Kategori: Sten Tolgfors
Rikskonferensens dag I
Sista dansen har förmodligen tonat ut på Sälens Högfjällshotell och det är dags att summera.
Försvarsminister Sten Tolgfors inledde konferensen med ett tal som var relativt befriat från skyttegravskrig gentemot oppositionen (vilket jag befarade igår). Det var kort sagt mer försvarsminister än oppositionspolitiker mot oppositionen vi såg idag. Välkommet!
Innehållsmässigt ville Tolgfors ge bilden av att regeringen har uträttat mycket och att det går som på räls. Försvarsministern sade också att
”Försvarspolitiken tillförs ett nytt närområdesperspektiv. Dimensioneringen och inriktningen av det svenska försvaret har och kommer att ha en tydlig Östersjöprofil.”
Frågan är vad detta betyder i praktiken, förutom militärt materiel på Gotland, beväpnade korvetter och en ny ubåtsgeneration (får man förmoda)? Och var tog Arktis vägen?
ÖB, Sverker Göranson var inte lika glättig. I sitt tal var han noga med att understryka de utmaningar som ligger framför Försvarsmakten och för försvarspolitiken. Han nämnde de förutsättningar som FM har listat i sina budgetunderlag, för att den ekonomi man har räknat på ska kunna hållas i balans (bl.a. grundorganisatoriska förändringar efter 2010 och en lång rad villkor för att personalförsörjningssystemet ska fungera). Till detta kommer naturligtvis de ekonomiska förutsättningarna:
”Det överskott som vi fick under 2009 ingick i planen för att skapa utrymme för delar av reformen under de kommande åren. En långsiktig ekonomisk stabilitet, samt ekonomiska ramar med realt oförändrade anslag, är nödvändiga för att genomföra det jag nu talar om.”
Efter minister och överbefälhavare kommenterade Claes Arvidsson, ledarskribent, Svenska Dagbladet Anna Dahlberg, politisk redaktör, Expressen och Lars Fresker, förbundsordförande, Officersförbundet talen. Det bestående minnet av den debatten är att Anna Dahlberg så tydligt beklagar den reträtt som Claes Arvidsson välkomnar. Det gjorde hon för övrigt även i en ledare idag där undertecknad omnämns tillsammans med Håkan Juholt (S).
Mot slutet av dagen diskuterades solidaritetsförklaringen först av Sten Tolgfors och sedan genom ett scenario som Bo Hugemark, hedersordförande, Svenska Atlantkommittén och Johan Tunberger, försvarsdebattör, målade upp. Panelen bestod av Urban Ahlin (S), vice ordförande, utrikesutskottet, Staffan Danielsson (C), ledamot, försvarsutskottet, Karin Enström (M), ledamot försvarsutskottet, ordförande försvarsberedningen och Peter Rådberg (MP), ledamot, försvarsutskottet.
Som vanligt vid dylika övningar fastnade man en hel del i diskussioner om själva scenariot och hur realistiskt det är – eller inte. Det gäller att deltagarna både är beredda att vara med och ”leka” och att de känner sig bekväma när de är ute på gungfly där ingen partibok i världen är till hjälp. De efterföljande diskussionen var mer intressant, tycker jag.
PS I: Frågan om Nato contingency plans för Estland, Lettland och Litauen kom upp i diskussionen kring solidaritetsförklaringen. Jag rekommenderar följande artikel och tycker följande stycke är särskilt intressant:
”Formal approval is still pending and the countries concerned have been urged to keep it under wraps. But sources close to the talks say the deal is done: the Baltic states will get their plans, probably approved by NATO’s military side rather than its political wing. They will be presented as an annex to existing plans regarding Poland, but with an added regional dimension. That leaves room for Sweden and Finland (not members of the alliance but increasingly close to it) to take a role in the planning too. A big bilateral American exercise already planned for the Baltic this summer is likely to widen to include other countries.”
PS II: För alla som vill eller måste följa konferensen på distans rekommenderas följande:
På Twitter används hashtag #FoF. Mark Klamberg bloggar från konferensen här. Anna Ek, Svenska freds ordförande, bloggar. Folk och Försvar webbsänder alltihop här och i efterhand kan man ta del av konferensen här. Wiseman utlovar också blogginlägg (och om själva Wiseman’s Wisdoms kan man läsa här). Försvarsmaktens konferensdeltagare kommenterar konferensen här.
På förekommen anledning
Den här bloggen vilar egentligen i frid och förklaringen till det finns att läsa i tidigare inlägg.
Men, this is a must-write situation.
På söndag inleds årets upplaga av Folk och Försvars Rikskonferens och det är tur att det finns webbutsändningar, bra att jag kan bearbeta intrycken genom att skriva och smidigt att jag har en gammal Försvarsblogg som ligger här, redo att flyta upp till ytan för en stunds aktivitet.
Men det är inte Rikskonferensen som är den utlösande faktorn till att jag tillfälligt återuppväcker Försvarsbloggen. Man skulle kunna tro att det var Folkpartiets utspel på Brännpunkt här om dagen, eller det faktum att detta utspel befinner sig något solsystem eller så från det beslut regeringen (inklusive Folkpartiet får man förmoda) fattade samma dag om inriktning för försvaret och som omfattande samma tidsperiod som artikeln. Men det är det alltså inte. Det som verkligen triggade igång mig var försvarsminister Sten Tolgfors blogginlägg idag.
Jag förstår att Sten Tolgfors vill flytta fokus från regeringspartiernas inre konvulsioner, som han för övrigt beskriver bäst själv, till oppositionen. Man kan ta i från tårna, det är ju valår och allt, men att lägga krokben för sig själv är ju lite misslyckat. Försvarsministern utgår från uppgifter i ett TT-telegram om att de tre oppositionspartierna ska ”presentera en gemensam försvarspolitik, under Folk och Försvars Sälenkonferens” och gläder sig mycket över detta eftersom ”Regeringen är nu ensam om en genomarbetad, preciserad, finansierad och genomförbar försvarspolitisk linje.”
Det räcker att säga personalförsörjningssystemet för att sänka detta påstående. Det nya personalförsörjningssystemet ska intas 1 juli 2010. Men ingen vet vad det kommer att kosta, vilka författningsändringar som ska till, hur det ser ut med kollektivavtal till personalkategorierna etc. Den personalförsörjningsproposition som väntas läggas till våren kommer inte att ge svar på allt detta. Det beror på att regeringen relativt nyligen tillsatte en särskild utredare som ska se över och föreslå de åtgärder som behövs för att kunna anpassa Försvarsmaktens personalförsörjning till myndighetens nya uppgifter och behov.
