Kategori: säkerhetspolitik

11 september, 2017

Aurora 17 – två sidor av ett mynt

Det hade kunnat vara så att medierna fyllts med kritik mot det faktum att Försvarsmakten inte har genomfört en försvarsmaktsövning på mer än 20 år. Tänk er inslag och reportage där politiker (och för den delen även Försvarsmakten) ställs till svars för just detta. Istället aktiveras redaktionernas muskelminne: Med ambition att rapportera objektivt speglas två sidor, där den ena ibland påstår felaktigheter och jämförelsevis är mycket liten, men upphöjs i volym och betydelse så att dramaturgin kring Aurora 17 cirklar kring begreppet ”kontroversiell”.

Det hade också kunnat vara så, att vi hade fredsrörelser i landet som stod så grundade och genomtänkta i sina åsikter, att ”militarism” kritiseras konsekvent och lika intensivt varhelst – och varifrån – den än manifesteras. Det skulle faktiskt vara en ny nisch för en organisation att utveckla – och mycket mer krävande att bemöta än det relativiserande som nu pågår kring den svenska försvarsövningen.

Man behöver inte tycka lika när det gäller hur, eller ens om, ett land bör organisera ett militärt försvar. Ej heller är någon förhindrad att kritisera den säkerhetspolitiska linje som landets politiska majoritet har beslutat sig för. Detta är en rättighet som ytterst försvaret i själva verket försvarar.

Statsmakterna har dock en skyldighet att förklara för allmänheten hur försvars- och säkerhetspolitiken är tänkt, bland annat hur den hänger ihop med de utländska förband som bjudits in till medverkan i Aurora 17. Försvarsministern drar ett tungt informationslass och dyker upp i varenda kanal, liksom de gediget proffsiga soldater, sjömän och officerare jag har sett med mikrofoner under näsan se de senaste dagarna.

I den bästa av världar innebär övningen ett gigantiskt kunskapslyft hos allmänheten: Svensk försvarspolitik reagerar – om än sent och segt – på omvärldsutvecklingen, särskilt vad gäller ryskt agerande och kapacitet. Det svenska militära försvaret är tänkt att försvara oss – och eventuellt andra – gemensamt med andra. Dock utan garantier (särskilt inte från svenskt håll).

En annan dimension kring Aurora 17 rör det tydliga budskapet att förmåga nu återtas för försvar av Sverige. För alla insatta är det enkelt att se det internationella deltagandet och övning i att ta emot och lämna stöd till de utländska förbanden (värdlandsstöd), som en sida av ett mynt som innebär att den andra sidan av myntet innebär förmåga att ge stöd till andra och strida utanför Sveriges gränser, kanske till och med bortom närområdet.

Men risken är, som alltid, att enbart vissa delar hörs genom bruset. Kanske också de man helst vill höra: Nu är Försvarsmakten tillbaka på det egna territoriet och andra länder står i kö för att försvara oss.

Det kan leda till en pendelrörelse som skapar politiskt tryck för lösningar som bortser från myntets båda sidor – eller att en förbryllad allmänhet antingen ställs inför internationella insatser som man trodde var förbi, eller yrvaket upptäcker att den närmast förgivettagna idén om att vi kommer få hjälp utifrån har ett pris. Det finns inga gratisluncher och det handlar om att mejsla ut och investera i en försvarsmakt som omfattar även detta, dvs. interoperabel förmåga, förmåga till politiskt beslutsfattande, värden som har betydelse i materiel-, forsknings- och underrättelsesammanhang, samt förmåga att vara snabbt på plats på längre avstånd.

Följande går att läsa i Försvarsmaktens delredovisning av Perspektivstudien 2016-2018:

Fördjupade samarbeten med bland annat Finland, de nordiska länderna, USA och Nato kan förväntas bidra till att öka den säkerhetspolitiska tröskeleffekten. Den viktigaste faktorn för operativa samarbeten, oavsett om de är bi- eller multilaterala, är dock hur trovärdiga de är. De avgörande frågorna för trovärdigheten är vilken faktiskt militär förmåga som finns i samarbetet, hur troligt det är att denna ställs till förfogande, och hur snabbt detta sker. Endast ett samarbete som en potentiell angripare bedömer som trovärdigt bidrar till tröskeleffekten.

Till sist: En naturlig uppföljare i upplysningsverksamheten kring svensk försvars- och säkerhetspolitik, nu när vi ändå är pågång, är en kvalificerad diskussion med hanterandet av kärnvapenkonventionen i FN som utgångspunkt. Det är ett mycket pedagogiskt exempel om man känner för att provtrycka vår linje och retorik kring försvarssamarbeten. Björn Fägersten, Seniorforskare och chef för UI:s Europaprogram, har sagt det utmärkt på Twitter. Läs hans rant, här.

PS. Några nedslag i vad som sägs och skrivs: Patrik Oksanen har skrivit om Aurora 17 och Perspektivstudien. Försvarsmakten informerar. Svenska Freds uttalar sig enligt följande. Bert Sundström, SVT, formulerar rysk synvinkel. GP rapporterar från Göteborg.

3 januari, 2017

Inför Rikskonferensen 2017

På söndag bryter den 71:e upplagan av Folk och Försvars Rikskonferens ut. 2017 års konferens äger rum på Sälens Högfjällshotell den 8-10 januari, då en lång rad personer passerar revy på scenen under moderator Pernilla Ströms alltid lika stabila ledning. Landets försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade – liksom de i omvärlden som har att utröna svensk linje – är redo att förvandla sig till Rikskonferensologer med ordvågen redo för att vikta årets budskap med förra årets ordval och bedöma temperatur mellan myndigheter och andra företrädare.

Det som sägs i Sälen utgör en referenspunkt för årets debatt och förändringar i budskap eller ambitioner mäts utifrån linjetalen. Men lika viktigt är det som inte sägs i Sälen. En del av förberedelsearbetet i tyckarleden går nämligen ut på att utställa förhoppningar om vad olika personer ska lansera på fjället, så att man sedan kan återkomma i besvikelse eller triumf. Det är bra. Det skärper sinnena på samtliga inblandade.

Syftet med detta inlägg är att gå igenom konferensprogrammet. Det är ingen fullständig genomgång, jag lyfter fram några punkter särskilt och relaterar annat till tidigare äventyr i olika sakfrågor.

Söndag 8 januari

Strax innan klockan 12:30 tar lite resmöra konferensdeltagare plats för att se Göran Arrius, ordförande Folk och Försvar och avgående generalsekreterare Lena Bartholdson inleda konferensen. Klockan 12:35 kliver statsminister Stefan Löfven på under rubriken Gemensam säkerhet i en ny tid. Detta är något av ett socialdemokratiskt favoritmantra. Under 2015 års konferens nämnde till exempel utrikesminister Margot Wallström det som tema för en kommande rundresa i Sverige. Det ska bli intressant att höra hur årets tal skiljer sig från det statsministern höll år 2014, då som oppositionsledare. Än intressantare är om han, som förväntat, presenterar den efterlängtade nationella säkerhetsstrategin! Vid fjolårets konferens talade nämligen Hans Dahlgren, statssekreterare för utrikes- och EU-frågor hos statsministern, om vad den kommande strategin bör innehålla och det är inte en dag för tidigt att den materialiserar sig.

Efter statsministern och återhämtningspaus följer ett EU-pass där EU-kommissionär Cecilia Malmström sätter perspektiven med en analys av EU:s geopolitiska ambitioner och utmaningar. Efter ett block om EU som ekonomisk aktör har EU- och handelsminister Ann Linde (kl. 15:20) fått en intressant frågeställning att besvara, nämligen har EU en framtid? Och det får vi verkligen hoppas då nästa rubrik lyder EU som säkerhetspolitisk aktör, vilket Björn Fägersten, programchef Utrikespolitiska institutet och konteramiral Jonas Haggren, chef ledningsstabens inriktningsavdelning, tar sig an tillsammans med den första internationella gästen: Peter Stenlund, statssekreterare vid det finska utrikesministeriet. Fägersten och Haggren är alltid intressanta, liksom helt säkert Stenlund (som jag dock inte har lika god kännedom om) och passet rekommenderas. Efter trions framträdande ger SSU och LUF:s förbundsordföranden sina perspektiv.

Klockan 17:00 bänkar sig alla intresserade av rysk militär förmåga för att få sina farhågor besannade genom FOI:s forskningsledare Gudrun Persson och Fredrik Westerlund. FOI:s senaste tioårsbedömning, Russian Military Capability in a Ten-Year Perspective 2016, rekommenderas inför dragningen. Uppfordrande läsning. Efteråt kommenterar Karin Enström (M), vice ordf. utrikesutskottet och Åsa Lindestam (S), vice ordf. försvarsutskottet.

Under det sista passet under söndagen (kl. 17:40) lyfter vi blicken in i framtiden kring trender och säkerhet genom generallöjtnant Dennis Gyllensporre, chef ledningsstaben, Försvarsmakten, Dr. HC Hagman, ämnesråd utrikesdepartementet och Frida Wallnor, ledarskribent på DI. De som intresserar sig för hur tänket ser ut inom UD och Försvarsmakten ska lyssna noga till Gyllensporre och Hagman. Eller snarare såhär: De båda tänker både djupt och brett och bjuder förhoppningsvis på det innan konferensdeltagarna byter ut tröja mot middagsklädsel då dagens program är slut.

Måndag 9 januari

Måndagen handlar i stort om militärt och civilt försvar och totalförsvarsförmåga. Först på scen klockan 12:30 är försvarsminister Peter Hultqvist (S), som talar under rubriken Sveriges totalförsvarsförmåga: stabilitet och långsiktighet. Bedömt följer försvarsministern upp sitt tal i fjol, med budskap om att det som är beslutat av riksdagen måste levereras och betoning på att det är en helhet där vår militära operativa förmåga ska öka. Förhoppningsvis blir det ett riktigt totalförsvarsgrepp över leveransen och några nyheter är rimliga i rådande läge.

Försvarsministern har en balansgång att gå, inför allt mer intensiva krav från Alliansen på att bland annat (M) kalla in Försvarsberedningen (helst igår) och utarbeta färdplan till NATO-medlemskap (senast imorgon), tilldela betydligt mer pengar (L och nu senast C), samt vidta herrejössesmånga olika åtgärder (KD). Detta samtidigt som försvarsöverenskommelsen och försvarsinriktningsbeslutet (S, M, C, KD, MP) fortsatt ska manövreras framåt och regeringssamarbetet (S, MP) bestå – i vilket bland annat ingår att lotsa förslag genom riksdagen och ett försvarsutskott lett av Allan Widman (L) – som bekant står utanför försvarssamarbetet. Senast i budgetbetänkandet avstyrkte FöU regeringens förslag om bemyndigande för att under 2017–2020 besluta om upplåtelse och överlåtelse av materiel och prognosen är att det blir tilltagande krångligt i relationen mellan regeringen och riksdagen i takt med att internt och extern press sätts på partierna. Frågan är vad det innebär för berörda myndigheter, vars planering även i dessa tidevarv bygger på viss förutsägbarhet och helt säkert också önskemål om att politikens fäbless för detaljstyrning – inte minst inom materielområdet – hålls på bekvämlighetsavstånd.

Efter försvarsministerns tal är det dags för paneldebatt mellan partiernas försvarspolitiska talespersoner. Inför denna övning kan det möjligen vara av intresse hur partiernas förslag till 2017-års budget ser ut för utgiftsområdet ser ut jämfört med regeringen:

År 2016 stod den relativt nytillträdde ÖB, Micael Bydén, inför åhörarna i Sälen för första gången. Om jag får säga det själv tror jag att min inledande bedömning består: Det är rätt man för ett omöjligt uppdrag. I ÖB:s uppdrag ingår nämligen att på en och samma gång ge en korrekt lägesbeskrivning av Försvarsmaktens verksamhet och hur resurstilldelningen ser ut jämfört med uppdraget, och att samtidigt skapa gålust och motverka vanmakt över det glapp som förvandlar Marianergraven till en hudspricka i jämförelse (ok, det var en lätt överdrift). Resursbehoven – det vill säga vad som krävs för att förverkliga det militära försvar som är beslutat nu och om man prolongerar det in i nästa försvarsinriktningsperiod – börjar bli allmänt vedertagna. Stridskraftscheferna har varit tydliga med att det är underskott som fördelas och möjligen kommer ÖB bana väg för det budgetunderlag som myndigheten lämnar under våren, inför 2018. Helt säkert lyfts omvärldsutvecklingen upp, liksom leverans av effekt under det gångna året, behov av totalförsvarsutveckling och det samarbete som genomförs med MSB om gemensam grundsyn, liksom det pågående arbetet med perspektivstudien.

