Kategori: SRV

Krishantering

Vid sidan av de militära frågor som har debatterats mycket den senaste tiden, finns det skäl att upmärksamma krishanteringsområdet (i vid mening).

I budgetpropositionen aviseras att den nya myndigheten (sammanslagningen av Styrelsen för psykologiskt försvar, Krisberedskapsmyndigheten och Räddningsverket) skall inrättas från och med 1 januari 2009. Remissomgången är avslutad och det första man kan säga är att det blir oerhört intressant att se hur det kommer gå att föra samman KBM och SRV, med så fundamentalt olika perspektiv på frågorna. Jag rekommenderar alla intresserade att lägga SRV:s remissvar vid sidan av KBM:s och fundera på hur det skall gå att få ihop det.

KBM:s generaldirektör Ann-Louise Eksborg går nu vidare till nya uppgifter och utsågs nyligen till särskild utredare för sammanläggningen av Statens strålskyddsinstitut, SSI och Statens kärnkraftinspektion, SKI. Ann-Louise Eksborg blir sedan chef för den nya myndigheten med ansvar för strålskydd och kärnsäkerhet.

Utöver den nya myndigheten, som alltså skall inrättas om drygt ett år, skriver regeringen i budgetpropositionen att man avser att återkomma till riksdagen med en närmare redovisning över åtgärder inom politikområdet Samhällets krisberedskap.

Det är dock några åtgärder som vidtas i amband med budgeten, om än av mer administrativ karaktär. Regeringen föreslår nämligen att de gamla politikområdena Totalförsvar respektive Skydd och beredskap mot olyckor och svåra påfrestningar inom utgiftsområde 6 Försvar samt beredskap mot sårbarhet, ändras till Försvar respektive Samhällets krisberedskap.

Anledningen är, menar regeringen, att man vill tydliggöra vilken verksamhet som bedrivs inom utgiftsområdet.

Även underindelningen i verksamhetsområden inom politikområdet Samhällets krisberedskap ändras och föreslås omfatta fyra verksamhetsområden från och med 2008 (Krisledningsförmåga, operativ förmåga, förmåga i samhällsviktig verksamhet att motstå allvarliga kriser samt slutligen skydd mot olyckor).

Vän av ordning undrar dock vad som händer kring den Strategi för samhällets säkerhet, som riksdagen antog 2006 utifrån ett förslag som arbetades fram i Försvarsberedningen?

Några direkta frågor som bör ställas är om samhällets förmåga att möta en kris är bättre nu än den var när Tsunamin ägde rum? Arbetar vi mer systematiskt och sektorsövergripande för ett säkrare samhälle nu, än när riksdagen fattade beslut om säkerhetsstrategin?

Tillbaka till stuprören?

En av de viktigaste utredningarna när det gäller samhällets krishanteringsförmåga har just sett dagens ljus. Utredningen om en myndighet för säkerhet och beredskap har överlämnat betänkandet Alltid redo! En ny myndighet mot olyckor och kriser (SOU 2007:31) till försvarsminister Mikael Odenberg.

Tja, var skall man börja? Minnesgoda läsare kommer ihåg att denna utredning skulle tas i ett sammanhang med en annan utredning, dvs. Anders Svärds utredning om en krisledande funktion, och som i sin tur var ett resultat av försvarsberedningens (i full enighet mellan alla partier) idé om att det måste finnas en, i förväg utsedd övad och personalförsörjd, funktion som i händelse av stor kris skulle kunna leda myndigheter.

Denna utredning lade regeringen dock ner vid makttillträdet eftersom man, som man uttryckte det, inte ville ha en ”supermyndighet” som i krishantering står över andra myndigheter.