Utredaren ska klarlägga i vilka avseenden de olika delarna i uppdraget kan uppnås genom olika åtgärder såsom t.ex. författningsreglering eller kollektivavtal. I den mån utredaren ser behov av författningsreglering ska detta redovisas och förslag till nödvändig författningsreglering lämnas. Uppdraget ska redovisas senast den 1 december 2010. Läs det igen: December 2010. Därefter är det remissbehandling, lagrådsremisser… Initierade bedömare menar att ramverket inte kommer att vara på plats förrän 2012.
Så var det med den genomarbetade, preciserade, finansierade och genomförbara försvarspolitiska linjen.
Men det som verkligen är uppseendeväckande är följande stycken:
”Anmärkningsvärt är att Socialdemokraterna inte heller som enskilt parti i riksdagen haft något detaljerat budgetalternativ för försvaret. De har inte redovisat någon uppfattning om insatsorganisationens storlek eller om hur stort hemvärnet skall vara, än mindre har de lagt fram en preciserad syn på dimensionering av Försvarets förmågor. De har inte offentliggjort några ekonomiska beräkningar av sina förslag eller någon konkretisering av hur de miljardnedskärningar de föreslår skall tas ut. (…) Eftersom de tre oppositionspartiernas ledare kommer till Sälen så utgår jag från att de skall redovisa en fullständig överenskommelse i detalj. Det är en självklarhet att stora partier som socialdemokraterna och oppositionen som samarbete behöver ha en fullständig försvarspolitik. Då kan sakdebatten om innehållet börja.”
För det första väljer Sten Tolgfors – helt i enlighet med sitt agerande alltsedan Försvarsberedningen lades i malpåse efter sin senaste rapport
sommaren 2008 – att gå till fullskalig attack mot oppositionen. Det är slut på försök till samarbete och överenskommelser över blockgränserna inom försvars- och säkerhetspolitiken. Jag tror att just detta har varit en bidragande orsak till dagens hela havet stormar-situation inom försvarspolitiken. Det kan naturligtvis vara kortsiktigt kul att puckla på varandra och ha som främsta mål att hitta svaga länkar hos andra, men i det långa perspektivet tror jag det är förödande för både försvarspolitiken, verksamheten och trovärdigheten.
Jag menar inte att man ska lägga locket på och upphöra med granskning och debatt partierna emellan, tvärtom. Men en försvarsminister bör kanske ha någon annan främsta drivkraft än att tvinga oppositionen så långt bort från sig själv som det bara är möjligt.
För det andra är Tolgfors rop på en i alla detaljer fullständig överenskommelse lite… historielöst. Det kan ju tyckas hedrande att ministern hyser större tilltro till oppositionens förmåga att skriva ihop sig inför valet än vad man själv inom Alliansen lyckades med 2006. Tolgfors försök att blåsa upp förväntningarna på en detaljrik överenskommelse faller ganska platt, jag tror nämligen det är för många av oss som kommer ihåg hur det begav sig. Nämligen så att man inte hade något gemensamt detaljrikt och genomarbetat alternativ! Och vad gäller motioner i riksdagen är det fritt fram för var och en att läsa moderata försvarsmotioner före valet 2006 och leta efter något ”detaljerat budgetalternativ för försvaret”.
Det kan också vara värt att dra sig till minnes vad försvarsminister Tolgfors skrev på DN-debatt i september 2009, nämligen att ”Försvarspolitiken hörde inte till de områden Allians för Sverige hade förhandlat före valet, eller reformerat under de första 100 dagarna i regeringsställning.”
Lördagen har övergått i söndag och om några timmar kliver Sten Tolgfors upp på scenen i Sälen. Det är åtta månader kvar till valdagen. Han bör fundera lite över hur han vill bli ihågkommen som försvarsminister. Blir det som han som höll ihop försvarspolitiken och odlade långsiktiga överenskommelser, eller han som var duktig på sosse-bashing? Det är lite bråttom men jag hoppas på det förstnämnda.
Jag tycker ju att Sten Tolgfors egentligen är så mycket bättre än vad han är just nu.
För den specialintresserade:
I vanliga fall bloggar jag på Världens blogg tillsammans med de eminenta personerna Karin Strandås och Jesper Bengtsson och vi skriver om utrikes- och säkerhetspolitik.
Och twittrar, det gör jag här och det verkar som om hashtag för Rikskonferensen 2010 kommer att vara #FoF.
De rödgröna och motionerna
Den rödgröna oppositionen lämnar inte någon gemensam motion med anledning av regeringens försvarspolitiska inriktningsproposition.
Å ena sidan kan man, likt försvarsministern, se det som ett stort misslyckande. I alla fall om man har högre förväntningar på oppositionen än på den sittande regeringen. För man kan nämligen å andra sidan se direkta paralleller till hur de borgerliga partierna arbetade innan regeringsskiftet. De lämnade nämligen aldrig någon gemensam omfattande försvarsmotion innan valet. Nej de förhandlade inte fram någon gemensam försvars- och säkerhetspolitik alls. Inte ens 100 dagar efter valet, enligt försvarsminister Sten Tolgfors själv på DN-debatt:
”Försvarspolitiken hörde inte till de områden Allians för Sverige hade förhandlat före valet, eller reformerat under de första 100 dagarna i regeringsställning.”
Detta sagt som en upplysning nu när försvarsministern och borgerliga försvarspolitiker kommer utnyttja varje tillfälle att peka på denna uteblivna gemensamma motion.
Men alldeles bortsett från det så är det naturligtvis så att de rödgröna skiljer sig åt i en rad frågor. Nu återstår mycket av arbetet och det kommer att krävas kompromisser under det dryga år som återstår innan valet 2010.
Personligen tycker jag att det varit bra om vi redan nu hade kunnat lämna en gemensam motion som behandlar de mest grundläggande frågorna. I synnerhet som skrivningarna inom en rad av just dessa områden är de samma. Det framgår av motionerna där man kan se att formuleringar och yrkanden inom flera områden är gemensamma. Men i enlighet med den här bloggens ambition, nämligen att försöka vara objektiv så långt förmågan sträcker sig, avser jag istället lyfta de skiljaktigheter som ryms i oppositionens motioner.
