Kategori: KBM

Lättare hantera där, än här.

KBM larmar: Stora brister i förmågan att motstå och hantera kriser.

I den årliga rapporten till regeringen om samhällets förmåga att motstå och hantera kriser (Klarar vi krisen? – Samhällets krisberedskapsförmåga 2007) konstaterar Krisberedskapsmyndigheten (KBM) att samhället är dåligt på att hantera händelser som stör eller slår ut viktig infrastruktur, som el- eller telenät. Även vid större olyckor med farliga ämnen, framförallt radioaktiva sådana, finns stora brister i förmågan. Andra händelser, till exempel när svenskar drabbas av en katastrof utomlands, har samhället blivit bättre att hantera.

KBM konstaterar att samhällets krisledningsförmåga i huvudsak är god. Samarbetet fungerar ofta bra mellan olika delar av samhället och information når fram till dem som är berörda.
Det finns en god förmåga att utföra de operativa insatser som vardagen kräver, men vid allvarliga kriser är samhällets operativa förmåga bristfällig.

– Trots att det finns omfattande personella och materiella resurser att tillgå, kommer dessa inte att vara tillräckliga när samhället utsätts för riktigt svåra påfrestningar, konstaterar Nils Svartz vid KBM i en kommentar.

Även förmågan i resten av samhället att stå emot störningar är bristfällig, enligt Nils Svartz.

– Vår granskning visar att samhällets många beroenden gör att en kris ofta sprider sig och ger störningar i flera samhällsviktiga verksamheter.

Artikel i SvD, här.

Krisberedskapsmyndighetens krishanteringsförmåga är otillräcklig

Krisberedskapsmyndigheten (KBM) har gjort en egen risk- och sårbarhetsanalys. Analysen för 2007 visar att KBM:s krisberedskapsförmåga är otillräcklig. Bland annat är beredskapsorganisationen underdimensionerad och har för kort uthållighet.

Med anledning av resultatet i risk- och sårbarhetsanalysen kommer KBM att vidta åtgärder för att förbättra sin egen krisberedskapsförmåga:

– Att göra en egen risk– och sårbarhetsanalys är viktigt för alla aktörer i krishanteringssystemet. Den analys vi nu gjort över vår egen verksamhet innebär att vi kunnat identifiera flera olika områden där vi kan vidta förbättringar för att ytterligare förstärka vår egen förmåga, konstaterar KBM:s överdirektör Nils Svartz.

I likhet med andra aktörer i krishanteringssystemet ska KBM varje år göra en egen risk- och sårbarhetsanalys. KBM:s egna redovisade brister illustrerar, paradoxalt nog kan tyckas, hur nödvändigt det är.

Apropå stuprör eller hängrännor…

I april 2008 kommer Krisberedskapsmyndigheten (KBM) för fjärde året i rad att presentera en hot- och riskrapport.

Redan nu ger KBM en försmak, med outtalad adress till försvarsdepartementet och det arbete som där pågår med vårens proposition:

”De hot- och risker som presenteras i rapporten är sådana som kan komma att få konsekvenser för hela eller delar av samhället och kräver en tvärsektoriell samverkan, en samverkan som spänner över många olika verksamheter och ansvarsområden och bottnar i ansvarstagande och förberedelser i vår vardag. (…) Svensk krisberedskap måste behandlas i ett såväl tvärsektoriellt som gränsöverskridande perspektiv. Detta ställer höga krav på samordning och samverkan mellan olika verksamhetsnivåer och beslutsnivåer, nationellt och internationellt”.

Ett av de hot som KBM lyfter i rapporten är konsekvenser av klimatförändringarna:

”Ökade temperaturer och ökad frekvens av extrema natur- och väderfenomen som t.ex. översvämningar, kan medföra omfattande påfrestningar på stora delar av den samhällsviktiga infrastrukturen t.ex. transporter, elförsörjning, telekommunikationer, IT, vattenförsörjning och avloppssystem”.

Det vore inte speciellt bra -för vare sig regeringen eller krishanteringsfrågan- om det ligger en rapport från KBM med detta kraftfulla perspektiv på samordning, samverkan och med tvärsektoriell utgångspunkt (hängrännor), samtidigt som det kommer en proposition från regeringen som i skrivande stund riskerar att ha ett helt annat perspektiv (stuprör).

