Kategori: NATO
Make [totalförsvarsbudgeten] Great Again
We live in times of existential crisis, within and beyond the European Union. Our Union is under threat. Our European project, which has brought unprecedented peace, prosperity and democracy, is being questioned.
22 av EU:s 28 medlemstater är NATO-medlemmar och samarbetet mellan NATO och EU är under utveckling. Vid Europeiska rådet i juni diskuterades relationerna och under NATO:s toppmöte månaden efter undertecknades en deklaration om att utöka samarbetet inom flera områden. Det faktum att båda organisationerna ibland agerar i samma insatsområden, till exempel i Medelhavet, understryker samverkansbehovet liksom bland annat hybridhot.
Med tanke på hur NATO:s vikt framhålls i EU:s globala strategi, liksom betydelsen av relationerna mellan EU och NATO, torde det vara ett gemensamt bekymmer för samtliga EU-länder – oavsett om de är medlemmar i NATO eller ej – om försvarsalliansen försvagas. På samma sätt är tillträdande Trump ett gemensamt bekymmer oavsett vad man anser om svenskt medlemskap i NATO. Trump kan nämligen användas som ett argument mot såväl NATO-medlemskap som den rådande Hultqvistdoktrinen, där bilaterala band är livlina. Att det är ett svårt läge, oavsett inställning i sak, speglades dock inte riktigt av utrikesministerns reaktion efter det amerikanska valet, när hon med viss förtjusning kommenterade NATO-anhängare med att de nog biter på naglarna just nu.
Jag tror det vore bra om politiken kunde samla sig i ett läge som alla beskriver som allvarligt på många fronter och inte ta tillfället i akt att trycka den egna kniven i motståndarsidan, även om läget som sagt lätt kan användas för att framhålla den egna käpphästen.
Militär alliansfrihet är ingen strategi. Att förfäkta NATO-medlemskap när man vet att så inte blir fallet (och inte heller är beredd att fälla regeringen på saken), är inte heller en strategi.
Att i en tid av snabba och starka förändringar enbart ägna sig åt att trycka hårdare på samma argument som man hade igår, är inte riktigt trovärdigt. Det gäller även utanför politiken, där det ibland framstår som om regeringen enbart är paralyserad i sitt hörn av motstånd mot ökat försvarssamarbete (så länge som det inte sker bilateralt eller i den nordiska kretsen). Men om man studerar de kommenterade dagordningarna till EU-nämnden inför de senaste dagarnas rådsmöte, är i alla fall Sverige med på vagnen, på svenskt vis:
Regeringen stöder ambitionen att stärka den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken och särskilt EU:s förmågor inom civil och militär krishantering. Förmågan att kunna bidra till långsiktiga stabiliserande åtgärder i kriser och konflikter i utlandet är högt prioriterad.
Regeringen är positivt inställd till ökat samarbete mellan EU och Nato för att stärka europeisk säkerhet och internationell krishanteringsförmåga (…).
Inför rådet har, såvitt jag vet och i väntan på protokollet från EU-nämnden, inte oppositionen rest några andra krav eller framfört någon alternativ linje.
Allt är för sent, för sakta och för lite just nu, men utkomsten av mötet måste nog ses som ett fall framåt, i synnerhet om man betänker alternativet. Idag kom man dessutom överens om att öka de militära forskningsresurserna för första gången sedan 2010.
Regeringens motstånd mot svenskt NATO-medlemskap kommer inte förändras – det är bara att konstatera. Det innebär självklart inte att man ska sluta påverka i den riktningen, om man tycker det är en bra idé. Men det kan inte vara det enda som förfäktas. Inför att hela fält av osäkerheter breder ut sig framåt, och underlåtenhetssynder blir smärtsamt synliga bakåt, måste man fokusera och ringa in vad som är möjligt. Den senaste tidens händelser visar att den enskilt viktigaste åtgärd som kan vidtas nu är att öka resurserna till Försvarsmakten och att tillskapa resurser för totalförsvarsplanering och övning. Det är nämligen en investering alldeles oavsett hur det går med NATO, EU-samarbetet och Trump i vita huset.
Men när det gäller ekonomin har vi uppenbarligen en låsning – en låsning som säkerligen kommer utgöra en Trumpen presidents bästa exempel på den värsta snålskjutsåkaren – ett litet rikt vänsterland i norr dessutom! I det ovan citerade dokumentet till EU-nämnden blir det lite tragikomiskt (mina kursiveringar):
Regeringen är positivt inställd till ökat samarbete mellan EU och Nato för att stärka europeisk säkerhet och internationell krishanteringsförmåga inom ramen för befintliga budgetmedel (…) Det är fortsatt viktigt att inom befintliga medel stärka EU som säkerhetspolitisk aktör genom att utveckla och bidra till EU:s förmåga att genomföra civila och militära GSFP-insatser.
Min bedömning är att försvarsministerns största oro nu, när det gäller fortlevnaden hos Hultqvistdoktrinen, är ett fortsatt stopp på finansdepartementet, kanske också i kombination med ett amerikanskt tillbakadragande från redan beslutad och aviserad militär övningsverksamhet. Det sistnämnda vore mycket allvarligt, på många sätt, men är (förhoppningsvis) en mer trögrörlig historia som i närtid är mer styrd av budgetplanering och processer i Pentagon än ett föremål för snabba manifestationer av en ny amerikansk linje. Men man vet aldrig och det gör inte försvarsministern heller.
Om dessa två intressen – mer pengar och fullföljt amerikanskt deltagande – borde alla kunna vara överens och samverka gemensamt för att uppnå. Resurserna är faktiskt den enklaste biten och torde även vara möjligt att hålla undan från prestigekamper. Men ska partier och aktörer som tycker att regeringens NATO-motstånd bör straffas genom att inte medverka till räddning? Jag tycker inte det. Inte om man ser till nationens intresse.