Jag ska genast säga att jag inte har läst Vänsterpartiets motion ännu. Jag har bara sett det TT-telegram från igår där Gunilla Wahlén (V) uttalar sig (jag hittar det inte på nätet).
Socialdemokraternas försvarspolitiska talesperson, Anders Karlsson, framhåller i sina kommentarer till (S)-motionen framför allt två områden; personalförsörjningen och försvarsindustrin.
Socialdemokraterna inväntar inte den parlamentariska pliktutredning som just nu arbetar (och som just (S) krävde skulle vara parlamentarisk) utan lämnar sitt eget förslag till personalförsörjningssystem:
”Vi vill bibehålla plikten som en grund, med en tre månaders värnpliktsutbildning och därefter frivillig rekrytering och utbildning för insatsorganisationens och hemvärnets behov. Därigenom skapar vi ett personalförsörjningssystem som är stabilt oavsett ekonomisk konjunktur. Vi vill se ett försvar som speglar samhället”.
S räknar med att 10-12 000 om året ska gå en tre månader lång grundutbildning.
Frågan är hur regeringen gör med pliktutredningen nu? Personligen tror jag att det är ett stort misstag av socialdemokraterna att föregripa utredningen. Nu kan de borgerliga hävda att man inte ville försöka påverka pliktutredningen med sin politik genom att köra hela vägen in i kaklet och sedan konstatera att man inte fick gehör för sin linje. Det blir lite av att man lämnar Walk-over för att få tillfälle att profilera sin egen politik.
De rödgröna hade kunnat enats om personalförsörjningssystemet inom sig istället och i och med det kunnat driva på starkt inom ramen för Pliktutredningen.
(S) vill värna försvarsindustrin och skriver bland annat att en stark försvarsindustri är viktig för en alliansfri stat. De skriver om ”den unika kompetens rörande konventionella ubåtar, inte minst vad avser uppträdande i grunda vatten, som svensk marin och svensk fartygsindustri tillsammans har utvecklat” och konstaterar att denna kompetens ”är viktig att bevara och att detta måste övervägas vid ett beslut om nyanskaffning eller livstidsförlängning av nuvarande ubåtssystem”.
Det framgår också i (S)-motionen att man, liksom regeringens partier, frångår den överenskommelse som slöts i Försvarsberedningen om en reduktion av antalet JAS Gripen-plan från dagens nivå om 100 plan:
”Vi accepterar den bedömning regeringen gör avseende flygstridskrafterna. Samtidigt bör också behovet av regelbundna omprövningar av antalet flygplan och divisioner utifrån operativa behov och vidmakthållandet betonas”.
Vidare trycker både (S) och (V) på den nationella försvarsförmågan. (S) skriver t.ex. att försvaret ska byggas inifrån och ut, det ska utgå från Sveriges behov och bidra internationellt med befintliga förband. (S) skriver i sin motion att ”De nationella behoven skall utgöra grunden för prioritering och utveckling av förmågor. Dessa förmågor skall sedan, utifrån behov och möjlighet, kunna utnyttjas internationellt.”
De slår också fast en internationell ambition motsvarande ca 1 000 personer, vilket är till och med är lägre än regeringens sänkta ambition om 1 700 personer. Regeringens ambition anses inte vara ”rimlig och realistisk” som ambitionsnivå för Sverige.
Här har som bekant Miljöpartiet de Gröna en annan uppfattning.
Låt mig nu kommentera försvarsministerns belåtna bloggande tidigare idag.
Ministern skriver: ”Låg tillgänglighet. Låg användbarhet. Låg modernitet. Låg solidaritet. Men betydande underfinansiering av försvaret genom miljardbesparingar. Det är en bra sammanfattning av konsekvenserna av oppositionens försvarspolitik, så långt den nu är känd.”
Här klumpar ministern ihop oppositionen till en gemensam försvarspolitik samtidigt som han kritiserar den för att inte vara överens.
Det är inte heller så, som Tolgfors hävdar, att oppositionspartierna under flera månader har hävdat att ”de skall presentera en gemensam försvarspolitik som svar på regeringens inriktningsproposition”. Jag har hört Anders Karlsson (S) säga det, men inte (MP) och (V).
Sedan går Tolgfors igång ordentligt och har uppenbarligen läst alla tre oppositionspartiers motioner innan någon annan har det, för han förutser på ett mystiskt sätt samtliga motioners innehåll på punkt efter punkt:
”Har oppositionen inte sett några av dagens strukturella problem i försvaret och hur dessa bottnar i tidigare försvarspolitik? Är de nöjda med att endast 1/3 av den nationella insatsorganisationen kan användas inom ett år? Tar Sverige och Europa för stort ansvar för internationella fredsinsatser? Ska inte försvarspolitiken fokusera på försvarsförmåga?”
Han tycker sig också veta att de rödgröna vill ha ”ett tudelat försvar – dels en nationell insatsorganisation och dels en anställd utlandsstyrka”.
Nåväl. Jag tror att omdömet om Sten Tolgfors analytiska förmåga hade vunnit på att han dels först hade läst de motioner han recenserar och dels hade förmått skilja mellan de tre respektive partiernas ståndpunkter.
Det sistnämnda skulle ju förvisso kunna betraktas som ett problem för några inom oppositionen. Men min utgångspunkt är att Tolgfors som försvarsminister har ett vidare ansvar än att vara moderat megafon. Han borde stärka de krafter som faktiskt står för den politik vars utgångspunkter togs fram i enighet i Försvarsberedningen så sent som sommaren 2008.
Det är kanske lite tråkigare i debatten, men mycket mer konstruktivt för svenskt försvar.
(S) motion kan läsas här. Återkommer med (MP) och (V) eftersom de i skrivande stund inte finns på nätet.
Nya svarta hål och en planering full av luft (samt några bra saker)
De osäkerheter på vilka dagens försvarsproposition vilar sammanfattas i ett nötskal av regeringen själv redan i propositionens inledning (min kursiv.):
”Den föreslagna utvecklingen mot ett mer användbart och tillgängligt försvar kan bara ske i den takt som ekonomin medger. Resurser kommer att behöva frigöras genom förändringar och rationaliseringar ifråga om personal, materiel- och logistikförsörjning samt övrig stödverksamhet. I takt med att resurser frigörs ska det nya mer användbara försvaret skapas, där kostnads- och ambitionshöjningar i operativ verksamhet balanseras mot rationaliseringar och ambitionssänkningar. Den inriktning som regeringen anger kan därför komma att justeras vad gäller såväl omställningstakt som förmågekrav, materiel, organisation och verksamhet. Regeringen avser att, vid behov, återkomma till riksdagen med justeringar i dessa avseenden i samband med de årliga budgetpropositionerna eller i annan proposition.”
