Märkt: försvarspolitik

Prolog: Rikskonferensen 2019

Om lite drygt en vecka öppnas den 73:e Rikskonferensen – en institution i det försvarspolitiska Sverige. Söndagen den 13 januari har cirka 350 deltagare transporterats till Sälens Högfjällshotell och tagit plats för att klockan 1230 se Folk och Försvars ordförande Göran Arrius och generalsekreterare Maud Holma von Heijne öppna årets konferens. De kommer lämna över till Eva Hamilton, som modererar konferensen för första gången – det är ingen enkel uppgift att efterträda utomordentliga Pernilla Ström, som under många år med varm och fast hand manövrerat konferensens tre dagar från start till mål.

Årets konferens har underrubrikerna Sverige och världen (söndag), Militärt och civilt försvar (måndag) och Skydd av vår demokrati (tisdag). Under dessa rubriker ryms bland annat relationerna med USA och den transatlantiska länken, försvarssamarbetet inom EU, Kinas säkerhetspolitiska ambitioner, svenskt militärt försvar, nordiskt perspektiv på försvarssamarbete och totalförsvarsutveckling, hoten mot Sverige, artificiell intelligens (AI) och klimatförändringarnas konsekvenser för krisberedskap och säkerhetspolitik.

Som en övergripande reflektion kan jag konstatera att det över tid försämrade säkerhetspolitiska läget präglar konferensen mer och mer för varje år – liksom inrikespolitiska utmaningar. Allt annat hade naturligtvis varit anmärkningsvärt, och man kan med fördel lägga tidigare års konferensprogram vid sidan av varandra för att få denna utveckling tydligt illustrerad genom ämnesval och rubriker på programpunkter. De som vill beforska svensk försvars- och säkerhetspolitisk utveckling, och vad som har varit på tapeten i den försvarspolitiska offentligheten genom decennierna, har en skatt att utforska i dessa program.

Det som saknas, tycker jag, är Ryssland och informationssäkerhet. Ryssland hade förtjänat motsvarande uppställning som Kina i programmet och att informationssäkerhet är en mycket tung komponent i Sveriges förmåga till motståndskraft, kan illustreras av FRA:s Fredrik Wallin i en aktuell intervju.

Söndag

Klockan 1235 kliver försvarsministern i övergångsregeringen, Peter Hultqvist (S) upp på scenen och levererar Sveriges säkerhetspolitiska prioriteringar.  Han kommer av nödvändighet vara lite tillbakablickande och återge vad som åstadkommits under föregående mandatperiod, helt säkert med betoning på de bilaterala samarbeten som fördjupats. Möjligen kommer han också varna för eventuella borgerliga äventyrligheter (ur hans perspektiv) i NATO-frågan, om det blir regeringsskifte framöver. Jag hoppas på en gedigen programförklaring när det gäller S ambitioner gällande den nuvarande utvecklingen inom försvarsområdet i Bryssel – och hur han ser på svenska och finska olikheter i det avseendet, med tanke på det nära samarbetet mellan Stockholm och Helsingfors. Min gissning är också att han kommer uppehålla sig vid försvarsekonomin på så sätt att han vill inskärpa vikten av att hålla hårt i de pengar man tilldelar Försvarsmakten framåt – eller med andra ord skuldfördela lite mellan politiken och Försvarsmakten när det gäller att fatta beslut på rätt underlag.

Efter Hultqvist (1255) är det Ulf Kristersson, partiledare Moderaterna, som under 20 minuter redovisar Vårt alternativ för svensk säkerhetspolitik. Han kommer helt säkert framhålla enigheten inom alliansen när det gäller att tilldela försvaret pengar – och att Sverige på sikt ska bli medlemmar i NATO. Det ska bli särskilt intressant att höra hur han i den kontexten väljer att uttrycka sig om de transatlantiska relationerna och den nuvarande amerikanska administrationen, men lika intressant är hur han formulerar sig om ambitionerna inom ramen för EU. Att förvänta är också en insatt del om hur vi bör förhålla oss till Kina.

1315 blir det Transatlantic Relations: Challenges and Opportunities Ahead, förmedlade av Eric D. Chewning, Deputy Assistant Secretary of Defense for Industrial Policy, USA. Ett symptomatiskt val av talare från den amerikanska sidan. Nej, jag är inte ironisk, det är helt rätt, särskilt som nästa programpunkt (1340) lyder USA och Sverige – från papper till Patriot. Här medverkar Karin Olofsdotter, Sveriges ambassadör i USA Mike Winnerstig, enhetschef Säkerhetspolitik Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och Elisabeth Braw, Associate Fellow, Director of the Modern Deterrence project, RUSI.

1440 inleds ett block om försvarssamarbetet inom EU med Katarina Areskoug Mascarenhas, chef EU-kommissionens representation i Sverige Hennes anförande följs upp med en paneldiskussion om Försvarssamarbete i Europa – behovet av en svensk strategi, där Göran Mårtensson, generaldirektör Försvarets materielverk (FMV), Niklas Alm, strategichef/stf generalsekreterare Säkerhets- och försvarsföretagen (SOFF), Johan Svensson, chef Produktionsledningen Försvarsmakten, Bodil Valero, europaparlamentariker (MP) och Gunnar Hökmark, europaparlamentariker (M), medverkar. Detta är en programpunkt där rubriken så att säga säger allt. Behovet av en strategi är stort och akut, om Sverige som samlad kraft ska kunna agera på ett konstruktivt sätt som också ger egen nytta. Önskan är således att diskussionen inte stoppar vid att uttrycka själva ambitionen, utan hur en sådan strategi bör se ut (och vad som vore kontraproduktivt på kort och lång sikt). Vi behöver också någon/något som får ett utpekat ansvar att leda – inte bara att samverka – på myndighetssidan, tätt sammankopplad med regeringskansliets tänkare inom området. Det vore uppfriskande om Göran Mårtensson plötsligt sade att han tar befälet.

Efter EU blir det Kina. 1605 talar Ola Wong, journalist med fokus på Kina om landets (större) ambitioner. Därefter följer FOI:s forskningsledare Jerker Hellström och Klas Eklund, Senior Economist Mannheimer Swartling, om Kinas politiska prioriteringar. Därefter (1635) utbryter Hård och mjuk makt – svensk-kinesiska relationer – en debatt mellan Kristina Sandklef, oberoende Kinaanalytiker Sandklef Asia Insights, Malin Oud, kontorschef Peking och Stockholm, Raoul Wallenberginstitutet, Philip Botström, förbundsordförande SSU och Joar Forssell, förbundsordförande LUF.

Söndagens program avrundas med svensk utrikespolitik. Under rubriken Sveriges utrikespolitik: ett verktyg för stabilitet talar Annika Söder, kabinettsekreterare Utrikesdepartementet och Hans Wallmark, ordförande i Utrikesutskottet (M). Diskussionen kommer troligen omfatta Sveriges tid i FN:s säkerhetsråd, men förhoppningsvis inte enbart utan även vara framåtblickande. En önskan här är hur svensk självbild påverkar både vårt agerande och eventuell fördröjning av åtgärder som borde vidtas om vi inte ska möta verkligheten i ett plötsligt, bryskt uppvaknande och finna att våra tankar om oss själva och vår betydelse internationellt är gällande just på ”planeten Sverige”, men inte någon annan stans. Vad ska vi investera i, prioritera och samla oss omkring för att garantera inflytande om, säg 10, 30 och 50 år?

Möjligen kommer P J Anders Linder, chefredaktör Axess och Anders Lindberg, politisk chefredaktör Aftonbladet, ta upp några sådana trådar när de avslutar den första konferens dagen med Utrikespolitiskt perspektiv.

Måndag

Dagen inleds (1230) med fyra nordiska försvarsministrar på scenen under rubriken Nordic defense capabilities, nämligen: Peter Hultqvist, Sveriges försvarsminister, Claus Hjort Frederiksen, Danmarks försvarsminister, Jussi Niinistö, Finlands försvarsminister och Frank Bakke-Jensen, Norges försvarsminister. Det kommer bli en uppvisning i samstämmighet och nordisk beslutsamhet, vilket fyller sin funktion, men jag hoppas att de fyra lättar hjärtat lite och även vågar närma sig områden där det skaver. Då kommer vi längre.

Klockan 1340 är det ÖB Micael Bydéns tur att tala om Svensk försvarsförmåga som stärker stabiliteten i Europa. Jag tror man kommer kunna sammanfatta talet med att han är stolt, men inte nöjd. ÖB har en utmaning att samtidigt beskriva den lättnad som det senaste ekonomiska tillskottsbeskedet innebär (särskilt för 2019), men samtidigt vara tydlig med att dessa pengar inte medger några som helst nya satsningar. Han kommer behöva kommunicera för att framförallt få politikens förståelse för detta – nämligen att den nya ekonomin innebär att Försvarsmakten får möjligheter att nå redan beslutad målbild fram mot 2020, samt att man kan undvika det förmågetapp efter 2020 som han har varnat för under lång tid, men att pengarna alltså inte ger några som helst tillskott i förmåga eller kapacitet utifrån dagens omvärldsläge och kapaciteten hos andra i närområdet. Detta är svårsmälta budskap för alla som (rättmätigt) ser 18 miljarder som mycket pengar, men som kanske har glömt hur försvarsbudgeten såg ut när det säkerhetspolitiska läget bedömdes som allra ljusast.

Efter ÖB kommer chefen för ledningsstaben, Jonas Haggren, Fredrik Ståhlberg, stf arméchef, Mats Helgesson, flygvapenchef och Jens Nykvist, marinchef tala om Försvarsförmåga idag och imorgon. Vi får se hur min gissning i julsagan faller ut när det gäller deras budskap…

Klockan 1450 har jag förmånen att kommentera Försvarsmaktens budskap och läge tillsammans med Linda Nordlund, ledarskribent Expressen.

Dagen övergår sedan till totalförsvarsperspektiv. Generaldirektören för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), Dan Eliasson, inleder med Att skapa ett säkrare Sverige. Han får sedan sällskap på scenen av sina nordiska kollegor, de danska, norska och finska generaldirektörerna från motsvarigheterna till MSB, som ger sina perspektiv på nordisk beredskap: Cecilie Daae, generaldirektör Direktoratet for samfunnssikkerhet og beredskap, Norge, Kimmo Kohvakka, räddningsöverdirektör inrikesministeriet, Finland och Henning Thiesen, direktör Beredskabsstyrelsen, Danmark.

En viktig utredning som pågår är Näringslivets roll i totalförsvaret samt försörjningstrygghet i fråga om försvarsmateriel (och som för övrigt tillsammans med utredningen Hälso- och sjukvårdens beredskap och förmåga inför och vid allvarliga händelser i fredstid och höjd beredskap behandlas på Försvarskonferens 2019 i april) och nästa programpunkt handlar om detta centrala område i totalförsvarsplaneringen. Under rubriken Offentlig-privat samverkan i en ny tid: innebörd och samhällsnytta framträder Karl Lallerstedt, ansvarig säkerhetspolitik Svenskt Näringsliv och Åsa Sundberg, VD Teracom.

Klockan 1720 får konferensen en lägesbild om Svenskt totalförsvar i norr genom Björn O. Nilsson, landshövding Norrbottens län, Ulf Siverstedt, chef norra militärregionen Försvarsmakten och Anna Lindh-Wikblad, biträdande kommundirektör Luleå. Därefter ställs en av konferensens viktigaste frågor, nämligen Varför ska vi ha ett totalförsvar? – förankring och försvarsvilja och det är Jenny Deschamps-Berger, sektionschef för analys vid centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet vid Försvarshögskolan (FHS), Patrik Oksanen, politisk redaktör MittMedia, Benjamin Dousa, förbundsordförande MUF och Hanna Lidström, språkrör Grön Ungdom, som tar sig an detta ämne innan middagen.

Måndagen avslutar med ett långpass om Säkerhet i en osäker värld med Elisabeth Braw, Associate Fellow, Director of the Modern Deterrence project, RUSI, Ewa Skoog-Haslum, vice rektor Försvarshögskolan (FHS), Margareta Wahlström, ordförande Svenska Röda Korset, Åsa Wikforss, professor iteoretisk filosofi vid Stockholms Universitet och Rosaline Marbinah, ordförande Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer.

