Kategori: Håkan Juholt

Försvar(s)politiken

Peter Akinder skriver i Östran att Håkan Juholt inte blir ny socialdemokratisk partisekreterare. Han hänvisar till ”intensiva rykten” som gör gällande att det under denna vecka istället kommer besked om att förre skolministern Ibrahim Baylan får jobbet. Akinder är initierad. Han chansar inte.

Varför bör en Försvarsblogg intressera sig för detta? Jo eftersom det kan betyda väldigt mycket för vilken väg socialdemokraterna tar i försvars- och säkerhetspolitiken.

Alla läsare av denna blogg vet hur mycket jag oroas över den vändning socialdemokraternas försvarspolitik har tagit efter det att Försvarsberedningen lades i vänteläge efter rapporten i juni 2008. Eller man kanske inte ska uttrycka det som så att politiken har tagit en ny vändning, Mona Sahlin har ju trots allt sagt att det är Juholts beredningslinje som gäller. Av detta märks dock absolut ingenting i debatten. De socialdemokrater som hörs och syns pratar försvarsindustri och nationellt försvar samt återgång till storskaliga värnpliktsuttag.

Socialdemokratiska företrädare som Anders Karlsson (ordförande i riksdagens Försvarsutskott) och Björn von Sydow är kanske inte några lysande stjärnor på den socialdemokratiska himlen när det gäller förmågan att utveckla partiets politik på området. I en sådan situation, med en sådan opposition, behöver inte regeringen skärpa sig alls. Det leder i själva verket indirekt till att en underfinansierad inriktning av försvarspolitiken inom kort landar på riksdagens bord iform av en proposition som är byggd på våghalsiga antaganden, utan att regeringen ens behöver darra på manchetten.

Tillbaka till Juholt. Om han inte blir partisekreterare, var hamnar han då? Om spelet har varit så fult som Akinder beskriver kan man bara hoppas att Juholt är så lojal mot socialdemokratin och sina egna idéer att han inte packar väskan och lämnar politiken. Alltså den socialdemokrati han älskar, som återfinns ute i landet. Jag har jobbat i Försvarsberedningen tillsammans med Juholt sedan 1996 och jag vet att han ständigt är på resande fot. Och då menar jag det bokstavligt.

Jag var en av dem som av rent ”försvarspolitiska” skäl tyckte det var bra att inte Juholt blev EU-parlamentariker. Han behövs i försvarspolitiken här hemma i Sverige. Eller med andra ord: Alla som inte är övertygade om att fast kustartilleri är svaret på framtidens utmaningar borde vara lika bekymrade som jag.

Till sist måste jag uttrycka viss förvåning över den märkliga hanteringen, som förvisso inte har så mycket med försvarspolitiken att göra. Men nog var partisekreterarbeslutet egentligen klappat och klart. Ja till och med offentliggjort.

Inför måndagens debatt

På måndag äger en särskild debatt om försvarspolitiken rum i riksdagen. Den är begärd av miljöpartiet och försvarsminister Sten Tolgfors (M) deltar.

I värsta fall blir det en sluggeruppvisning mellan försvarsministern och Anders Karlsson (S). I bästa fall blir det en framåtsyftande diskussion som verkligen tar i en del av försvarspolitikens akuta frågor. Det saknas sannerligen inte frågor att debattera på djupet. Ta bara personalförsörjningsfrågan som ett exempel. Eller frågan om huruvida Försvarsmaktens underlag, med de ganska vildsinta antaganden som det bygger på, bör kvalitetssäkras vad gäller beräkningar och genomförbarhet.

Läget verkar dock vara sådant att försvarsministern laddar för strid och ämnar putta sin kommande inriktningsproposition genom riksdagen med ynka sju rösters övervikt. Tolgfors vet att Mona Sahlin (S) har gett besked om att inriktningen i Försvarsberedningens rapport gäller. Men han fortsätter att framhålla att han har träffat tre olika (S)-representanter på departementet. Vem vågar träffa Tolgfors mer, när man riskerar att bli retoriskt gisslantagen som ett resultat av mötet?