Det är med andra ord precis som Göran Eriksson skriver i SvD: Regeringen tar försvarsnotan på politisk kredit.
Propositionen omfattar endast fem skarpa förslag till riksdagen. Regeringen föreslår att riksdagen godkänner:
1. att målet för politikområdet Försvar upphör att gälla vid utgången av 2009,
2. det mål för det militära försvaret som ska gälla fr.o.m. 2010,
3. att de krav på operativ förmåga som riksdagen tidigare beslutat ska upphöra att gälla vid utgången av 2009,
4. regeringens förslag till Försvarsmaktens operativa förmåga fr.o.m. 2010 samt
5. inriktningen för insatsorganisationens utformning 2014.
Låt mig innan jag går in på propositionens olika delar slå fast att den grundläggande inriktningen är spårbar till Försvarsberedningens rapport Försvar i användning (Ds 2008:48) från juni 2008. Det är bra. Beredningen föreslog bl.a. en ny princip för personalförsörjning, rationalisering av de s.k. stödmyndigheterna, att gå från tyngre till lättare förband, långtgående samverkan i Östersjön, konkretisering av civil-militär samordning och bättre ekonomisk styrning av Försvarsmakten. Försvarsberedningen föreslog vidare en indelning i stående och kontraktsförband, liksom att ingen pliktpersonal ska finnas i framtidens insatsorganisation.
Men en grundläggande ansats i beredningens arbete var att det handlar om att prioritera. Därför föreslog t.ex. beredningen omfattande reformer av stödmyndigheterna, vi identifierade behov av att reformera grundorganisationen och vi ville skära i antalet JAS Gripen. Beredningens föreslog också att Sverige över tid ska kunna hålla upp till 2000 personer ur markstridskrafterna insatta nationellt och internationellt. Regeringen, däremot, att det är ”mer relevant” att på sikt kunna hålla upp till ca 2000 personer ur insatsförbanden, ur olika stridskrafter, insatta nationellt och internationellt. Regeringen vill göra alla till lags genom att ”alla insatsorganisationens förband bör ha tillgänglighet som ger regering och riksdag stor handlingsfrihet vid val av förmåga i olika avseenden inför beslut om en insats”.
Med andra ord lades beredningens principer fast utifrån att det inte går att klämma in allt som alla alltid vill ha i den ekonomiska ram som kan tilldelas. Men denna princip verkar inte styra regeringens planering i nämnvärd utsträckning.
Regeringen väljer istället att strunta i vissa rationaliseringar (t.ex. grundorganisationen) och istället trycka in nya saker i försvarsbudgeten (läs: stridsvagnarna på Gotland och en förbandsreserv om fyra mekaniserade bataljoner som försvarsministern säger kostar 100 miljoner kr). Vidare föreslår regeringen i propositionen en ändrad struktur på kraven på operativ förmåga i förhållande till planeringsanvisningarna. Allt detta utan att rubba den ekonomiska ramen. Istället säger ministern gång på gång att Försvarsmakten har räknat och de står för sina beräkningar. Förslagen är i ekonomisk balans, säger han.
Ponera att Försvarsmaktens planeringsunderlag verkligen är det. Men nu har ju regeringen inte till punkt och pricka följt Försvarsmaktens planeringsunderlag! Och Planeringsunderlaget bygger på en rad antaganden som bl.a. på personalförsörjningssidan är tämligen orealistiska! I det läget kan inte Tolgfors bara peka finger åt Försvarsmakten och säga ”fixa det här och om ni inte gör det så är allt ert fel”.
Dessutom kommer ett första lackmustest när det gäller svarta hål redan i närtid. Hela Försvarsmaktens planeringsunderlag bygger nämligen på att man får behålla hela det anslagssparande som försvarsministern är så väldigt nöjd med. I vårbudgeten visar det sig om man får det eller ej. Om man inte får det, ja då har vi en situation där ekonomin är överbelastad redan några månader in i 2009.
I det följande kommenterar jag enskildheter i propositionen:
I regeringens säkerhetspolitiska bedömning av omvärlden står det att ”Klimatförändringar utgör ett av de allvarligaste hoten mot människors säkerhet och grundläggande levnadsvillkor. I en globaliserad värld ökar risken för att en ekonomisk kris kan få konsekvenser för det säkerhetspolitiska läget.” För det första har regeringen därmed slipat udden av Försvarsberedningens tidigare bedömning att klimatförändringarna utgör det allvarligaste hotet. För det andra saknas helt den ekonomiska krisens säkerhetspolitiska effekter.
Regeringen avser att införa ett insynsråd i Försvarsmakten, med representation från övriga samhällssektorer, för att utöva insyn i verksamheten och stödja myndighetschefen med rådgivande kompetens. Jaha. Det finns redan ett ”ÖB:s samverkansråd”, vilket är ett samarbetsorgan mellan Försvarsmakten, näringsliv, organisationer och offentlig sektor. Man får hoppas att det inte bara innebär överlappande verksamhet?
Insatsorganisationen (IO) redovisas på sid. 45. Det är tydligen inte meningen att man lätt ska kunna jämföra den med den tidigare beslutade IO eftersom regeringen inte redovisar den i tabellen. Då får jag väl klippa och klistra själv och återkomma om det senare.
Notera följande skrivning och jämför det med förslaget om de förrådsställda stridsvagnarna på Gotland:
”Förmåga som i första hand har en nationell inriktning, och som bedöms efterfrågas först i ett längre perspektiv, bör särskilt granskas utifrån möjligheten att finna lösningar som bygger på internationellt samarbete och som leder till att de kan upprätthållas med begränsade resurser. Denna typ av förmåga ska dock om den bibehålls organiseras i tillgängliga och användbara förband.”
Försvarsberedningen har föreslagit att strategiska funktioner såsom strategisk planering och långsiktig inriktning som idag återfinns i högkvarteret ska överföras till Regeringskansliet. Men tji fick vi. Så blir det inte och det tror jag är ett stort misstag.
