Kategori: proposition

Risk för svekdebatt

I väntan på försvarsministerns presskonferens kl. 13.00 kan man läsa vad han kommer att säga i DNs nätupplaga.

Man kan inte förvänta sig att man ska underbygga alla argument i en artikel med siffror och beräkningar, Tolgfors ord måste därför läggas bredvid tabellerna i propositionen när den offentliggörs, men såhär långt vill jag kommentera följande.

Jag har främst två generella invändningar.

För det första förleder regeringen människor att tro att landets försvarsförmåga kommer att höjas betydligt genom dagens proposition. Tolgfors anger inga tidsperspektiv eller villkor för den insatsorganisation, den tillgänglighet och det personalförsörjningssystem han skissar upp. Jag tycker att det är fult. Det är ju nämligen så att tidsperspektivet för denna omställning är uppemot tio år, inte från nu utan från den 1 januari 2010. Det är bara att läsa Försvarsmaktens underlag och bläddra fram när de tror att det nya personalförsörjningssystemt är intaget fullt ut.

Dessutom är det ju så att hela reformeringen/omställningen av naturliga skäl kopplas till processen och förutsätter att pengar hämtas från försvarsbyråkratin i enlighet med den utredning som just nu arbetar med den frågan. Reformeringen ska som bekant förverkligas i den takt medel frigörs som medger detta. Man kan vara säker på att Finansdepartementet har säkerställt dessa hängslen.

För det andra talar finansministern om ett nationellt nödläge. Vi är mitt uppe i en ekonomisk kris som vi inte sett slutet på. Vilken försvarsminister kan tvärsäkert hävda att försvarsanslagen inte kommer att röras då? Ovanpå ekonomin bör man lägga att hela personalförsörjningens implementering förutsätter omtag med 200 lagar och förordningar, fackliga förhandlingar, det ska komma en särproposition i sinom tid och Försvarsmakten skriver i sitt planeringsunderlag inför propositionen att man måste ha hela samhällets stöd för förverkligandet, etc. etc. Detta kan man kalla en viss osäkerhet, om man vill uttrycka sig väldigt försiktigt.

För det tredje underbyggs behovet av en så hög tillgänglighet genom att Tolgfors gör en omedelbar koppling mellan Georgienkriget och utvecklingen av det svenska försvaret. Han skriver att regeringen uppdaterade och fördjupade den säkerhetspolitiska analysen efter femdagarskriget och landar i att ”Slutsatsen är tydlig. Dagens situation, där endast en tredjedel av den nationella insatsorganisationen – 2008 motsvarande 11.400 man – är tillgänglig för insats inom ett år möter inte tidens krav.” (…) ”Vi skapar nu ett försvar som är mycket väl anpassat till hotbildsutvecklingen”.

Tidigare var som bekant behovet av snabbinsatsförmåga främst ett svar på behovet (förmåga och vilja att delta i internationell krishantering) och inte en hotbild mot vårt land. En hotbild som med regeringens retorik framstår som närmast omedelbar.

Jag har sagt det förut: Om man på allvar tycker att den militära hotbilden mot vårt land har ökat på ett sätt som föranleder en hög andel omedelbart gripbara (och därmed svindyra) förband, hur kommer det sig i så fall att man inte lika handlingskraftigt tar sig av den civila sidan av samhällets motståndsförmåga? Inte ett ord sägs om behovet av att rulla igång civilförsvaret (i vid mening). Så länge inte detta görs, ja då är det lätt att tro att den hotbildsbeskrivning man målar upp tjänar andra syften än att man oroas för nationens väl och ve.

Personalförsörjningen får jag återkomma till efter lusläsning av propositionen, i artikeln ger Tolgfors inga andra svar än att rekrytering ska ske på frivillig grund. Han skriver inget om fördelningen mellan heltidsanställda soldater respektive kontrakterade.

Tolgfors skriver att hela insatsorganisationen om ca 50 000 personer ska kunna användas inom en vecka efter beslut om höjd beredskap. Av dem är det 28 000 personer som kommer att finnas i stående och kontraktsförband och 22 000 personer finns i Hemvärnet, inklusive de nationella skyddsstyrkorna. Om 28 000 personer ska vara gripbara inom en vecka (oklart hur många av dessa som är yrkesofficerare) så är det en mycket hög andel som är heltidsanställda. För hur skulle kontrakt se ut med kvinnor och män som har vanliga civila jobb se ut, om de rätt som det är kan kallas in med några dagars varsel? Finns det arbetsgrivare som skulle gå med på det?