Den svenska traditionen med försök till blocköverskridande överenskommelser och breda majoriteter när viktiga principiella och närmast irreversibla beslut ska fattas, den riskerar att bli historia. Det är dåligt av flera anledningar. Frågor som har stor betydelse, som t.ex. värnplikten och införandet av en slags yrkesarmé blir till politiska stridsfrågor och riskerar att bölja fram och tillbaka mellan mandatperioderna. Politiskt jobbiga men nödvändiga beslut om t.ex. grundorganisationsförändringar eller rationaliseringar i stödmyndigheter öppnas för exploatering av partitaktiska skäl. Men det handlar också om att om man öppnar en vallgrav mellan blocken i försvarspolitiken, så är det min bestämda övertygelse att intressen av olika slag för ett ökat spelutrymme på bekostnad av sunt förnuft, eftertanke och omsorg om skattebetalarnas pengar.

Jag menar inte att försvarsbeslut ska göras upp i en bunker mellan de stora partierna i respektive block. Det är inte heller bra för transparens och riskerar att leda till en kohandel där nöjda förhandlare är viktigare än slutresultatet. Jag tror genuint på en process där alla riksdagspartier är med och bryter argument mot varandra.

Att alla sedan inte är med hela vägen fram till riksdagsbehandlingen, det är en annan sak. Men inför den här inriktningspropositionen hade faktiskt regeringen en enig Försvarsberedning med sig hela vägen fram tills dess att det var dags att skriva propositionen. Då läggs beredningen i malpåse. Jag hävdar att den lindrigt sagt spretiga försvarsdebatt som har varit sedan dess, det är till stora delar en effekt av detta.

Regeringen vill visa att man kan själv och priset kommer att bli högt. Moderaterna vill förhindra sina kärnväljare att kroka arm med Björklund (FP) och man är beredd att betala för det.

Låt mig med detta som relief diskutera två aktuella spörsmål.

Idag skriver Överste 1:a graden Bo Pellnäs på DN-debatt. Han skriver bland annat: ”Skulle vi i dag behöva kontrollera och avvisa ett flygplan som oanmält flyger in mot Stockholm, kommer en beredskapsrote ur flygvapnet att stå redo i antingen Luleå, i Ronneby eller ibland i Lidköping. När det oidentifierade planet flyger in över statsministerns kansli kommer våra flygplan att i bästa fall ha nått Umeå, Västervik eller Örebro.” Han vill ”återskapa ett nationellt försvar” och den allra viktigaste åtgärden för att göra detta är att ”i ett första steg en ständig beredskapsrote ur flygvapnet i Uppsala.”

För det första är det inte konstigt att Pellnäs, Björn von Sydow (S) och andra både argumenterar för behovet av ett nationellt territorialförsvar och får utrymme för att föra fram det. Det har regeringen med försvarsministern i spetsen bäddat för sedan Georgienkriget. Ovanpå detta kom de folkpartistiska utspelen i Sälen i kombination med socialdemokraternas oförmåga att ge uttryck för något annan än von Sydows analys av läget.

För det andra kan jag inte låta bli att påminna om vad som hände i USA den 11 september 2001, när fyra amerikanska passagerarflygplan kapades; två av dem flögs in i World Trade Centers tvillingtorn på Manhattan, det tredje flögs in i USA:s försvarshögkvarter Pentagon och det fjärde havererade på ett fält i Pennsylvania. Inget av dem ”hanterades” av något amerikanskt luftförsvar, vare sig från luften eller marken.

Eller minns ni 1987 när Mathias Rust, den blott 19-årige tyska pilot som med ett hyrt Chessna 172-plan gjorde tre landningsförsök på Röda torget i Moskva innan han till slut landade på en närliggande bro?

