Märkt: Försvarsmakten

Från Fia med knuff till Plockepinn? 

Försvarsberedningens rapporter Motståndskraft och Värnkraft är – som PJ Anders Linder sade på en scen i Almedalen i måndags förra veckan – inget förhandlingsbud utan ett förhandlingsresultat. Riksdagens partier har tagit och givit och nått ett majoritetsresultat som inriktningsmässigt ingen har tagit avstånd från – ej heller statsministern eller finansministern. Det är pengarna det handlar om.

Försvarsberedningens rapporter har aldrig försetts med nytt omslag och helt oförändrade blivit försvarsinriktningspropositioner, utan att först ha bearbetats av regeringen och förankrats innan riksdagsbehandlingen med det eller de partier som för tillfället utgör samarbetspartners inom politikområdet. Det nya nu är att regeringen riskerar att få en majoritet emot sig och att fyra partier i beredningen (det vill säga den före detta Alliansen) har sagt att de håller ihop om fortsättningen. Det nya är också att regeringspartiet lämnade en bilaga till beredningens rapport, där man avvek när det gäller den ekonomi som ligger till grund för förslagen. Nytt är också att beredningen, två månader innan överlämnandet av Värnkraft, fick kompletterande anvisningar om att införliva Statskontorets och Ekonomistyrningsverkets rekommendationer. Det var en tydlig signal om att regeringen avsåg föra en budgetstrid medels ”ansvarsfull ekonomihantering” som vapen, till skillnad från att tona ner hotbildsbedömningen eller skruva åt löften om till exempel nygamla regementen. Uppbyggnaden till detta skedde redan under Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen (skrev om detta i Officerstidningen nr. 4, 2019 s. 32-33).

finansministern

Med andra ord: Regeringen ställer upp på de behov av förstärkt totalförvarsförmåga som Försvarsberedningen bedömer rimliga, liksom beskrivningen av det säkerhetspolitiska läget. Däremot får inte Försvarsmakten kosta så mycket som 84 miljarder år 2025. Budskapet från finansministern och (mer indirekt) från statsministern, i efterdyningarna av Försvarsberedningens rapport, är svåra att tolka på annat sätt. Det är mot bakgrund av detta man ska läsa det beslut regeringen uppenbarligen fattade vid regeringssammanträdet i torsdags – dagen innan Socialdemokraternas dag i Almedalen – men som inte offentliggjordes förrän Mikael Holmströms artikel i gårdagens DN.

– Om du exempelvis har fem miljarder år 1, vad väljer du då att lägga på? Det kan vara en kombination av marin, armé, flyg och ledningsfunktioner. Hur ser då balansen mellan dem ut? Det är det vi vill ha fram. Och hur ser det ut år 2? Vad går de nya fem miljarderna år 2 till? Och om du bestämmer sig för att inte göra så, då vet du vad du i så fall tar bort, förklarar ministern. (DN 190708)

Försvarsmakten har fått i uppdrag att tillsammans med övriga försvarsmyndigheter lämna underlag till regeringens försvarspolitiska proposition för perioden 2021–2025. Underlaget ska överlämnas senast den 15 november och innan dess ska arbetsläget redovisas för försvarsdepartementet vid två tillfällen under hösten. Inrikesminister Mikael Damberg (S) berättade också under ett seminarium jag modererade i Almedalen att ett motsvarande uppdrag gällande civilt försvar kommer gå till MSB och andra bevakningsansvariga myndigheter. Som sagt, så långt inget ovanligt inför ett försvarsinriktningsbeslut. Det är innehållet jag vill uppmärksamma, och tidsförhållandena.

Uppdraget 190708

Om regeringens intentioner vore att hålla beredningens förhandlingsresultat intakt och tilldela Försvarsmakten 5 miljarder kronor per år i ökat anslag, utan full politisk handlingsfrihet genom 16 olika inbördes prioriterade ”grupper” – ett militärt Plockepinn – hade uppdraget varit att kontrollräkna Försvarsberedningens förslag och att be ÖB ge sitt militära råd om lämplig åtgärd om Försvarsmakten hade fått fram ett avvikande resultat.

Min bedömning är att det Försvarsmakten med stödmyndigheter ska åstadkomma fram till november månad (groteska tidsförhållanden med tanke på uppgiftens komplexitet) i första hand syftar till full politisk handlingsfrihet att ta eller lämna vilka pinnar i högen som helst, samt att finansdepartementet ska kunna dra ett ekonomiskt streck som förvisso är balanserat, men som ligger under 84 mdr.

Försvarsmakten skulle kunna begära förlängd tid, vilket egentligen hade varit rimligt, men då bidrar myndigheten till en annan politisk lockelse: Fördröjt inriktningsbeslut.

Sedan en tid uttrycker sig försvarsministern i termer av ”försvarsinriktningsbeslut under 2020” (till skillnad från riksdagsbehandling före sommaruppehållet, innebärande en proposition under våren). Det lutar således åt ett nytt luciabeslut, vilket i sin tur innebär att propositionen arbetas fram parallellt med budgetförhandlingarna nästa höst – vilket troligen bedöms fördelaktigt ur regeringens perspektiv i relation till L och C. I uppdraget till Försvarsmakten framgår att man ska räkna och prioritera från och med 2022 – det vill säga det första året som faller utanför hittillsvarande budgetarbete. Om regeringen har bestämt sig för hur 2020 ska se ut budgetmässigt, till exempel att det faktiskt blir + 5 miljarder nu i höstbudgeten, blir C och L vänligt sinnade och kanske köper att man sedan prolongerar samma ram 2021 och 2022 ”i avvaktan på Försvarsmaktens underlag”. Regeringen ska ju som bekant lämna Budgetpropositionen för 2020 och Höständringsbudgeten för 2019 till riksdagen den 18 september, två månader innan försvarsmyndigheternas redovisning.

Ett råd till ansvarstagande partier och försvarspolitiska talespersoner på hugget, är att kräva motsvarande redovisningar av underlagsarbetet till Försvarsberedningen, som de som regeringen får i enlighet med beslutet. Men de borgerliga partierna lämnade ju, invänder någon? Mig veterligen är ingen ledamot entledigad (det görs aldrig mellan rapporterna) och partier har ju lämnat arbetet och sedan återkommit förr. Och om svaret är nej från regeringens sida är ju det intressant i sig. För Försvarsmakten vore det av allt att döma en investering att ha transparens gentemot partierna i sitt arbete, men det krävs en formell ram för det.

Om Försvarsberedningens ekonomiska stege ska realiseras, trots de stora behov inom välfärden som partierna har att hantera, krävs ett starkt opinionstryck. Jag ser inte något sådant idag. Regeringsuppdraget blev en engångsartikel i DN och TT följde upp, men sedan blev det tyst.

Nu läser vi 2019 och 12 år har passerat sedan ”lackmustestet”. Jag har under några år varnat för effekten av många års tal om allvarligt säkerhetspolitiskt läge, särskilt i förbryllande kombination med tolerans för att Sverige fortsatt ligger kring 1 % av BNP till försvaret. Är läget allvarligt eller inte? Hur ska totalförsvarsförmågan viktas mot annat i statsbudgeten? Budskapen från underrättelsesidan är tydliga när det gäller gråzonsproblematik och ingen som vill lyssna behöver leta länge efter information om hur lång tid det tar att bygga militär förmåga (personal, materiel osv.). Det biter uppenbarligen inte.

Jag tror Oscar Jonsson är något på spåret när han uppmanar till ett löfte om att vi inte ska vara sämst bland våra grannar och nära partners och att vi åtminstone bör lägga lika mycket i procent av BNP som den näst sämste. I all sin lågmälda enkelhet kan detta förstås av alla som en rimlighet för vårt land, en hygienfaktor – ett absolut golv – oavsett förkunskaper.

Almedalen 2019

Almedalsveckan börjar närma sig och i år står det enbart modereringar på programmet för min del, men jag hoppas också kunna gå och se en rad intressanta seminarier. Här listar jag de seminarium jag modererar samt ett antal andra tips. Hoppas vi ses i Visby!