Tolgfors skriver också att det utanför insatsorganisationen kommer att finnas en förbandsreserv om fyra mekaniserade bataljoner, vilket är känt sedan tidigare och som jag har skrivit om här.

Vidare kommer ett flagrant exempel på nyspråk: ”1 700 personer kommer att kunna hållas kontinuerligt insatta i insatser internationellt. Det är dubbelt mot idag.” Regeringen gick till val på att man ville ha 2000 personer i internationell tjänst. Vid tusenårsskiftet hade Sverige en hel bataljon i Kosovo (ca 1000 personer). Regeringen vill få 1 700 personer att framstå som en ambitionshöjning. Jag håller med Anna Ek, Svenska Freds ordförande. Hon skriver:

”Satsningen på armén innebär också att försvaret på sikt borde kunna skicka ut fler människor i internationell tjänst, något som är betydligt bättre än att skicka flygplan eller högteknologiska vapensystem. Att vi går mot mer frivillighet är också något Svenska Freds välkomnar. MEN. Vad hände med löftet om 2000 soldater i internationell tjänst? Det har varit ett uttalat mål i ett decennium, om inte längre. 1700 soldater är visserligen bra. Men varför denna ambitionssänkning?”

Sammantaget anser jag att det finns en risk för svekdebatt utifrån två olika utgångspunkter:
1. Det framstår som att det försvar Tolgfors beskriver kommer att vara på plats i stort sett i morgon och att vägen ditt är lätt och smidig.
2. Om det ryska militära hotet mot Sverige blir allt svårare att förfäkta efter upptinade relationer mellan Moskva och Washington, nya nedrustningsinitiativ etc. Ja då blir det svårt att förklara varför man landar på bland annat 100 JAS Gripen C/D (och inte färre i enlighet med Försvarsberedningens förlag), eller varför vi ska ha en så hög beredskap (som kanske äter upp pengar som annars kunde används till att bidra till internationell fredsfrämjande verksamhet).

För er som tycker att detta kanske var väl gnälligt vill jag säga att det är oppositionens förbannade skyldighet att kritiskt granska regeringens förslag. De positiva delarna återkommer jag till när jag hittar dem i propositionen.

Sverige, vad god dröj

Försvarsministern låter meddela att den försvarspolitiska proposition, som var aviserad först till hösten och sedan till vintern, försenas ytterligare.

Han gör det med hänvisning till Georgien. Kriget mellan Ryssland och Georgien kräver en ny säkerhetspolitisk bedömning, säger han och konstaterar att det kan leda till omprövningar av försvarspolitiken.

Tre kommentarer:

1. Planeringsanvisningarna (till Försvarsmakten) är redan så försenade att myndigheten bara hade fått några futtiga veckor på sig att inkomma med ett helt försvarsbeslutsunderlag. Det är orimligt i sig och hade föranlett en försening av propositionen alldeles oavsett händelseutvecklingen i Ryssland och Georgienkriget.

2. Försvarsministerns besked om att det kan bli försvarspolitiska omtag med anledning av analysen håller bara fram tills dess att statsbudgeten läggs (inom kort). Jag menar, där läggs ju ramarna fast. Såvida inte ministern tänker sig att skjuta på budgeten för hela utgiftsområdet, vilket inte låter sig göras. Så några stora omtag kan det ändå inte bli fråga om.

3. Och förseningen beror inte på att man vid försvarsdepartementet håller på med den säkerhetspolitiska analys som faktiskt Tolgfors skrev om på Brännpunkt redan den 17 augusti:
”Under hösten kommer regeringskansliet i arbetet med den nya försvarspolitiska inriktningen att uppdatera och fördjupa den säkerhetspolitiska analysen”. För om Tolgfors skrev detta för en månad sedan borde den redan vara gjort, med hänsyn till den tidsplan som gällde så sent som då.

I samma Brännpunktartikel skriver Tolgfors att ”Kriget i Georgien understryker vikten av den modernisering i riktning mot ett tillgängligt, flexibelt och användbart insatsförsvar som regeringen och försvarsberedningen förordar” och han drar följande slutsatser:

1. Försvarets tillgänglighet måste öka och beredskapstider kortas. Alla i fram­tidens insatsorganisation bör snabbt kunna göra insats.

