Kategori: försvarsministern

Lägga ner är svårt – tillväxa är svårare

Det hade ju kunnat vara en känsla av full fart framåt och försvarspolitisk tillförsikt nu, inför ett försvarsinriktningsbeslut när politiken har samlats till att tillskjuta ett historiskt tillskott – med svenska mått mätt – till Försvarsmakten. Den rådande säkerhetspolitiska utvecklingen kräver det bästa av oss och hur vi agerar noteras av omvärlden. Men istället för samling och signal om sammanhållen beslutsamhet, råder frustration på alla håll, dragkamp om makt och hot om att en fortsatt ökning mot 2 % av BNP riskerar implodera om de tillförda pengarna upplevs absorberas med ett slurp av sådant man trodde redan var på plats. Och då har vi ännu inte sett notan för det civila försvaret, som landar in till regeringen från de bevakningsansvariga myndigheterna i mars.

Förhandlingarna om inriktningspropositionen har som bekant ännu inte inletts. Därmed har inte alla de tillkommande element börjat hanteras, som erfarenhetsmässigt ramlar in under processen inför ett inriktningsbeslut: Det kommer dyka upp fler, ännu okända, ekonomiska realiteter. Det kommer resas krav på tillkommande ”satsningar” som inte är avdömda sedan tidigare och vi har en riksdag med majoritetsförhållanden som kommer göra avtryck. Minns till exempel ett tidigare luciabeslut (2004) då regeringen behövde Vänsterpartiets stöd, vilket resulterade i en förändring kring AJB i Arvidsjaur i elfte timman.

Men vad handlar frustrationen om? Här följer några nedslag i vad som har hänt som jag tror påverkar var vi befinner oss, samt ett försök till att förklara hur respektive aktör upplever situationen.

I höstas krävde M, C, L, KD och SD att Försvarsberedningen åter skulle kallas in, för att förbereda det kommande försvarsinriktningsbeslutet och få klarhet i de ekonomiska realiteterna. Försvarsministern avvisade detta, eftersom det skulle vara en omväg och onödigt byråkratiskt. När nu analysgruppen har arbetat, uppenbarligen utan att ledamöterna har haft tillgång till sekretessbelagd information och utan att man verkar ha uppnått en helt gemensam syn på det ekonomiska läget, kan således fem partier säga vad var det vi sade.

Det framstår som att man ännu inte har en helt gemensam grund att stå på inför de kommande förhandlingarna om propositionen, vilket var idén med analysgruppen. Vad man egentligen är oenig om, framstår för de flesta fortsatt outgrundligt. Vi vet naturligtvis inte hur resultatet hade sett ut om analysarbetet hade skett inom Försvarsberedningens ram, men en skillnad hade varit sekretessnivån.

En aspekt av sekretess och informationsspridning, är den återkommande synpunkten från de försvarspolitiska talespersonerna att de inte har blivit informerade. Daniel Bäckström (C) i DN:

Jag förstår att det är sekretess på en del. Men för helheten och prioriteringen i de kommande förhandlingarna är det ett problem om man inte har med sig alla ingångsvärden för hur pengarna fördelas och helheten.

Detta är en närmast evig fråga. Men det har inte alltid varit som det är nu. Om man till exempel granskar sändlistorna för Försvarsmaktens budgetunderlag, ser man att fram till BU 08 fick utskottet tillsänt sig underlaget, inklusive de hemliga bilagorna. Senare sändes enbart de öppna delarna och tidigare öppna bilagor (till exempel personalredovisningen) gjordes hemliga. De senaste åren finns inte FöU på sändlistan.BU08

Detta innebär såklart inte att ledamöterna står utan underlag, det är ju bara att gå in på Försvarsmaktens hemsida och tanka ner de öppna delarna, eller se till att myndigheten gör en föredragning inför utskottet, men det innebär att de är helt i händerna på regeringen gällande vilka delar de kan ta del av som omfattas av sekretess, i andra konstellationer än utskottet. Jag vet inte bakgrunden till att det är striktare delgivning nu än förr, men det kan ha med ökat underrättelsehot och mindre tillit till ledamöter att göra (dock är det samma ledamöter i aktuella fora). Oavsett bygger det in en automatisk dragkamp om information när man vill dra välgrundade slutsatser, samt den mer negativa möjligheten att undandra sig ansvar, vilket yttrar sig på olika sätt. Politiker kan säga ”vi fick inte veta!” och myndigheten kan tänka ”varför förstår ni inte hur läget är?”, medan man på försvarsdepartementet möjligen känner att ordningen innebär att man har större kontroll. 

En annan fråga – delvis sammanhängande – gäller vem som ska bestämma vad? Det är regeringen som styr riket, men majoritetsförhållandena ändrar förutsättningarna och hänsyn måste tas till riksdagen, om inriktningsbeslutet ska gå igenom. Därigenom är det inte bara traditionen att söka breda överenskommelser inom försvars- och säkerhetspolitiken som försvarsministern har att förhålla sig till (eller en socialdemokratisk vinst i att hålla den fd. alliansen splittrad inom området) utan ren mandat-matematik.