Min poäng är att det inte är sådär alldeles självklart att det är frågan om var stridsflyglan är stationerade som avgör utgången, utan vilken information man har tillgång till kombinerat med förmågan att fatta beslut och agera. I ett läge där vi skulle anse att vi står inför ett invasionshot och att det är en tidsfråga innan bombplanen cirkulerar över Stockholm, ja då är det ett annat läge. Men där är vi som bekant inte.

Det andra spörsmålet rör uppmärksamheten kring att den senaste versionen av Jas Gripen inte kan ta emot krypterade eller kodade meddelanden från exempelvis en svensk stridsledningscentral i ett skarpt läge.

Försvarsmaktens flygvapeninspektör Anders Silwer meddelar att Försvarsmakten har planerat för en övergång mellan de nationella systemen till de interoperabla utan att den operativa förmågan nedgår, men att de ekonomiska realiteterna inför utarbetandet av Försvarsmaktens svar på regeringens planeringsanvisningar 30 januari i år, gjorde att myndigheten har tvingats göra flera omplaneringar och prioriteringar:

”– En av omplaneringarna innebär att införandet av vissa kommunikationssystem skjuts på framtiden. Konsekvensen av detta är att de nationella ledningsystemen för JAS 39 Gripen kommer att avvecklas innan de interoperabla är införda, säger Anders Silwer.”

Försvarsmaktens nuvarande bedömning är att det mellan 2012 och cirka 2016 blir ett uppehåll när det gäller införandet av vissa delar av ledningssystemen. Men vad det innebär kan inte Silwer säga eftersom ”det är sekretess och handlar om vår operativa förmåga”.

Vi får hoppas att inte en potentiell fiende läser svensk press eller lyssnar på svensk radio…

Allan Widman (FP) och Håkan Juholt (S) säger till Ekot att politikerna inte fick veta om detta ”uppehåll” när riksdagen fattade beslut om att Sverige framöver enbart ska använda C/D-versionen. Widman hävdar att militärledningen höll det hemligt och att de generaler som hade ansvar för projektet borde överväga att avgå, anser han.

En av dessa generaler heter Mats Nilsson och han är en av de självklara ÖB-kandidaterna. Den här historien rullas nu upp i en för honom väldigt olycklig tid. Det lär bara handla om dagar nu innan den nye ÖB presenteras.

Men vi ska inte göra det alldeles för lätt för oss. Först måste det nog redas ut vad Försvarsmakten och FMV har sagt till regeringen (Försvarsdepartementet). Är det där som informationen har stannat? Eller är det så att vare sig Försvarsdepartementet eller Riksdagen informerades. Det är ju en ganska avgörande fråga, kan man tycka.

Nåväl. En generell slutsats man kan dra av detta är samma slutsats som riksdagens Försvarsutskott har dragit ett otal gånger under många år: Öppenhet, demokratisk kontroll och insyn i materielförsörjningsprocessen måste öka.

Gotsam – nedläggning av föredöme

Håkan Juholt (s) har ställt en fråga till försvarsminister Sten Tolgfors om Gotsam, landets enda permanenta samgruppering för olika myndigheters ledningsresurser.

Till årsskiftet stängs verksamheten ner. Juholt redogör för bakgrunden:

”Gotsam beställdes av en enig riksdag med syftet att förbättra omedelbar krishanteringsförmåga genom gemensam gruppering av flera myndigheters krisledningsresurser och därmed bryta sektorsmyndigheteternas stuprör och revir. Studierna inför försöket visade att av 18 identifierade kärnverksamheter vid krishantering skulle 14 bli mycket bättre och fyra bättre utförda, om man hade en permanent samgruppering av ledningsresurserna. Ingen av de 18 uppgifterna skulle bli sämre utförd. Erfarenheterna av mer än sex års verksamhet är också mycket goda.