Ny regering – ny otakt mellan Stockholm och Helsingfors?
Idag blev det klart att Sannfinländarna tar både utrikes- och försvarsministerposten i den nya finska regeringen. I Sannfinländarnas säkerhetspolitiska program från iår står det:
Vid ett fördjupat samarbete (i Norden) bör kontrollen över det nationella försvarets alla väsentliga kapaciteter bevaras och fötterna hållas stadigt på jorden. Varje nation bevakar sina egna intressen. Sverige vill inte ingå en försvarsallians med Finland. I Sverige uppfattas vårt land som en buffertstat.
Det låter inte precis som den inriktningsproposition som riksdagen i Stockholm just nu behandlar, där man bl.a. säger att det finsk-svenska militära samarbetet även ska omfatta hävdandet av respektive lands territoriella integritet och självförsvar.
Men denna sannfinländska partilinje – inklusive omdömet om Sverige – ska nu hanteras jämte de överenskommelser som regeringspartierna redan har gjort inför regeringsbildningen, där det bland annat sägs att samarbetet med Sverige ska fördjupas och att Finland behåller möjligheten att ansöka om medlemskap i NATO (vilket även upprepades vid dagens presskonferens).
Sannfinländarna är kritiska mot NATO, men motsätter sig inte (ännu) en NATO-utredning. I det ovan nämnda programmet skriver man också att
Den mest sannolika katalysatorn skulle då vara en ansökan från Sverige.
Sammantaget skulle en preliminär bedömning vara att det finska intresset svalnar något, vad gäller ett så fördjupat försvarspolitiskt samarbete som Sverige önskar. Detta medan NATO-optionen bekräftas – i alla fall verbalt – trots att Sannfinländarna praktiskt hanterar både försvars- och utrikespolitiken. Möjligen hörs en suck av lättnad i Moskva, samtidigt om det måste vara en smula uppseendeväckande. Särskilt om man jämför med Sverige där man skulle kunna säga att den omvända linjen råder.
Man ska inte underskatta betydelsen av personliga relationer. Försvarsminister Hultqvist hade omvittnat lätt för att komma överens med tidigare försvarsminister Haglund och jag är övertygad om att det gjorde skillnad. Hur ska det gå att samarbeta med utrikesminister Soini och hans kommande försvarsministerkollega vet vi ännu inte, men det är uppförsbacke och det är helt fel tid för det.
Uppdatering 28 maj
Blivande försvarsminister Jussi Niinistö (Sannfinländarna) dämpar möjlig svensk oro genom att i en intervju med Svenska Yle bekräfta inslagen väg i det finsk-svenska militära samarbetet:
Hur kommer samarbetet med Sverige att utvecklas under din ministerperiod?
– Det kommer att bli tätare. Vi fortsätter det arbete som den föregående regeringen och försvarsminister Haglund inlett. Alla partier i riksdagen står bakom detta. Vad det sedan leder till återstår att se. Någon försvarsallians är åtminstone inte ännu i sikte, men säkert kommer samarbetet att fördjupas.
Vidare upprepas den öppna hållningen till NATO. Niinistö säger bland annat:
(…) som en del av den utrikes- och säkerhetspolitiska utredningen kommer det att göras en Nato-utredning där man kommer att väga fördelar och nackdelar med Nato.
Sammantaget är budskapet att det inte blir några dramatiska förändringar i Finlands försvars- och säkerhetspolitik om Niinistö får råda. Vi på andra sidan Östersjön får lägga mer vikt vid hans ord än det säkerhetspolitiska program jag hänvisar till ovan. Framförallt bör den svenska regeringen sköta sin del av dansen och koordinera sig med Helsingfors vad gäller kommande NATO-utredning. Men inte bara det. Om nu intresset kvarstår vad gäller försvarssamarbete med Sverige i den nya fiska regeringen, finns det skäl att även titta på andra aspekter; mellan folken och mellan parlamenten. Jag skrev lite om det för ett tag sedan, hos Folk och Försvar. Tätare militära relationer måste följas av en gemensam säkerhetspolitisk verklighetsbeskrivning. En nordisk eller svensk-finsk försvarsberedning bör inrättas.
Det är i början av en mandatperiod man har chansen att sätta agendan för processer som annars drunknar de dagliga hanteringsfrågorna. Jag hoppas att Hultqvist och Niinistö tar ett starkt gemensamt grepp redan från start.
Håll (rätt) gräns!
Sakta steg statsminister Löfvens uttalanden i Sydsvenskan förra veckan mot den nationella scenen och med stigande förvåning – för att inte säga bestörtning – sjunker resonemanget in.
Trots en samfälld borgerlig begäran om att åtminstone utreda ett medlemskap sade regeringen tvärt nej.
– Den frågan är digital. Vi ska vara militärt alliansfria. Vi ska inte gå med i Nato. Då finns det ingen anledning att utreda det.
Varför är det hugget i sten att Sverige inte ska gå med i Nato?
– För att det inte skulle tillföra oss någon säkerhet i närområdet. Det skulle tvärtom skapa mer osäkerhet. Det är bra att Sverige och Finland är alliansfria. Då har du två geografiska ytor fria. Det är inte bra om två militärallianser har direktkontakt, säger Löfven.
När det gäller NATO-utredning är resonemanget fullt logiskt om man står för S linje i frågan och är övertygad om att den inte ska eller bör förändras. Löfven har helt rätt: Om man anser att den fastslagna militära alliansfriheten ska gälla (oavsett allt annat, får man förmoda), varför ska man då utreda saken?