ÖB är en del av det psykologiska försvaret och en dimension som inte alltid påtalas i den nationella debatten är ÖB:s roll som ”signalist” gentemot omvärlden – inklusive eventuella antagonister. Klockan 14:05 får vi ta del av denna finkalibrerade balansakt.

Klockan 14:40 har jag förmånen att diskutera hur vi når ökad operativ förmåga? tillsammans med Lars Fresker, ordförande Officersförbundet, C LEDS Dennis Gyllensporre, Christina Malm, generaldirektör Totalförsvarets rekryteringsmyndighet och Peter Nordlund, överingenjör på FOI. Jag är väldigt glad över att ha ett så intressant område att ta tag i och ser fram emot att höra mina meddebattörers synpunkter. Utmanande är bland annat att anta både närtids- och långtidsperspektiv, bland annat eftersom det vi gör nu – eller inte gör, ickebeslut är också ett beslut – så påtagligt avgör framtida operativ förmåga.

På detta pass följer sedan rubriken Försvarets behov och förutsättningar, vilket försvarsminister Hultqvist ska ta sig an tillsammans med Jan Björklund (L). Det kommer säkerligen bli en spänstig diskussion – ingen av dem behöver ta några speciella hänsyn till överenskommelser dem emellan och de har båda nuvarande och potentiellt kommande samarbeten med partier som möjligen inte är lika entusiastiska inför deras respektive linje.

Inrikesminister Anders Ygeman (S) är näste man för rakning. Klockan 16:15 inleder han ett block om civilt försvar som många ser fram emot (möjligen med skräckblandad förtjusning med tanke på omfattnings- och moderniseringsbehov jämfört med senast det begav sig). MSB:s GD, Helena Lindberg, talar sedan under rubriken Civilt försvar: gråzoner, beredskap och medel innan representanter för viktiga aktörer i det civila försvaret intar scenen. Lindberg har en liknande balansgång att gå som ÖB. MSB efterfrågade mer resurser inför årets budget, bland annat för att höja ambitionerna vad gäller att möta informationspåverkan, men fick inte det.

ÖB och GD MSB rundar sedan av blocket gemensamt och vi är många som kommer spetsa öronen inför möjligheten att få veta lite mer om nästa rapport i det samarbete myndigheterna genomför på temat.

Helena Lindberg har en intensiv dag. 17:50 är det dags för nästa framträdande då hon levererar 2016-års resultat av den alltid lika intressanta mätningen av den svenska allmänhetens uppfattningar i frågor avseende samhällsskydd, beredskap samt försvars- och säkerhetspolitik: Opinioner. Undersökningen har varit igång sedan 1950-talet, vilket gör det till en skattkammare för studier i medborgarnas inställning i en rad försvars- och säkerhetspolitiska spörsmål. MSB har ansvarat för undersökningen sedan 2009.

2016 års upplaga kan man ta del av här. Där finner man bland annat att svenskarnas framtidstro minskar jämfört med tidigare och att befolkningens oro för vad som händer i omvärlden ökar. Andelen som tyckte det är mycket eller ganska troligt att det inom fem år ska inträffa en terroristattack ökade med 20 procentenheter, från 37 procent 2014 till 57 procent 2015 (trots att mätningen genomfördes före terrorattackerna i Paris i november 2015). Drygt 60 procent ansåg ”absolut” att vi bör ha ett militärt försvar och nästan 60 procent av befolkningen ansåg 2015 att statsutgifterna för Sveriges militära försvar bör ökas (en fördubbling sedan 2012). Andelen som är för att Sverige snarast eller på sikt bör ansöka om medlemskap i NATO uppmättes till 49 procent, vilket är drygt 15 procentenheter större än den andel som anser att Sverige även fortsatt bör stå utanför. Detta är bara några exempel på vad som mäts och det känns inte så vanskligt att hävda att somliga tendenser har stärkts ytterligare under 2016. Vidare ser jag för egen del alltid mycket fram emot att ta del av underlaget från grannländernas motsvarigheter, som utgör en del av rapporten, t.ex. vad gäller försvarsvilja. Efter redovisningen ger språkrör och förbundsordföranden från Grön ungdom, KDU och MUF sina perspektiv.

Det är mycket som ska hinnas med på några få dagar och ett sätt att lösa det är att det inte är något slappande efter middagen utan fortsatt konferensprogram. Det som övervinner eventuell paltkoma efter måndagens middag är temat Rädslans psykologi och behovet av tillit, med inledning av Lars Trägårdh, professor i historia och civilsamhälleskunskap, Antje Jackelén, ärkebiskop, Anders Thornberg, GD Säkerhetspolisen och Misse Wester, gästprofessor vid Lunds universitet.

Tisdag 10 januari

Den sista konferensdagen inleds starkt av Janis Sarts, director of STRATCOM, klockan 12:30 med Information operations – nothing new but different. Högaktuellt och förutsägbart intressant, liksom uppföljningen Läget idag och nödvändiga åtgärder, med chefen för MUST, Gunnar Karlson, Patrik Oksanen, politisk redaktör MittMedia, Mikael Tofvesson, enhetschef MSB och Anders Lindberg, tf chef ledarredaktionen på Aftonbladet.

Nästa tema är FN och det faktum att Sverige nu befinner sig i säkerhetsrådet. Kl. 14:15, blir det direktsändning från FN-skrapan i NYC med FN-ambassadör Olof Skoog framför kameran. Hans framträdande följs upp av Anna Karin Eneström, utrikesråd vid UD, som ska tala om de svenska prioriteringarna innan det blir en diskussion mellan henne, Emma Nilenfors, enhetschef Sida, Aleksander Gabelic, ordförande Svenska FN-förbundet och Robert Egnell, institutionschef Försvarshögskolan. Avrundar FN-temat gör sedan Magdalena Tham Lindell, projektledare Folke Bernadotteakademin, Ann-Marie Orler, Polismästare och viceamiral Jan Thörnqvist, insatschef Försvarsmakten, under rubriken Att implementera en FN-resolution.

2017 års Rikskonferens avslutas med ett block om trygghet. GD Brå, Erik Wennerström, redovisar den årliga nationella trygghetsundersökningen kl. 16:30. Mycket intressant även detta och inte utan laddning, vilket av allt att döma kommer märkas både när Dan Eliasson, rikspolischef och Anders Thornberg, GD Säkerhetspolisen, ger sina respektive bilder av tillståndet och (inte minst) när en panel bestående av Anna Dahlberg, politisk redaktör Expressen,Sara Clevensjö Lind, säkerhetschef Stockholms stad, Hanna Cederin, förbundsordförande Ung Vänster och Magnus Ek, förbundsordförande CUF diskuterar Åtgärder för ett tryggare samhälle innan klockan slår 18:00 och det är slut både för dagen och på scenen.

Hela programmet som pdf finns här. Rikskonferensen webbsänds på Folk och Försvars hemsida (där den även finns att ta del av i efterhand) samt sänds av SVT i SVT Forum. För twittrare gäller #fofrk

6 juli, 2015

Almedalen från hängmattan

Vinden blåser in mig till summering av Almedalen och känslan är som vanligt att det kommer ta en tid innan det som sades kan märkas som en ny tendens eller en övergång till nästa fas i debatten. Eller med andra ord: Man gör inte upp under stående seminarium, men efter en tid brukar en slags ”Almedalseffekt” urskiljas. När man har varit inblandad i seminarium och inte hunnit ta del av så många andra är det dessutom i farans riktning att tolka alltihop efter vad man själv var med om, särskilt när så mycket klokt sades av deltagare i de paneldiskussioner jag hade glädjen att leda. Här följer dessa seminarium, men ta del av fler för en övergripande bild (länkar i slutet):

Min vecka inleddes med ett scensamtal med ÖB Sverker Göranson. Det var en öppenhjärtig och generös ÖB som växlade mellan allvar och den humor som så kvickt visar sig bakom uniformen. Han berättade bland annat om ryska motmedel, Försvarsmaktens resa under de 40 år han har vart en del av den, hyllande svenska soldater och sjömän och redogjorde för ett möte med president Obama. Efteråt tänkte jag på vad en klok person sade, att ÖB rentav håller på att bli lite folkkär.

Samtalet – som inleddes med att ÖB handfast stöttade en smånervös moderator – kan ses här. Foto: Johan Danielson

Tisdagen den 30 juni arrangerade Länsstyrelserna i samverkan en krisberedskapsförmiddag med tre seminarium omfattande samhällets förmåga och medborgarnas förväntningar, hur samhällets krisberedskapssystem ska riggas samt kommunikation – går det att kommunicera tillräckligt? Tre mycket kvalificerade paneler bidrog med sina perspektiv på frågeställningarna och bland mycket värt att notera utlovade civilminister Ardalan Shekarabi att krisberedskapsperspektivet ska säkerställas under kommande regionreform. Seminarierna kan ses i efterhand här.

Senare samma dag var det dags för seminariet Hybridkrig och terrorhot – hur leds Sverige när krisen kommer? som HP arrangerade. Inrikesministerns statssekreterare Ann Linde medverkade och berättade om regeringens ambitioner inom området, tillsammans med Carolina Vendil Pallin, säkerhetspolitisk analytiker, FOI, Göran Mårtensson, generallöjtnant och insatschef, Försvarsmakten, Harri Larsson, strategichef Försvar & Nationell Säkerhet, Hewlett-Packard, Anneli Bergholm-Söder, avdelningschef för samordning och insats, MSB och Maria Lundström vid Kansliet för krishantering, Regeringskansliet (en funktion i Regeringskansliet som inte varit känd i offentligheten tidigare, men som nu kliver ut och berättar om sin verksamhet). Seminariet ses här.

Onsdagen inleddes på Försvarspolitisk arena med ett seminarium som Civilförsvarsförbundet arrangerade under rubriken Satsar Sverige på att förebygga fel olyckor? Medverkade i detta seminarium gjorde Jan Schyllander, statistiker med lång erfarenhet, som presenterade en intressant rapport ”Personskador, skadeutveckling och skadepanorama i Sverige”. Var sker olyckorna och var satsar samhället förebyggande resurser? Detta diskuterades tillsammans med Sofia Arkelsten (M), ledamot i utrikesutskottet, Guy Lööv, politisk sakkunnig till barn- äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér, Emil Broberg, 3:e vice ordförande, SKL och Ida Texell, förbundsdirektör/räddningschef, Brandkåren Attunda. Se seminariet här.

Under eftermiddagen var det dags för FOI och MSB:s seminarium Staten och cybersäkerheten – klarar vi IT-angreppen? Inrikesminister Anders Ygeman (S) gav tillsammans med de engagerade generaldirektörerna för MSB (Helena Lindberg), FOI (Jan-Olof Lind) och Säkerhetspolisen (Anders Thornberg) en bra bild av hur staten agerar inom området nu och vad man anser bör göras framöver. Rekommenderas, här.

Torsdagen den 2 juli startades med Försvarshögskolans seminarium Gråzonen – normer för fred och krig i en ny säkerhetspolitisk situation i Europa. Ämnet är högaktuellt och det blev ett utmärkt komplement till HP:s seminarium under tisdagen för den som såg båda. Fyra av FHS experter medverkade, nämligen: Överste Ronny Modigs, institutionschef, docent Fredrik Bynander, fil dr Håkan Gunneriusson och doktorand Marika Ericson. Bland mycket annat diskuterades eventuellt behov av undantagstillstånd i svensk lag samt styrkor och svagheter i det svenska systemet. Se seminariet i efterhand här.