2. Förbandens användbarhet måste öka. Samma förband ska vara tillgängliga för insatser nationellt och internationellt, dagens uppdelning i en särskild utlandsstyrka och en nationell insatsorganisation skall överges.

Och detta är precis vad han säger i sina kommentarer också idag. Och dessutom: Det är precis den inriktning som Försvarsberedningen bekräftade och utvecklade med en lång räcka konkreta förslag till åtgärder rdan i juni månad.

Det verkar således som att det hade gått att få fram planeringsansvisningar redan under sommaren, om man hade skött sig.

Jag har tidigare hävdat att det vore bra att uppdatera Försvarsberedningens säkerhetspolitiska analys efter den senaste tidens händelser. Men Försvarsministern gör som sagt redan klart att någon ny inriktning med anledning av en sådan analys inte är att vänta.

Sammantaget innebär dagens besked att man förklarar egen saktfärdighet med yttre omständigheter. Yttre omständigheter som skall analyseras utan att det får några konsekvenser för vare sig ekonomiska ramar eller inriktningen (en inriktning som redan ligger klar att förverkliga). Och försvarsbeslutet, som syftar till att man skall genomföra de nödvändiga förändringar som krävs för att man skall kunna bli snabbare och mer användbar, försenas.

Mesiga moderater?

Igår var det interpellationsdebatter i riksdagen. Det brukar inte uppmärksammas av media speciellt mycket, men igår var Per Gudmundson på plats vilket resulterade i en ledare i dagens SvD. Han nämner Monica Green (s) och jag tänkte ta upp den interpellationsdebatt hon hade med försvarsminister Tolgfors.

Utöver att det är en smula tröttande med pajkastningen kring vem som har gjort minst och ställt till det mest i försvarspolitiken, kan jag konstatera att Tolgfors ofta återkommer till att Försvarsberedningen bekräftar det regeringen redan har tyckt och tänkt om försvarets framtid, t.ex.:

”Försvarsberedningen bekräftar i varje enskild del den förnyelselinje som regeringen driver i försvarspolitiken” och ”Jag gläds åt att Försvarsberedningen bekräftade den förnyelselinje som regeringen driver i försvarspolitiken (…)”.

Man kanske måste hävda det, som försvarsminister i en borgerlig regering, men sanningen är ju att regeringen inte har tyckt och tänkt speciellt mycket alls om försvarets utveckling (utöver ambitionerna att få bättre kontroll på ekonomin, besparingar och ambitioner att strama upp materielinvesteringarna).

Och detta faktum gäller numer faktiskt alldeles särskilt moderata försvarspolitiker. Det har inte varit några moderater som har varit speciellt målinriktade och tydliga i debatten kring försvarets framtidsfrågor (vare sig det gäller Försvarsmakten eller frivilligorganisationer eller stödmyndigheterna). Jo, möjligen med undantag från interna protester mot besparingar.

Försvarsberedningens rapport fylldes till slut med innehåll och konkreta förslag. Det var naturligtvis resultatet av ett lagarbete. Det var inte resultatet av att det fanns en klar och genomtänkt borgerlig regeringsagenda. (Det sistnämnda är ett understatement.)

Men nu är det däremot upp till regeringen och borgerliga försvarspolitiker att gaska upp sig och sätta fart. Nu skall det fram en proposition!

Det är bara att hoppas att Tolgfors och den politiska ledningen vid försvarsdepartementet orkar -om man nu har den ambitionen- stå upp för de reformförslag som sex av sju riksdagspartier malde fram i beredningen. I vissa fall mot starka intressen (myndighetsstrukturer, personalförsörjningsystem som skiljer sig från Försvarsmaktens förslag, ”lagom” ambitionsnivå, materielfrågor m.m.) och i vissa fall för att viktiga civila och civil-militära frågor som hänger ihop med försvarets struktur tenderar att ständigt glömmas bort när de militära frågorna hettar till (civil-militär samverkan m.m.).

Det skall bli mycket intressant att se hur regeringen väljer att hantera den unika enighet som Försvarsberedningen levererade i juni.

PS. Monica Green kommenterar själv gårdagens interpellationsdebatt på sin blogg.

