Märkt: säkerhetspolitik

Prolog: Rikskonferensen 2020

På söndag är det dags för den 74:e Rikskonferensen – en institution i det försvarspolitiska Sverige. Konferensen inleds på sedvanligt sätt genom att Folk och Försvars ordförande Göran Arrius och generalsekreterare Maud Holma von Heijne hälsar välkomna innan moderator Eva Hamilton, som modererar för andra året, tar över och introducerar utrikesminister Ann Linde (S).

Årets konferens är så uppdelad att det är utrikes- och säkerhetspolitik under söndagen, totalförsvar (med betoning på militärt försvar) under måndagen och civilt försvar samt inrikes säkerhet under tisdagen.

Som en övergripande reflektion kan jag, liksom i fjol, konstatera att det över tid försämrade säkerhetspolitiska läget präglar konferensen – liksom inrikespolitiska utmaningar. Allt annat hade naturligtvis varit tondövt. Om det under den strategiska timeout-tiden ibland var svårt att hitta aktuella och relevanta spörsmål att diskutera på fjället, har de senaste 12 åren rimligen erbjudit arrangören helt andra svårigheter, nämligen att sålla bland aktuella hot som bör diskuteras. Jag brukar framhålla att den som vill beforska svensk försvars- och säkerhetspolitik och vad som har varit på tapeten i den försvarspolitiska offentligheten genom decennierna, har en skatt att utforska i konferensprogrammen.

2019 saknade jag Ryssland och cybersäkerhet på programmet, däremot var Kina ett ämne som förtjänstfullt behandlades under konferensen. Nu är Ryssland tillbaka och Kina har åkt ut, men cybersäkerhet – i alla dess dimensioner – lyser fortfarande med sin frånvaro som fokusområde. Jag tror inte att så är fallet, men om någon mot förmodan tror att det är ”löst” och därmed inte behöver uppmärksammas i och med etableringen av det nationella cybersäkerhetscentret, tror man fel. Min förhoppning är dock att området behandlas av de som diskuterar civilt försvar (se mer nedan).

Förväntningarna är som vanligt stora inför samlingen på Högfjällshotellet. Just nu läggs sista handen vid planerade utspel och formuleringar nagelfars i tal som ska framföras. En specialitet i kategorin ”utspel” brukar vara att utställa förhoppningar om vad vissa personer kommer lansera, när man redan vet om de kommer göra det eller ej, för att på så sätt bädda för att återkomma i efterhand i upprörd besvikelse eller triumf. När det gäller talen laddar nu de vi i det försvars- och säkerhetspolitiska Sverige inför att granska varje framträdande i jakt på förändringar i ordval och nyanser. Detta gäller för övrigt även de som har till uppgift att för andra länders räkning hålla koll på hur svensk totalförsvarspolitik utvecklas. Inte sällan sätter DN:s Mikael Holmström prägel på konferensen genom att publicera något innan start, som sedan alla talar om vid sidan av det som händer på scenen. Uppdatering 9 jan kl. 19:59: Holmström har nu publicerat en artikel om skillnader mellan Försvarsmakten och politikens prioriteringar gällande armén. 

Tillbaka till programgenomgången: Det är Ann Lindes första framträdande på konferensen i sin roll som utrikesminister och hon kommer naturligtvis tala om det aktuella säkerhetspolitiska läget. Möjligen kommer hon också få frågor om hur hon ser på Försvarsberedningens formuleringar i Motståndskraft, där beredningen slog fast att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas, vilket hennes företrädare hamnade i turbulens kring när hon tog till orda om saken under Rikskonferensen 2018.

Efter utrikesministern talar Sverre Diesen, fd forsvarschef i Norge och nu sjefsforsker ved Forsvarets forskningsinstitutt (FFI) under rubriken Stormaktsintressen på 2020-talet. Minnesgoda läsare minns hans framträdande i Sälen 2008, tillsammans med dåvarande ÖB Håkan Syrén och Juhani Kaskeala, kommendör för Finlands försvarsmakt. Upprinnelsen till det var Diesen och Syréns samarbetsstudie, som i offentligheten beskrevs i en debattartikel på DN Debatt tidigare under hösten (2007). Årets framträdande kommer säkerligen knyta an till den rapport han var med och skrev för FFI:s räkning 2019, Globale trender mot 2040 – et oppdatert fremtidsbilde. När rapporten presenterades sade författarna:

I dag fremstår tettere nordisk samarbeid som det beste alternativet for å redusere usikkerheten rundt alliert støtte, fordi interessene er så sammenfallende og risikoene relativt små. Norden kan også være en mulig løsning i situasjoner som er for store for Norge, men for små for Nato.

Chefen för Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST), Lena Hallin, och säkerhetspolischef Klas Friberg följer upp under rubriken Sverige – i de globala stormakternas intressesfär. Troligen kommer de, utifrån respektive roll och ansvarsområde, beskriva den säkerhetspolitiska utvecklingen i stort och vad det innebär för Sverige, ett allt allvarligare underrättelsehot mot landet, vikten av säkerhetsskyddsarbete och gråzonsproblematikens särskilda utmaningar. Snart kommer deras årsrapporter för 2019, men tills dess kan man med fördel läsa Säkerhetspolisens årsbok för 2018 och MUST:s årsöversikt för 2018. PS. Lägg till FRA:s årsrapport också.

Därefter är det dags för Moderaternas säkerhetspolitiska prioriteringar, förmedlade av partiledare Ulf Kristersson. Han kommer tala om svenskt förhållningssätt till Kina, förmodligen upprepa behovet av ett nationellt säkerhetsråd (vilket för övrigt riksdagen har riktat ett så kallat tillkännagivande om till regeringen) och framhålla att Moderaterna vill tillföra försvaret mer pengar än regeringen med dess stödpartier. Möjligen kommer även svenskt NATO-medlemskap nämnas och det är alltid intressant att höra hur den moderata formuleringen för dagen lyder. Själv brukar jag jämföra med en av de tidigare jag har hört honom säga, från våren 2018: ”Naturligt att Sverige blir medlem, men när vi gör det kommer vi inte trumfa igenom det. Socialdemokraterna har dock inte evig vetorätt”.

Efter Kristersson följer ett block om Ryssland, vilket inleds med två tal. Först Rysslands globala ambitioner av Anders Åslund, resident senior fellow in the Eurasia Center, Atlantic Council, innan FOI:s aktningsvärda Gudrun Persson beskriver Rysslands säkerhetspolitiska prioriteringar. Därefter handlar det om Sveriges relationer med Ryssland, i en intressant panel bestående av Peter Ericson, fd svensk ambassadör i Moskva, generalkonsul i Istanbul, Kalle Kniivilä, journalist Sydsvenska Dagbladet och författare Oscar Jonsson, vikarierande chef Frivärld samt Ida Alterå, förbundsordförande CUF.

Mot slutet av den första dagen kommer EU som global aktör på dagordningen genom
Göran von Sydow, direktör svenska institutet för europapolitiska studier (SIEPS). Därefter följer en diskussion om Sveriges säkerhetspolitiska samarbeten, med Robert Dalsjö, forskningsledare Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), Veronika Wand-Danielsson, Sveriges ambassadör i Frankrike, Anders Lindberg, politisk chefredaktör Aftonbladet, Anna Wieslander, director for Northern Europe Atlantic Council och Philip Botström, förbundsordförande SSU. I den diskussionen lyfts säkert den transatlantiska länkens hållbarhet och Trumps oförutsägbarhet upp, liksom effekterna av Macron’s “brain dead”-intervju 70 år efter att NATO:s bildades. Det vore bra att Sveriges förhållningssätt till det militära och försvarsindustriella samarbetet inom EU diskuterades och kanske berörs också framtiden för de stora nedrustningsavtalen och betydelsen av att de krackelerar, liksom förtroendeskapande verksamhet som Open Skies.

En minst sagt högaktuell programpunkt följer därpå, nämligen USA och Iran på kollisionskurs – eskalering i Persiska viken. Det är Erica Holmquist, säkerhetspolitisk analytiker vid FOI som uppdaterar konferensen inom området.

Till sist äntrar utrikespolitikerna scenen för reflektioner om Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik: Markus Wiechel, ledamot i utrikesutskottet (SD), Kerstin Lundgren, ledamot i utrikesutskottet (C), Håkan Svenneling, ledamot i utrikesutskottet (V) samt Lars Adaktusson, ledamot i utrikesutskottet (KD).

Måndag 13 januari

Dag två inleds med försvarsminister Peter Hultqvist (S) som i sitt tal Sveriges totalförsvarsförmåga 2030 kommer beskriva den (med svenska mått mätt) historiska satsningen på militärt försvar som genomförts under hans tid som försvarsminister, det nära samarbetet mellan Sverige och Finland och den totalförsvarsövning (TFÖ) som genomförs under året. Han kommer troligen också inskärpa vikten av att det blir effekt av pengarna från Försvarsmaktens sida, liksom att det är ett mödosamt och seriöst grundarbete som ska till, och inte bara att sprätta iväg pengar, typ, till skillnad från förr under ”krona för krona”-tiden (med adress till Kristersson). Möjligen bjuder Hultqvist på en nyhet och presenterar hur regeringen avser följa upp den nyligen avslutade utredningen Näringslivets roll inom totalförsvaret (SOU 2019:51).