Veckans modereringar avslutades med Försvarsexportmyndighetens (FXM) seminarium Bidrar svenska vapen till säkerhet i Värden? En stor och bred panel resonerade kring begreppet säkerhet och lyfte perspektivet på ett intressant sätt. De aktuella resultaten från KEX-utredningen diskuterades också, där panelen gjorde olika bedömningar av vilka konsekvenser förslagen innebär om regeringen fattar beslut i enlighet med dem. Medverkade gjorde Christer Ahlström, Generaldirektör ISP (Inspektionen för strategiska produkter), Katarina Tracz, chef Tankesmedjan Frivärld, Karin Kronhöffer, affärsutvecklingschef Swedfund, Pieter Wezeman, Senior Researcher, SIPRI, Ulf Hammarström, Generaldirektör FXM och Mikael Lindgren, policyrådgivare på Svenska kyrkans internationella avdelning. Seminariet finns här.

Som jag skrev i inledningen rekommenderas att botanisera i det gedigna utbudet av seminarier i efterhand. Se t.ex. mycket mer från Försvarspolitisk arena (länksamling här) och missa inte heller Folk och Försvars seminarium i Visby, vilka ni finner här – däribland FoF, FOI och FHS sevärda seminarium om Ryssland, Ukraina och hybridkrigföringen.

28 juni, 2015

Inför partiledartalen i Almedalen: Läget är känt – föreslå åtgärder!

Idag skriver Peter Wolodarski en krönika i DN under rubriken ”Vad gör Sverige om det otänkbara inträffar?”. Han avslutar där han borde ha börjat, nämligen med frågan hur vi ska skyddas oss mot detta hot och minska risken för en konflikt eller ett felsteg, vilket han helt riktigt hävdar borde vara den centrala frågan i svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Jag vill påstå att den som inte har uppfattat förändringen i säkerhetsläget vid det här laget har gjort ett aktivt val att inte ta del (eller bry sig). Generellt har vi nu en ganska bra bild över en dålig utveckling. Därmed både kan och bör vi lämna probleminventeringsstadiet där svårigheter beskrivs och gå över till hur vi på ett mycket praktiskt plan ska möta dem.

Två saker talar emot en sådan förflyttning i debatten:

Underliggande alla de faktorer och faktum Wolodarski beskriver flyter ett mentalt tillstånd i Sverige, hos allmänhet och politiska beslutsfattare, som fungerar som skyddande fetvadd mot att det elände som beskrivs leder till ytterligare praktiska åtgärder. Tillståndet är en skyddsmekanism som handlar om uppfattningen att det ändå inte kan hända, i vid bemärkelse. Inte här och inte oss. Rationaliteten kommer segra, priset blir helt enkelt för högt, lyder denna grundton i medvetandet. I grunden är det något positivt, vårt fredstillstånd har blivit genetiskt, men det är rent farligt i en flytande gråzon där politiska beslut måste tas i en anda av preemtive strike (jag syftar på hela den samlade krisberedskapen).

Den andra motverkande kraften handlar om reflexerna i svensk offentlighet, hos politik och medier i samverkan. Det hela blir en fråga om partipolitiska positioneringar, vilket t.ex. kan illustreras av Moderaternas reaktion på Löfvens inbjudan till samtal om nationell säkerhetsstrategi – eller i alla fall som de beskrivs. Inför de tal som partiledare och språkrör kommer hålla i Almedalen under veckan, är det ingen vild chansning att påstå att de kommer lägga en del tid på den säkerhetspolitiska utvecklingen och några partier kommer fokusera på svenskt NATO-medlemskap som en följd av det. Det sistnämnda passar fint in i ovan nämnda dramaturgi: För eller emot. Konflikt och position. Och inga jobbiga följdfrågor om budget och finansiering.

Det är naturligtvis både rätt och bra att NATO diskuteras, men det löser inte ett jota nu. Även om en politisk majoritet skulle uppstå rör det sig om år innan säkerhetsgarantierna är på plats. År. Samma sak gäller materiel eller utbildning av de som ska leda Sverige i kris (varesig det gäller trupp eller civila funktioner). Vi ”slåss” med det vi har, så hur ska vi knyta ihop den befintliga förmågan så att den får bäst effekt samtidigt som vi investerar för kunskap, teknik och system som betalar sig efter nästa val(rörelse)? Det vore något för partiledartalen på en ö i det säkerhetspolitiska blickfånget!

Några förslag:

Regeringen bör instruera MSB att de får lämna förslag som inte ryms i befintlig ekonomisk ram, när de ska redovisa sitt regeringsuppdrag om stärkt svensk krisberedskapsförmåga.
Systemet väntar på regeringens planeringsanvisningar för civilt försvar. Det ska systemet inte behöva vänta längre på.
Försvarsplaneringen med Finland bör inledas omedelbart. Om man fortsatt väjer för formellt försvarsförbund får man deklarera att den militära alliansfriheten råder om den politiska ledningen väljer att inte använda planerna, om något inträffar som aktualiserar frågan. Detta bygger på ett starkt förtroende mellan länderna samt säker informationsöverföring.
Den mellanparlamentariska relationen måste stärkas, med hänvisning till ovanstående. En gemensam Försvarsberedning tillsätts med uppdraget att redan till årsskiftet redovisa en svensk-finsk manual för hybridkrig och gråzonsproblematik – inkl. respektive lands lagstiftning kring fred och krig och hur det påverkar hur vi delar in och hanterar händelser.
Krisberedskapsplanering 2.0 inleds inom ramen för det Nordiska samarbetet, med särskilt fokus på politiskt beslutsfattande och koordinering mellan huvudstäderna, civilt försvar och hybridkrigföring.

Parallellt med detta kan vi ägna oss åt diskussion och debatt om NATO, förstärkningar av Totalförsvaret som behövs nu för att ge effekt om flera år samt hur vi ska hantera den fetvaddseffekt som riskerar att förhindra allt ovanstående.

5 maj, 2015

Håll (rätt) gräns!

Sakta steg statsminister Löfvens uttalanden i Sydsvenskan förra veckan mot den nationella scenen och med stigande förvåning – för att inte säga bestörtning – sjunker resonemanget in.

Trots en samfälld borgerlig begäran om att åtminstone utreda ett medlemskap sade regeringen tvärt nej.

– Den frågan är digital. Vi ska vara militärt alliansfria. Vi ska inte gå med i Nato. Då finns det ingen anledning att utreda det.

Varför är det hugget i sten att Sverige inte ska gå med i Nato?

– För att det inte skulle tillföra oss någon säkerhet i närområdet. Det skulle tvärtom skapa mer osäkerhet. Det är bra att Sverige och Finland är alliansfria. Då har du två geografiska ytor fria. Det är inte bra om två militärallianser har direktkontakt, säger Löfven.

När det gäller NATO-utredning är resonemanget fullt logiskt om man står för S linje i frågan och är övertygad om att den inte ska eller bör förändras. Löfven har helt rätt: Om man anser att den fastslagna militära alliansfriheten ska gälla (oavsett allt annat, får man förmoda), varför ska man då utreda saken?

Man kan såklart ha synpunkter på den inställningen. Jag har det. Men ett argument kan jag bjuda nej-sidan på: Om inte S under några förhållanden tänker medverka till att föra Sverige in i NATO, då skulle en utredning ge falska förespeglingar om motsatsen. Dessutom skulle ett förnyat nej efter utredningen tolkas som ett än starkare svenskt avståndstagande till medlemskap. Och ett upplevt uppdaterat nej vore mer skadligt än det nuvarande läget. Vad gäller samarbetspartierna i den försvarspolitiska överenskommelsen, lär de dock skruva sig i plågor med tanke på hur man har försökt beskriva uppgörelsen i den delen. Men det är ändå en annan historia.

Detta resonemang bygger dock på att det nuvarande läget (läs: mer diffusa uppfattningar om den militära alliansfrihetens förtjänster) inte är samma sak som att Sveriges högste politiska ledare signalerar undergiven acceptans för ryska synpunkter på våra säkerhetspolitiska vägval, underliga resonemang om två (?) militärallianser mot varandra och buffertzontänkande. Det är inte bara olyckligt utan direkt skadligt. Statsministerns resonemang kan inte förklaras eller viftas bort, vilket Bo Theutenberg gör upp med här och det är inte heller första gången som en daterad världsbild/mystiska gränsdragningar manifesteras i offentligheten. Vi minns utrikesminister Wallströms ord i januari:

– Menar man att vi blir säkrare om Natos gräns går vid Sveriges gräns gentemot Ryssland?

Läget är ganska förtvivlat. Det verkar som om Löfven och regeringen 1. inte har studerat kartor och NATO:s utveckling de senaste åren och 2. saknar folk som har jobbat med säkerhetspolitik (inom det militära området) det senaste decenniet. Det sistnämnda kan exemplifieras: Urban Ahlin är talman och Oscar Stenström är statssekreterare hos närings- och innovationsministern. Statsministerns och utrikesministerns resonemang står dock i bjärt kontrast till de säkerhetspolitiska delarna i den försvarspolitiska proposition som nu ligger på riksdagens bord. Försvars- och utrikespolitiken måste hänga ihop och budskapen måste inte bara ligga i Sveriges intresse utan vara samstämmiga i centrala delar.

Om det nationella säkerhetsrådet inte hade bestått av ministrar i Löfvens regering, hade det sammankallats på mindre uppseendeväckande grunder än hans funderingar i Sydsvenskan. Det vore en investering att inleda nästa sammanträde med en dragning av Geo SE (Försvarsmaktens stödenhet för kartor och geografisk information). Det är nämligen bra om man ser samma sak när man blickar utanför Sveriges gränser. Därefter bör försvarsminister Hultqvist på Hultqvistskt vis säga som det är. Det vore särskilt bra om denna dragning ägde rum innan nästa kontakt mellan Sverige och Finlands nya regering, där – beroende på resultat i Helsingfors – Sverige en tid framöver eventuellt axlar det institutionella minnet av det finsk-svenska militära samarbetet. Om det skulle föras liknande resonemang där som här, är det svårt att vara optimistisk.

. . . . . . . .

Moderata riksdagsledamöter agerar med en interpellationsdebatt att se fram emot (Karin Enström) och skriftlig fråga (Sofia Arkelsten).

Patrik Oksanen skriver om saken, liksom Sten Tolgfors och Jesper Värn. Först ut att uppmärksamma intervjun med Löfven var Fredrik Johansson, gästbloggare hos SvD (även länkad ovan).

11 juni, 2014

Almedalen 2014 – ett försvars- och säkerhetspolitiskt eldorado

Med några veckor kvar till Almedalen kan konstateras att försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade lär få sitt lystmäte tillgodosett i Visby i juli.

För egen del har jag förmånen att moderera en rad seminarier – de allra flesta på utmärkta Försvarspolitisk arena – där det kommer råda febril aktivitet hela veckan. Seminarierna kommer att webbsändas, om man inte är på plats. Jag har också glädjen att medverka som panelist i två seminarium. Listan nedan omfattar enbart de arrangemang som jag själv är delaktig i (se länkar i slutet för helheten) och den kommer att uppdateras fortlöpande, men för närvarande är följande klart att presentera:

Måndag 30 juni

1145-1230 Ny krigföring i Ryssland?

Under krisen i Ukraina har vi fått se nya former av krigföring. En kombination av psykologiskt- och informationskrig som syftar till att destabilisera samhället och indirekt påverka nationella och internationella politiska funktioner. Med vilken typ av försvar kan vi möta denna typ av krigföring? Medverkar gör Peter Mattsson, forskare, Försvarshögskolan. Johan Norberg, FOI samt en representant för Försvarsmakten (tbc).

Seminariet äger rum på Försvarspolitisk arena och det är Försvarshögskolan som arrangerar.