Från Försvarsmaktens sida lär man med stigande förvåning konstatera att politiker allt mer ihärdigt hävdar att deras avvägning och inriktning ska gälla, i konstrast till delar av Försvarsmaktens förslag. Expertmyndighetens och ÖB:s militära råd överprövas av människor som inte tillhör den militära professionen. Vad innebär det i förlängningen för vilket ansvar man kan ta som chef i myndigheten och vad händer om man inte står fast vid det råd man gett, utan börjar ta hänsyn till aktuellt politiskt läge? Hur skulle trovärdigheten i förlängningen påverkas av det?

En omständighet som kan skapa gnissel i de militärpolitiska relationerna, är om myndigheten utgår från att politiken uppfattar Försvarsmaktens underlag som rent objektiva, genomspelade och avvägda utifrån maximal försvarseffekt, utan andra inneboende krafter som drar åt olika håll – och sedan ändå glatt slår isär det hela. Men den bilden av det ”objektiva bästa” har inte alltid politiken, varesig nu eller tidigare (man känner andra så som man känner sig själv) och det är ett av skälen till att den försvarspolitiska detaljnivån är omfattande.

Det finns fler skäl till detaljstyrningen och alla är inte precis ädla, men några är lättare att förstå om man mentaliserar det politiska perspektivet:  En orsak är en misstro gentemot Försvarsmakten när det gäller att effektuera de beslut som fattas (och då blir man än mer detaljrik för att öka säkerheten i styrningen till nästa gång). En annan orsak är minnet av tidigare politiska ingripanden som det sedan blir samsyn om, t.ex. återetablering Gotland. En tredje handlar om stödet för fortsatta satsningar i bredare politiska lager, i en helhetsavvägning mot andra politikområden: Så länge som det säkerhetspolitiska läget inte upplevs mer akut än att det finns tid för politisk styrning, måste de försvarspolitiska talespersonerna kunna komma tillbaka till sina riksdagsgrupper och redogöra för att det blev ungefär som de beskrev att det skulle bli, när pengatilldelningen motiverades. Annars riskerar stödet för fortsatta satsningar att utebli.

Men denna gång bedömer jag att grunden till den politiska envisheten framförallt återfinns i de antaganden som gjorts om krigets karaktär, som Försvarsberedningen skrev detaljerat om i Motståndskraft (Ds 2017:66). Utifrån dessa utgångspunkter, bland annat om det väpnade angreppet och innebörden av krigsavhållande förmåga, har beredningen mejslat fram sin inriktning. (1) Det finns således en spårbarhet mellan beredningens förslag och denna grundbild – förslag som man diskuterat fram och tillbaka, kompromissat kring och lyckats enas om. När beredningens förslag ifrågasätts läggs inte dessa bitar ihop, vilket förmodligen gör att man riskerar att tala förbi varandra.

Möjligen hade det varit intressant att se Försvarsmaktens sammanvägda utformning utifrån precis samma resonemang om det väpnade angrepp som beredningen för, med tillhörande beskrivningar om varför man eventuellt avviker och förespråkar något annat inom given ekonomi och tidsperiod för genomförande. Det hade kunnat renodla och tydliggöra eventuella skillnader och bevekelsegrunder mellan expertis och folkvalda.

Härmed utkristalliserar sig ännu en evig fråga: Hur gifter vi bättre ihop politiken och myndigheten kring grundläggande antaganden om vilken effekt Försvarsmakten ska kunna leverera över tid och i olika geografiska områden? Men nu är det inte så mycket tid för de eviga frågorna. Det står en ko på isen.

Försvarspolitikerna har bestämt sig och de kommer förhandla om totalförsvarspropositionen utifrån Försvarsberedningens förslag. Under samma tid ska man komma överens om ambitionsnivå för det civila försvaret i den utlovande totalförsvarspropositionen – ett område som inte brukar generera samma höga tonläge som inom det militära, men som nu laddas med förväntningar utifrån både ökad kunskap om vilken betydelse det har för det militära försvarets förmåga och de förpliktigande uttalanden som gjorts från politiskt håll.

Frågan kommer vara hur mycket som ryms inom given ekonomi och klassisk kohandel kommer utbryta, förr eller senare. Särskilt om det kommer nya besked eller önskemål att trycka in i kompotten, och något annat måste ut istället. Vi ska inte glömma att man militärpolitiskt är överens om väldigt mycket, när allt kommer omkring, och de inblandade kan påminna sig om att förlora en strid inte alltid betyder att man förlorar kriget. Ibland är det tvärt om.

Försvarsmakten har lämnat sitt underlag, och möjligen kommer det ytterligare besked i kommande budgetunderlag. Nu är det upp till regeringen att bestämma sig för vilken linje man vill driva och hur riksdagsbeslutet ska materialisera sig, så att vi över huvud taget har ett inriktningsbeslut från den 1 januari 2021.

Det är underkänt om vi gör tillväxten till det största försvarspolitiska problemet på länge.

(1) Läs ett resonemang om det i slutet av detta inlägg.

