Category: försvarspolitik

Inför Rikskonferensen 2017

På söndag bryter den 71:e upplagan av Folk och Försvars Rikskonferens ut. 2017 års konferens äger rum på Sälens Högfjällshotell den 8-10 januari, då en lång rad personer passerar revy på scenen under moderator Pernilla Ströms alltid lika stabila ledning. Landets försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade – liksom de i omvärlden som har att utröna svensk linje – är redo att förvandla sig till Rikskonferensologer med ordvågen redo för att vikta årets budskap med förra årets ordval och bedöma temperatur mellan myndigheter och andra företrädare.

Det som sägs i Sälen utgör en referenspunkt för årets debatt och förändringar i budskap eller ambitioner mäts utifrån linjetalen. Men lika viktigt är det som inte sägs i Sälen. En del av förberedelsearbetet i tyckarleden går nämligen ut på att utställa förhoppningar om vad olika personer ska lansera på fjället, så att man sedan kan återkomma i besvikelse eller triumf. Det är bra. Det skärper sinnena på samtliga inblandade.

Syftet med detta inlägg är att gå igenom konferensprogrammet. Det är ingen fullständig genomgång, jag lyfter fram några punkter särskilt och relaterar annat till tidigare äventyr i olika sakfrågor.

Söndag 8 januari

Strax innan klockan 12:30 tar lite resmöra konferensdeltagare plats för att se Göran Arrius, ordförande Folk och Försvar och avgående generalsekreterare Lena Bartholdson inleda konferensen. Klockan 12:35 kliver statsminister Stefan Löfven på under rubriken Gemensam säkerhet i en ny tid. Detta är något av ett socialdemokratiskt favoritmantra. Under 2015 års konferens nämnde till exempel utrikesminister Margot Wallström det som tema för en kommande rundresa i Sverige. Det ska bli intressant att höra hur årets tal skiljer sig från det statsministern höll år 2014, då som oppositionsledare. Än intressantare är om han, som förväntat, presenterar den efterlängtade nationella säkerhetsstrategin! Vid fjolårets konferens talade nämligen Hans Dahlgren, statssekreterare för utrikes- och EU-frågor hos statsministern, om vad den kommande strategin bör innehålla och det är inte en dag för tidigt att den materialiserar sig.

Efter statsministern och återhämtningspaus följer ett EU-pass där EU-kommissionär Cecilia Malmström sätter perspektiven med en analys av EU:s geopolitiska ambitioner och utmaningar. Efter ett block om EU som ekonomisk aktör har EU- och handelsminister Ann Linde (kl. 15:20) fått en intressant frågeställning att besvara, nämligen har EU en framtid? Och det får vi verkligen hoppas då nästa rubrik lyder EU som säkerhetspolitisk aktör, vilket Björn Fägersten, programchef Utrikespolitiska institutet och konteramiral Jonas Haggren, chef ledningsstabens inriktningsavdelning, tar sig an tillsammans med den första internationella gästen: Peter Stenlund, statssekreterare vid det finska utrikesministeriet. Fägersten och Haggren är alltid intressanta, liksom helt säkert Stenlund (som jag dock inte har lika god kännedom om) och passet rekommenderas. Efter trions framträdande ger SSU och LUF:s förbundsordföranden sina perspektiv.

Klockan 17:00 bänkar sig alla intresserade av rysk militär förmåga för att få sina farhågor besannade genom FOI:s forskningsledare Gudrun Persson och Fredrik Westerlund. FOI:s senaste tioårsbedömningRussian Military Capability in a Ten-Year Perspective 2016, rekommenderas inför dragningen. Uppfordrande läsning. Efteråt kommenterar Karin Enström (M), vice ordf. utrikesutskottet och Åsa Lindestam (S), vice ordf. försvarsutskottet.

