Kategori: Försvarsbredning

En debatt för närmast sörjande

Det är lätt hänt att man drabbas av tunnelseende när man intresserar sig för försvars- och säkerhetspolitik. Om man t.ex. har skaffat sig ett gediget Twitterflöde genom att följa personer med samma intresse inbillar man sig tillslut att debatten och diskussionen svallar hög i offentligheten. Och så tycker man ju gärna att det inte finns något viktigare eller mer intressant att ägna sig åt, och att det rimligen bara är en tidsfråga innan (infoga här valfri samhällsaktör eller medborgare) upptäcker detsamma. Det är värt att påminna sig om att så inte är fallet.

Reinfeldt har nyss avslutat sitt tal på Moderaternas stämma i Norrköping. Drygt 45 minuter och inte ett ord om försvaret. Och med risk för att jag missade något sades inget om försvar eller krishantering under gårdagens partiledardebatt heller. Ämnet lyser med sin frånvaro trots den krisstämning som omgärdar det, i alla fall i kretsen närmast sörjande. Folk och Försvar arrangerar aktuella och ambitiösa seminarier, frivilligorganisationer försöker synas och det blossar upp tomtebloss i medierna, som Ryska påsken eller gigantiska övningar i närområdet, men det blir inte så mycket mer av det och att försvaret eller krisberedskapen inte är en fråga för partipolitikens främsta företrädare illustrerar precis just detta. Frustrerade försvarsbloggare tycker man ropar för döva oron och det är rimligt att ställa sig en gemensam fråga: Har vi som är specialintresserade missförstått läget? Förmår vi inte lyfta oss ur våra gropar av snäva kunskaper eller fokusområden och se de stora perspektiv som beslutsfattare med uppgift att se helheten agerar utifrån? Förs debatten på fel sätt, eller med utgångspunkter som inte lyckas gripa tag om offentligheten? Är vi alltför för slutna i våra begrepp, förkortningar och blinkningar till varandra, på ett sätt som bara är avskräckande för den som har ett begynnande och ömtåligt intresse och som kanske närmar sig försvarsbloggar eller vågar sig in på ett seminarium med Krigsvetenskapsakademien? Eller så är det så som vi kanske ibland tror, att vi till skillnad från den ointresserade massan har skådat ljuset – men det hjälper å andra sidan inte ett dugg om så skulle vara fallet eftersom det ändå är andra som bestämmer.

skipper

Nåväl. Fram till dess att Försvarsberedningen lämnar sin nästa rapport i slutet av mars kommer partierna vara något försiktiga inför risken eller möjligheten att behöva göra upp och behöva backa från tidigare utfästelser. Men inom några områden kommer det puttra.

Det är lätt att förutse att FM Org 18 (dvs enkelt uttryckt konsekvenserna av den besparing om 500 mkr som regeringen ålagt Försvarsmakten vad gäller personalkostnader) ändå vållar mer debatt än komplicerade och mer långsiktiga strategiska övervägningar som ryms t.ex. i  den perspektivstudie som nyligen redovisades. Personalfrågor handlar om människor som arbetar på regementen och flottiljer och sprider naturligen oro men också engagemang på ett annat sätt även i vidare kretsar, som t.ex. kommunpolitiker med militär verksamhet inom sina kommungränser.  Klangbotten i försvarspolitiken är dock ganska grund, så länge som S och M i stora drag är överens om ekonomin. Socialdemokraterna kan inte åka landet runt och utlova att alla tjänster ska vara kvar och framhåller hellre andra delar av personalförsörjningen, som t.ex. sitt förslag om obligatorisk mönstring för alla (på nätet).

Försvarsdebatten förs dock inte enbart på bloggar. Sent igår var det nämligen dags att debattera försvarspolitik under den allmänpolitiska debatten, vilket är ett tillfälle för ledamöterna att tala i valfritt ämne under de tre dagar den pågår. Två (2) debattörer kände sig manade, nämligen Peter Hultqvist (S), Försvarsutskottets ordförande och Johan Forssell (M) som begärde replik.