Oppositionen samlad om krisberedskapen

Så är det då justerat och klart, Försvarsutskottets betänkande med anledning av regeringens proposition Stärkt krisberedskap – för säkerhets skull. I betänkandet behandlar utskottet förslaget om nedläggning av Krisberedskapsmyndigheten, Statens räddningsverk och Styrelsen för psykologiskt försvar. Vidare behandlas ett antal förslag som väckts i motionsyrkanden. I övriga delar av propositionen har utskottet inte tagit ställning.

Intressant att notera är att det till betänkandet är fogat 9 gemensamma reservationer från oppositionen (s, v, mp).

Innehållet i betänkandet är inte särskilt upphetsande, majoriteten försvarar propositionen i alla delar. Värt att notera kanske ändå kan vara de skrivningar utskottet gör om individens eget ansvar vid kris (något som Civilförsvarsförbundet arbetar aktivt med):

”En väl fungerande krisberedskap kräver medvetenhet om det personliga ansvaret och kunskap på alla nivåer om hur man snabbt och effektivt agerar i händelse av en kris. Individerna utgör den grund på vilken samhällets krishantering vilar. Samhällets beredskap och de nya hotbilderna är mer komplexa än tidigare. Det pågår också en utveckling där de traditionella informationskanalerna såsom mönstring och civil- och värnpliktsutbildning minskar i betydelse i och med att allt färre ungdomar kommer i kontakt med försvaret.
Utskottet konstaterar att det finns ett stort behov av samhällsinformation om säkerhetspolitik, försvar, krisberedskap och skydd mot olyckor. Utskottet anser i likhet med regeringen att målet bör vara att skapa en större kunskap om och förtroende för samhällets förmåga i dessa frågor hos samtliga aktörer i samhället.
En central del i kommunikationen bör vara att förklara ansvarsfördelningen mellan den offentliga sektorn och individen när det gäller samhällets säkerhet, dvs. vad som kan förväntas av den offentliga sektorn respektive vad den enskilde själv bör ta ansvar för.”

Foto: Melker Dahlstrand

Krishantering – same same but different

Mycket jobb med efterföljande ledighet har gjort att bloggandet har nedprioriterats den senaste tiden. Men nu är det nya tag som gäller. Jag tänkte börja med några viktiga nyheter från regeringshåll, utöver strategin för Sveriges internationella insatser (som jag skrev om i mitt förra inlägg).

Låt mig börja med krisberedskapen. Den 18 mars lämnade regeringen propositionen ”Stärkt krisberedskap – för säkerhets skull” till riksdagen. Den är resultatet av en lång process, som inleddes i Försvarsberedningen med den nationella säkerhetsstrategi som riksdagen sedan fattade beslut om.

Några av beredningens förslag var att slå samman Krisberedskapsmyndigheten (KBM) och Räddningsverket (SRV) till en myndighet samt att inrätta en krisledande funktion på myndighetsnivå. Den sistnämnda förslaget skrotades dock av regeringen (en envis och enad Försvarsberedning återkom trots det senare med samma förslag). Frågan om myndighetssammanslagningen utreddes och i betänkandet ”Alltid redo!” föreslogs en sammanslagning av KBM, SRV och Styrelsen för psykologiskt försvar.

Men, tillbaka till den aktuella propositionen.

– Regeringen stärker och samlar nu samhällets krisberedskap genom att lämna det tidigare stuprörstänkandet och istället öka myndigheternas ansvar att samarbeta kring ledning och hantering i en krissituation. Den nya myndigheten får sammanhållande och stödjande uppgifter före, under och efter en kris, säger försvarsminister Sten Tolgfors i ett pressmeddelande.

Lite senare i pressmeddelandet framhåller dock regeringen ansvarsprincipen på följande sätt:

”Regeringen förtydligar ansvarsprincipen. Det innebär att den som ansvarar för en verksamhet under normala förhållanden har motsvarande ansvar även under krissituationer. Den som bäst kan sin verksamhet ska driva den också i en kris”.

”Förtydligare” är något helt annat än ”utvecklar”. Försvarsberedningen skrev såhär i sin senaste rapport ”Säkerhet i samverkan”:

”Ansvarsprincipen – att den som ansvarar för en fråga under normala omständigheter även ska göra det under en kris – bör utvecklas så att alla aktörer även gemensamt skall bidra till att ta ansvar för helheten. För detta krävs starka strukturer som stödjer ett gemensamt synsätt på verksamheten. Därutöver krävs det sektorsövergripande strukturer och system. På så sätt skapas en helhet för att kunna hantera de allvarliga kriserna”.