Man kan såklart ha synpunkter på den inställningen. Jag har det. Men ett argument kan jag bjuda nej-sidan på: Om inte S under några förhållanden tänker medverka till att föra Sverige in i NATO, då skulle en utredning ge falska förespeglingar om motsatsen. Dessutom skulle ett förnyat nej efter utredningen tolkas som ett än starkare svenskt avståndstagande till medlemskap. Och ett upplevt uppdaterat nej vore mer skadligt än det nuvarande läget. Vad gäller samarbetspartierna i den försvarspolitiska överenskommelsen, lär de dock skruva sig i plågor med tanke på hur man har försökt beskriva uppgörelsen i den delen. Men det är ändå en annan historia.
Detta resonemang bygger dock på att det nuvarande läget (läs: mer diffusa uppfattningar om den militära alliansfrihetens förtjänster) inte är samma sak som att Sveriges högste politiska ledare signalerar undergiven acceptans för ryska synpunkter på våra säkerhetspolitiska vägval, underliga resonemang om två (?) militärallianser mot varandra och buffertzontänkande. Det är inte bara olyckligt utan direkt skadligt. Statsministerns resonemang kan inte förklaras eller viftas bort, vilket Bo Theutenberg gör upp med här och det är inte heller första gången som en daterad världsbild/mystiska gränsdragningar manifesteras i offentligheten. Vi minns utrikesminister Wallströms ord i januari:
– Menar man att vi blir säkrare om Natos gräns går vid Sveriges gräns gentemot Ryssland?
Läget är ganska förtvivlat. Det verkar som om Löfven och regeringen 1. inte har studerat kartor och NATO:s utveckling de senaste åren och 2. saknar folk som har jobbat med säkerhetspolitik (inom det militära området) det senaste decenniet. Det sistnämnda kan exemplifieras: Urban Ahlin är talman och Oscar Stenström är statssekreterare hos närings- och innovationsministern. Statsministerns och utrikesministerns resonemang står dock i bjärt kontrast till de säkerhetspolitiska delarna i den försvarspolitiska proposition som nu ligger på riksdagens bord. Försvars- och utrikespolitiken måste hänga ihop och budskapen måste inte bara ligga i Sveriges intresse utan vara samstämmiga i centrala delar.
Om det nationella säkerhetsrådet inte hade bestått av ministrar i Löfvens regering, hade det sammankallats på mindre uppseendeväckande grunder än hans funderingar i Sydsvenskan. Det vore en investering att inleda nästa sammanträde med en dragning av Geo SE (Försvarsmaktens stödenhet för kartor och geografisk information). Det är nämligen bra om man ser samma sak när man blickar utanför Sveriges gränser. Därefter bör försvarsminister Hultqvist på Hultqvistskt vis säga som det är. Det vore särskilt bra om denna dragning ägde rum innan nästa kontakt mellan Sverige och Finlands nya regering, där – beroende på resultat i Helsingfors – Sverige en tid framöver eventuellt axlar det institutionella minnet av det finsk-svenska militära samarbetet. Om det skulle föras liknande resonemang där som här, är det svårt att vara optimistisk.
. . . . . . . .
Moderata riksdagsledamöter agerar med en interpellationsdebatt att se fram emot (Karin Enström) och skriftlig fråga (Sofia Arkelsten).
Patrik Oksanen skriver om saken, liksom Sten Tolgfors och Jesper Värn. Först ut att uppmärksamma intervjun med Löfven var Fredrik Johansson, gästbloggare hos SvD (även länkad ovan).
Moderatplakat?
Det försvarspolitiska arbete som Moderaterna inledde under Hans Wallmarks ledning i januari är redan klart, eller i varje fall så långt gånget att M nu drar slutsatsen att man vill addera två miljarder per år till försvarsanslagen 2016 – 2020 och redan i vårändringsbudgeten tilldela Försvarsmakten ytterligare 500 miljoner kronor.
I samband med att den säkerhetspolitiska arbetsgruppen tillsattes sade Wallmark att
Det finns anledning för oss moderater att vara självkritiska. Det är viktigt att nu försöka lyssna in den kritik som vi har mött och försöka göra något åt den.
Det gick snabbt. Ja till och med så snabbt att man inte verkar ha lyft partiets konkreta bud i den interna Allians-diskussion som är rimlig utifrån att försvars- och säkerhetspolitiken är en del av decemberöverenskommelsen. I alla fall inte av TT:s Owe Nilsson att döma:
Det finns också anledning att peka på att det inte var särdeles länge sedan (november närmare bestämt) som Alliansens gemensamma budgetförslag för 2015 i stort var en fortsättning på tidigare åtta års regeringsinnehav, vilket jag nämner här. Således är det intressant att veta hur djupt Moderaternas interna eftertanke har fått fäste, utöver tillfredsställelsen i att få regeringen med den populära försvarsministern på defensiven. Man undrar vad moderaterna kommit fram till i det interna arbetet, som resulterar i de nya pengarna? Vad är det man har uppfattat i omvärldsutvecklingen sedan november, som man inte hade tagit in innan dess? Anser man nu, plötsligt, att Försvarsmaktens underlag om långsiktiga obalanser är rätt och vad säger i så fall det om t.ex. besluten den förra regeringen fattade kring RB 5 (regeringsbeslut 5)? För trovärdighetens skull vore det bra med öppenhet kring det, samt att man håller i den självkritik som Wallmark på ett konstruktivt sätt har aviserat.
Enligt Nilsson här ovan har som sagt M:s utspel förvånat FP, som genom både Allan Widman och Jan Björklund har haft ett högt tonläge om försvarspengarna. Möjligen tog det moderata tålamodet slut. Det kanske rentav tog slut redan när Björklund under Reinfeldts tid förklarade uteblivna anslagshöjningar med att de inte fick gehör i regeringen för detta – något som Reinfeldt brutalpunkterade i Sälen med att några sådana krav minsann inte ens hade rests i reella förhandlingar inom regeringen och några avvikande uppfattningar har ej heller framförts.