I farans riktning (och jag hade fel)

Man är väl inte sämre än att man kan erkänna sina misstag. För en tid skrev jag om att Nils Svartz utsågs av regeringen till överdirektör och vikarierande generaldirektör för KBM. Jag skrev att det förmodligen innebär att det är han som sedan blir generaldirektör för den nya myndigheten, som uppstår genom en sammanslagning av Krisberedskapsmyndigheten, Räddningsverket och Styrelsen för psykologiskt försvar.

Det var fel. Vid dagens regeringssammanträde utsågs Helena Lindberg till ny generaldirektör vid Krisberedskapsmyndigheten från och med den 21 januari 2008. Vid sidan av sitt uppdrag som myndighetschef, uppdras den nya generaldirektören även att bli ordförande för den planerade organisationskommitté för en ny samlad myndighet mot olyckor och kriser som aviserades i budgetpropositionen för 2008 och att bli chef för den nya myndigheten.

Helena Lindberg är för närvarande expeditions- och rättschef i försvarsdepartementet. Hon har en bakgrund som jurist och har tidigare bland annat varit ämnesakkunnig i försvarsdepartementet, kansliråd i justitiedepartementet och chefsjurist vid säkerhetspolisen.

Noteras bör att Försvarsdepartementet envisas med att använda benämningen ”ny samlad myndighet mot olyckor och kriser”, precis som i budgetpropositionen för 2008. Jag trodde nog att det var ett misstag då, att rakt av anamma detta styrande namn som härrör från utredningen Alltid Redo! En ny myndighet mot olyckor och kriser (SOU 2007:31). Men, det är bara att konstatera att det nu, när det upprepas, verkar vara en medveten handling från departementets sida.

Saken är den att Försvarsberedningen, som har anammat synpunkter från Krisberedskapsmyndigheten och vill anlägga ett tvärsektoriellt perspektiv på den nya myndigheten, systematiskt använder begreppet ”en ny samlad myndighet för säkerhet och beredskap”. Beredningen skriver om detta senast i den nya rapporten.

Det kan tyckas vara en petitess, men tro mig, det är det inte.

Beredningen skriver i rapporten att ”en ny samlad myndighet för säkerhet och beredskap är en förutsättning för att åstadkomma en kraftfull styrning och samordning av krisberedskapen. I den modell för den nya myndigheten som ovan nämnda utredning målar upp (här syftar beredningen på Alltid redo!) riskerar dock Sverige att åter hamna i en ineffektiv struktur som utvecklas utifrån olika verksamheters enskilda engagemang och förmåga. En sådan samlad myndighet måste få ett betydande sektorsövergripande ansvar.”

Helena Lindberg är såvitt jag förstår en utmärkt person. Min farhåga är dock, med tanke på att hon skall sitta i den organisationskommitté som skall forma den nya myndigheten, att stuprörstänkandet består, på bekostnad av det tvärsektoriella. Detta i enlighet med det ”juridiska perspektivet ”och utredningen Alltid redo! – som alltså har sågats av Försvarsberedningen i total enighet.
Till våren kommer den proposition som bland annat behandlar förslaget i Alltid redo! Regeringen skjuter sig själv i foten om organisationskommittén tillåts befästa utredningens perspektiv på den nya myndigheten. Då kommer det bli rejäl backning i riksdagen och ytterligare fördröjning.

Nytt jobb

Några beslut fattas trots allt i Försvarsdepartementet. Vid dagens regeringssammanträde lades några nya fundament till det kommande krishanteringssystemet genom två utnämningar:

Nils Svartz blir överdirektör och vikarierande generaldirektör för KBM. Det innebär förmodligen att det är han som sedan blir generaldirektör för den nya myndigheten, som uppstår genom en sammanslagning av Krisberedskapsmyndigheten, Räddningsverket och Styrelsen för psykologiskt försvar.

Samtidigt har regeringen utsett nuvarande generaldirektören vid KBM Lars Hedström till biträdande chef för Kansliet för krishantering i Statsrådsberedningen.