I regeringens proposition skriver man följande:

”Centrala myndigheters krisberedskap bör bygga på myndigheternas förmåga att hantera den dagliga verksamheten inom sina ansvarsområden. En stärkt krishanteringsförmåga nås bl.a. genom att samtliga parter känner ansvar för sina frågor och samverkar med andra myndig-heter. Ansvarsprincipen förutsätter ett system som bygger på samverkan. Den reglering som gäller för myndigheternas ordinarie verksamhet står då i stort sett oförändrad.

Enligt regeringens bedömning bör samordning på central nivå ordnas så att den i minsta möjliga mån inkräktar på tidigare fastslagna principer (närhet, likhet och ansvar). Ett system där en central funktion tar över ledningen av den operativa verksamheten, kan leda till att aktörer på olika nivåer som i början av en kris har ansvaret avvaktar med att agera och därmed riskerar krisen att förvärras. Problem kan även uppstå p.g.a. osäkerhet om och hur en ansvarsövergång sker och vilka uppgifter som omfattas. Enligt regeringens bedömning bör därför ytterligare åtgärder vidtas för att underlätta samordningen på central myndighetsnivå och därmed stärka den operativa krishanteringsförmågan”.

Eller med andra ord: Det skall vara precis som idag. Om man inte är överens, så skall man sammanträda sig fram till ett gemensamt beslut. Ingen skall kunna peka med hela handen och, vid behov och i sällsynta fall, leda.

Ett viktigt avsnitt i propositionen handlar om den enskildes ansvar i relation till det allmännas:

”En väl fungerande krisberedskap kräver medvetenhet om det personliga ansvaret och kunskap på alla nivåer om hur man snabbt och effektivt agerar i händelse av en kris. Individerna utgör den grund på vilken samhällets krishantering vilar. I dag finns en begränsad gemensam förståelse för vad en allvarlig kris innebär och vad som krävs för att hantera den. En sådan gemensam förståelse är viktig för att skapa balans mellan förväntningar och ansvar på olika nivåer. Samhällets beredskap och de nya hotbilderna är mer komplexa än tidigare. (…) Det finns ett stort behov av samhällsinformation om säkerhetspolitik, försvar, krisberedskap och skydd mot olyckor. Regeringen anser att målet bör vara att skapa en större kunskap om och förtroende för samhällets förmåga i dessa frågor hos samtliga aktörer i samhället.
En central del i kommunikationen bör vara att förklara ansvarsfördelningen mellan den offentliga sektorn och individen när det gäller samhällets säkerhet, dvs. vad som kan förväntas av den offentliga sektorn respektive vad den enskilde själv bör ta ansvar för. Av olika anledningar har den enskilde kommit att mer eller mindre förlita sig på ”det allmänna””.

Tyvärr finns inte ett spår av konkreta förslag för att följa upp detta resonemang. Här bör regeringen kunna inspireras av Civilförsvarsförbundet, vars generalsekreterare Anders M Johansson kommenterar propositionen:

– Den inlärda hjälplösheten, att ”det allmänna” ska ta hand om alla problemsituationer är det hög tid att lämna nu. Människor kan och vill vara delaktiga, det måste samhället ta vara på. Men medborgarna måste tydligt få veta vad deras ansvar är och vad som alltid förväntas av dem vid kriser.

Civilförsvarsförbundet har publicerat en ny rapport om just detta, vid namn ”Från sistahandsresurs till förstahandslösning”. Rapporten handlar om människors möjligheter att ta eget ansvar tillsammans med andra vid kriser.

Det som brukar intressera medier och politiker mest av allt brukar dock vara lokaliseringsfrågorna. Den nya myndigheten ska ha verksamhet i bl.a. Stockholm, Karlstad, Sandö och Revinge. Myndighetsledningen ska vara placerad i Stockholmsområdet. Räddningsskolorna i Skövde och Rosersberg tänker sig regeringen att ”icke statliga aktörer ska kunna ta över och driva”. Vi får väl se om några sådana aktörer dyker upp. Regeringen avser att tillsätta en kommitté som ska pröva möjligheten att låta annan huvudman bedriva verksamhet.

Jag tycker att det är synd att man tar detta steg, innan den nya myndigheten först har formulerat vilket utbildningsbehov som krishanteringen omfattar.

