Märkt: Försvarsmakten

Ny bit i försvarsbeslutspusslet

När ÖB och Försvarsmaktens GD klev fram på pressträffen för att beskriva resultatet av det regeringsuppdrag myndigheten hade lämnat in tidigare under dagen, hade det redan mullrat ett tag. Från politiskt håll har man slitit för att få till pengatillskott och arbetat lång tid med den framtida utformningen av försvaret – ett arbete som nu ska betala sig genom ett märkbart förmågelyft med synbara avtryck som kan kommuniceras. I myndigheten har man slitit hårt med regeringsuppdraget, samt med frågan hur man på samma gång ska visa framåtanda och att man tar förtroendet på allvar, och kunna kommunicera att pengarna inte räcker till det försvar som politikerna har arbetat fram.

Försvarspolitiska talespersoner har den senaste tiden på olika sätt uttryckt oro och beslutsamhet utifall att myndighetens underlag skulle avvika för mycket från Försvarsberedningens inriktning. Idag hamnade fokus på ekonomin, men nästa steg kommer även prioriteringarna att nagelfaras. Samtliga partier utom regeringspartierna vill att det ska ske inom Försvarsberedningens ram. Det kommer vara svårt för försvarsministern att avvisa ett sådant krav, även om han förmodligen hellre vill ha större kontroll över fortsättningen genom egen regi. Men beredningen är ju inte upplöst mellan rapporterna och det finns historiska exempel på spänningar som uppstår om regeringen håller emot. Denna regering har dessutom en framtida riksdagsmajoritet att tänka på, om man vill få igenom sin försvarsinriktningsproposition om ett år. Det långsiktigt kloka, för att säkra ett längre perspektiv i planering och resurser, är förmodligen det kortsiktigt bökiga. Beslutsamheten i oppositionen ska inte underskattas, det kommer troligen bara leda till en upprepad konflikt och en regering som åter behöver krumbukta sig.

Detta inlägg är inte en genomgång av Försvarsmaktens underlag i sak. Det är inte heller en jämförelse mellan Försvarsberedningens rapporter och myndighetens råd. Det kräver mer noggrann läsning från min sida. Men här följer några initiala, mer övergripande reflektioner, kring sådant jag bedömer inte kommer uppmärksammas så mycket i de första svallvågorna:

Försvarsmakten skriver att nuvarande organisation snarare är strukturerad utifrån ”historiska betingelser, kompetensbredd och kompetensbevarande än dimensionerad för att lösa ställda uppgifter”. Vidare skriver myndigheten:

Då Försvarsmaktsorganisation 2016 i grunden inte är utformad och dimensionerad för att möta ett väpnat angrepp finns på kort sikt stora begränsningar, särskilt vid händelseutvecklingar som kan uppstå i ett försämrat omvärldsläge och vid högre konfliktnivåer.

Det är en pedagogisk utmaning att förklara varför man ska använda tillförda resurser i närtid – alltså det beredningen räknat på men som Försvarsmakten redan har inplanerat – till att bygga vidare på en organisation som man samtidigt dömer ut utifrån vad omvärldsutvecklingen kräver, om man ska spetsa till det. Detta istället för att ”gena” in i det nya. Min gissning är att det är en av de saker som försvarspolitiker kommer fråga ÖB om under redovisningar nästa vecka.

Understundom har det kommande försvarsinriktningsbeslutet lite i förväg beskrivits som en storsatsning på armén. Men av underlaget framgår något annat. Det är framförallt en struktur som sätts till 2025, funktionerna utvecklas därefter och bortom 2030 omsätts enligt denna plan de tunga materielsystemen. Utvecklingen förskjuts framåt i tid. Men, man bör samtidigt konstatera att det är Försvarsmaktens uppfattning – inte enbart försvarsgrenens – att bataljonsarmén är lämnad, brigadsystem etablerat och att divisionsförmåga hägrar. Marinen och flygvapnet ligger generellt närmare Försvarsberedningens förslag i underlaget.

Personalförsörjningsområdet sticker ut på olika sätt. Det framgår tydligt hur avgörande det är för att möjliggöra tillväxt – och hur allvarligt läget är. Nästa försvarsbeslutsperiod kommer inledas med ett personellt underskott, framför allt vad avser krigsplacerad personal i krigsförbanden och anställd militär personal. Försvarsmakten skriver att grundutbildningen är avgörande och att man i och med återaktiverad totalförsvarsplikt har det verktyg som krävs för att successivt öka grundutbildningsvolymerna i kommande försvarsbeslutsperiod. Officersförsörjningen framhålls också. Antalet platser har utökats vid såväl specialistofficersutbildningen (SOU) som officersprogrammet (OP). Antalet antagna elever har t.o.m. 2018 understigit tillgängliga platser, men nu ser det ju tack och lov ljusare ut. Sammantaget bedömer Försvarsmakten att personalbehovet för krigsorganisationen år 2025 är ca 70 000 och år 2030 ca 80 000 individer. Därutöver kommer mobiliserings- och personalreserver (2030) att bestå av ytterligare ca 20 000 utbildade totalförsvarspliktiga.

Försvarsmakten konstaterar att man har begränsade erfarenhetsvärden av att rationellt och effektivt ställa om nuvarande produktionskapacitet för att svara upp mot det som krävs för en organisation i tillväxt och skriver att man också till stor del är beroende av en ökande kapacitet hos externa parter, såväl andra myndigheter som inom den privata sektorn. Ett exempel som tas upp i underlaget är Rekryteringsmyndighetens kapacitet:

Kapaciteten hos TRM för att mönstra tillräckligt många mot Försvarsmaktens behov av inryckande till grundutbildning är helt avgörande för en förbandstillväxt. För att TRM ska kunna möta den ökning av utbildningsvolymer som Försvarsmakten aviserat krävs utökade anslag för TRM i enlighet med deras underlag för den försvarspolitiska propositionen.

En mycket viktig del i underlaget är formuleringarna om olika områden där myndigheten bedömer att det föreligger ett behov av översyn av lagstiftning som träffar Försvarsmakten och myndighetens bedrivande av verksamhet.

En central förutsättning för att förverkliga den tillväxt och de prioriteringar som föreslås i Värnkraft är att det är möjligt enligt de lagar och förordningar som reglerar Försvarsmaktens verksamhet.

Det hela utmynnar i ett förslag om en utredning, lite oklara ramar men den ska ”med ett brett mandat att se över lagstiftning som rör det militära försvaret, liksom det civila försvaret och dess verksamhet.” Försvarsmakten förordar en beredning för totalförsvarets utveckling, liknande den som fanns för utvecklingen av rättsväsendet (Beredningen för rättsväsendets utveckling, Ju 2000:13). Myndigheten vill däremot inte, till skillnad från Försvarsberedningen, att en ny myndighet ska inrättas med uppgift att granska, utvärdera och följa upp verksamhet inom totalförsvaret.

Försvarsmakten vill också att de rättsliga förutsättningarna ses över, vad gäller att ge och ta emot militärt stöd även för andra stater än Finland.

Vad gäller internationella operationer motsvarar ambitionen, uttryckt i ekonomiska termer, den som gäller i år. Försvarsmakten förordar deltagande i ”operationer som är tydligt avgränsade i tid (1-2 år nämns) och genomförs i samarbete med andra nationer som bedöms ha en reell inverkan på säkerheten i Sveriges närområde”. Man kan konstatera att vi är oändligt långt ifrån målsättningar från 1999 om att samtidigt kunna ha två bataljoner eller motsvarande förband insatta internationellt.

När det gäller pengarna delar sig bedömarna i några olika läger:

Några anser att det är en sak med den uteblivna uppräkningen – det är gängse ordning oavsett partier i regeringen – men de är däremot förbluffade över att beredningen i sina förslag har använt redan intecknade pengar, särskilt som förslagen enligt Allan Widman (L) ”fortlöpande avstämts med både Försvarsmakten och Försvarets Materielverk, vilka båda myndigheter dessutom hade fast representation i beredningen”. Något som också upprepades från politiskt håll i dagens kommentarer. Detta i kontrast till Försvarsmaktens GD vars bild, enligt DN, är att experten i utredningen inte har varit med när den samlade kalkylen har hanterats.