Gotsam är Sveriges bästa myndighetssamverkan för krishantering. Det är enkelt att inse att modellen behövs på nationell nivå, inte skrotas på regional. Regeringens ointresse för frågan har nu lett till att Gotsam läggs ned, då stuprörsmyndigheterna upphör att ge stöd till projektet för att i stället prioritera sin egen isolerade ledningsverksamhet. Gotsams ledningscentral blir nu tre, en på länsstyrelsen, en på polisen och så Försvarsmaktens sjöcentral. Det ska inte längre finnas någon permanent gemensam ledningscentral”.

Juholt frågar försvarsministern om han har verkat för att regeringen har en plan för att sprida erfarenheterna från Gotsam till övriga regioner i landet och hur den planen i så fall ser ut?

Försvarsministerns svar kan nog kallas stilbildande, i sin speciella kategori:

”Håkan Juholt har frågat mig hur jag har verkat för att regeringen har en plan för att sprida erfarenheterna från Gotsam till övriga regioner i landet och hur den planen i så fall ser ut.

En utvärdering av försöksverksamheten, genomförd av länsstyrelsen på Gotland, har rapporterats till regeringen i mars 2008.

Försöksverksamheten är ännu inte avslutad och därmed har inte alla erfarenheter av verksamheten omhändertagits. En slutrapport rörande verksamheten väntas efter årsskiftet. Erfarenheter från försöksverksamheten har kontinuerligt spridits såväl nationellt som internationellt. Erfarenheterna av försöksverksamheten bör fortsatt tillvaratas”.

Ministern skriver att erfarenheterna av verksamheten fortsatt bör tillvaratas. Det låter ju därmed som om verksamheten har varit bra och nyttig. Fast den läggs alltså ner vid årsskiftet.

Om Juholt kan förresten nämnas att han, förutom att vara tf partisekreterare och Försvarsberedningsledamot, även är programledare.

Juholt blir partisekreterare

Håkan Juholt (s) har utsetts till tillförordnad partisekreterare efter Marita Ulvskog. Ordinarie partisekreterare väljs vid partikongressen i oktober-november 2009. Det skulle vilja mycket till om inte Håkan fick fortsätta. Mona Sahlin har gjort sitt val och Håkan lär ha stort stöd i partiet.

Socialdemokaterna är att gratulera. Håkan backar inte för nya metoder och han är känd även inom borgerligheten för att vara prestigelös.

Men om socialdemokraterna är att gratulera, är svensk försvarspolitik att beklaga.

Om Håkan Juholt genom sitt nya uppdrag måste avveckla eller i varje fall betänkligt reducera sitt försvarspolitiska engagemang, riskerar det att lämna fältet fritt för den del av socialdemokratin som står för en allt annat än framåtsyftande försvarspolitik med industristöd och regementeskramande som främsta paroll. Dessutom har Håkan varit ensam socialdemokrat i flera av sina främsta grenar; myndighetssamverkan, sektorsövergripande helhetssyn, resurseffektivisering och krishantering.

Inför ett eventuellt regeringssamarbete mellan miljöpartiet och socialdemokraterna måste försvars- och säkerhetspolitiken diskuteras grundligt och ett gemensamt förhållningssätt mejslas ut. I det arbetet behövs Juholt, alldeles oavsett vilket uppdrag han innehar för närvarande.

Opposition närmast överflödig…

Försvarsberedningen är på resande fot. Vi har varit i Ryssland (St Petersburg), har nyss landat i Oslo och skall vidare till Kirkenäs, Helsingfors och de Baltiska länderna. Fokus på utvecklingen i närområdet, Arktis, samarbetsmöjligheter och östersjösamarbete. Men också tid för intensiva överläggningar om den rapport som lämnas i juni. Det är bra att åka från Stockholm och den möjlighet det innebär att utnyttja all tid kring mat, transporter samt att strunta i en och annan natts sömn för att hinna gå till botten med svåra frågeställningar.

