Kategori: Ekot

Kalla fötter i Högkvarteret?

Ekot basonerar ut att ”ÖB backar om försvarets förmåga”. Men gör han det? För att konstatera det måste man i så fall ha tillgång till SvD:s bandinspelning av intervjun och jämföra vad han har sagt innan citaten gick i tryck. Det har inte jag, men kanske Ekot? Det man möjligen kan säga är att han modifierar den bild som sattes i SvD, i alla fall uppfattas det så utåt.

ÖB i Ekot (om uthålligheten i försvarsförmågan):

”– Är det en rimlig ambition? Ja, det är en rimlig ambition i förhållande till det läge vi har nu. Samtidigt måste vi vara nogsamma när vi tittar mot framtiden – vad kommer den att innebära. Ja, är den osäker så är det minst den nivån man måste uppehålla, säger Sverker Göranson.

Med den nya försvarsstruktur som nu byggs upp menar han att det ändå är en förbättrad försvarsförmåga jämfört med de senaste tio-tjugo åren.

– Absolut. Och då ger jag rådet till oss allihopa som svenskar att vi måste titta lite grann i omvärlden hur det ser ut hos olika länder. Moderna försvarsmakter i dag är på väg i ungefär samma riktning och skulle jag bedöma har ungefär samma ambitionsnivåer, för vi ser alla att vi är på något sammanflätade i utvecklingar i omvärlden, säger Sverker Göranson.”

ÖB i SvD:

”ÖB förklarar att de militära hot man ser mot Sverige är av annat slag än kalla krigets stora invasioner. I dag gäller andra scenarier som Försvarsmakten prövat i hemliga spel. I dessa utsätts Sverige för begränsade militära våldshandlingar. En angripares syfte skulle då vara att under en internationell kris ställa Sverige inför fullbordat faktum. Detta genom att slå ut en storstad (exempelvis Stockholm) eller inta ett begränsat geografiskt område (en landsända eller Gotland).”

När det gäller förmågan att ge eller ta emot militärt stöd exemplifierar ÖB (i Ekot) förmågan med de nordiska stridsgrupperna:

”– Att ge stöd skulle jag påstå att vi är ännu bättre på för det är egentligen det vi göra hela tiden när vi går ut i olika insatser med både flyg-, marin- och markförband – Afghanistan – då ger vi stöd. (…) återigen jag tar exemplet NBG (Nordic Battle Group) – för det har vi gjort ett antal gånger och dessutom med omvärldens betyg glimrande, vi har gjort det väldigt bra, säger Sverker Göranson.”

Vad gäller förmåga att ge eller ta emot militär hjälp ligger en fråga och pyr under alla alliansdiskussioner och frågetecken kring hur det står till med den reella kapaciteten, nämligen:

Hur ser en situation ut när man bestämmer sig för att ge militärt stöd till annan nation, vid konflikt i närområdet, i det snabba förlopp som verkar förutspås både i politiken och Försvarsmakten och när man är så slimmad på hemmaplan? Kommer man inte ställas inför stark förväntan på att dra alla resurser så nära hjärtat som möjligt? Det är svårt att se att man skulle rulla ut, flyga och sjösätta det som finns att tillgå och transportera – förmåga eller ej – till annat territorium , med mindre än att en gemensam krigsplanering är upprättad, som dessutom är övad, samt garanterad så långt det är möjligt i bindande förpliktelser. Samma sak gäller naturligtvis åt andra hållet.

Vad gäller Ekots inslag delar rubrikvalet förmodligen upp de som bryr sig i en grupp som tror piskan nu har gått från Försvarsdepartementet till Lidingövägen och en grupp som tänker att ÖB har fått kalla fötter. Låt oss istället granska vad han egentligen har sagt och fortsätta diskutera om förmågan är rimlig relativt hotbild och krav, samt nagelfara de ingångsvärden allt bygger på.

Och i denna diskussion är det välkommet med en bredare flora än enbart de närmast sörjande.

Afghanistan ToR?

Oppositionen är inte överens om Sverige ska skicka soldater till Afghanistan eller om de som redan är där ska vara kvar, rapporterar Ekot idag.