Under det sista passet under söndagen (kl. 17:40) lyfter vi blicken in i framtiden kring trender och säkerhet genom generallöjtnant Dennis Gyllensporre, chef ledningsstaben, Försvarsmakten, Dr. HC Hagman, ämnesråd utrikesdepartementet och Frida Wallnor, ledarskribent på DI. De som intresserar sig för hur tänket ser ut inom UD och Försvarsmakten ska lyssna noga till Gyllensporre och Hagman. Eller snarare såhär: De båda tänker både djupt och brett och bjuder förhoppningsvis på det innan konferensdeltagarna byter ut tröja mot middagsklädsel då dagens program är slut.

Måndag 9 januari

Måndagen handlar i stort om militärt och civilt försvar och totalförsvarsförmåga. Först på scen klockan 12:30 är försvarsminister Peter Hultqvist (S), som talar under rubriken Sveriges totalförsvarsförmåga: stabilitet och långsiktighet. Bedömt följer försvarsministern upp sitt tal i fjol, med budskap om att det som är beslutat av riksdagen måste levereras och betoning på att det är en helhet där vår militära operativa förmåga ska öka. Förhoppningsvis blir det ett riktigt totalförsvarsgrepp över leveransen och några nyheter är rimliga i rådande läge.

Försvarsministern har en balansgång att gå, inför allt mer intensiva krav från Alliansen på att bland annat (M) kalla in Försvarsberedningen (helst igår) och utarbeta färdplan till NATO-medlemskap (senast imorgon), tilldela betydligt mer pengar (L och nu senast C), samt vidta herrejössesmånga olika åtgärder (KD). Detta samtidigt som försvarsöverenskommelsen och försvarsinriktningsbeslutet (S, M, C, KD, MP) fortsatt ska manövreras framåt och regeringssamarbetet (S, MP) bestå – i vilket bland annat ingår att lotsa förslag genom riksdagen och ett försvarsutskott lett av Allan Widman (L) – som bekant står utanför försvarssamarbetet. Senast i budgetbetänkandet avstyrkte FöU regeringens förslag om bemyndigande för att under 2017–2020 besluta om upplåtelse och överlåtelse av materiel och prognosen är att det blir tilltagande krångligt i relationen mellan regeringen och riksdagen i takt med att internt och extern press sätts på partierna. Frågan är vad det innebär för berörda myndigheter, vars planering även i dessa tidevarv bygger på viss förutsägbarhet och helt säkert också önskemål om att politikens fäbless för detaljstyrning – inte minst inom materielområdet – hålls på bekvämlighetsavstånd.

Efter försvarsministerns tal är det dags för paneldebatt mellan partiernas försvarspolitiska talespersoner. Inför denna övning kan det möjligen vara av intresse hur partiernas förslag till 2017-års budget ser ut för utgiftsområdet ser ut jämfört med regeringen:

föu budget.jpg

År 2016 stod den relativt nytillträdde ÖB, Micael Bydén, inför åhörarna i Sälen för första gången. Om jag får säga det själv tror jag att min inledande bedömning består: Det är rätt man för ett omöjligt uppdrag. I ÖB:s uppdrag ingår nämligen att på en och samma gång ge en korrekt lägesbeskrivning av Försvarsmaktens verksamhet och hur resurstilldelningen ser ut jämfört med uppdraget, och att samtidigt skapa gålust och motverka vanmakt över det glapp som förvandlar Marianergraven till en hudspricka i jämförelse (ok, det var en lätt överdrift). Resursbehoven – det vill säga vad som krävs för att förverkliga det militära försvar som är beslutat nu och om man prolongerar det in i nästa försvarsinriktningsperiod – börjar bli allmänt vedertagna. Stridskraftscheferna har varit tydliga med att det är underskott som fördelas och möjligen kommer ÖB bana väg för det budgetunderlag som myndigheten lämnar under våren, inför 2018. Helt säkert lyfts omvärldsutvecklingen upp, liksom leverans av effekt under det gångna året, behov av totalförsvarsutveckling och det samarbete som genomförs med MSB om gemensam grundsyn, liksom det pågående arbetet med perspektivstudien.