Jag vet inte om dessa tjänster har varit utlysta eller ej.

Kris i samverkansfrågan

Betänk följande:

”KBM bedömer att det finns en viss förmåga att hantera kriser som berör flera samhällssektorer, men att den är bristfällig. Krishanteringsförmågan har förbättrats de senaste åren, men det finns fortfarande allvarliga kvarstående brister bl.a. avseende gemensam lägesuppfattning, koordinerat beslutsfattande och samordnad extern information.”

För att regering och riksdag ska få en bild av samhällets förmåga att hantera storskaliga kriser gör Krisberedskapsmyndigheten (KBM) varje år en bedömning av samhällets samlade förmåga att hantera allvarliga kriser. Idag presenteras KBM:s årliga bedömning av samhällets förmåga att hantera kriser.

Under tio år har diskussioner förts om behovet av sektorsövergripande samverkan och samordning. Det blir därför lätt beklämmande att läsa att ett område som KBM bedömer vara mycket bristfälligt är förmågan till koordinerat beslutsfattande mellan myndigheter. Detta har endast övats i begränsad omfattning, skriver KBM och fortsätter:

”Det finns inte heller allmänt accepterade metoder för att initiera och genomföra gemensamma beslutsmöten. (…) KBM anser därför att krishanteringsförmågan skulle förbättras om en myndighet fick mandat att sammankalla andra myndigheter för att genomföra koordinerat beslutsfattande. Denna myndighet bör också ha till uppgift att förbereda lokaler som kan vara lämpliga för denna typ av möten. Denna typ av lösning finns t.ex. i Storbritannien, Nederländerna och Italien. Dessa lokaler bör vara placerade på en plats som det är lätt att ta sig till från hela landet.”

Ytterligare inom samverkansområdet:
”KBM bedömer att förmågan att genomföra sådana operativa insatser som ska ske i samverkan mellan flera sektorer är bristfällig, även om det finns en viss förmåga. Teknik och metoder för gemensam lägesuppfattning och koordinerat beslutsfattande behöver utvecklas ytterligare. Dessutom behöver tillgången på nationella förstärkningsresurser förbättras.”

Som en extra krydda på moset kan man fundera över varför landets enda permanenta samgruppering för olika myndigheters ledningsresurser (Gotsam på Gotland) riskerar att läggas ned. Håkan Juholt (s) har ställt en skriftlig fråga till Försvarsministern om detta, i vilken han bekriver bakgrunden och verksamheten:

”Det var i Försvarsberedningens rapport augusti 2001 som riksdagens partier med Gotsam beställde en hängränna för att bryta upp sektorsmyndigheternas stuprör och revir. Syftet var att förbättra krishanteringsförmågan genom gemensam gruppering av flera myndigheters krisledningsresurser. Studierna inför försöket visade att av 18 identifierade kärnverksamheter vid krishantering skulle 14 bli mycket bättre och fyra bättre, om man hade en permanent samgruppering av ledningsresurserna. Ingen av de 18 uppgifterna skulle bli sämre utförd.
Erfarenheterna av mer än sex års verksamhet är också mycket goda. Trots detta har stuprörsmyndigheterna på central nivå hela tiden varit mycket ointresserade av försöket. Då myndigheterna som ingår i Gotsam lyder under flera olika departement krävs tvärsektoriell överblick och kompetens för att ge stöd åt Gotsam. Det finns i Försvarsberedningen och det ska finnas i Statsrådsberedningen; så var fallet under den socialdemokratiska regeringen.
Gotsam är Sveriges bästa myndighetssamverkan för krishantering. Det är enkelt att inse att modellen behövs på nationell nivå, inte skrotas på regional. Nu riskerar regeringens ointresse för frågan att leda till att Gotsam läggs ned, genom att stuprörsmyndigheterna upphör att ge stöd till projektet för att i stället prioritera sin egen isolerade ledningsverksamhet.
Mot den bakgrunden vill jag fråga försvarsministern vad han avser att göra för att Gotsam ska leva vidare och dess arbetssätt spridas till övriga landet.”

Jag ser fram emot svaret.