Inför Rikskonferensen

På söndag drar Folk och Försvars årliga Rikskonferens igång. Första gången jag deltog var som ledamot i Försvarsutskottet, år 1995 – en annan tid. Detta är dock ett lindrigt tidsperspektiv om man jämför med det faktum att det iår är precis 70 år sedan den allra första Rikskonferensen gick av stapeln (1946 i Ånn).

Om man vill studera hur det försvars- och säkerhetspolitiska frågorna har diskuterats över tid i Sverige – ur vilka vinklar, avgränsningar, genom vilka intressenter och vilka personer som har varit banerförare för olika frågor – är programmen från konferenserna en mycket precis seismograf över den försvarspolitiska jordskorpan. Perspektivet har stadigt vidgats, vilket även årets program vittnar om. Ett gott betyg till arrangören är när man har svårt att plocka ur guldkornen därför att de är så många, men här följer i alla fall några kommentarer till det som utspelar sig under dagarna:

Söndag 10 januari

Utrikesminister Margot Wallström talar under rubriken ”Sveriges bidrag till en säkrare värld” innan Lettlands president,  Raimonds Vejonis, fokuserar på Östersjöregionen. Därefter följer en panel om ”Närområdet och Sveriges säkerhet” bestående av Kenneth G Forslund, ordf. utrikesutskottet (S), Karin Enström, vice ordf. utrikesutskottet (M), Gunilla Herolf, ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademien och Anna Wieslander, stf. direktör Utrikespolitiska institutet. Ingen av dessa personer är konfrontatoriska demagoger utan resonerande och kunniga i sak och det lär bli en intressant diskussion om man lyssnar efter nyanser (som kan vara väl så skarpa).

Eftermiddagen fortsätter med Syrien – ryska strategier och konsekvenser för Europa, med Ann Dismorr, enhetschef MENA, Utrikesdepartementet och Gudrun Persson, forskningsledare FOI. Det är en from förhoppning, jag vet, men jag hoppas att de kan ge oss någon ljusglimt att gripa tag i, vilket förövrigt även gäller nästa programpunkt; ”Operativa insatser för människor på flykt”, som Ulrika Årehed Kågström, generalsekreterare Svenska Röda Korset och Kenneth Neijnes, regionchef Nordost Kustbevakningen, tar sig an.

Strax före 1700 kommer alla som på olika sätt är inblandade i opinionsbildning lystra till Helena Lindberg, generaldirektör MSB, när hon berättar om årets upplaga av Opinioner – en oundgänglig överblick över hur allmänheten ser på relevanta frågeställningar inom samhällsskydd, beredskap samt försvars- och säkerhetspolitik. Frågeställningarna är med några undantag desamma som tidigare år, varför man får en mycket belysande överblick över förändringar över tid.

Fjolårets upplaga finner man här, där man bland annat kan läsa att det mellan mellan 2013 och 2014 skedde en signifikant förändring i bedömningen av hur den militära hotsituationen i vår närhet kommer att förändras. Drygt 60 procent av de tillfrågade ansåg att den har blivit otryggare om 10 år (en ökning med nästan 20 procentenheter jämfört med mätningen 2013 och en gigantisk förskjutning från början av 2000-talet, då motsvarande andel låg runt 15 procent). Med tanke på att både utrikes- och försvarsministern finns på plats i Sälen, blir det intressant att se vad undersökningen visar om den förda försvars- och utrikespolitiken. Förra gången ansåg knappt 60 procent att utrikespolitiken var mycket eller ganska bra, medan ungefär 30 procent ansåg motsatsen (vilket ändå var en positiv förskjutning i opinionen). När det gäller den förda försvarspolitiken uppgav drygt 30 procent att de tyckte den var mycket eller ganska bra medan 55 procent ansåg att den var mycket eller ganska dålig. Vidare ökade stödet för ett militärt försvar signifikant från 2013 till 2014 (drygt 60 procent ansåg att vi absolut bör ha ett sådant och den andelen lär av allt att döma inte ha minskat sedan dess). För egen del blir det också intressant att jämföra fjolårets undersökning med den nya i den del som handlar om värnplikt. Andelen som föredrog ett värnpliktsbaserat försvar uppgick till 55 procent 2014. Utöver denna specifika fråga kommer jag omedelbart bläddra fram till avsnitten om allmänhetens inställning i skilda säkerhetspolitiska frågor, som t.ex. inställning till Sveriges förda försvars- och utrikespolitik, inställning till Sveriges deltagande i militära insatser utomlands, inställning till vilken typ av militärt försvar Sverige bör ha och svenskarnas försvarsvilja. Jag hoppas också att MSB även iår har valt att redovisa delar av de norska och finska opinionsstudierna, som i delar utgjorde en skarp kontrast till svensk opinion i fjolårets utgåva.

Efter opinionsgenomgången handlar det om ”Globala förändringar – kollektiv respons” i de politiska ungdomsförbundens tappning. Philip Botström, förbundsordförande SSU, Sara Skyttedal, förbundsordförande KDU och Rasmus Törnblom, förbundsordförande MUF, tar sig an detta.