Till sist är det intressant att konstatera att regeringen inte skriver ett enda ord om den säkerhetsstrategi som riksdagen fattade beslut om 2006, och som var tänkt att återkommande uppdateras. Har den nuvarande regeringen stoppat den i byrålådan för gott? Det borde ligga i samtliga riksdagsledamöters intresse att den revideras i närtid, i synnerhet efter de förändringar (respektive det stillastående) som regeringen presenterar i den aktuella propositionen.

Poäng för Pang

Den 28 mars lämnade regeringen över propositionen Högskoleutbildning av officerare m.m. till riksdagen. I propositionen föreslås Försvarshögskolan bli en högskola under högskolelagen. Detta innebär bland annat att officersutbildningen, efter att Försvarshögskolan fått tillstånd att utfärda vissa examina, blir en högskoleutbildning. Förslaget innebär även att ansvaret för Försvarshögskolan överförs från Försvarsdepartementet till Utbildningsdepartementet.

Det skall genast sägas att jag inte har fördjupat mig i propositionens alla delar och att mina kommentarer därmed är preliminära. Jag har dock förstått så mycket att den treåriga grundläggande officersutbildningen, som idag bedrivs i Försvarsmaktens regi vid militärhögskolorna i Halmstad och Karlberg, vid de tre stridsskolorna (mark, sjö och luft) samt vid Försvarsmaktens fack- och funktionsskolor, med regeringens förslag ansvarsmässigt förs över till Försvarshögskolan.

Försvarshögskolan ansvarar för och genomför i dag också den högre officersutbildningen, som bland annat består av den ettåriga stabsutbildningen respektive det tvååriga chefsprogrammet. Försvarsmakten ger på årsbasis Försvarshögskolan i uppdrag att genomföra dessa utbildningar. Den högre officersutbildningen är en personalutbildning och det är Försvarsmakten som bedömer vilka individer som skall delta i utbildningen utifrån myndighetens vid varje tidpunkt identifierade kompetensbehov. Det är enligt regeringen för närvarande inte aktuellt att förändra denna ordning. Därmed måste högskolelagen ändras. Det bör enligt regeringen finnas möjlighet för Försvarshögskolan att få tillstånd att utfärda vissa generella examina på grundnivå och avancerad nivå, om utbildningen uppfyller kraven för en högskoleutbildning. Det ger möjlighet för den som genomgår den högre officersutbildningen att tillgodoräkna genomgången utbildning som högskoleutbildning.

Den övergripande frågan jag ställer mig är, lite tillspetsat, om inte detta innebär ett slag mot professionalismen hos officerarna? Jag drar mig till minnes en utredning som granskade polisutbildningen och om jag inte alldeles missminner mig var slutsatsen att den var alltför akademiserad och för lite ”yrkesinriktad” vilket sades leda till sämre poliser.

Försvarsmakten kommenterar propositionen på följande sätt, genom personaldirektör Lars Norrström:

”Med detta har Försvarsmaktens och Försvarshögskolans gemensamma strävan, en akademisering av det svenska officersutbildningssystemet, kommit till ett avgörande. Kompetensförsörjningen i Försvarsmakten och Försvarshögskolan kan nu börja inriktas mot denna proposition”.

Antingen har jag missförstått Försvarsmaktens tidigare linje i frågan, eller så har myndigheten bytt fot. Mina farhågor är följande och jag ser fram emot att bli motbevisad:
  • Högskolelag innebär att FM får lite inflytande i kursinnehåll. Speciellt förödande för den grundläggande officersutbildningen.

  • Regeringen anför att det är Försvarsmakten som bedömer vilka individer som skall delta i utbildningen och att det enligt regeringen för närvarande inte är aktuellt att förändra denna ordning. Men hur blir det med eventuella avsked? Kommer det vara omöjligt för Försvarsmakten att stänga av någon från utbildningen?

  • Vad innebär detta för officersutbildningen i två linjer (yrkes- respektive akademiskt inriktad)?

  • Akademisering kan ske ändå genom att utbildning prövas och att examination kopplas till högskola.

  • Varför inte välja det internationella spåret, dvs. i huvudsak att officerare ges akademisk utbildning och examina via de ordinarie universitet/högskolor som finns?

  • Varför ha en dyr och mycket nischad högskola då mycket av dess akademiska utbud kan erhållas någon annanstans?