IMG_8522

Måndag 1 juli

Jag inleder veckan med att moderera Teknik- och Säkerhetsforum: Almedalen:s seminarium Vad krävs för att försörja försvarets förmåga i framtiden? kl. 0915-1015 på Best Western Strand Hotel, Mellangatan 43. Kort beskrivning: Vilka behov har Sverige, hur når vi operativ förmåga med rätt materiel, rätt logistik och rätt tekniskt kunnande och säkrar vi att förmågan är robust och uthållig? Vilken strategi behöver försörjningen av försvaret och vad får den för konsekvenser för en kommande materielförsörjningsstrategi? Medverkar gör bl.a. arméchef Karl Engelbrektson, marinchef Jens Nykvist, generaldirektör Göran Mårtensson, Försvarets materielverk (FMV), riksdagsledamöterna Hans Wallmark (M) och Lars Thomsson (C), Niklas Alm, strategichef /Stf generalsekreterare med ansvar för strategiska och internationella frågor på Säkerhets- och försvarsföretagen (SOFF) samt vd Lena Gillström, BAE Systems Bofors.

Måndagen är Moderaternas dag i Almedalen och klockan 12:00 – 12:45 (samma plats och arrangör) samtalar jag med försvarsutskottets ordförande, Beatrice Ask (M) under rubriken Efter försvarsberedningen, vad kan vi förvänta oss av politiken? PJ Anders Linder, vd och chefredaktör i Axess, och Widar Andersson, chefredaktör & Ansvarig utgivare på Folkbladet, kommenterar.

Vad gör den Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten och Säkerhetspolisen för att minska sårbarheterna och hantera hoten från främmande makt? Hur stärker vi totalförsvaret och samhällets motståndskraft? Cheferna för MUST och Säkerhetspolisen,  det vill säga generalmajor Lena Hallin och säkerhetspolischef Klas Friberg, berättar i detta seminarium om sina organisationers arbete för att hålla Sverige säkert, om vikten av samarbete och om hur de verkar för en ökad medvetenhet om såväl hot som skydd: Hur skyddar vi Sverige i gråzonen mellan fred och väpnad konflikt? kl. 1645-1730 på Gotland soldathem, Klinttorget 4.

Tisdag 2 juli

Tisdagen inleds med moderering av Allan Widman (L), försvarsutskottet, Hanna Gunnarsson (V), försvarsutskottet,  Eva Hagström Frisell, forskningsledare, FOI och Tommy Åkesson, huvudsekreterare i Försvarsberedningen, i ett seminarium om Sveriges samarbeten som skapar säkerhet – internationella, men också nationella i förhållande till totalförsvaret och Försvarsberedningens rapporter. Rubriken lyder Försvarssamarbete för Sverige och det äger rum kl. 0900-0945 på Sverige i världen-torget, Donnersgatan 6.

 

”För att säkerställa att samhällsviktiga funktioner kan fungera även under höjd beredskap och krig är en robust och tillförlitlig personalbemanning avgörande” Försvarsberedningen, Motståndskraft s. 121

Klockan 1300-1345 står ÖB Micael Bydén och GD MSB Dan Eliasson gemensamt på scenen under rubriken Vem ska försvara Sverige? – Om plikten och frivilligheten i totalförsvaret Personalen är gränssättande för totalförsvaret. När planeringen nu går framåt blir frågan vilka det är som ska tjänstgöra i det militära och civila försvaret? Grunden för Försvarsmaktens personalförsörjning är frivillighet. Men för att tillgodose det militära försvarets personalbehov återaktiverades under 2017 grundutbildning med värnplikt. Vilka utmaningar och möjligheter står Försvarsmakten inför med ett system med kombinerad plikt och frivillighet? En förutsättning för att samhället ska fungera och därmed det civila försvaret är att viktiga samhällsfunktioner fungerar under väpnat angrepp men också under kriser. I många organisationer blir medarbetarna snabbt för få när verksamheten ska pågå dygnet runt. Vad krävs för att klara krigets krav? Frivilliga organisationer och särskilt frivilliga försvarsorganisationer har uppmärksammats för sina insatser vid de senaste årens kriser. De lyfts också fram som centrala för personalförsörjningen. Räcker dagens system för att bygga ett robust totalförsvar? Seminariet äger rum på på Gotland soldathem, Klinttorget 4.

Samma plats, kl. 1445-1530, modererar jag marinchef Jens Nykvist i seminariet Om Sverige inte har en marin förmåga? Marinens förmåga är en förutsättning för ett starkt svenskt försvar. Marinen behöver tillväxa och långsiktiga beslut behöver fattas nu för att ny materiel ska kunna levereras i framtiden.

Onsdag 3 juli

Under onsdagen modererar jag en rad seminarium på Säkerhetspaviljongen (Cramérgatan, H 334) som arrangeras av SäkerhetsBranschen.

1000-1045: Kan tekniken rädda våra äldre? I det här seminariet kommer utmaningarna och dess risker inom äldrevården behandlas samt hur tekniska säkerhetslösningar kan rädda liv. Medverkar gör: Michael Anefur, Ledamot Socialutskottet (KD), Johanna Adami, Leg. Läkare, professor och rektor för Sophiahemmet Högskola, Johan Lenander, Försäljningsdirektör Tunstall och Solveig Zander, Riksdagsledamot (C).

1100-1145: Är din integritet viktigare än brottsoffrets upprättelse? Vad är egentligen den personliga integriteten och vad är den värd om man inte känner sig säker och trygg? Är det värt att offra en del av samhällsmedborgarnas integritet för att möjliggöra det arbete som skapar ett samhälle som är tryggare och säkrare för alla invånare? Vi diskuterar etiska frågeställningar om integritet i förhållande till säkerhet och trygghet med Erik Nord, chef för polisområde Storgöteborg, Louise Meijer, Ledamot justitieutskottet (M), Bengt Ivarsson, Advokat och f.d ordförande Sveriges advokatsamfund och Lydia Wålsten, Ledarskribent på SvD.

1300-1345: Oanade möjligheter med framtidens kameror Sverige har med sin spetskompetens inom teknikindustri och en god teknisk infrastruktur. Vi har en unik möjlighet att bygga ut världens mest moderna kamerabevakning. Men vad ska den innehålla och ska den endast användas i brottsbekämpande syfte eller ingå i större smart-citykoncept för att t.ex. reglera exempelvis trafik? Vilka är fallgroparna och möjligheterna? Vem har ansvaret på en sammanhållen nationell nivå? Medverkar gör:
Kristoffer Tamsons, Trafiklandstingsråd Stockholm, Stefan Singman, ansvarig för polisregion Stockholms kamerabevakning, Martin Gren, Grundare av Axis och Malou Toft, EMEA Vice President för Milestone.

1400-1445: Tryggheten minskar och brottsligheten ökar – hur kunde det bli såhär och vad ska vi göra åt det? Inrikesminister Mikael Damberg (S) och de rättspolitiska talespersonerna Johan Forsell (M), Adam Marttinen (SD), Johan Pehrson (L) och Linda Snecker (V).

1600-1645: Sverige är under attack! Hur väl förberedda är vi mot en digital krigföring genom angrepp mot t.ex. vår el- och kraftförsörjning och hur ska vi klara oss om samhället släcks? Debatten handlar om vilken position Sverige har i förhållande till yttre och inre hot mot rikets säkerhet. Medverkar gör: GD Dan Eliasson, MSB, Kommendör Jan Kinnander, MUST:s säkerhetskontor, enhetschef Fredrik Agemark, Säkerhetspolisen, vd Jeanette Lesslie, 2Secure och Anton Lif, Rådgivare Combitech inom krisberedskap med fokus på hybridhot och gråzonsproblematik samt f.d Senior Psyopsspecialist på Försvarsmakten.