Andra anser att Försvarsberedningens beräkningar har varit orealistiska från början – med eller utan värdesäkring – i gammal god tradition av underfinansierade förslag och försvarsbeslut. Systematiskt underskattas kostnader medan tid för förbandssättning och tillväxt överskattas, enligt denna luttrade på gränsen till cyniska skola, där man också sliter sitt hår över politisk detaljstyrning.

Ytterligare en grupp konstaterar att det råder återkommande svårigheter att förstå varandra på båda sidor (civilt och militärt) och att systemfel gång på gång gör att riket hamnar i skilda världar i ekonomidiskussionerna kring det militära försvaret. Hur bör försvarsinriktningsbeslut egentligen processas fram för att undvika detta? Hur svårt kan det vara? Och hur bra är egentligen det politiska systemet på att styra och inrikta myndigheten. Underförstått tycker de som har detta perspektiv att de återkommande diskussionerna bara visar att det behövs mer, inte mindre, styrning och uppföljning (vilket för övrigt går på tvärs med ett antal förslag i underlaget som går ut på ökad egen handlingsfrihet).

Sanningen är förmodligen en toxisk mix av allt ovan, men helt klart är att vi nu upplever något som vi inte har varit med om på länge – och att det riskerar döljas bakom krutröken just nu. I grunden diskuterar vi hur mycket tillskott det egentligen handlar om och till vad pengarna ska gå i en tillväxtfas. Om vi för en liten stund bortser från hur sent det kom igång, hur snabbt det egentligen borde gå och hur mycket mer som faktiskt krävs, är det vi ser de första lite trevande stegen på en resa vi inte har tränat på under väldigt lång tid: Att öka försvarsförmågan inom både militärt och civilt försvar.

Jag skriver medvetet en resa, för vi är i början på den och det kommer krävas mycket mer av oss. Försvarsmakten uttrycker det som följer:

Kommande försvarspolitiska inriktningsperiod 2021 – 2025 bör ses som ett delmål mot att vidareutveckla den grundläggande försvarsförmågan även på längre sikt.

Men nuläget ser ut såhär:

Försvarsministern har helt säkert ett klart besked med sig från den senaste budgetförhandlingen med finansministern: Det blir inte ett öre till.

Försvarsberedningens majoritet trycker på: Vi ska ha vårt försvar! Beredningens rapporter är ett förhandlingsresultat och inte ett tankeexperiment.

Försvarsmakten har genomfört sitt arbete och ÖB har bestämt sig för att ge sitt uppriktiga militära råd byggt på genomförbarhet och maximalt pang för pengarna.

I början av mars kommer de bevakningsansvariga myndigheterna lämna sina underlag till regeringen inför försvarsinriktningsbeslutet. Försvarsmakten kommer sannolikt få ett antal uppföljande frågor att besvara (med eller utan Försvarsberedningen som mottagare). Ett antal för totalförsvaret viktiga utredningar tuffar på parallellt och det blir en proposition till hösten om inte himlen faller ner över våra huvuden.

We muddle through. Vi får hoppas att vi har tiden på vår sida.

Varom är det frågan?

Allan Widman (L) skriver idag på den fristående gästbloggen Säkerhetsrådet, knuten till SvD:s ledarredaktion, under rubriken Försvarsberedningen – en helhet. Om man läser den noga, inklusive budskap mellan raderna, ges en tydlig bild av vad som är att vänta. I det följande dristar jag mig till en tolkning av Widmans artikel (citaten nedan är hämtade ur den).

Redan nu syns tecken på att försvarsberedningens förslag lite uppfattas som ett smörgåsbord, där man fritt väljer och vrakar av det som dukats upp. Men innan någon hänger sig åt detta vill jag mana till eftertanke.

Regeringen beslöt i början av juli att ge Försvarsmakten i uppdrag att tillsammans med övriga försvarsmyndigheter lämna underlag till regeringens försvarspolitiska proposition för perioden 2021–2025. Underlaget ska enligt regeringsbeslutet utgå från Försvarsberedningens rapporter och redovisas senast den 16 november. Artikeln lär alltså vara en Widmaniansk preemptive strike utifrån vad som säkerligen är viss insyn i vad myndigheten arbetar sig fram emot, samt hur diskussionen går mellan ledamöterna.

Widman beskriver Försvarsberedningens rapport Värnkraft som en helhet med förslag som är tidsatta och förenade med noggranna ekonomiska beräkningar som ”fortlöpande avstämts med både Försvarsmakten och Försvarets Materielverk, vilka båda myndigheter dessutom hade fast representation i beredningen”.

Det är ett tydligt budskap om att det skulle vara uppseendeväckande om myndigheterna gjorde helt andra beräkningar nu, än vad man släppte igenom under processens gång genom sina experter. Det är också en påminnelse om Försvarsmaktens kommentarer i samband med att Värnkraft presenterades, vilka gick ut på att beredningens rapport går väldigt mycket i linje med vad man själv har sagt i perspektivstudien och att myndighetens expertråd har fått fäste och genomslag.

Nu måste det som beställs av riksdagen också levereras. Om inte, kommer resan mot två procent av BNP knappast att fortsätta efter 2025.

Med andra ord: De pengar politiken nu är beredd att skjuta till, är kopplade till politisk vilja – en vilja som är frammejslad genom en lång och mödosam politisk process. Viljan uttrycks inte enbart med de tilldelade pengarna, utan i innehåll.

Om Försvarsmaktens underlag enligt försvarspolitikernas bedömning avviker för mycket från förhandlingsresultatet, kommer det uppfattas som att uppslutningen kring beredningens inriktning enbart räckte till beslutet om pengarna. Den känslan kommer i så fall fortplanta sig in i partiernas ekonomiskpolitiska grupperingar (som kanske inte egentligen var så benägna att tillskjuta pengarna). I detta finns en klangbotten från förr av misstro mot Försvarsmaktens förmåga att leverera vad som är beställt. Detta är en misstro som tryckts tillbaka sedan de svarta hålens upphörande, men den finns kvar som en Aladdins lampa för politiken att gnida på när det behövs.

En annan aspekt av detta är de ökade frihetsgrader Försvarsmakten önskar och långsiktigt är betjänt av vad gäller politisk detaljstyrning. En upplevd tondövhet gentemot politiken kommer helt säkert leda till mer detaljstyrning i nästa varv, inte mindre. I färskt minne har vi budgetpropositionens skrivningar: ”Regeringen bedömer att krigsorganisationen under 2018 delvis har utvecklats i enlighet med riksdagens och regeringens beslut, men att det finns delar som inte har utvecklats i enlighet med beslutad inriktning” (sid 23) och om armén kan man läsa följande: ”Regeringen bedömer att arméstridskrafterna ännu inte till fullo har utvecklats i enlighet med riksdagens och regeringens beslut” (sid 25).

Och på tal om armén. Det verkar av artikeln att döma pågå en avvägning mellan försvarsgrenarna som Widman oroar sig för, eller möjligen påståenden i offentligheten han inte vill ska stå oemotsagda. Han går i polemik mot föreställningen att det råder motsatsförhållande mellan en satsning på arméstridskrafterna och ett robust skalförsvar, eller möjligen tron att det är två motpoler i ett nollsummespel.

Likväl kan en stormakt både överraska och nöta ned ett mindre lands luft- och sjöförsvar. Det som då återstår är i huvudsak markstridskrafter. Om sådana finns i tillräcklig utsträckning avkräver det en motståndare helt andra tidsförhållanden, resurser och risker. Att ”fastna” i utdragna strider på marken är det ingen stormakt som vill (…) Existensen av tillräckliga och kvalitativa markstridskrafter är därför kraftigt krigsavhållande.

Om Försvarsmaktens underlag divergerar från beredningens rapport på det sätt Widman antyder i sin artikel, kan det bli så att myndigheten får bakläxa och uppdrag att lämna nästa version i samband med att de bevakningsansvariga myndigheterna i början av mars 2020 ska redovisa sitt regeringsuppdrag inför inriktningsbeslutet. I framtagandet av ett sådant förnyat uppdrag kommer säkerligen försvarsuppgörelsens ingående partier vara angelägna att medverka och det är här den icke-efterlängtade detaljstyrningen kan börja nå högre höjder än vad vi hittills sett.