Efter försvarsministern kommer de försvarspolitiska talespersonerna upp i två täter om det i höst stundande totalförsvarsbeslutet. Först fokus civilt försvar med Pål Jonsson, ordförande i försvarsutskottet (M), Daniel Bäckström (C), Hanna Gunnarsson (V) och Janine Alm Ericson (MP). Därefter fokus militärt försvar med Niklas Karlsson, vice ordförande i försvarsutskottet (S), Roger Richthoff, (SD), Mikael Oscarsson (KD) och Allan Widman (L).

Därefter har jag uppgiften att reflektera över vad som sagts (och inte sagts) kopplat till totalförsvarsbeslutet. Jag ska lyssna efter nyheter, ändrade positioner, försöka synliggöra grupperingar och motstridiga viljor och försöka tolka vad det kan innebära framåt.

Därefter är det Militärt försvar i tillväxt med överbefälhavare Micael Bydén. ÖB kommer behöva gå sedvanlig balansgång i kommunikationen och det är alltid någon målgrupp som blir besviken – just eftersom han inte kan adressera alla målgrupper i ett och samma tal. Min gissning är att han kommer uttrycka myndighetens försäkran att de medel som nu tillförs kommer att omsättas i försvarseffekt på bästa sätt, men att det kräver politiskt ansvarstagande när det gäller de områden myndigheten inte råder över själv (till exempel miljötillstånd och infrastruktur), liksom behovet av handlingsfrihet utan politisk klåfingrighet i detaljer (till exempel när det gäller antalet kontinuerligt anställda soldater). Han kommer också att peka på behovet av fortsatta resurstillskott, om Försvarsberedningens ambitioner ska kunna förverkligas, men även rida spärr mot nostalgiska tankar om försvarets utformning och peka på det framtida stridsfältets krav. Jag skulle tro att han säger att personalförsörjningen är en av Försvarsmaktens ödesfrågor framåt.

Efter ÖB blir det Nordiskt försvarssamarbete – utan gränser? Jag ser fram emot att höra visionära och spänstiga tankar från Michael Claesson, chef för Ledningsstabens inriktningsavdelning,  Kim Jäämeri, strategichef Finska Försvarsmakten och Yngve Odlo, sjef Operasjonsavdelingen, Forsvarsstaben i Norge.

Därpå följer ännu ett intressant pass. Under den anspråkslösa rubriken Leverans av tillväxt döljer sig helt avgörande frågeställningar som Peter Sandwall, generaldirektör Försvarsmakten, Maria Bredberg Pettersson, generaldirektör Fortifikationsverket
och Christina Malm, generaldirektör Totalförsvarets Rekryteringsmyndighet tar sig an. Faktum är att detta område förtjänar en helt egen konferens! Det handlar ytterst om hur Sverige fungerar när totalförsvarsförmågan ska växa, när vi under lång tid tränat på att krympa och lägga ner. Här kommer viktiga budskap om helhet och att hela kedjan måste förstås och fungera, om ambitioner ska kunna uppnås. Christina Malm kommer kunna beskriva vad som händer om det inte hänger ihop, det vill säga om man inte tilldelar resurser till de steg som möjliggör fler personer i krigsförbanden (så att man kan mönstra och skriva in fler till grundutbildning med värnplikt). Efter generaldirektörerna reflekterar PJ Anders Linder, VD Axess Publishing och Romina Pourmokhtari, förbundsordförande LUF.

Dag två övergår sedan till Civilt försvar i nytt årtionde, genom Dan Eliasson, generaldirektör Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap (MSB). Det blir spännande att se hur mycket Eliasson tar ut svängarna, men man kan vara säker på att det kommer något nytt. Jag tror han kommer tala om vad civilt försvar ställer för krav på personalresurser, med särskild uppmärksamhet på frivilliga försvarsorganisationers användbarhet. Han kommer definitivt nämna cyber och informationssäkerhet, liksom behovet av parallellitet i uppbyggnaden av civilt och militärt försvar (läs: resurser måste nu på allvar investeras i civilt försvar). Kanske kommer han också ta upp hur regeringen bör hantera de underlag som de bevakningsansvariga myndigheterna ska redovisa i vår inför försvarsinriktningsbeslutet (samt MSB:s roll i detta).

Innan avbrott för middag blir det ett block om 5G – mycket aktuellt även detta – först om 5G i en säkerhetspolitisk kontext med Ulf Pehrsson, Vice President Government & Industry Relations på Ericsson och sedan Säker samhällskommunikation: 5G i praktiken med Åsa Sundberg, VD Teracom. Apropå Sundberg brukar hon klokt framföra att beredskap bör ses som en hållbarhetsfråga för näringslivet. Johan Wiktorin, VD Intil, Linda Jerneck, ledarskribent Expressen och Henrik Malmrot, förbundsordförande Ung Vänster, ger därefter sina reflektioner om civilt försvar och 5G.

Efter middagen är det ingen risk för paltkoma eftersom vi tar höjd för Globala utmaningar 2030. De som har denna uppgift är Johan Rockström, professor i miljövetenskap Stockholms universitet och Stefan Gustafsson, strategichef Rymdbolaget. Jag tror (och hoppas) att diskussionen kommer handla om hur rymdtekniken kan utnyttjas för globala samarbeten och hållbarhet, liksom riskerna vad gäller teknik som kan användas i motsatt riktning.

Därefter följer ett samtal om Säkerhetspolitiska doktriner under omdaning, med ovan nämnda Stefan Gustafsson, Martin Ärnlöv, generalsekreterare Svenska Röda Korset, Hans Christian Hagman, analyschef Utrikesdepartementet, Michael Claesson, chef för Ledningsstabens inriktningsavdelning, Försvarsmakten och Catarina Kärkkäinen, ordförande i Fria Moderata Studentförbundet.

Tisdag 14 januari

Inrikesminister Mikael Damberg startar upp Rikskonferensens sista dag under rubriken Sveriges civila försvarsförmåga. Han kommer troligen framhålla etableringen av cybersäkerhetscentret, TFÖ:n, redogöra för regeringens uppdrag till de bevakningsansvariga myndigheterna inför arbetet med de civila delarna av inriktningspropositionen och räkna upp alla de viktiga utredningar som regeringen har tillsatt inom politikområdet: Utredningen om civilt försvar (Ju 2018:05), Utredningen om en ny myndighet för psykologiskt försvar (Ju 2018:06), Utredningen om hälso- och sjukvårdens beredskap (S 2018:09) samt den tidigare nämnda utredningen om näringslivets roll inom totalförsvaret, som försvarsministern ansvarar för.

Efter inrikesministern talar Nyamko Sabuni, partiledare (L) om Prioriteringar i det civila försvaret tillsammans med språkröret Per Bolund (MP), finansmarknads- och bostadsminister tillika biträdande finansminister. Av alla programpunkter under konferensen är detta det mest oförutsägbara vad gäller innehåll. Jag vågar inte ens gissa.

Om mitt försök att förutsäga försvarsministerns nyhet visar sig stämma kan nästa block bli särskilt intressant: Först talar Martin Lundstedt, VD Volvo, om Totalförsvaret: ett företagsperspektiv. Därefter drar Elisabeth Nilsson, särskild utredare i den ovan nämnda utredningen om näringslivets roll i totalförsvaret sina slutsatser från utredningsarbetet. Anförandet följs upp med ett antal initierade kommentarer av Camilla Asp, chef avdelningen för krisberedskap och civilt försvar på MSB, Fredrik Bynander, chef Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet, Försvarshögskolan (FHS) och Karl Lallerstedt, ansvarig säkerhetspolitik och Näringslivets Säkerhetsdelegation, Svenskt Näringsliv.

Dagen fortsätter med rikspolischef Anders Thornberg, som ska tala om inre säkerhet i totalförsvaret. Han åtföljs av Daniel Jonsson, forskningsledare (FOI) under rubriken Hotbilder inom totalförsvaret. Därefter talar Robert Andrén, generaldirektör Energimyndigheten om Energiförsörjning i totalförsvaret.

Många med mig ser fram emot kloka Björn von Sydow, förutvarande ordförande i Försvarsberedningen, nu ordförande i FOI:s styrelse. Han ska tala om Centralt beslutsfattande i komplex hotbild och jag tror att vi får ta del av en del erfarenheter från hans centrala befattningar.