En annan sak som är lika ”väldiskuterad” är samhällets robusthet och förmåga att motstå störningar. Även här blir man beklämd:
”KBM menar att det finns en viss förmåga att motstå störningar i den samhällsviktiga verksamheten, men att den är bristfällig. Bristerna beror till stor del på att det saknas grundläggande säkerhetsnivåer för denna verksamhet. Genom grundläggande säkerhetsnivåer formuleras krav på miniminivåer för vilken funktionalitet som ska upprätthållas i den samhällsviktiga verksamheten.”

En tabell sammanfattar läget:
Pandemi av begränsad omfattning: I huvudsak god förmåga, vissa brister
Epizooti/Zoonos: I huvudsak god förmåga, vissa brister
Kemiska olyckor: I huvudsak god förmåga, vissa brister
Kemiska attentat: Det finns viss förmåga, men den är bristfällig
Radiologiska olyckor I huvudsak god förmåga, vissa brister
Nukleära attentat: Mycket bristfällig förmåga
Långvarigt elavbrott: Det finns viss förmåga, men den är bristfällig
Långvarigt avbrott i de elektroniska kommunikationerna: Det finns viss förmåga, men den är bristfällig
Omfattande avbrott i de samhällsviktiga transporterna: I huvudsak god förmåga, vissa brister
Störningar i kommunal teknik: I huvudsak god förmåga, vissa brister

Krishantering

Vid sidan av de militära frågor som har debatterats mycket den senaste tiden, finns det skäl att upmärksamma krishanteringsområdet (i vid mening).

I budgetpropositionen aviseras att den nya myndigheten (sammanslagningen av Styrelsen för psykologiskt försvar, Krisberedskapsmyndigheten och Räddningsverket) skall inrättas från och med 1 januari 2009. Remissomgången är avslutad och det första man kan säga är att det blir oerhört intressant att se hur det kommer gå att föra samman KBM och SRV, med så fundamentalt olika perspektiv på frågorna. Jag rekommenderar alla intresserade att lägga SRV:s remissvar vid sidan av KBM:s och fundera på hur det skall gå att få ihop det.

KBM:s generaldirektör Ann-Louise Eksborg går nu vidare till nya uppgifter och utsågs nyligen till särskild utredare för sammanläggningen av Statens strålskyddsinstitut, SSI och Statens kärnkraftinspektion, SKI. Ann-Louise Eksborg blir sedan chef för den nya myndigheten med ansvar för strålskydd och kärnsäkerhet.

Utöver den nya myndigheten, som alltså skall inrättas om drygt ett år, skriver regeringen i budgetpropositionen att man avser att återkomma till riksdagen med en närmare redovisning över åtgärder inom politikområdet Samhällets krisberedskap.

Det är dock några åtgärder som vidtas i amband med budgeten, om än av mer administrativ karaktär. Regeringen föreslår nämligen att de gamla politikområdena Totalförsvar respektive Skydd och beredskap mot olyckor och svåra påfrestningar inom utgiftsområde 6 Försvar samt beredskap mot sårbarhet, ändras till Försvar respektive Samhällets krisberedskap.

Anledningen är, menar regeringen, att man vill tydliggöra vilken verksamhet som bedrivs inom utgiftsområdet.

Även underindelningen i verksamhetsområden inom politikområdet Samhällets krisberedskap ändras och föreslås omfatta fyra verksamhetsområden från och med 2008 (Krisledningsförmåga, operativ förmåga, förmåga i samhällsviktig verksamhet att motstå allvarliga kriser samt slutligen skydd mot olyckor).

Vän av ordning undrar dock vad som händer kring den Strategi för samhällets säkerhet, som riksdagen antog 2006 utifrån ett förslag som arbetades fram i Försvarsberedningen?

Några direkta frågor som bör ställas är om samhällets förmåga att möta en kris är bättre nu än den var när Tsunamin ägde rum? Arbetar vi mer systematiskt och sektorsövergripande för ett säkrare samhälle nu, än när riksdagen fattade beslut om säkerhetsstrategin?