Försvarsberedningens rapporter Motståndskraft och Värnkraft är – som PJ Anders Linder sade på en scen i Almedalen i somras – inget förhandlingsbud utan ett förhandlingsresultat. Beredningen tenderar att vara mer populär i partier som är i opposition, än i partier i regeringsställning. Men så som majoritetsförhållandena ser ut i riksdagen nu, är fortsättningen avhängig av hur de i försvarsöverenskommelsen ingående partierna ser på saken. Det är mot det av beredningens utformade militära försvar som överenskommelsen om pengarna siktar och det är genom att hålla i den – och därmed partierna – som försvarsministern kan få försvarsinriktningspropositionen genom riksdagen hösten 2020.

Alla har tränat länge på att krympa, lägga ner och vara fredsrationella. Nu ska vi ställa om till tillväxt, med allt vad det kräver av förändrade arbetssätt, mental inställning och ledarskap. Vi ska inte låta den satsning implodera, som politiken i ett första steg har lyckats enats kring. Inga fulspel nu, eller kortsiktiga vinster (politiska eller stridskraftsvisa) genom att dölja dåliga motiv bakom goda. De enda som tjänar på att alla som vill tillväxt på riktigt kraftsplittras gentemot varandra, är de som inte vill öka svensk försvarsförmåga. Här hemma eller där borta.

Från Fia med knuff till Plockepinn? 

Försvarsberedningens rapporter Motståndskraft och Värnkraft är – som PJ Anders Linder sade på en scen i Almedalen i måndags förra veckan – inget förhandlingsbud utan ett förhandlingsresultat. Riksdagens partier har tagit och givit och nått ett majoritetsresultat som inriktningsmässigt ingen har tagit avstånd från – ej heller statsministern eller finansministern. Det är pengarna det handlar om.

Försvarsberedningens rapporter har aldrig försetts med nytt omslag och helt oförändrade blivit försvarsinriktningspropositioner, utan att först ha bearbetats av regeringen och förankrats innan riksdagsbehandlingen med det eller de partier som för tillfället utgör samarbetspartners inom politikområdet. Det nya nu är att regeringen riskerar att få en majoritet emot sig och att fyra partier i beredningen (det vill säga den före detta Alliansen) har sagt att de håller ihop om fortsättningen. Det nya är också att regeringspartiet lämnade en bilaga till beredningens rapport, där man avvek när det gäller den ekonomi som ligger till grund för förslagen. Nytt är också att beredningen, två månader innan överlämnandet av Värnkraft, fick kompletterande anvisningar om att införliva Statskontorets och Ekonomistyrningsverkets rekommendationer. Det var en tydlig signal om att regeringen avsåg föra en budgetstrid medels ”ansvarsfull ekonomihantering” som vapen, till skillnad från att tona ner hotbildsbedömningen eller skruva åt löften om till exempel nygamla regementen. Uppbyggnaden till detta skedde redan under Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen (skrev om detta i Officerstidningen nr. 4, 2019 s. 32-33).

finansministern

Med andra ord: Regeringen ställer upp på de behov av förstärkt totalförvarsförmåga som Försvarsberedningen bedömer rimliga, liksom beskrivningen av det säkerhetspolitiska läget. Däremot får inte Försvarsmakten kosta så mycket som 84 miljarder år 2025. Budskapet från finansministern och (mer indirekt) från statsministern, i efterdyningarna av Försvarsberedningens rapport, är svåra att tolka på annat sätt. Det är mot bakgrund av detta man ska läsa det beslut regeringen uppenbarligen fattade vid regeringssammanträdet i torsdags – dagen innan Socialdemokraternas dag i Almedalen – men som inte offentliggjordes förrän Mikael Holmströms artikel i gårdagens DN.

– Om du exempelvis har fem miljarder år 1, vad väljer du då att lägga på? Det kan vara en kombination av marin, armé, flyg och ledningsfunktioner. Hur ser då balansen mellan dem ut? Det är det vi vill ha fram. Och hur ser det ut år 2? Vad går de nya fem miljarderna år 2 till? Och om du bestämmer sig för att inte göra så, då vet du vad du i så fall tar bort, förklarar ministern. (DN 190708)

Försvarsmakten har fått i uppdrag att tillsammans med övriga försvarsmyndigheter lämna underlag till regeringens försvarspolitiska proposition för perioden 2021–2025. Underlaget ska överlämnas senast den 15 november och innan dess ska arbetsläget redovisas för försvarsdepartementet vid två tillfällen under hösten. Inrikesminister Mikael Damberg (S) berättade också under ett seminarium jag modererade i Almedalen att ett motsvarande uppdrag gällande civilt försvar kommer gå till MSB och andra bevakningsansvariga myndigheter. Som sagt, så långt inget ovanligt inför ett försvarsinriktningsbeslut. Det är innehållet jag vill uppmärksamma, och tidsförhållandena.

Uppdraget 190708

Om regeringens intentioner vore att hålla beredningens förhandlingsresultat intakt och tilldela Försvarsmakten 5 miljarder kronor per år i ökat anslag, utan full politisk handlingsfrihet genom 16 olika inbördes prioriterade ”grupper” – ett militärt Plockepinn – hade uppdraget varit att kontrollräkna Försvarsberedningens förslag och att be ÖB ge sitt militära råd om lämplig åtgärd om Försvarsmakten hade fått fram ett avvikande resultat.

Min bedömning är att det Försvarsmakten med stödmyndigheter ska åstadkomma fram till november månad (groteska tidsförhållanden med tanke på uppgiftens komplexitet) i första hand syftar till full politisk handlingsfrihet att ta eller lämna vilka pinnar i högen som helst, samt att finansdepartementet ska kunna dra ett ekonomiskt streck som förvisso är balanserat, men som ligger under 84 mdr.

Försvarsmakten skulle kunna begära förlängd tid, vilket egentligen hade varit rimligt, men då bidrar myndigheten till en annan politisk lockelse: Fördröjt inriktningsbeslut.

Sedan en tid uttrycker sig försvarsministern i termer av ”försvarsinriktningsbeslut under 2020” (till skillnad från riksdagsbehandling före sommaruppehållet, innebärande en proposition under våren). Det lutar således åt ett nytt luciabeslut, vilket i sin tur innebär att propositionen arbetas fram parallellt med budgetförhandlingarna nästa höst – vilket troligen bedöms fördelaktigt ur regeringens perspektiv i relation till L och C. I uppdraget till Försvarsmakten framgår att man ska räkna och prioritera från och med 2022 – det vill säga det första året som faller utanför hittillsvarande budgetarbete. Om regeringen har bestämt sig för hur 2020 ska se ut budgetmässigt, till exempel att det faktiskt blir + 5 miljarder nu i höstbudgeten, blir C och L vänligt sinnade och kanske köper att man sedan prolongerar samma ram 2021 och 2022 ”i avvaktan på Försvarsmaktens underlag”. Regeringen ska ju som bekant lämna Budgetpropositionen för 2020 och Höständringsbudgeten för 2019 till riksdagen den 18 september, två månader innan försvarsmyndigheternas redovisning.

Ett råd till ansvarstagande partier och försvarspolitiska talespersoner på hugget, är att kräva motsvarande redovisningar av underlagsarbetet till Försvarsberedningen, som de som regeringen får i enlighet med beslutet. Men de borgerliga partierna lämnade ju, invänder någon? Mig veterligen är ingen ledamot entledigad (det görs aldrig mellan rapporterna) och partier har ju lämnat arbetet och sedan återkommit förr. Och om svaret är nej från regeringens sida är ju det intressant i sig. För Försvarsmakten vore det av allt att döma en investering att ha transparens gentemot partierna i sitt arbete, men det krävs en formell ram för det.