Torsdag 4 juli

Jag lyfter blicken och modererar Data från rymden – hot eller välsignelse? som arrangeras av Swedish Space Corporation (SSC). Snart kommer varje punkt på jorden att kunna observeras från rymden, varje minut, med god upplösning. Rymden erbjuder därmed möjligheter som mänskligheten aldrig tidigare varit i närheten av. En av nycklarna till framtiden finns i hur vi använder den. Medverkar i seminariet gör: Christer Fuglesang, Rådgivare och astronaut, Saab, Naznoush Habashian, hållbarhetschef på Försvarsmakten, Stefan Gustafsson, Strategichef, Swedish Space Corporation och Daniel Faria, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). Seminariet äger rum kl. 1000-1100 på fartyget Sigrid i hamnen. Efter seminariet finns det kaffe och vatten att tillgå, samt fortsatt samtal med de medverkande fram till kl. 1130.

IMG_8429

Fredag 5 juli

Klockan 0800-0900 blir det morgonspaning hos Teknik- och Säkerhetsforum: Almedalen (Best Western Strand Hotel, Mellangatan 43) under rubriken Almedalen 2020 – vilka försvarspolitiska frågor debatterar vi i Almedalen nästa år? Vi summerar veckan vad gäller det försvars- och säkerhetspolitiska området och spanar mot Almedalen 2020. Seminariet inleds med ett säkerhetspolitisk samtal om Ryssland; fokus på rysk ekonomi och försvarsekonomi med Susanne Oxenstierna, forskningsledare vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). Därefter skiftar vi personer på scenen och inriktar oss på veckan som gått såhär långt: Några stora nyheter inom det försvars- och säkerhetspolitiska området? Något särskilt intressant som sagts? Spaning i stort över Almedalen 2019. Sedan blick framåt: Vad kommer vi debattera och diskutera nästa år? Medverkar gör generalsekreterare Robert Limmergård, SOFF, Anders Lindberg, politisk chefredaktör på Aftonbladet, Olle Ytterberg, Senior Advisor Public Affairs, Saab AB och informationschef Katarina Tolgfors, BAE Systems Bofors.

Därefter, kl. 0930-1030, deltar på samma plats Anders Lindberg, politisk chefredaktör på Aftonbladet, Dr. Oscar Jonsson, Chef Frivärld och associerad forskare vid Försvarshögskolan, Magnus Ek, förbundsordförande CUF, Martin Hallander, förbundsordförande KDU och Simon Johansson, generalsekreterare MUF i seminariet Framtida hot och försvar – har Försvarsberedningen rätt? Kort beskrivning: I maj lämnade Försvarsberedningen sin slutrapport till regeringen. De politiska partierna var till stor del överens om innehållet, dvs hur civilt och militärt försvar ska utvecklas, men inte om att göra upp om pengarna. Har beredningen rätt i sina bedömningar? Vilka förslag fattas?

Klockan 1045-1145 fortsätter vi med seminarium under rubriken Totalförsvaret ska växa – hur bra är vi på det? Chefen för Gotlands regemente, överste Mattias Ardin, och Peter Molin, länsråd vid Länsstyrelsen i Gotlands län, beskriver den militära återetableringen liksom framväxten av det sammanhängande totalförsvar i hela beredskapstrappan som arbetas fram på ön. På nationell nivå finns lärdomar att dra. Hur riggade är vi att växa? När olika intressen står i konflikt (tex störningar från buller kontra övningsbehov) vad väger tyngst? Hur snabbfotade är vi, om det blir riktigt bråttom? Kompetensförsörjning: Blir det dragkamp om kompetens och personal i totalförsvaret? Hur kan frivilliga försvarsorganisationer bidra och vilken roll kan industrin spela? Med Försvarsmaktens tillväxt på Gotland som exempel diskuteras förutsättningarna för Försvarsmaktens utveckling och hur det civila samhället behövs för att möjliggöra denna. Medverkar gör, utöver Ardin och Molin, Ulla Bäckström ordförande Frivilliga Försvarsorganisationernas Samarbetskommitté (FOS) på Gotland, Kirsten Åkerman, regionchef Svenskt Näringsliv Gotland, Jesper Skalberg Karlsson (M) 1:e vice ordförande regionstyrelsen, Region Gotland, och Niklas Alm, strategichef /Stf generalsekreterare med ansvar för strategiska och internationella frågor på Säkerhets- och försvarsföretagen (SOFF).

Mina modereringar under veckan avslutas med Hur skapar vi ett effektivare civilt försvar? – ett samtal med inrikesminister Mikael Damberg (S) på Teknik- och Säkerhetsforum: Almedalen (Best Western Strand Hotel, Strandgatan 34). Inrikesministern medverkar kl. 1200-1230 och därefter fortsätter lunchminglet till 1300 tillsammans med representanter för frivilliga försvarsorganisationer.

Ett antal andra tips inför Almedalsveckan

Den 1 juli kl. 1500-1600 arrangerar UI och Uppsala universitet En svensk Kinastrategi – Att tänka långsiktigt kring Kinas globala ambitioner. Medverkar gör Åsa Malmström Rognes, Forskare, Uppsala Universitet, Björn Fägersten, Programchef, Utrikespolitiska institutet, Karl Hallding, Forskningsledare, Stockholm Environment Institute och Viking Boman, Analytiker, Utrikespolitiska institutet. Det äger rum i Almedalsbiblioteket, Cramérgatan 5. IMG_8479

Hur kan näringslivet stötta utveckling och utbildningen av cybersoldater?

Den 2 juli kl. 1030-1130 arrangerar CGI och SOFF ett seminarium med anledning av att Försvarsmakten startar upp etablering av en spetsutbildning för cybersoldater, vars främsta uppgift är att skydda landet mot angrepp på IT- och kommunikationsinfrastrukturen.  Medverkar gör Patrik Sternudd, Försvarsmakten, Rebecca Ihrfors, FMV, Cecilia Laurén, FRA, Pål Jonson (M), Annika Avén, SOFF och Marie Axelsson (S). Gå till trädgården på Visborgsgatan 22.IMG_8523

Den 3 juli kl. 0830-0915 modererar Oscar Jonsson Officersförbundets seminarium Investering eller utgift? Om synen på militär personal. Utan människor – inget försvar. Det kan låta självklart. Men i dag är personalbristen inom Försvarsmakten akut, och allt tyder på att den blir värre. Hur ska ett växande försvar lyckas attrahera, rekrytera och behålla sin personal, och vad krävs av politiken? Lars Fresker, Förbundsordförande för Officersförbundet, Tommy Åkesson, huvudsekreterare i Försvarsberedningen, Beatrice Ask (M), ordförande FöU och Marie Axelsson (S) ledamot FöU.

Klockan 0930-1015 arrangerar Frivilliga Försvarsorganisationernas Samarbetskommitté (FOS) seminariet Framtidens frivillighet ger ökad totalförsvarseffekt på fartyget Sigrid i hamnen. Annicka Engblom, riksdagsledamot (M) modererar; Björn von Sydow, ordförande för Försvarsberedningen, länsråd Peter Molin, Länsstyrelsen Gotlands län, Mattias Ardin, Regementschef vid Gotlands Regemente och Camilla Asp, Avdelningschef MSB.

Försvarsmaktens samtliga arrangemang finns sammanställt här.

Försvarshögskolans arrangemang, samt seminarium som FHS forskare och experter medverkar i, finner du här.

En sammanställning över arrangemang som MSB medverkar i finns här.

Bilder: Privat

Ökad förmåga inom civilt försvar kräver mer militära resurser

Det stillastående läget i rikspolitiken står i kontrast till arbetet med civilt försvar runt om i landet. Med hjälp av de pengar som tillskjutits pågår nu en rad aktiviteter, utbildningar och planeringsverksamheter. Konferenser arrangeras på lokal och regional nivå för att få ihop relevanta aktörer i syfte att öka insikt, kunskap och förmåga. MSB jobbar på för att kunna ge efterfrågat stöd och nu gäller det att den militära sidan har kraft och resurser både på Högkvarteret och inom Militärregionerna för att möta upp behovet av samverkan och kunskapsutbyte.

En aspekt av hotet om prolongerad 2018-års budget (med tanke på rikspolitiken) är ett annat förmågeglapp än det vi brukar associera begreppet till, nämligen Försvarsmaktens förmåga att avdela resurser för att stärka den civila uppbyggnaden inom ramen för totalförsvaret. Det är som bekant en civil-militär helhet som måste byggas upp och kunskapsöverföring liksom samplanering är centralt.

