Kategori: Svenska freds

Utveckla krigsmateriel direkt för exportmarknaden?

Djävulen bor som bekant i detaljerna.

I regeringens färska försvarsproposition kan man läsa följande stycke (min kursiv.):

”Ur ett industriellt perspektiv kan en ökad exportandel sägas vara nödvändig för att företagen ska kunna vidmakthålla och utveckla teknik och kompetens. Export av försvarsmateriel eller tjänster som inte också beställts av svenska myndigheter har hittills varit ovanlig. Läget har dock förändrats i och med den utveckling som skett mot ett större utlandsägande av i Sverige verksam försvarsindustri. Denna kan komma att vilja utveckla och producera materiel som inte bedöms komma att användas av Försvarsmakten. Regeringen ser positivt på denna utveckling.”

Detta resonemang bygger på att kartan ska ritas om efter verkligheten – gällande regelsystem borde ändras för att motsvara vad som faktiskt gäller. Om man däremot inte tycker att den gällande ordningen är bra, utan vill något annat och ser ett värde i ett restriktivt regelverk, då vill man ändra verkligheten med hjälp av regelsystemet. Där har vi grundkonflikten.

Med det ovan citerade stycket i propositionen inträffar det märkliga att regeringen indirekt kritiserar gällande lagar och förordningar, dock utan att man säger något om att ändra dem.

Detta leder i sin tur till att om man anser att det är bra att det ska utvecklas och produceras krigsmateriel direkt till exportmarknaden i Sverige, ja då tycker man att regeringen har rätt men att man bör dra konsekvenserna av det och ändra regelverket i enlighet med vad man säger.

Om man däremot tycker att det är fel att vi ska producera krigsmateriel direkt till exportmarknaden, ja då ser man med oro på dessa formuleringar men sänder en tacksamhetens tanke till att man inte verkar följa upp det i praktisk handling.

Så hur ska man då tolka regeringen? Min tolkning är att detta har petats in under framtagandet av propositionen av de intressen som anser att man ska revidera regelverket kring vapenexporten i en mer tillåtande anda. Men sådana ”kreativa grepp” sker ju inte utan att man i delningen mellan departementen kan sätta stopp från det departement som är ansvarigt för en viss fråga. Således måste det vara sanktionerat från UD och handelsminister Ewa Björling.

Det kan vara på sin plats att nämna något om det svenska regelverket kring krigsmaterielexporten.

Det som motiverar undantag från det generella förbudet att exportera vapen är ”det svenska försvarets behov”. Utveckling av krigsmateriel för annans räkning är i princip förbjuden på samma sätt som export av vapensystem är förbjudet. I själva verket omnämns utveckling för annans räkning särskilt i lagstiftningen, som ett område som det krävs särskilt tillstånd för. Det här beror på att ett system som det svenska försvaret använder sällan kan säljas i exakt samma utförande till en utländsk försvarsmakt. Ibland krävs det så stora förändringar att det måste betecknas som utveckling för annans räkning. Ett annat skäl är att utveckling för annans räkning anses kunna leda till att man bibehåller utvecklingskapacitet som bedöms angelägen att bevara ur svensk försvarspolitisk synvinkel.

Nästa perspektiv rör sysselsättning och industripolitik. När regeringen uttrycker sig i så positiva ordalag om direktutveckling för exportbehov som man nu gör, är det då en nyhet? Ja, det är det. Riktlinjerna är nämligen mycket tydliga på att sysselsättning, exportintäkter, eller regionalpolitiska hänsyn, inte utgör motiv för krigsmaterielexport från Sverige. Det är vårt lands behov av försvarsindustriell kapacitet som utgör motivet för export.

Eller med andra ord: Om det finns ett försvarspolitiskt behov av att bevara viss utvecklings- eller produktionskapacitet i Sverige så föreligger ett motiv för export. Detta är inte samma sak som omsorg om sysselsättningen och industrin som sådan.

Sammantaget är det en ny signal från regeringen och nu blir det intressant att se hur riksdagsbehandlingen kommer att gå på den här punkten. Både SOFF och Svenska Freds lär ha åsikter i frågan.

(Värdet av den totala fakturerade försäljningen av krigsmateriel (inom och utom riket) under år 2008 uppgick till 20,7 miljarder kronor, motsvarande en ökning med 24 procent jämfört med år 2007. Värdet av de faktiska exportleveranserna av krigsmateriel under år 2008 var 12,7 miljarder kronor, en ökning med 32 procent jämfört med föregående år räknat i löpande priser.)

