Kategori: Ekot

Kalla fötter i Högkvarteret?

Ekot basonerar ut att ”ÖB backar om försvarets förmåga”. Men gör han det? För att konstatera det måste man i så fall ha tillgång till SvD:s bandinspelning av intervjun och jämföra vad han har sagt innan citaten gick i tryck. Det har inte jag, men kanske Ekot? Det man möjligen kan säga är att han modifierar den bild som sattes i SvD, i alla fall uppfattas det så utåt.

ÖB i Ekot (om uthålligheten i försvarsförmågan):

”– Är det en rimlig ambition? Ja, det är en rimlig ambition i förhållande till det läge vi har nu. Samtidigt måste vi vara nogsamma när vi tittar mot framtiden – vad kommer den att innebära. Ja, är den osäker så är det minst den nivån man måste uppehålla, säger Sverker Göranson.

Med den nya försvarsstruktur som nu byggs upp menar han att det ändå är en förbättrad försvarsförmåga jämfört med de senaste tio-tjugo åren.

– Absolut. Och då ger jag rådet till oss allihopa som svenskar att vi måste titta lite grann i omvärlden hur det ser ut hos olika länder. Moderna försvarsmakter i dag är på väg i ungefär samma riktning och skulle jag bedöma har ungefär samma ambitionsnivåer, för vi ser alla att vi är på något sammanflätade i utvecklingar i omvärlden, säger Sverker Göranson.”

ÖB i SvD:

”ÖB förklarar att de militära hot man ser mot Sverige är av annat slag än kalla krigets stora invasioner. I dag gäller andra scenarier som Försvarsmakten prövat i hemliga spel. I dessa utsätts Sverige för begränsade militära våldshandlingar. En angripares syfte skulle då vara att under en internationell kris ställa Sverige inför fullbordat faktum. Detta genom att slå ut en storstad (exempelvis Stockholm) eller inta ett begränsat geografiskt område (en landsända eller Gotland).”

När det gäller förmågan att ge eller ta emot militärt stöd exemplifierar ÖB (i Ekot) förmågan med de nordiska stridsgrupperna:

”– Att ge stöd skulle jag påstå att vi är ännu bättre på för det är egentligen det vi göra hela tiden när vi går ut i olika insatser med både flyg-, marin- och markförband – Afghanistan – då ger vi stöd. (…) återigen jag tar exemplet NBG (Nordic Battle Group) – för det har vi gjort ett antal gånger och dessutom med omvärldens betyg glimrande, vi har gjort det väldigt bra, säger Sverker Göranson.”

Vad gäller förmåga att ge eller ta emot militär hjälp ligger en fråga och pyr under alla alliansdiskussioner och frågetecken kring hur det står till med den reella kapaciteten, nämligen:

Hur ser en situation ut när man bestämmer sig för att ge militärt stöd till annan nation, vid konflikt i närområdet, i det snabba förlopp som verkar förutspås både i politiken och Försvarsmakten och när man är så slimmad på hemmaplan? Kommer man inte ställas inför stark förväntan på att dra alla resurser så nära hjärtat som möjligt? Det är svårt att se att man skulle rulla ut, flyga och sjösätta det som finns att tillgå och transportera – förmåga eller ej – till annat territorium , med mindre än att en gemensam krigsplanering är upprättad, som dessutom är övad, samt garanterad så långt det är möjligt i bindande förpliktelser. Samma sak gäller naturligtvis åt andra hållet.

Vad gäller Ekots inslag delar rubrikvalet förmodligen upp de som bryr sig i en grupp som tror piskan nu har gått från Försvarsdepartementet till Lidingövägen och en grupp som tänker att ÖB har fått kalla fötter. Låt oss istället granska vad han egentligen har sagt och fortsätta diskutera om förmågan är rimlig relativt hotbild och krav, samt nagelfara de ingångsvärden allt bygger på.

Och i denna diskussion är det välkommet med en bredare flora än enbart de närmast sörjande.

Afghanistan ToR?

Oppositionen är inte överens om Sverige ska skicka soldater till Afghanistan eller om de som redan är där ska vara kvar, rapporterar Ekot idag.

Vänstern vill, som bekant, att Sverige skall lämna Isaf omedelbart. Socialdemokraterna (i alla fall Urban Ahlin) vill vara kvar och utöka, om balansen mellan civilt och militärt är den rätta. Ahlin säger till Ekot:

” – Frågan är ju var balansen ska gå mellan hur mycket bistånd vi har i Afghanistan och hur mycket trupper vi ska ha i Afghanistan. Men man ska inte tro att det går att leverera bara bistånd till Afghanistan utan att man höjer säkerheten. Det är omöjligt. Det måste finnas en militär närvaro där för att garantera en säkerhet för medborgarna men också för biståmndsarbetarna och möjliggöra en återuppbyggnad av landet.”