Hultqvist inlägg handlade om försvarsindustrin och behovet av

(…) en långsiktig och samlad strategi för denna sektor (…) Det krävs ett samverkansprogram där samhälle, forskning, näringsliv och fack gemensamt försöker bidra till utveckling och konkurrenskraft. Sverige måste dessutom tydliggöra vilka vapensystem som är att räkna som nationella säkerhetsintressen och kan motiveras som detta inför EU.

Hultqvist ger exempel på vad det kan handla om, nämligen stridsflyget, undervattenssystemen, cyberförmåga, sensorer, krypto och telekrigsförmåga. Hultqvist nämner också att Finland, Frankrike, Italien och Norge arbetar med nationella strategier för sådant som kallas för säkerställande av försörjningstrygghet, strategisk autonomi och hur nationell industri ska utvecklas. Han tror sammanfattningsvis inte alls på en fri marknad och andra länders engagemang för konkorrensutsatt försvarsmateriel – han tror särskit inte på att Sverige ska gå i bräschen inom EU för detta – och här har vi således ett mer tydligt konfliktområde med regeringen, där det också verkar finnas en spänning inom regeringen, där FP nu – en smula otippat efter att ha följt deras politik på området – lite försiktigt uttrycker sympati för ett ökat statligt engagemang.

Johan Forssell begärde replik på Hultqvist, men inte för att prata om försvarsindustrin utan om S budgetmotion:

Jag skulle därför vilja fråga Peter Hultqvist: Om nu våra satsningar om ett antal hundra miljoner kronor är ”puts i marginalen”, hur skulle då Peter Hultqvist vilja beskriva sin egen satsning om 0 kronor?

Hultqvist svarar att han

(…) lägger 100 miljoner mer på förband och 100 miljoner mer på materiel än vad regeringen gör genom omfördelningar i budgeten.

och framhåller det pågående arbetet i Försvarsberedningen:

I mars kommer en rapport att läggas fram. Då hoppas jag på en bred politisk överenskommelse som så småningom också kan omfattas av ekonomiska konsekvenser (…) när vi är klara med Försvarsberedningen ska vi också börja ta ställning till hur den långsiktiga ekonomin ska se ut.

Jag tycker detta stärker tesen att det blir hårt att få ihop en majoritet som omfattar S och M i beredningen, och att försvarsindustripolitiken är det område i vilket perspektivplanen tydligast materialiseras.

PS. Apropå FM Org 18 ovan har Annicka Engbloms (M) uppröda blogginlägg nu fått genmäle genom Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten. Med all respekt för både Engblom och Lagersten: Till dessa nivåer når de inte riktigt vare sig det gäller formuleringskonst eller ilska. Här är en man som man inte vill ha emot sig. Och i avdelningen för mustiga texter som stimulerar tanken rekommenderar jag Torbjörn Kvist i Svensk Tidskrift: Sveriges beredskap är god.

Försvarsberedningens tydliga vägval

”De globala utmaningarna och hoten, inklusive situationen i vårt närområde, teknikutvecklingen och den allmänna säkerhetspolitiska utvecklingen, understryker behovet av att fullfölja den inriktning för försvaret som lades fast av Riksdagen 2009.”

Svensk försvarspolitik har stått vid en tvåvägskorsning och alla som väntat på upplösningen av vårvinterns försvarspolitiska drama fick nytt syre redan vid rubriken på Försvarsberedningens rapport ”Vägval i en globaliserad värld”. Vilken väg slår man in på? Nu skulle äntligen beskedet komma.