Mer förutsägbart är att Moderaterna även meddelar att de
(…) förutsätter också att regeringen kommer att tillsätta en Natostudie som ser över de konkreta förutsättningarna för ett svenskt Natomedlemskap. Vi har svårt att se hur vi ska kunna enas med regeringen om ett försvarsbeslut om den inte innehåller en Natostudie.
Det har de faktiskt sagt, i lite olika ordalag, hela tiden. I Ekot framstår det mer villkorslöst, med att ”man förutsätter att regeringen tillsätter en Nato-studie”. Det återstår att se hur man kommer manövrera sig i frågan, vilket faktiskt i grunden avgörs av om man över huvud taget vill göra upp eller inte. M vet att S inte plötsligt kan brista ut i NATO-utredning och frågan är hur de själva skulle se på ett så plötsligt resultat, med tanke på att de tidigare varit ömsinta mot både opinion och Helsingfors i denna fråga – särskilt med adress till FP som varit mer hårdhudade.
Om det blir en kompromiss står min tidigare gissning fast, nämligen att man hänskjuter den till det arbete med nationell säkerhetsstrategi som statsministern har aviserat men som mig veterligt ännu inte har inletts. Man syr ihop diskussionen om svenska vitala intressen med frågan om internationella samarbeten och kanske använder man ambassadör Bertelmans utredning som brygga (den har inte behandlats politiskt utan åkte rakt ut i tomma rymden) och säger att den kommer behandlas inom ramen för detta. En slags NATO-utredning som alla bör kunna leva med. Eller så blir det en överenskommelse om att man diskuterar möjligheten att göra en parallell studie tillsammans med Finland när valet på anda sidan Östersjön är klart och man vet hur de politiska majoriteterna ser ut.
Till sist: Med dagens moderata bud har allmänhet och myndighet fått spannet utmätt: Någonstans mellan S och M kommer man att hamna, förutsätt att man kommer överens. Därmed kan man lägga Försvarsmaktens beräkning om vad den beställda organisationen egentligen kostar åt sidan. Det är dock inget ogjort arbete från Högkvarterets sida eftersom det har synliggjort strukturell obalans och i realiteten lägger bevisbördan i knät på politiken när det gäller att ta ansvar för innovationer som ska tryckas in i ram. Svårare är det för tillträdande ÖB, som lär pekas ut när som helst nu, inför övertagandet till hösten.
Till sist II: Dagens moderatbud visar också hur viktig upplevda opinioner är för partiernas utvecklingsarbete [spår av ironi kan förekomma]. Det är såklart helt rätt att de politiska besluten ska finansieras och att Försvarsmakten ska vara i balans mellan uppgift och utgift – något som opinionstrycket faktiskt har lyckats medvetandegöra en bredare krets än de närmast sörjande. Men noterbart är att varesig S eller M har sagt ett ord om resurser till krishantering och civilt försvar – som också ska omfattas av inriktningspropositionen – vars omfattande behov av uppbyggnad men framförallt utveckling för dagens samhälle och omvärldsutveckling naturligtvis inte är gratis. Samhällets funktionalitet i kris, höjd beredskap och krig är själva grundfundamentet för försvarsförmåga i vid mening. Till det kommer den sårbarhet för påverkansoperationer som alltmer uppmärksammats – även politiskt. Utan det civila samhällets stöd kan Försvarsmakten inte kriga alls. Och med en politisk ledning och opinion vars sinnen trollas till icke-beslut eller kontraproduktiva åtgärder, kan vi ha två brigader på Gotland och ändå förlora striden. När hålls presskonferens om de nya miljarderna i den budgeten och konkreta förslag till åtgärder?
Uppdatering 1750:
Minns ni följande?
Socialdemokraterna har inte kunnat presentera en ansvarsfull finansiering, krona för krona. Socialdemokraterna orkade inte hela vägen in i mål, det beklagar Alliansregeringen.
Det sade Försvarsberedningens dåvarande ordförande Cecilia Widegren (M) vid presskonferensen i maj 2014. Jag förstår om blodådrorna står rakt ut i pannan på försvarsminister Hultqvist idag när han hör moderaternas talesperson Hans Wallmark i Studio Ett säga – apropå moderaternas två miljarder kronor per år – att de är ”beredda att medverka till seriös finansiering på den nivå vi kommer hamna på”, men inte specificera sig. Lockelsen måste vara stark att avkräva M en detaljerad redovisning för finansieringen vid nästa förhandling, så som gjordes för ett år sedan. Dock är det en välsignelse om moderaternas nya förhållningssätt kan leda till att man kommer bort från ”krona för krona” i överläggningarna och istället enas om vad man vill uppnå. Hultqvist bör därför storsint sparka bredvid det öppna målet och fokusera på sak, för vårt gemensamma bästa. Amen.
Läget i stort
Svensk politik har gått i baklås och det innebär naturligtvis en lång rad konsekvenser inom alla möjliga politikområden – samt för medborgarnas långsiktiga förtroende för både partier och politiker. Detta sker samtidigt som den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet fortsätter att förvärras vad gäller allt från högt tonläge mellan US och Ryssland över INF-avtalet till ännu ett exempel på farlig rysk arrogans i luftrummet. Det är trångt över, på och i Östersjön och det får anses vara en tidsfråga innan en allvarlig händelse inträffar. Vid sidan av detta sker störningar i samhället som får vaksamma att höja ett varnande finger.
Känslan av att tryggheten krymper växer.