Ytterligare ett förslag från beredningen, om att amfibiefunktionen ska integreras med markstridskrafterna och utvecklas mot att verka i kustnära storstadsmiljö och i hamnområden, avvisas av regeringen.
Som jag tidigare nämnt avvisar regeringen också beredningens besparingsförslag om att antalet stridsflygplan reduceras i väsentlig grad i förhållande till den planerade volymen om 100 flygplan. Regeringen anser att antalet flygplan ska ”motsvara det operativa behovet och vidmakthållandet av JAS 39-systemet till 2040”. Med andra ord ansluter sig regeringen till Försvarsmaktens förändrade bedömning av de operativa behoven. Innan det senaste planeringsunderlaget ansåg nämligen Försvarsmakten att det var betydligt lägre. Grunderna till denna nya operativa bedömning redovisas i vanlig ordning inte.
Vidare skriver regeringen ”En ny analys avseende behovet av antalet flygplan kan komma att bli nödvändig, t.ex. vid en framtida uppgradering av dagens JAS 39C/D.” En framtida uppgradering. Här öppnar man för E/F. Se upp, försvarsutskottet!
Jag har skrivit om frivilligheten förut. Regeringens skriver i propositionen att det samlade statliga stödet i ökad omfattning bör utgå till verksamheter i stället för organisationer. Regeringen anser därför att det särskilda organisationsstödets inriktning och omfattning bör ses över. Det innebär att regeringen inte var beredd att köpa frivilligutredningens förslag om att överge organisationsstödet till förmån för en renodlat uppdragsbaserad ersättning rakt av. Det skulle kunna tolkas som något positivt. Problemet är dock att regeringen samtidigt slår fast att anslaget 1.10 Stöd till frivilliga försvarsorganisationer inte längre ska finnas uppfört i statsbudgeten. Hur dessa två besked hänger ihop är jag inte människa att klara ut.
Några positiva inslag i propositionen:
Försvarsmakten ska i omställningen prioritera utvecklingen av användbara och tillgängliga arméförband. Det är i linje med beredningens inriktning med markoperativ tyngdpunkt.
Det är också bra med de steg som tas för en förbättrad civil-militär samverkan inför under och efter internationell fredsfrämjande verksamhet. Regeringen avser bl.a. inrätta en samverkansfunktion inom Regeringskansliet med stöd av berörda myndigheter och andra aktörer för att stärka den civil-militära samverkan i samband med insatser internationellt.
Det nordiska samarbetet inom försvarsområdet ska fortsatt fördjupas. Jag välkomnar också propositionens skrivningar om ett fördjupat Östersjösamarbete (även om det var onödigt minimalistiskt jämfört med Försvarsberedningens förslag), liksom i stora drag avsnittet som gäller materielanskaffning.
Slutligen: Regeringen anför att ”Försvaret ska kunna användas här och nu” och att ”Försvaret behöver förband som är omedelbart gripbara för att värna Sverige och närområdet samt för insatser utanför närområdet.”
Sten Tolgfors borde ha skrivit: ”Försvaret ska kunna användas här, om tio år”. För om den fördelning mellan heltidsanställda soldater och kontraktsbundna dito som regeringen föreslår går igenom och oförmågan att prioritera (bort) kvarstår, ja då kanske vi har en bättre tillgänglighet om tio år, men priset riskerar att vara att vi inte kan använda denna förmåga till något mer än att det ser snyggt ut i tabellerna och att man kan hävda att vi har en hög beredskap för att möta militära angrepp mot Sverige.
För vi kommer nog inte ha pengar till att göra några insatser med dem. I varje fall inte där det behovs. I alla fall inte som regeringen själv tidigare har uttryckt det bl.a. i den svenska strategin för internationell fredsfrämnajde verksamhet: Uthålliga internationella insatser med markoperativ tyngdpunkt i civil-militär samverkan.
I SvD skriver Mikael Holmström och Göran Eriksson. I DN skriver Gunnar Jonsson och Henrik Brors. TT. Ekot.
Nu äntligen ligger försvarspropositionen på regeringens hemsida för läsning.
Försvarsminister Sten Tolgfors (M), Anders Karlsson (S), Bo Pellnäs Överste 1:a graden, Mikael Holmström, SvD och jag diskuterade propositionen i dagens Studio Ett.
Risk för svekdebatt
I väntan på försvarsministerns presskonferens kl. 13.00 kan man läsa vad han kommer att säga i DNs nätupplaga.
Man kan inte förvänta sig att man ska underbygga alla argument i en artikel med siffror och beräkningar, Tolgfors ord måste därför läggas bredvid tabellerna i propositionen när den offentliggörs, men såhär långt vill jag kommentera följande.
Jag har främst två generella invändningar.
För det första förleder regeringen människor att tro att landets försvarsförmåga kommer att höjas betydligt genom dagens proposition. Tolgfors anger inga tidsperspektiv eller villkor för den insatsorganisation, den tillgänglighet och det personalförsörjningssystem han skissar upp. Jag tycker att det är fult. Det är ju nämligen så att tidsperspektivet för denna omställning är uppemot tio år, inte från nu utan från den 1 januari 2010. Det är bara att läsa Försvarsmaktens underlag och bläddra fram när de tror att det nya personalförsörjningssystemt är intaget fullt ut.
Dessutom är det ju så att hela reformeringen/omställningen av naturliga skäl kopplas till processen och förutsätter att pengar hämtas från försvarsbyråkratin i enlighet med den utredning som just nu arbetar med den frågan. Reformeringen ska som bekant förverkligas i den takt medel frigörs som medger detta. Man kan vara säker på att Finansdepartementet har säkerställt dessa hängslen.
För det andra talar finansministern om ett nationellt nödläge. Vi är mitt uppe i en ekonomisk kris som vi inte sett slutet på. Vilken försvarsminister kan tvärsäkert hävda att försvarsanslagen inte kommer att röras då? Ovanpå ekonomin bör man lägga att hela personalförsörjningens implementering förutsätter omtag med 200 lagar och förordningar, fackliga förhandlingar, det ska komma en särproposition i sinom tid och Försvarsmakten skriver i sitt planeringsunderlag inför propositionen att man måste ha hela samhällets stöd för förverkligandet, etc. etc. Detta kan man kalla en viss osäkerhet, om man vill uttrycka sig väldigt försiktigt.