Mot slutet av dagen blir det Reflektioner om civila aktörer i totalförsvaret av Tove Lifvendahl, ledarskribent Svenska Dagbladet, Daniel Färm, chef tankesmedjan Tiden, Aida Badeli, språkrör Grön Ungdom och Martin Hallander, förbundsordförande KDU, innan Anders Danielsson, särskild utredare i Utredningen om en ny myndighet för
psykologiskt försvar (tillika landshövding i Västra Götalands län) inleder ett block om psykologiskt försvar. Danielsson kommer berätta om sin uppgift och förhoppningsvis ge några preliminära slutsatser såhär långt in i arbetet.

Efter Danielssons redogörelse diskuteras den relevanta frågeställningen Var går gränsen mellan propaganda och psykologiskt försvar? Panelen består av Olof Petersson, professor emeritus i statskunskap Uppsala universitet, Anneli Bergholm Söder, chef operativa avdelningen på MSB, Hanna Stjärne, VD SVT, Patrik Oksanen, journalist och författare och Benjamin Dousa, förbundsordförande MUF.

Därefter är det slut på programmet och konferensen bryter ut i avslutningsmiddag innan hemfärd onsdag morgon, helt enligt tradition under pågående partiledardebatt i riksdagen.

Programmet inklusive samtliga starttider finner du här. Diskussionerna på scenen i Sälen kommer att kunna följas direkt på Folk och Försvars hemsida. SVT Forum kommer också sända (direktsändning på eftermiddagarna och bandat på förmiddagarna, från kvällen före) liksom SR:s Studio Ett som brukar vara på plats. Vi som är delaktiga i Aftonbladet ledares podd Höjd Beredskap är också i beredskap för poddande från Högfjällshotellet. På sociala medier följer man konferensen genom #fofrk

 

 

Aurora 17 – två sidor av ett mynt

Det hade kunnat vara så att medierna fyllts med kritik mot det faktum att Försvarsmakten inte har genomfört en försvarsmaktsövning på mer än 20 år. Tänk er inslag och reportage där politiker (och för den delen även Försvarsmakten) ställs till svars för just detta. Istället aktiveras redaktionernas muskelminne: Med ambition att rapportera objektivt speglas två sidor, där den ena ibland påstår felaktigheter och jämförelsevis är mycket liten, men upphöjs i volym och betydelse så att dramaturgin kring Aurora 17 cirklar kring begreppet ”kontroversiell”.

Det hade också kunnat vara så, att vi hade fredsrörelser i landet som stod så grundade och genomtänkta i sina åsikter, att ”militarism” kritiseras konsekvent och lika intensivt varhelst – och varifrån – den än manifesteras. Det skulle faktiskt vara en ny nisch för en organisation att utveckla – och mycket mer krävande att bemöta än det relativiserande som nu pågår kring den svenska försvarsövningen.

Man behöver inte tycka lika när det gäller hur, eller ens om, ett land bör organisera ett militärt försvar. Ej heller är någon förhindrad att kritisera den säkerhetspolitiska linje som landets politiska majoritet har beslutat sig för. Detta är en rättighet som ytterst försvaret i själva verket försvarar.

Statsmakterna har dock en skyldighet att förklara för allmänheten hur försvars- och säkerhetspolitiken är tänkt, bland annat hur den hänger ihop med de utländska förband som bjudits in till medverkan i Aurora 17. Försvarsministern drar ett tungt informationslass och dyker upp i varenda kanal, liksom de gediget proffsiga soldater, sjömän och officerare jag har sett med mikrofoner under näsan se de senaste dagarna.

I den bästa av världar innebär övningen ett gigantiskt kunskapslyft hos allmänheten: Svensk försvarspolitik reagerar – om än sent och segt – på omvärldsutvecklingen, särskilt vad gäller ryskt agerande och kapacitet. Det svenska militära försvaret är tänkt att försvara oss – och eventuellt andra – gemensamt med andra. Dock utan garantier (särskilt inte från svenskt håll).

En annan dimension kring Aurora 17 rör det tydliga budskapet att förmåga nu återtas för försvar av Sverige. För alla insatta är det enkelt att se det internationella deltagandet och övning i att ta emot och lämna stöd till de utländska förbanden (värdlandsstöd), som en sida av ett mynt som innebär att den andra sidan av myntet innebär förmåga att ge stöd till andra och strida utanför Sveriges gränser, kanske till och med bortom närområdet.

Men risken är, som alltid, att enbart vissa delar hörs genom bruset. Kanske också de man helst vill höra: Nu är Försvarsmakten tillbaka på det egna territoriet och andra länder står i kö för att försvara oss.

Det kan leda till en pendelrörelse som skapar politiskt tryck för lösningar som bortser från myntets båda sidor – eller att en förbryllad allmänhet antingen ställs inför internationella insatser som man trodde var förbi, eller yrvaket upptäcker att den närmast förgivettagna idén om att vi kommer få hjälp utifrån har ett pris. Det finns inga gratisluncher och det handlar om att mejsla ut och investera i en försvarsmakt som omfattar även detta, dvs. interoperabel förmåga, förmåga till politiskt beslutsfattande, värden som har betydelse i materiel-, forsknings- och underrättelsesammanhang, samt förmåga att vara snabbt på plats på längre avstånd.

Följande går att läsa i Försvarsmaktens delredovisning av Perspektivstudien 2016-2018:

Fördjupade samarbeten med bland annat Finland, de nordiska länderna, USA och Nato kan förväntas bidra till att öka den säkerhetspolitiska tröskeleffekten. Den viktigaste faktorn för operativa samarbeten, oavsett om de är bi- eller multilaterala, är dock hur trovärdiga de är. De avgörande frågorna för trovärdigheten är vilken faktiskt militär förmåga som finns i samarbetet, hur troligt det är att denna ställs till förfogande, och hur snabbt detta sker. Endast ett samarbete som en potentiell angripare bedömer som trovärdigt bidrar till tröskeleffekten.

Till sist: En naturlig uppföljare i upplysningsverksamheten kring svensk försvars- och säkerhetspolitik, nu när vi ändå är pågång, är en kvalificerad diskussion med hanterandet av kärnvapenkonventionen i FN som utgångspunkt. Det är ett mycket pedagogiskt exempel om man känner för att provtrycka vår linje och retorik kring försvarssamarbeten. Björn Fägersten, Seniorforskare och chef för UI:s Europaprogram, har sagt det utmärkt på Twitter. Läs hans rant, här.

PS. Några nedslag i vad som sägs och skrivs: Patrik Oksanen har skrivit om Aurora 17 och Perspektivstudien. Försvarsmakten informerar. Svenska Freds uttalar sig enligt följande.  Bert Sundström, SVT, formulerar rysk synvinkel. GP rapporterar från Göteborg.

 

Almedalen 2017

Försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade kommer få sitt lystmäte tillgodosett i Almedalen. Antalet arrangemang som handlar om försvar och säkerhet (i vid mening) har ökat rejält de senaste åren och sprider sig över Visby på ett annat sätt än tidigare. Det beror naturligtvis på den över tid försämrade säkerhetspolitiska utvecklingen i kombination med ökad insikt om samhällets sårbarhet. Men det beror också på att samhällssäkerhetsfrågor står högt på den politiska och mediala dagordningen. Vidare är har kretsen berörda och inblandade breddats – på grund av formellt ansvar eller eget engagemang – genom den återtagna totalförsvarsplaneringen.

För den intresserade rekommenderar jag egna sökningar i kalendariet.  Prova att knappa in ”försvar” eller ”säkerhetspolitik” och begrunda utbudet.

Rent generellt uppmanas till närvaro vid Försvarspolitisk Arena och Folk och Försvars seminarier. Det förträffliga är att dessa seminarier även sänds på webben, så alla som inte är i Visby kan streama hemma i hängmattan. Botanisera även bland FOI:s seminarium, som bland annat behandlar hur vi hanterar det nya säkerhetsläget kring Östersjön tillsammans med ÖB Micael Bydén, FOI:s Carolina Vendil Pallin och Finlands ambassadör Matti Anttonen. Jag har inte hittat någon sammanställning av Försvarsmaktens egna arrangemang ännu, men om man söker på ”HMS Carlskrona” i kalendariet får man upp en rad intressanta ämnen som avhandlas på örlogsfartyget.

Vid sidan av offentliga seminarier hålls en rad interna möten, arbetsluncher och middagar med tillhörande föreläsningar och diskussioner samt mindre seminarium enbart för inbjudna. För egen del har tyngdpunkten i mina Almedalsåtaganden vägt över till denna typ av engagemang i år, men jag har också engagerats i två panelsamtal samt i ett antal modereringar av seminarium som jag ser mycket fram emot!