Regeringens svar på läget levereras genom den populära försvarsministern Peter Hultqvist (S), som har fått regeringen att fatta beslut om att ge Försvarsmakten rätt att kalla in krigsplacerad personal till repetitionsutbildning med stöd av pliktlagen. Beslutet motiveras just genom det osäkra omvärldsläget samt nödvändigheten att kunna stärka krigsförbandens operativa förmåga. Det är ett beslut lika smart och resolut vad gäller signalverkan som tillsättningen av statssekreterare Jan Salestrand. Folk begriper budskapet. Vad repetitionsutbildningen sedan gör för Försvarsmaktens operativa effekt är nästa fråga och det avgörs bland annat av huruvida pengarna räcker till riktig övningsverksamhet eller om alltihop slutar med några dagars information för att på det sättet kunna förhindra att de berörda individerna faller bort ur registren på grund av 10-års regeln. Men – och det är viktigt – man ska inte underskatta den nyss nämnda signalverkan. Den riktas inåt, men även utåt gentemot omvärlden. Moderaternas kritik mot utebliven förankringsprocess har inte heller tagit nämnvärd skruv, vilket delvis beror på att man fortsatt dras med ”sådags att säga det nu”-effekten.
En mer konstruktiv kritik från oppositionen hade kunnat gå ut på att peka på brister och – naturligtvis – anslå resurser. Men det är inte lika ”hett” att tala om att Försvarsmakten ”noterar ett visst svalnande intresse från vissa större internationella samarbetspartners” pga minskad FoT (enligt generallöjtnant Dennis Gyllensporre) eller att försvarslogistiken har optimerats för fredstid här hemma och internationella insatser och att det rimligen är en trång sektor vid beslut om snabb uppväxling av det svenska militära försvaret – något som för övrigt både Carl och Johan tog upp när vi kommenterade talen vid Försvarsföretagsdagarna – och jag skulle vilja se en partiledare kalla till presskonferens för att prata om den repkö om 1000 fordon (!) som GD FMV säger kan ha halverats om 3-4 år (!) under förutsättning att man tillförs mer pengar.
Nästa vecka kommer Försvarsmaktens underlag till den kommande försvarsinriktningspropositionen. Såväl underlag som proposition går en okänd framtid tillmötes inför vårens extraval. Mer förutsägbart är partiernas positioner, där såväl inriktningar som ekonomi mejslades ut i samband med budgetproposition respektive alliansens budgetmotion och några stora omtag är svåra att se, vilket även illustreras av att det enda som sägs diskuteras vad gäller vår säkerhet i alliansens kommande valmanifest är att Folkpartiet drar en lans för medlemskap i NATO. Detta är som sagt inte så konstigt eftersom alliansen inte skjuter till mycket mer pengar, har någon egen avvikande försvarsmaktsidé samt har svårt att kritisera S-regeringen för underlåtenhetssynder efter endast ett halvår vid makten.
S och MP å sin sida har först och främst Peter Hultqvist. Men de har också sin gemensamma budget, vilket gör att man denna gång undviker diskussioner om förmodade oenigheter inom området mellan MP och S. Å andra sidan har de svårare om Folkpartiet får som de vill och den stora valfrågan blir NATO eftersom det gemensamma nejet till utredning och medlemskap är tydligt, men retoriken lär skilja sig åt och det kommer alliansen naturligtvis hugga på direkt.
Om alliansen vinner valet är det svårt att se hur inriktningspropositionen kan lämnas till riksdagen som planerat, de kommer behöva sätta sin egen prägel på den om det inte har skett förhandlingar med S i god tid innan valet och det sluts en borgfred i frågan – förvisso lite mot alla odds i och med det mosade förtroendet efter turerna i Försvarsberedningen våren 2014. Om det inte inleds sådana samtal mellan regeringen och oppositionen riskerar det bli ett besvärligt läge för den nuvarande regeringen om den säkerhetspolitiska situationen förvärras ytterligare efter årsskiftet och alliansen då med emfas räcker ut handen för samarbete mellan blocken, men bara om NATO-utredning kan diskuteras som ett ingångsvärde.
I detta läge borde man kunna förvänta sig att samtliga inblandade partier och personer lyfter sig i håret och bestämmer sig för att lägga den övriga inrikespolitiska oredan vid sidan av ett samarbete som rör försvar och säkerhet. Det är inte precis så att man har hört att det säkerhetspolitiska rådet har varit sammankallat (dvs. det råd som statsministern aviserade under presskonferensen om resultatet av underrättelseoperationen i Stockholms skärgård), så försvarsminister Hultqvist borde förordna nya ledamöter i Försvarsberedningen och ge den i uppdrag att prata ihop sig om en gemensam kort lägesbild av situationen samt förankra försvarsinriktningspropositionen, så att den kan läggas fram alldeles oavsett vem som är regeringschef efter valet. Folkpartiet har varit inne på det tidigare under hösten (för övrigt utan att villkora det med NATO-frågan).
Det militära försvaret kanske klarar ett uppskjutet beslut ett tag till, skillnaderna mellan blocken är ju som sagt inte så stora, men man ska inte glömma att inriktningspropositionen även ska omfatta civila delar, som är i närmast akut behov av politisk inriktning.
Gästblogg av Bruce Acker: Sweden, why do you hate Canada so?
Jag har härmed 
nöjet att publicera följande text, om den inte helt logiska svenska NATO-linjen, av Bruce Acker, fd amerikansk försvarsattaché, nuvarande Senior Consultant, Rote Consulting:
Sweden, you really need to find strategies to defeat your Hockey fixation with Canada. It has now clearly become a serious foreign policy barrier and threatens your nation’s security.