ÖB är en del av det psykologiska försvaret och en dimension som inte alltid påtalas i den nationella debatten är ÖB:s roll som ”signalist” gentemot omvärlden – inklusive eventuella antagonister. Klockan 14:05 får vi ta del av denna finkalibrerade balansakt.

Klockan 14:40 har jag förmånen att diskutera hur vi når ökad operativ förmåga? tillsammans med Lars Fresker, ordförande Officersförbundet, C LEDS Dennis Gyllensporre, Christina Malm, generaldirektör Totalförsvarets rekryteringsmyndighet och Peter Nordlund, överingenjör på FOI. Jag är väldigt glad över att ha ett så intressant område att ta tag i och ser fram emot att höra mina meddebattörers synpunkter. Utmanande är bland annat att anta både närtids- och långtidsperspektiv, bland annat eftersom det vi gör nu – eller inte gör, ickebeslut är också ett beslut – så påtagligt avgör framtida operativ förmåga.

På detta pass följer sedan rubriken Försvarets behov och förutsättningar, vilket försvarsminister Hultqvist ska ta sig an tillsammans med Jan Björklund (L). Det kommer säkerligen bli en spänstig diskussion – ingen av dem behöver ta några speciella hänsyn till överenskommelser dem emellan och de har båda nuvarande och potentiellt kommande samarbeten med partier som möjligen inte är lika entusiastiska inför deras respektive linje.

Inrikesminister Anders Ygeman (S) är näste man för rakning. Klockan 16:15 inleder han ett block om civilt försvar som många ser fram emot (möjligen med skräckblandad förtjusning med tanke på omfattnings- och moderniseringsbehov jämfört med senast det begav sig). MSB:s GD, Helena Lindberg, talar sedan under rubriken Civilt försvar: gråzoner, beredskap och medel innan representanter för viktiga aktörer i det civila försvaret intar scenen. Lindberg har en liknande balansgång att gå som ÖB. MSB efterfrågade mer resurser inför årets budget, bland annat för att höja ambitionerna vad gäller att möta informationspåverkan, men fick inte det.

ÖB och GD MSB rundar sedan av blocket gemensamt och vi är många som kommer spetsa öronen inför möjligheten att få veta lite mer om nästa rapport i det samarbete myndigheterna genomför på temat.

Helena Lindberg har en intensiv dag. 17:50 är det dags för nästa framträdande då hon levererar 2016-års resultat av den alltid lika intressanta mätningen av den svenska allmänhetens uppfattningar i frågor avseende samhällsskydd, beredskap samt försvars- och säkerhetspolitik: Opinioner. Undersökningen har varit igång sedan 1950-talet, vilket gör det till en skattkammare för studier i medborgarnas inställning i en rad försvars- och säkerhetspolitiska spörsmål. MSB har ansvarat för undersökningen sedan 2009.

2016 års upplaga kan man ta del av här. Där finner man bland annat att svenskarnas framtidstro minskar jämfört med tidigare och att befolkningens oro för vad som händer i omvärlden ökar. Andelen som tyckte det är mycket eller ganska troligt att det inom fem år ska inträffa en terroristattack ökade med 20 procentenheter, från 37 procent 2014 till 57 procent 2015 (trots att mätningen genomfördes före terrorattackerna i Paris i november 2015). Drygt 60 procent ansåg ”absolut” att vi bör ha ett militärt försvar och nästan 60 procent av befolkningen ansåg 2015 att statsutgifterna för Sveriges militära försvar bör ökas (en fördubbling sedan 2012). Andelen som är för att Sverige snarast eller på sikt bör ansöka om medlemskap i NATO uppmättes till 49 procent, vilket är drygt 15 procentenheter större än den andel som anser att Sverige även fortsatt bör stå utanför. Detta är bara några exempel på vad som mäts och det känns inte så vanskligt att hävda att somliga tendenser har stärkts ytterligare under 2016. Vidare ser jag för egen del alltid mycket fram emot att ta del av underlaget från grannländernas motsvarigheter, som utgör en del av rapporten, t.ex. vad gäller försvarsvilja. Efter redovisningen ger språkrör och förbundsordföranden från Grön ungdom, KDU och MUF sina perspektiv.