Vänstern vill, som bekant, att Sverige skall lämna Isaf omedelbart. Socialdemokraterna (i alla fall Urban Ahlin) vill vara kvar och utöka, om balansen mellan civilt och militärt är den rätta. Ahlin säger till Ekot:

” – Frågan är ju var balansen ska gå mellan hur mycket bistånd vi har i Afghanistan och hur mycket trupper vi ska ha i Afghanistan. Men man ska inte tro att det går att leverera bara bistånd till Afghanistan utan att man höjer säkerheten. Det är omöjligt. Det måste finnas en militär närvaro där för att garantera en säkerhet för medborgarna men också för biståmndsarbetarna och möjliggöra en återuppbyggnad av landet.”

Och miljöpartiet språkrör Peter Eriksson säger enligt Ekot att det är troligt att de gröna säger nej om regeringen föreslår utökad svensk trupp i Afghanistan. Det kanske blir så, men jag tycker tvärt om att argumenten mot ett tillbakadragande har stärkts bara de senaste dagarna. Jag återkommer till det.

För egen instämmer jag med Urban Ahlin.

Jag utgår från att regeringen i sin kommande proposition om insatsen i Afghanistan tar ett samlat grepp över den svenska insatsen (såväl den civila som den militära) i enlighet med regeringens egen strategi för internationella insatser.

Den tillträdande amerikanska presidenten har i dagarna signalerat att man avser att ta ett helhetsgrepp och förnya strategi och arbetsmetoder i Afghanistan. Det är ett starkt och nytt argument, tycker jag. Skall Sverige lämna då, när det kanske går åt rätt håll när det gäller amerikanernas inställning och metoder?

Jag utgår från att regeringen ökar resurserna till de civila insatserna. Jag utgår också ifrån att man flyttar fram positionerna när det gäller samverkan mellan de civila och militära aktörerna (vilket inte är samma sak som att de skall gå sida vid sida i den operativa verksamheten).

Jag konstaterar vidare att man idag på Försvarsmaktens hemsida meddelar att de nordiska försvarsministrarna har undertecknat ett gemensamt avtal om det fortsatta nordiska samarbetet vid det nordiska försvarsministermötet på Bornholm (äntligen!).

I detta avtal slår man fast att delar av de nordiska ländernas nationella styrkor för insatsen i Afghanistan utbildas gemensamt, inför insättande i området 2009.

Säger oppositionen nej till BG11?

Ekot rapporterar idag om att både socialdemokraterna och miljöpartiet har svängt och ”vill inte längre att Sverige ska ställa upp med militära förband till EU”.

Men om man lyssnar till vad Peter Rådberg (mp) och Anders Karlsson (s) säger, så är det ju inte tal om att det skall vara slut med svenskt engagemang i EUBG. De är kritiska till kostnaderna.

Det är ju trots allt ett stort steg mellan att vara kritisk till kostnaderna och att vilja ha ett väl avvägt svenskt bidrag, och att säga nej rakt av (som vänsterpartiet).

Och nog har det varit för dyrt, för ”speciellt”, för mycket vid sidan av den övriga produktionen. Det är ju bland annat därför man skall upphöra med två separata ”produktionslinjer” i fortsättningen.

Anders Karlsson följer upp den socialdemokratiska budgetmotionen från i höstas, men skruvar åt ambitionsnivån ytterligare jämfört med då. Han säger i Ekot:

” – Vi ska kunna bidra med en liten del, kanske ett hundratal, men inte vara första ledande nation som kostar oerhört mycket pengar.”

Ett hundratal! Beskedet är klart från socialdemokraternas sida: Sverige skall inte vara lead nation mer, långt därifrån. I (s) budgetmotion från september står det dock inget om ”ett hundratal”:

”Den svenska regeringen har, tillsammans med Estland, Finland, Irland och Norge, anmält sin avsikt till EU att ställa den nordiska stridsgruppen (NBG) till EU:s förfogande för en ny beredskapsperiod under det första halvåret 2011, med Sverige som så kallad ramnation. Vi socialdemokrater är positiva till att Sverige deltar i NBG 2011. Vi menar samtidigt att Sverige, som nyligen tog ett betydande ansvar för den nordiska stridsgruppen när den stod till EU:s förfogande under första halvåret 2008 – av snabbinsatsstyrkans soldater kom 2 300 av 2 800 från Sverige – denna gång inte ska vara ramnation och ta det största ansvaret. Därför minskar vi försvarsramen med 300 miljoner kronor 2009, 700 miljoner kronor 2010 och 1 miljard kronor 2011.”

I budgetpropositionen för 2006 skrev den dåvarande socialdemokratiska regeringen ”Försvarsmakten har i budgetunderlaget för 2006 bedömt merkostnaderna för uppbyggnaden och utvecklingen av den nordiska snabbinsatsstyrkan till drygt 2,5 miljarder kronor.”