I read with intense interest Ove Bring’s expert analysis of the implications of the EU and NATO expressions of defense solidarity (Attachment 2 of Tomas Bertelmans and Åsa Anclairs well-structured and informative report on International Defense Cooperation). In this analysis, Professor Bring compares the force of law and precedent as relates to both the Treaty on European Union (Lisbon Treaty) Article 42 (7), the NATO Article V, and the Swedish unilateral solidarity declaration of 2009 formulations of the signatories intentions with respect to mutual support and solidarity in crisis.
At risk of oversimplifying, Professor Bring’s analysis concludes that the EU treaty, of which Sweden is a signatory, is legally binding under international law, though there was some room left for maneuver for the individual nation’s unique security policy situation. However, in its own solidarity declaration, Sweden withdrew itself from the exception offered in Article 42(7) and fully accepts the binding nature of the article. The professor further concludes that the legal difference between the EU and NATO article V formulation (of which Sweden is not a signatory) is negligible, though the differences in preparation and resourcing yields a tangible difference in credibility.
So it appears that Sweden has no issue with legally committing itself to mutual defense obligations, it only reserves itself on questions concerning whom those obligations are with, or whether those obligations should be taken seriously. It was the stated policy of the social democratic-led coalition while they were in opposition that neutrality and subsequently militarily non-alignment had served Sweden well, largely based on the notion that Sweden was credibly seen as able to defend its territory and remain free from foreign exploitation of Swedish territory for aggressive purposes. After regaining power, the Social Democratic government updated that policy to state they believe this policy continues to serve Sweden well. Clearly then, credibility is valued by Sweden.
That leaves only the question of with whom Sweden chooses to form the bonds of solidarity. Sweden has multilaterally entered in to a treaty with all of the EU. In addition, Sweden has unilaterally welcomed its Nordic neighbors outside of the EU in to its circle of desired security partners, specifically Norway and Iceland (interestingly, both founding members of NATO.) Looking at the complete list of NATO members, one finds only four members not within the elite company of Sweden’s chosen few—Turkey, Albania, the United States, and Canada. What can be deduced from this list? First, consider Turkey. Sweden is among the most active voices encouraging the EU to welcome Turkey into its number, and thereby extending Sweden’s commitment of solidarity. Sweden is also favorable to Albanian membership in the EU, and shares an additional special bond of solidarity in standing firm together in the EU against the tragedy of permitting unnecessary highway traffic to be routed around capital city centers. That leaves only the NATO members on the opposite side of the Atlantic, the United States and Canada, as potentially distasteful partners to include in Sweden’s elite few. After the Olav Palme years, in which Canada and Sweden shared very synchronized disgust for American behavior in Vietnam, it is easily to conclude that the real problem is the United States. But deeper reflections on Sweden’s policies and actions belie that conclusion. Even during Palme’s time, the desire to keep the United States as a partner, even if a hidden one, is well proven. Now Sweden’s zeal for military and political contact with the United States is arguably unmatched by that with any other nation.
Having lived within a few hundred miles of the Canadian border most of my life, I admit we Americans have our share of rivalries with our friends to the North. We have even fought a war with them more recently that Sweden has with Russia. But time has healed those wounds. They are a wonderful people and I dare say that we trust them as much as any other Nation. We value having a safe border to the North and even have come to like their flannel plaid shirts and floppy hats when the weather so requires. As a true friend of Sweden and Canada, I urge you both to put your differences aside, look past the 2014 Winter Olympics, and finally welcome Canada into your circle of trust.
Lågmäld avklädning av svensk säkerhetspolitik
Ambassadör Tomas Bertelman har på ett föredömligt strikt och avskalat sätt utrett och idag presenterat Sveriges internationella försvarspolitiska samarbeten i rapporten Försvarspolitiskt samarbete – effektivitet, solidaritet, suveränitet (Fö 2013:B).
Samma dag publicerar TV4/Novus en opinionsmätning där ja-sidan för första gången är större än nej-sidan om ett svenskt medlemskap i NATO och det ger naturligtvis lite extra skjuts i diskussionen, vid sidan av förmodad främmande undervattensverksamhet på svenskt territorium, en säkerhetspolitisk situation som beskrivs i termer ”försämrad” och ”allvarlig” av både den nya och gamla regeringen samt frågetecken kring utrikesminister Wallströms ordval om att regeringen inte är lika entusiastisk vad gäller NATO-samarbetet (som den tidigare regeringen).
Rapporten rekommenderas i sin helhet, men några särskilt intressanta delar förtjänar att lyftas upp i särskild ordning:
Sverige har inte något pågående försvarssamarbete som kan ge sådana effektivitetsvinster eller förmågehöjande effekter att det på något avgörande sätt påverkar svensk försvarsekonomi eller svensk försvarsförmåga. Effekterna av alla dessa samarbeten är i själva verket marginella, då de inte löser eller ens påverkar det grundläggande problemet i form av gapet mellan Försvarsmaktens uppgifter och dess förmåga.
Vidare leder dessa samarbeten, i kombination med vår egen solidaritetsförklaring, till att vi ”knappast kan undgå att identifieras med alliansen – utan att få vare sig den effekt av samarbetet eller det solidariska skydd som ett medlemskap skulle innebära”.
Utredningens slutsats är att:
En saklig och intressebaserad prövning av vad ett Natomedlemskap skulle innebära för svensk del bör därför genomföras. Det vore av flera skäl en fördel om en sådan studie kunde genomföras tillsammans med Finland.
Vid det seminarium (se från 05:01:40 in) Folk och Försvar arrangerade om rapporten, konstaterade Bertelman – fortfarande på sitt effektivt lågmälda sätt – att det inte finns ett enda europeiskt land som kan försvara sig själv mot en resursstark motståndare och att diskussionen om ett svenskt ”enveckasförsvar” snarare väcker undrande kommentarer i Bryssel om en vecka, på egen hand? Det var inte dåligt!