Under presskonferensen, presentationen av rapporten i Folk och Försvars regi senare under förmiddagen och framför allt efter genomläsning av den står det klart att vägvalet är glasklart: Man fortsätter på den inslagna vägen och, som citatet ovan visar, tar man den nuvarande omvärldsutvecklingen som argument för att inriktningen är rätt. Försvarsreformen ligger därmed fast. Det är mer av samma jämfört med tidigare rapporter – mer samarbete med andra, mer osäkerhet i omvärlden, mer nordiskt, mer NATO och mer Ryssland.

Den upptrissade stämningen inför rapportavlämningen speglades också vid en ganska irriterad pressträff, där tanken om att man enbart skulle göra enskilda intervjuer efter presentationen verkade provocera de samlade journalisterna, som helt enkelt körde över denna ordning och började ställa frågor.

Självklart var rysslandsbilden i fokus. Vid den efterföljande presentationen i Folk och Försvars regi, där samtliga ledamöter deltog, var det lite mer tillbakalutad stämning  och då framgick tydligt vilka problem som tornar upp sig inför fas två. Nu har partierna skrivit ihop sig om den säkerhetspolitiska bedömningen samt inriktningen och de konkreta slutsatserna återstår vad gäller ambitionsnivå och förmåga. Och då börjar det genast spreta i två olika tolkningar av vad man egentligen har kommit fram till: Peter Hultqvist (S) förklarar sig nöjd med att man nu har en bra plattform att utgå ifrån och var tillsammans med Folkpartiets Allan Widman tydlig med att nästa fas för deras del innebär förstärkningar av förmågan (samt mer pengar), medan framförallt Peter Rådberg (MP) och Torbjörn Björnlund (V) betonade beredningens slutsatser om att den ökade ryska förmågan inte innebär ett ökat hot mot Sverige. Den moderata linjen torde vara – efter statsministerns hint om mer pengar till försvaret i höstens budget – att reformen fortsätter i den takt ekonomin medger, men att man nu tillskjuter lite pengar för att det ska medges ett något snabbare förverkligande än den nuvarande bedömningen om en bra bit bortom 2019.

För egen del tycker jag skrivningarna om Ryssland är ganska nyktra. Jag kan inte se att man skönmålar eller utelämnar väsentliga delar. Det jag saknar är istället en ambition att påverka utvecklingen, inte bara att reagera på den i dystra deterministiska termer. Jag instämmer i allt vad beredningen skriver om samarbeten hit och dit – inom Norden, med NATO och Baltikum – men vad kan man göra för att påverka utvecklingen positivt, vid sidan om goda samarbetens positiva inverkan i sig? Vad vill vi spela för roll i Östersjöregionen? I EU inför rådsmötet i december? Beredningens föreslår att Sverige ska:

”(…) verka för att stärka EU som säkerhetspolitisk aktör genom att utveckla EU:s förmåga att planera, leda och genomföra civila och militära krishanteringsinsatser”.

Och det låter ju bra. Men hur rimmar det med verkligheten så som den ser ut idag? Detta är särskilt intressant inför det kommande EU-parlamentsvalet. I tider av ekonomisk och social oro sprider sig isolationistiska och protektionistiska strömningar i EU:s medlemsländer och det är inte svårt att förutse en valrörelse som även i Sverige går ut på att vara mest ”Sverige först”. Där tycker jag möjligen att beredningen kunde grävt lite djupare – om utvecklingen inom EU går åt motsatt håll, vad innebär det?

Beredningen är mer problematiserande när det gäller relationen EU-NATO:

”Problemen rörande relationen mellan EU och Nato riskerar att möjligheterna till samarbeten som finns i Europa inom förmågeutvecklings- och krishanteringsområdet inte kan tas till vara fullt ut. På arbetsnivå har samordningen och koordineringen av aktiviteterna inom ramen för EU:s Pooling and Sharing och Natos Smart Defence fungerat väl. Samarbetet hämmas dock av att dialoger på högsta nivå omöjliggörs. EU:s snabbinsatsstyrkor och Natos snabbinsatskoncept (Nato Responce Force, NRF) skulle kunna komplettera varandra men det finns risk för konkurrens vad gäller styrkegenerering inom Europa för de länder som bidrar till både EU:s och Natos snabbinsatsstyrkor.”