Och miljöpartiet språkrör Peter Eriksson säger enligt Ekot att det är troligt att de gröna säger nej om regeringen föreslår utökad svensk trupp i Afghanistan. Det kanske blir så, men jag tycker tvärt om att argumenten mot ett tillbakadragande har stärkts bara de senaste dagarna. Jag återkommer till det.

För egen instämmer jag med Urban Ahlin.

Jag utgår från att regeringen i sin kommande proposition om insatsen i Afghanistan tar ett samlat grepp över den svenska insatsen (såväl den civila som den militära) i enlighet med regeringens egen strategi för internationella insatser.

Den tillträdande amerikanska presidenten har i dagarna signalerat att man avser att ta ett helhetsgrepp och förnya strategi och arbetsmetoder i Afghanistan. Det är ett starkt och nytt argument, tycker jag. Skall Sverige lämna då, när det kanske går åt rätt håll när det gäller amerikanernas inställning och metoder?

Jag utgår från att regeringen ökar resurserna till de civila insatserna. Jag utgår också ifrån att man flyttar fram positionerna när det gäller samverkan mellan de civila och militära aktörerna (vilket inte är samma sak som att de skall gå sida vid sida i den operativa verksamheten).

Jag konstaterar vidare att man idag på Försvarsmaktens hemsida meddelar att de nordiska försvarsministrarna har undertecknat ett gemensamt avtal om det fortsatta nordiska samarbetet vid det nordiska försvarsministermötet på Bornholm (äntligen!).

I detta avtal slår man fast att delar av de nordiska ländernas nationella styrkor för insatsen i Afghanistan utbildas gemensamt, inför insättande i området 2009.

Säger oppositionen nej till BG11?

Ekot rapporterar idag om att både socialdemokraterna och miljöpartiet har svängt och ”vill inte längre att Sverige ska ställa upp med militära förband till EU”.

Men om man lyssnar till vad Peter Rådberg (mp) och Anders Karlsson (s) säger, så är det ju inte tal om att det skall vara slut med svenskt engagemang i EUBG. De är kritiska till kostnaderna.

Det är ju trots allt ett stort steg mellan att vara kritisk till kostnaderna och att vilja ha ett väl avvägt svenskt bidrag, och att säga nej rakt av (som vänsterpartiet).

Och nog har det varit för dyrt, för ”speciellt”, för mycket vid sidan av den övriga produktionen. Det är ju bland annat därför man skall upphöra med två separata ”produktionslinjer” i fortsättningen.

Anders Karlsson följer upp den socialdemokratiska budgetmotionen från i höstas, men skruvar åt ambitionsnivån ytterligare jämfört med då. Han säger i Ekot:

” – Vi ska kunna bidra med en liten del, kanske ett hundratal, men inte vara första ledande nation som kostar oerhört mycket pengar.”

Ett hundratal! Beskedet är klart från socialdemokraternas sida: Sverige skall inte vara lead nation mer, långt därifrån. I (s) budgetmotion från september står det dock inget om ”ett hundratal”:

”Den svenska regeringen har, tillsammans med Estland, Finland, Irland och Norge, anmält sin avsikt till EU att ställa den nordiska stridsgruppen (NBG) till EU:s förfogande för en ny beredskapsperiod under det första halvåret 2011, med Sverige som så kallad ramnation. Vi socialdemokrater är positiva till att Sverige deltar i NBG 2011. Vi menar samtidigt att Sverige, som nyligen tog ett betydande ansvar för den nordiska stridsgruppen när den stod till EU:s förfogande under första halvåret 2008 – av snabbinsatsstyrkans soldater kom 2 300 av 2 800 från Sverige – denna gång inte ska vara ramnation och ta det största ansvaret. Därför minskar vi försvarsramen med 300 miljoner kronor 2009, 700 miljoner kronor 2010 och 1 miljard kronor 2011.”

I budgetpropositionen för 2006 skrev den dåvarande socialdemokratiska regeringen ”Försvarsmakten har i budgetunderlaget för 2006 bedömt merkostnaderna för uppbyggnaden och utvecklingen av den nordiska snabbinsatsstyrkan till drygt 2,5 miljarder kronor.”

Det var inte direkt tal om någon broms. Skulden för att slutnotan blev för hög bör fördelas på många huvuden. Jag minns t.ex. väl alla återkommande diskussioner om huruvida BG11 skulle vara en alltigenom svensk stridsgrupp. Det var många som tyckte det, då. Några av oss höll emot.

Varför har inte regeringen lagt frågan om BG11 på riksdagens bord, om inte annat för att undvika det som händer precis just nu? Tänk om bara UFöU:s betänkande (2007/08:UFöU3) hade omhändertagits av regeringskansliet! I detta utskottsbetänkande säger nämligen en enig riksdag att ett ställningstagande om BG11 är beroende av ett beslut i riksdagen.

Återigen blir det en dyrköpt läxa för regeringen, att inte lyssna till riksdagen.

Försening enligt Ekot

Det verkar som om det kan ligga något i mina folkpartispekulationer.