Tisdagen den 4 juli

Klockan 1145-1230 på Försvarspolitisk Arena modererar jag Sveriges Veteranförbund Fredsbaskrarnas seminarium ”Vad hände med veteranpolitiken efter veteranutredningen?” Vi ska bland annat diskutera hur bilden av internationell tjänstgöring påverkas av att det är så få ute i internationell tjänst just nu? Hur påverkas utvärderingar av exempelvis den nyligen genomförda av insatsen i Afghanistan? Samt, hur påverkas en debatt som ibland ställer internationella insatser i motsatsförhållande till satsningar på nationell förmåga? Vi diskuterar också vad som händer politiskt kring veteranutredningen och hur det är tänkt med det veterancenter inom Försvarsmakten som upprättas den 1 juli, med uppgift att samordna och utveckla veteranarbetet. Deltar gör Peter Hultqvist, Försvarsminister, Jonas Alberoth, Ställföreträdande generaldirektör, FBA och ledamot av Sveriges Veteranförbund Fredsbaskrarnas styrelse, Klas Eksell, Personaldirektör, Försvarsmakten, Karin Enström (M), Utrikespolitisk talesperson och vice ordförande utrikesutskottet och Anders Lindberg, Ledarskribent, Aftonbladet.

Den andra offentliga aktiviteten jag deltar i är också den första av två paneler under veckan. Den äger rum kl. 1330-1430 på Södra Murgatan 51, då Regionalt samverkansforum i Norrbotten tillsammans med Försvarsmaktsråd Skaraborg arrangerar ett seminarium under rubriken ”Ny plikt och rejäl försvarsupplysning – två delar av samma mynt”. Jag medverkar som fd. utredare av Försvarsmaktens personalförsörjning i panelen tillsammans med försvarsminister Peter Hultqvist, Sven-Erik Österberg, Landshövding i Norrbotten (tillika ordförande i Regionalt samverkansforum), Christina Malm, Generaldirektör vid Totalförsvarets Rekryteringsmyndighet, Leif Walterum, Kommunalråd i Skövde, Klas Eksell, Försvarsmaktens personaldirektör samt Svante Wegner, Kommunikationsdirektör vid Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB).

Klockan 1530-1615 äger DXC:s seminarium om ”Robust kommunikation i totalförsvaret för att möta krigets krav” rum, även detta på Försvarspolitisk Arena. Det är Harri Larsson, Strategichef Försvars och Nationell säkerhet på DXC, som jag har samarbetat med i Almedalen under flera år, som ser till så att en rad kunniga personer diskuterar det faktum att cyberområdet ger en angripare inom hybridkrig stora möjligheter att attackera kritisk infrastruktur och samtidigt dölja varifrån angreppet kommer. Frågeställningen är bland annat: Samhällets beroende av fungerande internettjänster gör oss sårbara. Hur skapar vi ett robust totalförsvar som kan möta dessa hot? Deltar gör Richard Oehme, Chef för verksamheten för cybersäkerhet och skydd av samhällsviktig verksamhet vid Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), Peter Sandwall, Generaldirektör för Försvarsmakten, Lars Hedström, Chef för Institutet för högre totalförsvarsutbildning vid Försvarshögskolan samt Mats Nordqvist, VD och grundare Udinova AB. Nordqvist är även fd teknisk chef på FRA.

Onsdagen den 5 juli

Klockan 0930-1015 modererar jag ett seminarium som arrangeras gemensamt av Säkerhetspolisen, MUST och FRA. Det är de tre cheferna som medverkar, dvs. Anders Thornberg, Säkerhetspolischef, Dag Hartelius, Generaldirektör FRA och Gunnar Karlson, Chef MUST. Under rubriken ”Cyberhot och it-angrepp – med samverkan förbättrar vi skyddet” diskuteras ökade krav på att skydda myndigheter och företag mot elektroniska angrepp när det säkerhetspolitiska läget i Europa har förändrats och hotbilden mot Sverige är annorlunda i dag än för bara några år sedan. Vilka intressen har angriparna? Och hur kan vi skydda oss? Seminariet äger rum på Hästgatan 2.

Länsstyrelserna i samverkan tar ett ambitiöst totalförsvarsgrepp genom tre seminarium i länsstyrelsens trädgård under onsdagseftermiddagen. Seminarierna är fristående med den gemensamma överrubriken Spioner, sårbarhet och Sveriges säkerhet. Jag modererar samtliga med början kl. 1300-1345, då det första, ”Hotbild, påverkan, försvarsvilja”, går av stapeln. Seminariet handlar om hur den aktuella säkerhetspolitiska situationen och hotbilden bedöms av Säkerhetspolisen och den Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, samt hur medborgare och verksamheter – särskilt skyddsvärda sådana – kan och bör förhålla sig till detta. Deltar gör Gunnar Karlson, Chef MUST, Ann Enander, Professor vid Försvarshögskolan och Anders Thornberg, Säkerhetspolischef, Säkerhetspolisen.

Det andra seminariet äger rum kl. 1400-1445 och kallas ”Uppdrag, resurser, ambition”. Seminariet fokuserar på vilka utmaningar som ligger framför oss när vi bygger Sveriges nya totalförsvar och hur ska vi arbeta tillsammans. Chris Heister, Landshövding, Stockholms län, Konteramiral Jonas Haggren, Chef för ledningsstabens inriktningsavdelning vid Försvarsmakten, Niklas Nordgren, Beredskapsdirektör, Länsstyrelsen Halland och Nils Svartz, Vikarierande generaldirektör, MSB redogör för hur deras respektive organisationer arbetar med dessa frågor och vilka utmaningar de ser framåt, samt vilka förutsättningar de ser att det civila samhället har när det gäller att stödja Försvarsmakten under höjd beredskap och krig. Försvarsmakten och MSB:s senaste ”grundsynsrapport” kommer naturligen också att beröras.

Under det tredje och sista seminariet, ”Regeringen, besluten, pengarna”, kommer försvarsminister Peter Hultqvist möta personer som själva är representanter för och/eller viktiga delar av det svenska totalförsvaret. Vilken är den samlade bilden av totalförsvaret, var står vi i arbetet och vad kommer från regeringen framöver? De som delger sin lägesbild och diskuterar med försvarsministern är Peter Molin, länsråd Länsstyrelsen Gotland, Ola Slettenmark, Samordningschef, Samverkan Stockholmsregionen (TBC),  Boel Godner (S), ledamot i SKL:s styrelse, KSO Södertälje kommun och Anna Dahlberg, politisk redaktör på Expressen. Seminariet startar 1500 och slutar 1545.

Det sista offentliga seminariet jag deltar i äger rum kl. 1645-1730 på Försvarspolitisk Arena. Under ledning av Ronny Modigs, Institutionschef vid den Militärvetenskapliga institutionen på Försvarshögskolan, diskuteras under rubriken ”Så ska vi attrahera unga till försvaret”. Fokus ligger på officersförsörjningen (vilket är helt avgörande för Försvarsmakten, min anm.). Medverkar gör Ewa Skoog Haslum, Vicerektor, Försvarshögskolan, Klas Eksell, Personaldirektör, Försvarsmakten, Lars Fresker, Förbundsordförande, Officersförbundet samt undertecknad.

Ser fram emot att träffa många försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade och engagerade under veckan!

Bilderna är några nedslag från Almedalsveckan 2016.

Inför Rikskonferensen

På söndag drar Folk och Försvars årliga Rikskonferens igång. Första gången jag deltog var som ledamot i Försvarsutskottet, år 1995 – en annan tid. Detta är dock ett lindrigt tidsperspektiv om man jämför med det faktum att det iår är precis 70 år sedan den allra första Rikskonferensen gick av stapeln (1946 i Ånn).

Om man vill studera hur det försvars- och säkerhetspolitiska frågorna har diskuterats över tid i Sverige – ur vilka vinklar, avgränsningar, genom vilka intressenter och vilka personer som har varit banerförare för olika frågor – är programmen från konferenserna en mycket precis seismograf över den försvarspolitiska jordskorpan. Perspektivet har stadigt vidgats, vilket även årets program vittnar om. Ett gott betyg till arrangören är när man har svårt att plocka ur guldkornen därför att de är så många, men här följer i alla fall några kommentarer till det som utspelar sig under dagarna:

Söndag 10 januari

Utrikesminister Margot Wallström talar under rubriken ”Sveriges bidrag till en säkrare värld” innan Lettlands president,  Raimonds Vejonis, fokuserar på Östersjöregionen. Därefter följer en panel om ”Närområdet och Sveriges säkerhet” bestående av Kenneth G Forslund, ordf. utrikesutskottet (S), Karin Enström, vice ordf. utrikesutskottet (M), Gunilla Herolf, ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademien och Anna Wieslander, stf. direktör Utrikespolitiska institutet. Ingen av dessa personer är konfrontatoriska demagoger utan resonerande och kunniga i sak och det lär bli en intressant diskussion om man lyssnar efter nyanser (som kan vara väl så skarpa).