Vidare skriver man:

”Dialogen och utvecklingen av det Euroatlantiska partnerskapet inom ramen för partnerskap för fred står inför flera utmaningar och möjligheter. Detta främst som ett resultat av avvecklingen av Afghanistaninsatsen och utvecklingen i Natos södra och östra grannskap. Med en dialog som inte kan luta sig mot ett deltagande med trupp i en pågående insats kombinerad med ett större europeiskt fokus på förmågeutveckling och interoperabilitet, måste partnerländer som Sverige och Finland hitta nya former för inflytande i Nato. Detta förutsätter ett proaktivt förhållningssätt till de möjligheter som uppstår.”

Möjligen är det dylika utmaningar som ska diskuteras i en kommande utredning. Beredningen skriver (sid 227-228):

”Som ett led i att klargöra vilka prioriteringar Sverige bör göra gällande i det nordiska samarbetet är det viktigt att utvärdera hur Sveriges försvarspolitiska samarbete i Norden, inom EU, med Nato och andra berörda fora kan utvecklas. Hur dessa samarbeten ska kunna förbättras ytterligare, bör analyseras och utvecklas i särskild ordning.”

I särskild ordning är på ren svenska en utredning. Detta fick mig att på Twitter brista ut i att NATO kommer att utredas, vilket i sin tur fick Staffan Danielsson, centerpartistisk beredningsledamot, att påminna om tidigare nästan identiska skrivningar i beredningens förra rapport (Försvar i användning, Ds 2008:48). Jag minns dem, och författaren har alltid tolkningsföreträde, men jag vill nog hävda att den nya skrivningen ”Som ett led i att klargöra vilka prioriteringar Sverige bör göra gällande (…)” etc är starkare. I synnerhet när man betänker de andra formuleringarna om NATO och EU som återges ovan. Staffan Danielsson och jag delar uppfattning om behovet av en NATO-utredning sedan många år tillbaka, och jag tycker han får vatten på sin kvarn i beredningens nya rapport. Skrivningar om att Sverige ska utveckla förutsättningarna för ge att och ta emot stöd som också kan vara militärt, samt att Försvarsmaktens samverkansförmåga med andra länder och organisationer bör utvecklas i detta avseende, talar även det för en utredning.

Några andra frågor och förslag som riskerar att drunkna i uppmärksamheten kring Rysslandsbilden:

  • Försvarsberedningen föreslår att det svenska deltagandet i FN-ledda fredsfrämjande insatser ska öka.
  • Användning av militära resurser: Beredningen skriver:

”Förmågan att samutnyttja militära och civila resurser, inklusive polisiära, bör öka. Genom ökat samarbete säkerställs en högre effektivitet att hantera olika typer av händelser som utgör hot mot vårt samhälle. Detta samarbete ska inte bara omfatta materiellt stöd. (…) Genom en mer samordnad planering, gemensam övning och utbildning, tydligare ansvarsfördelning och gemensamt resursutnyttjande stärks förmågan både hos civila aktörer och hos Försvarsmakten, att ömsesidigt ge och ta emot stöd. Det är också en förutsättning för att skapa ett mervärde och ett mer rationellt utnyttjande av de resurser som samhället investerar i det samlade säkerhetsarbetet.”

Nyckelmeningen här är ”Detta samarbete ska inte bara omfatta materiellt stöd”, dvs man ska kunna dra på personella resurser – vilket är en långdragen fråga med stor känslighet i Sverige.

  • Om klimatets säkerhetspolitiska dimension:

”De förväntade miljö- och klimatförändringarna är en avgörande utmaning för vår jord och de utgör ett allvarligt hot mot människors grundläggande levnadsvillkor, stabilitet och säkerhet. (…) Klimatförändringarna påverkar i delar av världen de grundläggande livsvillkoren och ekonomiska förutsättningarna. Detta kommer att ha en avgörande betydelse för utvecklingen globalt.”