Dagens avslutas med en av konferensens enligt mitt tycke viktigaste programpunkter, nämligen ”Ny säkerhetsstrategi för Sverige: vad bör en sådan innehålla?”. Hans Dahlgren, statssekreterare för utrikes- och EU-frågor hos statsministern, inleder, innan gemensam diskussion med Björn Fägersten, forskare Utrikespolitiska institutet, Dennis Gyllensporre, chef Ledningsstaben Försvarsmakten och Linda Kazmierczak, beredskapsdirektör Kronobergs län. Det är intressant i sig att rubriken lyder ”bör innehålla” och inte ”innehåller”. Jag tror nämligen auditoriet förväntar sig en rejäl genomgång från Dahlgrens sida av vad som har hänt i det arbete som aviserades från statsministerns sida redan för ett år sedan, dagen efter fjolårets Rikskonferens (nämns i slutet på följande bloggpost). Panelens sammansättning borgar för relevanta medskick.

Måndag 11 januari

Måndagen är en försvarspolitisk julafton. Försvarsminister Peter Hultqvist inleder om ”Svenskt försvar” för att sedan följas av ÖB Micael Bydén under rubriken ”Ett starkare försvar – utmaningar och möjligheter”. Hela salen i Sälen lyssnar särskilt efter nya budskap eller förändrade skiftningar gällande den verksamhet man representerar på plats. Ord vägs och jämförs med tidigare tal. Men på ett mer generellt plan handlar det mycket om vilken bild dessa personer vill sätta. De specialintresserade är ofta speciellt intresserade av hur verkligheten beskrivs, eller med andra ord: Försvarsministern och ÖB – och särskilt eventuella nyansskillnader dem emellan – kommer nagelfaras. Hultqvist var varm i kläderna redan när han tillträdde som försvarsminister och Sälen är hans hemmaplan i flera avseenden, medan det är ÖB:s första framträdande och därmed ett mycket definierande tillfälle för hur han vill beskriva Försvarsmakten. En del av ”Försvarssverige” hoppas alltid att den främste företrädaren ska läxa upp politiken och säga som det är (vilket ofta betyder att säga det man själv tycker eller upplever). En annan del lyssnar oroligt efter dissonanser mellan regeringskansli och myndighet och ser svåra tider framför sig om det osar krut runt minister och överbefälhavare. Som vanligt sköts i förlängningen förtroendefrågan bäst sinsemellan och mellan företrädare och allmänhet, om man landar någonstans däremellan. ”Skönmålning” har försvarsministern tillträtt på att göra upp med och underhållningsvåld kan vara spännande en stund, men det är värt att påminna om att ÖB har en signalfunktion som omfattar mer än den nationella dimensionen.

Högaktuellt är frågan om civilt försvar och Helena Lindberg, generaldirektör MSB, ger konferensen en efterlängtad lägesbild. Den kommer att vara lika uppfordrande som tydlig, om jag känner generaldirektören rätt. Senare under eftermiddagen fokuserar konferensen på den finska modellen och ”Förmåga och förankring”. Jarmo Lindberg, kommendör för Försvarsmakten Finland, talar om detta innan det blir olika perspektiv på svensk förmåga i en osäker värld, genom Johan Wiktorin, ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademien, Charly Salonius Pasternak, forskare Utrikespolitiska institutet, Finland och Jan Joel Andersson, Senior Analyst EUISS. Ser mycket fram emot att lyssna till dessa experter innan politiken återinträder på scenen iform av Anna Kinberg Batra, partiledare (M) som ska tala om ”Utmaningar för svensk säkerhetspolitik”. I detta tal kommer möjligen bärkraften för försvarsöverenskommelsen tona fram. Vilken signal ger oppositionsledaren när det snart är halvtid i mandatperioden?

Efter Kinberg Batra är det min tur på scenen i egenskap av särskild utredare för Försvarsmaktens personalförsörjning. Under en kort kvart ska tre aktuella utredningar presenteras och vid min sida har jag de eminenta utredarkollegorna Ingemar Wahlberg, särskild utredare materiel- och logistikförsörjningen och Krister Bringéus, särskild utredare Sveriges internationella samarbeten inom försvars- och säkerhetspolitik. Ingen av oss kommer kunna berätta om några slutsatser eller resultat under pågående arbete – det vore oklokt av många skäl – men något om våra stötestenar och särskilda utmaningar kommer vi förhoppningsvis hinna säga. Vi kommer inte läsa högt ur direktiven, de kan man läsa på egen hand.

Efter utredningarna blir det försvarspolitiska vägval och olika prioriteringar: Allan Widman (L), ordförande försvarsutskottet, inleder och sedan diskuterar han och Hans Wallmark (M), ledamot försvarsutskottet, Jakop Dalunde (MP), ledamot försvarsutskottet och Mikael Jansson (SD), ledamot försvarsutskottet.