När det gäller de två ovanstående panelsamtalen ger tidigare erfarenheter från Rikskonferensen vid hand att intressanta sammansättningar av paneler som diskuterar stora frågor, ofta blir höjdpunkter. Sällan något som kommenteras i uppföljande artiklar, men minnesvärt för de som lyssnar.

Tisdag

Den sista konferensdagen inleds av Morgan Johansson, justitie- och inrikesminister i övergångsregeringen. Han talar under rubriken Trygghet och säkerhet –prioriteringar. Jag tror att han kommer tala om att säkerhet nu måste få kosta pengar, till skillnad från att säkerhet inte får kosta, fördröja eller förhindra olika projekt i rationalitetens namn. Han kommer berätta om åtgärder som genomförts och (ur hans perspektiv) synder den tidigare alliansregeringen begick. Mord och mordförsök på gator och torg – de så kallade ”skjutningarna” – lär av nödvändighet ta en del av talet, liksom efterföljande diskussioner under dagen.

Klockan 1255 blir det inrikes och utrikes perspektiv på Hoten mot Sverige – internationella drivkrafter och nationella konsekvenser, genom Gunnar Karlson, chef militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST) och Klas Friberg, säkerhetspolischef på Säkerhetspolisen. Gunnar Karlson är (dessvärre) i slutet av sin gärning inom MUST medan Klas Friberg är relativt ny som säkerhetspolischef – utomordentliga personer att lyssna till båda två och alla som är intresserade av gråzonsproblematik ska zooma in denna programpunkt eftersom det lär bli fokus på det.

Därefter kommer den tidigare säkerhetspolischefen, nuvarande rikspolischef Anders Thornberg att, tillsammans med riksåklagare Petra Lundh, berätta om Hoten mot Sverige – rättsstatens förutsättningar och utmaningar innan konsekvenserna för individ och samhälle behandlas av Ulf Merlander, lokalpolisområdeschef storgöteborg nordost och Erik Wennerström, generaldirektör Brottsförebyggande Rådet (BRÅ). Därefter kommenterar Magnus Ek, förbundsordförande CUF, Martin Hallander, förbundsordförande KDU och Henrik Malmrot förbundsordförande Ung Vänster.

1545 handlar det om Artificiell intelligens – en pågående revolution? Det är Sara Mazur, Director Strategic Research, Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse, styrelseledamot SAAB, Magnus Sahlgren, senior forskare Research Institutes of Sweden (RISE) och Joel Brynielsson, biträdande forskningsledare, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) som framträder. Därefter (1615) kliver Marika Ericson, doktorand Försvarshögskolan (FHS), Sara Wrige, präst i Svenska kyrkan och doktor i fysik, Niklas Karlsson, ordförande i försvarsutskottet (S) och Allan Widman, ledamot i försvarsutskottet (L), upp på scenen och diskuterar Artificiell intelligens – potential och risker. 

Rikskonferens 2019 avslutas med ett block om klimatförändringarnas konsekvenser inom två olika områden. Först Klimatförändringar – samhället och säkerhetspolitik, med  Malin Mobjörk, Director of Climate Change and Risk Programme Stockholm, International Peace Research Institute (SIPRI) och Mikael Granberg, föreståndare för Centrum för klimat och säkerhet vid Karlstads Universitet och därefter  Klimatförändringar – naturkatastrofer och den moderna frivilligheten med Ylva Jonsson Strömberg, enhetschef Krishantering och beredskap, Svenska Röda Korset, Malin Dreifaldt, ledamot i centralstyrelsen för Bilkåren, Daniel Bäckström, ledamot i försvarsutskottet och Försvarsberedningen (C) och Hanna Gunnarsson, ledamot i försvarsutskottet (V).

1810 är det slut för dagen och sista kvällen med gänget bryter ut.

Programmet inklusive samtliga starttider finner du här. Diskussionerna på scenen i Sälen kommer att kunna följas direkt på Folk och Försvars hemsida och på FoF:s Youtubekanal. SVT Forum kommer också sända, liksom SR:s Studio Ett som brukar vara på plats. På sociala medier följer man lämpligtvis konferensen genom #fofrk

Rekommenderar även att ta del av chefen för UI:s Europaprogram, Björn Fägerstens, tips på inläsningsmaterial genom hans twittertråd.

Patrik Oksanen kommer spela in och lägga ut ett samtal mellan honom, Oscar Jonsson och mig varje konferensdag i år också. After #sakpol-podden återkommer således och jag ser mycket fram emot våra samtal om vad som utspelat sig på scenen (och inte) under dagarna på Högfjällshotellet!

 

 

 

En julsaga

Sagan består av fria fantasier. Alla eventuella likheter med verkligheten är en ren slump. 

Tommy Åkesson slog ihop mappen och strök sig över pannan. Utanför försvarsdepartementet var det mörkt och folk skyndade ut ur gallerian med julklappar under armarna. Hösten hade varit som ett enda långlopp och den senaste veckans dagliga möten i Försvarsberedningen hade kramat de sista krafterna ur Försvarsberedningens huvudsekreterare. Det var äntligen dags att gå hem. Ledamöterna var fortsatt förvånansvärt eniga, i alla fall tills det är dags att ta sig an de säkerhetspolitiska delarna, tänkte han lakoniskt. Någon dag tidigare hade arméchefen i SVT kommenterat uppgifter om beredningens planer för markstridskrafterna och snart var det Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen. Åkesson tog rock och keps från stolsryggen och stängde dörren om kontoret. Nu börjar nästa fas. Nu kommer dragkampen igång mellan försvarsgrenarna och trycket ökar på att Försvarsberedningen ska låta bli att detaljstyra. Han gick ut på Jakobsgatan och slängde en blick upp mot fönstren på statsrådets våningsplan. Beredningen var trots allt mer förutsägbar än regeringsbildningen. Dock inte lika förutsägbar som justitiedepartementet, tänkte Åkesson. Han och sekretariatet hade slitit sitt hår många gånger över granndepartementet och han såg ännu inte slutet på regeringskansliets interna processer. Nu gällde det att komma så långt som möjligt med texterna innan allt kanske ställs på ända.

I en annan del av Stockholm rullade ÖB:s chefsbil i riktning mot hemmet. Micael Bydén tittade på en utskrift av programmet till Rikskonferensen i januari. Det skulle vara många amiraler och generaler på scenen denna gång och han kände återigen en gnagande oro över alltihop. Inte över dem, men över hur man manövrerar framgångsrikt i medvind. De beklaganden han hade fått hela hösten över det allmänna läget hade alltsedan Moderaterna och Kristdemokraternas budget antagits av riksdagen, förbytts till gratulationer till det tillskott som budgetpropositionen innebar. Det var naturligtvis en stor lättnad inför det kommande året, men alla år av nedskärningar och kamp för förståelse och stöd hade marinerat myndigheten i erfarenhet om hur man slår underifrån. Att hålla ihop stridskrafterna och förfäkta något slags systemsammanhållet perspektiv i ett läge när pengarna kommer in, är däremot okänd terräng.

Försvarsmakten har under lång tid övat på att krympa och vara fredsrationell, men hur klarar vi att växa? Och pengarna ja. Bydén suckade så högt att chauffören tittade till i backspegeln. Hur skulle det gå när politikerna vill se en massa nyheter och satsningar för de pengar som skjuts in, och de istället går rakt in till sådant som fortfarande de flesta tror redan är fixat? Han lade programmet åt sidan och tittade på nästa papper i bunten. Ett pressklipp om Trumps plötsliga beslut att lämna Syrien och Putins positiva kommentarer om saken. Ibland lade det sig en tyngd av ansvar över bröstet när omvärldsläget kröp på och nu kände han av det igen. Folk skojade inte längre i korridorerna på L24 om allvarstyngda experter utanför firman och chefen för MUST, Gunnar Karlson, såg tilltagande sammanbiten ut. Det låg ett annat allvar i luften och ibland kom han på sig själv i mötet med unga soldater och sjömän, att tänka ska du ut i krig?

– Jag behöver synka med Klas Friberg inför vårt framträdande på fjället. Vi behöver bli tydligare med var vi befinner oss och vad som krävs i gråzonsproblematiken. Gunnar Karlson gungade stolen bakåt och tittade på sin medarbetare. De planerade de närmaste veckorna och han försökte hålla undan tankarna på den hägrande pensionen – på en och samma gång efterlängtad och oväntat snabb när det väl närmade sig. Han hade bestämt sig för att försöka få folk att tänka på nuläget, vad vi är mitt uppe i, istället för att förlora sig i fantasier om hur Försvarsmakten ska se ut 2025. Luttrad efter alla år visste han vad som ligger i röret ungefär vid den här tiden innan ett försvarsinriktningsbeslut. Inom försvarsmaktsledningen råder artig betoning på helhet, men bakom kulisserna pågår taktiserandet och var det något han tyckte illa om var det intressepolitik i firman, särskilt om det går ut över vad vi behöver just nu. Samtidigt skulle det bli intressant, tyckte han, att under de närmaste månaderna bevittna vad som utspelar sig när det för en gång skull inte handlar om att undvika förluster för den egna verksamheten vid fördelning av underskott, utan att vinna slaget om tillkommande resurser.

– Vi får vara beredda på att Gummesson från svenskan är i Sälen. Han vill säkert göra en egen vinkel på Mikael Holmströms rapportering om Transportstyrelsen, sade hon. ”Ni är ju där allihop, så jag tror det kan vara bra att synka den delen också?”

– Han är väl mest intresserad av att alltihop ska landa i Hultqvists knä, sade Gunnar Karlson torrt. Han hade gång på gång sedan skandalen briserade i medierna förvånats över hur även enkla saker missförstods eller vantolkades och hyste inget större hopp om korrekta beskrivningar av hans verksamhet. I botten låg dock en allvarligare frustration över vilket elände man kan ställa till med när man som chef tar lätt på eller helt enkelt inte förstår att säkerhet kan handla om liv eller död, som i hans medarbetares fall. ”Jag har min linje. Allt som är sagt är sant, men allt som är sant kan inte sägas.” Hon hade hört de orden förut och visste att chefen har kontroll över situationen – i alla fall när det handlar om MUST.

– Jag vill säga något nytt. Något som är viktigt och som betyder någonting. Inget fluff-fluff! Inget meningslöst! Dan Eliasson satt mitt emot rådgivaren Eva Rundkvist i sitt rum på MSB och tänkte högt inför Sälen. Det var första framträdandet i hans roll som generaldirektör för myndigheten och han ville ta ut svängarna. Till skillnad från många andra generaldirektörer trivdes han dessutom genuint på scenen. MSB hade fått ett tydligare mandat av regeringen under året som gått och i Försvarsberedningens senaste rapport hade de konsekvent bytt namn på myndigheten för att illustrera den roll beredningen ansåg att den ska ha framöver. Myndigheten för civil ledning och samordning, Eliasson upprepade orden för sig själv. Han var beredd att kliva fram och ta mandatet, vilket också hade testats skarpt under sommarens skogsbränder. Rundkvist gillade modet och viljan hos sin chef, men såg som sin uppgift att något tygla de mer äventyrliga utspelen. ”Bra, det ska vi se till. ÖB talar alltid om behovet av att det civila samhället så långt som möjligt fungerar, för att Försvarsmakten ska kunna mobilisera och kriga. De flesta förstår hur det hänger ihop, men inte alla, och den här pengadiskussionen hamnar alltid på den militära sidan.” ”Ja, vi måste ha en del av den kakan, men jag vill inte fastna i det. Det blir som med näringslivets budskap om ”show us the money” när det gäller totalförsvarsplaneringen. Vi har ju uppgiften!” Eliasson tittade ut genom fönstret och lade fingertopparna mot varandra. ”Jag vet. Såhär gör vi” och Eva Rundkvist lade pennan mot blocket.