  • Vidare beställer beredningen utredningar om vad som är en ”rimlig ambition avseende säkerhet för samhällsviktig infrastruktur och försörjningssäkerhet vid extraordinära händelser och höjd beredskap” samt ”utreda hoten och riskerna inom informations- och cybersäkerhetsområdet. Utredningen bör se på möjligheten att fortsatt stärka it-robustheten i samhället och analysera behovet av cyberförmågor.”

Tre exempel på frågor som beredningen enligt min mening inte följer upp eller fullföljer:

  • Beredningen föreslår att information ska utbytas mellan de nordiska länderna utbyts rörande nationell försvarsplanering i syfte att skapa en bättre grund för det fortsatta samarbetet. Bra ambition, men här kommer våra olika organisationstillhörigheter att försvåra . Och varför inte ta steget fullt ut och försöka samplanera istället för att informera varandra i efterhand? Jag passar på att tjata en gång till om hur bra det hade varit med en Nordisk försvarsberedning.
  • Beredningen väljer, i god svensk tradition, att skriva ut den ena sidan av varför vi deltar i internationell krishantering:

”Genom deltagande i fredsfrämjande insatser bidrar Sverige till fred, stabilitet, hävdande av internationell rätt och respekt för mänskliga rättigheter samt motarbetar hot från stater och ickestatliga aktörer mot svensk och internationell säkerhet.”

Den andra sidan handlar om inflytande och reformtryck och nämns sällan eller aldrig.

  • Om NRF (NATO Response Force): ”NRF kommer att bli en viktig del i Natos framtida utveckling av militär förmåga och vara ett nav i CFI. Det innebär att de mest avancerade och komplexa övningarna, liksom det mest djupgående arbetet med interoperabilitet, är kopplade till utvecklingen av NRF.” Men Sverige ska inte göra Finland sällskap och vara med. Socialdemokraterna håller fortfarande emot. Det har varit pågång i flera år med ett svenskt deltagande, men (S) stoppade det senast det var på tal. Inte främst av principiella skäl, iaf inte vad som angavs utåt, utan för det faktum att man lägger på Försvarsmakten ytterligare uppgifter utan att skjuta till resurser och att det bidrar till nya svarta hål i ekonomin etc. Centern var också emot. Det hade varit intressant att höra hur argumentationen gick denna gång.
  • CFE-avtalet: Försvarsberedningen skrev (2007) att CFE (Conventional Armed Forces in Europe)  är ”centralt för europeisk säkerhet”. Jag finner inte att beredningen följer upp detta, med anledning av situationen kring CFE, när Ryssland som bekant har suspenderat sitt deltagande och NATO:s medlemsstater har upphört med informationsdelningen.

Beredningens ordförande, Cecilia Widegren (M), berättade vid presskonferensen att anvisningarna till beredningens nästa rapport kommer under sommaren. Fortsättning följer således.

PS. Detta är en initial betraktelse över en rapport jag inte hunnit lusläsa, jag får möjligen anledning att återkomma efter mer noggranna studier.

Varför göra det lätt, när man kan komplicera till det?

Ekot uppgav igår att den analys av hur Georgienkrisen påverkar svensk försvarspolitik, som bland annat föranledde ett uppskjutande av den försvarspolitiska inriktningspropositionen, görs utan politisk inblandning t.ex. inom ramen för Försvarsberedningen. Det visste vi sedan tidigare.

Uppgiften om att den görs inom regeringskansliet, av försvarsberedningens sekretariat, och att den eventuellt inte utmynnar i något annat än ett avsnitt i den försvarspolitiska inriktningspropositionen, den var däremot ny i alla fall för mig.