1330-1415 Därför är staten engagerad i försvarsexportaffärer

Seminariets mål är att redogöra för varför staten är involverad vid export av försvarsmateriel och statens olika roller i exporten. Vilka statliga organ är inblandade? Hur? Vad är nyttan för Sverige? Medverkar gör Christer Ahlström, Generaldirektör, ISP, Ulf Hammarström, Generaldirektör, Försvarsexportmyndigheten, Jan Salestrand, chef för ledningsstaben vid Högkvarteret och Karin Apelman, Generaldirektör, Exportkreditnämnden.

Försvarsexportmyndigheten (FXM) arrangerar och seminariet äger rum i Graylings trädgård, Mellangatan 1.

1530-1615 En samhällsreform utan samhälle? Från expertfråga till gemensamt ansvar

2015 fattar riksdagen beslut om Försvarsmaktens framtid och debatten är intensiv kring den säkerhetspolitiska utvecklingen, NATO, försvarsmateriel och pengar. Kretsen som debatterar dessa frågor är dock nästan uteslutande experter eller försvarspolitiker. Samtidigt engagerar sig Försvarsmakten i den civil-militära samverkan som krävs för ett fungerande frivilligt personalförsörjningssystem och garnisonskommunerna påverkar och påverkas av de spelregler som sätts på nationell nivå. Tydligt är att den frivilliga personalförsörjningen spänner över fler frågor än Försvarsutskottets; bostadsfrågor, sjukvård, utbildning och kombinerade anställningar är några exempel – något som blir extra tydligt i de Försvarsmaktsråd som kanaliserar mycket av samverkan på lokal och regional nivå. Men är det nationella beslutsfattandet riggat för ett gemensamt ansvarstagande? Och om hela samhället behövs för ett fungerande försvar, hur ska man få debatten och besluten att involvera och engagera fler? Detta diskuterar Erik Lagersten, kommunikationsdirektör, Försvarsmakten, Leif Walterum, kommunalråd Skövde (C), Anders Lindberg, ledarskribent, Aftonbladet, Niklas Nordström, kommunalråd Luleå (S), Patrik Kronqvist, ledarskribent, Expressen och Anna-Lena Sörenson, ledamot Försvarsutskottet (S).

Försvarsmaktsråd Skaraborg arrangerar och seminariet äger rum på Försvarspolitisk arena.

1645-1730: Måste försvarsnotan alltid bli dyrare?

Under våren 2014 presenterade partierna flera förslag för att förstärka försvaret. Men är ett vassare och bättre utrustat försvar detsamma som ett dyrare försvar? Och var går smärtgränsen för hur mycket försvaret kan effektivisera utan att förmågan blir lidande? Medverkar gör Lena Erixon, GD, FMV, Peter Sandwall, GD, Försvarsmakten, Tommy Gustafsson-Rask, VD, BAE Systems Hägglunds, Peter Hultqvist, Riksdagsledamot (S) och Annicka Engblom, Riksdagsledamot (M).

Seminariet äger rum på Försvarspolitisk arena och det är Försvarets materielverk (FMV) som arrangerar.

Tisdag 1 juli

1530-1615 Ungdomsförbundens försvarsberedning redovisar sin syn på svensk försvarspolitik

Ungdomsförbunden gick vid årsskiftet samman i en försvarsberedning med namnet ”Försvaret i framtiden”. De har under våren tagit fram sin syn på svensk försvarspolitik och framtida försvarsförmåga utifrån Försvarsberedningens rapport. Vilket perspektiv har ungdomsförbunden? Är åsikterna de samma? Mattias Kristenson, Säkerhetspolitisk talesperson, SSU, Erik Bengtzboe, förbundsordförande, MUF, Sara Skyttedal, förbundsordförande, KDU, Stefan Lindborg, förbundsordförande, Ung Vänster, Linda Nordlund, förbundsordförande, LUF och Hanna Wagenius, förbundsordförande, CUF, medverkar.

Teknik och Säkerhetsforum arrangerar på Försvarspolitisk arena.

1800-1845 Larmklocka i rikets tjänst – tjugo år av militär underrättelse- och säkerhetstjänst

Den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (Must) bildades den 1 juli 1994. Musts uppdrag är att kartlägga yttre hot mot Sverige och Försvarsmakten. Seminariet blir en exposé över Musts första tjugo år och framtidens säkerhetspolitiska utmaningar. Vår del av världen har genomgått en säkerhetspolitisk omstöpning efter det kalla krigets slut. Sverige påverkas idag av skeenden och händelser långt bortom vara gränser. Andra länders intressen påverkas av det som händer i Sverige. Därtill har nya påverkansfaktorer och hot mot Sverige och svenska intressen uppkommit. Teknikutvecklingen förändrar ständigt vår vardag och kraven på öppenhet och transparens ökar i samhället. Försvarsmakten reformeras till ett frivilligt försvar med hög användbarhet och tillgänglighet. Hur klarar en organisation som Must av att anpassa sig till förändringarna i omvärlden och samhället? Under seminariet ges en rad nedslag i hur Must har utvecklats och hur Must tar sig an framtidens utmaningar. Undertecknad genomför en utfrågning i samtalsform med Gunnar Karlson, Chefen för Must. Efter exposén övergår seminariet i ett mingel där samtalet fortsätter.

Seminariet äger rum på Försvarspolitisk arena och det är Försvarsmakten som är arrangör.

Onsdag 2 juli

1145-1230 En försvarsmaterielmarknad för ett hållbart försvar

Sverige är idag i hög grad beroende av en fungerande internationell marknad för försvarsmateriel. Enligt materielförsörjningsstrategin ska internationell samverkan vara huvudalternativet och nyanskaffning första hand ske av på marknaden befintlig, färdigutvecklad och beprövad materiel. Detta innebär att den internationella marknaden hamnar i fokus för svensk försvarsmaterielförsörjning och att både import och export kommer bli allt vanligare begrepp. Givet detta är det viktigt att Sverige är med och påverkar den internationella försvarsmaterielmarknaden. Denna är idag inte lika utvecklad som andra marknader och är både fragmenterad och i allt för hög grad styrd av enskilda nationella intressen. Hur kan Sverige bidra till att en fungerande marknad utformas? Vilka regelverk och krav bör finnas i en kontext när import och likabehandling av leverantörer blir allt viktigare? Hur kan politiken bidra till att skapa sunda marknadsvillkor som i slutänden stärker Sveriges försvarsförmåga? Medverkar gör Lena Erixon, generaldirektör, FMV, Jan Salestrand, chef för ledningsstaben vid Högkvarteret, Robert Limmergård, generalsekreterare, SOFF, Staffan Danielsson, riksdagsledamot (C) och Peter Hultqvist, riksdagsledamot (S).

Teknik och Säkerhetsforum arrangerar seminariet på Försvarspolitisk arena.

1530-1615 Hur möter vi cyberspionaget mot Sverige?

Sverige är ett högteknologiskt land med civil och militär spetsteknologi samt avancerad forskning. Hur skyddar vi oss mot andra länders försök att komma åt information i svenska IT-system? Cheferna för Säpo, Must, FRA och MSB berättar om hoten och hur myndigheterna samverkar för att motverka dem. Medverkande: Dag Hartelius, GD, FRA, Anders Thornberg, GD, Säkerhetspolisen, Gunnar Karlson, Chef, Must och Helena Lindberg, GD, MSB.

FRA arrangerar på Försvarspolitisk arena.

Torsdag 3 juli

1100-1145 Duger det nationella försvaret? En analys av försvarsberedningens rapport

Riksdagen beslutade 2009 om en insatsorganisation som skulle vara klar 2014. Försvarsmakten har anmält att detta mål kan nås först efter 2020 samt att försvarsanslaget årligen behöver förstärkas med 4 miljarder kronor för att så ska ske. Cirka en miljard av dessa medel krävs för att iståndsätta det nya personalförsörjningssystemet med anställda soldater och sjömän. Ett system som för närvarande brottas med ett antal ”barnsjukdomar”. Resterande tre miljarder krävs för att täcka vissa materielbrister i organisationen och för att omsätta föråldrad materiel. 2009 års beslut var i huvudsak inriktat på att skapa en insatsorganisation med expeditionär förmåga. Sedan dess har fokus riktats mot det nationella försvaret, vilket denna expeditionära organisation har begränsad förmåga att svara upp mot. Bland annat gäller det försvaret av Gotland. 2015 kommer riksdagen att fatta nästa långsiktiga försvarsbeslut. Jag medverkar i en panel, så som ledamot i KKrVA, tillsammans med Cecilia Widegren, Riksdagsledamot (M), Allan Widman, Riksdagsledamot (FP), Peter Hultqvist, Riksdagsledamot (S) och Karlis Neretnieks, KKrVA.

Stefan Ring från Allmänna Försvarsföreningen modererar och det är Försvarsforum som arrangerar (Försvarsforum är ett gemensamt projekt mellan KKrVA, AFF och Försvarsutbildarna. Syftet är att diskutera och informera om försvarsfrågor inför försvarsbeslut 2015).

1400-1500 Sverige och världen i kris! Vad händer med energin vid kris?

Energisäkerhet i ett svenskt och globalt perspektiv. Vad händer med energin vid kris och vem får förtur? Ett seminarium om energiflöden, energitrygghet och energiförsörjning. Vilka system för trygg energiförsörjning finns? Vad behöver vi tänka på vid övergången till förnybart för energisäkerheten? Jag medverkar i en paneldiskussion tillsammans med Erik Brandsmaa, Generaldirektör, Energimyndigheten, Ulf Svahn, VD, SPBI och Helena Lindberg, Generaldirektör, MSB.

Niklas Ekdal modererar och Svenska Petroelum & Biodrivmedel Instututet (SPBI) arrangerar. Seminariet äger rum i Spegelsalen på Clarion Hotel Wisby, Strandgatan 6.

1530-1615 Först in, bäst ut – Sveriges största ungdomsarbetsgivare?

Försvarsmaktens nya personalförsörjning – en samhällsreform för ungdomars insteg på arbetsmarknaden. Hur man kan få till en vinn-vinn-situation, dvs. ett insteg på arbetsmarknaden för ungdomar och en bra erfarenhet i CV:t – samtidigt som arbetsgivare kan få tillgång till bra medarbetare? Bland annat kommer projektet Jobbsökarna att diskuteras, vilket är ett samarbete med Företagarna för att matcha ungdomars kompetens mot näringslivets behov. Medverkar gör Per-Olof Stålesjö, personaldirektör, Försvarsmakten, Elisabeth Thand Ringqvist, VD Företagarna, Gabriel Wikström, förbundsordförande, SSU, Erik Bengtzboe, förbundsordförande MUF, samt företagare och soldater.

Försvarsmakten arrangerar seminariet på Försvarspolitisk arena.

För att ta del av samtliga arrangemang på Försvarspolitisk arena, se här. Sök bland de tusentals registrerade arrangemangen i Almedalskalendariet, efter ämnen eller personer som intresserar. På Säkerhetspolitiskt sommartorg hålls det en rad seminarium med ett bredare anslag, ta del av dem här.

2 april, 2009

Märklig passivitet i en värld som sjuder av aktivitet

”Director of National Intelligence Dennis C. Blair told Congress yesterday that instability in countries around the world caused by the current global economic crisis, rather than terrorism, is the primary near-term security threat to the United States.”

Så inleds den artikel i Washington Post som i februari rapporterade om den första redovisningen på sex år som inte redovisade terrorismen som det största hotet mot USA. Det är ett viktigt skifte. Runt om i världen sjuder det och kokar av aktivitet. Det produceras tankepapper och rapporter på löpande band om hur den globala ekonomiska krisen påverkar den säkerhetspolitiska utvecklingen.

Det tänks naturligtvis stora tankar inom EU också. Vad får den globala ekonomiska krisen för effekter på EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (CFSP)? Hotas t.ex. den fortsatta utvidgningen när länder vänder sig inåt för att hantera krisen och politisk instabilitet som en följd av den? Eller skapar den nya möjligheter till nya roller och prioriteringar?

Läs en intressant artikel av Daniel Korski här.