I mötesrummet på Högkvarteret delades kaffemuggar ut och stämningen var uppsluppen efter att flygvapenchefen hade berättat om den lillejul han nyss hade varit med om. Runt bordet satt utöver honom själv arméchefen, marinchefen, chefen för ledningsstaben och kommunikationsdirektören, som själv tänkte tillbaka på en lillejul på Trängregementet och drog på munnen vid minnet av subalternernas tilltag. Anledningen till mötet var det gemensamma framträdandet på scenen i Sälen och Jonas Haggren tog till orda:

– Läget i stort inför Sälen är såvitt jag kan bedöma följande: Pengadiskussionen är långtifrån slut, men nu efter budgeten och de senaste tilltagen i öst och väst, kommer det handla om vår förmåga nu och på sikt. Alltså hur vi ska utvecklas och om vi har samma bild av det som Försvarsberedningen och regeringen.

– Vilken regering? sade arméchef Engelbrektson och högg in på en torr kaka.

– Vi är på scenen tillsammans och det finns de som tror, och några som förväntar sig, att det blir dragkamp nu mellan er. Vi bjuder inte på det, sade Haggren och såg sig omkring. ”Vi måste understryka vikten av systembalans.”

– Mm, men uttrycket systembalans kan ni glömma, sade Mats Ström. Ni måste prata så att folk begriper.

Engelbrektson tuggade klart och lutade sig fram. ”Det är inte mitt beslut hur armén kommer se ut om tio år. Jag redovisar vad det kostar. Jag har såklart en vision, jag vet vad jag vill och när jag får den sammanvägda ordern kommer jag genomföra den.”

Jens Nykvist borstade bort några smulor från marinuniformen och vände sig till arméchefen. ”Du brukar tala om att du kör omkring i gamla Volvo 240, men tänk på oss. Det är till exempel helt tomt i materielplanen. Systembalans faller rimligen ut till vår fördel” sade han medan kommunikationsdirektören undslapp sig en suck på andra sidan bordet.

– Jag har den största förståelse för er. Det räcker ju inte att ha två Saab turbo stående i garaget. Flottan består ju mer än av ubåtar och det säger jag till alla som vill höra på, sade Engelbrektson.

Flygvapenchefen hade suttit tyst under diskussionen, försjunken i flygstridskrafternas egna problem.

– Ja mina bekymmer är möjligen inte så stora materiellt sett, men det är kris på personalsidan och det kommer bli värre. I budgeten har riksdagen sagt att vi ska ha en kombinerad E och C/D-flotta, men var ska jag hitta flygförarna? Framöver ser det faktiskt nattsvart ut om inget mirakel inträffar, sade Mats Helgesson.

Chefen för ledningsstaben hade blivit varm i kläderna i sin nya befattning och trivdes bra med att vara chef för Högkvarteret, även om han ibland kunde längta tillbaka till det slags lugn som två veckor i en ubåt, utan kontakt med yttervärden, kunde göra för sinnesfriden. ”OK. Alla tjänar på att vi talar med en röst. Ingen vinner på några försvarsgrensstrider nu. Det slutar bara med att politikerna går in än mer i detaljer över hur vi ska ha det. Är alla bekväma med att detta är vad folk ska minnas från vår stund på scenen?” Han tittade frågande på kommunikationsdirektör Mats Ström.

– Instämmer. Men jag vill lägga till att ni inte ska vara så jäkla försiktiga. Säg vad ni tycker! Det håller längst. Alla fattar ju ändå att det finns lika många uppfattningar som det finns krigare i Försvarsmakten, sade Ström och tänkte i samma stund att det kanske inte stämmer och att det i så fall är en stor del av problemet de närmaste tio åren.

Jonas Haggren reste sig upp och markerade att mötet var slut. Det var dags att åka hem och fira jul.

Epilog: Det var årets julsaga (förra årets finns att läsa här). Hoppas ingen av de vars namn jag lånat tar illa upp. Efter helgerna återkommer jag med den sedvanliga genomgången av programmet för Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen. 

En betraktelse över den försvarspolitiska mandatperioden 2014-2018: Putin, pengar och personalförsörjning

Snart är det allmänna val. Det är dags att summera den försvarspolitiska mandatperioden, lära sig av vad som hände (och inte) och förbereda nästa.

Ni minns hur det började, 2014? Den nya regeringen hade ännu inte kommit på plats när en kränkning av svenskt luftrum genomfördes av en rote ryska SU 24 söder om Öland. Snart var det dessutom dags igen, men denna gång under ytan. Peter Hultqvist (S) var nytillträdd försvarsminister när Operation Örnen drog igång i Stockholms skärgård. Att statsministern, försvarsministern och överbefälhavaren stod tillsammans på en av presskonferenserna var en viktig markering både nationellt och internationellt, men det illustrerade också Hultqvists vilja att förbättra relationerna mellan Försvarsmakten och departementet – en ambition som även manifesterades genom det okonventionella tillika kloka valet av statssekreterare, dåvarande chefen för ledningsstaben och Försvarsmaktens Högkvarter, generallöjtnant Jan Salestrand.

På Helgandsholmen fick försvarsutskottet (FöU) en rad nya ledamöter och en ny ordförande i den mångårige försvarspolitikern Allan Widman (L), som intressant nog representerar ett parti som stått utanför försvarsöverenskommelser och samarbeten med regeringen under mandatperioden, vilket har skapat en intressant dynamik i relationerna mellan utskottet (eller i alla fall Widman) och regeringen.

Försvarsberedningen låg i träda efter en uppseendeväckande överlämning av sin rapport innan valet och någon ”försvarsgrupp” fanns ännu inte på kartan. Däremot hade en nymodighet uppstått, nämligen det säkerhetspolitiska råd som regeringen inrättade i samband med ubåtsjakten i skärgården och som då och då under perioden har väckt frågor kring bland annat sin funktion. Kansliet för krishantering hamnade på justitiedepartementet (Ju) istället för statsrådsberedningen och frågor om civilt försvar flyttades också, enkelt uttryckt, till Ju från försvarsdepartementet. Sedermera blev det ministerbyte då Morgan Johansson (S) blev både justitie- och inrikesminister i efterdyningarna av Transportstyrelseskandalen.

Hultqvist etablerade snabbt en popularitet som kom att bestå under perioden och som i sinom tid – det är ett år sedan nu – skulle rädda honom från den misstroendeförklaring som skördade Anders Ygeman. Han använde sig av sina erfarenheter som förutvarande ordförande i FöU, då han ofta kritiserade regeringen för att ”skönmåla” tillståndet i Försvarsmakten, och mejslade ut en linje som handlade om att välkomna klarspråk och rent allmänt låta folk förstå att han menade allvar med försvaret. Det gick hem i stugorna och i Försvarsmakten och stukade framförallt Moderaterna på ett sätt som höll i tills dess att de genom Hans Wallmark tog tag i försvarspolitiken (för att travestera en aktuell valslogan).

Fyra år går fort och Hultqvist hade ett försvarsbeslut att genomföra. Det kommande försvarsinriktningsbeslutet skulle fattas under våren 2015, för att omfatta åren 2016-2020. Förberedelsearbetet drogs igång och försvarsministern efterfrågade uppriktiga underlag från Försvarsmakten

– Jag vill ha en klar redovisning av tillståndet i det svenska försvaret. Har vi en realistisk bild av hur det ser ut i dag, då har vi också en plattform när vi ska gå vidare. Därför är det viktigt för att stämma av läget i Försvarsmakten: vad är våra styrkor och våra eventuella svagheter? Hur ser arvet ut efter den borgerliga regeringen? Det är viktigt att få en analys av plus och minus. (SvD 141017)

Genom Försvarsmaktens svar några månader senare tydliggjordes klyftan mellan resurser och inriktning. Försvarsmakten skrev bland annat i sitt underlag att man med den angivna inriktningen höjer det militära försvarets operativa förmåga fram till 2020, men att det är otillräckligt relativt förmågeutvecklingen i närområdet. De ekonomiska förutsättningarna räcker inte för att nå upp till den ambitionsnivå som Försvarsberedningen föreslår, varken på kort och längre sikt, menande myndigheten. Redovisningen var svårsmält och insatta anade konturerna av ett underlåtenhetsberg som skulle ta tid att klättra över, särskilt som förhoppningarna var höga på att politiken snabbt skulle komma till rätta med bristerna. Uttalanden från Hultqvist i sin tidigare oppositionsroll, om de borgerliga partiernas aviserade budgetökningar som ”puts i marginalen”, bidrog till förväntningarna.

Regeringsskiften erbjuder en möjlighet att byta inriktning och göra upp med tidigare beslut och hantering, men i försvarspolitiken är det ofta mycket långa processer mellan beslut och till exempel ett förbandssatt materielsystem. Detta i kombination med att de breda majoriteternas politik inom området innebär att de flesta har varit inblandade och därmed ansvariga för vad som varit, vilket har sina uppenbara fördelar men även innebär en hämmande effekt på omtag tills dess det etableras ett slags konsensus om att vända blad. Det medför i sin tur att man aldrig kan virvla in på försvarsdepartementet och vädra ut och idka fullständig barmarksplanering när en ny politisk ledning tar plats. Det så kallade ”arvet” antar många skepnader och lägger sordin på äventyrligheter (samt hejdar förvisso en och annan vansinnighet).

Hultqvists första försök att skapa en gemensam bild av tillståndet i Försvarsmakten kom att bli inledningen på den återkommande frågan under mandatperioden om hur stort glappet egentligen är mellan den försvarsmakt som är beställd och de resurser som följt med besluten? Att tränga in i försvarsekonomin – som närmast är utformad för att vara omöjlig att begripa – är det få som gör på ett grundligt sätt. Detsamma gäller spårbarhet mellan tillförda resurser och försvarseffekt. Allt mer är hemligt i Högkvarterets underlag, till exempel redovisningarna av personal i budgetunderlagen, vilket inte underlättar annat än spekulationer. Annat är mer självklart dolt, till exempel förmågan i krigsförbanden, men det gör det också svårt att utvärdera utvecklingen bakom högtidstal och retorik.

Från vad som kändes som en armkrok mellan försvarsdepartementet och Försvarsmakten i mandatperiodens början, har det varit tilltagande gnissel i relationerna. Enkelt uttryckt är politiken irriterad på myndighetens överplanering och ekonomiska underlag som snabbt anses obsoleta. Det spretar också allt mer mellan de önskvärda inriktningarna och ambitionerna för verksamhetens mer långsiktiga utveckling. Från Försvarsmakten brottas man å sin sida med att inrymmas i en prolongerad ekonomi – i avsaknad av nya besked – som innebär svåra hugg i verksamheten främst under 2019. Den offentliga bilden av satsningar på försvaret går inte ihop med hur det står till ute på förbandsnivå. Detta blir också en kommunikationsutmaning för ÖB, som är i stort behov av att rekrytera personal till en verksamhet som ska kännas allmänt pågång, utöver att hålla modet uppe i den befintliga organisationen. Då vill han inte fastna i en krisbild av verksamheten – samtidigt som det inte blir några större resurstillskott om bristerna inte blottas. Till detta kommer en intern balansgång som heter duga, mellan vad som kan uppfattas som skönmålning (och som omedelbart får alla stridslystna, fast på fel sätt), behov av goda relationer med politiken och budskap som väcker opinioner men som samtidigt riskerar skapa destruktiv vanmakt över bristernas omfattning. Lägg därtill att ÖB är en del av både det psykologiska försvaret – försvarsviljan – och tröskeleffekten gentemot främmande makt.

Hur ska man som myndighetschef få fram att det har skett ett generellt lyft jämfört med ett antal år sedan, att medarbetare som är hårt arbetstyngda uträttar stordåd som innebär att den operativa förmågan faktiskt höjs. Samtidigt som de som var med innan den stora svackan blir förbryllade över uttalanden om att vi är i god form jämfört med tidigare och omedelbart spritter till på grund av muskelminnen från skönmålningstiden. De som tillkommit efter Rysslands återtag konstaterar dessutom att förmågeklyftan ökar mellan oss och eventuella motståndare, eftersom de så att säga springer snabbare.

Sammanfattningsvis handlar det om att kombinera budskap om att i en jämförelse med oss själva det senaste decenniet, lite drygt, har det skett en uppryckning inom en rad områden, men att vi i jämförelse med andra halkar efter, trots det som i offentligheten måste uppfattas som samsyn om att satsa på försvaret.