För de av oss som värnar traditionen att samverka blocköverskridande om försvars- och säkerhetspolitiken, ett arbetssätt som framgångsrikt har värkt fram gemensamma ståndpunkter inom de mest känsliga av områden, kändes det som ett stort steg i riktning bort från en god tradition.

Det var också detta som fick mig och Håkan Juholt (s) att kritisera regeringen i gårdagens nyhetssändningar. Regeringen spelade ju som bekant upp Georgienanalysen som ett oerhört viktigt arbete vars slutsatser skulle komma att både påverka planeringsanvisningar till Försvarsmakten (FM) och vara styrande för det kommande försvarsbeslutet. (By the way: Planeringsanvisningarna har fortfarande inte lämnats till FM, den officiella förklaringen lär vara att man inväntar analysen).

Med detta upplägg från regeringen är det nog fler än mig och Juholt som tycker att det är märkligt att man inte ville trygga en riksdagsmajoritet bakom den analys som skulle göras. Men detta är ju ett passerat stadium, så det kan man lägga bakom sig.

Man hade ju apropå det i och för sig kunnat bättra på chanserna till en blocköverskridande samsyn och därmed ett mer stabilt underlag för den kommande inriktningspropositionen, om man hade kommit på den eminenta tanken att låta Försvarsberedningen få höra och diskutera den analys som har gjorts och som beredningen sedan hade kunnat ställa mot sina egna slutsatser. Jag är helt övertygad om att det hade varit möjligt att nå en gemensam syn på vilka konsekvenser krisen har för svenskt försvar.

Vidare är det märkligt att regeringen, enligt Ekots uppgifter, väljer att göra analysen i huset, vilket jag menar är ett udda tillvägagångssätt om man vill att den skall kunna ses som oberoende av politisk dagsform (att behandla en analys inom RK eller att samverka med utomstående aktörer om en analys är en annan sak. Självklart är det upp till regeringen att ytterst dra slutsatser).

Toppen formeras

Marie Hafström, nuvarande generaldirektör för Försvarsmakten har fått ett nytt uppdrag av regeringen. Hon ska se över Försvarsmaktens stödverksamheter och stödmyndigheter för att få till ett mer operativt försvar. Direktiven finns att läsa här.

Försvarsberedningens slutsatser i rapporten ”Försvar i användning” ska vara utgångspunkten. Beredningen konstaterade bland annat att ”Ett ökat operativt fokus kräver en förändrad syn på materiel- och logistikförsörjningen” och uppskattade att rationaliseringsåtgärder inom personal, materiel och logistik kan medge en överföring av 3-4 miljarder kronor från stödverksamheten till den operativa verksamheten.

Hafströms utredning ska främst fokusera på materielanskaffningen och den samlade logistiken, men även ge förslag till hur övriga stöd- och vidmakthållandefunktioner kan effektiviseras. Även samhällssektoröverskridande lösningar och relationen till industrin blir föremål för översyn. Jag gissar att fördelningen av offentlig och privat verksamhet/Offentlig privat samverkan (OPS) blir en tung bit. I direktiven står följande:

”Generellt sett ger långa kontraktstider lägre kostnader men även risker i form av minskad handlingsfrihet och begränsad konkurrens. En förutsättningslös prövning av för- och nackdelar med en ökad upphandling av tjänster från såväl offentlig som privat sektor på området är central.”

Beredningens radikala skrivningar, i junirapporten, lyder såhär:

”Som en konsekvens av den omfattande omstruktureringen av Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk, Försvarets forskningsinstitut och Totalförsvarets pliktverk som föreslås i denna rapport, bör kvarvarande och relevant verksamhet, på några års sikt, kunna integreras i en ny samlad myndighet. I samband med detta bör också en separat avvecklingsorganisation bildas.”