Eftermiddagen fortsätter med Syrien – ryska strategier och konsekvenser för Europa, med Ann Dismorr, enhetschef MENA, Utrikesdepartementet och Gudrun Persson, forskningsledare FOI. Det är en from förhoppning, jag vet, men jag hoppas att de kan ge oss någon ljusglimt att gripa tag i, vilket förövrigt även gäller nästa programpunkt; ”Operativa insatser för människor på flykt”, som Ulrika Årehed Kågström, generalsekreterare Svenska Röda Korset och Kenneth Neijnes, regionchef Nordost Kustbevakningen, tar sig an.

Strax före 1700 kommer alla som på olika sätt är inblandade i opinionsbildning lystra till Helena Lindberg, generaldirektör MSB, när hon berättar om årets upplaga av Opinioner – en oundgänglig överblick över hur allmänheten ser på relevanta frågeställningar inom samhällsskydd, beredskap samt försvars- och säkerhetspolitik. Frågeställningarna är med några undantag desamma som tidigare år, varför man får en mycket belysande överblick över förändringar över tid.

Fjolårets upplaga finner man här, där man bland annat kan läsa att det mellan mellan 2013 och 2014 skedde en signifikant förändring i bedömningen av hur den militära hotsituationen i vår närhet kommer att förändras. Drygt 60 procent av de tillfrågade ansåg att den har blivit otryggare om 10 år (en ökning med nästan 20 procentenheter jämfört med mätningen 2013 och en gigantisk förskjutning från början av 2000-talet, då motsvarande andel låg runt 15 procent). Med tanke på att både utrikes- och försvarsministern finns på plats i Sälen, blir det intressant att se vad undersökningen visar om den förda försvars- och utrikespolitiken. Förra gången ansåg knappt 60 procent att utrikespolitiken var mycket eller ganska bra, medan ungefär 30 procent ansåg motsatsen (vilket ändå var en positiv förskjutning i opinionen). När det gäller den förda försvarspolitiken uppgav drygt 30 procent att de tyckte den var mycket eller ganska bra medan 55 procent ansåg att den var mycket eller ganska dålig. Vidare ökade stödet för ett militärt försvar signifikant från 2013 till 2014 (drygt 60 procent ansåg att vi absolut bör ha ett sådant och den andelen lär av allt att döma inte ha minskat sedan dess). För egen del blir det också intressant att jämföra fjolårets undersökning med den nya i den del som handlar om värnplikt. Andelen som föredrog ett värnpliktsbaserat försvar uppgick till 55 procent 2014. Utöver denna specifika fråga kommer jag omedelbart bläddra fram till avsnitten om allmänhetens inställning i skilda säkerhetspolitiska frågor, som t.ex. inställning till Sveriges förda försvars- och utrikespolitik, inställning till Sveriges deltagande i militära insatser utomlands, inställning till vilken typ av militärt försvar Sverige bör ha och svenskarnas försvarsvilja. Jag hoppas också att MSB även iår har valt att redovisa delar av de norska och finska opinionsstudierna, som i delar utgjorde en skarp kontrast till svensk opinion i fjolårets utgåva.

Efter opinionsgenomgången handlar det om ”Globala förändringar – kollektiv respons” i de politiska ungdomsförbundens tappning. Philip Botström, förbundsordförande SSU, Sara Skyttedal, förbundsordförande KDU och Rasmus Törnblom, förbundsordförande MUF, tar sig an detta.

Dagens avslutas med en av konferensens enligt mitt tycke viktigaste programpunkter, nämligen ”Ny säkerhetsstrategi för Sverige: vad bör en sådan innehålla?”. Hans Dahlgren, statssekreterare för utrikes- och EU-frågor hos statsministern, inleder, innan gemensam diskussion med Björn Fägersten, forskare Utrikespolitiska institutet, Dennis Gyllensporre, chef Ledningsstaben Försvarsmakten och Linda Kazmierczak, beredskapsdirektör Kronobergs län. Det är intressant i sig att rubriken lyder ”bör innehålla” och inte ”innehåller”. Jag tror nämligen auditoriet förväntar sig en rejäl genomgång från Dahlgrens sida av vad som har hänt i det arbete som aviserades från statsministerns sida redan för ett år sedan, dagen efter fjolårets Rikskonferens (nämns i slutet på följande bloggpost). Panelens sammansättning borgar för relevanta medskick.

Måndag 11 januari

Måndagen är en försvarspolitisk julafton. Försvarsminister Peter Hultqvist inleder om ”Svenskt försvar” för att sedan följas av ÖB Micael Bydén under rubriken ”Ett starkare försvar – utmaningar och möjligheter”. Hela salen i Sälen lyssnar särskilt efter nya budskap eller förändrade skiftningar gällande den verksamhet man representerar på plats. Ord vägs och jämförs med tidigare tal. Men på ett mer generellt plan handlar det mycket om vilken bild dessa personer vill sätta. De specialintresserade är ofta speciellt intresserade av hur verkligheten beskrivs, eller med andra ord: Försvarsministern och ÖB – och särskilt eventuella nyansskillnader dem emellan – kommer nagelfaras. Hultqvist var varm i kläderna redan när han tillträdde som försvarsminister och Sälen är hans hemmaplan i flera avseenden, medan det är ÖB:s första framträdande och därmed ett mycket definierande tillfälle för hur han vill beskriva Försvarsmakten. En del av ”Försvarssverige” hoppas alltid att den främste företrädaren ska läxa upp politiken och säga som det är (vilket ofta betyder att säga det man själv tycker eller upplever). En annan del lyssnar oroligt efter dissonanser mellan regeringskansli och myndighet och ser svåra tider framför sig om det osar krut runt minister och överbefälhavare. Som vanligt sköts i förlängningen förtroendefrågan bäst sinsemellan och mellan företrädare och allmänhet, om man landar någonstans däremellan. ”Skönmålning” har försvarsministern tillträtt på att göra upp med och underhållningsvåld kan vara spännande en stund, men det är värt att påminna om att ÖB har en signalfunktion som omfattar mer än den nationella dimensionen.

Högaktuellt är frågan om civilt försvar och Helena Lindberg, generaldirektör MSB, ger konferensen en efterlängtad lägesbild. Den kommer att vara lika uppfordrande som tydlig, om jag känner generaldirektören rätt. Senare under eftermiddagen fokuserar konferensen på den finska modellen och ”Förmåga och förankring”. Jarmo Lindberg, kommendör för Försvarsmakten Finland, talar om detta innan det blir olika perspektiv på svensk förmåga i en osäker värld, genom Johan Wiktorin, ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademien, Charly Salonius Pasternak, forskare Utrikespolitiska institutet, Finland och Jan Joel Andersson, Senior Analyst EUISS. Ser mycket fram emot att lyssna till dessa experter innan politiken återinträder på scenen iform av Anna Kinberg Batra, partiledare (M) som ska tala om ”Utmaningar för svensk säkerhetspolitik”. I detta tal kommer möjligen bärkraften för försvarsöverenskommelsen tona fram. Vilken signal ger oppositionsledaren när det snart är halvtid i mandatperioden?

Efter Kinberg Batra är det min tur på scenen i egenskap av särskild utredare för Försvarsmaktens personalförsörjning. Under en kort kvart ska tre aktuella utredningar presenteras och vid min sida har jag de eminenta utredarkollegorna Ingemar Wahlberg, särskild utredare materiel- och logistikförsörjningen och Krister Bringéus, särskild utredare Sveriges internationella samarbeten inom försvars- och säkerhetspolitik. Ingen av oss kommer kunna berätta om några slutsatser eller resultat under pågående arbete – det vore oklokt av många skäl – men något om våra stötestenar och särskilda utmaningar kommer vi förhoppningsvis hinna säga. Vi kommer inte läsa högt ur direktiven, de kan man läsa på egen hand.

Efter utredningarna blir det försvarspolitiska vägval och olika prioriteringar: Allan Widman (L), ordförande försvarsutskottet, inleder och sedan diskuterar han och Hans Wallmark (M), ledamot försvarsutskottet, Jakop Dalunde (MP), ledamot försvarsutskottet och Mikael Jansson (SD), ledamot försvarsutskottet.

Mot slutet av eftermiddagen är det frågor om terrorism och våldsbejakande extremism på programmet. ”Att motverka terrorism: lägesbild och åtgärder” med Anders Thornberg, chef Säkerhetspolisen och Marie Benedicte Bjørnland, sjef Politiets sikkerhetstjeneste Norge. Därefter följer ”Våldsbejakande extremism: erfarenheter och vägen framåt” med Mona Sahlin, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, som inleder en diskussion mellan henne och Bettan Byvald, socialarbetare Angered, Abd al Haqq Kielan, imam vid Eskilstuna Stora Moské, Magnus Ranstorp, Försvarshögskolan och Quality Manager EU RAN samt Heléne Lööw, docent i historia Uppsala universitet. Hela detta block är naturligtvis både intressant och högst relevant – och även här får man gratulera Folk och Försvar till att lyckas engagera centrala personer. Kvällen avslutas med journalistikens förutsättningar när det gäller rapportering i kris och krig. Martin Schibbye, redaktör Blank Spot Project, Anna-Lena Laurén, SvD:s Rysslandskorrespondent och Jonathan Lundqvist, ordförande Reportrar utan gränser, delar med sig av erfarenheter på området.