Risk för svekdebatt

I väntan på försvarsministerns presskonferens kl. 13.00 kan man läsa vad han kommer att säga i DNs nätupplaga.

Man kan inte förvänta sig att man ska underbygga alla argument i en artikel med siffror och beräkningar, Tolgfors ord måste därför läggas bredvid tabellerna i propositionen när den offentliggörs, men såhär långt vill jag kommentera följande.

Jag har främst två generella invändningar.

För det första förleder regeringen människor att tro att landets försvarsförmåga kommer att höjas betydligt genom dagens proposition. Tolgfors anger inga tidsperspektiv eller villkor för den insatsorganisation, den tillgänglighet och det personalförsörjningssystem han skissar upp. Jag tycker att det är fult. Det är ju nämligen så att tidsperspektivet för denna omställning är uppemot tio år, inte från nu utan från den 1 januari 2010. Det är bara att läsa Försvarsmaktens underlag och bläddra fram när de tror att det nya personalförsörjningssystemt är intaget fullt ut.

Dessutom är det ju så att hela reformeringen/omställningen av naturliga skäl kopplas till processen och förutsätter att pengar hämtas från försvarsbyråkratin i enlighet med den utredning som just nu arbetar med den frågan. Reformeringen ska som bekant förverkligas i den takt medel frigörs som medger detta. Man kan vara säker på att Finansdepartementet har säkerställt dessa hängslen.

För det andra talar finansministern om ett nationellt nödläge. Vi är mitt uppe i en ekonomisk kris som vi inte sett slutet på. Vilken försvarsminister kan tvärsäkert hävda att försvarsanslagen inte kommer att röras då? Ovanpå ekonomin bör man lägga att hela personalförsörjningens implementering förutsätter omtag med 200 lagar och förordningar, fackliga förhandlingar, det ska komma en särproposition i sinom tid och Försvarsmakten skriver i sitt planeringsunderlag inför propositionen att man måste ha hela samhällets stöd för förverkligandet, etc. etc. Detta kan man kalla en viss osäkerhet, om man vill uttrycka sig väldigt försiktigt.

För det tredje underbyggs behovet av en så hög tillgänglighet genom att Tolgfors gör en omedelbar koppling mellan Georgienkriget och utvecklingen av det svenska försvaret. Han skriver att regeringen uppdaterade och fördjupade den säkerhetspolitiska analysen efter femdagarskriget och landar i att ”Slutsatsen är tydlig. Dagens situation, där endast en tredjedel av den nationella insatsorganisationen – 2008 motsvarande 11.400 man – är tillgänglig för insats inom ett år möter inte tidens krav.” (…) ”Vi skapar nu ett försvar som är mycket väl anpassat till hotbildsutvecklingen”.

Tidigare var som bekant behovet av snabbinsatsförmåga främst ett svar på behovet (förmåga och vilja att delta i internationell krishantering) och inte en hotbild mot vårt land. En hotbild som med regeringens retorik framstår som närmast omedelbar.

Jag har sagt det förut: Om man på allvar tycker att den militära hotbilden mot vårt land har ökat på ett sätt som föranleder en hög andel omedelbart gripbara (och därmed svindyra) förband, hur kommer det sig i så fall att man inte lika handlingskraftigt tar sig av den civila sidan av samhällets motståndsförmåga? Inte ett ord sägs om behovet av att rulla igång civilförsvaret (i vid mening). Så länge inte detta görs, ja då är det lätt att tro att den hotbildsbeskrivning man målar upp tjänar andra syften än att man oroas för nationens väl och ve.

Personalförsörjningen får jag återkomma till efter lusläsning av propositionen, i artikeln ger Tolgfors inga andra svar än att rekrytering ska ske på frivillig grund. Han skriver inget om fördelningen mellan heltidsanställda soldater respektive kontrakterade.

Tolgfors skriver att hela insatsorganisationen om ca 50 000 personer ska kunna användas inom en vecka efter beslut om höjd beredskap. Av dem är det 28 000 personer som kommer att finnas i stående och kontraktsförband och 22 000 personer finns i Hemvärnet, inklusive de nationella skyddsstyrkorna. Om 28 000 personer ska vara gripbara inom en vecka (oklart hur många av dessa som är yrkesofficerare) så är det en mycket hög andel som är heltidsanställda. För hur skulle kontrakt se ut med kvinnor och män som har vanliga civila jobb se ut, om de rätt som det är kan kallas in med några dagars varsel? Finns det arbetsgrivare som skulle gå med på det?