I Sverige är det dock märkbart och märkligt tyst om den globala ekonomiska krisens säkerhetspolitiska konsekvenser. Lägg till de nya tongångarna om nedrustning och kärnvapen från Washington och vi har ett antal närmast akuta frågeställningar som måste adresseras:

Hur bedömer vi EU:s fortsatta säkerhetspolitiska utveckling i krisens skugga? Vilka nya möjligheter respektive problem kan vi förutse och hur bör dessa hanteras? Och hur kan de amerikanska nedrustningssignalerna omhändertas av EU?

Sverige tar snart över ordförandeskapet i EU. Det innebär att vi måste ha en rad svar (och en hel del strategier) inom dessa områden. Inte minst inom nedrustningsområdet där Sverige både en tradition att falla tillbaka på och goda möjligheter till intressanta initiativ.

Regeringen skulle kunna ge Försvarsberedningen i uppdrag att göra en säkerhetspolitisk omvärldsbedömning där internationella bedömningar av läget tankas in och behandlas. Till detta hör en bedömning och en sammanställning av möjliga konsekvenser och initiativ inom nedrustningsområdet (här behöver regeringen verkligen hjälp! Det är ett gruvligt eftersatt område under Carl Bildts ledarskap). Lämpligtvis lämnas en delrapport inför det svenska ordförandeskapet. Slutrapporten bör lämnas strax efter valet 2010.

Den nya regeringen kommer, alldeles oavsett vilken färg den har, att behöva en parlamentariskt förankrad färsk analys. Precis som Sverige behöver ett blocköverskridande ansvarstagande när det gäller försvars- och säkerhetspolitiken. Just nu grävs nämligen bara skyttegravarna djupare och djupare. Riksdagen påbörjar snart behandlingen av regeringens försvarspolitiska inriktningsproposition. En Försvarsberedning i arbete skulle kunna bidra till att de värsta partiegoistiska solospelen om inte upphörde så i varje fall dämpades. För allas vårt gemensamma bästa.

PS. För säkerhets skull kanske det är bäst att tillägga att jag inte ser det faktum att partierna har olika uppfattningar i försvars- och säkerhetspolitiska frågor som ett problem. Tvärt om. Det är rentav nödvändigt för en vital debatt och kloka beslut. Det är den fäktning (inte sällan tuppfäktning) som springer ur föreställningar om hur man maximerar nyttan för det egna partiet, alldeles oavsett sakfrågan, som jag vänder mig emot.

31 december, 2008

Kloka medskick inför 2009 – Gott Nytt År!

Förra julen ställde jag ett antal försvarspolitiskt relaterade frågor till mina kollegor i Försvarsberedningen och publicerades svaren på denna blogg.

I år har jag utökat kretsen till en rad försvars- och säkerhetspolitiskt bevandrade personer. Många har tagit sig tid att svara på frågorna, vilket jag är oerhört glad och tacksam för. Jag tycker att svaren är insiktsfulla och viktiga att ha med sig in i 2009.

Med hjälp av dessa kloka människor hoppas jag illustrera nyttan av att lyssna till insiktsfulla råd ur vilket ”läger” de än må komma. Jag vill också förmedla min absoluta övertygelse att Sverige är alldeles för litet, och vi som arbetar med försvars- och säkerhetspolitiska spörsmål är alldeles får få, för att vi inte skall samarbeta. Vi är långtifrån överens om allt. Ibland förstår vi inte ens varandra. Men om man är av den övertygelsen att man lär så länge man lyssnar och vet att man inte alltid har rätt, då kan vi tillsammans göra en insats för ett riktigt Gott Nytt År!

Först ut är Karin Enström (m), ordförande i Försvarsberedningen och ledamot av Försvarsutskottet:

Vad kommer Du speciellt att minnas (som är försvars- och säkerhetspolitiskt relaterat) när Du tittar tillbaka på 2008?

Som ordförande i Försvarsberedningen är det förstås arbetet med vår rapport ”Försvar i användning”.

Kriget i Georgien och presidentvalet i USA är händelser som tillsammans med den ekonomiska och finansiella krisen har haft stor betydelse och fortsatt kommer att påverka oss.

Nämn någon eller några ödesfrågor för Försvarsmakten som borde sättas i fokus under 2009?

Det finns flera, ska jag peka ut ett är det utformning och införande av ett nytt personalförsörjningssystem.

Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2009?

Jag hoppas på minst 1000 personer.

Sverige får snart en ny ÖB. Vilka goda råd skulle Du vilja ge den tillträdande Överbefälhavaren?

Om jag har några råd att ge så gör jag det när vi en sådan.

Den 1 januari får Sverige en ny myndighet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Vad innebär detta för den svenska krisberedskapen, enligt Din uppfattning?

Min förhoppning är att vi med den här konstruktionen kommer att få en bättre och mer sammanhållen krisberedskap.

Hur vill du kortfattat beskriva Sveriges säkerhetspolitiska läge just nu? Eller med andra ord, hur ser hotbilden ut? Är det något som oroar Dig speciellt?

Jag tycker att den bedömning vi gjorde i Försvarsberedningens rapport i juni fortfarande står sig väl. Men med hänvisning till mitt svar på fråga 1, så finns det många osäkerheter – vad kommer den ekonomiska och finansiella krisen att få för konsekvenser, inte minst för Rysslands utveckling?

Efter Karin Enström följer Wiseman, officer och försvarspolitisk bloggare på den mycket läsvärda bloggen Wiseman’s Wisdoms:

Vad kommer Du speciellt att minnas (som är försvars- och säkerhetspolitiskt relaterat) när Du tittar tillbaka på 2008?

Georgienkriget. För mig är det en händelse av det slag där man alltid kommer att minnas var man var och vad man gjorde just då. Vi var nog rätt många som följt utvecklingen i Georgien under längre tid och lagt märke till alla de skärmytslingar som ägt rum mellan georgiska, separatistiska och framförallt ryska styrkor de senaste åren, men det var nog få som trodde att ryssarna skulle ta steget fullt ut, även om georgierna gjorde det först.

Nämn någon eller några ödesfrågor för Försvarsmakten som borde sättas i fokus under 2009?

Hur ska man lyckas skapa en trovärdig försvarsförmåga när Regeringen i sina planeringsanvisningar för Försvarsmakten under perioden fram till 2014 låser försvarsbudgeten till 40 mdr kr i respektive års penningvärde? Det är en ekvation som inte går ihop för mig. Det är inte trovärdigt att ha vara det största landet i Norden, både till yta och folkmängd, men ha det minsta försvaret. Jag skulle också gärna se att man slutgiltigt tog tag i det flum som Försvarsmaktens ekonomi är. Man vecklar in sig i enormt komplicerade beställar- och köparsystem som endast gynnar byråkratins kvarnar. Är det t ex rimligt att Försvarsmakten idag i storlek liknar den danska, men tvingas betala 2,3 mdr kr årligen i lokalkostnader, medan man i Danmark klarar sig på 120 milj DKK?

Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2009?

Ca 1000 st. Jag tror inte budgeten räcker längre än så.

Sverige får snart en ny ÖB. Vilka goda råd skulle Du vilja ge den tillträdande Överbefälhavaren?

Sätt fokus på Försvarsmaktens kärnverksamhet. Det gäller att få personalen, oavsett om det är officerare, soldater eller civilanställda att inse att det bara finns ett mål och det är fartygen till sjöss, stridsvagnarna på rull och flygplan i luften. Försvarsmakten är inte ett dagis för att människor ska hållas sysselsatta. Det är ett landslag som när helst våra makthavare så finner lämpligt ska kunna spela match. Verkställ att det är högt i tak och uppmuntra personalen att kritisera verksamheten och uppmuntra på förbandschefsnivå och strax därunder att tala klarspråk om verksamheten och BÅDE dess fördelar och nackdelar. Tillrättalagda förbandsbesök har vi sett nog av. Det för verksamheten snarast bakåt. I detta ligger också för ÖB att öppet våga kritisera våra politiker om han nu uppfattar något som fel. Ulf Henricsson kan säkert ställa upp som mentor i detta ämne.

Sist, men inte minst: Gör många förbandsbesök (helst oanmälda) och ta gärna med dig regeringen till insatsområdena.

Den 1 januari får Sverige en ny myndighet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Vad innebär detta för den svenska krisberedskapen, enligt Din uppfattning?

Jag är inte rätt person att svara på denna fråga eftersom jag är dåligt insatt i MSB. Jag hoppas verkligen att arbetet med att ta fram MSB har inneburit att man ordentligt tagit till vara erfarenheterna av katastrofer som Estonia, Gudrun, Tsunamin och de stora skogsbränderna.

Det jag fruktar är att instrumenten trots ett bra tänk inte är anpassade till verkligheten. Betydligt färre orter med militär närvaro/närhet bådar inte gott för insatser där samhället snabbt behöver stöd. Ett annat orosmoment är dagens dåliga helikopterkapacitet. Estonia skulle idag bli en värre katastrof än för 15 år sedan.

Hur vill du kortfattat beskriva Sveriges säkerhetspolitiska läge just nu? Eller med andra ord, hur ser hotbilden ut? Är det något som oroar Dig speciellt?

Jag har svårt att se ett direkt hot mot Sverige. Ryssland kommer alltid att vara den faktor som starkast påverkar vår och närområdets säkerhet och utvecklingen där går inte åt rätt håll. Jag anser inte att man tar utvecklingen på allvar, framförallt när det gäller energifrågorna (Barents och gasledningen). Likaså undrar jag, med regeringsförklaringen i bakhuvudet, hur det är tänkt att vi ska kunna stödja våra grannar och framförallt Baltikum, när vi idag inte ens klarar av att försvara oss själva?

Efter Wiseman är det Allan Widmans (fp) tur. Allan är ledamot av Försvarsutskottet och Försvarsberedningen, Sveriges mest aktiva försvarspolitiker, och en av de allra bästa:

Vad kommer Du speciellt att minnas (som är försvars- och säkerhetspolitiskt relaterat) när Du tittar tillbaka på 2008?

Georgienkriget är ju uppenbart. Tror att vi alla på sikt kommer att se detta som en vändpunkt, tyvärr. På ett lite mer nationellt och strikt försvarspolitiskt plan är nog också Genomförandegruppen lite speciell. Försvarsmakten har ju alltid själva styrt över materielplanen. Denna skulle ju politikerna ”ge blanka fan i” (Bo Pellnäs SvD). Men se denna gång gick regeringen in och tog för sig. Ett antal projekt avslutades eller reducerades. Allt blev säkert inte rätt och bra, men därmed knäsattes en princip: Även politiker kan på allvar pröva hur de 17,6 Mdr i materielanslaget används.

Nu väntar vi på en ny Luftförsvarsstudie…

Nämn någon eller några ödesfrågor för Försvarsmakten som borde sättas i fokus under 2009?

Jag tror att säkerhetsfrågorna borde få ett stort utrymme. Vi har för många allvarliga olyckor i Försvarsmakten. Det handlar både om brister i säkerhetskulturen och om otydlighet i organisationen. Märkligt nog synes de allvarligaste olyckorna oftare inträffa här hemma än i Utlandsstyrkan. Helikoptrarnas olycksstatistik är skrämmande. Främsta orsak är den ständigt minskade flygtiden.

Vårt deltagande i Afghanistan är som alltid brännande. Nu tar ÖB ett halvt steg tillbaka ifråga om några CV 90, för att öka kontingentens handlingsfrihet i utsatta situationer. Några helikoptrar (åtminstone inte några svenska och gröna) lär det heller bli under 2009. Vad hände med mottot: Allt för krigsförbanden!?

Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2009?

680 svenska män och kvinnor tippar jag är i tjänst vid Utlandsstyrkan i samband med årsskiftet. Det är något färre än vi hoppats på…

Sverige får snart en ny ÖB. Vilka goda råd skulle Du vilja ge den tillträdande Överbefälhavaren?

En tillträdande ÖB bör prioritera ledarskapet. Han eller hon bör vara en soldat som inspirerar och visar att Försvarsmaktens uppgift är den väpnade striden.

Den 1 januari får Sverige en ny myndighet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Vad innebär detta för den svenska krisberedskapen, enligt Din uppfattning?