Om Försvarsberedningens ekonomiska stege ska realiseras, trots de stora behov inom välfärden som partierna har att hantera, krävs ett starkt opinionstryck. Jag ser inte något sådant idag. Regeringsuppdraget blev en engångsartikel i DN och TT följde upp, men sedan blev det tyst.

Nu läser vi 2019 och 12 år har passerat sedan ”lackmustestet”. Jag har under några år varnat för effekten av många års tal om allvarligt säkerhetspolitiskt läge, särskilt i förbryllande kombination med tolerans för att Sverige fortsatt ligger kring 1 % av BNP till försvaret. Är läget allvarligt eller inte? Hur ska totalförsvarsförmågan viktas mot annat i statsbudgeten? Budskapen från underrättelsesidan är tydliga när det gäller gråzonsproblematik och ingen som vill lyssna behöver leta länge efter information om hur lång tid det tar att bygga militär förmåga (personal, materiel osv.). Det biter uppenbarligen inte.

Jag tror Oscar Jonsson är något på spåret när han uppmanar till ett löfte om att vi inte ska vara sämst bland våra grannar och nära partners och att vi åtminstone bör lägga lika mycket i procent av BNP som den näst sämste. I all sin lågmälda enkelhet kan detta förstås av alla som en rimlighet för vårt land, en hygienfaktor – ett absolut golv – oavsett förkunskaper.

Almedalen 2019

Almedalsveckan börjar närma sig och i år står det enbart modereringar på programmet för min del, men jag hoppas också kunna gå och se en rad intressanta seminarier. Här listar jag de seminarium jag modererar samt ett antal andra tips. Hoppas vi ses i Visby!

IMG_8522

Måndag 1 juli

Jag inleder veckan med att moderera Teknik- och Säkerhetsforum: Almedalen:s seminarium Vad krävs för att försörja försvarets förmåga i framtiden? kl. 0915-1015 på Best Western Strand Hotel, Mellangatan 43. Kort beskrivning: Vilka behov har Sverige, hur når vi operativ förmåga med rätt materiel, rätt logistik och rätt tekniskt kunnande och säkrar vi att förmågan är robust och uthållig? Vilken strategi behöver försörjningen av försvaret och vad får den för konsekvenser för en kommande materielförsörjningsstrategi? Medverkar gör bl.a. arméchef Karl Engelbrektson, marinchef Jens Nykvist, generaldirektör Göran Mårtensson, Försvarets materielverk (FMV), riksdagsledamöterna Hans Wallmark (M) och Lars Thomsson (C), Niklas Alm, strategichef /Stf generalsekreterare med ansvar för strategiska och internationella frågor på Säkerhets- och försvarsföretagen (SOFF) samt vd Lena Gillström, BAE Systems Bofors.

Måndagen är Moderaternas dag i Almedalen och klockan 12:00 – 12:45 (samma plats och arrangör) samtalar jag med försvarsutskottets ordförande, Beatrice Ask (M) under rubriken Efter försvarsberedningen, vad kan vi förvänta oss av politiken? PJ Anders Linder, vd och chefredaktör i Axess, och Widar Andersson, chefredaktör & Ansvarig utgivare på Folkbladet, kommenterar.

Vad gör den Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten och Säkerhetspolisen för att minska sårbarheterna och hantera hoten från främmande makt? Hur stärker vi totalförsvaret och samhällets motståndskraft? Cheferna för MUST och Säkerhetspolisen,  det vill säga generalmajor Lena Hallin och säkerhetspolischef Klas Friberg, berättar i detta seminarium om sina organisationers arbete för att hålla Sverige säkert, om vikten av samarbete och om hur de verkar för en ökad medvetenhet om såväl hot som skydd: Hur skyddar vi Sverige i gråzonen mellan fred och väpnad konflikt? kl. 1645-1730 på Gotland soldathem, Klinttorget 4.

Tisdag 2 juli

Tisdagen inleds med moderering av Allan Widman (L), försvarsutskottet, Hanna Gunnarsson (V), försvarsutskottet,  Eva Hagström Frisell, forskningsledare, FOI och Tommy Åkesson, huvudsekreterare i Försvarsberedningen, i ett seminarium om Sveriges samarbeten som skapar säkerhet – internationella, men också nationella i förhållande till totalförsvaret och Försvarsberedningens rapporter. Rubriken lyder Försvarssamarbete för Sverige och det äger rum kl. 0900-0945 på Sverige i världen-torget, Donnersgatan 6.

 

”För att säkerställa att samhällsviktiga funktioner kan fungera även under höjd beredskap och krig är en robust och tillförlitlig personalbemanning avgörande” Försvarsberedningen, Motståndskraft s. 121

Klockan 1300-1345 står ÖB Micael Bydén och GD MSB Dan Eliasson gemensamt på scenen under rubriken Vem ska försvara Sverige? – Om plikten och frivilligheten i totalförsvaret Personalen är gränssättande för totalförsvaret. När planeringen nu går framåt blir frågan vilka det är som ska tjänstgöra i det militära och civila försvaret? Grunden för Försvarsmaktens personalförsörjning är frivillighet. Men för att tillgodose det militära försvarets personalbehov återaktiverades under 2017 grundutbildning med värnplikt. Vilka utmaningar och möjligheter står Försvarsmakten inför med ett system med kombinerad plikt och frivillighet? En förutsättning för att samhället ska fungera och därmed det civila försvaret är att viktiga samhällsfunktioner fungerar under väpnat angrepp men också under kriser. I många organisationer blir medarbetarna snabbt för få när verksamheten ska pågå dygnet runt. Vad krävs för att klara krigets krav? Frivilliga organisationer och särskilt frivilliga försvarsorganisationer har uppmärksammats för sina insatser vid de senaste årens kriser. De lyfts också fram som centrala för personalförsörjningen. Räcker dagens system för att bygga ett robust totalförsvar? Seminariet äger rum på på Gotland soldathem, Klinttorget 4.

Samma plats, kl. 1445-1530, modererar jag marinchef Jens Nykvist i seminariet Om Sverige inte har en marin förmåga? Marinens förmåga är en förutsättning för ett starkt svenskt försvar. Marinen behöver tillväxa och långsiktiga beslut behöver fattas nu för att ny materiel ska kunna levereras i framtiden.

Onsdag 3 juli

Under onsdagen modererar jag en rad seminarium på Säkerhetspaviljongen (Cramérgatan, H 334) som arrangeras av SäkerhetsBranschen.

1000-1045: Kan tekniken rädda våra äldre? I det här seminariet kommer utmaningarna och dess risker inom äldrevården behandlas samt hur tekniska säkerhetslösningar kan rädda liv. Medverkar gör: Michael Anefur, Ledamot Socialutskottet (KD), Johanna Adami, Leg. Läkare, professor och rektor för Sophiahemmet Högskola, Johan Lenander, Försäljningsdirektör Tunstall och Solveig Zander, Riksdagsledamot (C).

1100-1145: Är din integritet viktigare än brottsoffrets upprättelse? Vad är egentligen den personliga integriteten och vad är den värd om man inte känner sig säker och trygg? Är det värt att offra en del av samhällsmedborgarnas integritet för att möjliggöra det arbete som skapar ett samhälle som är tryggare och säkrare för alla invånare? Vi diskuterar etiska frågeställningar om integritet i förhållande till säkerhet och trygghet med Erik Nord, chef för polisområde Storgöteborg, Louise Meijer, Ledamot justitieutskottet (M), Bengt Ivarsson, Advokat och f.d ordförande Sveriges advokatsamfund och Lydia Wålsten, Ledarskribent på SvD.

1300-1345: Oanade möjligheter med framtidens kameror Sverige har med sin spetskompetens inom teknikindustri och en god teknisk infrastruktur. Vi har en unik möjlighet att bygga ut världens mest moderna kamerabevakning. Men vad ska den innehålla och ska den endast användas i brottsbekämpande syfte eller ingå i större smart-citykoncept för att t.ex. reglera exempelvis trafik? Vilka är fallgroparna och möjligheterna? Vem har ansvaret på en sammanhållen nationell nivå? Medverkar gör:
Kristoffer Tamsons, Trafiklandstingsråd Stockholm, Stefan Singman, ansvarig för polisregion Stockholms kamerabevakning, Martin Gren, Grundare av Axis och Malou Toft, EMEA Vice President för Milestone.