Ett sårbart samhälle

Riksrevisionen har granskat regeringens och Svenska kraftnäts insatser för att kunna hantera ett omfattande och långvarigt elavbrott. Rapporten ingår i en serie granskningar på temat Hoten mot samhället. Syftet är att granska hur viktiga samhällsfunktioner fungerar, så att människor kan känna trygghet och säkerhet.

Resultatet av granskningen är nedslående. Regeringen har inte underlag för att kunna bedöma om det som gjorts är tillräckligt för att förebygga en sådan händelse. Om ett omfattande elavbrott skulle inträffa är också statens förmåga att hantera det bristfällig.

Lennart Grufberg, ansvarig riksrevisor:

– Ett omfattande elavbrott kan få allvarliga konsekvenser för bland annat sjukvården, våra betalningssystem och värmen i bostäder. Därför måste både regeringen och myndigheterna kunna bedöma risken för att detta inträffar och kunna hantera en sådan situation.

Granskningen visar att regeringens mål och krav för Svenska kraftnät är otydliga. En väsentlig brist är också att det saknas beräkningar för samhällets kostnader vid ett omfattande elavbrott. Regeringen och ansvariga myndigheter har inte heller någon samlad analys av risker och sårbarheter för det nationella elsystemet. Det är därför svårt för regeringen att bedöma om investeringarna för att öka säkerheten i det nationella elsystemet är rimliga i relation till riskerna och till samhällets kostnader för ett stort och långvarigt elavbrott. Riksrevisionen rekommenderar regeringen att se till att sådana analyser görs.
Man kan nu också ta del av den sammanställning som Krisberedskapsmyndigheten gör varje år av de redovisningar centrala myndigheter gör av hot och risker inom sitt ansvarsområde. Genom myndigheternas analyser har flera hundra hot och risker identifierats, som kan försämra samhällets funktionsförmåga vid kriser och katastrofer

I årets rapport konstaterar KBM att det framför allt är tre områden som behöver utvecklas ytterligare:
1. Kravet på att genomföra risk- och sårbarhetsana måste efterlevas i större utsträckning. Det är inte tillfredsställande att majoriteten (!) av de myndigheter som omfattas av bestämmelsen underlåter att lämna en redovisning. Särskilt allvarligt är att några av myndigheterna med särskilt ansvar för krisberedskapen inte har inkommit med någon redovisning.
2: För det andra behöver myndigheterna i högre grad bedöma sin förmåga att hantera de hot och risker som identifieras. En analys av förmågan är nödvändig för att klargöra var sårbarheter finns, och i förlängningen också var åtgärder bör sättas in.
3: För det tredje behöver samverkan och kunskapsutbyte mellan myndigheter öka. Särskilt viktigt är härvidlag länsstyrelsernas ansvar för att sammanställa regionala risk- och sårbarhetsanalyser, och det stöd de behöver från andra myndigheter.
Krisberedskapsmyndigheten redovisar bland annat att Svenska kraftnät (apropå Riksrevisionens granskning ovan) är en av de centrala aktörer som inte har inkommit med någon redovisning!

Tillbaka till stuprören?

En av de viktigaste utredningarna när det gäller samhällets krishanteringsförmåga har just sett dagens ljus. Utredningen om en myndighet för säkerhet och beredskap har överlämnat betänkandet Alltid redo! En ny myndighet mot olyckor och kriser (SOU 2007:31) till försvarsminister Mikael Odenberg.

Tja, var skall man börja? Minnesgoda läsare kommer ihåg att denna utredning skulle tas i ett sammanhang med en annan utredning, dvs. Anders Svärds utredning om en krisledande funktion, och som i sin tur var ett resultat av försvarsberedningens (i full enighet mellan alla partier) idé om att det måste finnas en, i förväg utsedd övad och personalförsörjd, funktion som i händelse av stor kris skulle kunna leda myndigheter.

Denna utredning lade regeringen dock ner vid makttillträdet eftersom man, som man uttryckte det, inte ville ha en ”supermyndighet” som i krishantering står över andra myndigheter.