Mot slutet av eftermiddagen är det frågor om terrorism och våldsbejakande extremism på programmet. ”Att motverka terrorism: lägesbild och åtgärder” med Anders Thornberg, chef Säkerhetspolisen och Marie Benedicte Bjørnland, sjef Politiets sikkerhetstjeneste Norge. Därefter följer ”Våldsbejakande extremism: erfarenheter och vägen framåt” med Mona Sahlin, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, som inleder en diskussion mellan henne och Bettan Byvald, socialarbetare Angered, Abd al Haqq Kielan, imam vid Eskilstuna Stora Moské, Magnus Ranstorp, Försvarshögskolan och Quality Manager EU RAN samt Heléne Lööw, docent i historia Uppsala universitet. Hela detta block är naturligtvis både intressant och högst relevant – och även här får man gratulera Folk och Försvar till att lyckas engagera centrala personer. Kvällen avslutas med journalistikens förutsättningar när det gäller rapportering i kris och krig. Martin Schibbye, redaktör Blank Spot Project, Anna-Lena Laurén, SvD:s Rysslandskorrespondent och Jonathan Lundqvist, ordförande Reportrar utan gränser, delar med sig av erfarenheter på området.

Tisdag 12 januari

Hela tisdagen ägnas åt olika aspekter av sårbarhet och säkerhet i samhället. Inrikesminister Anders Ygeman (S), kommer prata om vision och åtgärder innan Ebba Busch Thor, partiledare (KD) tar sig an hur vi ska skydda oss i ett sårbart samhälle. Det är utmärkt att ledamöterna i Försvarsutskottet debatterar och samtalar om hur samhällets motståndskraft kan stärkas, och i Sälen är det Daniel Bäckström (C), ledamot försvarsutskottet, Stig Henriksson (V), ledamot försvarsutskottet, Kalle Olsson (S), suppleant försvarsutskottet och Mikael Oscarsson (KD), ledamot försvarsutskottet som gör det. De kommer med all säkerhet berätta om insikter från den öppna utfrågning om den enskildes ansvar i kris eller krig som utskottet arrangerade i december.

Därefter berättar Erik Wennerström, generaldirektör Brå om den nationella trygghetsundersökningen och Dan Eliasson, rikspolischef  talar på temat ”Hur svarar Polisen på dagens utmaningar?” innan han deltar i en diskussion om vår trygghet och säkerhet med Manne Gerell, kriminolog Malmö högskola, Lena Nitz, ordförande Polisförbundet och Lasse Wierup, reporter Dagens Nyheter.

Omvärlden flyttar in i Högfjällshotellet på ett med all säkerhet drabbande sätt genom en lägesbild över människor på flykt. Christer Zettergren, rådgivare åt GD Migrationsverket, levererar den. Därefter följer en paneldiskussion om ”När samhället prövas: ansvar och beredskap” med Helena Lindberg, generaldirektör MSB, Maria Bergstrand, enhetschef FOI, Fredrik Bynander, vetenskaplig ledare CRISMART, Försvarshögskolan, Ida Texell, förbundsdirektör Brandkåren Attunda och Annette Rihagen, ordförande FOS. Efter denna panel ger förbundsordföranden Hanna Cederin, Ung vänster, Henrik Edin, LUF, Magnus Ek, CUF och Lorentz Tovatt, språkrör Grön Ungdom, sina perspektiv.

Den allra sista programpunkten blir också en av de mest intressanta. Regeringens populäraste ministrar, Peter Hultqvist och Anders Ygeman, uppträder gemensamt – vilket är lika symboliskt som välgörande – för att redovisa regeringens avsikter och ambitioner vad gäller ett modernt totalförsvar.

För övrigt…

Vid sidan av programmet på scenen, modererat av förträffliga moderatorn Pernilla Ström, kommer som vanligt spänningen vara stor inför vad Mikael Holmström, DN, enligt god Sälen-tradition publicerar som sedan diskuteras i pauser, skidliftar och barer under konferensen.

Eftersom ”alla” i sektorn är på plats är det många som, likt mig själv, passar på att ha möten med personer som annars har svårt att få ihop kalendrar. Jag ser fram emot att för utredningens räkning diskutera Försvarsmaktens personalförsörjning med flera personer och organisationer som är centrala för fortsättningen.

Hela konferensen webbsänds på Folk och Försvars sajt och twitteraktiviteten brukar vara omfattande, på #fofrk. Häng med!

Nyheten är ingen nyhet

Idag var det säkerhetspolitisk debatt i riksdagen. Moderaterna begärde den  i höstas, med anledning av det ”oroande nya och försämrade säkerhetsläget i Sveriges närområde” och läget har ju knappast förbättrats sedan dess.

Men vad kom då ut av debatten? Ingenting, är den första reaktionen. Ingen ny förklaring till formuleringen om alliansfriheten i regeringsförklaringen, inget nytt i NATO-utredningsfrågan, inget nytt om hur partierna ser på kriget i Ukraina, terrorism eller de svenska positionerna.

Men faktum är att just detta är en nyhet. Kanske rentav den största: Det är som om ingenting har hänt, trots att samtliga partiföreträdare bekräftade att situationen förändrats till det sämre.