Tisdag 12 januari

Hela tisdagen ägnas åt olika aspekter av sårbarhet och säkerhet i samhället. Inrikesminister Anders Ygeman (S), kommer prata om vision och åtgärder innan Ebba Busch Thor, partiledare (KD) tar sig an hur vi ska skydda oss i ett sårbart samhälle. Det är utmärkt att ledamöterna i Försvarsutskottet debatterar och samtalar om hur samhällets motståndskraft kan stärkas, och i Sälen är det Daniel Bäckström (C), ledamot försvarsutskottet, Stig Henriksson (V), ledamot försvarsutskottet, Kalle Olsson (S), suppleant försvarsutskottet och Mikael Oscarsson (KD), ledamot försvarsutskottet som gör det. De kommer med all säkerhet berätta om insikter från den öppna utfrågning om den enskildes ansvar i kris eller krig som utskottet arrangerade i december.

Därefter berättar Erik Wennerström, generaldirektör Brå om den nationella trygghetsundersökningen och Dan Eliasson, rikspolischef  talar på temat ”Hur svarar Polisen på dagens utmaningar?” innan han deltar i en diskussion om vår trygghet och säkerhet med Manne Gerell, kriminolog Malmö högskola, Lena Nitz, ordförande Polisförbundet och Lasse Wierup, reporter Dagens Nyheter.

Omvärlden flyttar in i Högfjällshotellet på ett med all säkerhet drabbande sätt genom en lägesbild över människor på flykt. Christer Zettergren, rådgivare åt GD Migrationsverket, levererar den. Därefter följer en paneldiskussion om ”När samhället prövas: ansvar och beredskap” med Helena Lindberg, generaldirektör MSB, Maria Bergstrand, enhetschef FOI, Fredrik Bynander, vetenskaplig ledare CRISMART, Försvarshögskolan, Ida Texell, förbundsdirektör Brandkåren Attunda och Annette Rihagen, ordförande FOS. Efter denna panel ger förbundsordföranden Hanna Cederin, Ung vänster, Henrik Edin, LUF, Magnus Ek, CUF och Lorentz Tovatt, språkrör Grön Ungdom, sina perspektiv.

Den allra sista programpunkten blir också en av de mest intressanta. Regeringens populäraste ministrar, Peter Hultqvist och Anders Ygeman, uppträder gemensamt – vilket är lika symboliskt som välgörande – för att redovisa regeringens avsikter och ambitioner vad gäller ett modernt totalförsvar.

För övrigt…

Vid sidan av programmet på scenen, modererat av förträffliga moderatorn Pernilla Ström, kommer som vanligt spänningen vara stor inför vad Mikael Holmström, DN, enligt god Sälen-tradition publicerar som sedan diskuteras i pauser, skidliftar och barer under konferensen.

Eftersom ”alla” i sektorn är på plats är det många som, likt mig själv, passar på att ha möten med personer som annars har svårt att få ihop kalendrar. Jag ser fram emot att för utredningens räkning diskutera Försvarsmaktens personalförsörjning med flera personer och organisationer som är centrala för fortsättningen.

Hela konferensen webbsänds på Folk och Försvars sajt och twitteraktiviteten brukar vara omfattande, på #fofrk. Häng med!

Hultqvistdoktrinen

Det började med en debattartikel av socialdemokraterna Åsa Lindestam och Olle Thorell i VLT den 18 augusti. En ny S-linje i Nato-frågan lanserades lite försiktigt, med ledamöterna i Försvars- och utrikesutskottet som förtrupp. De slog direkt mot moderaternas kvardröjande akilleshäl: Det som hände respektive inte hände under den moderatledda regeringen:

Regeringen utvecklar samarbetet med Nato på ett tydligare sätt än den gamla moderatledda regeringen någonsin gjorde. Den socialdemokratiskt ledda regeringen har valt att vara så konkret som möjligt i samarbetet med Nato för att göra det som är bäst för Sverige och vårt närområde. (…) Moderaterna gjorde under sina åtta år vid makten i princip ingenting för att konkretisera Sveriges samarbeten på det sätt som nu sker. (…) Vi kan konstatera att det krävs en socialdemokratiskt ledd regering och en socialdemokratisk försvarsminister för att bryta åtta år av ständiga moderata nedskärningar av försvarsmaktens resurser. Det är också under en socialdemokratisk försvarsminister som Sverige på allvar reglerar relationerna med Nato och utökar det bilaterala samarbetet med våra nordiska grannar och USA.

I sak förflyttades argumenten mot ett medlemskap från den tidigare skalan med allt från kärnvapen till vad som generellt kan kallas ”Sverige ska vara en oberoende röst”-argument, till att det hela handlar om en praktisk sak som dessutom har att göra med att hantera en försämrad säkerhetspolitisk situation. Minns att det tidigare har låtit att om Sverige inte gick med i Nato under det kalla kriget, så varför skulle vi gå med nu? (läs: Om vi inte gick med när krigsrisken var närvarande, varför i hela friden skulle vi gå med när freden är här).

Nu vänder S uppochner på det och säger i princip att situationen är så allvarlig och att förloppet kommer gå så snabbt att ett Natomedlemskap inte hjälper:

(…) vid en krissituation i vårt närområde skulle Nato inte spela någon roll den första kritiska tiden. Den byråkrati och de beslutsregler som styr Nato och reglerar formerna för dess olika insatser förhindrar ett omedelbart militärt agerande. Vid en krissituation i vårt närområde är det i stället upparbetade bilaterala samarbeten som kommer att vara avgörande. På grund av omvärldsläget fördjupar därför regeringen nu bilaterala samarbeten med Finland, Danmark, de baltiska staterna och USA.

Jag ska strax återkomma till vad det innebär för Nato-diskussionen. Men först kan vi konstatera att vurmande för svenskt-amerikanskt samarbete inte är något nytt i sak. Vi känner till de historiska relationerna, om än dolda. Till det kommer att Försvarsberedningen genom åren har uttryckt sig lika glasklart som kontroversiellt (i vänsterpartierna) om relationerna. Senast lät det såhär:

Sveriges bilaterala samarbete med USA är av stor betydelse, särskilt mot bakgrund av USA:s militära förmåga och det tekniska kunnandet samt landets viktiga roll i internationella operationer och i Nato. Det ligger i svenskt intresse att upprätthålla och ytterligare fördjupa den bilaterala relationen till USA. Eftersom USA är världsledande avseende militär förmågeutveckling ska detta område vara prioriterat för Sveriges försvarssamarbete i relationen med USA. Övergripande ändamål ska vara att förstärka försvarsmaktens förmåga kopplad till interoperabilitet, förmågeutveckling, övningar och utbildning, materielsamarbete, forskning och utveckling samt internationella operationer.¹

Och från den amerikanska sidan kom de tydligaste signalerna (i offentlighetens ljus) under president Obamas Sverigebesök i september 2013. Obama kallade Sverige för en av USA:s ”närmaste partners” och signerade ett nytt säkerhetssamarbete, även omfattande de andra nordiska länderna, under namnet U.S.- Nordic Security Dialogue:

We recognize the importance of cooperation between our countries in building comprehensive security and addressing security issues in the 21st century, including terrorism, the proliferation of weapons of mass destruction, illicit international arms trade, and threats to cyber security.  We also recognize that we must address these challenges in a manner that respects our most cherished values and protects universal human rights and fundamental freedoms, which are at the foundation of all flourishing democracies.  We note the need to continue to strengthen our countries’ important contributions to regional, transatlantic, and international forums, including in the EU, NATO, and NATO Partnership context.  We recommit to continuing and expanding our security, recognizing that this cooperation – with and among the Nordic countries, with other regional partners, including especially the Baltic states, and in transatlantic and international fora – will be crucial to our success.

Hultqvist håller de i partiet mycket kort, som är kritiska till det svensk-amerikanska samarbetet och/eller USA över huvud taget. Samma sak gäller kritiker i Miljöpartiet och det känns som en annan värld nu, jämfört med formuleringar om att ”En rödgrön regering kommer att kräva att USA avvecklar sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser.”

Tillbaka till den svenska inrikespolitiska debatten: Det är naturligtvis min subjektiva bedömning, men Hultqvist argumentationsgrepp är inget närmande till Nato-medlemskap utan närmast tvärt om. Detta är hans alternativ och hans svar på både utrednings- och anslutningskrav. Han lägger det på verkstadsbogen och säger att han gör något konkret i den här allvarliga situationen istället för en massa teoretiska övningar av olika slag (läs det på dalmål).