Mats Sjöstrand, som nu har lagt fram utredningen om sammanslagningen av de tre berörda myndigheterna (Statens Räddningsverk, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar), säger att det med en myndighet istället för tre blir arbetet mer effektivt och det skapas större möjligheter att möta dagens olyckor, hot och risker. Så långt håller jag med, men titeln på SOU:n ”Alltid redo!” måste följas upp med en fråga:

Om det finns en myndighet som alltid är redo att möta en kris, så är det ändå andra myndigheter som kommer att bära huvudansvaret för att möta den kris som uppstår, beroende på vilken verksamhet man fogar över. Utredningens titel är alltså helt missvisande.

Nu är det så att alla myndigheter, helt i enlighet med ansvarsprincipen, ansvarar både i vardagen och i krisläge för sina respektive områden. Det innebär, om man vill få till stånd en effektiv krishanteringsförmåga inom ramen för det systemet, att alla myndigheter som riskerar att möta en kris måste vara övade, ha funktioner och kompetens nog att möta de kriser man kan komma att hantera.

Min inställning är att krishantering är en profession och att erfarenheter när det gäller samordning av många olika intressen säger att det bör finnas någon som dels kan trycka på knappen och dels dela ut order till andra, när den sektorsövergripande katastrofen är ett faktum. Men det tycker alltså inte regeringen.

När det gäller utredningen som sådan kan man konstatera att de särskilda yttranden, som några av utredningens experter har lämnat, är uppseendeväckande kritiska. Ta t.ex. KBM:s stabschef Fredrik Hassel som skriver att:

”Utredningen har bedrivits i ett högt tempo och utifrån ett antal tidigt formulerade antaganden. Det genomgående temat i utredningsarbetet har varit att beskriva det som stödjer utredarens tidiga premisser och utelämna i stort sett allt som talar emot.” Han skriver också: ”Detta innebär att utredningens slutsatser baseras på en bild som är endimensionell, historisk, starkt förenklad och i vissa stycken direkt felaktig.”

Det, mina vänner, är ett klarspråk som sällan återfinns i offentligt tryck!

Stabschefen Ulrica Johansson, Räddningsverket, är också vass. Hon skriver att: ”Jag ifrågasätter förslagen som innebär en försvagning av det förebyggande säkerhetsarbetet och jag har starka invändningar rörande lokaliseringsförslagen och vissa verksamhetsanknutna förslag.”

Just det förebyggande säkerhetsarbetet är något som alla, och då menar jag alla, poängterar och lyfter upp. Om en expert från Räddningsverket säger att det arbetet försvagas med utredningens förslag, bör redan där försvarsministern dra öronen åt sig.

En annan käpphäst inom branschen är att Sverige är för dålig på tvärsektoriellt samarbete och samordning. Jag blir därför riktigt orolig när Fredrik Hassel skriver såhär i sitt yttrande:

”På grundval av dessa beskrivningar föreslår utredaren att det tvärsektoriella perspektivet i krisberedskapsarbetet skall tonas ner till förmån för arbete inom respektive sektor. Jag ser stora risker med att nu på viktiga punkter backa från den krisberedskapsreform som genomfördes 2002. Det var just behovet av samordning och sektorsövergripande perspektiv för att skapa beredskap inför och för att hantera allvarliga kriser, som låg till grund för den reformen. En nedtoning av det tvärsektoriella perspektivet går dessutom tvärs emot den inriktning som vi upplever internationellt i t.ex. USA, Kanada, Storbritannien och Nederländerna.”

Den nya myndigheten föreslås börja sin verksamhet den 1 juli 2008 och ha verksamhet i Stockholm, Karlstad, Kristinehamn, Sollefteå, Revinge och Sandö. Statens räddningsverk, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar avvecklas och upphör i den takt som är möjlig mot bakgrund av det avvecklingsarbete som måste genomföras.

Försvarsminister Mikael Odenberg kommer nu att skicka ut betänkandet på bred remiss. Därefter kommer regeringen i höst att ta ställning till utredarens förslag. Kanske kommer riksdagens ledamöter bättre ihåg än försvarsministern vad alla partier var överens om, i Tsunamins efterdyningar, i försvarsberedningen? Kanske pekar riksdagen på att vi behöver mer sektorsövergripande samordning och inte mindre?