Behovet av resurstillskott är stort, liksom den personal- och kompetensförsörjningsproblematik som är gemensam för hela totalförsvaret.

Nyhet: Igår slöt SKL och MSB en överenskommelse om kommunernas krisberedskap för 2019-2022. Överenskommelsen omfattar 1,2 miljarder kronor. En motsvarande överenskommelse finns sedan tidigare om landstingens arbete med krisberedskap och civilt försvar, liksom en gällande kommunernas arbete med civilt försvar.  De prioriterade uppgifterna inom civilt försvar för kommunerna under perioden (2018-2020) är:

  • Kompetenshöjning gällande totalförsvar
  • Säkerhetsskydd
  • Krigsorganisation och krigsplacering

Avsikten är att en ny överenskommelse från och med 2023 ska reglera kommunernas arbete med både krisberedskap och civilt försvar.

Några exempel på aktiviteter i närtid:

Den 4 oktober höll jag föredrag i Halmstad för Länsstyrelsen i Hallands läns regionala råd för samhällsskydd och beredskap. Dagen efter arrangerades en totalförsvarsdag med ett häftigt upplägg för andraårselever i gymnasiet.

Den 23-25 oktober äger mässan SKYDD 2018 rum på Stockholmsmässan. Jag modererar inledningen, då Fredrik Reinfeldt talar om Trygghetskommissionen, och ett seminarium om informationssäkerhet med Åke Holmgren, MSB, Anne-Marie Eklund Löwinder, Internetstiftelsen och Olle Segerdahl från F-Secure.

Sedan bär det av till Norrköping inför Länsstyrelsen Östergötland, Länsstyrelsen Södermanland och näringslivets säkerhetsdelegations totalförsvarskonferens den 25 oktober.

31 oktober håller Länsstyrelsen i Hallands län utrymningsövning i Kungsbacka, vilket för övrigt är ett exempel på hur man drar nytta av arbetet med krisberedskap och överför det till civilt försvar.

Den 15-16 november äger Länsstyrelsen i Uppsala läns årliga krisberedskaps– och totalförsvarskonferens rum och den 20-21 november modererar jag Träffpunkt: Internationell samverkan som SOFF tillsammans med Försvarets materielverk, ISP och Business Sweden arrangerar i Saltsjöbaden. Lite senare, den 29 november, är det dags för Livsmedelsverkets ”Mötesplats Livsmedelsförsörjning”.

Den 11 december är det dags för årets Krissamverkan Västra Götaland, arrangerad av Länsstyrelsen i Västra Götalands län, i Göteborg. Temat är ”Civilt försvar så in i Norden”.

 

 

Något litet om det försvarspolitiska läget i stort

Försvarsberedningen strävar vidare mot målet att lägga en slutrapport i maj 2019 och Försvarsgruppen (S, MP, C och M) håller ännu så länge ihop kring den senaste överenskommelsen från augusti 2017. De underlag och utredningar som hittills har lämnats – ett pärlband uppfordrande budskap från materielutredare Wahlberg, Försvarsmakten och MSB – ligger och pyr i bakgrunden. Årsrapport/årsöversikt/årsbok från FRA, MUST och Säkerhetspolisen bidrar till glöden och från politiskt håll har inte beskrivningen av den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet förändrats till det ljusare. Till detta kommer Försvarsberedningens senaste rapport, som omges av en känsla av brådska och pockar på beslut i närtid för att höja den samlade civila och militära motståndskraften. I efterdyningarna av den har dessutom MSB:s totalförsvarsövning SAMÖ 2018 gått av stapeln, omfattande centrala och regionala bevakningsansvariga myndigheter tillsammans med Försvarsmakten, Regeringskansliet, Riksdagsförvaltningen, Riksbanken, Lantmäteriet, SOS Alarm och Teracom AB – det är drygt 500 övande som gissningsvis har identifierat nya nödvändiga åtgärder för att kunna öka förmågan inom civilt försvar.

Nu är det 119 dagar kvar till valet. Totalförsvars-Sverige står på denna växande glödbädd och måste hoppa allt snabbare för att inte bränna sig under fötterna. De två partier som vet att de kan sitta med försvarsministerposten kommande mandatperiod, det vill säga S och M, präglas av det eventuella ansvaret – om än i varierade grad. Magnituden av behoven lägger sordin på utspelsviljan, i kombination med andra vallöften som ska finansieras, insikt om hur reformutrymmet ser ut framöver och fortsatt lågt tryck från allmänheten för rejäla totalförsvarstillskott. Partierna har redovisat sina ambitioner i stort och beroende på hur opinionsmätningarna utvecklar sig de kommande månaderna, kommer inte Moderaterna vilja blåsa upp orealistiska förväntningar på omedelbara och rikliga miljardregn efter ett eventuellt makttillträde – något som bekymrar KD och L mycket mindre – och inom S lär Hultqvist lyckas balansera mandatperioden ut.

I försvarsinriktningsbeslutet 2015 står det mantra som upprepats sedan dess:

Det enskilt viktigaste under försvarsinriktningsperioden 2016 t.o.m. 2020 är att öka den operativa förmågan i krigsförbanden och att säkerställa den samlade förmågan i totalförsvaret.

…men 2019 blir ett tungt år inom Försvarsmakten och det varnas olycksbådande från de inre leden. Jag vägrar tro att inte försvarsfrågor kommer upp i partiledardebatter och reportage inför valet, men det faktum att Försvarsberedningen består under valrörelsen och återupptar arbetet efteråt, innebär att alla som inte heter Jan Björklund eller Ebba Busch Thor kommer vilja säga en del om vad respektive parti vill, till exempel om resurstillskott, men sedan hänvisa det svåra till pågående beredningsarbete som man ”inte vill föregripa”.

Försvarsmaktsledningen har att överväga hur myndigheten ska kommunicera så att allvaret går fram med önskvärd tydlighet, utan att framkalla rekyler under en känslig valrörelse, samtidigt som man internt måste känna igen ledningens bild av läget då vetskapen om ett magert 2019 har trängt ut i organisationens kapillärer. Det behöver inte tilläggas att uppgiften är svår, men det sämsta alternativet är att huka under maskeringsnäten. Det underlättar till exempel inte en ny (eller nygammal) relation med en tillträdande försvarsminister som ofrånkomligen känner sig överrumplad om pausknappen har varit intryckt och hela ”sändningen” kommer efter tillträdet.

Det handlar dock långtifrån enbart om pengar. En annan brännande fråga gäller Försvarsmaktens utveckling och inriktning. Man ska inte förledas att tro att det enbart är en strid om resurser, utan i högsta grad en fråga om hur politiken får genomslag i Försvarsmakten. Det hänger dessutom ihop, då ingen försvarsminister kan argumentera med kraft mot sin finansminister om han eller hon inte känner sig säker på att det man argumenterar för och vill beställa, till slut levereras. Det blir tyvärr anekdotisk bevisföring som man bör behandla efter eget förstånd, men jag noterar en växande klyfta i samtal med båda sidor.

Det kommer bli ökade resurser till både civilt och militärt försvar efter valet. I bästa fall kan vi börja skönja måluppfyllelse vad gäller inriktningsbeslutet 2015, om än modifierat i några avseenden. Men det är cirka 711 dagar till dess att det ligger en ny försvarspolitisk inriktningsproposition för åren 2021-2025 på riksdagens bord. Innan dess har vi alltså val, regeringsbildning, budgetpropositioner för 2019 och 2020 – samt Försvarsberedningens slutrapport och myndigheternas underlag att se fram emot. Vad som helst kan hända. Försvarspolitikens processer är dock av det mer beständiga slaget.

För övrigt 1 är det intressant att det nu slutits en trilateral avsiktsförklaring om fördjupat samarbete (Statement of Intent, SOI) mellan USA, Sverige och Finland, innan dess att utredningen om eventuellt svenskt undertecknande av kärnvapenkonventionen är klar och politiskt hanterad. Antingen har signalen gått från S att det inte blir något svenskt undertecknande, oavsett utredningsresultat och vilken regering det blir i höst, eller så spelade det inte så stor roll för den amerikanska administrationen trots allt. Ett annat alternativ är såklart att USA nu har ett tydligt ess (läs: SOI) i rockärmen att vifta lite med, om det börjar luta åt svensk anslutning.