För det tredje underbyggs behovet av en så hög tillgänglighet genom att Tolgfors gör en omedelbar koppling mellan Georgienkriget och utvecklingen av det svenska försvaret. Han skriver att regeringen uppdaterade och fördjupade den säkerhetspolitiska analysen efter femdagarskriget och landar i att ”Slutsatsen är tydlig. Dagens situation, där endast en tredjedel av den nationella insatsorganisationen – 2008 motsvarande 11.400 man – är tillgänglig för insats inom ett år möter inte tidens krav.” (…) ”Vi skapar nu ett försvar som är mycket väl anpassat till hotbildsutvecklingen”.
Tidigare var som bekant behovet av snabbinsatsförmåga främst ett svar på behovet (förmåga och vilja att delta i internationell krishantering) och inte en hotbild mot vårt land. En hotbild som med regeringens retorik framstår som närmast omedelbar.
Jag har sagt det förut: Om man på allvar tycker att den militära hotbilden mot vårt land har ökat på ett sätt som föranleder en hög andel omedelbart gripbara (och därmed svindyra) förband, hur kommer det sig i så fall att man inte lika handlingskraftigt tar sig av den civila sidan av samhällets motståndsförmåga? Inte ett ord sägs om behovet av att rulla igång civilförsvaret (i vid mening). Så länge inte detta görs, ja då är det lätt att tro att den hotbildsbeskrivning man målar upp tjänar andra syften än att man oroas för nationens väl och ve.
Personalförsörjningen får jag återkomma till efter lusläsning av propositionen, i artikeln ger Tolgfors inga andra svar än att rekrytering ska ske på frivillig grund. Han skriver inget om fördelningen mellan heltidsanställda soldater respektive kontrakterade.
Tolgfors skriver att hela insatsorganisationen om ca 50 000 personer ska kunna användas inom en vecka efter beslut om höjd beredskap. Av dem är det 28 000 personer som kommer att finnas i stående och kontraktsförband och 22 000 personer finns i Hemvärnet, inklusive de nationella skyddsstyrkorna. Om 28 000 personer ska vara gripbara inom en vecka (oklart hur många av dessa som är yrkesofficerare) så är det en mycket hög andel som är heltidsanställda. För hur skulle kontrakt se ut med kvinnor och män som har vanliga civila jobb se ut, om de rätt som det är kan kallas in med några dagars varsel? Finns det arbetsgrivare som skulle gå med på det?
Tolgfors skriver också att det utanför insatsorganisationen kommer att finnas en förbandsreserv om fyra mekaniserade bataljoner, vilket är känt sedan tidigare och som jag har skrivit om här.
Vidare kommer ett flagrant exempel på nyspråk: ”1 700 personer kommer att kunna hållas kontinuerligt insatta i insatser internationellt. Det är dubbelt mot idag.” Regeringen gick till val på att man ville ha 2000 personer i internationell tjänst. Vid tusenårsskiftet hade Sverige en hel bataljon i Kosovo (ca 1000 personer). Regeringen vill få 1 700 personer att framstå som en ambitionshöjning. Jag håller med Anna Ek, Svenska Freds ordförande. Hon skriver:
”Satsningen på armén innebär också att försvaret på sikt borde kunna skicka ut fler människor i internationell tjänst, något som är betydligt bättre än att skicka flygplan eller högteknologiska vapensystem. Att vi går mot mer frivillighet är också något Svenska Freds välkomnar. MEN. Vad hände med löftet om 2000 soldater i internationell tjänst? Det har varit ett uttalat mål i ett decennium, om inte längre. 1700 soldater är visserligen bra. Men varför denna ambitionssänkning?”
Sammantaget anser jag att det finns en risk för svekdebatt utifrån två olika utgångspunkter:
1. Det framstår som att det försvar Tolgfors beskriver kommer att vara på plats i stort sett i morgon och att vägen ditt är lätt och smidig.
2. Om det ryska militära hotet mot Sverige blir allt svårare att förfäkta efter upptinade relationer mellan Moskva och Washington, nya nedrustningsinitiativ etc. Ja då blir det svårt att förklara varför man landar på bland annat 100 JAS Gripen C/D (och inte färre i enlighet med Försvarsberedningens förlag), eller varför vi ska ha en så hög beredskap (som kanske äter upp pengar som annars kunde används till att bidra till internationell fredsfrämjande verksamhet).
För er som tycker att detta kanske var väl gnälligt vill jag säga att det är oppositionens förbannade skyldighet att kritiskt granska regeringens förslag. De positiva delarna återkommer jag till när jag hittar dem i propositionen.
Ridån går upp klockan 13.00
Idag klockan 13.00 presenterar försvarsminister Sten Tolgfors regeringens försvarspolitiska proposition ”Ett användbart försvar.” Den webbutsänds via regeringens hemsida.
Osthyvel igen?
Allan Widman (FP) har nu fått svar från försvarsministern på sin fråga om vad ministern avser vidta för åtgärder för att säkerställa kostnadsberäkningar för en markbaserad rikstäckande infrastruktur för ledning av JAS 39 C/D med internationellt interoperabla datalänkar?
Försvarsministern svarar lakoniskt att ”det är Försvarsmaktens ansvar att planera och budgetera för anskaffningen av ny materiel inom ramen för utgiftsområde 6, anslaget 1:3 Anskaffningar av materiel och anläggningar.”
Vidare skriver ministern att ”Försvarsmakten har i svaret på regeringens planeringsanvisningar den 30 januari angivit att anskaffningen av Länk 16 påbörjas under år 2010. Med anledning av de oklarheter som framkommit avseende tidpunkten för den operativa driftsättningen av infrastrukturen för datastridsledning av JAS 39C/D, har Regeringskansliet anmodat Försvarsmakten redovisa ett förtydligande avseende bland annat detta.”
Försvarsministern fortsätter: ”Förmågan till datastridsledning av stridsflyget är viktig och frågan är inte huruvida en sådan anskaffning kommer att ske, utan när. Det är viktigt att förmågan till datastridsledning från marken med det länksystem som används i C/D-versionen finns så snart det är möjligt och med beaktande av avvecklingen av JAS 39A/B. Det är av stor vikt att påpeka att förmåga till datastridsledning mellan flygplan av C/D-version finns idag, och att datastridsledning även kommer att vara möjlig från ledningsflyggrupp ASC 890 före utgången av året.”