1400-1445: Tryggheten minskar och brottsligheten ökar – hur kunde det bli såhär och vad ska vi göra åt det? Inrikesminister Mikael Damberg (S) och de rättspolitiska talespersonerna Johan Forsell (M), Adam Marttinen (SD), Johan Pehrson (L) och Linda Snecker (V).

1600-1645: Sverige är under attack! Hur väl förberedda är vi mot en digital krigföring genom angrepp mot t.ex. vår el- och kraftförsörjning och hur ska vi klara oss om samhället släcks? Debatten handlar om vilken position Sverige har i förhållande till yttre och inre hot mot rikets säkerhet. Medverkar gör: GD Dan Eliasson, MSB, Kommendör Jan Kinnander, MUST:s säkerhetskontor, enhetschef Fredrik Agemark, Säkerhetspolisen, vd Jeanette Lesslie, 2Secure och Anton Lif, Rådgivare Combitech inom krisberedskap med fokus på hybridhot och gråzonsproblematik samt f.d Senior Psyopsspecialist på Försvarsmakten.

Torsdag 4 juli

Jag lyfter blicken och modererar Data från rymden – hot eller välsignelse? som arrangeras av Swedish Space Corporation (SSC). Snart kommer varje punkt på jorden att kunna observeras från rymden, varje minut, med god upplösning. Rymden erbjuder därmed möjligheter som mänskligheten aldrig tidigare varit i närheten av. En av nycklarna till framtiden finns i hur vi använder den. Medverkar i seminariet gör: Christer Fuglesang, Rådgivare och astronaut, Saab, Naznoush Habashian, hållbarhetschef på Försvarsmakten, Stefan Gustafsson, Strategichef, Swedish Space Corporation och Daniel Faria, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). Seminariet äger rum kl. 1000-1100 på fartyget Sigrid i hamnen. Efter seminariet finns det kaffe och vatten att tillgå, samt fortsatt samtal med de medverkande fram till kl. 1130.

IMG_8429

Fredag 5 juli

Klockan 0800-0900 blir det morgonspaning hos Teknik- och Säkerhetsforum: Almedalen (Best Western Strand Hotel, Mellangatan 43) under rubriken Almedalen 2020 – vilka försvarspolitiska frågor debatterar vi i Almedalen nästa år? Vi summerar veckan vad gäller det försvars- och säkerhetspolitiska området och spanar mot Almedalen 2020. Seminariet inleds med ett säkerhetspolitisk samtal om Ryssland; fokus på rysk ekonomi och försvarsekonomi med Susanne Oxenstierna, forskningsledare vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). Därefter skiftar vi personer på scenen och inriktar oss på veckan som gått såhär långt: Några stora nyheter inom det försvars- och säkerhetspolitiska området? Något särskilt intressant som sagts? Spaning i stort över Almedalen 2019. Sedan blick framåt: Vad kommer vi debattera och diskutera nästa år? Medverkar gör generalsekreterare Robert Limmergård, SOFF, Anders Lindberg, politisk chefredaktör på Aftonbladet, Olle Ytterberg, Senior Advisor Public Affairs, Saab AB och informationschef Katarina Tolgfors, BAE Systems Bofors.

Därefter, kl. 0930-1030, deltar på samma plats Anders Lindberg, politisk chefredaktör på Aftonbladet, Dr. Oscar Jonsson, Chef Frivärld och associerad forskare vid Försvarshögskolan, Magnus Ek, förbundsordförande CUF, Martin Hallander, förbundsordförande KDU och Simon Johansson, generalsekreterare MUF i seminariet Framtida hot och försvar – har Försvarsberedningen rätt? Kort beskrivning: I maj lämnade Försvarsberedningen sin slutrapport till regeringen. De politiska partierna var till stor del överens om innehållet, dvs hur civilt och militärt försvar ska utvecklas, men inte om att göra upp om pengarna. Har beredningen rätt i sina bedömningar? Vilka förslag fattas?

Klockan 1045-1145 fortsätter vi med seminarium under rubriken Totalförsvaret ska växa – hur bra är vi på det? Chefen för Gotlands regemente, överste Mattias Ardin, och Peter Molin, länsråd vid Länsstyrelsen i Gotlands län, beskriver den militära återetableringen liksom framväxten av det sammanhängande totalförsvar i hela beredskapstrappan som arbetas fram på ön. På nationell nivå finns lärdomar att dra. Hur riggade är vi att växa? När olika intressen står i konflikt (tex störningar från buller kontra övningsbehov) vad väger tyngst? Hur snabbfotade är vi, om det blir riktigt bråttom? Kompetensförsörjning: Blir det dragkamp om kompetens och personal i totalförsvaret? Hur kan frivilliga försvarsorganisationer bidra och vilken roll kan industrin spela? Med Försvarsmaktens tillväxt på Gotland som exempel diskuteras förutsättningarna för Försvarsmaktens utveckling och hur det civila samhället behövs för att möjliggöra denna. Medverkar gör, utöver Ardin och Molin, Ulla Bäckström ordförande Frivilliga Försvarsorganisationernas Samarbetskommitté (FOS) på Gotland, Kirsten Åkerman, regionchef Svenskt Näringsliv Gotland, Jesper Skalberg Karlsson (M) 1:e vice ordförande regionstyrelsen, Region Gotland, och Niklas Alm, strategichef /Stf generalsekreterare med ansvar för strategiska och internationella frågor på Säkerhets- och försvarsföretagen (SOFF).

Mina modereringar under veckan avslutas med Hur skapar vi ett effektivare civilt försvar? – ett samtal med inrikesminister Mikael Damberg (S) på Teknik- och Säkerhetsforum: Almedalen (Best Western Strand Hotel, Strandgatan 34). Inrikesministern medverkar kl. 1200-1230 och därefter fortsätter lunchminglet till 1300 tillsammans med representanter för frivilliga försvarsorganisationer.

Ett antal andra tips inför Almedalsveckan

Den 1 juli kl. 1500-1600 arrangerar UI och Uppsala universitet En svensk Kinastrategi – Att tänka långsiktigt kring Kinas globala ambitioner. Medverkar gör Åsa Malmström Rognes, Forskare, Uppsala Universitet, Björn Fägersten, Programchef, Utrikespolitiska institutet, Karl Hallding, Forskningsledare, Stockholm Environment Institute och Viking Boman, Analytiker, Utrikespolitiska institutet. Det äger rum i Almedalsbiblioteket, Cramérgatan 5. IMG_8479

Hur kan näringslivet stötta utveckling och utbildningen av cybersoldater?

Den 2 juli kl. 1030-1130 arrangerar CGI och SOFF ett seminarium med anledning av att Försvarsmakten startar upp etablering av en spetsutbildning för cybersoldater, vars främsta uppgift är att skydda landet mot angrepp på IT- och kommunikationsinfrastrukturen.  Medverkar gör Patrik Sternudd, Försvarsmakten, Rebecca Ihrfors, FMV, Cecilia Laurén, FRA, Pål Jonson (M), Annika Avén, SOFF och Marie Axelsson (S). Gå till trädgården på Visborgsgatan 22.IMG_8523

Den 3 juli kl. 0830-0915 modererar Oscar Jonsson Officersförbundets seminarium Investering eller utgift? Om synen på militär personal. Utan människor – inget försvar. Det kan låta självklart. Men i dag är personalbristen inom Försvarsmakten akut, och allt tyder på att den blir värre. Hur ska ett växande försvar lyckas attrahera, rekrytera och behålla sin personal, och vad krävs av politiken? Lars Fresker, Förbundsordförande för Officersförbundet, Tommy Åkesson, huvudsekreterare i Försvarsberedningen, Beatrice Ask (M), ordförande FöU och Marie Axelsson (S) ledamot FöU.