Tolgfors skriver också att det utanför insatsorganisationen kommer att finnas en förbandsreserv om fyra mekaniserade bataljoner, vilket är känt sedan tidigare och som jag har skrivit om här.

Vidare kommer ett flagrant exempel på nyspråk: ”1 700 personer kommer att kunna hållas kontinuerligt insatta i insatser internationellt. Det är dubbelt mot idag.” Regeringen gick till val på att man ville ha 2000 personer i internationell tjänst. Vid tusenårsskiftet hade Sverige en hel bataljon i Kosovo (ca 1000 personer). Regeringen vill få 1 700 personer att framstå som en ambitionshöjning. Jag håller med Anna Ek, Svenska Freds ordförande. Hon skriver:

”Satsningen på armén innebär också att försvaret på sikt borde kunna skicka ut fler människor i internationell tjänst, något som är betydligt bättre än att skicka flygplan eller högteknologiska vapensystem. Att vi går mot mer frivillighet är också något Svenska Freds välkomnar. MEN. Vad hände med löftet om 2000 soldater i internationell tjänst? Det har varit ett uttalat mål i ett decennium, om inte längre. 1700 soldater är visserligen bra. Men varför denna ambitionssänkning?”

Sammantaget anser jag att det finns en risk för svekdebatt utifrån två olika utgångspunkter:
1. Det framstår som att det försvar Tolgfors beskriver kommer att vara på plats i stort sett i morgon och att vägen ditt är lätt och smidig.
2. Om det ryska militära hotet mot Sverige blir allt svårare att förfäkta efter upptinade relationer mellan Moskva och Washington, nya nedrustningsinitiativ etc. Ja då blir det svårt att förklara varför man landar på bland annat 100 JAS Gripen C/D (och inte färre i enlighet med Försvarsberedningens förlag), eller varför vi ska ha en så hög beredskap (som kanske äter upp pengar som annars kunde används till att bidra till internationell fredsfrämjande verksamhet).

För er som tycker att detta kanske var väl gnälligt vill jag säga att det är oppositionens förbannade skyldighet att kritiskt granska regeringens förslag. De positiva delarna återkommer jag till när jag hittar dem i propositionen.

Svenska Freds inför och om Försvarsberedningens rapport

Svenska Freds ordförande Anna Ek publicerade igår en debattartikel på SVT Opinion:

”Inför försvarsberedningens rapport har en rad äldre herrar återigen börjat hota med ”ryssen”. Inte sällan jämför man dagens omställning av försvaret med den nedrustning som gjordes under mellankrigstiden. Om man lyssnar på dessa herrar är det lätt att tro att vi helt saknar försvar och att vi när som helst kan dras in i ett nytt europeiskt storkrig. Inget kunde vara mer fel. (…)

Det finns en potential för konflikt runt utvinningen av olja och gas i de arktiska områden, som på grund av klimatförändringarna är på väg att bli isfria. Inte minst Norge och Ryssland spelar här en viktig roll. Men den som tror att Sverige skall bidra till lösningen av den konflikten genom att bygga upp ett omfattande territorialförsvar är fel ute.

Här är satsningar på att minska Europas beroende av olja och gas den enda framkomliga vägen. För att göra detta behövs de resurser som idag förslösas på fortsatt militär upprustning.

I detta sammanhang är det intressant att läsa den norska regeringens bedömning av den pågående ryska upprustningen: ”För en nasjon på Russlands störrelse er det snarere tale om en normalisering og oppgradering, fra en utgangspunkt på 90-tallet som var meget lavt” (St. prp.nr 48 2007-2008).”

I ett pressmeddelande med anledning av Försvarsberedningens rapport, skriver Svenska Freds under rubriken ”Försvarsberedningen nykter men försiktig”:

”Försvarsberedningens rapport ”Försvar i användning” föreslår en rad förändringar som bättre anpassar det svenska försvaret för att bidra till säkerhet för människor runt om i världen. Exempelvis väljer beredningen att prioritera markstridsförband framför Jas Gripen vilket är ett viktigt ställningstagande när det gäller Sveriges ambitioner i internationella insatser.”

Gör inte Saab bilar?

I den alltid lika roliga ”vänsterspalten” i Svenska freds tidning PAX, återfinns idag följande betraktelse:

”Bilar eller bomber?