Man kan kalla det robust och ståndaktigt, vilket är precis vad utrikesminister Wallström (S) indirekt gör. Vi ändar inte säkerhetspolitisk linje på grund av rysk aggression, sade hon, det är NATO-förespråkarna som är rädda för Putin och vill ändra den svenska politiken därefter. Och vad skulle det ge för signal till Finland, om Sverige utreder frågan (som Finland har gjort ett antal gånger, min anm.)? Dessutom söker utredningsförespråkarna strid, samtidigt som de talar om samarbete i försvars- och säkerhetspolitiken, enligt Wallström.

Karin Enström (M) vände föga förvånande på steken och pekade på den oförankrade förändringen i regeringsdeklarationen och svensk tradition att samarbeta, nu när samtliga borgerliga partier är för en utredning och det dessutom finns goda skäl för en, vilket ambassadör Bertelman har påvisat.

De borgerliga partierna har onekligen viss uppförsbacke när utrikesministern inte utan tillfredsställelse påpekar att de hade åtta år på sig att utreda saken i regeringsställning och Dalunde (MP) påminde om Reinfelds tre kriterier för att frågan skulle bli aktuell; bred folklig förankring, parlamentarisk förankring samt att Finland går med. Men det är inget bra argument i sak att avvisa något bara för att det kunde gjorts tidigare och moderaternas försvarslinje går ut på att så mycket har hänt i säkerhetspolitiken bara sedan regeringsskiftet, att man måste lägga det bakom sig.

Men hur allvarligt ser de egentligen själva på NATO-utredningsfrågan?

Dagarna efter moderaternas begäran om dagens aktuella debatt gick Björklund (FP) ut och krävde återinkallande av Försvarsberedningen. Samma tågordning upprepade sig när den nyvalda partiledaren Anna Kinberg Batra (M) uttryckte behov av utredning av NATO-medlemskap och FP strax efter skruvade upp volymen genom att kräva att frågan ska in i överläggningarna om försvarsinriktningspropositionen med ett lätt förtäckt hot om att regeringen annars kan glömma en blocköverskridande överenskommelse om försvaret. Detta var dock inget som upprepades under dagens debatt, måhända beroende på att man inte är helt överens inom borgerligheten om att mosa försvarspropositionen på frågan, eller för den delen om man anser att Sverige ska bli medlem eller ej.

Därav Enströms ”diskussionslinje”, dvs varför vägrar ni utredning? istället för därför kräver vi en utredning om ni vill att decemberöverenskommelsen (som omfattar samarbete i säkerhetspolitiken) ska hålla och de pågående försvarsöverläggningarna fortsätta.

När det gäller den kommande försvarsinriktningspropositionen tror jag det finns en seriös vilja hos de flesta av partierna att sluta en blocköverskridande överenskommelse. Det beror dels på att man – faktiskt – ser allvarligt på situationen och vill ta gemensamt ansvar, men också på följande faktorer:

  • Man vet att det inte finns några riktigt djupa partimotsättningar (sånär som NATO-frågan). Särskilt inte sedan försvarsminister Hultqvist har tonat ner den totala fokuseringen på nationellt försvar till förmån för mer både-och och inte längre pratar om att återinföra värnplikt utan utreda med fokus på Norge och Danmarks modeller. Partierna har inte heller något eget genomarbetat förslag till alternativ insatsorganisation och med tanke på den sifferexercis som försiggått de senaste åren, är man inte benägen att höfta vilt när det gäller kostnader för nya kreativa förslag.
  • Ingen har en finansminister som är beredd att slanta upp de pengar som krävs, knappt ens till de första stegen i Försvarsmaktens decemberunderlag till regeringen, vilket Försvarsmakten enligt uppgift ska specificera till tre miljarder kronor om året imorgon fredag. Detta skapar i sin tur ett intresse för att om inte hålla ihop, så i varje fall inte bli sist kvar med minst pengar.
  • Försvarsmakten har manövrerat sig fram till att i den allmänna uppfattningen stå för trovärdigt facit när det gäller försvarsekonomi – det är myndighetens besked och beräkningar man ställer mot partierna och så har det inte alltid varit. Vad gäller utformning av insatsorganisationen däremot, finns det synpunkter på huruvida det är rätt att i stort fullfölja inriktningen från 2009 eller ej, vilket i sin tur ger partierna möjlighet att byta klossar i Försvarsmaktens förslag, men i stort samförstånd hävda samma beräkningar (risk för hundhuvud i Försvarsmaktens knä vad det lider).
  • M, C, FP och KD vet att förväntningarna är höga på försvarsministern och att fallet kan bli hårt om finansministern vägrar öppna plånboken genom utfästelser om substantiella tillskott i närtid, eller om regeringen gör något som liknar det man kritiserade den förra regeringen för, när samarbetet imploderade inför öppen ridå i Försvarsberedningen. Det ger dem en stark förhandlingsposition. Samtidigt vet S, inte minst efter dagens aktuella debatt om säkerhetspolitiken, att de borgerliga inte kommer villkora NATO-utredning med samarbete och att samtliga har interna processer när det gäller respektive försvarspolitik, vilket innebär att man knappast kommer med genomarbetade motförslag. Hultqvist kommer därför, med hela regeringskansliet och Försvarsmaktens utrednings- och uträkningsresurser bakom sig, kunna peka på varje förslag, sätta en prislapp på den och njutningsfullt säga krona för krona.