För övrigt 2 anser jag att public service ska arrangera en rejäl totalförsvarsdebatt inför valet. Allt annat är faktiskt orimligt. totalförsvar

Valborgsbetraktelse

nykterhetOmvärldsläget och den fas i vilken svensk försvarspolitik befinner sig just nu kräver en nykter blick, även på Valborg. I Försvarsberedningen pågår viktigt arbete med totalförsvaret. Den försvarspolitiska debatten på nationell nivå är om inte på pausläge så ganska stilla – i kontrast till ett mycket aktivt arbete som pågår runt om i landet kring totalförsvarsplanering. Men rullar det på, sakta men säkert, mot ökade försvarsanslag och högre totalförsvarsförmåga? Kanske. Men det är inte läge att luta sig tillbaka i den rådande välviljan. Använd den till att etablera en insikt om vikten av ökad motståndskraft över tid, oavsett dagsform i Kreml.

Regeringens nationella säkerhetsstrategi, januari 2017:

Sveriges frihet, fred och säkerhet ska värnas. Det finns ingen viktigare uppgift för staten än denna.

Försvarsminister Peter Hultqvist (S):

När det gäller totalförsvaret är det en förmåga med en rejäl förbättringspotential.

Vi levde länge med en försvarsidé som byggde på att vi skulle ha tio års förvarning utifall att försvaret – civilt och militärt – behövde stärkas. Tanken var att politiken skulle trycka på knappen och finansiera tio år av förmågehöjande åtgärder när signaler om orostider nådde Sverige. Misstänksamheten mot denna konstruktion, inte minst mot bakgrund av historiska erfarenheter, kompenserades av en spridd föreställning om att teorin sannolikt inte skulle behöva testas i praktiken.

2007 skrev Försvarsberedningen att det ryska agerandet mot länder som ingick i Sovjetunionen är ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer och att Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren skulle ”definiera vår syn på Ryssland”. Vidare ansåg man att CFE-avtalet (avtalet om konventionella styrkor i Europa) ”är centralt” för europeisk säkerhet, inklusive för Norden och Östersjöområdet.

Strax efter dessa formuleringar meddelade Ryssland att landet ämnade avbryta CFE. Sedan kom Georgienkriget 2008. Dåvarande chefen för MUST gick ut offentligt med varningsflagg 2012. 2014 skriver vi Ukraina.

blogg 6Så hur gick det egentligen med återtagningsdoktrinen?

Det blev faktiskt en politisk reaktion. Sammanfattningsvis skulle försvaret göra mer, med samma resurser. Fortsatta besparingsplaner avbröts och viss ominriktning skedde till nationella uppgifter vid sidan av det internationellt inriktade försvaret. Förband som sedan 2004 hade 3 års inställelsetid skulle kunna mobilisera fortare – men det hela skulle ske ”i den takt ekonomin medgav”. Grundtanken – en 10-årig förmågehöjning som sakta men säkert skulle rulla på – blev helt ifrånsprungen av behov och förmåga som redan borde funnits på plats. Framförallt borde medel tillförts tidigare. Det som var en inbromsning borde istället ha varit reella tillskott kopplat till en uppdaterad säkerhetsstrategi (den första versionen kom år 2006) efter Georgien 2008.

Nu läser vi 2017 och 10 år har passerat sedan ”lackmustestet”. I försvarsinriktningsbeslutet 2015 ersattes fredsrationalitet med mantrat ”ökad operativ effekt i krigsförbanden”. Vikten av åtgärder för att täta luckor på basala områden (basplatta) framhölls, liksom ökat fokus på totalförsvar. Det skedde ett trendbrott vad gäller resurser och i vårändringsbudgeten 2017 tillfördes 500 miljoner kronor under innevarande år – något som är ganska exceptionellt med svensk försvarspolitiks mått mätt (1).

Något slut på (eller minskad) underfinansiering är dock icke inom synhåll och omfattande risker består vad gäller förmågeglapp inom olika områden. Vi befinner oss mitt i en ganska kraftig uppförsbacke och försvarsförmågan minskar relativt de vi mäter oss emot så länge vi är militärt alliansfria – inte i första hand för att vi sjunker, utan för att andra springer snabbare.

Ett av de största utmaningarna problemen på den militära sidan är fortsatt oförmåga att koppla diskussioner om materielsystem till vad som faktiskt krävs för att förbandssätta dem – både vad gäller personal och pengar. Den pågående materielutredningen (Fö 2016:02) kommer i februari 2018 blottlägga materielomsättningsbehov av episka dimensioner, samt hur lite av det samlade materielbehovet som kan omhändertas vid oförändrade ekonomiska ramar. Det blir en svår materia att hantera för politiken – särskilt ett valår – och innan dess ska dessutom budgeten för 2018 fram, med bibehållen sammanhållning i försvarsgruppen (2).

När det gäller civilt försvar råder numer både hög ambitionsnivå och vunnen insikt om behovet av totalförsvar, men glappet mellan nuvarande läge, resurser och behov är gigantiskt. På samma sätt som med materielutredningen kommer detta blottläggas i närtid, då Försvarsmakten och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) redovisar del två i sitt gemensamma totalförsvarsarbete i juni. I rapporten redovisas en samlad bedömning av Försvarsmaktens behov av stöd från bevakningsansvariga myndigheter samt deras möjligheter att tillhandahålla detta. (Gulp!)

Även denna redovisning kommer att vara stark läsning för dem som tror att Försvarsmakten kan kriga om det civila samhället slås ut. Rapporten blir en viktig ingrediens i det delbetänkande om totalförsvaret som Försvarsberedningen arbetar med. Beredningens ordförande, Björn von Sydow, har sagt att delbetänkandet ”ska handla om hur det militära försvaret samverkar med civilsamhällets komponenter men också skyddet av medborgare, infrastruktur och cybermiljöer”.

I december 2016 skrev MSB ett brev till alla Sveriges kommuner för att informera om den planering för civilt försvar som har påbörjats hos ett antal statliga myndigheter. I brevet redogör MSB för den nuvarande inriktningen för kommunernas arbete, aviserar en framtida förändring av inriktningen, samt visar på exempel på åtgärder som kommunerna redan nu kan vidta kopplat till civilt försvar.

I januari landande motsvarande sändning hos landsting och regioner och alldeles nyligen uppdrog regeringen åt MSB att till december 2017 föreslå hur arbetet med krisberedskap och den återupptagna planeringen för det civila försvaret bör utvecklas inom kommuner och landsting, mot bakgrund av bestämmelserna i lagen (2006:544) om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och vid höjd beredskap (LEH).

I februari justerade försvarsutskottet ett betänkande (2016/17:FöU6) där man bland annat föreslår att Försvarsmakten i högre grad ska ingå i krisberedskapens strukturer innebärande att regeringen bör göra en översyn av stabernas funktioner och uppgifter så att de synkroniseras mot länsstyrelsernas. Vidare anser utskottet att staberna och länsstyrelserna ges i uppdrag att genomföra en integrerad planering för att säkerställa att försvarets resurser snabbt kan sättas in vid en civil kris. Utskottet bedömer vidare att det nuvarande regelverket för Försvarsmaktens stöd till samhället tolkas alltför restriktivt och leder till underutnyttjande av Sveriges samlade resurser. Utskottet anser därför att

regeringen bör göra en generell översyn av Försvarsmaktens stöd till samhället. I det sammanhanget bör även de rättsliga förutsättningarna för Försvarsmaktens stöd till samhället ses över.

Försvarsutskottet har också enats om att det är nödvändigt att ta reda på vilka funktioner som kräver krigsplacering. Utskottet anser att regeringen bör göra en samlad översyn av samordningen av civila och militära krigsplaceringar som ger förutsättningar för att återuppbygga det civila försvaret och totalförsvaret. Vidare har utskottet nyligen formulerat ytterligare tillkännagivande i betänkandet Samhällets krisberedskap (2016/17:FöU7), innebärande att regeringen ska göra en översyn av de konsekvenser som den resursbrist som lett till stabsläge vid flera sjukhus de senaste åren skulle få vid en extraordinär händelse med stor belastning på samhällets vårdresurser.