Någon undrade om det inte är jobbigt att åka från Sverige och den brinnande försvarspolitiska debatten? Inte alls. Jag kan bara konstatera att det tvärt om är ett lämpligt läge för i alla fall oppositionen att vara på resande fot. Med en sådan sammanhållning i alliansen behöver ju inte oppositionen bedriva någon opposition. Det klarar man så bra själv, inom regeringspartierna så…

Några mediala klipp som illustrerar detta:

Dagens Brännpunkt gör alla kommentarer överflödiga.

I en artikel i SvD säger t.ex. Else-Marie Lindgren (kd) att det ”vore värdefullt om regeringen gjorde ett omtag, så att vi kan skjuta till medel från materielanslaget till driftsanslaget” och centerns Staffan Danielsson säger ”sakta i backarna”.

Vänsterns Gunilla Wahlén, som av SvD beskrivs som ”den främsta ”förbandskramaren” som varnar för att avlöva Sverige militärt” säger:
”– Ja, i vill ha kvar allmän värnplikt, folkförankring och hemvärn. Till skillnad från Nato-kramare som vill ha ett slimmat försvar i centrala Sverige med styrkor som ska ut till andra länder. Ingen begriper hur vi ska försvara Sverige med yrkessoldater i Afghanistan och Tchad. Det försvar som Nato-kramarna vill ha blir absolut inte billigare”.

(I samma artikel citeras jag på följande sätt:
”Miljöpartiets Annika Nordgren Christensen kritiserar det nymoderata handlaget.
– Miljöpartiet och moderaterna är överens om principen att spara på försvaret. Men sättet de genomför detta på riskerar att leda till ett dyrare, mindre och obrukbart försvar. För oss och skattebetalarna är det i stället viktigare att det sker hållbart och rätt. I stället är det nu besparingar i närtid som raserar mer än vad som är nödvändigt, varnar Annika Nordgren Christensen.”)

Till sist kan jag tipsa om en debatt i P1 Morgon mellan försvarsminister Tolgfors och Håkan Juholt (s).

Juholt vs Ries

Från TT:

Försvarsberedningen försvarar sig

Försvarsberedningens tidigare ordförande, Håkan Juholt (s), reagerar skarpt på den hårda kritiken från säkerhetsexperten Tomas Ries.

Försvarsberedningen har gjort en helt undermålig säkerhetsanalys, hävdar Utrikespolitiska institutets chef Tomas Ries. Men han får mothugg av socialdemokraternas representant i beredningen Håkan Juholt.

– Jag är överraskad över att han devalverar sig själv på detta sätt. Vi beskriver i Försvarsberedningen de många hot och utmaningar som är riktade mot ett modernt, högteknologiskt samhälle som Sverige. De är fler i dag än någonsin tidigare. Man kan skada Sverige och våra funktioner på så många fler sätt än tidigare och vi måste skydda oss på så många nya sätt. Men det innebär inte nya uppgifter för militären och historien är full av exempel där nationer har förberett sig för att möta gårdagens hot, säger Juholt.

TT: Han menar att ni saknar en strategisk säkerhetsanalys av de geopolitiska realiteterna.

– De geopolitiska realiteterna är att maktmedlen så oerhört snabbt ändrat karaktär. Länder skadas just nu av organiserade it-attacker. Vi vet att Estland förra året utsattes för en mycket allvarlig IT-attack, som skadade landets funktionalitet. Vi vet att kinesiska IT-attacker mot Tyskland just nu skadar Tysklands funktionalitet och kostar landet stora summor. Geopolitiken är inte endast det fysiska territoriet. Tomas Ries utgår ifrån att aktörerna bara är stater, men är det någonting vi lärt oss av 11 september så är det att aktörerna är så många fler än bara stater, säger Juholt.

– Detta har inget med att göra hur regeringen har slarvat och kört svenska Försvarsmakten i botten, det är jag djupt kritisk till, men att koppla det till Försvarsberedningens omvärldsanalys är orimligt, det är två helt olika debatter, säger han. (TT)

Juholt uttalar sig om försvarsekonomisk styrning och passar också på att diska av en del andra frågeställningar när han ändå är igång, i Ekot.