Klockan 0930-1015 arrangerar Frivilliga Försvarsorganisationernas Samarbetskommitté (FOS) seminariet Framtidens frivillighet ger ökad totalförsvarseffekt på fartyget Sigrid i hamnen. Annicka Engblom, riksdagsledamot (M) modererar; Björn von Sydow, ordförande för Försvarsberedningen, länsråd Peter Molin, Länsstyrelsen Gotlands län, Mattias Ardin, Regementschef vid Gotlands Regemente och Camilla Asp, Avdelningschef MSB.

Försvarsmaktens samtliga arrangemang finns sammanställt här.

Försvarshögskolans arrangemang, samt seminarium som FHS forskare och experter medverkar i, finner du här.

En sammanställning över arrangemang som MSB medverkar i finns här.

Bilder: Privat

Ökad förmåga inom civilt försvar kräver mer militära resurser

Det stillastående läget i rikspolitiken står i kontrast till arbetet med civilt försvar runt om i landet. Med hjälp av de pengar som tillskjutits pågår nu en rad aktiviteter, utbildningar och planeringsverksamheter. Konferenser arrangeras på lokal och regional nivå för att få ihop relevanta aktörer i syfte att öka insikt, kunskap och förmåga. MSB jobbar på för att kunna ge efterfrågat stöd och nu gäller det att den militära sidan har kraft och resurser både på Högkvarteret och inom Militärregionerna för att möta upp behovet av samverkan och kunskapsutbyte.

En aspekt av hotet om prolongerad 2018-års budget (med tanke på rikspolitiken) är ett annat förmågeglapp än det vi brukar associera begreppet till, nämligen Försvarsmaktens förmåga att avdela resurser för att stärka den civila uppbyggnaden inom ramen för totalförsvaret. Det är som bekant en civil-militär helhet som måste byggas upp och kunskapsöverföring liksom samplanering är centralt.

Behovet av resurstillskott är stort, liksom den personal- och kompetensförsörjningsproblematik som är gemensam för hela totalförsvaret.

Nyhet: Igår slöt SKL och MSB en överenskommelse om kommunernas krisberedskap för 2019-2022. Överenskommelsen omfattar 1,2 miljarder kronor. En motsvarande överenskommelse finns sedan tidigare om landstingens arbete med krisberedskap och civilt försvar, liksom en gällande kommunernas arbete med civilt försvar.  De prioriterade uppgifterna inom civilt försvar för kommunerna under perioden (2018-2020) är:

  • Kompetenshöjning gällande totalförsvar
  • Säkerhetsskydd
  • Krigsorganisation och krigsplacering

Avsikten är att en ny överenskommelse från och med 2023 ska reglera kommunernas arbete med både krisberedskap och civilt försvar.

Några exempel på aktiviteter i närtid:

Den 4 oktober höll jag föredrag i Halmstad för Länsstyrelsen i Hallands läns regionala råd för samhällsskydd och beredskap. Dagen efter arrangerades en totalförsvarsdag med ett häftigt upplägg för andraårselever i gymnasiet.

Den 23-25 oktober äger mässan SKYDD 2018 rum på Stockholmsmässan. Jag modererar inledningen, då Fredrik Reinfeldt talar om Trygghetskommissionen, och ett seminarium om informationssäkerhet med Åke Holmgren, MSB, Anne-Marie Eklund Löwinder, Internetstiftelsen och Olle Segerdahl från F-Secure.

Sedan bär det av till Norrköping inför Länsstyrelsen Östergötland, Länsstyrelsen Södermanland och näringslivets säkerhetsdelegations totalförsvarskonferens den 25 oktober.

31 oktober håller Länsstyrelsen i Hallands län utrymningsövning i Kungsbacka, vilket för övrigt är ett exempel på hur man drar nytta av arbetet med krisberedskap och överför det till civilt försvar.

Den 15-16 november äger Länsstyrelsen i Uppsala läns årliga krisberedskaps– och totalförsvarskonferens rum och den 20-21 november modererar jag Träffpunkt: Internationell samverkan som SOFF tillsammans med Försvarets materielverk, ISP och Business Sweden arrangerar i Saltsjöbaden. Lite senare, den 29 november, är det dags för Livsmedelsverkets ”Mötesplats Livsmedelsförsörjning”.

Den 11 december är det dags för årets Krissamverkan Västra Götaland, arrangerad av Länsstyrelsen i Västra Götalands län, i Göteborg. Temat är ”Civilt försvar så in i Norden”.

 

 

Något litet om det försvarspolitiska läget i stort

Försvarsberedningen strävar vidare mot målet att lägga en slutrapport i maj 2019 och Försvarsgruppen (S, MP, C och M) håller ännu så länge ihop kring den senaste överenskommelsen från augusti 2017. De underlag och utredningar som hittills har lämnats – ett pärlband uppfordrande budskap från materielutredare Wahlberg, Försvarsmakten och MSB – ligger och pyr i bakgrunden. Årsrapport/årsöversikt/årsbok från FRA, MUST och Säkerhetspolisen bidrar till glöden och från politiskt håll har inte beskrivningen av den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet förändrats till det ljusare. Till detta kommer Försvarsberedningens senaste rapport, som omges av en känsla av brådska och pockar på beslut i närtid för att höja den samlade civila och militära motståndskraften. I efterdyningarna av den har dessutom MSB:s totalförsvarsövning SAMÖ 2018 gått av stapeln, omfattande centrala och regionala bevakningsansvariga myndigheter tillsammans med Försvarsmakten, Regeringskansliet, Riksdagsförvaltningen, Riksbanken, Lantmäteriet, SOS Alarm och Teracom AB – det är drygt 500 övande som gissningsvis har identifierat nya nödvändiga åtgärder för att kunna öka förmågan inom civilt försvar.

Nu är det 119 dagar kvar till valet. Totalförsvars-Sverige står på denna växande glödbädd och måste hoppa allt snabbare för att inte bränna sig under fötterna. De två partier som vet att de kan sitta med försvarsministerposten kommande mandatperiod, det vill säga S och M, präglas av det eventuella ansvaret – om än i varierade grad. Magnituden av behoven lägger sordin på utspelsviljan, i kombination med andra vallöften som ska finansieras, insikt om hur reformutrymmet ser ut framöver och fortsatt lågt tryck från allmänheten för rejäla totalförsvarstillskott. Partierna har redovisat sina ambitioner i stort och beroende på hur opinionsmätningarna utvecklar sig de kommande månaderna, kommer inte Moderaterna vilja blåsa upp orealistiska förväntningar på omedelbara och rikliga miljardregn efter ett eventuellt makttillträde – något som bekymrar KD och L mycket mindre – och inom S lär Hultqvist lyckas balansera mandatperioden ut.

I försvarsinriktningsbeslutet 2015 står det mantra som upprepats sedan dess:

Det enskilt viktigaste under försvarsinriktningsperioden 2016 t.o.m. 2020 är att öka den operativa förmågan i krigsförbanden och att säkerställa den samlade förmågan i totalförsvaret.

…men 2019 blir ett tungt år inom Försvarsmakten och det varnas olycksbådande från de inre leden. Jag vägrar tro att inte försvarsfrågor kommer upp i partiledardebatter och reportage inför valet, men det faktum att Försvarsberedningen består under valrörelsen och återupptar arbetet efteråt, innebär att alla som inte heter Jan Björklund eller Ebba Busch Thor kommer vilja säga en del om vad respektive parti vill, till exempel om resurstillskott, men sedan hänvisa det svåra till pågående beredningsarbete som man ”inte vill föregripa”.

Försvarsmaktsledningen har att överväga hur myndigheten ska kommunicera så att allvaret går fram med önskvärd tydlighet, utan att framkalla rekyler under en känslig valrörelse, samtidigt som man internt måste känna igen ledningens bild av läget då vetskapen om ett magert 2019 har trängt ut i organisationens kapillärer. Det behöver inte tilläggas att uppgiften är svår, men det sämsta alternativet är att huka under maskeringsnäten. Det underlättar till exempel inte en ny (eller nygammal) relation med en tillträdande försvarsminister som ofrånkomligen känner sig överrumplad om pausknappen har varit intryckt och hela ”sändningen” kommer efter tillträdet.