Läsaren ställer sig nu den relevanta frågan varför jag drar upp gamla lackmustest igen och radar upp totalförsvarsrelaterade åtgärder? Bear with me. Jag jobbar upp en poäng här.

Signalen från statsmakterna ut i riket är glasklar: Det säkerhetspolitiska läget kräver ökad försvarsförmåga och motståndskraft. Totalförsvaret är inte en tankeställare. Nu ska förmågan upp! Lika klar är signalen om tillskott i höstens budget för 2018.  Retorik ska följas av resurstilldelning.

Men betänk att allmänheten kanske har uppfattat att det var tio år sedan det säkerhetspolitiska läget förändrades. Tänk om folk börjar dra slutsatsen att all denna allvarstyngda retorik faktiskt inte har manifesterat sig i något militärt hot mot Sverige som man har uppfattat och känt av på riktigt? Talet om att vi är sent ute kan motsägas av att inget har hänt de senaste åren som bevisar just detta (aggressiv övningsverksamhet och kränkningar ledde för dessa individer inte till något och för övrigt har det meddelats att det är lugnare i närområdet igen).

Vi måste rimligen räkna med att de påverkansoperationer många ständigt varnar för och uppmärksammar, faktiskt får fäste och betyder något.

Anekdotisk bevisföring är tröttsam, men jag tror det betyder något att jag allt oftare vid totalförsvarsföredrag runt om i landet får frågan vad Putin vill oss egentligen, när inget har hänt sedan Krim. Kriget i Ukraina fortsätter visserligen, liksom inblandningen i olika konfliktområden i världen. Men Sverige? Skulle vi inte bygga upp försvaret mot Ryssland?

Som specialintresserad med egen stark oroskänsla över den säkerhetspolitiska utvecklingen kan man naturligtvis slita sitt hår över naiviteten och söka skydd hos likasinnade där man inte behöver börja från början i argumentationen. Men om vänner av ett starkt totalförsvar inte kan bidra till att omhänderta det generella stöd som i vida kretsar ännu så länge riktas till förmån för stärkt försvarsförmåga, befarar jag att luften kan gå ur den nyfunna samsynen om att det är rätt att satsa på försvaret. Till det tillkommer den mediala dramaturgin (om det länge har varit positivt, måste pendeln svänga). Stödet för försvaret kan gå upp i rök lika snabbt som en brasa på Valborg. I alla fall i länder som inte har varit i krig på väldigt länge.

En bov i dramat är talet om ”hot”. Hot förknippas ofta med något som ligger framåt i tiden och om det talas i tio år om ”ökat hot” gnisslas snart om ”vargen kommer”. Risken med att enbart koppla försvarsutgifter till hotbild (i alla fall bildligt talat) är att det enligt gammalt svenskt beprövat manér i förlängningen medger skadliga pendelrörelser i svensk försvarsförmåga. Det bör fokuseras mer på vad som pågår här och nu – vilket är ett fullt tillräckligt motiv för att öka totalförsvarsförmågan – samt hur det militära och civila är en helhet i svensk motståndskraft. Poängen bör vara att vi har dragit lärdom av den resa vi gjort sedan 2007. Efter sol kommer regn och kanske vice versa. Det vi lärt är att vi måste bygga en grundläggande förmåga som inte kopplas till hotbild utan till en svensk ambitionsnivå kopplad till svenska nationella intressen. Vad är rimligt att Sverige ska klara?

Min förhoppning är att Försvarsberedningen i sin mödosamma väg mot tidigare nämnda totalförsvarsrapport, liksom kommande rapporter inför nästa försvarsinriktningsbeslut, inriktas mot att definiera denna grundläggande och hotbildsoberoende totalförsvarsförmåga. Kring den behöver det inte utbryta strider om NATO-medlemskap eller annat, eftersom den behövs alldeles oavsett hur Sverige organiserar sig gentemot allianser.

Nästa förhoppning handlar om att kompetensförsörjning och systematisk ”uppfostran” av regeringskansli och riksdagen ska ses som en oundgänglig del i motståndskraften. Hur fostras, rekryteras och premieras individer som – i politiken, berörda myndigheter och verksamheter inom ramen för totalförsvaret – har ett operativt mindset? Om man ska gå från fredsrationalitet till operativ effekt handlar detta i högsta grad om de människor som bär ansvar. Vad gäller regeringskansli och riksdag tror jag att det vore förlösande om man tvingar in den nationella säkerhetsstrategin i såväl förberedelse av beslut som i motiveringen av dem. Varenda utredning, beredning av ett ärende samt yttrande från riksdagens utskott, ska ha med en analys av bedömda effekter utifrån svenska nationella intressen. Omöjligt? Nej om konsekvensbeskrivningar till exempel ska omfatta ekonomiska effekter och konsekvenser för jämställdheten, bör säkerhetsstrategin behandlas på samma sätt. På så vis lär sig Sverige sakta men säkert att säkerhet i vid bemärkelse inte är ett ämne som ibland uppträder vid sidan av andra, utan en kärna och ett slags filter genom vilket man analyserar mått och steg.

På den här bilden är det två personer som står lite i bakgrunden. Det är Svante Werger, kommunikationsdirektör på MSB, och brigadgeneral Urban Molin, chef för specialförbandsledningen i Försvarsmakten.föber 2017 Werger och Molin är myndigheternas experter i Försvarsberedningen. Vid sidan av ledamöterna och det hårt arbetande kansliet, är de extremt viktiga personer i Försvarssverige just nu. Jag vet hur avgörande experterna kan vara, särskilt om de har genomtänkta planer för sitt beredningsarbete. Att en del i dessa planer skulle vara en förmåga som inte fluktuerar med dagsformen i Kreml, är en nåd att stilla bedja om.

Glad Valborg, alla!

 

(1): Att ynka 10 miljoner kronor till ett område som framhålls som mycket viktigt av regeringen (motståndskraft mot informationskampanjer) trollas bort, är dock symptomatiskt för hur regeringskansliet fungerar när det är som sämst. Läs Patrik Oksanen.

(2): Den nuvarande inriktningsperioden hanteras i försvarsgruppen, där alla partier som står bakom beslutet ingår, det vill säga Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Försvarsberedningens uppdrag är att förbereda nästa försvarsbeslut (perioden 2021-25). I beredningen ingår representanter från alla partier i riksdagen.

H(emligt)årdsmält underlag

I en debattartikel i januari, i samband med att den nya nationella säkerhetsstrategin presenterades, skrev statsminister Stefan Löfven:

Att ett enskilt militärt väpnat angrepp skulle riktas direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt.

I det budgetunderlag som Försvarsmakten överlämnade till regeringen idag, samt presenterade vid en pressträff med ÖB, uttrycks denna i försvarspolitiken så detaljstuderade formuleringsfråga på följande sätt:

Sverige blir oundvikligen påverkat om en väpnad konflikt uppstår i Östersjöområdet, och såväl militära som civila mål kommer att påverkas. Det går därför inte att utesluta en försämrad säkerhetspolitisk situation där Sverige som en del i en större konflikt kan komma att utsättas för väpnat angrepp.

Dessa bedömningar står inte i motsatsförhållande till varandra – nyckelorden i statsministerns formulering är enskilt samt direkt – men om man fortsätter läsa Försvarsmaktens underlag stiger temperaturen (bilaga 1, sid 3, mina kursiv.):

Det säkerhetspolitiska läget präglas av stor osäkerhet och instabilitet, samt av att utvecklingen är svårbedömd. Väpnad konflikt som konsekvens av över- respektive underskattning, feltolkning, misstag och missförstånd utgör en reell risk. Detta gäller även i vårt närområde. Sedan det senaste försvarspolitiska inriktningsbeslutet har osäkerheterna ökat, inte minst genom flera utvecklingar inom västvärlden. Osäkerheter kring USA:s utrikes- och säkerhetspolitik, Storbritanniens förestående utträde ur EU, utmaningar för sammanhållningen inom EU och Nato, samt politiska förändringar i riktning mot ökad nationalism och protektionism, är alla faktorer som bidrar till denna osäkerhet.