Ekot rapporterar idag att flera borgerliga politiker tror att propositionen försenas (ytterligare):

”Försvarsmakten behöver tre månader för att svara om det ska bli genomtänkt. Då dröjer det till långt efter jul innan regeringen får sitt svar och kort om tid innan propositionen ska lämnas i februari-mars.

Försvarets strategichef Jörgen Ericsson tycker att det är viktigt att försvaret får tid på sig att svara.

– Det är viktigt med hänsyn till kvaliteten i det arbete vi ska genomföra. Ju bättre kvalitet vi kan erbjuda i vårt underlag desto bättre blir förhoppningsvis propositionen, säger Jörgen Ericsson till Ekot.

Varför göra det lätt, när man kan komplicera till det?

Ekot uppgav igår att den analys av hur Georgienkrisen påverkar svensk försvarspolitik, som bland annat föranledde ett uppskjutande av den försvarspolitiska inriktningspropositionen, görs utan politisk inblandning t.ex. inom ramen för Försvarsberedningen. Det visste vi sedan tidigare.

Uppgiften om att den görs inom regeringskansliet, av försvarsberedningens sekretariat, och att den eventuellt inte utmynnar i något annat än ett avsnitt i den försvarspolitiska inriktningspropositionen, den var däremot ny i alla fall för mig.

För de av oss som värnar traditionen att samverka blocköverskridande om försvars- och säkerhetspolitiken, ett arbetssätt som framgångsrikt har värkt fram gemensamma ståndpunkter inom de mest känsliga av områden, kändes det som ett stort steg i riktning bort från en god tradition.

Det var också detta som fick mig och Håkan Juholt (s) att kritisera regeringen i gårdagens nyhetssändningar. Regeringen spelade ju som bekant upp Georgienanalysen som ett oerhört viktigt arbete vars slutsatser skulle komma att både påverka planeringsanvisningar till Försvarsmakten (FM) och vara styrande för det kommande försvarsbeslutet. (By the way: Planeringsanvisningarna har fortfarande inte lämnats till FM, den officiella förklaringen lär vara att man inväntar analysen).

Med detta upplägg från regeringen är det nog fler än mig och Juholt som tycker att det är märkligt att man inte ville trygga en riksdagsmajoritet bakom den analys som skulle göras. Men detta är ju ett passerat stadium, så det kan man lägga bakom sig.

Man hade ju apropå det i och för sig kunnat bättra på chanserna till en blocköverskridande samsyn och därmed ett mer stabilt underlag för den kommande inriktningspropositionen, om man hade kommit på den eminenta tanken att låta Försvarsberedningen få höra och diskutera den analys som har gjorts och som beredningen sedan hade kunnat ställa mot sina egna slutsatser. Jag är helt övertygad om att det hade varit möjligt att nå en gemensam syn på vilka konsekvenser krisen har för svenskt försvar.

Vidare är det märkligt att regeringen, enligt Ekots uppgifter, väljer att göra analysen i huset, vilket jag menar är ett udda tillvägagångssätt om man vill att den skall kunna ses som oberoende av politisk dagsform (att behandla en analys inom RK eller att samverka med utomstående aktörer om en analys är en annan sak. Självklart är det upp till regeringen att ytterst dra slutsatser).

JAS Gripen, dag II

Ekot uppmärksammar det JAS-bemyndigande som regeringen i budgetpropositionen vill ha av riksdagen.

– Vi får möjlighet att dela utvecklingskostnader med norrmännen om de väljer Gripen i senaste version. Vi får också då långsiktigt möjlighet att dela på sådana saker som utbildning och övning men också logistik och famtidssäkring av systemet. Vi tittar flera decennier framåt i tiden, kanske trettio, fyrtio år eftersom vi vill att Gripen ska vara starkt och konkurrenskraftigt, säger Sten Tolgfors till Ekot.

Försvarsministern och jag kommenterar i inslaget.

Bildt om "säkerhetspolitisk träta"

Apropå tidigare inlägg om den påstådda klyftan mellan Försvarsmaktens analys av den säkerhetspolitiska situationen och Försvarsberedningens dito, noterar jag att utrikesminister Bildt inte heller kan läsa sig till några större avvikelser (i Ekot):

”– Jag har svårt att se skillnaderna. Det måste jag säga efter att ha läst de olika dokumenten. Jag ska penetrera dem något mera, men när jag läser dem har jag svårt att se några avgörande skillnader, säger utrikesminister Carl Bildt.

Du tycker inte att det finns någon anledning att fästa sig vid skillnadermna mellan ÖB och försvarsledningen?

– Jag har svårt att se den över huvud taget.

Är det inte konstigt om Tolgfors tycker att det är anmärkningsvärt?

– Jag ska inte recensera enstaka uttalanden, eftersom jag inte varit hemma i landet när diskusionen hörts. Jag har läst försvarsberedningen och jag har läst det underlag som ÖB har levererat till regeringen i olika sammanhang. Jag följer relativt nära den säkerhetspolitiska utvecklingen i omvärlden, säger Carl Bildt.”