Kategori: krishantering

”Övningsgate”

Idag vaknade Försvarssverige till en nyhet som föll som hagel över redan hårt prövad jord: Enligt Expressen skulle utrikesminister Wallström idkat eftergiftspolitik och stoppat Försvarsmakten från att landa på baltisk mark i samband med en övning, efter ryska påtryckningar. Redan i ingressen kan man läsa att

Utrikesminister Margot Wallström har accepterat krav från den ryske presidenten Vladimir Putin – vilket utlöst en kris i regeringskansliet och i Försvarsmaktens högkvarter: Jas-plan får inte landa i Estland under en kommande försvarsövning med Finland och USA, kan Expressen i dag avslöja. Ryssarna fick löftet av kabinettsekreteraren Annika Söder på ett möte i onsdags, visar en UD-promemoria som Expressen tagit del av.

Bilden var satt. Sveriges regering ger efter för ryska krav och det återberättades genom andra kanaler. di the localRegeringskansliets valhänta krishantering – jo, det är en kris, framförallt vad gäller svenskt anseende – lämnar som vanligt övrigt att önska.

Försvarsmakten kunde dock meddela lite senare under dagen att man inte erhållit någon styrning vad gäller genomförandet av övningen och att det

(…) under ingen del under planeringen för aktuell övning detta år varit aktuellt att utnyttja estniskt luftrum eller flygbaser. Utformning och genomförande har bestämts för att ge bästa möjliga förutsättningar för den aktuella övningen.

Vad kan vi lära av detta?

För det första fanns en redan etablerad jordmån för påståendet: Utrikesminister Wallström har ifrågasatts förut för sin hållning visavi Ryssland och övningsgate illustrerar en skada som redan skett.

För det andra bör många inblandade vila på hanen något – i tider av mycket raffinerad psyops och påverkan bör man i nationens intresse hålla huvudet kallt. Frågan ”vem tjänar på detta” är väl värd att ställa sig innan man attackerar tangentbordet. Det gäller även mig själv, skriver jag som en påminnelse. Jag gick också igång och det enda försvaret är att jag lade in brasklappen om att det var centralt för hur påtryckningens ska bedömas, beroende på om det var planerat för FM att landa på estnisk mark i samband med övningen eller ej.

För det tredje ändrar inga redovisningar om planer eller beslut, eller för den delen finsk-svenska hänsynstaganden till varandras behov…

…det faktum att kabinettssekreterarens hållning – om nu UD:s PM är korrekt – ger fog för kritik och underblåser den redan befintliga. Vi, och särskilt främmande makt, borde naturligtvis istället fått läsa något i stil med följande:

Kabinettssekreteraren betonade att det inte är Rysslands sak att ha synpunkter på svensk övningsverksamhet. Tatarintsev föreföll missnöjd med svaret.

För det fjärde behövs nu en mycket genomtänkt rehabilitering av den bild som – inrikes såväl som utrikes – har satt sig av bristfällig svensk egenmakt. Om jag hade suttit i Baltikum och läst dagens rubriker hade det varit vatten på en redan snurrande kvarn. I Kreml lär man smacka belåtet över bilden av det Stora Starka Ryska Inflytandet och när det gäller Washington DC utgår jag ifrån att tillrättaläggande kontakter redan tagits.

Sista ordet är inte sagt om regeringens sätt att hantera och förhålla sig till ryska intressen – varesig det gäller hur man bemöter en ambassadör eller lägger sig till med restriktioner alldeles på egen hand i en anda av destruktiv pre-emptive strike-kultur.

Vad det hela säger om Expressens dragning på nyheten och övriga mediers påhak, lämnar jag därhän denna gång. This too shall pass.

 

Lättare hantera där, än här.

KBM larmar: Stora brister i förmågan att motstå och hantera kriser.