Det var inte direkt tal om någon broms. Skulden för att slutnotan blev för hög bör fördelas på många huvuden. Jag minns t.ex. väl alla återkommande diskussioner om huruvida BG11 skulle vara en alltigenom svensk stridsgrupp. Det var många som tyckte det, då. Några av oss höll emot.

Varför har inte regeringen lagt frågan om BG11 på riksdagens bord, om inte annat för att undvika det som händer precis just nu? Tänk om bara UFöU:s betänkande (2007/08:UFöU3) hade omhändertagits av regeringskansliet! I detta utskottsbetänkande säger nämligen en enig riksdag att ett ställningstagande om BG11 är beroende av ett beslut i riksdagen.

Återigen blir det en dyrköpt läxa för regeringen, att inte lyssna till riksdagen.

Försening enligt Ekot

Det verkar som om det kan ligga något i mina folkpartispekulationer.

Ekot rapporterar idag att flera borgerliga politiker tror att propositionen försenas (ytterligare):

”Försvarsmakten behöver tre månader för att svara om det ska bli genomtänkt. Då dröjer det till långt efter jul innan regeringen får sitt svar och kort om tid innan propositionen ska lämnas i februari-mars.

Försvarets strategichef Jörgen Ericsson tycker att det är viktigt att försvaret får tid på sig att svara.

– Det är viktigt med hänsyn till kvaliteten i det arbete vi ska genomföra. Ju bättre kvalitet vi kan erbjuda i vårt underlag desto bättre blir förhoppningsvis propositionen, säger Jörgen Ericsson till Ekot.

Varför göra det lätt, när man kan komplicera till det?

Ekot uppgav igår att den analys av hur Georgienkrisen påverkar svensk försvarspolitik, som bland annat föranledde ett uppskjutande av den försvarspolitiska inriktningspropositionen, görs utan politisk inblandning t.ex. inom ramen för Försvarsberedningen. Det visste vi sedan tidigare.

Uppgiften om att den görs inom regeringskansliet, av försvarsberedningens sekretariat, och att den eventuellt inte utmynnar i något annat än ett avsnitt i den försvarspolitiska inriktningspropositionen, den var däremot ny i alla fall för mig.

För de av oss som värnar traditionen att samverka blocköverskridande om försvars- och säkerhetspolitiken, ett arbetssätt som framgångsrikt har värkt fram gemensamma ståndpunkter inom de mest känsliga av områden, kändes det som ett stort steg i riktning bort från en god tradition.

Det var också detta som fick mig och Håkan Juholt (s) att kritisera regeringen i gårdagens nyhetssändningar. Regeringen spelade ju som bekant upp Georgienanalysen som ett oerhört viktigt arbete vars slutsatser skulle komma att både påverka planeringsanvisningar till Försvarsmakten (FM) och vara styrande för det kommande försvarsbeslutet. (By the way: Planeringsanvisningarna har fortfarande inte lämnats till FM, den officiella förklaringen lär vara att man inväntar analysen).

Med detta upplägg från regeringen är det nog fler än mig och Juholt som tycker att det är märkligt att man inte ville trygga en riksdagsmajoritet bakom den analys som skulle göras. Men detta är ju ett passerat stadium, så det kan man lägga bakom sig.

Man hade ju apropå det i och för sig kunnat bättra på chanserna till en blocköverskridande samsyn och därmed ett mer stabilt underlag för den kommande inriktningspropositionen, om man hade kommit på den eminenta tanken att låta Försvarsberedningen få höra och diskutera den analys som har gjorts och som beredningen sedan hade kunnat ställa mot sina egna slutsatser. Jag är helt övertygad om att det hade varit möjligt att nå en gemensam syn på vilka konsekvenser krisen har för svenskt försvar.

Vidare är det märkligt att regeringen, enligt Ekots uppgifter, väljer att göra analysen i huset, vilket jag menar är ett udda tillvägagångssätt om man vill att den skall kunna ses som oberoende av politisk dagsform (att behandla en analys inom RK eller att samverka med utomstående aktörer om en analys är en annan sak. Självklart är det upp till regeringen att ytterst dra slutsatser).

JAS Gripen, dag II

Ekot uppmärksammar det JAS-bemyndigande som regeringen i budgetpropositionen vill ha av riksdagen.

