eller person rentav, om det är någon man tycker borgar för en intressant stund. För egen del är det, precis som i fjol, fler möten och interna arrangemang än publika, men följande seminarier ser jag mycket fram emot att moderera:

Måndag 2 juli

09:30 – 10:15 Hot och skydd – två sidor av samma mynt

Arrangör: Säkerhetspolisen

Hur arbetar Säkerhetspolisen för att skydda Sverige mot yttre samhällshotande verksamhet som riktar sig mot våra demokratiska värden? Och vad krävs för att säkra uppbyggnaden av vårt totalförsvar? Intresset för det mest skyddsvärda är stort och vi har ett högt och pågående underrättelsehot mot vårt land. Samtidigt ser vi att svenska skyddsvärd verksamhet har sårbarheter kopplade till exempelvis brister i upphandling och utkontraktering av IT-drift. Det kommer handla om hot, kontraspionage och säkerhetsskydd.

Medverkande: Klas Friberg, säkerhetspolischef, Daniel Stenling, enhetschef för kontraspionage och Linda Escar, biträdande enhetschef för säkerhetsskydd.

 

11:00 – 11:45 Säkerheten runt Östersjön

Arrangör: FOI och Försvarsmakten

Hur påverkas säkerhetsläget runt Östersjön av svensk-finskt samarbete? Hur ser man i respektive land på läget och hur agerar övriga Östersjöländer? Vilka globala trender påverkar säkerhetsläget? Vilka utmaningar ställs Försvarsmakten och andra aktörer inför och hur utvecklas samarbetet i praktiken?

Medverkande: Micael Bydén, Överbefälhavare, Försvarsmakten, Charly Salonius Pasternak, seniorforskare, FFIA (Utrikespolitiska Institutet, Finland) och Robert Dalsjö, säkerhetspolitisk analytiker, FOI.

Tisdag 3 juli

Bland annat inspelning av ”Så byggs försvarsvilja: Hur står det till med den svenska försvarsviljan, och hur gör vi för att öka den?”. Ett samtal som Försvarshögskolan arrangerar.  Filmas och publiceras på Youtube i efterhand.

 

Onsdag 4 juli

08:30 – 09:15 De digitala hoten – svensk samverkan förbättrar skyddet

Arrangör: Säkerhetspolisen, FRA, MUST

Arbetet med att bygga upp vårt totalförsvar pågår med full kraft. Samtidigt ser vi brister i skyddet av våra mest skyddsvärda verksamheter. En snabb teknisk utveckling i kombination med att allt mer skyddsvärd information finns tillgänglig i digitala system. Detta innebär ett förändrat hot och är en utmaning. Hur ska vi skydda oss?

Medverkande: Charlotte von Essen, biträdande säkerhetspolischef, Kristina Bergendal, stf chef MUST och Charlotta Gustafsson, överdirektör vid FRA.

 

13:15 – 14:45 Käk för kris och krig – livsmedelsberedskap för en ny tid 

Arrangör: SLU Sveriges lantbruksuniversitet

Hur ska vi uppnå livsmedelsberedskapen? Försvarsberedningens rapport Motståndskraft (Ds 2017:66) ger förslag som involverar såväl offentliga som privata aktörer och allmänhet, men samtidigt efterlyses en inriktning för vilka metoder som ska användas. Istället för att möta den nya tidens utmaningar med gårdagens lösningar kan vi utarbeta omställningsplaner, baserade på aktuell forskning. Vid detta seminarium diskuteras möjliga synergieffekter mellan två olika politikområden som sällan möts: civilt försvar och hållbarhet. Utgångspunkten är att flera av de lösningar som föreslagits för att göra livsmedelssystemet mer hållbart för att klara stora utmaningar, även vore en bra beredskapspolitik. Satsningen på stärkt beredskap kan därför, rätt utformad, samtidigt bidra till att göra jordbruket och resten av det svenska livsmedelssystemet mer resilient, dvs mindre sårbart.

Medverkande:
Tommy Åkesson, huvudsekreterare, Försvarsberedningen
Camilla Eriksson, forskare, FOI/SLU
Pernilla Tidåker, forskare, SLU
Serina Ahlgren, senior researcher, RISE Research
Svante Werger, kommunikationsdirektör, MSB
Therese Frisell, handläggare beredskap, Livsmedelsverket
Harald Svensson, stf generaldirektör, Jordbruksverket
Patrik Strömer, ansvarig policyfrågor, Livsmedelsföretagen
Ulrika Dahlin, chef risk och säkerhet, ICA

Jag modererar seminariet tillsammans med Erik Fahlbeck, vicerektor vid SLU. Efter seminariet blir det mingel med kriskost.