Ett område som alla inblandade identifierar som avgörande framåt är personalförsörjningen. Peter Hultqvist intresserade sig för detta under sin tid som ordförande i FöU, både utifrån resultatet av rekryteringen och hans motvilja mot Alliansregeringens beslut att lägga plikten vilande. Han sade bland annat att en tryggad personalförsörjning över tiden är ”den enskilt viktigaste förutsättningen för att Försvarsmakten ska få en erforderlig operativ förmåga”. Den första åtgärden inom området, december 2014,  blev att fatta beslut om att åter börja kalla in krigsplacerad personal för repetitionsutbildning. Hultqvist hade ytterligare planer. Som bekant var ett av resultaten i den försvarsöverenskommelse som ledde fram till försvarsinriktningsbeslutet 2015 att se över personalförsörjningssystemet. Jag hade förmånen att leda den utredning som tillsattes och den 28 september 2016 lämnade 2015 års personalförsörjningsutredning SOU:n En robust personalförsörjning av det militära försvaret till ministern. Redan den 2 mars 2017 beslöt regeringen, i enlighet med utredningens sportiga tidsplan, att totalförsvarspliktiga kvinnor och män ska vara skyldiga att genomgå mönstring och fullgöra grundutbildning med värnplikt. Skyldigheten att genomgå mönstring gällde därmed från 1 juli 2017 och skyldigheten att genomföra grundutbildning med värnplikt från och med den 1 januari 2018. Beslutet om att åter tillämpa plikten kommer vi att minnas från mandatperioden, men personalförsörjningsutredningen var bara en av flera utredningar och ett annat område som det har vänts stenar inom är materiel och logistik, vilket kommer göra beständiga avtryck i nästa försvarsinriktningsbeslut.

Tillbaka till hösten och vintern 2015. Under hösten lades Hultqvistdoktrinen en 1 oktober 2015 fick Sverige en ny överbefälhavare när Micael Bydén tog över efter Sverker Göranson, som lämnade efter sex år i hetluften (han reflekterade över sin tid som ÖB i ett samtal på Försvarspolitisk Arena i Almedalen samma år). För övrigt var det belysande för sakernas tillstånd att utrikesminister Wallström kallade upp ambassadör Tatarintsev för allvarligt samtal samma dag som överbefälhavaren presenterades.

Den 10 december beslöt regeringen att Försvarsmakten, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och övriga berörda civila myndigheter skulle återuppta en sammanhängande planering för totalförsvaret. Det motiverades med ett försämrat omvärldsläge och de ökade osäkerheterna i närområdet. Beslutet kommer helt säkert att ses som en milstolpe när försvarspolitiken beforskas i framtiden.

Lite senare samma månad bjöd försvarsministern in de partier som stod bakom Försvarsberedningens rapport till samarbete kring kommande inriktningsproposition. Han sökte en bred majoritet. Under ledning av statssekreterare Salestrand arbetades fram en överenskommelse som även omfattade förstärkningar av försvarsekonomin. Den lade också grunden till den inriktningsproposition som riksdagen fattade beslut om i början av sommaren. En bred majoritet var således ett faktum, även om Liberalerna lämnade förhandlingarna, och sånär som på frågan om svenskt medlemskap i NATO (Centerpartiet ändrade uppfattning till förmån för alliansanslutning i september 2015) rådde det inte några större oenigheter kring Hultqvists huvudinriktningar: Att öka den svenska nationella militära förmågan, inklusive förstärkt militär närvaro på Gotland, att med utgångspunkt från en militärt alliansfri position fördjupa internationella samarbeten samt att bygga upp ett för tiden relevant totalförsvar.

I och med överenskommelsen såg en ny försvarspolitisk gruppering dagens ljus. I syfte att vårda aprilöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna skulle en grupp, Försvarsgruppen, fortsättningsvis samråda om frågor som gällde överenskommelsen. Kristdemokraterna hoppade av samtalen i augusti 2017 på grund av försvarsekonomin och står nu vid sidan av L på en egen sida inom alliansen.

2016 kom ett nummer av Försvarets forum (05/2016) som fick ögonbrynen att höjas på olika håll, både internt och externt. I en intressant intervju med arméchef Engelbrektson, flygvapenchef Helgesson och marinchef Nykvist, elva månader in i försvarsinriktningsbeslutet, sade arméchefen bland annat:

Vi har ju ärvt ett strukturellt underskott och det är inte borta för att vi har fått en ny uppgift (…) vi försöker hitta en prioritering inom en ram som från början är för liten för att lösa alla uppgifter.

Och flygvapenchefen preciserade:

Sedan är det ju ingen hemlighet att beräkningen som gjordes i samband med budget- och försvarsbeslutet gav vid handen att vi behövde en resursmängd som var 30 miljarder och inte tio, som var vad vi fick. Då saknas det ju två tredjedelar. Därför handlar det inte bara om att fördela ett tillskott, utan också att fördela ett underskott.

Under Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen 2017 presenterade statsminister Stefan Löfven en lika efterlängtad som fördröjd nationell säkerhetsstrategi.  Vid konferensen meddelade också försvarsministern att han återstartar Försvarsberedningen och att beredningen skulle påbörja arbetet med att ta fram en försvars- och säkerhetspolitisk rapport till regeringen. Hultqvist berättade också att han hade utsett riksdagsledamoten och förre försvarsministern Björn von Sydow till ordförande, vilket togs emot positivt i alla läger. Försvarsberedningen inledde arbetet med rapporten Motståndskraft – inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025 som presenterades strax före jul 2017. Den har utgjort en totalförsvarsbibel sedan dess. Innan dess (i augusti) kom dock regeringen överens med Moderaterna och Centerpartiet om ytterligare resurser till det militära- och civila försvaret (ytterligare 2,7 miljarder kronor per år 2018-2020). En annan sak vi minns under den hösten är såklart försvarsmaktsövningen Aurora 17.

Under våren 2018 var det stor fermitet i Totalförsvarssverige, bland annat med kunskapshöjande övningsverksamhet inom civilt försvar genom SAMÖ 2018. 2020 är det åter dags för försvarsmaktsövning, men då genomförs också för första gången på mycket länge en nationell totalförsvarsövning – något att se fram emot med skräckblandad förtjusning! Helt säkert har vi kommit en bit på vägen då. Resurser har tilldelats. Beslut har fattats och många människors gedigna arbete och engagemang- både på den civila och militära sidan – har bidragit till det trendbrott som (i vid mening) försvarsfrågan och motståndskraften har genomgått. Men återigen, förmågegapet ökar relativt vår omvärld och det kommer krävas mer resurser, mer utbildat folk samt spetskompetens i internationell konkurrens, inte minst inom informationssäkerhetsområdet, än vad de flesta partier både vill och hoppas.

Senast den 14 maj 2019 ska Försvarsberedningen lämna sin andra rapport inför försvarsinriktningsbeslutet 2020. Nästa regering och försvarsminister har att hantera förberedelserna och propositionsskrivandet, samt att få beslutet genom riksdagen. I beredningens anvisningar ingår att redovisa möjliga effektiviseringar och konsekvenserna av förslagen inklusive uppskattade kostnader samt föreslå hur dessa ska finansieras. Minnesgoda försvarsintresserade minns mantrat ”krona för krona” från svunna tider. En ny regering bör omedelbart skrota detta krav. Försvarsberedningen ska lägga fram vad man anser behövas och motivera varför. Det kan inte ankomma på beredningen att uppfinna nya inkomstkällor för att säkerställa sina förslag.

Innan jag övergår till några frågeställningar som blivande beslutsfattare inom försvarsområdet bör fundera över, tänkte jag damma av något som försvarsministern sade i sitt tal under  Sälenkonferensen 2016 och som känns sällsynt passande inför ett val:

En påminnelse till alla som nu bär ansvaret och ett budskap till eventuella framtida beslutsfattare i lokalen är: gör inga tvära kast inom försvarsmakten. Satsa på stabilitet och långsiktighet. Inse att världen kan förändras snabbt. Sol idag, kan vara mörker i morgon. Gör inte om tidigare misstag. Det går snabbt att rasera, men tar lång tid att bygga upp. Stå med fötterna på jorden!

Några frågor för en ny (eller nygammal) politisk ledning

  • Minns Hultqvist underlagsbeställning till Försvarsmakten i början av mandatperioden (se ovan). Försök uppnå en gemensam lägesbild med Försvarsmakten, inklusive myndighetens skarpa prioriteringsförslag inom ramen för den ekonomi man som försvarsminister bör ha fått mandat för av sin statsminister.
  • Om övningsverksamheten fortsatt ska sägas vara prioriterad och uttryckas som en signal till omvärlden om att vi tar försvarsförmågan på allvar (vilket sägs från politiskt håll), hur ska i så fall eventuellt inställd övningsverksamhet tolkas? Med andra ord: Säkerställ omedelbart pengar, även för 2019.
  • I Ryssland genomförs ett resolut arbete för att, slarvigt uttryckt, kunna koppla loss viktiga funktioner och system från internet. Det illustrerar indirekt den egna viljan och förmågan att kunna ställa till elände i samhällsviktiga verksamheter, vilket även har visat sig tex genom larm i USA om intrång inom energisektorn. Sverige måste ta något slags nationellt grepp om kompetensförsörjning inom våra vassaste förmågor. I det ingår att säkerställa spetsen inom informations- och underrättelseområdet. Det handlar utöver eget beslutsstöd om att ha valuta för den helt avgörande internationella ”byteshandeln” för inflytande och egna behov.
  • Den nationella säkerhetsstrategin: Ställningstagande till eventuell revidering och operationalisering del II.
  • Hur optimerar vi det svenska systemet för beslutsstöd (och beslut) i regeringskansliet? En central fråga (inte minst kopplat till totalförsvarsplanering, gråzon och att hantera högre konfliktnivåer etc.) är behovet av helhetsbild när det gäller risker, sårbarheter och hot. Det kommer aldrig finnas En Enda Allomfattande Lägesbild, men det kan inte heller vara så att alla stuprör ska leda direkt upp till statsministern. Att räkna med att man alltid kan haka på informationsflödenas hängrännor först när krisen är ett faktum är onödigt optimistiskt. Vid sidan av mer långsiktiga frågor om myndighetsreformer och så vidare, där bra material finns i Försvarsberedningens senaste rapport, måste nästa regering veta hur man vill säkerställa hantering av gråzon och högre konfliktnivåer här och nu.
  • Apropå skogsbränderna: MSB talar förtjänstfullt mycket öppet om hur myndigheten tänjde rejält på sitt nuvarande mandat. Det är intressant eftersom det rörde sig om en kris helt inom myndighetens traditionella ansvarsområde, utan några andra större samhällsstörningar – och framför allt utan de betydligt mer utmanande politiska dimensioner som ett mer eller mindre kvalificerat antagonistiskt angrepp skulle medföra. Med andra ord: Hur ska vi ha det med det geografiska ansvarsområdet på nationell nivå? Vad kan, och vad ska, delegeras till myndigheter?
  • Fyra viktiga utredningar är pågång och kommer att levereras under kommande mandatperiod: Näringslivets roll i totalförsvaret samt försörjningstrygghet i fråga om försvarsmateriel, Ansvar, ledning och samordning inom civilt försvar, En ny myndighet för psykologiskt försvar samt Hälso- och sjukvårdens beredskap och förmåga inför och vid allvarliga händelser i fredstid och höjd beredskap. Nu gäller det att säkerställa att arbetet inom dessa områden fortsätter under utrednings- och remisstid, så att arbetet inte stannar av i osäkerhet om vad som komma skall. Detta har också Försvarsberedningen tryckt på i sin senaste rapport.
  • Hur undviker vi att hamna i åtgärder och investeringar utifrån ”most preferred threat”, som resultat av närtida behov i industrin, intern kohandel i myndigheterna alternativt partipolitiska behov och överläggningar i partiledarkretsen?
  • Hur stöttar politiken och hur effektuerar Försvarsmakten en organisation och en inställning hos alla berörda, som går från fredseffektivitet till att tillväxa (med allt vad det innebär, från frågor om infrastruktur till resurser och behov av delegerad makt)?
  • En försvarsminister vinner inga större opinionssegrar genom att kanalisera resurser till forskning och utveckling, men det ska man göra ändå. Punkt.
  • Allianspartierna är överens om att Sverige ska bli medlem av NATO. På motsatt sida står S, MP, V och SD. Hur kan man mejsla ut en minsta gemensam nämnare som anammar Finlands formuleringar om att det är en option? (Ja, det är en fråga för utrikesministern, också.)
  • Hur ska vi förhålla oss till begreppet det nya normaltillståndet? Det är effektivt, men förrädiskt. När något blir ett normaltillstånd anpassar man sig efter det på så vis att det över tid inte känns akut eller dramatiskt – vilket i sin tur medger en mer avslappnad inställning vad gäller åtgärder. Detta och formuleringar om bedömt säkerhetspolitiskt läge m.m. måste samordnas bättre mellan företrädare för olika centrala verksamheter (läs: den strategiska kommunikationen måste skärpas upp).