Till kategorin ”Det hade jag ingen aaaaaning om” kan nu centerpartisten Eva Selin Lindgren (c) sälla sig. Hon är suppleant i försvarsutskottet, sitter i en tekniknämnd, säger att hon har engagerat sig i frågor som rör både fredsrörelsen och mänskliga rättigheter – samt äger 25 aktier i försvarsindustrikoncernen och vapenexportören Saab. När Dagens Industri konfronterar henne med detta utbrister hon:

”Jag trodde att Saab gjorde bilar, gör de inte det?”

Ros och ris

Svenska freds har under många år drivit kampanjen ”Påtryckare För Fred”. Som påtryckare skickar man två vykort fyra gånger om året till politiker och andra beslutsfattare. Ett med ris och ett med ros.

Nyligen delades riset ut till försvarsminister Sten Tolgfors ”för att han backar om nedskärningar i försvarsbudgeten”. Rosen gick till försvarsberedningen ”för att de bidragit till ökat fokus på icke-militär säkerhet”.

Motiveringen för Tolgfors ris är att det i höstens budget talades i allmänna ordalag om besparingar på 2-3 miljarder, något som föranledde dåvarande försvarsminister Mikael Odenbergs avgång. Nu säger efterträdande försvarsminister Sten Tolgfors att man inte heller kommer att kunna leva upp till dessa mål och sänker ambitionen om att spara till omkring en miljard. Inga exakta siffror anges, men de ursprungliga siffrorna kommenteras av Tolgfors vid en pressträff den 11 december: ”Den storleksordningen kommer vi inte att uppnå under mandatperioden … Under de närmaste åren handlar det inte om så stora besparingar.”

Försvarsberedningens ros motioverar Svenska freds såhär:

”Rapporten framhäver tvärtemot globala miljöutmaningar och klimatförändringar som de allvarligaste hoten mot människors säkerhet. Rapporten framhåller även ekonomisk, demokratisk och social utveckling som viktiga faktorer samt konstaterar att ”Ju tidigare vi kan förutse konfliktmönster och därmed vidta förebyggande åtgärder desto bättre”. Detta är ett uttalande som förpliktigar och Svenska Freds kommer att fortsätta bevaka och kräva att satsningar på icke-militära och långsiktiga lösningar prioriteras. En bred definition av säkerhet som vidgar synen på vad som är ett hot, och därmed vad som behöver lösas med gemensamma krafter, utöver det militära är ett stort steg framåt. Det är glädjande att försvarsberedningen vågar sätta dessa perspektiv framför försvarets hjärnspöken. Vi vill uppmärksamma försvarsberedningens bidrag, med förhoppningen att det breda säkerhetsperspektivet blir ledande också i arbetet med försvarets fortsatta omställning!”

Jag minns med glädje de rosprydda vykort som trillade ner i min postbox i riksdagen i december 1997, då jag rosades för arbetet mot satsningar på Ubåt Viking. I riksdagsarbetet kan man ibland få känslan att det som pågår innanför husets väggar sällan når ut (om det inte handlar om skandaler eller ”stora frågor” som uppmärksammas i medierna). Då är det speciellt uppmuntrande när man uppmärksammas på det sätt som Svenska freds gör.

Svenska freds om internationella militära insatser

Apropå diskussionen som då och då blossar upp internt inom miljöpartiet om medverkan i internationella militära insatser, så kanske det kan vara intressant att läsa vad Svenska freds ordförande Frida Blom säger om saken kopplat till Darfur:

”Efter en förfrågan från FN planerar den svenska regeringen nu att bidra med 170 soldater till den första förstärkningsstyrkan på 3 500 soldater. Detta är bra, men det räcker inte. Regeringen bör redan nu för­bereda för att skicka ytterligare soldater till den tyngre styrkan på 20 000 soldater som förhoppningsvis snart kommer att kunna sättas in.

Sverige bör också verka för att den stridsgrupp om 2 300 personer som Sverige ställer till EU:s förfogande från den 1 januari 2008 ska kunna sättas in i Darfur. Sverige måste också ta initiativ så att ökad press sätts på Sudans regering att godta en större FN/AU-styrka. Sverige bör till exempel verka för ett totalt vapenembargo gentemot Sudan och för att riktade sanktioner införs mot sudanesiska regeringsföreträdare.

För att sådana tvångsåtgärder ska kunna genomföras måste dock stark internationell press sättas på Kina, som på grund av sina ekonomiska intressen i Sudan hittills har hindrat FN:s säkerhetsråd från att vidta kraftfulla åtgärder.”