Färden som Sverige inledde med försvarsreformen är en sällskapsresa, menade Bertelman. Försvarsminister Peter Hultqvist är dock inte med på den sällskapsresan. Han tog emot utredningen och gjorde strax därefter klart att någon NATO-utredning inte är aktuell. Till min förvåning uppstår förvåning om den saken – om än kanske mer av dramaturgisk karaktär.
Jag har sett reaktioner under dagen om att det förmodligen är Miljöpartiet som sett till att skruva fast Socialdemokraterna i NATO-frågan, tydligast uttryckt i regeringsförklaringens formulering om att ”Sverige ska inte bli medlem av NATO”. Men S nej är inte taktik eller resultat av en misslyckad förhandling och Peter Hultqvist är inte NATO-skeptiker på låtsas. Han är en del av det socialdemokratiska partiet och känner både hjärta och kapillärerna i det. NATO-motståndet är inget man gör upp med genom en pragmatisk hållning, hur svårt det än är för pragmatiker att förstå det. Här pratar vi partiets DNA och i detta DNA ligger en djupt rotad uppfattning att USA inte ska stipulera villkoren för svensk försvarspolitik, i alla fall inte synligt och uppenbart, vilket i förlängningen förklarar varför man kan leva med andra sorters solidaritetsförklaringar på den europeiska kontinenten.
Jag tror Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet, redan idag naglade fast vilken bild man från vänster kommer försöka sätta på utredningen. I SVT:s Rakt på strax efter Folk och Försvars seminarium, gjorde han klart att Bertelmans utredning är ett – måhända välskrivet – inlägg i NATO-debatten från den förra regeringen och att ett NATO-medlemskap inte är svaret på de utmaningar som modern hybridkrigföring och civila hot innebär. En NATO-utredning är således onödig.
Och i frågan om en svensk NATO-utredning är faktiskt S och M överens, vilket fd försvarsminister Karin Enström (M) tydliggjorde lite tidigare i samma program, dock från helt motsatt position i sak. Det var helt enkelt inte särskilt nödvändigt (hon kunde dock se ett värde i en gemensam svensk-finsk process).
Svårare att hantera för regeringen är Bertelmans bistra besked om den svenska solidaritetsförklaringen (som Ove Bring har utrett för utredningens räkning i en bilaga till rapporten), liksom hans bedömning att den svenska politiken är oklar både för oss själva och andra. Sverige vill undvika förpliktelser och ha kvar handlingsfrihet, samtidigt som vi avger en solidaritetsförklaring som är lika bindande som NATO:s artikel 5. Eller lika lite bindande, om man vill vända på steken, då båda förpliktigar till stöd men lämnar öppet för nationen att bestämma vilket. NATO:s solidaritet omgärdas dock av trovärdighet, till skillnad från den svenska, ty det är ”nästan ingen utomlands som förstår den eller räknar med den”, som Bertelman uttryckte det på seminariet.
Den andra svårigheten uppstår kring det nordiska samarbetet och då särskilt det finsk-svenska, vilket är den väg framåt som S så tydligt markerar. Bertelman säger att effekten av detta samarbete är ”marginell”, vilket omedelbart lär klibba fast i det kollektiva minnet och det lägger viss sordin på möjligheten att i triumf deklarera nya framgångar på området.
När regeringen fortsatt säger nej till NATO och den svenska politiken är lika svårbegriplig som föreställningen att vi kan räkna med militärt stöd av ”någon” – såvitt det inte är en slags bieffekt av åtgärder som vidtas för att försvara NATO:s medlemmar – i händelse av krig, vad är då alternativet? Bertelman säger det självklara: Sverige kan återgå till restriktiv och traditionell militär alliansfrihet och återta åtaganden som ingen ändå tar på allvar. Men att tro att svenska folket skulle vara beredda att betala för det försvar som behövs för att trovärdigt backa upp en sådan politik är helt uteslutet. I förlängningen skulle detta kunna leda till att den kommande försvarsinriktningspropositionen fortsätter och förstärker den retoriska övning man inledde redan 2008, med ökat fokus på det nationella försvaret. Tillämpad värnplikt och åtgärder som förknippas med försvar av territoriet i första hand, skulle kunna understödja detta. Problemet är bara att Hultqvist, mycket hedervärt, har varit så tydlig med att byken kring tillståndet i det svenska militära försvaret ska tvättas offentligt. Han har sagt att han vill veta hur det står till med försvarsförmågan, på riktigt. Och någon skönmålning vill han inte veta av. Då blir det svårt att få Försvarsmakten att framstå som tillräckligt stark på egen hand, för att motverka Bertelmans slutsatser.
Hur allt detta ska gå ihop är jag inte människa att begripa. Vi för en politik som är obegriplig för vår omvärld och som ger oss NATO:s nackdelar men inte fördelar, utan reell möjlighet att välja en annan väg (som dessutom hade inneburit en stark kontrast till våra europeiska grannar) – och allt detta i ett läge som Bertelman beskriver som mer osäkert än under kalla kriget, men framförallt regeringen själv beskriver i än mörkare ordalag.
Frågan är var Socialdemokraternas NATO-motstånd slutar och intresset börjar? Möjligen ska det till ett mer direkt hot mot landet och medborgarna, som får det att röra sig från arbetarekommunerna och uppåt i partiet, i kombination med en ökad förståelse för att det inte bara är att täppa till ett nationellt svenskt försvar med några miljarder hit eller dit. En annan väg skulle kunna vara att så att säga knoppa av samarbetet till en nordisk del av NATO, vilket jag varit inne på tidigare i ett förslag om NOTO (NOrdic Treaty Organization) – vilket såklart inte löser upp några knutar kring USA-dominans och vånda kring Rysslands reaktioner, men som man kanske skulle kunna smälta om man gjorde det till en socialdemokratisk uppfinning i Norden.