Till sist. PJ Anders Linder skrev för några år sedan att Sverige, till skillnad från andra länder

valde att satsa på upphetsning istället för upprustning

Det är en beklämmande sann beskrivning av hur svensk offentlighet ofta fungerar i stort och hur politiken beter sig inom en rad områden. Inom försvarsområdet har upphetsningen lett till ett så kallat trendbrott, vilket vi ska vara glada för. Men det räcker inte. Det är inte vi själva som bestämmer om tröskeleffekten är tillräcklig. Vi kan däremot bestämma vilken motståndskraft och krigsduglighet som är rimlig att betala för, bygga upp och systematiskt arbeta oss fram till det.

År 2000 avsatte vi 1,8 % av BNP till försvaret, med den hotbild som rådde då. Nu är vi nere på cirka 1 % och har marinerat oss så grundligt i dessa nivåer att vi hissnar lite när det talas om belopp uppemot 8-10 miljarder om året för att få nuvarande ambitionsnivå finansierad  – i rådande säkerhetspolitiska läge.

Den gångna försvarspolitiska mandatperioden har präglats av Putin, pengadiskussioner och personalförsörjning. Mycket talar för att det även gäller 2018-2022. Min förhoppning är att kommande mandatperiod ska genomsyras av något som är mycket viktigt för att alla ambitioner och uppfordrande ord ska få genomslag i praktiken: Att vi går från fredsrationalitet till operativ effekt och motståndskraft i vårt sätt att tänka och agera.

Epilog

Syftet med denna text är att ge en mycket övergripande bild av vad som hände under 2014-2018 och var vi befinner oss inför kommande fyraårsperiod. Den utger sig inte för att vara en heltäckande redogörelse för mandatperioden. En rad beslut och händelser saknas, inte minst vad gäller civilt försvar och krisberedskap. Överenskommelser med Finland och USA är andra exempel på sådant som förtjänar egen begrundan.

Almedalen 2018

Trots läget – både vad gäller omvärldsutveckling, kommande val, tidpunkt inför kommande försvarsinriktningsbeslut och svensk totalförsvarsplanering – är det inte så många seminarier om militärt försvar i Almedalen i år. Det beror bland annat på att Försvarsmakten väljer att tona ner sin närvaro betydligt jämfört med tidigare och att Försvarspolitisk Arena inte längre finns. Det kommer märkas. På den civila sidan händer det lite mer, i synnerhet vad gäller informationssäkerhet och påverkanskampanjer m.m. Med andra ord kan försvarsintresserade ändå se fram emot det hela. Sök t.ex. på ”försvar” i Almedalsveckans program så listas det ett antal arrangemang. Ett annat tips är att söka på den myndighet/organisation som omfattar relevanta ämnen – eller person rentav, om det är någon man tycker borgar för en intressant stund. För egen del är det, precis som i fjol, fler möten och interna arrangemang än publika, men följande seminarier ser jag mycket fram emot att moderera:

Måndag 2 juli

09:30 – 10:15 Hot och skydd – två sidor av samma mynt

Arrangör: Säkerhetspolisen

Hur arbetar Säkerhetspolisen för att skydda Sverige mot yttre samhällshotande verksamhet som riktar sig mot våra demokratiska värden? Och vad krävs för att säkra uppbyggnaden av vårt totalförsvar? Intresset för det mest skyddsvärda är stort och vi har ett högt och pågående underrättelsehot mot vårt land. Samtidigt ser vi att svenska skyddsvärd verksamhet har sårbarheter kopplade till exempelvis brister i upphandling och utkontraktering av IT-drift. Det kommer handla om hot, kontraspionage och säkerhetsskydd.

Medverkande: Klas Friberg, säkerhetspolischef, Daniel Stenling, enhetschef för kontraspionage och Linda Escar, biträdande enhetschef för säkerhetsskydd.

 

11:00 – 11:45 Säkerheten runt Östersjön

Arrangör: FOI och Försvarsmakten

Hur påverkas säkerhetsläget runt Östersjön av svensk-finskt samarbete? Hur ser man i respektive land på läget och hur agerar övriga Östersjöländer? Vilka globala trender påverkar säkerhetsläget? Vilka utmaningar ställs Försvarsmakten och andra aktörer inför och hur utvecklas samarbetet i praktiken?

Medverkande: Micael Bydén, Överbefälhavare, Försvarsmakten, Charly Salonius Pasternak, seniorforskare, FFIA (Utrikespolitiska Institutet, Finland) och Robert Dalsjö, säkerhetspolitisk analytiker, FOI.

Tisdag 3 juli

Bland annat inspelning av ”Så byggs försvarsvilja: Hur står det till med den svenska försvarsviljan, och hur gör vi för att öka den?”. Ett samtal som Försvarshögskolan arrangerar.  Filmas och publiceras på Youtube i efterhand.

 

Onsdag 4 juli

08:30 – 09:15 De digitala hoten – svensk samverkan förbättrar skyddet

Arrangör: Säkerhetspolisen, FRA, MUST

Arbetet med att bygga upp vårt totalförsvar pågår med full kraft. Samtidigt ser vi brister i skyddet av våra mest skyddsvärda verksamheter. En snabb teknisk utveckling i kombination med att allt mer skyddsvärd information finns tillgänglig i digitala system. Detta innebär ett förändrat hot och är en utmaning. Hur ska vi skydda oss?

Medverkande: Charlotte von Essen, biträdande säkerhetspolischef, Kristina Bergendal, stf chef MUST och Charlotta Gustafsson, överdirektör vid FRA.

 

13:15 – 14:45 Käk för kris och krig – livsmedelsberedskap för en ny tid 

Arrangör: SLU Sveriges lantbruksuniversitet

Hur ska vi uppnå livsmedelsberedskapen? Försvarsberedningens rapport Motståndskraft (Ds 2017:66) ger förslag som involverar såväl offentliga som privata aktörer och allmänhet, men samtidigt efterlyses en inriktning för vilka metoder som ska användas. Istället för att möta den nya tidens utmaningar med gårdagens lösningar kan vi utarbeta omställningsplaner, baserade på aktuell forskning. Vid detta seminarium diskuteras möjliga synergieffekter mellan två olika politikområden som sällan möts: civilt försvar och hållbarhet. Utgångspunkten är att flera av de lösningar som föreslagits för att göra livsmedelssystemet mer hållbart för att klara stora utmaningar, även vore en bra beredskapspolitik. Satsningen på stärkt beredskap kan därför, rätt utformad, samtidigt bidra till att göra jordbruket och resten av det svenska livsmedelssystemet mer resilient, dvs mindre sårbart.

Medverkande:
Tommy Åkesson, huvudsekreterare, Försvarsberedningen
Camilla Eriksson, forskare, FOI/SLU
Pernilla Tidåker, forskare, SLU
Serina Ahlgren, senior researcher, RISE Research
Svante Werger, kommunikationsdirektör, MSB
Therese Frisell, handläggare beredskap, Livsmedelsverket
Harald Svensson, stf generaldirektör, Jordbruksverket
Patrik Strömer, ansvarig policyfrågor, Livsmedelsföretagen
Ulrika Dahlin, chef risk och säkerhet, ICA

Jag modererar seminariet tillsammans med Erik Fahlbeck, vicerektor vid SLU. Efter seminariet blir det mingel med kriskost.

 

Prolog: Rikskonferensen 2018

Det är snart dags för den 72:e Rikskonferensen – en institution i det försvarspolitiska Sverige. Klockan 1230, söndagen den 14 januari, sparkar Folk och Försvars ordförande Göran Arrius och generalsekreterare Maud Holma von Heijne, igång årets konferens. De ca 350 deltagarna kommer, under ledning av den utomordentliga moderatorn Pernilla Ström, fokusera på ”världens säkerhet, Sveriges försvar, människors trygghet och samhällets krisberedskap”. Bredare fokus än så för en konferens torde vara svårt att finna, men det är samtidigt en illustration av hur sammanflätade dessa ämnen är. Det går till exempel inte att diskutera Sveriges säkerhet på ett grundligt sätt, utan att svepa ut över världen och dimpa ner i den kommunala räddningstjänsten.

Förväntningarna är stora, som sig bör. Det är ingen äventyrlig gissning att en rad utspel planeras inför konferensen, varav ett antal brukar gå ut på att kunna återkomma efteråt i upprörd besvikelse eller triumf. Ett sådant upplägg åstadkoms genom att utställa förhoppningar om vad olika personer ska lansera på fjället, när man redan vet om de avser göra det eller ej. Den andra kategorin är de i det försvars- och säkerhetspolitiska Sverige som nagelfar varje tal i jakt på förändringar i ordval och nyanser. Detta gäller för övrigt även de som har till uppgift att för andra länders räkning hålla koll på svensk linje. En tredje grupp som har tillkommit på senare år är totalförsvarsengagerade, som genom eget intresse eller anställning har att bevaka eventuella nyheter.

IMG_0190

Chefen för MUST, Gunnar Karlson, med bra budskap vid Rikskonferensen 2017.

Söndag 14 januari

Strax efter att konferensen dragits igång kliver statsminister Stefan Löfven upp på scenen under rubriken Sveriges säkerhet i en ny värld. Frågan är hur han definierar ”ny”? Om han uppehåller sig vid annekteringen av Krim, terrordåd, klimatförändringarnas påverkan, informationssäkerhet, migration och livsmedelsförsörjning – eller Trump för den delen – är inget av det särskilt nytt. Det börjar bli 20 år som olika hot har kallats ”nya”. Det nya (i Sverige) är i själva verket att krig är ett dimensionerande krav i totalförsvarsplaneringen, vilket Försvarsberedningens huvudsekreterare, Tommy Åkesson, framhöll i Försvarsmaktsrådspodden nyligen. Om han däremot brister ut i linjetal om de långa linjerna framåt, hur han bedömer var världen är påväg i ett perspektivplansperspektiv, för att tala försvarspolitiska, och knyter det till regeringens vilja med totalförsvar och säkerhetspolitik, då kan det bli intressant. Extra mycket så om han formulerar en tydlig viljeinriktning när det gäller det fördjupade försvarssamarbetet inom EU. Under frågestunden kan han tänkas behöva besvara hur han ser på att avdela 2 procent av BNP till försvaret, slutsatser av Transportstyrelsen och andra IT-relaterade händelser samt förhålla sig till den senaste tidens diskussioner om FN:s kärnvapenavtal och den upplevda skillnaden mellan UD och Försvarsdepartementet. Det sistnämnda blir dessutom en lämplig brygga över till nästa programpunkt: NATO:s generalsekreterare Jens Stoltenberg.

Kl. 1330 talar Stoltenberg om Säkerhetspolitik i norra Europa – Natos syn. Ingen representant för NATO har någonsin kunnat lämna Sälen utan att få frågan om h*n anser att Sverige bör bli medlem? Ingen har heller svarat på annat sätt än att det är upp till Sverige att bestämma och att vi är välkomna om vi så vill. Det är det sistnämnda som är mest intressant att pressa honom på. Vi diskuterar oftast hur lite eller mycket vi vill gå med i försvarsalliansen, men mer sällan om vi får – eller snarare hur scenariot kan se ut om det inte kan tas för självklart. Det är nog lite typiskt svenskt. Möjligen tar vi det alltför givet, särskilt i en fortsatt försämrad situation i vårt närområde.