I den årliga rapporten till regeringen om samhällets förmåga att motstå och hantera kriser (Klarar vi krisen? – Samhällets krisberedskapsförmåga 2007) konstaterar Krisberedskapsmyndigheten (KBM) att samhället är dåligt på att hantera händelser som stör eller slår ut viktig infrastruktur, som el- eller telenät. Även vid större olyckor med farliga ämnen, framförallt radioaktiva sådana, finns stora brister i förmågan. Andra händelser, till exempel när svenskar drabbas av en katastrof utomlands, har samhället blivit bättre att hantera.

KBM konstaterar att samhällets krisledningsförmåga i huvudsak är god. Samarbetet fungerar ofta bra mellan olika delar av samhället och information når fram till dem som är berörda.
Det finns en god förmåga att utföra de operativa insatser som vardagen kräver, men vid allvarliga kriser är samhällets operativa förmåga bristfällig.

– Trots att det finns omfattande personella och materiella resurser att tillgå, kommer dessa inte att vara tillräckliga när samhället utsätts för riktigt svåra påfrestningar, konstaterar Nils Svartz vid KBM i en kommentar.

Även förmågan i resten av samhället att stå emot störningar är bristfällig, enligt Nils Svartz.

– Vår granskning visar att samhällets många beroenden gör att en kris ofta sprider sig och ger störningar i flera samhällsviktiga verksamheter.

Artikel i SvD, här.

Krishantering – same same but different

Mycket jobb med efterföljande ledighet har gjort att bloggandet har nedprioriterats den senaste tiden. Men nu är det nya tag som gäller. Jag tänkte börja med några viktiga nyheter från regeringshåll, utöver strategin för Sveriges internationella insatser (som jag skrev om i mitt förra inlägg).

Låt mig börja med krisberedskapen. Den 18 mars lämnade regeringen propositionen ”Stärkt krisberedskap – för säkerhets skull” till riksdagen. Den är resultatet av en lång process, som inleddes i Försvarsberedningen med den nationella säkerhetsstrategi som riksdagen sedan fattade beslut om.

Några av beredningens förslag var att slå samman Krisberedskapsmyndigheten (KBM) och Räddningsverket (SRV) till en myndighet samt att inrätta en krisledande funktion på myndighetsnivå. Den sistnämnda förslaget skrotades dock av regeringen (en envis och enad Försvarsberedning återkom trots det senare med samma förslag). Frågan om myndighetssammanslagningen utreddes och i betänkandet ”Alltid redo!” föreslogs en sammanslagning av KBM, SRV och Styrelsen för psykologiskt försvar.

Men, tillbaka till den aktuella propositionen.

– Regeringen stärker och samlar nu samhällets krisberedskap genom att lämna det tidigare stuprörstänkandet och istället öka myndigheternas ansvar att samarbeta kring ledning och hantering i en krissituation. Den nya myndigheten får sammanhållande och stödjande uppgifter före, under och efter en kris, säger försvarsminister Sten Tolgfors i ett pressmeddelande.

Lite senare i pressmeddelandet framhåller dock regeringen ansvarsprincipen på följande sätt:

”Regeringen förtydligar ansvarsprincipen. Det innebär att den som ansvarar för en verksamhet under normala förhållanden har motsvarande ansvar även under krissituationer. Den som bäst kan sin verksamhet ska driva den också i en kris”.

”Förtydligare” är något helt annat än ”utvecklar”. Försvarsberedningen skrev såhär i sin senaste rapport ”Säkerhet i samverkan”:

”Ansvarsprincipen – att den som ansvarar för en fråga under normala omständigheter även ska göra det under en kris – bör utvecklas så att alla aktörer även gemensamt skall bidra till att ta ansvar för helheten. För detta krävs starka strukturer som stödjer ett gemensamt synsätt på verksamheten. Därutöver krävs det sektorsövergripande strukturer och system. På så sätt skapas en helhet för att kunna hantera de allvarliga kriserna”.