Mats Sjöstrand, som nu har lagt fram utredningen om sammanslagningen av de tre berörda myndigheterna (Statens Räddningsverk, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar), säger att det med en myndighet istället för tre blir arbetet mer effektivt och det skapas större möjligheter att möta dagens olyckor, hot och risker. Så långt håller jag med, men titeln på SOU:n ”Alltid redo!” måste följas upp med en fråga:

Om det finns en myndighet som alltid är redo att möta en kris, så är det ändå andra myndigheter som kommer att bära huvudansvaret för att möta den kris som uppstår, beroende på vilken verksamhet man fogar över. Utredningens titel är alltså helt missvisande.

Nu är det så att alla myndigheter, helt i enlighet med ansvarsprincipen, ansvarar både i vardagen och i krisläge för sina respektive områden. Det innebär, om man vill få till stånd en effektiv krishanteringsförmåga inom ramen för det systemet, att alla myndigheter som riskerar att möta en kris måste vara övade, ha funktioner och kompetens nog att möta de kriser man kan komma att hantera.

Min inställning är att krishantering är en profession och att erfarenheter när det gäller samordning av många olika intressen säger att det bör finnas någon som dels kan trycka på knappen och dels dela ut order till andra, när den sektorsövergripande katastrofen är ett faktum. Men det tycker alltså inte regeringen.

När det gäller utredningen som sådan kan man konstatera att de särskilda yttranden, som några av utredningens experter har lämnat, är uppseendeväckande kritiska. Ta t.ex. KBM:s stabschef Fredrik Hassel som skriver att:

”Utredningen har bedrivits i ett högt tempo och utifrån ett antal tidigt formulerade antaganden. Det genomgående temat i utredningsarbetet har varit att beskriva det som stödjer utredarens tidiga premisser och utelämna i stort sett allt som talar emot.” Han skriver också: ”Detta innebär att utredningens slutsatser baseras på en bild som är endimensionell, historisk, starkt förenklad och i vissa stycken direkt felaktig.”

Det, mina vänner, är ett klarspråk som sällan återfinns i offentligt tryck!

Stabschefen Ulrica Johansson, Räddningsverket, är också vass. Hon skriver att: ”Jag ifrågasätter förslagen som innebär en försvagning av det förebyggande säkerhetsarbetet och jag har starka invändningar rörande lokaliseringsförslagen och vissa verksamhetsanknutna förslag.”

Just det förebyggande säkerhetsarbetet är något som alla, och då menar jag alla, poängterar och lyfter upp. Om en expert från Räddningsverket säger att det arbetet försvagas med utredningens förslag, bör redan där försvarsministern dra öronen åt sig.

En annan käpphäst inom branschen är att Sverige är för dålig på tvärsektoriellt samarbete och samordning. Jag blir därför riktigt orolig när Fredrik Hassel skriver såhär i sitt yttrande:

”På grundval av dessa beskrivningar föreslår utredaren att det tvärsektoriella perspektivet i krisberedskapsarbetet skall tonas ner till förmån för arbete inom respektive sektor. Jag ser stora risker med att nu på viktiga punkter backa från den krisberedskapsreform som genomfördes 2002. Det var just behovet av samordning och sektorsövergripande perspektiv för att skapa beredskap inför och för att hantera allvarliga kriser, som låg till grund för den reformen. En nedtoning av det tvärsektoriella perspektivet går dessutom tvärs emot den inriktning som vi upplever internationellt i t.ex. USA, Kanada, Storbritannien och Nederländerna.”

Den nya myndigheten föreslås börja sin verksamhet den 1 juli 2008 och ha verksamhet i Stockholm, Karlstad, Kristinehamn, Sollefteå, Revinge och Sandö. Statens räddningsverk, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar avvecklas och upphör i den takt som är möjlig mot bakgrund av det avvecklingsarbete som måste genomföras.

Försvarsminister Mikael Odenberg kommer nu att skicka ut betänkandet på bred remiss. Därefter kommer regeringen i höst att ta ställning till utredarens förslag. Kanske kommer riksdagens ledamöter bättre ihåg än försvarsministern vad alla partier var överens om, i Tsunamins efterdyningar, i försvarsberedningen? Kanske pekar riksdagen på att vi behöver mer sektorsövergripande samordning och inte mindre?