På måndag äger en särskild debatt om försvarspolitiken rum i riksdagen. Den är begärd av miljöpartiet och försvarsminister Sten Tolgfors (M) deltar.

I värsta fall blir det en sluggeruppvisning mellan försvarsministern och Anders Karlsson (S). I bästa fall blir det en framåtsyftande diskussion som verkligen tar i en del av försvarspolitikens akuta frågor. Det saknas sannerligen inte frågor att debattera på djupet. Ta bara personalförsörjningsfrågan som ett exempel. Eller frågan om huruvida Försvarsmaktens underlag, med de ganska vildsinta antaganden som det bygger på, bör kvalitetssäkras vad gäller beräkningar och genomförbarhet.

Läget verkar dock vara sådant att försvarsministern laddar för strid och ämnar putta sin kommande inriktningsproposition genom riksdagen med ynka sju rösters övervikt. Tolgfors vet att Mona Sahlin (S) har gett besked om att inriktningen i Försvarsberedningens rapport gäller. Men han fortsätter att framhålla att han har träffat tre olika (S)-representanter på departementet. Vem vågar träffa Tolgfors mer, när man riskerar att bli retoriskt gisslantagen som ett resultat av mötet?

Den svenska traditionen med försök till blocköverskridande överenskommelser och breda majoriteter när viktiga principiella och närmast irreversibla beslut ska fattas, den riskerar att bli historia. Det är dåligt av flera anledningar. Frågor som har stor betydelse, som t.ex. värnplikten och införandet av en slags yrkesarmé blir till politiska stridsfrågor och riskerar att bölja fram och tillbaka mellan mandatperioderna. Politiskt jobbiga men nödvändiga beslut om t.ex. grundorganisationsförändringar eller rationaliseringar i stödmyndigheter öppnas för exploatering av partitaktiska skäl. Men det handlar också om att om man öppnar en vallgrav mellan blocken i försvarspolitiken, så är det min bestämda övertygelse att intressen av olika slag för ett ökat spelutrymme på bekostnad av sunt förnuft, eftertanke och omsorg om skattebetalarnas pengar.

Jag menar inte att försvarsbeslut ska göras upp i en bunker mellan de stora partierna i respektive block. Det är inte heller bra för transparens och riskerar att leda till en kohandel där nöjda förhandlare är viktigare än slutresultatet. Jag tror genuint på en process där alla riksdagspartier är med och bryter argument mot varandra.

Att alla sedan inte är med hela vägen fram till riksdagsbehandlingen, det är en annan sak. Men inför den här inriktningspropositionen hade faktiskt regeringen en enig Försvarsberedning med sig hela vägen fram tills dess att det var dags att skriva propositionen. Då läggs beredningen i malpåse. Jag hävdar att den lindrigt sagt spretiga försvarsdebatt som har varit sedan dess, det är till stora delar en effekt av detta.

Regeringen vill visa att man kan själv och priset kommer att bli högt. Moderaterna vill förhindra sina kärnväljare att kroka arm med Björklund (FP) och man är beredd att betala för det.

Låt mig med detta som relief diskutera två aktuella spörsmål.

Idag skriver Överste 1:a graden Bo Pellnäs på DN-debatt. Han skriver bland annat: ”Skulle vi i dag behöva kontrollera och avvisa ett flygplan som oanmält flyger in mot Stockholm, kommer en beredskapsrote ur flygvapnet att stå redo i antingen Luleå, i Ronneby eller ibland i Lidköping. När det oidentifierade planet flyger in över statsministerns kansli kommer våra flygplan att i bästa fall ha nått Umeå, Västervik eller Örebro.” Han vill ”återskapa ett nationellt försvar” och den allra viktigaste åtgärden för att göra detta är att ”i ett första steg en ständig beredskapsrote ur flygvapnet i Uppsala.”