I regeringens proposition skriver man följande:

”Centrala myndigheters krisberedskap bör bygga på myndigheternas förmåga att hantera den dagliga verksamheten inom sina ansvarsområden. En stärkt krishanteringsförmåga nås bl.a. genom att samtliga parter känner ansvar för sina frågor och samverkar med andra myndig-heter. Ansvarsprincipen förutsätter ett system som bygger på samverkan. Den reglering som gäller för myndigheternas ordinarie verksamhet står då i stort sett oförändrad.

Enligt regeringens bedömning bör samordning på central nivå ordnas så att den i minsta möjliga mån inkräktar på tidigare fastslagna principer (närhet, likhet och ansvar). Ett system där en central funktion tar över ledningen av den operativa verksamheten, kan leda till att aktörer på olika nivåer som i början av en kris har ansvaret avvaktar med att agera och därmed riskerar krisen att förvärras. Problem kan även uppstå p.g.a. osäkerhet om och hur en ansvarsövergång sker och vilka uppgifter som omfattas. Enligt regeringens bedömning bör därför ytterligare åtgärder vidtas för att underlätta samordningen på central myndighetsnivå och därmed stärka den operativa krishanteringsförmågan”.

Eller med andra ord: Det skall vara precis som idag. Om man inte är överens, så skall man sammanträda sig fram till ett gemensamt beslut. Ingen skall kunna peka med hela handen och, vid behov och i sällsynta fall, leda.

Ett viktigt avsnitt i propositionen handlar om den enskildes ansvar i relation till det allmännas:

”En väl fungerande krisberedskap kräver medvetenhet om det personliga ansvaret och kunskap på alla nivåer om hur man snabbt och effektivt agerar i händelse av en kris. Individerna utgör den grund på vilken samhällets krishantering vilar. I dag finns en begränsad gemensam förståelse för vad en allvarlig kris innebär och vad som krävs för att hantera den. En sådan gemensam förståelse är viktig för att skapa balans mellan förväntningar och ansvar på olika nivåer. Samhällets beredskap och de nya hotbilderna är mer komplexa än tidigare. (…) Det finns ett stort behov av samhällsinformation om säkerhetspolitik, försvar, krisberedskap och skydd mot olyckor. Regeringen anser att målet bör vara att skapa en större kunskap om och förtroende för samhällets förmåga i dessa frågor hos samtliga aktörer i samhället.
En central del i kommunikationen bör vara att förklara ansvarsfördelningen mellan den offentliga sektorn och individen när det gäller samhällets säkerhet, dvs. vad som kan förväntas av den offentliga sektorn respektive vad den enskilde själv bör ta ansvar för. Av olika anledningar har den enskilde kommit att mer eller mindre förlita sig på ”det allmänna””.

Tyvärr finns inte ett spår av konkreta förslag för att följa upp detta resonemang. Här bör regeringen kunna inspireras av Civilförsvarsförbundet, vars generalsekreterare Anders M Johansson kommenterar propositionen:

– Den inlärda hjälplösheten, att ”det allmänna” ska ta hand om alla problemsituationer är det hög tid att lämna nu. Människor kan och vill vara delaktiga, det måste samhället ta vara på. Men medborgarna måste tydligt få veta vad deras ansvar är och vad som alltid förväntas av dem vid kriser.

Civilförsvarsförbundet har publicerat en ny rapport om just detta, vid namn ”Från sistahandsresurs till förstahandslösning”. Rapporten handlar om människors möjligheter att ta eget ansvar tillsammans med andra vid kriser.

Det som brukar intressera medier och politiker mest av allt brukar dock vara lokaliseringsfrågorna. Den nya myndigheten ska ha verksamhet i bl.a. Stockholm, Karlstad, Sandö och Revinge. Myndighetsledningen ska vara placerad i Stockholmsområdet. Räddningsskolorna i Skövde och Rosersberg tänker sig regeringen att ”icke statliga aktörer ska kunna ta över och driva”. Vi får väl se om några sådana aktörer dyker upp. Regeringen avser att tillsätta en kommitté som ska pröva möjligheten att låta annan huvudman bedriva verksamhet.