Det blir lite färre stuprör, vilket är bra för den svenska krisberedskapen. Just samordningen våra myndigheter emellan har ju varit svagheten.

Hur vill du kortfattat beskriva Sveriges säkerhetspolitiska läge just nu? Eller med andra ord, hur ser hotbilden ut? Är det något som oroar Dig speciellt?

Osäkerheten om framtiden har ökat. Georgienkriget visade att viljan till militär våldsanvändning från rysk sida var stor. Förmågan kanske inte imponerade, men den räcker med råge för att kunna operera mot samtliga OSS-länder. Exemplet Georgien visar också att varken EU eller Nato förmår inta en fast och enad politisk hållning. Inte heller fanns de militära krishanteringsresurserna för att ingripa från dessa organisationers sida. Just nu intalar vi oss att detta kan ryssarna bara göra i Kaukasus, men inte mot länder i det egentliga Europa. Var finns det logiska stödet för denna tvärsäkra slutsats? Vi talade om Kaukasus som ett lackmustest, men tänk om det egentligen var ett lackmustest för den nationalistiska ryska diktaturen?

Det är fortfarande osannolikt att vi inom överskådlig tid ska behöva försvara oss mot ett väpnat angrepp. Men det kan vara tid att behöva vänja sig vid tanken på att denna slutsats kan ändras.

Allan avslutar med att önska Gott Nytt år till alla vänner i försvarsbranschen!

Nu övergår vi till en annan kollega i Försvarsberedningen, Staffan Danielsson ( c) som också driver en blogg som jag rekommenderar:

Vad kommer Du speciellt att minnas (som är försvars- och säkerhetspolitiskt relaterat) när Du tittar tillbaka på 2008?

Rysslands krig med Georgien, och alliansledarnas debattartikel i DN.

Nämn någon eller några ödesfrågor för Försvarsmakten som borde sättas i fokus under 2009?

Ett insatsberett försvar i Sverige och internationellt. Samt värnplikt och rekrytering.

Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2009?

1.149…(Afrika behöver stöd, kanske även Obama..)

Sverige får snart en ny ÖB. Vilka goda råd skulle Du vilja ge den tillträdande Överbefälhavaren?

Profilera Sveriges försvar och dess insatsberedda styrkor. I Sverige, i EU och internationellt.

Den 1 januari får Sverige en ny myndighet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Vad innebär detta för den svenska krisberedskapen, enligt Din uppfattning?

Att den förbättras i sak och organisation.

Hur vill du kortfattat beskriva Sveriges säkerhetspolitiska läge just nu? Eller med andra ord, hur ser hotbilden ut? Är det något som oroar Dig speciellt?

Sveriges säkerhetspolitiska läge är gott. Men vaksamhet erfordras alltid, och det är viktigt med goda vänner inom och utom EU. Följ Rysslands utveckling och förehavanden särskilt noga.

Nästa person är Ulf Henricsson, legendarisk pensionerad Överste av 1.graden och ledamot av krigsvetenskapsakademin:

Vad kommer Du speciellt att minnas (som är försvars- och säkerhetspolitiskt relaterat) när Du tittar tillbaka på 2008?

C Fö agerande. Efter ett hoppingivande tal i Sälen om mer övning och mindre materiel stod han upp i Linköping vid DemoGripen och agerade mest som handelsminister och ville både köpa och sälja flygplan. Däremellan hann han med att säga – ”gärna samarbete i fred men blir det krig kan vi ompröva samarbete”.

Vem tror att någon vill köpa stridsflygplan av det landet (mannen)? Den säkerhetspolitiska debatten i den mån den förkommer präglas mest av hur vi vill se världen – inte hur den är. Debatten grundar sig på en minst 10 år gammal värld. Nu – under ekonomikrisen – borde väl de flesta ha förstått vårt beroende av omvärlden. När vi inte ens kan äta oss mätta eller skruva ihop en bil utan leveranser från resten av världen – hur kan någon då tror att vi kan försvara landet på egen hand – eller tro att omvärlden ställer upp när vi själva inte vill/kan ställa upp för andra.

Nämn någon eller några ödesfrågor för Försvarsmakten som borde sättas i fokus under 2009?

Öva mera –realistiskt! Ge utlandsstyrkan det skydd den kan behöva om det inte går som vi tänkt oss – vilket det sällan gör. När det oväntade händer är det för sent med hjälp hemifrån. Framförallt med det tempo som nu präglar försvarsbyråkratin.

Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2009?

Ca: 800 – lika många som idag. Men jag hoppas att vi kan leva upp bättre till alla vackra ord om solidaritet och människors lika värde. Varför inte bidra med ca 1000 soldater till exvis Kongo. Skulle göra en skillnad och vara det föredöme som vi alltför ofta bara pratar om. Jag hoppas alltså på ca 2000 men tror inte på vår verkliga vilja att göra så mycket. Mycket prat och flaggviftning och ganska lite verkstad.

Sverige får snart en ny ÖB. Vilka goda råd skulle Du vilja ge den tillträdande Överbefälhavaren?

Förts vill jag ge dem som utser honom rådet att utnämna en person med internationell erfarenhet som förbandschef. Det är inte trovärdigt med en chef som inte har personlig erfarenhet av FM huvuduppgift – internationella insatser.

Till ÖB: PRIORITERA huvuduppgiften – skär i byråkratin. Jobba för att huvuduppgiften blir viktigare än arbetstillfällen. Försvarsindustri och glesbyggd skall överleva av egen kraft. Kräv av politikerna att de tar konsekvenserna av sina egna beslut.

Den 1 januari får Sverige en ny myndighet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Vad innebär detta för den svenska krisberedskapen, enligt Din uppfattning?

Beror helt på chefens vilja och mandat och övriga myndigheters samarbetsvilja/brist på .

Hur vill du kortfattat beskriva Sveriges säkerhetspolitiska läge just nu? Eller med andra ord, hur ser hotbilden ut? Är det något som oroar Dig speciellt?

Omgivna av Nato och en hyfsat stark och trovärdig ”alliansfri” granne kan vi själva känna oss trygga just nu. Svårt att se en nation (Ryssland) vars ekonomi till över 50% är beroende av gas och olja för sin ekonomi slå sönder sin viktigaste kund – Västeuropa. Det svåraste som finns är att förutsäga framtiden – det visar dagsläget med all önskvärd tydlighet. Den eviga freden är inte här än och vi bidrar inte till den genom att lita till andras hjälp och resurser. Det som oroar mig mest är vår naiva, inåtvända, hantering av säkerhetspolitiken som urholkar vår trovärdighet i omvärlden – och därmed viljan att hjälpa oss.

Efter Ulf är det Bengt Albons tur. Bengt Albons var tidigare säkerhetspolitisk reporter på DN och ägnar mig nu mest åt internationella relationer genom att vara redaktör för förträffliga och välbehövliga Utrikesbloggen.se:

Vad kommer Du speciellt att minnas (som är försvars- och säkerhetspolitiskt relaterat) när Du tittar tillbaka på 2008?

Insikten hos politiker och militärledning att Sverige inte längre har möjlighet att försvara sitt territorium.

Rysslands angreppskrig mot Georgien gjorde förhoppningsvis att politiker och allmänhet inser att Ryssland åter är ett land med betydande maktambitioner, särskilt regionalt. Angreppet visar att Ryssland utgör ett hot mot sina grannar, inklusive de baltiska länderna. Det är allvarligt också för Sverige. Förhoppningsvis börjar folk inse att Ryssland inte är en demokrati.

I ett vidare säkerhetspolitiskt perspektiv kan vi nu skönja början på en minskande amerikansk dominans i världen.

Valet av Barack Obama till amerikansk president bekräftar att USA:s utrikespolitiska fokus något förändras och att reträtten ur Irak möjligen går fortare. Denna förändring hade kommit oavsett vem som blivit president, vilket bekräftas av att den amerikanska reträtten nu är helt okontroversiell.

Nämn någon eller några ödesfrågor för Försvarsmakten som borde sättas i fokus under 2009?
Skapa reda i ekonomin och därmed också öka trovärdigheten för försvaret hos allmänheten.

Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2009?
800

Sverige får snart en ny ÖB. Vilka goda råd skulle Du vilja ge den tillträdande Överbefälhavaren?
Pass

Den 1 januari får Sverige en ny myndighet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Vad innebär detta för den svenska krisberedskapen, enligt Din uppfattning?
Pass

Hur vill du kortfattat beskriva Sveriges säkerhetspolitiska läge just nu? Eller med andra ord, hur ser hotbilden ut? Är det något som oroar Dig speciellt?

År 2002 sade statsminister Göran Persson att Sveriges säkerhetspolitiska läge är bättre än någonsin. Den bedömningen står sig.

Sverige är inte utsatt för något militärt hot nu eller inom överskådlig framtid. Det främsta hotet mot vår välfärd är den internationella ekonomiska krisen.

Rysslands maktambitioner och USA:s minskande inflytande är orosmoln.

Efter Bengt Albons går vi till Svenska FN-förbundet och dess handläggare för fredsfrågor, Jens Petersson:

Vad kommer Du speciellt att minnas (som är försvars- och säkerhetspolitiskt relaterat) när Du tittar tillbaka på 2008?

Jag skulle vilja nämna konflikter som Darfur och Israel/Palestina och världssamfundets oförmåga att hantera dessa. Men eftersom frågan är avgränsad till vad jag tror att jag på sikt speciellt kommer att minnas från just 2008 så svarar jag kriget i Sydossetien och den förnyade kollapsen i östra Kongo.

Nämn någon eller några ödesfrågor för Försvarsmakten som borde sättas i fokus under 2009?

Den uttalade ambitionen att öka Försvarsmaktens bidrag till att dämpa konflikter ute i världen måste fullföljas. Jag känner en generell oro för att försvaret av det egna landet åter sätts i det främsta och i särklass största rummet. Samtidigt ökar världssamfundets skyldighet att skydda civila från krig runt om i världen. Ska vi lyckas med det så måste internationella insatser prioriteras mycket högt.

Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2009?

Jag tror 750 (och önskedrömmer om det dubbla).

Sverige får snart en ny ÖB. Vilka goda råd skulle Du vilja ge den tillträdande Överbefälhavaren?

Jag tror att det behövs ett bibehållet eller rentav förstärkt folkligt stöd för försvarsmaktens internationella insatser. En ingrediens för att skapa sådan folkförankring är att hålla en god och öppen dialog med inte minst de civila folkrörelserna.

Den 1 januari får Sverige en ny myndighet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Vad innebär detta för den svenska krisberedskapen, enligt Din uppfattning?

Jag vill passa på den frågan. Erkänner villigt att jag kan för lite i sakfrågan för att ha en begåvad uppfattning.

Hur vill du kortfattat beskriva Sveriges säkerhetspolitiska läge just nu? Eller med andra ord, hur ser hotbilden ut? Är det något som oroar Dig speciellt?

Det som oroar mig är naturligt nog läget i världen som sådant. Flera långvariga och svårlösta konflikter som orsakar ett svårt lidande och stora kostnader. Jag kan inte säga att jag känner mig särskilt oroad för att Sverige skulle drabbas av militärt våld i dagens värld, men lyckas världssamfundet inte hantera dagens konflikter så riskerar vi också att misslyckas med att bygga världen stark nog för framtida generationer.

Peter Rådberg är riksdagsledamot, ledamot av Försvarsutskottet och försvarspolitisk talesman för Miljöpartiet de Gröna. Peter är en utmärkt samarbetspartner, en lagspelare som ofta sätter fingret på de svåraste knutarna:

Vad kommer Du speciellt att minnas (som är försvars- och säkerhetspolitiskt relaterat) när Du tittar tillbaka på 2008?

Det man minns speciellt är naturligtvis kriget mellan Georgien och Ryssland samt försvarsministerns utspel med anledning av kriget.