Vad säger Sten Tolgfors egentligen? Att det finns pengar avsatta? Att det finns pengar avsatta även för ett uppskruvat tempo? Att genomförandegruppen inte bör tänka om? Att genomförandegruppen måste omprioritera? Och vad menar ministern med ”med beaktande av avvecklingen av JAS 39A/B?
.hmmessage P { margin:0px; padding:0px } body.hmmessage { font-size: 10pt; font-family:Verdana } För det första: Man måste ju tillåtas att ta sig för pannan och utbrista något om det numera klassiska problemet med fokus på högsta möjliga antal plattformar istället för att de vi har (i vilken skepnad de än må vara, korvetter, eller stridsflyg eller något annat) ska ha operativ förmåga.
Brutalt uttryckt: Vi ska ha många, de ska vara guldpläterade, skit samma om de verkligen fungerar som en operativ del av systemet…
För det andra: Riksdagen har beslutat om att ensa Gripenflottan till 100 plan i C/D-versionen. Försvarsberedningen föreslog i juni månad 2008 -enhälligt- att det antalet bör reduceras i väsentlig grad. Försvarsmakten säger ändå ”100 C/D” i sitt planeringsunderlag till regeringen och vi får snart se vad den kommande inriktningspropositionen säger om den saken.
Nåväl. Motivet inför riksdagen till att fatta beslutet om 100 JAS 39 C/D var att det blir billigare eftersom det blir ett enhetligt system. Något som också Widman har lyft fram i tidigare frågor:
”En ensad flotta ger därför också vinsten av enhetliga procedurer för det svenska flygvapnet när de bara behöver flyga med en version av Gripen. Investeringen av varenda flygtimme i JAS 39 C/D bär därmed mot framtiden och bidrar till flygförarens förmåga också till skarp internationell insats. Eftersom det synes sannolikt att antalet flygtimmar inte kommer att öka de närmaste åren torde det vara ändamålsenligt att snarast möjligt fasa ut JAS 39 A/B ur aktiv flygtjänst.”
Om man nu, på grund av ledningsfrågan, kommer fram till att A/B måste vara kvar i aktiv tjänst, vid sidan av införandet av de 100 C/D, då blir det inget enhetligt system och då ökar naturligtvis kostnaderna enligt samma argumentation som vid riksdagens uppgraderingsbeslut. Och ovanpå detta ska kostnaderna för ett snabbare införande av stridsledningsystemet läggas.
Det blir dyrt. Mycket dyrare än vad som är budgeterat. Vem ska betala det?
Jag blir lite nervös när jag läser vad Widman skriver: ”Slutsatsen kan bara bli en enda: De äldre JAS-flygplanen och det existerande stridsledningssystemet måste hållas igång tills ett nytt sådant är på plats och fungerar.”
Jag önskar verkligen att Widman i samma mening hade konstaterat att det inte kan bli tal om några 100 C/D. Antalet måste minskas så att ekonomiskt utrymme frigörs om den Widmanska planen skall sjösättas. Flygvapnet måste hantera kostnaderna inom sin ”ram”.
Om det inte blir så, ja då skall nya friska pengar vaskas fram och det förmodligen inom 6.2. För anslagssparandet kommer inte finansministern släppa från sig i en tid han själv beskriver som ett ”nationellt nödläge”. Det blir osthyveln igen. Marinen och armén får några materielprojekt strukna. Kanske rentav sådant som är nödvändigt för pågående internationella krishanteringsuppdrag? De som luttrade har undrat vem som tror att den politiska inriktningen med markoperativ tyngdpunkt någonsin kommer att märkas av i verkligheten, de får vatten på sin kvarn.
Men nu är jag nog bara överdrivet pessimistisk, hoppas att jag har fel.
PS. Frågan fortsätter att rulla på SvD:s ledarblogg. Widman skriver i en replik:
”Innan regering och riksdag fattade beslut om att det svenska flygvapnet enbart skulle innehålla den s.k. exportversionen av JAS 39 Gripen borde myndigheten upplyst om konsekvenserna. Att det i efterhand uppdagas att det behövs ett helt nytt stridsledningssystem med nationell täckning, som kräver nya investeringar i miljardklassen, duger inte. Det är bra att regeringen nu ställer tydliga frågor till Försvarsmakten. I samband därmed måste också ansvarsfrågorna utredas.”
Jag håller med helt och hållet. Och som jag har sagt tidigare, det vore intressant att veta var informationen har stoppat? Har den aldrig nått regeringskansliet? Eller var det riksdagen som inte fick veta?
Gårdagens försvarsdebatt: Konsten att backa in i framtiden
Gårdagens riksdagsdebatt om försvarspolitiken blev en ganska deprimerande tillställning, med några undantag.
Försvarsminister Tolgfors (M) har en ny favoritformulering, som återkom gång på gång i debatten: ”ett försvar som går att använda här och nu och där det behövs i landet, i närområdet och utanför närområdet”. Det är territorialförsvarsperspektiv för hela slanten. Det talas om behov av omedelbart gripbara soldater i stora skaror som ska kunna försvara landet (mot vad?!). Det är inte ett ord om internationell solidaritet, FN eller uthålliga insatser i civil-militär samverkan (vilket för övrigt regeringens egen strategi för svenskt deltagande i fredsfrämjade verksamhet går ut på).
Tongångarna var fundamentalt annorlunda så sent som i Almedalen sommaren 2008. Då sade Tolgfors: ”Försvaret ska dimensioneras utifrån och in. Försvaret ska vara användbart i världen, i vårt närområde och i Sverige.”
Tolgfors försöker också få den del av Försvarsmaktens planeringsunderlag som slår fast hur många personer vi kan ha insatta i utlandstjänst (1 700 personer) att låta som en framgång. Ministern framhåller att det är ”dubbelt så många som i dag”. Ministern väljer att bortse från att det är färre än vad Försvarsberedningen har föreslagit och färre än det som den borgerliga alliansen ställda ut som ett vallöfte inför valet 2006. Det är inte så snyggt precis.