Det återfinns inte i direktiven. Det återfinns tyvärr inte i direktiven. Räddningen kan bli följande stycke:

”Utredaren ska i sina förslag inte vara bunden till nuvarande organisatoriska lösningar för verksamheten. Eventuella samhällssektoröverskridande lösningar ska beskrivas. Eventuella behov av särskilda organisationer för hantering av omstruktureringsprocesser ska redovisas.”

Arbetet ska redovisas senast den 1 maj 2009. Berörda myndigheter och verksamheter är främst, utöver Försvarsmakten, Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI), Försvarets materielverk (FMV), Fortifikationsverket (FortV), andra statliga aktörer.

Ny generaldirektör i Försvarsmakten blir Ulf Bengtsson. Han har mellan 1998 och 2003 haft ansvaret för Försvarsdepartementets frågor vid Finansdepartementet. Jag känner Ulf som en utmärkt person sedan hans tid i beredningen. Det kommer att bli bra.

En av två nyckelspelare är därmed på plats i myndigheten, inför ÖB-skiftet framöver. Frågan är vem som kommer att stå vid Bengtssons sida med stjärnorna på axeln?

Mesiga moderater?

Igår var det interpellationsdebatter i riksdagen. Det brukar inte uppmärksammas av media speciellt mycket, men igår var Per Gudmundson på plats vilket resulterade i en ledare i dagens SvD. Han nämner Monica Green (s) och jag tänkte ta upp den interpellationsdebatt hon hade med försvarsminister Tolgfors.

Utöver att det är en smula tröttande med pajkastningen kring vem som har gjort minst och ställt till det mest i försvarspolitiken, kan jag konstatera att Tolgfors ofta återkommer till att Försvarsberedningen bekräftar det regeringen redan har tyckt och tänkt om försvarets framtid, t.ex.:

”Försvarsberedningen bekräftar i varje enskild del den förnyelselinje som regeringen driver i försvarspolitiken” och ”Jag gläds åt att Försvarsberedningen bekräftade den förnyelselinje som regeringen driver i försvarspolitiken (…)”.

Man kanske måste hävda det, som försvarsminister i en borgerlig regering, men sanningen är ju att regeringen inte har tyckt och tänkt speciellt mycket alls om försvarets utveckling (utöver ambitionerna att få bättre kontroll på ekonomin, besparingar och ambitioner att strama upp materielinvesteringarna).

Och detta faktum gäller numer faktiskt alldeles särskilt moderata försvarspolitiker. Det har inte varit några moderater som har varit speciellt målinriktade och tydliga i debatten kring försvarets framtidsfrågor (vare sig det gäller Försvarsmakten eller frivilligorganisationer eller stödmyndigheterna). Jo, möjligen med undantag från interna protester mot besparingar.

Försvarsberedningens rapport fylldes till slut med innehåll och konkreta förslag. Det var naturligtvis resultatet av ett lagarbete. Det var inte resultatet av att det fanns en klar och genomtänkt borgerlig regeringsagenda. (Det sistnämnda är ett understatement.)

Men nu är det däremot upp till regeringen och borgerliga försvarspolitiker att gaska upp sig och sätta fart. Nu skall det fram en proposition!

Det är bara att hoppas att Tolgfors och den politiska ledningen vid försvarsdepartementet orkar -om man nu har den ambitionen- stå upp för de reformförslag som sex av sju riksdagspartier malde fram i beredningen. I vissa fall mot starka intressen (myndighetsstrukturer, personalförsörjningsystem som skiljer sig från Försvarsmaktens förslag, ”lagom” ambitionsnivå, materielfrågor m.m.) och i vissa fall för att viktiga civila och civil-militära frågor som hänger ihop med försvarets struktur tenderar att ständigt glömmas bort när de militära frågorna hettar till (civil-militär samverkan m.m.).

Det skall bli mycket intressant att se hur regeringen väljer att hantera den unika enighet som Försvarsberedningen levererade i juni.

PS. Monica Green kommenterar själv gårdagens interpellationsdebatt på sin blogg.