Den som jämför Försvarsmaktens bedömning med hur den löd förra året (BU 17) noterar att man i år identifierar fem faktorer som medför, med ÖB:s ord, omfattande påverkan på den säkerhetspolitiska utvecklingen i Sveriges närområde, och därmed konsekvenser för Sverige och Försvarsmakten:

  • Sänkt rysk tröskel för användandet av militärt våld.
  • En pågående ökning av den ryska militära förmågan.
  • Ökad militär verksamhet i Östersjöområdet.
  • Ökad militärstrategisk betydelse av Sveriges närområde.
  • Ökade osäkerheter inom västvärlden.

I fjol ringades motsvarande bedömning in med följande tre faktorer:

  • Sänkt rysk tröskel för användandet av militärt våld.
  • Ökad militär verksamhet i Östersjöområdet.
  • Ökad militärstrategisk betydelse av Sveriges närområde.

Detta om omvärldsutvecklingen. Men vad framkommer då i budgetunderlaget, som innehåller myndighetens planering för 2018-2020?

h
Faktum är att det inte säger så mycket till oss utanför Högkvarteret och regeringskansliet då väsentliga delar numer gömmer sig i hemliga bilagor, t.ex. läget inom personalförsörjningen. Att krigsdugligheten på förbandsnivå är hemlig ska vi vara tacksamma för, men det betyder faktiskt inte att så gott som all annan information också måste vara det, inom de flesta områden. Även lejonparten av Försvarsmaktens förslag till åtgärder (inkl. prislappar) är dolda, vilket fick den samlade pressen att besviket sucka över det uteblivna facit till vilka belopp som saknas. Ja en del av oss andra också, för den delen.

Likt försvarsministern vill inte ÖB delta i någon sifferbingo budgivning kring försvarsanslagen. Jag skulle tro att det underlättar samarbetsklimatet, vilket i grunden är bra. Men om ÖB inte hade redovisat något behov av mer resurser under innevarande inriktningsperiod hade han underminerat oppositionens olika krav på pengatillskott. Det hade varit fel i sak eftersom underfinansieringen är ett faktum, men det hade också orsakat ramaskri eftersom många i organisationen vet att det är gigantiska behov och brister som visar sig under varenda sten man lyfter på.

Nu blev det två spår som blottas i offentligheten: Dels har de redan i fjol identifierade fördyringarna på materielsidan ökat (från 5 mdr kr till 6,5 mdr kr under innevarande försvarsinriktningsperiod), vilket i sin tur innebär att man bl.a. måste avbryta eller skjuta på planerade åtgärder. Dels ökar osäkerheterna in i nästa försvarsinriktningsperiod (2021-2025). Dessa alarmerade budskap, inte minst i relation till bedömningen av omvärldsutvecklingen ovan, kommunicerar ÖB samtidigt som han försöker ingjuta gålust och viss tillförsikt – vilket faktiskt ingår i uppdraget. ÖB är i den bemärkelsen en del av det psykologiska försvaret:

Sammantaget har vi idag, en starkare och bättre rustad försvarsmakt än för ett år sedan.

Det är säkert också sant i sak, men kan inte stå för sig själv utan måste sättas i relation till en eventuell motståndares förmåga på hela totalförsvarsbredden. Om Sveriges totalförsvarsförmåga och motståndskraft i vid mening ska öka, måste vår förmåga öka i snabbare takt än motståndarens – eller så måste dess förmåga minska. Att förhålla sig till detta är ett politiskt ansvar.

Nu kommer diskussionen om ekonomiska tillskott få ny näring, både trots och tack vare att den avdömda prislappen är okänd utöver ovan nämnda fördyringar. Försvarsmakten sätter ljuset på ett av systemfelen i försvarsekonomin, nämligen uteblivna eller otillräckliga indexuppräkningar med den urholkning det innebär. Men andra grundproblemen lär av allt att döma inte stiga till ytan denna gången heller, till exempel politisk klåfingrighet på bekostnad av professionen och undvikande av specificerad kravställning med de svåra prioriteringar det innebär (och/eller blottläggning av belopp som inget parti är i närheten av).

Några spridda nedslag i budgetunderlaget, i stort och smått:

För det första: Det hade varit intressant om man hade kunnat läsa sig till hur det går med brigadförmågan. I regleringsbrevet för 2017 står:

Inom arméstridskrafterna ska Försvarsmakten prioritera åtgärder för att kunna agera samtidigt med två brigader inom försvarsbeslutsperioden. Funktionsförbanden inklusive lednings- och logistikförbanden ska anpassas utifrån detta.

Detta härrör från regeringens inriktningsbeslut med anledning av riksdagens försvarsinriktningsbeslut 2015, där det formuleras att huvuddelen av arméförbanden ska organiseras för att kunna verka som två brigader.

För det andra förekommer viss tydlighet även i de öppna delarna om medellångräckviddigt luftvärn, vilket är ett system som både Försvarsberedningen och inriktningsbeslutet dömt av som viktigt att tillföra. Försvarsmakten skriver i underlaget att behovet är tydligt utifrån operativa utgångspunkter och att det planeringsmässigt sedan tidigare finns ett ekonomiskt utrymme för att påbörja införandet av systemet under inriktningsperioden, men att den hittills genomförda beredningen indikerar ”att anskaffningen av denna typ av system är så omfattande att ekonomiska tillskott under perioden 2018-2020 erfordras”.

För det tredje kan man läsa i bilaga tre om ett av de områden som oroar mig allra mest vad gäller Försvarsmaktens framtid och förmåga: Den framtida officersförsörjningen. Där hittar man bl.a aspirantutbildning.

För det fjärde blir ledningsstaben ”försvarsstab”. Försvarsgrenarna är tillbaka (dock utan tidigare ansvarsfördelning till försvarsgrenscheferna). Nya lokaliseringsorter: Upplandsbro/Kungsängen för arméstaben, Uppsala för flygstaben och Muskö för marinstaben. Respektive Militärregion kommer att ledas av en fristående chef. Mer om detta i bilaga fyra.

För det femte debiterade Försvarsmakten regeringskansliet 9 miljoner kronor för statsflyget under 2016. Den totala kostnaden för verksamheten uppgår dock till ca 100 mkr.

Till sist (1) vill jag peka på en sak som handlar om pengar. Pengar på marginalen, men ändå. Regeringen har hämtat hem 899 715 tkr från den internationella verksamheten (framgår i FM:s årsredovisning för 2016). Lejonparten av beloppet omfattar ramreservation för EU BG 2015. Eftersom BG ej användes blev det ett överskott, varav 3 % i anslagssparande fick behållas på anslagspost 1:2:1. Denna ramreservation ingick ej i den försvarspolitiska överenskommelsen och inga medel har således tagits ur överenskommelsen (utgiftsområdet får dock inte behålla hela det överskott som uppstod på anslaget år 2015). Min poäng är att dessa pengar borde kommit Försvarsmakten till del ändå. Det saknas inte precis hål att fylla, vilket dagens redovisning visar.
Det har för övrigt dragits in stora belopp från FM:s internationella anslag under ett antal år, hur man än ser på saken. För femårsperioden 2012-2016 är det t.ex. indraget 3,585 miljarder kr från utgiftsområde 6 för FM:s internationella verksamhet Det ser ut så här (tkr):

2012: 620714
2013: 744107
2014: 1065612
2015: 255534
2016: 899163

Till sist (2) kom även MSB:s budgetunderlag idag. Jag får återkomma till det när läsningen är klar, men det präglas av planering för höjd beredskap och bland annat följande är att notera:
msb-bu-18

Bättre och bättre dag för dag?

En rysk Su-24 passerar USS Donald Cook den 12 april 2016. Foto: U.S. Navy phot

Stiltje är underskattat så länge man befinner sig där man vill vara. 2016 var allt annat än det; mycket hände och Sverige satt inte precis med trumf på hand.