Det mest våghalsiga uttalandet från ministern var annars följande (min kursiv.):
”Så stärker vi nu alltså Sveriges förmåga att försvara sig avsevärt jämfört med i dag. Regeringen kommer med den kommande inriktningspropositionen att skapa ett användbart insatsförsvar, med styrkor som kan sättas in här och nu i Sverige, i närområdet eller utanför närområdet för att värna svenska värden och intressen. Det är den enda finansierade, genomförbara och preciserade försvarspolitik som finns i landet.”
Det där med finansierade och genomförbara, det återstår att se.
Sedan var det Anders Karlssons (S) tur. Han bästa stund i debatten lät såhär:
För en gångs skull håller jag med Anders Karlsson i varje ord han säger.
Staffan Danielsson (C) lät som en internationalist i jämförelse med Tolgfors:
”Försvarets utformning bygger på analysen att det under överskådlig tid inte finns något invasionshot mot Sverige och att vår fred och säkerhet främst tryggas genom ett nationellt försvar som också verkar tillsammans med andra i internationella insatser för fred och säkerhet.”
Allan Widman (FP) är en skicklig debattör. Men han är samtidigt den av debattdeltagarna, inklusive försvarsministern, som har gjort den längsta resan det senaste året. Det ”utifrån och in”-perspektiv som folkpartiet har stått för de senaste åren, det är som bortblåst efter Georgienkriget. Man kan nästan tala om en metamorfos. Fast i min värld har (FP) gått från fjäril till larv istället för tvärt om.
Men Widmans resonemang om utställda löften och operativa krav är oerhört relevant. Och Widman tar sitt uppdrag som försvarspolitiker på allvar, han vill veta vad som händer med de beslut som tas.
Else-Marie Lindgren (KD) tryckte bland annat på Hemvärnet och det faktum att regeringen har lovat att det inte ska bli några nedläggningar av regementen under innevarande mandatperiod.
Gunilla Wahlén (V) höll ett anförande som Gunnar Gustavsson bäst beskriver på sin blogg.
Peter Rådberg (MP) förtjänar en elogé för att han tog upp turerna med hur den militära hotbild ser ut efter Georgien. Det är ju ändå mot den bakgrunden man ska förstå den kommande inriktningspropositionen. Rådberg:
”På vilket sätt och med vilken logik kan man dra paralleller mellan kriget mellan Ryssland och Georgien och en ökad militär hotbild mot Sverige? Skulle Ryssland riskera hela den västeuropeiska marknaden som fram till finanskrisen har varit en stor del av den ryska ekonomiska tillväxten? Skulle man riskera det genom ett väpnat angrepp mot en EU-medlem omgiven av Natoallierade? Är det någon som på allvar tror att en sedan lång tid infekterad konflikt på Rysslands egen bakgård går att omsätta i vad som bör vara dimensionerande för svensk försvarspolitik? Ska en sådan föreställning få leda till att de senaste tio årens inriktning av det svenska militära försvaret till ett insatsförsvar nu plötsligt får motsatt inriktning, från internationella insatser till ett mer svenskt territorialförsvar?
Efter denna inledande omgång tar jag debatten styckevis och del:
Tolgfors säger att han gärna vill se en bred överenskommelse om försvaret: ”Men vi är inte beredda att göra upp om oppositionen insisterar på kraftiga nedskärningar av Sveriges försvar. Ni måste släppa miljardslakten av försvaret för att en uppgörelse ska vara möjlig.”
Jag undrar var denna gräns går för Tolgfors inbjudan. Vad är ”kraftiga nedskärningar”? Var måste oppositionen hamna för att Tolgfors ska bjuda in?
Allan Widman frågar: ”Vilka partier och vilka politiker var det som förde det svenska försvaret till den position och till den situation som försvaret i dag befinner sig i? Vilka var det som avvecklade det fasta kustartilleriet? Vilka var det som såg till att en av tre yrkesofficerare inte är krigsplacerad i dagens insatsförsvar? Vem var det som upphörde med den territoriella försvarsplaneringen? Vilka var det som avvecklade repetitionsövningarna och därmed underminerade värnpliktssystemet? Vilka var det som upplöste brigaderna och så vidare?”
Svaret på den frågan fick nog Widmans allianskollega Staffan Danielsson att skruva på sig i bänken. Det var som bekant socialdemokraterna och centern som samarbetade om försvarspolitiken under många år. Miljöpartiet och socialdemokraterna hade ett väl avgränsat försvarspolitiskt samarbete (vilket var bra men samtidigt frustrerande eftersom det var just väl avgränsat) under drygt ett års tid innan valet 2006
Men vad viktigare är, Widman tar upp avvecklingen av det fasta kustartilleriet som exempel på ett felaktigt beslut. Det säger precis allt om hur långt det har gått med tillbakavridandet av försvarspolitiken.
Peter Rådberg får sista ordet: ”En bred samsyn har tidigare varit kutym inom försvars- och säkerhetspolitiken, vad jag förstår. Det är i alla fall många partier som har deltagit. Nu är vi i en situation där regeringen med sju rösters övervikt kommer att driva igenom den nya inriktningspropositionen, och det tycker jag är mycket olyckligt.”
Anslagssparande är ingen effekt av bra kontroll
I kvällens Rapportsändning (07:00 in i inslaget) uttrycker försvarsministern glädje över att Försvarsmaktens årsredovisning för 2008 visar att man går med plus med en miljard kronor varav ca en halv miljard på förbandsanslaget.
Under kvällens lopp har ministern också bloggat om saken.
Tolgfors menar att det beror på en förbättrad kontroll över ekonomin och är belåten med anslagssparandet. Det tycker jag är lite anmärkningsvärt. Jag vill i själva verket vända på resonemanget.
För det första: Hur kan man hävda att man har kontroll när det blir ett anslagssparande om en halv miljard bara på förbandsverksamheten? Med bra kontroll landar man rimligen på +-noll.
Detta är ju inte heller ett argument som Försvarsmakten använder för att förklara resultatet, vilket i sin tur leder mig till mitt andra konstaterande:
Försvarsmakten har i flera år beskrivit de ekonomiska osäkerheterna kring 2008 och 2009. Dessa osäkerheter har gjort att Försvarsmakten planerade verksamheten 2008 på en mycket låg nivå för att undvika anslagsöverskridande. Det är med andra ord den låga verksamhetsnivån som har medfört att anslagssparandet uppstod vid årets slut.
Är det allså den låga verksamhetsnivån som försvarsministern är nöjd med? Jag undrar vad man säger ute på förbanden om den saken.
annika nordgren christensen 