Det är mycket som ska hinnas med på några få dagar och ett sätt att lösa det är att det inte är något slappande efter middagen utan fortsatt konferensprogram. Det som övervinner eventuell paltkoma efter måndagens middag är temat Rädslans psykologi och behovet av tillit, med inledning av  Lars Trägårdh, professor i historia och civilsamhälleskunskap, Antje Jackelén, ärkebiskop, Anders Thornberg, GD Säkerhetspolisen och Misse Wester, gästprofessor vid Lunds universitet.

Tisdag 10 januari

Den sista konferensdagen inleds starkt av Janis Sarts, director of STRATCOM, klockan 12:30 med Information operations – nothing new but different. Högaktuellt och förutsägbart intressant, liksom uppföljningen Läget idag och nödvändiga åtgärder, med chefen för MUST, Gunnar KarlsonPatrik Oksanen, politisk redaktör MittMedia, Mikael Tofvesson, enhetschef MSB och Anders Lindberg, tf chef ledarredaktionen på Aftonbladet.

Nästa tema är FN och det faktum att Sverige nu befinner sig i säkerhetsrådet. Kl. 14:15, blir det direktsändning från FN-skrapan i NYC med FN-ambassadör Olof Skoog framför kameran. Hans framträdande följs upp av Anna Karin Eneström, utrikesråd vid UD, som ska tala om de svenska prioriteringarna innan det blir en diskussion mellan henne, Emma Nilenfors, enhetschef Sida, Aleksander Gabelic, ordförande Svenska FN-förbundet och Robert Egnell, institutionschef Försvarshögskolan. Avrundar FN-temat gör sedan Magdalena Tham Lindell, projektledare Folke Bernadotteakademin, Ann-Marie Orler, Polismästare och viceamiral Jan Thörnqvist, insatschef Försvarsmakten, under rubriken Att implementera en FN-resolution.

2017 års Rikskonferens avslutas med ett block om trygghet. GD Brå, Erik Wennerström, redovisar den årliga nationella trygghetsundersökningen kl. 16:30. Mycket intressant även detta och inte utan laddning, vilket av allt att döma kommer märkas både när Dan Eliasson, rikspolischef och Anders Thornberg, GD Säkerhetspolisen, ger sina respektive bilder av tillståndet och (inte minst) när en panel bestående av Anna Dahlberg, politisk redaktör Expressen,Sara Clevensjö Lind, säkerhetschef Stockholms stad, Hanna Cederin, förbundsordförande Ung Vänster och Magnus Ek, förbundsordförande CUF diskuterar Åtgärder för ett tryggare samhälle innan klockan slår 18:00 och det är slut både för dagen och på scenen.

Hela programmet som pdf finns här. Rikskonferensen webbsänds på Folk och Försvars hemsida (där den även finns att ta del av i efterhand) samt sänds av SVT i SVT Forum. För twittrare gäller #fofrk

En studie i allvarsamma behov

Redan den 2 december utbröt julafton i Försvarssverige! Försvarsmakten har nämligen publicerat den första delen i perspektivstudien 2016-2018. I rapporten sammanfattas Försvarsmaktens omvärldsanalys fram till 2035 och inkluderar till delar genomförd militärstrategisk analys. Nästa delrapport kommer omfatta förslag till försvarskoncept och kostnadsberäknade försvarsmaktsstrukturer. Rapporterna utgör ett av flera underlag till regeringen inför kommande försvarsinriktningsbeslut, det vill säga det som ska gälla perioden 2021-2025, men utgör även underlag mer i närtid för Försvarsmaktens strategiska inriktning, kravställning och planering.

Perspektivstudierna är det arbete Försvarsmakten gör för att analysera militärstrategiska trender, framtida konflikters karaktär och insatsmiljöer 20 år in i framtiden, eller med andra ord hur ÖB ser på omvärlden och framtiden i ett längre perspektiv. Faktum är att PerP:en är det enda instrument ÖB har för att analysera och lyfta blicken bortom nuvarande inriktning.