Det handlar dock långtifrån enbart om pengar. En annan brännande fråga gäller Försvarsmaktens utveckling och inriktning. Man ska inte förledas att tro att det enbart är en strid om resurser, utan i högsta grad en fråga om hur politiken får genomslag i Försvarsmakten. Det hänger dessutom ihop, då ingen försvarsminister kan argumentera med kraft mot sin finansminister om han eller hon inte känner sig säker på att det man argumenterar för och vill beställa, till slut levereras. Det blir tyvärr anekdotisk bevisföring som man bör behandla efter eget förstånd, men jag noterar en växande klyfta i samtal med båda sidor.

Det kommer bli ökade resurser till både civilt och militärt försvar efter valet. I bästa fall kan vi börja skönja måluppfyllelse vad gäller inriktningsbeslutet 2015, om än modifierat i några avseenden. Men det är cirka 711 dagar till dess att det ligger en ny försvarspolitisk inriktningsproposition för åren 2021-2025 på riksdagens bord. Innan dess har vi alltså val, regeringsbildning, budgetpropositioner för 2019 och 2020 – samt Försvarsberedningens slutrapport och myndigheternas underlag att se fram emot. Vad som helst kan hända. Försvarspolitikens processer är dock av det mer beständiga slaget.

För övrigt 1 är det intressant att det nu slutits en trilateral avsiktsförklaring om fördjupat samarbete (Statement of Intent, SOI) mellan USA, Sverige och Finland, innan dess att utredningen om eventuellt svenskt undertecknande av kärnvapenkonventionen är klar och politiskt hanterad. Antingen har signalen gått från S att det inte blir något svenskt undertecknande, oavsett utredningsresultat och vilken regering det blir i höst, eller så spelade det inte så stor roll för den amerikanska administrationen trots allt. Ett annat alternativ är såklart att USA nu har ett tydligt ess (läs: SOI) i rockärmen att vifta lite med, om det börjar luta åt svensk anslutning.

För övrigt 2 anser jag att public service ska arrangera en rejäl totalförsvarsdebatt inför valet. Allt annat är faktiskt orimligt. totalförsvar

Valborgsbetraktelse

nykterhetOmvärldsläget och den fas i vilken svensk försvarspolitik befinner sig just nu kräver en nykter blick, även på Valborg. I Försvarsberedningen pågår viktigt arbete med totalförsvaret. Den försvarspolitiska debatten på nationell nivå är om inte på pausläge så ganska stilla – i kontrast till ett mycket aktivt arbete som pågår runt om i landet kring totalförsvarsplanering. Men rullar det på, sakta men säkert, mot ökade försvarsanslag och högre totalförsvarsförmåga? Kanske. Men det är inte läge att luta sig tillbaka i den rådande välviljan. Använd den till att etablera en insikt om vikten av ökad motståndskraft över tid, oavsett dagsform i Kreml.

Regeringens nationella säkerhetsstrategi, januari 2017:

Sveriges frihet, fred och säkerhet ska värnas. Det finns ingen viktigare uppgift för staten än denna.

Försvarsminister Peter Hultqvist (S):

När det gäller totalförsvaret är det en förmåga med en rejäl förbättringspotential.

Vi levde länge med en försvarsidé som byggde på att vi skulle ha tio års förvarning utifall att försvaret – civilt och militärt – behövde stärkas. Tanken var att politiken skulle trycka på knappen och finansiera tio år av förmågehöjande åtgärder när signaler om orostider nådde Sverige. Misstänksamheten mot denna konstruktion, inte minst mot bakgrund av historiska erfarenheter, kompenserades av en spridd föreställning om att teorin sannolikt inte skulle behöva testas i praktiken.

2007 skrev Försvarsberedningen att det ryska agerandet mot länder som ingick i Sovjetunionen är ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer och att Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren skulle ”definiera vår syn på Ryssland”. Vidare ansåg man att CFE-avtalet (avtalet om konventionella styrkor i Europa) ”är centralt” för europeisk säkerhet, inklusive för Norden och Östersjöområdet.

Strax efter dessa formuleringar meddelade Ryssland att landet ämnade avbryta CFE. Sedan kom Georgienkriget 2008. Dåvarande chefen för MUST gick ut offentligt med varningsflagg 2012. 2014 skriver vi Ukraina.

blogg 6Så hur gick det egentligen med återtagningsdoktrinen?

Det blev faktiskt en politisk reaktion. Sammanfattningsvis skulle försvaret göra mer, med samma resurser. Fortsatta besparingsplaner avbröts och viss ominriktning skedde till nationella uppgifter vid sidan av det internationellt inriktade försvaret. Förband som sedan 2004 hade 3 års inställelsetid skulle kunna mobilisera fortare – men det hela skulle ske ”i den takt ekonomin medgav”. Grundtanken – en 10-årig förmågehöjning som sakta men säkert skulle rulla på – blev helt ifrånsprungen av behov och förmåga som redan borde funnits på plats. Framförallt borde medel tillförts tidigare. Det som var en inbromsning borde istället ha varit reella tillskott kopplat till en uppdaterad säkerhetsstrategi (den första versionen kom år 2006) efter Georgien 2008.

Nu läser vi 2017 och 10 år har passerat sedan ”lackmustestet”. I försvarsinriktningsbeslutet 2015 ersattes fredsrationalitet med mantrat ”ökad operativ effekt i krigsförbanden”. Vikten av åtgärder för att täta luckor på basala områden (basplatta) framhölls, liksom ökat fokus på totalförsvar. Det skedde ett trendbrott vad gäller resurser och i vårändringsbudgeten 2017 tillfördes 500 miljoner kronor under innevarande år – något som är ganska exceptionellt med svensk försvarspolitiks mått mätt (1).

Något slut på (eller minskad) underfinansiering är dock icke inom synhåll och omfattande risker består vad gäller förmågeglapp inom olika områden. Vi befinner oss mitt i en ganska kraftig uppförsbacke och försvarsförmågan minskar relativt de vi mäter oss emot så länge vi är militärt alliansfria – inte i första hand för att vi sjunker, utan för att andra springer snabbare.

Ett av de största utmaningarna problemen på den militära sidan är fortsatt oförmåga att koppla diskussioner om materielsystem till vad som faktiskt krävs för att förbandssätta dem – både vad gäller personal och pengar. Den pågående materielutredningen (Fö 2016:02) kommer i februari 2018 blottlägga materielomsättningsbehov av episka dimensioner, samt hur lite av det samlade materielbehovet som kan omhändertas vid oförändrade ekonomiska ramar. Det blir en svår materia att hantera för politiken – särskilt ett valår – och innan dess ska dessutom budgeten för 2018 fram, med bibehållen sammanhållning i försvarsgruppen (2).

När det gäller civilt försvar råder numer både hög ambitionsnivå och vunnen insikt om behovet av totalförsvar, men glappet mellan nuvarande läge, resurser och behov är gigantiskt. På samma sätt som med materielutredningen kommer detta blottläggas i närtid, då Försvarsmakten och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) redovisar del två i sitt gemensamma totalförsvarsarbete i juni. I rapporten redovisas en samlad bedömning av Försvarsmaktens behov av stöd från bevakningsansvariga myndigheter samt deras möjligheter att tillhandahålla detta. (Gulp!)

Även denna redovisning kommer att vara stark läsning för dem som tror att Försvarsmakten kan kriga om det civila samhället slås ut. Rapporten blir en viktig ingrediens i det delbetänkande om totalförsvaret som Försvarsberedningen arbetar med. Beredningens ordförande, Björn von Sydow, har sagt att delbetänkandet ”ska handla om hur det militära försvaret samverkar med civilsamhällets komponenter men också skyddet av medborgare, infrastruktur och cybermiljöer”.

I december 2016 skrev MSB ett brev till alla Sveriges kommuner för att informera om den planering för civilt försvar som har påbörjats hos ett antal statliga myndigheter. I brevet redogör MSB för den nuvarande inriktningen för kommunernas arbete, aviserar en framtida förändring av inriktningen, samt visar på exempel på åtgärder som kommunerna redan nu kan vidta kopplat till civilt försvar.