Jag tycker att det är synd att man tar detta steg, innan den nya myndigheten först har formulerat vilket utbildningsbehov som krishanteringen omfattar.

Till sist är det intressant att konstatera att regeringen inte skriver ett enda ord om den säkerhetsstrategi som riksdagen fattade beslut om 2006, och som var tänkt att återkommande uppdateras. Har den nuvarande regeringen stoppat den i byrålådan för gott? Det borde ligga i samtliga riksdagsledamöters intresse att den revideras i närtid, i synnerhet efter de förändringar (respektive det stillastående) som regeringen presenterar i den aktuella propositionen.

"Allvarliga brister i samhällets beredskap"

– Regeringen har inte säkerställt att vi har en nationell samordning av planeringen inför en pandemi, säger riksrevisor Eva Lindström.

Riksrevisionen har granskat pandemiberedskapen. Det är ingen rolig läsning:

”Socialstyrelsen har varit för passiv. Myndighetens uppföljning av planeringen för en pandemi är begränsad. Någon tillsyn har inte gjorts. Länsstyrelserna riskerar lämna olika information till allmänheten. Det saknas ett nationellt system för krisinformation och lägesbeskrivning, som alla berörda myndigheter använder”.
– De brister vi funnit är så många att regeringen bör agera nu. Annars riskerar Sverige stå dåligt rustat den dag en pandemi drabbar oss, säger Eva Lindström.

Läs rapporten ”Pandemier – hantering av hot mot människors hälsa (RiR 2008:1)” här.

Krisberedskapsmyndighetens krishanteringsförmåga är otillräcklig

Krisberedskapsmyndigheten (KBM) har gjort en egen risk- och sårbarhetsanalys. Analysen för 2007 visar att KBM:s krisberedskapsförmåga är otillräcklig. Bland annat är beredskapsorganisationen underdimensionerad och har för kort uthållighet.

Med anledning av resultatet i risk- och sårbarhetsanalysen kommer KBM att vidta åtgärder för att förbättra sin egen krisberedskapsförmåga:

– Att göra en egen risk– och sårbarhetsanalys är viktigt för alla aktörer i krishanteringssystemet. Den analys vi nu gjort över vår egen verksamhet innebär att vi kunnat identifiera flera olika områden där vi kan vidta förbättringar för att ytterligare förstärka vår egen förmåga, konstaterar KBM:s överdirektör Nils Svartz.

I likhet med andra aktörer i krishanteringssystemet ska KBM varje år göra en egen risk- och sårbarhetsanalys. KBM:s egna redovisade brister illustrerar, paradoxalt nog kan tyckas, hur nödvändigt det är.

I skuggan av det militära

Försvarsmakten kommer att lämna sitt budgetunderlag för 2009 till regeringen den första mars 2008. Mitt tips är att Försvarsmakten kommer att lämna över ett förslag till budget som är i obalans (jag har skrivit om det tidigare, här). Något annat kan man inte förvänta sig. Dessutom kommer den naturligtvis att utgå från att den begärda överföringen mellan anslagen kan genomföras i och med vårbudgeten.

Med andra ord kommer hela havet att storma (igen) vid månadsskiftet.

Detta innebär i sin tur att väldigt viktiga frågor om samhällets krisberedskap, utbildning för räddningstjänst och frågan om tvärsektoriellt arbetssätt m.m. kommer att komma i skymundan av försvarets pengaproblem.

Den 18 mars lämnar regeringen nämligen en proposition om ”En utvecklad krisberedskap” till riksdagen. I denna proposition behandlas ett antal mycket viktiga frågor för svensk krisberedskap, bland annat sammanslagningen av Krisberedskapsmyndigheten, Räddningsverket och Styrelsen för psykologiskt försvar och utbildningsfrågor. Regeringen måste också göra ett vägval; skall man gå på en enig Försvarsberednings linje, och hävda behovet av ett tvärsektoriellt perspektiv, eller skall man gå på utredningen Alltid redo!, som bygger på helt andra grundprinciper?