När vi nu kliver in i 2017 har jag full förståelse för behov av optimism och förtröstan. Förnekelse är första stadiet i sorg, men nu har så lång tid passerat sedan den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet ställde prognoserna på ända, att inget längre finns att skylla på. Vi vill dock så väldigt gärna att det ska gå bra att vi intecknar minsta positiva signal mycket snabbare än motsatsen. Framförallt vill inte politiken ta överilade beslut om pengar och åtgärder – tänk om det visar sig onödigt! – medan bedömningen verkar vara att det är lindrigare att ta skäll för underlåtenhetssynder.

Anpassningsförmågan i svensk försvarspolitik har kunnat beskrivas som en slags resistens mot att agera på bistra besked, i kombination med kraftfullt munläder. Men det börjar bli dags att omvärdera det till en märklig trotsighet som går ut på att det 1. inte kan vara så illa som det ser ut eftersom det aldrig är ens fel att två träter, 2. att vi ändå kan välja huruvida vi blir indragna i en konflikt eller ej och 3. utifall vi ändå vidtar åtgärder ska politiken blanda sig i på skruv- och mutternivå.

Detta säger jag trots att det finns kloka försvarspolitiker som kämpar med sina partiledningar, trots att regeringen tilldelat mer pengar och har en utmärkt ledning på försvarsdepartementet och trots att vissa partier talar om betydligt högre anslag. Ty ingen vill ju finansiera den ambitionsnivå som uttrycks verbalt och jag betvivlar att man är beredd att släppa egna eventuella käpphästar och enbart rikta eventuella ytterligare tillskott till ökad operativ förmåga. Det river nämligen inte alltid ner applåder. Särskilt inte om åtgärderna är smarta och dolda med payoff-time långt efter mandatperioden.

Det år som ligger framför oss är viktigt på många sätt. Det kräver både öppna ögon och en mer komplex mobilisering än vad som ofta speglas i aktuell försvarsdebatt:

För det första läggs grunden under 2017 för de insikter som under 2018 helst ska lägga sordin på de värsta valrörelserusiga dumheterna. Nu vinns eller förloras beslutsfattares hearts and minds och det sker i en tid när folk tar börsuppgångar efter valet av Trump som intäkt på att det nog trots allt blir lugnare än befarat – eller är övertygade om att gårdagens totalförsvarslösningar rent generellt har mognat och förädlats med tiden och kan tillämpas rakt av nu.

För det andra har budskapen varit tydliga från Försvarsmakten när det gäller ekonomin – det handlar om att fördela underskott i kombination med att ”bydéna” fram åtgärder à la Cajsa Warg. Inom snar framtid lär den senaste avvägningsprocessen i Högkvarteret materialisera sig i offentligheten inför det budgetunderlag som lämnas under våren. Det lär bli stark läsning trots att ingredienserna var och en har varit kända över tid, men det är alltid en annan sak när man får helheten serverad svart på vitt. De politiska reaktionerna kommer att vara ett lackmustest på många sätt (ursäkta ordvalet, kunde inte låta bli). På den civila sidan är det fortsatt stiltje av den mer destruktiva sorten, när det gäller resurser för att möta ökade och förändrade krav.

kustrobot

Robotbil i ”nyskick” från kustrobotbatteriet till salu på Blocket i januari 2015. Bilden lånad från Skippers blogg (följ länk i texten till vänster).

 

För det tredje har Försvarsmakten presenterat den första delen av perspektivstudien och i regleringsbrevet för myndigheten framgår att Försvarsmakten inom ramen för det fortsatta arbetet under 2017 ska belysa alternativa utvecklingar av Försvarsmakten för att möta omvärldsutvecklingen. I redovisningen ska bl.a. ingå preliminära förslag till alternativa försvarsmaktsstrukturer, inklusive kostnadsberäkningar. Arbetet ska slutredovisas i samband med årsredovisningen för 2017, men analysen och rekommendationerna i stort kommer att brisera under hösten i och med en delredovisning till regeringen. Här kommer det finnas bränsle nog för alla hugade att ge sig in i en yvig debatt.

 

För det fjärde föreligger stor risk att det säkerhetspolitiska läget fortsatt förvärras. Jag hade gärna – apropå det där behovet av optimism i inledningen – skrivit något om att det allmänna världsläget är bättre än vi tror och i alla fall inte så illa som det ibland verkar, såhär i vårt hörn av världen. norberg Ja, de långsiktiga globala utvecklingstendenserna är positiva – för att inte säga revolutionerande bra – inom flera viktiga områden. Perspektivet är sant och behöver påminnas om.

Problemet är om ett sådant perspektiv mixas med kopplingar till hur nuläget bör bedömas i försvars- och säkerhetspolitiken, eller om den övergripande bilden används för att relativisera bedömningar som handlar om här och nu. Jag har till exempel svårt att ta det faktum att färre människor än någonsin dör i krig som något fundamentalt lugnande, då ambitionen rimligen bör vara högre än att glädjas åt det. Risken med att se på förluster i Syrien, Kongo-Kinshasa, Irak, Jemen eller Ukraina genom ett filter av att det i alla fall är färre förluster nu än då, är att läget relativiseras. På samma sätt är det märkligt att ta det faktum att börserna reagerat positivt på valet av Trump i USA som intäkt för att vi nog sett alltför dystert på samtiden. Att Trump eventuellt sjösätter sitt gigantinfrastrukturprojekt och begår en överenskommelse med Putin som i förlängningen skyddar förmögenheter och makt i respektive extended family, lär betyda mer i denna begränsade utblick än hur demokratierna utmanas och värderingar om frihet riskerar att beskäras på det monetära skurkaltaret.

För det femte vill jag varna för den reflex av kortsiktig självbevarelsedrift som lätt får fäste när ett land befinner sig i försvarspolitiskt trotstillstånd. Det vill säga att när man så gärna vill att läget egentligen är bättre än hur man beskriver det, då växer misstänksamhet lätt in mot försvars- och säkerhetspolitiska bedömningar som gör ont och utgör en dyster kontrast mot förhoppningar man så väl vill och kanske till och med behöver känna efter ett år som 2016. Till detta kan adderas det element i opinionsbildning som handlar om att man måste förnya sig, gubevars, för att framstå som på framkant. Efter omfattande samsyn om eländet under året kan det kicka in och då följer många med, på svenskt manér: Kanske har Trump rätt attityd mot Putin ändå, just business är ju i alla fall en konstrast till hjälplöshet?

Vi kan välja att blunda, såklart, eller undergräva trovärdigheten i de analyser och beslut som tas och förklaras med säkerhetspolitiska skäl, genom att till exempel ställa dem mot affärsintressen (läs: hamndiskussionerna). Statsmakterna riskerar då att agera oklokt med våra underrättelsetjänster, när de indirekt tvingas ut på banan – utan att kunna kliva ut på den – för att förklara bedömningarna. Råder oförmåga att analysera den ryska regimen som ett system av maktbevarande, röveri och systematiskt undergrävande av folkrättens grunder, och enbart tänka i rent militära termer kring rysk förmåga, ja då kan det säkert framstå märkligt. Framförallt måste vikten av samlat, strategiskt agerande förstås på djupet (nationellt och internationellt), liksom det systemhot vi inte har något annat val än att möta.

Jag rundar av året med en preemptive strike mot retorisk oro över kombinationen Putin-Trump och dess effekt, samtidigt som lättnad kan inträda över en till synes mer avspänd yta. Detta medan de värden och det självbestämmande som framhålls i demokratiernas högtidstal, likt va-systemets osynliga kris, vittrar sönder under jord.

2017 ter sig utmanande som en lång rad prövningar. Gott slut!

putintrump

Foto: Mindaugas Kulbis/AP

PS. Med tanke på den senaste händelseutvecklingen mellan CEO för USA Inc. och bossen i Moskva, kan det vara värt att nämna en annan del i Försvarsmaktens regleringsbrev för 2017. ”Försvarsmakten ska med stöd av Försvarets Radioanstalt och eventuellt övriga berörda myndigheter fortsätta analysera och utveckla förmåga att genomföra aktiva operationer i cybermiljön för ett förstärkt cyberförsvar. Utvecklingen ska rymmas inom given ekonomisk ram.” Arbetsläget ska rapporteras i juni.

Läs t.ex. Oscar Jonsson och John Schindler på temat.