I partiledardebatten nyligen deklarerade statsminister Löfven att man ska arbeta fram en nationell säkerhetsstrategi. Det är bra och verkligen på tiden då den förra har nästan 10 år på nacken och EU ska komma fram till motsvarande under året. Wallströms aviserade säkerhetspolitiska vårturné, för ett brett samtal om frågorna, ska förmodligen ses i ett sammanhang och det kan tyda på att det är hon som ska leda arbetet. Moderaterna, å sin sida, ska under Wallmarks ledning ta fram en ny försvars- och säkerhetspolitik, men innan dessa processer är klara ska alltså en försvarspolitisk inriktningsproposition jobbas fram och sedan beslutas om.

Egentligen är det inga konstigheter. Försvarspolitikens bästa gren har länge varit att fatta beslut i fel ordning och om man väntar på att alla ingångsvärden ska vara på plats blir det aldrig några beslut över huvud taget – vilket också är ett slags beslut när tiden går och verkligheten förändras.

Försvarsmakten-regeringen 1-0

Det första jag vill säga att de principer som Försvarsmaktens underlag bygger på kan härledas tillbaka till Försvarsberedningens rapport från juni 2008. Det är bra. Försvarsmakten har gjort sitt jobb. Jag noterar också att Försvarsmakten inte gör någon omvärldsanalys som avviker från tidigare bedömningar:

”Det militära hotet mot Sverige bedöms fortsatt lågt men Sverige kan komma att utsättas förökade ekonomiska och politiska påtryckningar. De mellanstatliga konflikter som kan uppstå ivårt närområde och som ställer krav på ökad militär förmåga torde i princip vara sådana där Sverige berörs indirekt, exempelvis vid en konflikt mellan Ryssland och en före detta Sovjetrepublik. Sverige uppfattas i första hand kunna bli utsatt för politiska, diplomatiska och ekonomiska påtryckningar. Detta innebär dock inte att bruket av militära maktmedel kan uteslutas som ett inslag i sådana påtryckningar.”

Första gången jag läste igenom Försvarsmaktens underlag blev jag oerhört förvånad över allt man fick med inom den tilldelade ekonomiska ramen, utom möjligen den markoperativa tyngdpunkten då, som faktiskt skulle sätta spår i avvägningen mellan sjö-, luft- och markstridskrafterna var det tänkt.

Jag tänkte att det här, det går aldrig ihop. Var ligger hunden (de fyra-fem miljarderna) begraven? Här finns nämligen 100 uppgraderade JAS Gripen (helt i enlighet med riksdagsbeslut men inte i enlighet med Försvarsberedningens eniga skrivning om att reducera antalet stridsflygplan från dagens nivå om 100 st), det är större personalvolymer än vad det har spekulerats om den senaste tiden, det är bibehållen förmågebredd, ny ubåt (NGU) och nya fartyg till marinen etc.

Sedan koncentrerade jag mig på de antaganden och förutsättningar som Försvarsmakten har byggt underlaget på, bl.a. personalförsörjningssystemet, logistiken m.m. och successivt gick det upp för mig hur elegant myndigheten har manövrerat hela ansvaret över till försvarsministern och regeringens knä (nuvarande och kommande).

Jag återkommer till det, men först vill jag bara omedelbart få sagt att under mina 15 år i försvarspolitiken har jag aldrig förr har varit i närheten av så radikala antaganden som bygger upp ett planeringsunderlag. Lika snabbt som detta är sagt vill jag framhålla att det inte är konstigt eftersom regeringens process inför propositionsavlämnandet orsakar att man inte lämnar planeringsanvisningar med klara direktiv inom viktiga områden, helt enkelt eftersom dessa är föremål för pågående utredningar.

Om man läser och lyssnar på försvarsminister Sten Tolgfors efter dagens överlämning av Försvarsmaktens planeringsunderlag, framstår det som att det är klart. Det är såhär det blir. Men redan i missivet kan man identifiera så många fallgropar att ministern kanske borde uttrycka sig lite mer försiktigt. Han kan absolut inte sätta en ny pärm kring underlaget och skriva ”inriktningsproposition” på den.

I det här läget får man ta några luttrade och erfarna kanslihuspersoner som parallellt och sedan tillsammans med utomstående aktörer måste realiserbarhetspröva och granska förutsättningarna både för de tidsplaner som anges och de beräkningar som ligger till grund för underlaget, innan man lägger fast planeringen i den kommande inriktningspropositionen. Framför allt måste man realiserbarhetspröva den politiska viljan, hållfastheten och förmågan att fatta de beslut som krävs inom den tid som villkorar genomförandet av planen!