Det verkar dock som att många ser det som en öppning – eller möjligen hoppas så hårt på det att den materialiserar sig i texten bara därför. Jag tror att Hultqvist är övertygad om att en anslutning vore kontraproduktivt utifrån svenska intressen, vilket är viktigare för honom än tidigare S-reflexer kring alliansfrågan. Hur klok denna inställning är, är öppet att diskutera – inklusive hur man ska se på eventuella hänsynstaganden som har med förväntade reaktioner från Moskva att göra. Men man ska inte missta sig i fråga om att det ligger övertygelse bakom.

Hultqvist alternativ, eller med andra ord hans svar på moderaternas allt starkare krav kring Nato, faller fint in i den svenska opinionen. Vi har som bekant gärna USA i ryggen – det finns en stark och uppmätt uppfattning att vi hur det än står till med alliansanslutningar ändå kommer få militärt stöd om det smäller – men vi vill inte ge så starka utfästelser om det omvända att vi signerar medlemskap i Nato.

Vi vill ha hjälp, men bestämma själva. Det är ungefär som med kriget; det finns en föreställning om att Sverige alltid kan välja huruvida vi blir indragna i militära konflikter eller ej.

Om Hultqvist lyckas övertyga medborgarna om att han har säkrat snabbare militärt stöd, från USA och/eller våra kära nordiska grannar, än vad ett medlemskap kan ge, ja då får moderaterna uppförsbacke i debatten. Det är dessutom listigt att göra den offensiven nu. Socialdemokraterna vet att försvarsuppgörelsen håller de ingående partierna låsta på så sätt att det inte framstår så klokt att gå till storms mot en försvarspolitik man skrivit under på, både vad gäller inriktning och resurser. Således är Nato-frågan den enda fråga där de borgerliga partierna har en reell konfliktyta att spela på, vilket gör att den (synd nog) närmast blir allenarådande i försvarsdebatten framöver.

Det märks på olika sätt. Märkligt dåligt uppmärksammat är nämligen det faktum att nästa val blir ett Nato-val. Moderaterna har genom de försvars- och utrikespolitiska talespersonerna Hans Wallmark och Karin Enström deklarerat följande:

Regeringen måste släppa taget om den svenska militära alliansfriheten och snarast sätta upp en färdplan mot ett svenskt Nato-medlemskap med målet om en ansökan nästa mandatperiod.

Hultqvist vet att den tidigare S-linjen – i synnerhet så som den har låtit och tolkats från Wallström och Löfven – inte fungerar. Dessutom har han som sagt en egen övertygelse i frågan, som bottnar i annat än ”fria ytor”. Därav fortsatt inskärpande av det bilaterala USA- spåret, idag på DN-debatt:

I den tid vi nu lever i utgör kombinationen av att stärka det egna försvaret och multi- och bilateralt samverka med andra länder och organisationer den naturliga utvecklingen av alliansfriheten. Vi vill inte bidra till att påverka säkerhetsordningen i vår del av Europa genom att i tvära kast lägga om Sveriges säkerhetspolitiska doktriner. Vi vill heller inte agera så att vi påverkar andra länder till att förändra sina. Vi har valt en samarbetslinje och inte en medlemslinje i förhållande till Nato.

Moderaternas främsta motargumentationslinje är rimligen att bilaterala överenskommelser inte är något alternativ till Nato-medlemskap, samt att det faktiskt är något som även S har ansett fram till nu – om än med särskild koppling till det nordiska samarbetet. Man har politiskt varit överens om att bilaterala samarbeten inte ersätter utan kompletterar samarbeten inom EU och Nato. Detta är även något som ambassadör Bertelman, som utredde Sveriges internationella samarbeten, har kommit fram till.

Bertelman för även ett resonemang om USA i sin utredning, som illustrerar den svagaste punkten i Hultqvist linje. Han skriver bl.a.:

Det är mot denna bakgrund inte förvånande att den amerikanska administrationen – samtidigt som den ägnar sig åt att återförsäkra sina Natoallierade – ser över hela floran av åtaganden som man har världen över. Man försöker skapa klarhet kring vilka åtaganden som är väsentliga för den egna trovärdigheten och för sina allierades trovärdighet. Det pågår en reflexion kring vad som utgör bindande åtaganden och vad som inte gör det. En sådan strävan till ökad klarhet är naturlig i en situation som präglas av ökade sparkrav, växande knapphet på operativa resurser och konkurrerande anspråk vad gäller deras möjliga användning. På samma sätt framstår den växande amerikanska otåligheten med de europeiska allierades egna otillräckliga försvarsansträngningar som förståelig. Den amerikanska dominansen beträffande operativ militär förmåga – och den dramatiska nedgången i motsvarande europeiska förmåga – har som konsekvens att de Natomedlemmar som känner sig utsatta för hot i första hand litar till att en god relation till USA skall utgöra grunden för deras säkerhet. Nato är en politisk, mellanstatlig organisation, baserad på enhälligt beslutsfattande. Det finns därför farhågor att det kommer att krävas lång tid för att finna ett svar på en aggression, som dessutom kan vara diffus, asymmetrisk och svårdefinierbar. Det bilaterala förhållandet till USA förblir därför en central fråga för många Natomedlemmar parallellt med allianstillhörigheten. För svensk del torde något liknande gälla, fastän utanför alliansen och utan åtaganden. Det i sin tur betyder att vi är mer beroende av USA:s välvilja utanför Nato än som medlem av alliansen (min kursiv.).

Lite mer brutalt uttryckt skulle man kunna säga att USA bestämmer och skyddar Sverige i den utsträckning man behöver för att de egna stridskrafterna ska kunna operera med anledning av åtagandena i art.5, om ömsesidiga försvarsgaranter.

Nu kan det ju förvisso vara så att det inte anses göra så mycket, att Sverige är mer beroende av USA som partner än som alliansmedlem. Här finns ju en tradition på området. Men det är ändå en argumentation som kan väcka upp nyss nämnda samarbetskritiker. Frågan är bara vad de ska göra med den informationen, om man fortsatt avvisar medlemskap. Han kan sitt parti, Hultqvist.

En annan faktor är de kremlska reaktionerna på de svenska vägvalen. Ett starkt svenskt-amerikanskt samarbete irriterar inte Ryssland på samma sätt som Nato-öppningar. Det är som med EU-samarbetet inom säkerhetspolitiken: Det bedöms inte vara avgörande när det smäller.

Hultqvistdoktrinen ruskar om invanda argumentationslinjer på båda sidor om alliansfrågan och det är bra och välgörande i sig. Bara det att socialdemokraterna ska orientera sig i en argumentation som inte bygger på ett slags ideologiskt nej, utan på argument som rent teoretiskt kan förändras om Nato skulle komma till rätta med sina problem att fatta beslut och agera (för att tala med Hultqvist), är omvälvande.

På den andra sidan gäller det att välkomna de delar som skriver under på vad man har hävdat i många år istället för att gnälligt säga ”så sade ni minsann inte förut” eller ”jaså har kärnvapennationen USA blivit poppis nu” etc., ty en sådan diskussion tjänar varesig moderaterna eller debatten på.

Kanske vi ändå kan få  en ordentlig debatt ett vettigt samtal om Sveriges säkerhetspolitiska linje framöver, utan att den går i samma låsta hjulspår som tidigare? Om det blir en Nato-val den 9 september 2018 är det helt nödvändigt. Utan tvivel är man inte klok, men låt oss hoppas!

¹ Ds 2014:20. Försvaret av Sverige. Starkare försvar för en osäker tid, s 97

Håll (rätt) gräns!

Sakta steg statsminister Löfvens uttalanden i Sydsvenskan förra veckan mot den nationella scenen och med stigande förvåning – för att inte säga bestörtning – sjunker resonemanget in.

Trots en samfälld borgerlig begäran om att åtminstone utreda ett medlemskap sade regeringen tvärt nej.

– Den frågan är digital. Vi ska vara militärt alliansfria. Vi ska inte gå med i Nato. Då finns det ingen anledning att utreda det.

Varför är det hugget i sten att Sverige inte ska gå med i Nato?

– För att det inte skulle tillföra oss någon säkerhet i närområdet. Det skulle tvärtom skapa mer osäkerhet. Det är bra att Sverige och Finland är alliansfria. Då har du två geografiska ytor fria. Det är inte bra om två militärallianser har direktkontakt, säger Löfven.

När det gäller NATO-utredning är resonemanget fullt logiskt om man står för S linje i frågan och är övertygad om att den inte ska eller bör förändras. Löfven har helt rätt: Om man anser att den fastslagna militära alliansfriheten ska gälla (oavsett allt annat, får man förmoda), varför ska man då utreda saken?

Man kan såklart ha synpunkter på den inställningen. Jag har det. Men ett argument kan jag bjuda nej-sidan på: Om inte S under några förhållanden tänker medverka till att föra Sverige in i NATO, då skulle en utredning ge falska förespeglingar om motsatsen. Dessutom skulle ett förnyat nej efter utredningen tolkas som ett än starkare svenskt avståndstagande till medlemskap. Och ett upplevt uppdaterat nej vore mer skadligt än det nuvarande läget. Vad gäller samarbetspartierna i den försvarspolitiska överenskommelsen, lär de dock skruva sig i plågor med tanke på hur man har försökt beskriva uppgörelsen i den delen. Men det är ändå en annan historia.