Som sagt, dessa frågor riskerar att komma i bakvattnet under våren. Och inte bara det, den politiska ledningen vid Försvarsdepartementet lär vara alldeles fullt upptagen med de militära frågorna nu under den sista fasen av propositionsskrivandet, när den politiska avdömningen skall ske. Det skulle förvåna mig om de hinner och orkar sätta sig in i alla delarna av den kommande propositionen och döma av linjeorganisationens förslag på ett sätt som inger förtroende.

Till detta kommer allianspartiernas försvarspolitiker, som sitter i så många utredningar just nu och har så fullt upp med Försvarsmaktsrelaterade frågor, att de knappast heller har tid och ork att engagera sig och baxa försvarsminister och statssekreterare framför sig.

Det kokar sammantaget ner till att riksdagens Försvarsutskott kommer att axla ett stort ansvar under beredningen av propositionen. Jag hoppas att ledamöter, oavsett om man sitter i opposition eller i majoritet, känner sig besjälade av att ge sig ikast med propositionen med det allvar den förtjänar.

Ansvarig i regeringskansliets linjeorganisation för propositionsskrivandet är Ulrica Gradin, chef för Enheten för samordning av samhällets krisberedskap. I Räddningsverkets tidning Sirenen (nr 1/08) kan man läsa en intervju med henne samt den nya myndighetens kommande GD (nuvarande chef KBM) Helena Lindberg. De säger flera saker som är värda att uppmärksamma, om man är intresserad av hur den kommande propositionen kan se ut:

Lindberg:
– Det handlar om att länka samman hela hot- och riskkedjan, att ha ett tvärsektoriellt perspektiv, att vara effektiv både i det förebyggande och akuta skedet samt därefter föra tillbaka vunna erfarenheter.

Gradin:
Utbildningen av räddningstjänstens personal är en viktig strategisk fråga.
– Jag vet ännu inte om förslaget blir fortsatt utredning av utbildningsfrågorna. Utgångspunkten är hur som helst att utbildningen inte ska försämras. Det måste vi säkerställa, säger Ulrica Gradin.

– Att klara en kris kräver också samverkan med andra, att man har bra kontakter ut till hela samhället. Då menar jag inte bara statliga myndigheter, landsting, länsstyrelser och kommuner, utan även enskilda aktörer. Jag tror mycket på samverkan mellan offentligt och privat och på enskilda aktörers ansvar. Här är det värt att komma ihåg att även enskilda människor kan vara viktiga aktörer, säger Helena Lindberg.

Lindbergs uttalanden bådar gott för den blivande myndigheten. Kanske vi äntligen kan få till en debatt -och konkreta åtgärder- för att stärka individers ansvar och möjligheter i krislägen?

Måtte Gottfrid spridas i vida kretsar!

Civilförsvarsförbundet är en frivilligorganisation som sannerligen utvecklas i takt med tiden och som genomför verksamhet som svarar upp mot samhällets behov.

Jag uppskattar särskilt deras arbete som inriktar sig på att stärka barns förmåga att klara kriser och katastrofer. Det är ju på något sätt där som samhällets krishanteringsförmåga ytterst byggs upp.

Bara tänk om man skulle kunna räkna ut den samhällsekonomiska vinsten (utöver minskat lidande) som genereras av individer som står bättre rustade i kris, både mitt i den och efteråt! Det är en ren investering.

Förbundet lanserar nu Gottfrid, ett arbetsmaterial och ett arbetssätt som syftar till att ge barn kunskaper och strategier för att både vara beredda och kunna hantera svåra upplevelser och känslor.

Metoden vänder sig framför allt till lärare och andra som arbetar med barn, men kan användas av alla vuxna som bryr sig om barn. Som mamma och vuxen med många barn omkring mig i bekantskapskrets och närmiljö är det ett riktigt bra material att ta del av. Jag tänker också uppmana pedagogerna på barnens förskola och förskoleklass att använda sig av det.

Dessutom är det gratis och finns att ladda hem här.