Rakt på sak om svenskt NATO-medlemskap
Nu går det att se FörsvarsForums fullbokade Natoseminarium från den 24 oktober i efterhand genom denna länk.
Första delen omfattar Karlis Neretnieks (generalmajor och tidigare rektor vid Försvarshögskolan) som beskriver vad NATO är samt Sverre Diesen (general och tidigare försvarschef i Norge) som talar under rubriken ”Ett litet lands inflytande i NATO”.
I den andra delen ser vi fil dr Mike Winnerstig som talar för ett svenskt medlemskap och Sven Hirdman (tidigare statssekreterare och svensk ambassadör i Moskva) som talar mot. Därefter analyserar Rolf Tamnes (historiker och tidigare direktör för Institutt for forsvarsstudier i Norge) hur den säkerhetspolitiska situationen i Norden skulle påverkas av ett svenskt medlemskap och till sist möts samtliga i en avslutande paneldiskussion.
Under denna paneldiskussion redogör också ledamöterna för sina bästa argument både för och emot ett svenskt NATO-medlemskap – rekommenderas – och en övergripande reflektion är att samtliga debattörer ger befriande raka besked.
NATO blir valfråga
Centerpartisterna i Stockholm har haft distriktsstämma. Ett resultat är att distriktet ställer sig positiva till ett svenskt medlemskap i NATO.
Inför valet 2006 sade högeralliansen att frågan om NATO-medlemskap inte var aktuellt under mandatperioden. Underförstått: Men vi måste bestämma oss för vad vi ska driva inför nästa val.
Jag har länge hävdat att det parti som hittills har bromsat en svensk anslutning inom alliansen, Centerpartiet, inte kommer att göra det nästa gång det bli aktuellt. Stockholmscenterns stämmobeslut är ytterligare ett tecken på det.
Tidigare har Magnus Andersson, CUF-ordförande, uttalat att ungdomsförbundet anser att Sverige ska utreda ett svenskt NATO-medlemskap.
Nato, Finland och Finland om Nato
Det verkar vara en slags naturlag i Sverige, det här att en debatt om nedskärningar i det militära försvaret följs av en debatt om svenskt Nato-medlemsskap. Tesen verkar vara att om vi nått så låga försvarsnivåer att vi inte kan försvara Sverige, ja då är det bäst att krypa in under Nato:s vingar.
Om vi enbart uppehåller oss vid pengafrågan kan man konstatera att debattörerna oftast ”glömmer” att diskutera Nato:s ambition att medlemsländerna skall avsätta 2 procent av BNP till försvaret och att det initialt skulle kosta en hel del att anpassa den svenska strukturen. För är hela tanken att man bara skall ta emot hjälp om det behövs, men inte förbereda sig för och investera för att också ge stöd enligt Natostadgans kapitel 5?
I vårt grannland Finland har nyligen statsminister Matti Vanhanen presenterat 2009 års säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse. Den har passerat ganska obemärkt i den svenska debatten. I Finland konstaterar man följande när det gäller Nato:
• Finland anser att Nato är den viktigaste organisationen inom militärt säkerhetssamarbete. Natos mål, uppgifter och skyldigheter är förenliga med Finlands och Europeiska unionens utrikes- och säkerhetspolitiska mål.
• Som medlem skulle Finland fullt ut kunna delta i alliansens beslutsfattande. Å andra sidan skulle Finland som medlem i högre grad bli föremål för politiska förväntningar baserade på den allmänna fördelningen av ansvar och solidaritet.
• Regeringens konstaterar att det även framledes finns starka skäl att överväga ett Natomedlemskap för Finland.
• Ett omfattande politiskt samförstånd är nödvändigt och beaktandet av medborgaropinionen viktigt när man beslutar om ett eventuellt medlemskap.
Det finns andra saker värda att uppmärksamma i den finska redogörelsen. Några nedslag:
Försvarsbudgeten: De mål för upprätthållande, utveckling och användning av försvarsförmågan som presenteras i redogörelsen kan uppnås med realnivån för 2008 års totalfinansiering av försvaret, med beaktande av prishöjningen för försvarsmaterial. Detta förutsätter, utan eventuella organisationsförändringar, att den årliga ökningen av pris- och kostnadsnivån täcks fullt ut, och från år 2011 även en årlig höjning av försvarsbudgeten med 2 %.
Det säkerhetspolitiska läget: Klimatförändringen och risken för en influensapandemi är exempel på allvarliga, världsomfattande säkerhetshot. Frågor i anknytning till tillgången på energi och naturresurser eller en livsmedelskris kan komma att utgöra allvarliga säkerhetshot. Den globala finanskrisen har skakat ekonomins grundvalar i hela världen.
Georgienkonflikten och militär hotbild m.m.: Användningen av militära maktmedel i Georgien återspeglas på säkerhetstänkandet även i Finlands närområden. Finland förväntas inte bli utsatt för militära påtryckningar eller militärt våld utan att detta utgör en del av en mera omfattande internationell konflikt. Finland följer med utvecklingen i Ryssland, som är den viktigaste faktorn som påverkar Finlands säkerhetsmiljö. Finland strävar efter att öka handeln, turismen och investeringarna mellan länderna och att avvärja negativa fenomen, såsom brottslighet och hot i samband med sjötransporter. Finland vidareutvecklar sitt Rysslandskunnande.Finland stärker sitt deltagande i internationell krishantering i syfte att främja fred och säkerhet, utveckling och respekten för de mänskliga rättigheterna.
annika nordgren christensen 