För det första är det inte konstigt att Pellnäs, Björn von Sydow (S) och andra både argumenterar för behovet av ett nationellt territorialförsvar och får utrymme för att föra fram det. Det har regeringen med försvarsministern i spetsen bäddat för sedan Georgienkriget. Ovanpå detta kom de folkpartistiska utspelen i Sälen i kombination med socialdemokraternas oförmåga att ge uttryck för något annan än von Sydows analys av läget.

För det andra kan jag inte låta bli att påminna om vad som hände i USA den 11 september 2001, när fyra amerikanska passagerarflygplan kapades; två av dem flögs in i World Trade Centers tvillingtorn på Manhattan, det tredje flögs in i USA:s försvarshögkvarter Pentagon och det fjärde havererade på ett fält i Pennsylvania. Inget av dem ”hanterades” av något amerikanskt luftförsvar, vare sig från luften eller marken.

Eller minns ni 1987 när Mathias Rust, den blott 19-årige tyska pilot som med ett hyrt Chessna 172-plan gjorde tre landningsförsök på Röda torget i Moskva innan han till slut landade på en närliggande bro?

Min poäng är att det inte är sådär alldeles självklart att det är frågan om var stridsflyglan är stationerade som avgör utgången, utan vilken information man har tillgång till kombinerat med förmågan att fatta beslut och agera. I ett läge där vi skulle anse att vi står inför ett invasionshot och att det är en tidsfråga innan bombplanen cirkulerar över Stockholm, ja då är det ett annat läge. Men där är vi som bekant inte.

Det andra spörsmålet rör uppmärksamheten kring att den senaste versionen av Jas Gripen inte kan ta emot krypterade eller kodade meddelanden från exempelvis en svensk stridsledningscentral i ett skarpt läge.

Försvarsmaktens flygvapeninspektör Anders Silwer meddelar att Försvarsmakten har planerat för en övergång mellan de nationella systemen till de interoperabla utan att den operativa förmågan nedgår, men att de ekonomiska realiteterna inför utarbetandet av Försvarsmaktens svar på regeringens planeringsanvisningar 30 januari i år, gjorde att myndigheten har tvingats göra flera omplaneringar och prioriteringar:

”– En av omplaneringarna innebär att införandet av vissa kommunikationssystem skjuts på framtiden. Konsekvensen av detta är att de nationella ledningsystemen för JAS 39 Gripen kommer att avvecklas innan de interoperabla är införda, säger Anders Silwer.”

Försvarsmaktens nuvarande bedömning är att det mellan 2012 och cirka 2016 blir ett uppehåll när det gäller införandet av vissa delar av ledningssystemen. Men vad det innebär kan inte Silwer säga eftersom ”det är sekretess och handlar om vår operativa förmåga”.

Vi får hoppas att inte en potentiell fiende läser svensk press eller lyssnar på svensk radio…

Allan Widman (FP) och Håkan Juholt (S) säger till Ekot att politikerna inte fick veta om detta ”uppehåll” när riksdagen fattade beslut om att Sverige framöver enbart ska använda C/D-versionen. Widman hävdar att militärledningen höll det hemligt och att de generaler som hade ansvar för projektet borde överväga att avgå, anser han.

En av dessa generaler heter Mats Nilsson och han är en av de självklara ÖB-kandidaterna. Den här historien rullas nu upp i en för honom väldigt olycklig tid. Det lär bara handla om dagar nu innan den nye ÖB presenteras.

Men vi ska inte göra det alldeles för lätt för oss. Först måste det nog redas ut vad Försvarsmakten och FMV har sagt till regeringen (Försvarsdepartementet). Är det där som informationen har stannat? Eller är det så att vare sig Försvarsdepartementet eller Riksdagen informerades. Det är ju en ganska avgörande fråga, kan man tycka.

Nåväl. En generell slutsats man kan dra av detta är samma slutsats som riksdagens Försvarsutskott har dragit ett otal gånger under många år: Öppenhet, demokratisk kontroll och insyn i materielförsörjningsprocessen måste öka.