– Vi får möjlighet att dela utvecklingskostnader med norrmännen om de väljer Gripen i senaste version. Vi får också då långsiktigt möjlighet att dela på sådana saker som utbildning och övning men också logistik och famtidssäkring av systemet. Vi tittar flera decennier framåt i tiden, kanske trettio, fyrtio år eftersom vi vill att Gripen ska vara starkt och konkurrenskraftigt, säger Sten Tolgfors till Ekot.

Försvarsministern och jag kommenterar i inslaget.

Bildt om "säkerhetspolitisk träta"

Apropå tidigare inlägg om den påstådda klyftan mellan Försvarsmaktens analys av den säkerhetspolitiska situationen och Försvarsberedningens dito, noterar jag att utrikesminister Bildt inte heller kan läsa sig till några större avvikelser (i Ekot):

”– Jag har svårt att se skillnaderna. Det måste jag säga efter att ha läst de olika dokumenten. Jag ska penetrera dem något mera, men när jag läser dem har jag svårt att se några avgörande skillnader, säger utrikesminister Carl Bildt.

Du tycker inte att det finns någon anledning att fästa sig vid skillnadermna mellan ÖB och försvarsledningen?

– Jag har svårt att se den över huvud taget.

Är det inte konstigt om Tolgfors tycker att det är anmärkningsvärt?

– Jag ska inte recensera enstaka uttalanden, eftersom jag inte varit hemma i landet när diskusionen hörts. Jag har läst försvarsberedningen och jag har läst det underlag som ÖB har levererat till regeringen i olika sammanhang. Jag följer relativt nära den säkerhetspolitiska utvecklingen i omvärlden, säger Carl Bildt.”

Underliga saker hända än i våra dar minsann…

Det sker mystiska saker i denna regering.

Först tar regeringen beslut idag om planeringsanvisningar till Försvarsmakten, anvisningar som inte ägnar sig åt slängar och nålstick i ansvarsfrågan. Det efterföljande pressmeddelandet från Försvarsdepartementet visar också på gott omdöme i formuleringarna (om man nu vill ha en Försvarsmaktsledning som kan och vill fortsätta).

Sedan kommer försvarsministern i Ekot. Han verkar ha en annan agenda.

Han säger nämligen bland annat:

”Besparingsförslagen hade karaktären vara kortsiktiga och man kan göra vissa saker ett år, men de ekonomiska problem som Försvarsmakten har och bär ansvar för de gäller inte bara 2008 (…)”

Han vill att ett nytt förslag ska rikta in sig mer på fasta kostnader och får frågan vilka fasta kostnader det skulle kunna vara?

”Vi styr inte det, vi konstaterar att myndigheten själv bär ansvar för att nå verksamhetsmål och att klara ekonomin och budgeten. Vi är öppna för strukturella förslag från Försvarsmakten, men det är de själva som bör inkomma med sådana förslag till departementet”.

Kan du ge konkreta exempel på vad som ger effekt, undrar journalisten?

”Det är precis det som vi ger Försvarsmakten i uppgift idag att redovisa för oss. Vi hade trott att sådana förslag skulle funnits i budgetunderlaget för nästa år, men det kom inga sådana förslag. Så då ger vi bollen tillbaka och säger att det är sådana förslag vi behöver få redovisade för oss”.

Jag vet nästan inte var jag skall börja. Men OK, för det första: Budgetunderlaget för 2009:

Ministern uttrycker missnöje med budgetunderlaget för 2009. Det finns anledning till det, det har jag skrivit om tidigare, men det beror ju för jösse namn på regeringen! Man gav inte Försvarsmakten några planeringsanvisningar för detta arbete, i avsaknad av sådana planeringsanvisningar snickrade Försvarsmakten ihop ett underlag som bygger på perspektivplanen samt budgetpropositionen för 2008.

Nu säger ministern alltså att man hade förväntat sig saker i budgetunderlaget, som inte kom. Kanske hade det varit en idé att formulera de förväntningarna i anvisningar för arbetet, så som brukligt är?

För det andra kan man fundera över anvisningarnas uppdrag till Försvarsmakten att redovisa strukturella förändringar. Bra, det kan och bör Försvarsmakten göra. Vissa delar borde vara framtagna för länge sedan, men Försvarsmakten rår ju bara över strukturella förändringar i sin egen myndighet! Försvarsmakten kan ju inte komma med genomgripande strukturella förändringar som rör andra myndigheter, som t.ex. Pliktverket eller FMV. Det ankommer ju faktiskt på regeringen att bestämma sig själv för vad man tycker och inhämta olika underlag från dessa myndigheter. Inte ett ord om vad regeringen tänker göra för att hjälpa till.