Jag sänder i det sammanhanget en tanke till de juridiska snårskogar beredningen har trampat omkring i när förslag har lagts fram som sedan fullständigt demoleras, inte i sak utan av den process som skall till i kombination med besked om att så går inte att göra. I det perspektivet framstår tidsplanen för det nya personalförsörjningssystemet (LAS m.m.) som optimistisk, lindrigt sagt. För den som tvivlar rekommenderas en titt på underbilaga 1.2 Författningar med koppling till personaltjänst

Det är med andra ord ett oerhört omfattande lagstiftningspaketet som skall tryckas igenom systemet. Här har vi hela den politiska känsligheten också, inom arbetsmarknadspolitikens område (med ett nära förestående riksdagsval och eventuellt en regering av annan kulör efter valet 2010). Och det är dessutom inte ”bara” Försvarsdepartementet som skall agera utan andra departement som skall förstå sig på finessen med förslagen.

Nåväl, hur var det då med Försvarsmaktens smarta manöver? Jo, med alla de antaganden man mycket medvetet och tydligt har lagt fram för alla och envar att se, räcker det med att något rubbas det allra minsta i den politiska beslutsprocessen för att Försvarsmakten skall kunna rycka på axlarna och säga: Vi sade att det här var vad som krävdes för att ekonomin skall hänga ihop med planeringen. Nu ändras planeringen och därmed kan vi inte ta ansvar för underlaget utan 1. ekonomisk kompensation eller 2. att regeringen måste peka på något som skall bort istället.

Och det vet vi ju hur enkelt det låter sig göras.

Sammanfattningsvis har Försvarsmakten ordnat det så att nuvarande ÖB Håkan Syrén kan lämna sitt ämbete utan att ha behövt radera någon förmåga, den tillträdande ÖB kan lugnt låta den politiska striden bryta ut och konstatera att underlaget inte längre hänger ihop, vilket man då nogsamt har pekat på, om de politiska processerna förändrar något ingångsvärde.

Till sist: Försvarsmaktens planeringsunderlag sträcker sig mot en målbild 2019. Det hinner äga rum tre riksdagsval innan dess. Det går inte att föreställa sig alla nya politiska vindar, ekonomiska prioriteringar, säkerhetspolitiska förändringar, nya insikter eller problem som kommer att blossa upp under de kommande åren och som kommer att påverka försvarets utformning.

Försvarsmaktens underlag finns här
ÖB:s pressträff
ÖB i SR Studio Ett
Försvarsministern i SR Studio Ett samt Anders Karlsson (S) ordförande i Försvarsutskottet.
Försvarsministerns skriftliga kommentar och försvarsministerns presskonferens.
SvD I, II.
DN, DN Brors
Ekot

Kommentarer påväg!

Jag har läst Försvarsmaktens underlag. Jag smälter det och återkommer under kvällen. Såhär långt kan jag bara utbrista följande:

  • Oerhört smart av Försvarsmakten!
  • Man bäddar fint till den kommande Överbefälhavaren.
  • Alla heta potatisar ligger nu i försvarsministern och regeringens knä (inklusive kommande regeringar efter 2010).

Hur jag har kommit fram till detta, det återkommer jag som sagt till.

JAS Gripen akt II

Saab har nu kommenterat det norska beslutet att inte köpa JAS Gripen. Man talar klarspråk på ett sätt som sällan görs i den här typen av kommentarer. Nu slåss man för produktens överlevnad. Eller i varje fall för en fortsatt möjlighet att utveckla sin produkt. Underhåll av befintliga stridsflygplan, det kommer man att få hålla på med under många år.

Om de skriftliga kommentarerna idag är beska och tydliga, så ger VD Åke Svensson ett annat intryck i en SvD-artikel som ligger på nätet just nu. Där säger Svensson (naturligtvis med sedvanlig reservation för att det kan vara journalisten som tolkar fel) att han inte oroas av att framtida affärer skulle påverkas av Norges utvärdering av Gripen. Det är naturligtvis ett ganska uppseendeväckande uttalande.

I samma artikel uttalar sig nämligen också Fredrik Gustafson. Han tycker att utvärderingen i Norge om Gripens förmåga att försvara landet och det faktum att planet bara levde upp till ett av de fyra kraven självklart påverkar möjligheten att sälja Gripen till andra länder:

–Vi framställs av Norge som det sämsta och dyraste flyget och om det vore sant skulle väl inget land vara berett att köpa det.

Det begriper ju alla, så det är lika bra att säga som det är. Och det är ju precis därför som Saab går ut så hårt i dagens skriftliga kommentar.

Ännu så länge har det inte kommit igång någon debatt om Gripens framtid i Sverige. Men det är bara en tidsfråga. I morgon debatterar nämligen Försvarsutskottet statsbudgeten för utgiftsområdet. Det vore direkt konstigt om inte budgetpropositionens förslag om att riksdagen skall medge ett svenskt inköp av den senaste versionen (E/F) av Gripen, utifall att det skulle bli ett norskt köp, blev föremål för stor debatt.

Det svaret har vi ju redan, vilket inte var planerat. Nu måste försvarsministern svara på om man står fast vid sitt besked, nämligen att denna satsning inte blir av vid ett norskt nej. Och vad ska man i så fall göra med de pengar som redan är avsatta?