Strax efter 14 reder Christian Leffler, vice generalsekreterare European External Action Service, ut hur det fördjupade samarbetet för Europeisk säkerhet utvecklar sig. Det blir naturligtvis en exposé över allt som har hänt sedan proppen åkte ur i Bryssel inom detta område, men förhoppningsvis blir det inte bara det retoriska och det som är undertecknat, utan också var vi befinner oss i det praktiska arbetet inklusive eventuella för- och nackdelar för länder som inte är Frankrike eller Tyskland – eller UK (vi kommer rimligen gemensamt begråta Brexit under detta pass).

Klockan 1445 följs de tidigare passen upp av en mycket kvalificerad panel bestående av Anna Wieslander, Director for Northern Europe Atlantic Council, Gunilla Herolf, forskare i europeisk säkerhetspolitik tillika ledamot av KKrVA och HC Hagman, ämnesråd på UD.

En timme senare är det utrikesministerns tur att tala om Säkerhetspolitiska utmaningar i en globaliserad världMargot Wallström står framför en misstänksam publik i Sälen och många lyssnar noga framförallt för att kunna jämföra med försvarsministerns budskap dag två, men ministrarna kommer naturligtvis att vara koordinerade och inte bjuda på lättköpta poänger. Det är bedömt under presskonferenserna som det kan bära iväg lite, då Wallström kanske känner sig ansatt medan Hultqvist känner sig lika bekväm som hemma i sitt eget vardagsrum.

Ny i sin roll i Sälen är partiledare Ulf Kristersson. Kl. 1615 berättar han om moderaternas alternativ till Sveriges säkerhetspolitik. Eftersom M och S är överens i Försvarsgruppen (tillsammans med MP och C, men med KD och L utanför) kommer han inte upprätthålla sig vid detaljdelar i Försvarsmaktens eller totalförsvarets utveckling, utan fokusera på områden där det går isär: Försvarsekonomin framåt och NATO. Min gissning är att det blir ett NATO-tal. Jag gissar också att han behöver ha bättre svar på hur man ska se på alliansens möjligheter att enas om försvarspolitiken (med tanke på ovan nämnda Försvarsgrupp) än att det ”kommer gå jättebra”.

Efter Kristersson kommer en panel diskutera Utrikespolitiska utmaningar för Sverige, bestående av Kenneth G Forslund (S), ordförande Utrikesutskottet,  Karin Enström (M), vice ordförande Utrikesutskottet, Anders Lindberg, ledarskribent Aftonbladet och Katarina Tracz, chef Frivärld. Panelens sammansättning inbjuder till NATO-debatt, men jag hoppas på fler utmaningar än så.

Dagens sista pass utgörs av säkerhetspolitiska nedslag i Asien, Mellanöstern och Arktis. Jerker Hellström, säkerhetspolitisk analytiker på FOI, utbildar oss om Asien – ett nytt maktcentrumAlexander Atarodi, Mellanösterexpert på
Sida och forskare vid Handelshögskolan i Göteborg, tar hand om tre perspektiv på Mellanöstern och ambassadör Björn Lyrvallgår igenom Arktis – klimatförändringar och säkerhetspolitik.

IMG_0186

Rikskonferenserna bjuder understundom på oväntade panelsammansättningar. Bilden är från 2017.

Måndag 15 januari

Efter lunch på måndagen är det dags för försvarsminister Peter Hultqvist att inleda valåret 2018 under rubriken Framtidens försvarspolitik. Han har en balansgång att gå: Han ska få folk att känna att det är han som är garanten för fortsatta satsningar på totalförsvaret och ”Hultqvistdoktrinen”, det vill säga inga äventyr med NATO men nära samarbete med USA (läs: så att de kommer till undsättning om det behövs). Samtidigt ska han behandla parterna i Försvarsgruppen, inkl. M, ömsint i det ömsesidiga intresset av att inte starta anfallskrig mot varandra inom politikområdets nitty-gritty, för att istället bekriga varandra om NATO. Det är klart att han är lockad av att påminna om hur det gick till under alliansens år vid makten, men han är i slutet av sin egen mandatperiod och får nu svara både på vad han åstadkommit respektive inte rott iland med. Dessutom är det så att utmaningar  gigantiska problem-from-hell tornar upp sig i närtid. Det ska bli mycket intressant att se om han väljer att föregripa dem, dvs. Försvarsmaktens kommande budgetunderlag för 2019 och försvarsmaterielutredningen.

Efter försvarsministern är det Försvarsberedningens ordförande, Björn von Sydows, tur. Han kommer berätta om Försvarsberedningens totalförsvarsrapport, som överlämnades till regeringen strax före jul. Därefter, kl. 1320, kommenterar Försvarsberedningens ledamöter tillika partiernas försvarspolitiska talespersoner:  Hans Wallmark (M), Mikael Jansson (SD), Anders Schröder (MP), Daniel Bäckström (C), Lotta Johnsson Fornarve (V), Allan Widman (L) och Mikael Oscarsson (KD).

Klockan 1440 kommer Högfjällshotellet rikta sin uppmärksamhet mot ÖB, Micael Bydén. Ett stärkt militärt försvar, heter hans anförande, och det är möjligt att det faktum att det står stärkt och inte starkt är en poäng med tanke på hans budskap. Försvarsberedningen tar i skrivande stund itu med nästa fas i arbetet inför försvarsinriktningsbeslutet, nämligen det militära försvaret, och ÖB kommer att göra sitt medskick till beredningen. ÖB och Försvarsmakten befinner sig fortfarande i ett slags Aurora 17-postludium, men framåt tornar det som sagt upp sig mörka moln. Möjligen landar det i ungefär samma budskap som hans företrädare, Sverker Göranson, deklarerade i mars 2014.

Förslag om enskilda vapensystem eller geografiskt styrda resurser är fel väg att gå. Först måste vi säkerställa insatsorganisationens förmåga som helhet. (…) Därför är det viktigt att inte nu låsa in Försvarsmakten i kortsiktiga och begränsade lösningar som på längre sikt kan skapa operativa, ekonomiska och personella begränsningar som leder till att den totala försvarsförmågan blir oförändrad eller till och med minskar (…) Självklart skulle en större insatsorganisation välkomnas av Försvarsmakten, men då gäller det att den är finansierad. Annars riskerar den att leda till ytterligare obalanser mellan uppgifter och resurser och att vi tvingas flytta runt problemen inom myndigheten.

Efter ÖB är det dags för den – sedan länge vid det här laget – vikarierande generaldirektören för MSB, Nils Svartz. Han ska berätta om Utvecklingen av ett civilt försvar och jag tror han tar tillfället i akt att komma med ett antal tydliga budskap om behovet av att gå från analys och planering till verkstad. Han kommer säkerligen också ge MSB:s syn på och tolkning av Försvarsberedningens förslag, som berör myndigheten på ett fundamentalt sätt om de blir verklighet. Svartz nämner säkert också pågående arbete och behov inom det psykologiska försvaret, vilket är ämnet för nästa punkt i programmet.

Kl. 1615 är det dags för Perspektiv – att bygga ett psykologiskt försvar enligt KV21, i Mikael Odenberg, styresman KKrVA:s regi och därefter, kl. 1630, är ämnet Hur uppnår vi försvarsvilja?, där panelen utgörs av Malin Dreifaldt, ordförande Frivilliga Försvarsorganisationernas Samarbetskommitté, Benjamin Dousa, förbundsordförande MUF, Henrik Malmrot, förbundsordförande Ung Vänster och undertecknad. Jag ser fram emot att ta mig an ämnet tillsammans med mina med-panelister! Utan försvarsvilja faller alla andra faktorer som kan avgöra utgången; materiel, beslutsförmåga, handlingskraft, resurser, planer…

Måndagens näst sista programpunkt heter Att planera ett totalförsvar och jag tror vi kan förvänta oss ett antal lägesbilder i blixtbelysning genom Peter Molin, länsråd Gotland, Maria Lindkvist Dädeby, avdelningschef Trafikverket, Jan Törnqvist, chef Insatsledningen Försvarsmakten och Margareta Wahlström, ordförande Röda Korset.

Efter middagen kommer det sista ämnet för dagen, Försvarsutgifter på 2% av BNP – vad innebär det för Europa och Sverige?, jaga eventuell paltkoma på flykten. Pär Malmberg, Mckinsey & Company/Munich Security Conference inleder på detta tema för att sedan släppa lös en diskussion om effekter på vårt försvar och samhälle mellan Gunilla Nordlöf, generaldirektör Tillväxtverket, Johan Eklund, professor Industriell Ekonomi och VD Entreprenörsskapsforum, Dennis Gyllensporre, chef Ledningsstaben Försvarsmakten, Philip Botström, förbundsordförande SSU och Magnus Ek, förbundsordförande CUF.

IMG_0181

ÖB vid Rikskonferensen 2017.

Tisdag 16 januari

Den sista konferensdagen fokuserar på vår inrikes säkerhet och inleds av Morgan Johansson, justitie- och inrikesminister. Johansson blev som bekant justitie- och inrikesminister – med ansvar för polis samt övriga rättsväsendet, straffrätt, grundlagsfrågor, krisberedskap och civilt försvar – efter turerna med hotande misstroendeförklaringar (jag skrev några rader vid tillträdet, här). Tills dess att Försvarsberedningens förslag om att samla civilt försvar på Försvarsdepartementet blir verklighet – om det blir så – är det Morgan Johansson som ”Totalförsvarsverige” har att hoppas på. Frågan är hur han ska uttrycka sig om Försvarsberedningens förslag att tukta Justitiedepartementet? Den enkla – tråkiga – vägen är att säga att det naturligtvis är statsministern som arrangerar sina departement och ministrarnas portföljer. Klockan 1300 blir det en förutsägbart underhållande debatt mellan Morgan Johansson och liberalernas partiledare, Jan Björklund. Rubriken är Hur skapar vi ett säkrare Sverige?

Årets ”terrorismblock” handlar om nordiska erfarenheter och ger utmärkta möjligheter att provtrycka det svenska systemet mot våra grannar. Anders Thornberg, chef Säkerhetspolisen i Sverige (SÄPO), Finn Borch Andersen, chef Politiets Efterretningstjenste i Danmark (PET), Benedicte Björnland, chef Politiets sikkerhetstjenste i Norge (PST) och Antti Pelttari, chef Skyddspolisen i Finland (Skypo), utgör en extremt kvalificerad panel. Min förhoppning är att de har bestämt sig för att blotta sina strupar något vad gäller eventuella behov av politiska åtgärder för att kunna stärka samarbetet mellan tjänsterna. Att det sker omfattande internationellt samarbete är känt, men var sitter propparna och var är vi sårbara och/eller i vänteläge på regeringars beslut? Men också: Hur ser riskerna ut med nuvarande kombination av politisk vilja, behov av att visa handlingskraft och resurstilldelning? Det jag är ute efter är beslut som till synes är bra, särskilt för glada amatörer på utsidan, men som i det praktiska arbetet faktiskt kan vara kontraproduktiva.

Klockan 1415 handlar det om Ett nationellt centrum mot våldsbejakande extremism, vilket Erik Wennerström, generaldirektör Brottsförebyggande rådet, ska berätta om innan det blir perspektiv på (och starka åsikter om) hemvändare och radikalisering genom Magnus Ranstorp, forskningsledare Center for Asymmetric Threat Studies, FHS, Anne Ramberg, generalsekreterare Advokatförbundet, Anna Carlstedt, forskare Ersta Sköndal Bräcke högskola och Christian Carlsson, förbundsordförande KDU.

Strax efter 15 tar konferensen itu med Cyberförmåga och hoten mot vår IT-infrastrukturLars Nicander, chef Center for Asymmetric Threat Studies, FHS, Gunnar Karlson, chef Militära underrättelse och säkerhetstjänsten (MUST) och Cecilia Laurén, IT-säkerhetsspecialist Försvarets Radioanstalt (FRA) upplyser oss i denna del. Även på detta område har Försvarsberedningen förslag som är intressanta att lyfta i diskussionen och ett område som bör behandlas är kompetensförsörjningen: Hur säkerställer vi att Sverige rekryterar de bästa i statens tjänst, när myndigheterna aldrig kommer att konkurrera med det privata näringslivets löner? Är det dragkamp om personalen inom skyddsvärda verksamheter nu?