Studierna är läsvärda av flera skäl. Ett av dem är att de kan röra sig med lite friare ordval just på grund av att de är studier med längre tidsperspektiv och inte omedelbara svar på frågor om dagsläget – vilket mycket lättare kidnappas av intressen för dagen. Rapporterna är därmed inte så tvättade mindre hänsynstagande till vad som för tillfället är laddade formuleringar.

Försvarsintresserade ser alltid fram emot PerP och det är en skatt för tankar framåt, men också för forskning bakåt i tiden när det gäller spårbarhet – eller brist på spårbarhet – mellan Försvarsmaktens framtidsbedömningar och politikens styrning. Det är alltid intressant att lägga föregående rapport bredvid den senaste.

I PerP från 2013 skriver Försvarsmakten att

den militärstrategiska situationen för Sverige förändras bland annat som ett resultat av närområdets växande betydelse och den ökande ryska militära förmågan i området. Medan det militära hotet mot Sverige bedöms vara lågt kvarstår i hög grad hotet från främmande makts underrättelseverksamhet.

Generellt i 2013-rapporten framhålls behovet av kvalitativt fokus (för mindre bevandrade i ”försvarspolitiska” ska man förstå det som att man inom ramen för en begränsad ekonomi hellre väljer kvalitativt fokus än kvantitet). Bland annat sägs att det är av största vikt att Försvarsmakten har ett antal kvalificerade högteknologiska förmågor som gör oss relevanta och attraktiva för samarbeten samt att våra förmågor passar in i ett större sammanhang. Det var också i denna rapport som Försvarsmakten lade fram behovet av att utveckla förmåga till offensiva cyberoperationer, vilket försvarsinriktningsbeslutet 2015 följde upp. Vidare framhölls behov av rymdbaserade förmågor (vilket även är ett tema i den nya rapporten), obemannade system, skydd mot ballistiska robotar och kryssningsrobotar samt att den nationella försvarsförmågan mot kryssningsrobotar bör stärkas. PerP:en 2013 tar även upp att förmågan att kunna bekämpa mål på stora avstånd med hög precision blir allt viktigare och att Försvarsmakten bör överväga att anskaffa en sådan förmåga (det finska köpet av JASSM nämns) samt att förmågan kan utvecklas med mark-, luft eller sjöburna system.

Jag tror de flesta känner igen hur dessa förmågor diskuteras nu tre år senare.

Detta om den förra studien.I den dagsaktuella versionen konstaterar Försvarsmakten att det inte genomförs några större strukturella förändringar i myndigheten utan att dessa har skjutits på framtiden. Behov av långsiktiga behov av större förändringar i förmågor aviseras med utgångspunkt i den framtida operationsmiljön samt Rysslands planerade fortsatta militära förmågeökning och säkerhetspolitiska utveckling.

Förändringar i den operativa miljön gör att Försvarsmakten redan nu, i innevarande försvarsinriktningsperiod, behöver förbereda och planera för den långsiktiga förmågeutveckling. Med de säkerhetspolitiska osäkerheterna som bakgrund behövs en översyn över vilken militär grundförsäkringspremie som krävs för att risktagningen i perioden efter 2025 ska förbli rimlig.

Försvarsmakten pekar på fyra centrala förhållanden som belyser att och varför Försvarsmakten behöver vidareutvecklas:

  • Ryssland planerar att fortsätta öka sin militära förmåga i perioden efter 2020 samtidigt som Försvarsmaktens förmåga nedgår med nuvarande försvarspolitiska och ekonomiska ambitionsnivå (detta pekades på redan 2013, min anm.). Det är en viktig bedömning och korrigerande signal, inte minst med tanke på uppgifter i medier om att de ryska försvarsutgifterna ska minska, och naturligtvis i linje med vad stf chef MUST sade vid Försvarsföretagsdagarna i veckan.
  • Operationsmiljön i Östersjöområdet bedöms i perioden 2025-2035 vara förändrad vad avser ett angrepps syfte, omfattning och karaktär.Försvarsmakten skriver att ett angrepp i första hand sannolikt syftar till att förneka annan part handlingsfrihet. Vidare antas att konfliktens karaktär förändras med rysk teknik- och strategiutveckling, vilken systematiskt riktas mot att utnyttja västvärldens svagheter och innefattar bland annat hybridkrigföring. Teknikutvecklingen medför, menar Försvarsmakten, vapensystem med allt längre räckvidder för fjärrbekämpning och avregling av strategiskt viktiga områden. Utvecklingen inom informationsteknologi, cyber, fjärrstyrda och autonoma system och telekrig tas upp som exempel på andra områden där teknikutvecklingen medför förändringar i den framtida operationsmiljön.
  • Försvarsmakten folkbildar i sin tredje punkt om att Sverige ”oundvikligen” kommer att påverkas om en konflikt i Östersjöområdet uppstår. Jag har en teori om att det finns en svensk ganska grundmurad inbillning om att vi alltid kan välja huruvida vi blir indragna i en militär konflikt eller ej, vilket i sin tur torde vara en underliggande förklaring till mycket märkligheter i svensk försvarspolitik över tid (det fick jag för övrigt tillfälle att nämna i dagens Studio Ett). Försvarsmakten konstaterar att Sveriges geostrategiska läge i grunden har förbättrats genom tidigare utvidgningar av EU och NATO, men att de geostrategiska förhållandena innebär att tillgång till svenskt territorium är en strategisk fördel för såväl Ryssland som NATO och USA. Försvarsmakten fortsätter i samma upplysningsanda med att det utan fördragsfästa säkerhetsgarantier finns en fortsatt osäkerhet om och när stöd kan påräknas.
  • Det ömsesidiga beroendet mellan den militära och civila delen av totalförsvaret har ökat, konstaterar myndigheten. Hybridkrigföring riktar sig mot samhället som helhet och samhällets sårbarhet vid påfrestningar ökar. I ett antal pedagogiska formuleringar beskriver Försvarsmakten vikten av ökad nationell situationsförståelse, en sammanhållen nationell strategisk kommunikation och en förmåga i samhället att snabbt och med god effekt kunna agera i gråzonen mellan fred och krig.

Ett av de viktigaste konstateranden Försvarsmakten gör i rapporten, är följande:

de civila delarna i totalförsvaret behöver utvecklas för att reducera sårbarheter samt skydda kritisk infrastruktur och samhällsviktig verksamhet i syfte att utveckla en nationell tröskeleffekt. Samhällets motståndskraft och Försvarsmaktens uthållighet är i detta sammanhang viktiga faktorer.

Det hade varit mycket intressant och – tror jag – välgörande för utvecklingen av de civila delarna och förståelsen för det ömsesidiga beroendet om MSB fick uppdrag att göra en motsvarande långsiktig perspektivplanering för totalförsvaret. En klok vän har påpekat att ett sådant dokument kan kan befästa missförståndet att MSB är en direkt motsvarighet till Försvarsmakten som ansvarar för hela det civila försvaret, men det borde gå att förklara hur strukturerna ser ut och denna utmaning borde hursomhelst inte omöjliggöra ett sådant arbete.*

Sammanfattningsvis är det tydliga budskap om att  Försvarsmakten är i behov av långsiktigt hållbara beslut om större förstärkning och förändring av Försvarsmaktens förmågor. Försvarsmakten tillägger att det är ”oavsett planeringsläge i innevarande period” och att ”långsiktigt hållbara beslut krävs för att kunna vidareutveckla förmågor för att möta den ryska förmågeutvecklingen och den framtida operationsmiljöns komplexitet.” Detta anger myndigheten som en förutsättning för att Försvarsmakten ska kunna lösa sina uppgifter 2025-2035.