I januari landande motsvarande sändning hos landsting och regioner och alldeles nyligen uppdrog regeringen åt MSB att till december 2017 föreslå hur arbetet med krisberedskap och den återupptagna planeringen för det civila försvaret bör utvecklas inom kommuner och landsting, mot bakgrund av bestämmelserna i lagen (2006:544) om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och vid höjd beredskap (LEH).

I februari justerade försvarsutskottet ett betänkande (2016/17:FöU6) där man bland annat föreslår att Försvarsmakten i högre grad ska ingå i krisberedskapens strukturer innebärande att regeringen bör göra en översyn av stabernas funktioner och uppgifter så att de synkroniseras mot länsstyrelsernas. Vidare anser utskottet att staberna och länsstyrelserna ges i uppdrag att genomföra en integrerad planering för att säkerställa att försvarets resurser snabbt kan sättas in vid en civil kris. Utskottet bedömer vidare att det nuvarande regelverket för Försvarsmaktens stöd till samhället tolkas alltför restriktivt och leder till underutnyttjande av Sveriges samlade resurser. Utskottet anser därför att

regeringen bör göra en generell översyn av Försvarsmaktens stöd till samhället. I det sammanhanget bör även de rättsliga förutsättningarna för Försvarsmaktens stöd till samhället ses över.

Försvarsutskottet har också enats om att det är nödvändigt att ta reda på vilka funktioner som kräver krigsplacering. Utskottet anser att regeringen bör göra en samlad översyn av samordningen av civila och militära krigsplaceringar som ger förutsättningar för att återuppbygga det civila försvaret och totalförsvaret. Vidare har utskottet nyligen formulerat ytterligare tillkännagivande i betänkandet Samhällets krisberedskap (2016/17:FöU7), innebärande att regeringen ska göra en översyn av de konsekvenser som den resursbrist som lett till stabsläge vid flera sjukhus de senaste åren skulle få vid en extraordinär händelse med stor belastning på samhällets vårdresurser.

Läsaren ställer sig nu den relevanta frågan varför jag drar upp gamla lackmustest igen och radar upp totalförsvarsrelaterade åtgärder? Bear with me. Jag jobbar upp en poäng här.

Signalen från statsmakterna ut i riket är glasklar: Det säkerhetspolitiska läget kräver ökad försvarsförmåga och motståndskraft. Totalförsvaret är inte en tankeställare. Nu ska förmågan upp! Lika klar är signalen om tillskott i höstens budget för 2018.  Retorik ska följas av resurstilldelning.

Men betänk att allmänheten kanske har uppfattat att det var tio år sedan det säkerhetspolitiska läget förändrades. Tänk om folk börjar dra slutsatsen att all denna allvarstyngda retorik faktiskt inte har manifesterat sig i något militärt hot mot Sverige som man har uppfattat och känt av på riktigt? Talet om att vi är sent ute kan motsägas av att inget har hänt de senaste åren som bevisar just detta (aggressiv övningsverksamhet och kränkningar ledde för dessa individer inte till något och för övrigt har det meddelats att det är lugnare i närområdet igen).

Vi måste rimligen räkna med att de påverkansoperationer många ständigt varnar för och uppmärksammar, faktiskt får fäste och betyder något.

Anekdotisk bevisföring är tröttsam, men jag tror det betyder något att jag allt oftare vid totalförsvarsföredrag runt om i landet får frågan vad Putin vill oss egentligen, när inget har hänt sedan Krim. Kriget i Ukraina fortsätter visserligen, liksom inblandningen i olika konfliktområden i världen. Men Sverige? Skulle vi inte bygga upp försvaret mot Ryssland?

Som specialintresserad med egen stark oroskänsla över den säkerhetspolitiska utvecklingen kan man naturligtvis slita sitt hår över naiviteten och söka skydd hos likasinnade där man inte behöver börja från början i argumentationen. Men om vänner av ett starkt totalförsvar inte kan bidra till att omhänderta det generella stöd som i vida kretsar ännu så länge riktas till förmån för stärkt försvarsförmåga, befarar jag att luften kan gå ur den nyfunna samsynen om att det är rätt att satsa på försvaret. Till det tillkommer den mediala dramaturgin (om det länge har varit positivt, måste pendeln svänga). Stödet för försvaret kan gå upp i rök lika snabbt som en brasa på Valborg. I alla fall i länder som inte har varit i krig på väldigt länge.

En bov i dramat är talet om ”hot”. Hot förknippas ofta med något som ligger framåt i tiden och om det talas i tio år om ”ökat hot” gnisslas snart om ”vargen kommer”. Risken med att enbart koppla försvarsutgifter till hotbild (i alla fall bildligt talat) är att det enligt gammalt svenskt beprövat manér i förlängningen medger skadliga pendelrörelser i svensk försvarsförmåga. Det bör fokuseras mer på vad som pågår här och nu – vilket är ett fullt tillräckligt motiv för att öka totalförsvarsförmågan – samt hur det militära och civila är en helhet i svensk motståndskraft. Poängen bör vara att vi har dragit lärdom av den resa vi gjort sedan 2007. Efter sol kommer regn och kanske vice versa. Det vi lärt är att vi måste bygga en grundläggande förmåga som inte kopplas till hotbild utan till en svensk ambitionsnivå kopplad till svenska nationella intressen. Vad är rimligt att Sverige ska klara?

Min förhoppning är att Försvarsberedningen i sin mödosamma väg mot tidigare nämnda totalförsvarsrapport, liksom kommande rapporter inför nästa försvarsinriktningsbeslut, inriktas mot att definiera denna grundläggande och hotbildsoberoende totalförsvarsförmåga. Kring den behöver det inte utbryta strider om NATO-medlemskap eller annat, eftersom den behövs alldeles oavsett hur Sverige organiserar sig gentemot allianser.

Nästa förhoppning handlar om att kompetensförsörjning och systematisk ”uppfostran” av regeringskansli och riksdagen ska ses som en oundgänglig del i motståndskraften. Hur fostras, rekryteras och premieras individer som – i politiken, berörda myndigheter och verksamheter inom ramen för totalförsvaret – har ett operativt mindset? Om man ska gå från fredsrationalitet till operativ effekt handlar detta i högsta grad om de människor som bär ansvar. Vad gäller regeringskansli och riksdag tror jag att det vore förlösande om man tvingar in den nationella säkerhetsstrategin i såväl förberedelse av beslut som i motiveringen av dem. Varenda utredning, beredning av ett ärende samt yttrande från riksdagens utskott, ska ha med en analys av bedömda effekter utifrån svenska nationella intressen. Omöjligt? Nej om konsekvensbeskrivningar till exempel ska omfatta ekonomiska effekter och konsekvenser för jämställdheten, bör säkerhetsstrategin behandlas på samma sätt. På så vis lär sig Sverige sakta men säkert att säkerhet i vid bemärkelse inte är ett ämne som ibland uppträder vid sidan av andra, utan en kärna och ett slags filter genom vilket man analyserar mått och steg.

På den här bilden är det två personer som står lite i bakgrunden. Det är Svante Werger, kommunikationsdirektör på MSB, och brigadgeneral Urban Molin, chef för specialförbandsledningen i Försvarsmakten.föber 2017 Werger och Molin är myndigheternas experter i Försvarsberedningen. Vid sidan av ledamöterna och det hårt arbetande kansliet, är de extremt viktiga personer i Försvarssverige just nu. Jag vet hur avgörande experterna kan vara, särskilt om de har genomtänkta planer för sitt beredningsarbete. Att en del i dessa planer skulle vara en förmåga som inte fluktuerar med dagsformen i Kreml, är en nåd att stilla bedja om.

Glad Valborg, alla!

 

(1): Att ynka 10 miljoner kronor till ett område som framhålls som mycket viktigt av regeringen (motståndskraft mot informationskampanjer) trollas bort, är dock symptomatiskt för hur regeringskansliet fungerar när det är som sämst. Läs Patrik Oksanen.

(2): Den nuvarande inriktningsperioden hanteras i försvarsgruppen, där alla partier som står bakom beslutet ingår, det vill säga Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Försvarsberedningens uppdrag är att förbereda nästa försvarsbeslut (perioden 2021-25). I beredningen ingår representanter från alla partier i riksdagen.