Formuleringen i planeringsanvisningarna lyder som följer:

”Försvarsmakten ska redovisa två olika planer till hur balans kan uppnås mellan verksamhet och ekonomi vid ingången av 2010. I planerna ska Försvarsmakten inkludera förslag till strukturella åtgärder för att uppnå en kostnadsreduktion i produktionskedjan samt vilka rationaliseringar myndigheten avser att göra. Försvarsmakten ska särskilt beakta möjligheterna till rationaliseringar inom hela Försvarsmaktens logistikkedja. Försvarsmakten ska särredovisa förslag på sådana rationaliseringar som kräver regeringens eller riksdagens beslut”.

Detta är att undandra sig politiskt ansvar. Jag, och flera med mig, har i åratal propagerat för tydliga och långsiktiga politiska beslut som lägger ramarna för Försvarsmaktens verksamhet och struktur. Politik är att vilja. Man måste ju ha en idé om vad man vill uppnå, och sedan succesivt och lyhört ta sig i riktning mot den målbild man har. Det är för mig självklart att Försvarsmakten skall kosta mindre än 40 miljarder. Det är självklart att man måste göra sig av med strukturella rester från kalla krigets dagar (hur vi organiserar oss på myndighets- och regeringskanslinivå t.ex.). Men det ankommer faktiskt inte på ÖB eller Försvarsmakten att lägga fast denna väg. Det är politiken som skall styra, inte i detaljer men i färdriktning.

För det tredje kan man fundera på hur Försvarsmaktens arbete skall hanteras i relation till Försvarsberedningens process? Försvarsmakten skall redovisa sina förslag i maj. Beredningen lämnar sin rapport i juni…. Det finns många beröringspunkter mellan dessa processer och uppgifter. Försvarsmaktens uppdrag är enligt planeringsanvisningarna bl.a. detta:

”I den ena planen får avsteg göras när det gäller förmågebredd och ambitioner i olika avseenden utöver ovan beskrivna rationaliseringsförslag. Det kan röra nationell och internationell operativ förmåga (…) insatsorganisationsförändringar, grundorganisationsförändringar eller övrig verksamhet m.m. I planen ska ingå prioriteringar och eventuella ambitionssänkningar avseende registerförbanden. Den andra planen ska utgå ifrån att nuvarande förmågebredd i huvudsak bibehålls men att ambitionsnivån eventuellt minskas. Även här ska förslag till rationaliseringar beaktas”.

Och så för det fjärde: Varför går försvarsministern ut och kommenterar vårbudgeten (som lämnas den 15 april) redan nu?

Stormtrooper

Folkpartiets Allan Widman är oroad över utvecklingen när det gäller helikopterkapaciteten i den svenska försvaret. Han säger till Ekot:

– Intrycket är närmast att den svenska helikopterförmågan är under avveckling och det finns inga politiska beslut för den tråkiga spiral vi nu ser.

Det levereras med rak adress till Försvarsdepartementet.

Allan Widman vill nu att riksdag och regering ska styra helikopterverksamheten hårdare, så att den blir starkare.

Problemet med helikoptrarna har varit att det, till skillnad från en del annat som har anskaffats och utvecklats, finns ett operativt behov, men att det inte finns någon industri som tillverkar helikoptrar i Sverige. Andra system förs fram med starka intressen bakom.

Sådant som inte produceras i Sverige behöver andra starka företrädare. May The Force Be With You Allan!

Nato blir valfråga

Försvarsminister Sten Tolgfors har nu kommenterat de önskemål om utredning av svenskt Nato-medlemsskap som borgerliga försvarspolitiker förde fram i Ekot igår. Han säger att han inte vill ha någon Natoutredning då alliansen har slagit fast att det inte är aktuellt med något svenskt Natomedlemskap den här mandatperioden:

– Nej, det finns en alliansöverenskommelse att Natofrågan inte är aktuell för närvarande och kommer så inte att vara under mandatperioden, säger Tolgfors till Ekot.

Det är klokt och det innebär att frågan om eventuellt svenskt Natomedlemsskap blir en valfråga. Partierna gör därmed bäst i att redan nu initiera ”kursverksamhet” i breda partilager, uppdatera sina kunskaper om Nato och slipa på argumentationen.

Det vore välgörande om debatten kan föras borton plakatpolitiken och både bredare och djupare än det enkla, men föga meningsfulla, att Nato är antingen himmel eller helvete.