Nästa pass heter Informationspåverkan – tre perspektivMax Arhippainen, informationsdirektör Försvarsministeriet Finland, Mostafa Schurmann, säkerhetschef Sveriges Television (SVT) och Rikard Lindholm, marketing scientist & grundare Semantiko deltar. Därefter spetsar Mikael Tofvesson, chef enheten för omvärld och beredskap på MSB och Patrik Oksanen, politisk ledarskribent Hudiksvalls Tidning/Mittmedia AB, in sig på valet 2018 och hur vi skapar motståndskraft inför det. Klockan 1635 fortsätter val-temat med hur vi skyddar demokratin? Dan Eliasson, rikspolischef Polisen, säkerhetspolischef Anders ThornbergHanna Lidström, språkrör Grön Ungdom och Joar Forssell, förbundsordförande LUF, debatterar detta.

Konferensens allra sista pass går under rubriken Film som terrorismens nya vapen. Medverkar gör Anna Serner, verkställande direktör Filminstitutet, Stefan Hector, chef för Nationella operativa avdelningens operativa enhet inom Polisen, Benedicte Björnland, chef Politiets sikkerhetstjenste i Norge och Magnus Ranstorp, forskningsledare Center for Asymmetric Threat Studies, FHS.

1810 är det slut. Helt slut.

Under onsdagen transporteras alla hem, vilket för de flesta innebär en stunds sömn alternativt lyssnande i lurar på partiledardebatten i riksdagen som startar kl. 0900. Om något av större format briserar på fjället blir det således ganska omgående efterdyningar i plenisalen. Men det gäller inte bara riksdagen. Det som sägs i Sälen kommer inte alls att stanna i Sälen, utan fungera som en referenspunkt i årets kommande debatter varhelst de utspelar sig: ”På Rikskonferensen sade han att…”, ”i Sälen utlovade hon ju…”, osv.

Hela Rikskonferensen webbsänds och kan ses live och i efterhand på Folk och Försvars hemsida. Programmet inklusive samtliga starttider finner du här. På sociala medier följer man lämpligtvis konferensen genom #fofrk

En julsaga

Alla eventuella likheter med verkligheten är en ren slump. julkort fö

Mikael Holmström närmade sig kön till incheckningen och hann inte mer än ta plats innan FOI:s GD, Jan-Olof Lind, vände sig om och gratulerade till årets Sälen-scoop. ”Det är värre än vad vi kunde tro va?” Mikael nickade och log. Han visste precis hur det skulle bli på Högfjällshotellet. Hans försvarspolitiska avslöjanden inför Folk och Försvars Rikskonferens var en tradition. I procedurerna på Arlanda inför avresan ingår att det står små grupper och bläddrar i tidningen efter vad som kommer vara samtalsämnet vid sidan av scenen – men nu tittar de ju på sina skärmar istället, rättade han sig. Frågan var bara vem som skulle rycka initiativet först den här gången, ÖB eller försvarsministern? Han tittade på mobilen. Vare sig Marinette Nyh Radebo eller Philip Simon ännu så länge. Nåväl, Marinette anländer väl med försvarsministern i Säpobilen sedan och Philip har nog fått åka upp under natten. Otroligt, tänkte han, alla dessa informationsmänniskor på Högkvarteret, kunde de inte räknat ut att det skulle komma ut?

På Högfjällshotellet slog sig Försvarsmaktens generaldirektör sig ner på en stol i ÖB:s svit. Han såg sig omkring för att bedöma läget. Ingen verkade synbart skärrad i alla fall. Den enda som såg lite sliten ut var Philip Simon, som var upptagen med att skicka runt kaffet. Försvarsmaktens presschef hade sett DN:s uppslag strax efter midnatt. Han visste att han förväntades ha en linje klar till morgonmötet och hade vänt och vridit på det under natten.

”De kommer vilja veta varför vi inte har pratat själva om de här siffrorna”, sa han och fortsatte ”vi kan säga att vi avvaktar Wahlbergs materielutredning, att det bara är spekulationer ännu så länge, men det håller ju bara så länge som försvarsministern säger samma sak.”

ÖB Micael Bydén visste att det skulle komma ett bakslag. Han fick ofta höra att han har självdistansen i behåll trots att både han själv och Försvarsmakten för omväxlings skull omgärdas av positiva reaktioner från alla håll. Det hade gnisslat ett tag mellan Högkvarteret och departementet och nu när det började dra ihop sig till överlämning av budgetunderlaget för 2019 var det spänt. Det hade inte blivit bättre av att alla som läst Försvarsberedningens rapport noga, kommer upptäcka stora skillnader mellan den och Försvarsmaktens bedömningar i den kommande Perspektivstudien. Det hade man gjort klart från departementets sida. Försvarsministern hade ett val att tänka på, men ÖB tänkte inte låta hundhuvudet hamna i Försvarsmaktens knä. Han tittade på tidningsuppslaget Philip hade lagt upp mellan kopparna och återigen hajade han till inför den astronomiska summan.

Runt bordet satt de andra som var med i Sälen; Urban Molin, Gunnar Karlson och Jan Törnqvist, som satt på var sin sida om kommunikationschefen Marcela Sylvander.

Jan Törnqvist tog till orda. ”Ingen kan väl egentligen vara överraskad? Budskapet har ju varit klart sedan länge. Hur många budgetunderlag måste folk läsa? Det var ju över ett år sedan stridskraftscheferna talade om underskott också. Helgesson sa ju till och med rakt ut att vi behövde 30 miljarder och inte tio, som var vad vi fick i försvarsinriktningsbeslutet. Vi fördelar inte ett tillskott, utan ett underskott, det var så han sa i Försvarets forum”. Han tittade frågande på Gunnar Karlson.

”Bedömer du att någon kommer hänvisa till Försvarets forum som källan till all visdom i det här läget? Försvarsministern kanske?” Gunnar Karlson visste att politiken alltid vinner och han hade sett för många överbefälhavare nötas ner för att tro på rättvisa reaktioner. Karlson fortsatte ”ingen sätter sig in i detaljerna och folk glömmer fort. Tryck på att det är vad vi har sagt hela tiden. Att om utredningen har räknat fram det här, då stödjer det vad vi har sagt sedan länge”.

”Men nu har vi ju inte riktigt det. Det vet ju till exempel Mikael Holmström”, sa Peter Sandwall och såg Holmström framför sig när han förmodligen i samma stund krängde av sin blåa täckjacka i charterplanet på Arlanda. Sandwall kunde de senaste årens underlag och dialoger med politiken i detalj och bakgrunden i Finansdepartementet gav samma luttrade perspektiv som Karlson.

Urban Molin hade till nyligen varit chef för specialförbandsledningen, men den senaste tiden hade mestadels tillbringats med Försvarsberedningen så som Försvarsmaktens expert. ”Just nu vill partierna vara överens om allt utom NATO”. Att Allan Widman kommer använda detta mot Hultqvist är ju givet, men eftersom det rör materielfrågor kommer vi få oss en skopa också”.

ÖB ställde ner sin mugg. ”Okej, vi måste prata med departementet. Vi måste försöka ha en gemensam linje, eller i alla fall veta hur Hultqvist kommer tackla det här.” Micael Bydén tittade på Sandwall ”vi börjar mellan dig och statssekreteraren. Ring Salestrand. Jag tror det kommer bli mest väsen över alla materielsystem som måste ut ur planerna”.

”Om det blir det kommer politiken hamna i fokus och inte vi”, sa Marcela Sylwander.

”Vänta bara”, sade Törnqvist, ”snart kommer några förbandschefer ut och berättar om det ekonomiska läget 2018. Kontrasten mellan det och bilden av att det nu strömmar pengar till oss är ju lindrigt sagt stark”.

”Det är bara en tidsfråga innan Gummesson på SvD hittar sin egen vinkel på det här och får det till att UD protesterar mot Trump och tänker skrota luftvärnsaffären”, suckar Philip Simon och tittar på displayen. 12 obesvarade samtal. Det blir en lång dag.

I charterplanet hade alla hälsat sig igenom flygplanet och Mats Eriksson, Ekots utsände reporter med koll på persongalleriet i Försvarssverige, hade siktat in sig på Magnus Bergman och Michael Cherinet redan i avgångshallen. De båda enhetscheferna på Försvarsdepartementet skulle säkert diskutera Holmströms nyhet på vägen upp och Mats Eriksson ville gärna höra vad de sade. Han tog plats i stolen bakom Cherinet. Tyvärr hade Toni Eriksson, kommunikationsdirektör på FMV, noterat intresset. Han slog sig resolut ner vid hans sida och frågade, lite för högt, hur det stod till på Ekot nuförtiden? ”Tack bra”, sade Mats Eriksson, ”vet amerikanerna hur det står till med svensk försvarsekonomi?”.

Några rader längre fram hade Centerpartiets försvarspolitiska talesperson klämt ner sin långa kropp i flygplansstolen. Han hade Holmströms artikel i knät och var djupt försjunken i tankar på hur en rimlig centerlinje skulle formuleras. Att Wahlberg noggrant skulle räkna fram skillnaden mellan vad som ligger i materielplanerna och tilldelad ekonomi, det visste ju alla. Daniel Bäckström tyckte det var modigt av Hultqvist att utse honom till utredare och det hade han sagt till honom. Han tänkte  tillbaka på ett Folk och Försvarsseminarium för ett tag sedan när Anders Carell på FMV hade visat bilder på underfinansieringen och mindes orden det som krävs för att leverera det som är beställt är anslagsförstärkning på drygt 8 miljarder om året. Det blir ändå en annan sak nu, tänkte han, när det kommer svart på vitt. Det kommer slå mot oss i Försvarsgruppen. Oscarsson och Widman kommer inte vila på hanen precis. Men hur är det möjligt att det kan bli såna fördyringar hela tiden? Om Holmström har rätt måste ju den frågan ställas till industrin och Försvarsmakten – och FMV. Han tittade på FMV:s GD snett framför sig. Undrar om Göran Mårtensson har haft en fridfull jul? Den pågående omorganisationen, nya stora luftvärnsaffärer och så Försvarsutskottets senaste tillkännagivande om ytterligare överföring av verksamhet till Försvarsmakten lade nog sordin på stämningen. Men Mårtensson ser ganska avslappnad ut ändå. Honom rubbar man nog inte så lätt. Plötsligt slog det Daniel att han visste hur de skulle göra. Ingen försvarsstrid nu innan valet, det hade partiledningen gjort klart och han visste att Moderaterna helst undvek det också. Linjen måste vara att man faktiskt måste läsa vad utredningen har kommit fram till först, det är ju en månad kvar, och om det Holmström skriver stämmer, så understryker det vårt gemensamma allianskrav på två procent av BNP till försvaret. Vi ska ju kunna finansiera totalförsvaret också, tänkte han. Problemet är om Försvarsmakten kräver nya tillskott redan i vårbudgeten. Då blir det lajbans i början på valrörelsen.

Avdelningschef Camilla Asp från MSB sneglade ner i den uppslagna tidningen i stolsgrannens knä och läste rubriken DN avslöjar: Nya miljardunderskott i försvaret. De vanliga experterna kommenterar bekymrat och till höger skriver Ewa Stenberg i en kolumn att Försvarsmaktens ekonomiska situation, trots tillskott de senaste åren, nu blottas och att en konflikt mellan myndigheten och regeringen är oundviklig. Det står något om valår och Putin, men hon ser inte riktigt vad. Det plingar till i mobilen och hon tittar sig generat omkring eftersom den redan skulle varit avstängd. En nyhetsflash: Försvarsministern kritisk – Försvarsmakten måste få kontroll över sina fördyringar. 

Typiskt, tänker Camilla Asp. Försvarsberedningens totalförsvarsrapport och de fjuttiga miljarder de talade om i jämförelse, kommer drunkna helt nu. Hon tar ut konferensprogrammet ur mappen från Folk och Försvars bord i avgångshallen och ögnar igenom det. Säkerhetspolitik. Totalförsvarsfrågor. Inrikes säkerhet. Men nu blir det som vanligt uppståndelse kring Försvarsmaktens ekonomi. Planet rullar ut på startbanan. Hon lutar huvudet mot det kalla flygplansfönstret och sluter ögonen när hon trycks tillbaka mot stolsryggen.