Försvarsmakten vs Försvarsberedningen?

Jag har läst de delar i Försvarsmaktens underlag som talar om att man gör en delvis annan bedömning av det säkerhetspolitiska läget (läs: Ryssland) än Försvarsberedningen. Jag har också friskat upp minnet genom att läsa Försvarsberedningens rysslandstexter.

Det visar sig att denna uppmålade skillnad inte är något att hetsa upp sig över. Försvarsmakten lutar sig i sin analys mot MUST:s bedömningar. MUST:s bedömningar är ett viktigt underlag även till beredningens analyser. Jag kan faktiskt inte se att Försvarsmakten och beredningen gör olika bedömningar av läget.

Uppdatering: Staffan Danielsson, Centerpartiets ledamot i Försvarsberedningen, skriver på sin blogg att han delar uppfattningen att det inte skiljer i sak mellan Försvarsberedningen och Försvarsmaktens/MUST:s analyser av Ryssland.

Försvarsministern säger däremot till Rapport att han tycker det är anmärkningsvärt att Försvarsmakten gör en annan analys. Men jag tror faktiskt det beror på att han (också) reagerade utan att först friska upp minnet kring beredningens skrivningar och MUST:s underlag.

Krishantering

Vid sidan av de militära frågor som har debatterats mycket den senaste tiden, finns det skäl att upmärksamma krishanteringsområdet (i vid mening).

I budgetpropositionen aviseras att den nya myndigheten (sammanslagningen av Styrelsen för psykologiskt försvar, Krisberedskapsmyndigheten och Räddningsverket) skall inrättas från och med 1 januari 2009. Remissomgången är avslutad och det första man kan säga är att det blir oerhört intressant att se hur det kommer gå att föra samman KBM och SRV, med så fundamentalt olika perspektiv på frågorna. Jag rekommenderar alla intresserade att lägga SRV:s remissvar vid sidan av KBM:s och fundera på hur det skall gå att få ihop det.

KBM:s generaldirektör Ann-Louise Eksborg går nu vidare till nya uppgifter och utsågs nyligen till särskild utredare för sammanläggningen av Statens strålskyddsinstitut, SSI och Statens kärnkraftinspektion, SKI. Ann-Louise Eksborg blir sedan chef för den nya myndigheten med ansvar för strålskydd och kärnsäkerhet.

Utöver den nya myndigheten, som alltså skall inrättas om drygt ett år, skriver regeringen i budgetpropositionen att man avser att återkomma till riksdagen med en närmare redovisning över åtgärder inom politikområdet Samhällets krisberedskap.

Det är dock några åtgärder som vidtas i amband med budgeten, om än av mer administrativ karaktär. Regeringen föreslår nämligen att de gamla politikområdena Totalförsvar respektive Skydd och beredskap mot olyckor och svåra påfrestningar inom utgiftsområde 6 Försvar samt beredskap mot sårbarhet, ändras till Försvar respektive Samhällets krisberedskap.

Anledningen är, menar regeringen, att man vill tydliggöra vilken verksamhet som bedrivs inom utgiftsområdet.

Även underindelningen i verksamhetsområden inom politikområdet Samhällets krisberedskap ändras och föreslås omfatta fyra verksamhetsområden från och med 2008 (Krisledningsförmåga, operativ förmåga, förmåga i samhällsviktig verksamhet att motstå allvarliga kriser samt slutligen skydd mot olyckor).

Vän av ordning undrar dock vad som händer kring den Strategi för samhällets säkerhet, som riksdagen antog 2006 utifrån ett förslag som arbetades fram i Försvarsberedningen?

Några direkta frågor som bör ställas är om samhällets förmåga att möta en kris är bättre nu än den var när Tsunamin ägde rum? Arbetar vi mer systematiskt och sektorsövergripande för ett säkrare samhälle nu, än när riksdagen fattade beslut om säkerhetsstrategin?