Detta resonemang bygger dock på att det nuvarande läget (läs: mer diffusa uppfattningar om den militära alliansfrihetens förtjänster) inte är samma sak som att Sveriges högste politiska ledare signalerar undergiven acceptans för ryska synpunkter på våra säkerhetspolitiska vägval, underliga resonemang om två (?) militärallianser mot varandra och buffertzontänkande. Det är inte bara olyckligt utan direkt skadligt. Statsministerns resonemang kan inte förklaras eller viftas bort, vilket Bo Theutenberg gör upp med här och det är inte heller första gången som en daterad världsbild/mystiska gränsdragningar manifesteras i offentligheten. Vi minns utrikesminister Wallströms ord i januari:

– Menar man att vi blir säkrare om Natos gräns går vid Sveriges gräns gentemot Ryssland?

Läget är ganska förtvivlat. Det verkar som om Löfven och regeringen 1. inte har studerat kartor och NATO:s utveckling de senaste åren och 2. saknar folk som har jobbat med säkerhetspolitik (inom det militära området) det senaste decenniet. Det sistnämnda kan exemplifieras: Urban Ahlin är talman och Oscar Stenström är statssekreterare hos närings- och innovationsministern. Statsministerns och utrikesministerns resonemang står dock i bjärt kontrast till de säkerhetspolitiska delarna i den försvarspolitiska proposition som nu ligger på riksdagens bord. Försvars- och utrikespolitiken måste hänga ihop och budskapen måste inte bara ligga i Sveriges intresse utan vara samstämmiga i centrala delar.

Om det nationella säkerhetsrådet inte hade bestått av ministrar i Löfvens regering, hade det sammankallats på mindre uppseendeväckande grunder än hans funderingar i Sydsvenskan. Det vore en investering att inleda nästa sammanträde med en dragning av Geo SE (Försvarsmaktens stödenhet för kartor och geografisk information). Det är nämligen bra om man ser samma sak när man blickar utanför Sveriges gränser. Därefter bör försvarsminister Hultqvist på Hultqvistskt vis säga som det är. Det vore särskilt bra om denna dragning ägde rum innan nästa kontakt mellan Sverige och Finlands nya regering, där – beroende på resultat i Helsingfors – Sverige en tid framöver eventuellt axlar det institutionella minnet av det finsk-svenska militära samarbetet. Om det skulle föras liknande resonemang där som här, är det svårt att vara optimistisk.

. . . . . . . .

Moderata riksdagsledamöter agerar med en interpellationsdebatt att se fram emot (Karin Enström) och skriftlig fråga (Sofia Arkelsten).

Patrik Oksanen skriver om saken, liksom Sten Tolgfors och Jesper Värn. Först ut att uppmärksamma intervjun med Löfven var Fredrik Johansson, gästbloggare hos SvD (även länkad ovan).

 

Läget i stort

Svensk politik har gått i baklås och det innebär naturligtvis en lång rad konsekvenser inom alla möjliga politikområden – samt för medborgarnas långsiktiga förtroende för både partier och politiker. Detta sker samtidigt som den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet fortsätter att förvärras vad gäller allt från högt tonläge mellan US och Ryssland över INF-avtalet till ännu ett exempel på farlig rysk arrogans i luftrummet. Det är trångt över, på och i Östersjön och det får anses vara en tidsfråga innan en allvarlig händelse inträffar. Vid sidan av detta sker störningar i samhället som får vaksamma att höja ett varnande finger.

Känslan av att tryggheten krymper växer.

Regeringens svar på läget levereras genom den populära försvarsministern Peter Hultqvist (S), som har fått regeringen att fatta beslut om att ge Försvarsmakten rätt att kalla in krigsplacerad personal till repetitionsutbildning med stöd av pliktlagen. Beslutet motiveras just genom det osäkra omvärldsläget samt nödvändigheten att kunna stärka krigsförbandens operativa förmåga. Det är ett beslut lika smart och resolut vad gäller signalverkan som tillsättningen av statssekreterare Jan Salestrand. Folk begriper budskapet. Vad repetitionsutbildningen sedan gör för Försvarsmaktens operativa effekt är nästa fråga och det avgörs bland annat av huruvida pengarna räcker till riktig övningsverksamhet eller om alltihop slutar med några dagars information för att på det sättet kunna förhindra att de berörda individerna faller bort ur registren på grund av 10-års regeln. Men – och det är viktigt – man ska inte underskatta den nyss nämnda signalverkan. Den riktas inåt, men även utåt gentemot omvärlden. Moderaternas kritik mot utebliven förankringsprocess har inte heller tagit nämnvärd skruv, vilket delvis beror på att man fortsatt dras med ”sådags att säga det nu”-effekten.

En mer konstruktiv kritik från oppositionen hade kunnat gå ut på att peka på brister och – naturligtvis – anslå resurser. Men det är inte lika ”hett” att tala om att Försvarsmakten ”noterar ett visst svalnande intresse från vissa större internationella samarbetspartners” pga minskad FoT  (enligt generallöjtnant Dennis Gyllensporre) eller att försvarslogistiken har optimerats för fredstid här hemma och internationella insatser och att det rimligen är en trång sektor vid beslut om snabb uppväxling av det svenska militära försvaret – något som för övrigt både Carl och Johan tog upp när vi kommenterade talen vid Försvarsföretagsdagarna – och jag skulle vilja se en partiledare kalla till presskonferens för att prata om den repkö om 1000 fordon (!) som GD FMV säger kan ha halverats om 3-4 år (!) under förutsättning att man tillförs mer pengar.

Nästa vecka kommer Försvarsmaktens underlag till den kommande försvarsinriktningspropositionen. Såväl underlag som proposition går en okänd framtid tillmötes inför vårens extraval. Mer förutsägbart är partiernas positioner, där såväl inriktningar som ekonomi mejslades ut i samband med budgetproposition respektive alliansens budgetmotion och några stora omtag är svåra att se, vilket även illustreras av att det enda som sägs diskuteras vad gäller vår säkerhet i alliansens kommande valmanifest är att Folkpartiet drar en lans för medlemskap i NATO. Detta är som sagt inte så konstigt eftersom alliansen inte skjuter till mycket mer pengar, har någon egen avvikande försvarsmaktsidé samt har svårt att kritisera S-regeringen för underlåtenhetssynder efter endast ett halvår vid makten.

S och MP å sin sida har först och främst Peter Hultqvist. Men de har också sin gemensamma budget, vilket gör att man denna gång undviker diskussioner om förmodade oenigheter inom området mellan MP och S. Å andra sidan har de svårare om Folkpartiet får som de vill och den stora valfrågan blir NATO eftersom det gemensamma nejet till utredning och medlemskap är tydligt, men retoriken lär skilja sig åt och det kommer alliansen naturligtvis hugga på direkt.

Om alliansen vinner valet är det svårt att se hur inriktningspropositionen kan lämnas till riksdagen som planerat, de kommer behöva sätta sin egen prägel på den om det inte har skett förhandlingar med S i god tid innan valet och det sluts en borgfred i frågan – förvisso lite mot alla odds i och med det mosade förtroendet efter turerna i Försvarsberedningen våren 2014. Om det inte inleds sådana samtal mellan regeringen och oppositionen riskerar det bli ett besvärligt läge för den nuvarande regeringen om den säkerhetspolitiska situationen förvärras ytterligare efter årsskiftet och alliansen då med emfas räcker ut handen för samarbete mellan blocken, men bara om NATO-utredning kan diskuteras som ett ingångsvärde.

I detta läge borde man kunna förvänta sig att samtliga inblandade partier och personer lyfter sig i håret och bestämmer sig för att lägga den övriga inrikespolitiska oredan vid sidan av ett samarbete som rör försvar och säkerhet. Det är inte precis så att man har hört att det säkerhetspolitiska rådet har varit sammankallat (dvs. det råd som statsministern aviserade under presskonferensen om resultatet av underrättelseoperationen i Stockholms skärgård), så försvarsminister Hultqvist borde förordna nya ledamöter i Försvarsberedningen och ge den i uppdrag att prata ihop sig om en gemensam kort lägesbild av situationen samt förankra försvarsinriktningspropositionen, så att den kan läggas fram alldeles oavsett vem som är regeringschef efter valet. Folkpartiet har varit inne på det tidigare under hösten (för övrigt utan att villkora det med NATO-frågan).

Det militära försvaret kanske klarar ett uppskjutet beslut ett tag till, skillnaderna mellan blocken är ju som sagt inte så stora, men man ska inte glömma att inriktningspropositionen även ska omfatta civila delar, som är i närmast akut behov av politisk inriktning.