Epilog: Det var julsagan. Hoppas ingen av de vars namn jag lånat tar illa upp (jag har bara nämnt personer som jag gillar:) Efter juldagarna kommer ett inlägg som istället behandlar verkligheten, det vill säga en genomgång av programmet på Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen.

En oundviklig samhällsreform

När Försvarsberedningens ordförande, Björn von Sydow (S), presenterade Försvarsberedningens totalförsvarsrapport igår sade han på sitt trygga och lågmälda sätt att de förslag beredningen lägger fram innebär en samhällsreform. Det har han helt rätt i.

Invånare i detta land behöver från och med nu absorbera och organisera sig själva och samhället utifrån att Sverige ”oundvikligen blir påverkat” om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i vårt närområde. Risken för sådana kriser och väpnade konflikter har som bekant ökat över tid (för en kort och koncis beskrivning, läs t.ex. MUST:s årsöversikt 2016, s 17-19). Med andra ord handlar det om att i grunden göra upp med föreställningen om att Sverige alltid kan välja om vi blir indragna i en konflikt eller inte, vilket är en slags fredsskada.

Det är mot detta konstaterande som nuvarande och kommande regeringars åtgärder och engagemang ska mätas. De hot som under många år gått under begreppet ”nya hot” är inte nya längre, säger Försvarsberedningens huvudsekreterare Tommy Åkesson i ett dagsfärskt avsnitt av Försvarsmaktsrådspodden. Det är i själva verket kriget som är det nya, menar Åkesson, och syftar på att Försvarsberedningen nu skriver fram att totalförsvaret ska utformas och dimensioneras för att kunna möta väpnat angrepp mot Sverige inklusive krigshandlingar på svenskt territorium. Detta är en avgörande förändring. Försvarsberedningen skriver:

Förslagen medför att nuvarande försvarspolitiska inriktning, som gör gällande att det civila försvaret ska bygga på krisberedskapen, kompletteras med åtgärder för de specifika krav som ett krig ställer.

Ambitionsnivån höjs rejält över hela totalförsvarsfältet. Förmågan att motstå allvarliga störningar i samhällets funktionalitet under tre månader, samt krig under del av denna tid, ska vara utgångspunkten för planeringen och grunden för totalförsvarets samlade förmåga. I förordning (2015:1053) om totalförsvar och höjd beredskap står (4 §) att varje myndighet i sin verksamhet ska beakta totalförsvarets krav. Om beredningens förslag anammas av regeringen vet vi således vad som gäller och kostnaderna för detta är uppskattade i rapporten. Försvarsberedningen konstaterar att

den återupptagna planeringen för totalförsvaret utgår från en låg nivå.

Det är en blinkning till alla som följt de säkerhetspolitiska bedömningarna det senaste decenniet och med humor och envishet kommer man långt – kanske ända in i Finansdepartementet?

Försvarsberedningen anser att följande mål för totalförsvaret bör ersätta dagens mål för det militära försvaret respektive det civila försvaret:

Totalförsvaret ska enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige mot väpnat angrepp och värna vår säkerhet, frihet, självständighet och handlingsfrihet.

Beredningen skriver att planering och förberedelser för ett anfall mot Sverige pågår redan idag – vilket även Säkerhetspolisen har formulerat i tidigare årsrapporter – och tillägger naturligtvis att det inte nödvändigtvis innebär att någon stat idag har för avsikt att genomföra ett anfall på Sverige. I rapporten kan man utläsa att ett starkt svenskt totalförsvar fyller två syften: 1. Det är krigsavhållande och därmed förebyggande och ytterst fredsbevarande. 2. Det ska kunna hantera ett eventuellt krig, inklusive mycket snabba förlopp där Sverige kan vara direkt utsatt.

Det är här det blir jobbigt att tänka på nuläget. Beredningens förslag är första etappen av processen fram till nästa försvarsinriktningsbeslut (2021-2025) och det är helt upp till regeringen – nuvarande och nästa – att fatta beslut innan dess. Det kan behövas. Försvarsberedningen bedömer nämligen att

planeringen utgår från en så pass låg nivå att totalförsvaret under nuvarande försvarsinriktningsperiod inte kommer att uppnå en förmåga som är tillräcklig för att hantera de hot och utmaningar totalförsvaret ska kunna möta.

Men hjälpen då, som ska komma från ”någon”? Vi vet inte hur lång tid det tar för Sverige att – eventuellt – få internationellt militärt eller civilt stöd. Det avgörs av tillgängliga resurser, engagemang, avvägningar och politiskt beslutsfattande som vi inte rår över, i andra länder och organisationer. Försvarsberedningen lindar inte in det: Det kan ta tid. Därav skrivningen om att vi måste planera för att kunna hantera en kris under minst tre månader, som inbegriper gråzonsproblematik, och att utgångspunkten är att Sverige är i krig under en del av de tre månaderna. Beredningen specificerar sig på följande sätt:

Indirekt militärt stöd med t.ex. underrättelser inklusive luftlägesbild kan troligtvis, om nödvändiga politiska beslut fattas, ges tämligen omgående. Mer konkreta stödåtgärder tar av geografiska och andra rent praktiska orsaker längre tid. Efter nödvändiga politiska beslut tar det dagar till veckor att verkansfullt sätta in flygstridskrafter till stöd för Sverige. Marinstridskrafter tar veckor till månader och arméstridskrafter tar månader att få på plats i relevant omfattning.

Detta är en viktig skrivning som avslöjar ganska mycket av tänkt inriktning och det ska bli intressant att se i vilken mån det är spårbart in i kommande försvarsinriktningsbeslut. Det är också högst relevant att lägga den parlamentariska bedömningen i denna del vid sidan av Försvarsmaktens kommande perspektivstudie (februari) och jämföra. Hur stor samstämmighet är det i bedömningarna mellan Regeringskansliet, riksdagens partier och den militära ledningen?

 

Försvarsberedningen behandlar sektorsansvar och ledningsfrågor på många nivåer i rapporten, t.ex. vad gäller MSB:s mandat samt den regionala nivån med förslag att de 21 länen bildar ett antal större geografiska civilområden med ca 3–6 län inom varje område där en av landshövdingarna utses att, i egenskap av civilbefälhavare, hålla samman beredskapsplaneringen för civilt försvar. Beredningen anser också att den högre regionala indelningen bör motsvara militärregionerna. Jag går inte igenom alla förslag, men ett område bekymrar mig: Regeringskansliet (RK). Det är inte så väldigt många som har koll på vad som verkligen krävs för att leda och samordna RK i ett skarpt läge, ej heller jag. Försvarsberedningen vill (åter)samla samordningen av totalförsvaret till försvarsdepartementet och beredningen anser bland annat att

Regeringskansliet i sin helhet behöver ha en beredskap och förmåga att kunna förebygga och hantera både fredstida kriser, gråzonsproblematik samt krigsfara och krig.

Det låter bra, men beredningen beskriver kraven och var och en kan begripa att det är en utmaning, för att använda ett populärt uttryck, att under höjd beredskap och krig fokusera på de strategiska besluten samtidigt som regeringen inom sitt geografiska områdesansvar på nationell nivå ansvarar för koordinering av åtgärder på central nivå – med ett stort antal totalförsvarsaktörer – samtidigt som regeringen ska sköta sina övriga uppgifter vid höjd beredskap. Många av dessa uppgifter kommer aldrig kunna delegeras – ej heller till ett eventuellt mer operativt MSB.

Försvarsberedningen anser som sagt att samordningen av civilt och militärt försvar ska koncentreras till Försvarsdepartementet (Fö), men beredningen verkar vilja underlätta ovanstående utmaning för Regeringskansliet genom att Fö:s uppgifter under höjd beredskap bl.a. skulle innebära att

verka för välavvägda och koordinerade beslut som gynnar de samlade försvarsansträngningarna och som medverkar till att totalförsvaret leds med enhetlig inriktning.

Det är möjligt att man menar en stödjande roll, men man kan tolka det som att Fö ska ställa etablerade samordningsstrukturer på ända och som fackdepartement ta över ledning och samordning – med andra ord samordna hela Regeringskansliet och därmed myndigheterna –  i förlängningen hela Sverige. Det finns förträffliga personer på Fö och flera av dem skulle jag gärna gå stridspar med, men alla experter på sitt eget område får inte automatiskt ett krisoperativt mindset när skymningen faller. RK:s centrala krisledning bör enligt min mening bemannas av erfarna, operativa krishanterare som får stöd av sakkunskapen i fackdepartementen.

Till sist. Det råder en mycket stor samsyn mellan riksdagens partier om hur totalförsvaret ska byggas upp, av rapportens avvikande uppfattningar att döma. Det är naturligtvis en styrka inför kommande prioriteringar, finansiering och tryck för åtgärder. Min reflex inför sådan samsyn är dock alltid samma läskiga tanke: Tänk om vi gör fel och ingen säger något! Jag lugnar mig med att höjd motståndskraft förbättrar utgångsläget alldeles oavsett vad Sverige utsätts för. Två år har passerat sedan regeringen tog beslut om att återuppta en sammanhängande planering för totalförsvaret. Behovet har inte minskat, tvärt om. Men nu har vi genom Försvarsberedningens försorg ett utkast till prislapp på totalförsvaret, snart kommer Ingemar Wahlbergs ”materielutredning”och Försvarsmaktens budgetunderlag för 2019 – det lär bli stark läsning i båda underlagen – och det är val till hösten. Vad som helst kan hända, men det får inte bli en retorisk samhällsreform.

 

Uppdatering kl 2057:

Jag fick en fråga på Twitter om hur jag tolkar det faktum att alliansfriheten inte nämns i Försvarsberedningens rapport. Kanske kan det intressera ytterligare någon:

Sammanfattningsvis är man lite mindre ängslig nuförtiden när det gäller att i alla sammanhang upprepa samma säkerhetspolitiska linje. Det är bra, tycker jag.

I försvarsinriktningsbeslutet (prop. 2014/15:109) 2015 nämns enbart alliansfrihet för att klargöra att den expertutredning man var överens om skulle genomföras, inte skulle utvärdera den. En central skrivning är däremot följande:

Den svenska solidaritetsförklaringen, den nordiska solidaritetsdeklarationen och det nordiska försvarssamarbetet omfattar inga ömsesidiga militära förpliktelser och är därför ingen ersättning för de kollektiva åtaganden som finns för medlemmarna i Nato. Det nordiska samarbetet är ett komplement till, och inte en ersättning för, de existerande samarbetena inom EU och Nato. Inom Europa finns ett ömsesidigt beroende som stärker solidariteten mellan länderna. Sverige är solidariskt med andra och står inte heller ensamt inför hoten och utmaningarna.

I den nationella säkerhetsstrategin (jan 2017) står det:

Sveriges militära alliansfrihet tjänar oss väl och bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa. Samtidigt fördjupas våra försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten. Partnerskapet med Nato är viktigt för vår säkerhet och för vår militära förmåga. Det bilaterala samarbetet med Finland men också med flera andra länder utvecklas.

I höstens regeringsförklaring dammas följande formulering av:

Vår säkerhetspolitiska linje ligger fast. Den militära alliansfriheten tjänar vårt land väl och bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa.

I Försvarsberedningens rapport upprepas inte detta, vilket alltså är i enlighet med försvarsinriktningspropositionen från 2015. Formuleringarna om solidariteterna återvinns och beredningen skriver också att den

solidariska säkerhetspolitiken är grunden för den svenska försvars- och säkerhetspolitiken. Den solidariska säkerhetspolitiken och solidaritetsförklaringen förutsätter att försvaret kan verka tillsammans med andra länder och organisationer och det ställer också krav på att kunna ge och ta emot civilt och militärt stöd.

Den som anar ett eventuellt ”smygnärmande” (för att använda ett populärt NATO-debattuttryck) bör notera de avvikande uppfattningarna i Försvarsberedningens rapport. I en avvikande uppfattning kritiserar M, L och KD regeringspartierna för att de inte vill gå med i NATO. I en annan avvikande uppfattning framför C, i lite andra ordalag, samma sak.

Min uppfattning är att det enda som är oväntat när det gäller formuleringarna om alliansfrihet etc., är att allianspartierna inte har en gemensam reservation i frågan.