Försvarsministern sa den 14 augusti, en vecka in i Georgienkriget, att den borgerliga regeringen skulle i höst slå fast försvarets utveckling för åren 2010-2014. Tre veckor senare, den 9 september, långt efter att kriget var slut, ändrade sig försvarsministern och skjuter upp försvarsbeslutet på grund av kriget mellan Ryssland och Georgien samt att kriget kräver en ny säkerhetspolitisk bedömning. Det kan leda till omprövningar av försvarspolitiken.

Nämn någon eller några ödesfrågor för Försvarsmakten som borde sättas i fokus under 2009?

Ödesfråga 1 är att försvarsmakten måste göra omfattande omstruktureringsinsatser både inom förbandsverksamheten och inom materielförsörjningen. Det duger inte att som regeringen nu gjort att göra halt och stoppa denna rationaliseringsprocess. Det kommer leda till att försvarsmaktens ekonomiska problem befästs. Kostnaderna för förbandsverksamheten måste och kan reduceras med cirka 25 procent eller 5 miljarder kronor på sikt.

Ödesfråga 2 är den just nu pågående utredningen av värnpliktssystemet och hur vi i framtiden ska personalförsörja försvaret. Det framstår som helt klart att det nuvarande systemet inte fungerar eftersom allt färre i dag gör militärtjänst och då kan man inte längre hävda att vi har en allmän värnplikt. Därför är det viktigt att vi tar fram ett nytt personalförsörjningssystem inom förbandsverksamheten som är anpassad till verkligheten. Den pågående utredningen om värnpliktssystemet kommer förhoppningsvis fram till att värnplikten blir frivillig och att plikten blir vilande.

Ödesfråga 3 är efter Norges nej till JAS Gripen versionen, E/F att Sverige måste tänka om vad gäller det svenska flygvapnet, dels av kostnadsskäl, hotbild och att inte ens försvarsmakten efterfrågar detta plan. Miljöpartiet säger nej till regeringens planer på att köpa in nästa generations JAS 39 Gripen version E/F. Ett första steg är att vi begränsar antalet JAS-plan från dagens100 till 70.

Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2009?

Min önskan är vi har fler soldater i utlandstjänst nästa år, vilket jag också tror kommer att ske. Just nu tjänstgör nästan 700 personer i utlandstjänst. Riksdagen har redan godkänt en ökning i Afghanistan upp till 500 personer under nästa år. Det betyder en ökning av drygt 100 soldater. Jag tror personligen att regeringen kommer att skicka dit fler soldater till Afghanistan på grund av det försämrade säkerhetsläget i landet. Min gissning blir att vi kommer att ha 850-900 soldater i utlandstjänst nästa år.

Sverige får snart en ny ÖB. Vilka goda råd skulle Du vilja ge den tillträdande Överbefälhavaren?

Det råd jag vill ge till vår nya ÖB är att han (en kvinna är tyvärr en utopi) uppfyller ödesfrågorna genom att lägga förslag på omfattande omstruktureringar inom både förbandsverksamheten och materialförsörjningen utifrån den hotbild som en enig försvarsberedning har skrivit under.

Den 1 januari får Sverige en ny myndighet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Vad innebär detta för den svenska krisberedskapen, enligt Din uppfattning?

Jag ser fram mot den nya myndigheten som jag hoppas kommer att få både politiska och ekonomiska verktyg för att myndigheten ska kunna öka vår beredskap mot framtida hot, som kommer för eller senare.

En av de viktigaste fredsförebyggande åtgärderna Sverige kan engagera sig i är arbetet med att minska klimatförändringarna. Den globala uppvärmningens konsekvenser är en säkerhetspolitisk faktor som kommer att spela en allt viktigare roll och få stora konsekvenser i en nära framtid.

Det är viktigt att myndigheten kommer att får tillräckligt med resurser för att kunna investera för skydd mot naturolyckor med syfte att minska sårbarheten för extrema väderhändelser och långsiktiga klimatförändringar.

Hur vill du kortfattat beskriva Sveriges säkerhetspolitiska läge just nu? Eller med andra ord, hur ser hotbilden ut? Är det något som oroar Dig speciellt?

Jag delar försvarsberedningens bedömning om att Sverige inte kommer att invaderas av någon främmande makt under överskådlig tid. Den hotbild som är betydligt mer skrämmande och som ligger mer i närtid är det växande miljöhotet som kan få förödande konsekvenser, både ur ett säkerhets- och miljöperspektiv om inget görs omgående.

Arktis och Barentsregionens strategiska betydelse ökar, främst till följd av växande efterfrågan på naturtillgångar men även till följd av smältande isar som bland annat skapar nya farleder och som i sin tur påverkar säkerheten i området.

Att möta dessa icke-militära hot kräver i många fall ökade insatser från samhällets sida. Insatser som i många fall kommer att kosta mycket pengar. Men det står för Miljöpartiet helt klart är att det inte är det militära försvaret som ska tackla dessa ickemilitära hot. Det ska andra myndigheter göra. Nödvändigheten att ta sig an dessa hot understryker vikten av att kraftigt effektivisera struktur och reducera kostnaderna för det militära försvaret för att därmed kunna föra över pengar bland annat till att möta de reella hoten mot vårt samhälle samt att investera i förebyggande åtgärder och sårbarhetsreducerande verksamhet, både i Sverige och i omvärlden.

Andra hot som kan komma att växa med tiden är förutom miljöhoten; terrorism, narkotika- och drogrelaterad brottslighet, ekonomisk brottslighet, allvarligare dataintrång och sabotage m.m. Dessa hot ter sig idag betydligt mer konkreta än de traditionella militära hoten från andra stater mot Sverige.

Ytterligare en mångårig kollega från Försvarsberedningen är Håkan Juholt (s). Håkan har varit ordförande i beredningen och är nu biträdande partisekreterare, med särskilt ansvar för partiets organisation hos socialdemokraterna.

Vad kommer Du speciellt att minnas (som är försvars- och säkerhetspolitiskt relaterat) när Du tittar tillbaka på 2008?

Hur försvarsminister Sten Tolgfors tvingades upp på läktaren när de borgerliga partiledarna bestämde att Försvarsmaktens organisation inte fick förändras eller effektiviseras på grund om Georgienkonflikten.

Nämn någon eller några ödesfrågor för Försvarsmakten som borde sättas i fokus under 2009?

Effektivisering av Högkvarteret och en radikal minskning av antalet officerare, vilka ej är rekryterade för uppgiften.

Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2009?
950

Sverige får snart en ny ÖB. Vilka goda råd skulle Du vilja ge den tillträdande Överbefälhavaren?

Släpp tanken på ett tungt nationellt invasionsförsvar och leverera en lättare, rörligare, piggare armé.

Den 1 januari får Sverige en ny myndighet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Vad innebär detta för den svenska krisberedskapen, enligt Din uppfattning?

Äntligen samlar vi analys och beredskap och ansvar för utförande under samma tak. Bra förslag från Försvarsberedningen. Önskar bara att regeringen kunde vakna och ge den nya myndigheten det krisledande ansvaret på myndighetsnivå.

Hur vill du kortfattat beskriva Sveriges säkerhetspolitiska läge just nu? Eller med andra ord, hur ser hotbilden ut? Är det något som oroar Dig speciellt?

Mycket gynnsamt och lugnt läge. Ryssland saknar demokratisk styrka, men drivs som ett olje/gas-företag berorende av goda kundrelationer. Ser ej anledning för att vi i Sverige skall oro oss för ett väpnat militärt angrepp från en annan stat direkt mot Sverige. Men många kan finna orsaker att störa, skada eller förstöra våra högteknologiska system, vilka vi är helt beroende av.

Efter Håkan Juholt övergår vi till Anders Svärd (c), som av regeringen är utsedd att leda den pågående Pliktutredningen. Anders var under många år ledamot i Försvarsberedningen och hyser en både bred och djup kunskap om försvarsfrågor, en kunskap som förenas med en god portion civilkurage.

Vad kommer Du speciellt att minnas (som är försvars- och säkerhetspolitiskt relaterat) när Du tittar tillbaka på 2008?

Att de fyra partiledarna i regeringspartierna tillsammans proklamerade i en debattartikel att nu behövs inga organisatoriska förändringar eftersom Försvarsmaktens ekonomiska problem har lösts genom kraftfulla beslut på materielsidan. Jag tillhör tvivlarna.

Nämn någon eller några ödesfrågor för Försvarsmakten som borde sättas i fokus under 2009?

Frågorna kring vilka förmågor som Försvarsmakten inte längre – inom ramen för aktuell ekonomi – kan behålla måste komma till en lösning. Dessa frågor har bollats mellan regeringen och Försvarsmakten i flera år. Resultatet blir naturligen att det inte går att uppehålla full kapacitet på allt fler områden, vilket är mycket olyckligt.

Inom Norden respektive EU måste finnas många möjligheter till samarbete så att inte alla måste vara ”på topp” inom alla områden.

Försvarsmaktens personalförsörjning måste moderniseras så att all rekrytering bygger på frivillighet. Därmed blir det med stor sannolikhet lättare att få fler kvinnor till försvarsmaktens olika befattningar, vilket i sin tur skulle ha en omedelbart kvalitetshöjande effekt på hela Försvarsmakten.

Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2009?

Cirka 1200.

Sverige får snart en ny ÖB. Vilka goda råd skulle Du vilja ge den tillträdande Överbefälhavaren?

– Bli pådrivande i förmågefrågan. (Se ovan)
– Skaffa fristående rådgivare/samtalspartners. ÖB-jobbet är ensamt och alla inom organisationen är alltför beroende av ÖB för att orka vara alldeles ärliga – hur gärna de än vill – med hänsyn till de egna befordringsmöjligheterna.
– Ta inte för givet att materielköp från hyllan alltid kommer att visa sig billigare. Än så länge är det politisk teori snarare än erfarenhetsmässig grund som utgör utgångspunkten. ÖB skall självklart följa fattade politiska beslut, men också noga och kritiskt följa effekter och komma med goda råd inför kommande beslut. Att vara ÖB är ett bland de allra ansvarsfullaste uppdrag någon kan ha i Sverige.

Den 1 januari får Sverige en ny myndighet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Vad innebär detta för den svenska krisberedskapen, enligt Din uppfattning?

Bättre effektivitet genom att planerande och genomförande hamnar under samma ledning. Det som fortfarande saknas är en krisledande funktion som kan träda i funktion då flera myndighetsområden berörs. I dag har såvitt jag förstår regeringen den rollen vilket är mycket olyckligt med hänsyn till den risk för sammanblandning av politik och verkställighet med ty åtföljande svårigheter att reda ut ansvarsförhållande i efterhand.

Hur vill du kortfattat beskriva Sveriges säkerhetspolitiska läge just nu? Eller med andra ord, hur ser hotbilden ut? Är det något som oroar Dig speciellt?

Det säkerhetspolitiska läget är gott. Det största hotet är alltfort – som Försvarsberedningen konstaterade för många år sedan – det moderna samhällets sårbarhet.

Jag delar inte uppfattningen att det som hände i Georgien visade på särskilt mycket nytt. Jag tror inte heller att Ryssland plötsligen kommit att utgöra ett ökat hot mot Sverige och övriga EU-länder. Jag kan inte se ett enda skäl varför Ryssland skulle vilja skaffa sig fiender inom sitt västliga närområde. Det är ju trots allt där de presumtiva kunderna i första hand finns när Ryssland efterhand får ordning på sin produktionsapparat. Viktigt att bygga vidare på samarbetet inom EU också när det gäller säkerhetspolitik, utan att för den skull bilda en militär allians!

Nu är det Lars Ekemans tur. Lars Ekeman är generalsekretare för Folk och Försvar. Han har bråda dagar just nu, inför den årliga Rikskonferens som Folk och Försvar arrangerar i Sälen:

Vad kommer Du speciellt att minnas (som är försvars- och säkerhetspolitiskt relaterat) när Du tittar tillbaka på 2008?

Det korta kriget 080808 i Gerogien och den nya försvarsdebatt som det gav upphov till.

Nämn någon eller några ödesfrågor för Försvarsmakten som borde sättas i fokus under 2009?

Personalförsörjningen och frågan om vilken sorts armé vi ska ha, är utan tvekan den svåraste frågan.

Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2009?

Högst 1000 personer.

Sverige får snart en ny ÖB. Vilka goda råd skulle Du vilja ge den tillträdande Överbefälhavaren?

Skapa bättre relation med media. Var mer offensiv. Våga delta i det offentliga samtalet om försvaret.

Den 1 januari får Sverige en ny myndighet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Vad innebär detta för den svenska krisberedskapen, enligt Din uppfattning?

Krisberedskapen tar ett stort steg framåt. Rätten att kalla till samråd blir ett viktigt medel för att kunna samordna och även leda vid kriser.

Hur vill du kortfattat beskriva Sveriges säkerhetspolitiska läge just nu? Eller med andra ord, hur ser hotbilden ut? Är det något som oroar Dig speciellt?

Vi har nog aldrig haft ett så bra säkerhetspolitiskt läge som det vi har nu. Det som oroar mig är vår oförmåga att förstå betydelsen av postitionsförändringar som påverkar vårt läge. En sådan var Georgien. En annan var IT attacken mot Estland. Ytterligare en är Nato alliansens relativa försvagning och hur det påverkar oss. Hur ska vi agera för att bevar det goda läge som vi har idag?

Sist, men långtifrån minst, vänder vi blickarna mot Svenska Freds och dess eminenta ordförande Anna Ek:

Vad kommer Du speciellt att minnas (som är försvars- och säkerhetspolitiskt relaterat) när Du tittar tillbaka på 2008?

Att över 100 länder, inklusive Sverige, beslutade att förbjuda klustervapen och därmed tog ställning för en säkrare framtid för de civila som annars skulle ha drabbats.

Att Sverige i februari 2008 undertecknade ett avtal om leverans av stridsflygplanet Jas 39 Gripen och radarsystemet Erieye till Thailand – trots det instabila läget i landet, de grova kränkningarna av mänskliga rättigheter och de interna väpnade oroligheterna i södra Thailand. Ett par månader senare fick vi därtill reda på att man även förde förhandlingar med Colombia kring Erieye samtidigt som vi vet att den interna väpnade konflikten i Colombia pågått i mer än 40 år och skapat en av världens värsta humanitära kriser med mer än 3 miljoner internflyktingar.

Konflikten mellan Georgien och Ryssland och hur den väckte liv i gamla försvarskramare med krav på att rusta upp och vrida tillbaka säkerhetspolitiken till förra seklet.

Nämn någon eller några ödesfrågor för Försvarsmakten som borde sättas i fokus under 2009?

Hur miljarderna till Försvarsmakten på bästa sätt kan omfördelas till civila insatser som förebygger och hanterar väpnade konflikter och allvarliga kriser.

Vilket motiv ska vara det styrande bakom Sveriges deltagande i internationella insatser? Ska vi negligera andra människors behov av hjälp bara för att vi inte skulle uppfatta konflikten de lever i som direkt hotande mot Sverige? Självfallet inte! Världens länder har glädjande nog antagit principen om ”Skyldigheten att skydda”, vilken klart och tydligt anger att när en stat inte vill eller kan skydda den egna befolkningen har världssamfundet en gemensam skyldighet att ingripa. Detta kan ibland kräva militära medel, men mycket mer måste också göras på den civila sidan. Detta måste vara den enda och vägledande anledningen till att Sverige deltar i internationella insatser.

Relationen till Nato behöver också diskuteras betydligt mer än vad den görs idag. Vi har idag t ex fler soldater under Nato-flagg i internationella insatser än vad vi har under FN-flagg. Att vi i vissa situationer väljer att samarbeta med Nato måste inte innebära att vi gör det överallt och alltid. Tyvärr verkar det bli mer och mer av samarbete och fokus på Nato istället för andra internationella organisationer, som FN eller OSSE.

En annan ödesfråga kommer också vara framtiden för Jas-projektet. Detta eftersom det kommer visa på regeringens inställning till svensk utveckling av vapensystem där huvudmålet är export.

Och inte minst: att komma ifrån slöseriet med statliga stödköp av inhemsk krigsmateriel och en statligt subventionerad krigsmaterielindustri som oftare grundar sig på regionalpolitiska hänsynstaganden än säkerhetspolitiska analyser.

Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2009?

Ungefär som nu, mellan 700 och 800 personer. En försvinnande liten del under FN-ledning och resten under Nato-ledning. Dvs alldeles för många på fel ställe och i förhållande till de poliser, jurister, ingenjörer, läkare och andra som Sverige borde bidra med i internationella insatser.

Sverige får snart en ny ÖB. Vilka goda råd skulle Du vilja ge den tillträdande Överbefälhavaren?

Att läsa ESV:s rapport om intern styrning och kontroll från maj 2008 mycket noga. Och att omfördela de resurser som idag slösas på militär rustning till insatser som kan förebygga krig och konflikter.

Den 1 januari får Sverige en ny myndighet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Vad innebär detta för den svenska krisberedskapen, enligt Din uppfattning?

Det bör innebära att icke-militär säkerhet och beredskap mot civila hot får ökat fokus och mer resurser genom att ett mer samlat grepp blir möjligt.

Hur vill du kortfattat beskriva Sveriges säkerhetspolitiska läge just nu? Eller med andra ord, hur ser hotbilden ut? Är det något som oroar Dig speciellt?

Det finns inget militärt hot mot Sverige. De stora hoten som vi står inför, och som i hög grad är globala, kan inte lösas med militära medel. Exempelvis klimatförändringarna och en historia av snedfördelade resurser globalt utgör stora hot med följder som kan riskera att leda till väpnade konflikter i fall vi inte redan nu arbetar för alternativa sätt att hantera situationen, använder t.ex. diplomati, förhandling och utvecklingsfrämjande insatser som en väg runt upprustning.

Särskilt oroande är att Sverige verkar ha naglat fast sin position på tio i topp-listan över världens största vapenexportörer. Därmed bidrar vi till att skapa hotbilder för andra, men kanske i slutändan även för oss själva.

Jag hoppas att alla läsare finner svaren lika intressanta som jag gör. Stort tack, återigen, till er som delade med er av synpunkter och insikter!

Låt mig till sist säga något om det faktum att det endast är två kvinnor (om än två av de allra viktigaste) med i denna enkät.

Jag frågade många fler, som tyvärr inte hade tid eller möjlighet att delta. Men resultatet speglar ändå det faktum att det fortfarande är alldeles för få kvinnor som är engagerade i försvars- och säkerhetspolitiken. En av mina egna förhoppningar inför 2009 är att det skall kliva fram fler kvinnor som får genomslag i dessa frågor.

8 december, 2008

Mycket större än Georgien

”Försvarsberedningens uppgift är främst att fortlöpande följa den säkerhetspolitiska utvecklingen i omvärlden och därvid såväl bedöma hot och risker som det internationella säkerhets- och försvarssamarbetets utveckling.” Så står det om Försvarsberedningen på regeringens hemsida.

Det där med ”fortlöpande följa” är ju en sanning med modifikation. I alla fall i praktiken. Det är försvarsministern som beslutar om utifall att och i så fall med vad beredningen skall arbeta, genom de uppdrag som ges.

Jag har under de senaste veckorna försökt få fatt i en obehagskänsla så stor att den har varit svår att formulera. Jag är mer och mer övertygad om att vi går in i en situation som man måste tillbaka till 1929 för att hitta några som helst referenser till.

Om jag säger såhär, Georgienkonflikten kan med all sannolikhet sägas vara en parentes i jämförelse med hur den rådande situationen kan påverka det säkerhetspolitiska läget, i vid mening.

Det räcker med en snabb scanning av internationell affärspress för att konstatera att stora jättar i industri och näringsliv inte bara saktar ner och varslar, de stänger igen. Bara stoppar all produktion veckovis, och de kanske inte öppnar den igen. Det verkar som om vi i en nära framtid går från en situation med varsel till globala massuppsägningar av en omfattning vi inte sett maken till.

Till er alla gröna därute som i och med detta tror att jag ser fortsatt och helst ökad produktion och tillväxt som lösningen på alla problem, till er vill jag säga att det inte är alls det jag menar. Jag talar om de säkerhetspolitiska effekter det får, alldeles oavsett vad man anser är orsaken till krisen, hur man bör lösa den och vad som är receptet för en fredlig värld, ok?

Hur påverkar krisen makt och inflytande för de stora länderna? USA:s förlorade dominans respektive den tillträdande administrationens nya giv? Social oro och spänningar som en följd av massuppsägningar? Uppköp av industrier och nytt inflytande över viktiga marknader? En ökad press inom regionala samarbeten med regeringar som tenderar att fokusera på inrikespolitiken och egna kortsiktiga intressen? EU:s förmåga att hantera trycket (i synnerhet i ett svenskt ordförandeskapsperspektiv inför 2009)? Effekten för de allra fattigaste, när det gäller tillgång till mat och internationellt bistånd, samt en ökad protektionism som en följd av krisen? Miljö- och klimatfrågorna i den ekonomiska krisens kölvatten? Ryssland efter oljeprisets fall.

Ja detta är ju bara en bråkdel av frågeställningar som behöver spaltas upp och analyseras. Som sagt, Georgienkonflikten startade upp ett analysarbete inom regeringskansliet och fick tjäna som förklaring till att Försvarsmaktens planeringsanvisningar fördröjdes och att den kommande försvarspolitiska inriktningspropositionen blev uppskjuten till våren. Men den accelererande globala ekonomiska krisen, den föranleder (i alla fall inte vad man kan se) någon som helst aktivitet i Försvarsdepartementet.

Den finanskris, som nu har övergått till något helt annat, måste analyseras ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv.

Sten Tolgfors måste agera nu genom att sätta Försvarsberedningen på fötter för att göra en säkerhetspolitisk omvärldsbedömning. Resultatet bör vara klart hösten 2010, efter valet med andra ord, så att en ny regering av vilken kulör som helst har en rimlig chans att utforma sina försvarspolitiska bedömningar utifrån en aktuell analys av läget, där det globala ekonomiska och maktpolitiska läget ingår.

Det kan dessutom vara klokt att göra en kort och aktuell situationsbedömning av den rådande krisen, som är förankrad med riksdagens partier, inför det svenska ordförandeskapet. Det kan utgöra en delrapport och lämnas under senvåren 2009. Jag utgår att ett sådant arbete redan görs inom regeringskansliet (allt annat vore mycket förvånande), men det finns goda skäl att ta in det till en bedömning inom beredningens ram och därmed ge den en parlamentarisk legitimitet.

Och om Sten Tolgfors inte vill göra en ny säkerhetspolitisk analys, så måste han i varje fall förklara varför man inte bör göra det!

För visst är vi mogna nu, att se en global ekonomisk kris som en potentiell säkerhetspolitisk ommöblerare och motor? I själva verket vore det ansvarslöst att inte bedöma läget även genom säkerhets- och försvarspolitiska glasögon.

19 maj, 2008

Bildt om "säkerhetspolitisk träta"

Apropå tidigare inlägg om den påstådda klyftan mellan Försvarsmaktens analys av den säkerhetspolitiska situationen och Försvarsberedningens dito, noterar jag att utrikesminister Bildt inte heller kan läsa sig till några större avvikelser (i Ekot):

”– Jag har svårt att se skillnaderna. Det måste jag säga efter att ha läst de olika dokumenten. Jag ska penetrera dem något mera, men när jag läser dem har jag svårt att se några avgörande skillnader, säger utrikesminister Carl Bildt.

Du tycker inte att det finns någon anledning att fästa sig vid skillnadermna mellan ÖB och försvarsledningen?

– Jag har svårt att se den över huvud taget.

Är det inte konstigt om Tolgfors tycker att det är anmärkningsvärt?

– Jag ska inte recensera enstaka uttalanden, eftersom jag inte varit hemma i landet när diskusionen hörts. Jag har läst försvarsberedningen och jag har läst det underlag som ÖB har levererat till regeringen i olika sammanhang. Jag följer relativt nära den säkerhetspolitiska utvecklingen i omvärlden, säger Carl Bildt.”