När den förra perspektivstudien kom (2013) skrev jag att

Försvarsmakten gör helt enkelt kaos med halvkvävda försköningar eller tillrättalagda beskrivningar om problem (och utmaningar) och den övergripande slutsatsen är att hela dokumentet är ett rop på hjälp – eller i alla fall ett rop på vägval och definitioner som endast den politiska nivån kan och ska göra.

Möjligen står sig det omdömet. Jag skickade också med en lämplig låt. Den står sig nog den också.

*Tips för totalförsvarsintresserade är dels det privata initiativet Totalförsvarsstudien av Totalförsvarsstiftelsen och dels Försvarsmakten och MSB:s gemensamma grundsyn för totalförsvaret (den första av två redovisningar till regeringen). Se även Folk och Försvars seminarium om civilt försvar.

Långt från normalt

I det senaste numret av Försvarets forum (05/2016) kan man bland annat läsa en intressant intervju med stridskraftscheferna, det vill säga generalmajor Engelbrektson, generalmajor Helgesson och konteramiral Nykvist. Elva månader in i försvarsinriktningsbeslutet framhåller de tre bland annat beslutets inriktning mot den nationella dimensionen, att tillgången på personal är gränssättande och att stridskraftscheferna bör få ett tyngre mandat att utveckla sina krigsförband. Det är dock ett annat ämne i artikeln som plötsligt höjer sig över sidorna. Det är varesig nytt eller okänt, men kontrasten till morgonens scrollande över ändlösa flöden av varningssignaler, dystra profetior och nya lägstanivåer får orden att träffa igen. Arméchefen:

Vi har ju ärvt ett strukturellt underskott och det är inte borta för att vi har fått en ny uppgift (…) vi försöker hitta en prioritering inom en ram som från början är för liten för att lösa alla uppgifter.

Flygvapenchefen fyller på:

Sedan är det ju ingen hemlighet att beräkningen som gjordes i samband med budget- och försvarsbeslutet gav vid handen att vi behövde en resursmängd som var 30 miljarder och inte tio, som var vad vi fick. Då saknas det ju två tredjedelar. Därför handlar det inte bara om att fördela ett tillskott, utan också att fördela ett underskott.

Det nya normaltillståndet är ett begrepp som ibland används för den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet. Det är effektivt, men förrädiskt. När något blir ett normaltillstånd anpassar man sig efter det på så vis att det över tid inte känns akut eller dramatiskt – vilket i sin tur medger en mer avslappnad inställning vad gäller åtgärder. Finansieringen av Försvarsmakten och de inriktningsbeslut som fattas är i ett liknande tillstånd. Om man skulle luftlandsätta sig själv rakt ner i nuvarande läge – utan den tillvänjning som varje försvarsintresserad är marinerad i – och läsa stridskraftschefernas ord, tror jag reaktionen hade blivit ganska stark.

Det är naturligtvis en upprörande sak att säga, men tidigare har obalans mellan uppgift och finansiering ändå fungerat och tillåtits rulla på, då den säkerhetspolitiska utvecklingen inte krävt samma skarpa frågor och svar om reell förmåga. När det gäller totalförsvar har det som bekant inte varit aktuellt alls. När verksamheten och den operativa förmågan nu provtrycks på ett annat sätt och med ett annat allvar, famlar aktörerna efter en linje som fortsatt ryms inom den ram man gemensamt slagit fast. Det gäller inom säkerhetspolitiken (t.ex. NATO-frågan) och det gäller finansiering (åtgärder inom totalförsvar och Försvarsmakten). Om denna ram skulle brytas upp, till exempel genom att inkalla Försvarsberedningen för att modifiera det snart årsgamla inriktningsbeslutet, släpps alla krafter fria. Jag förstår varför detta krav reses, men jag förstår också logiken bakom motståndet. Det bygger på erfarenheterna av att en rad till synes kraftfulla åtgärder radas upp (inte sällan materielsystem på hög detaljnivå) som sedan inte finansieras samtidigt som genomförande och uppföljning av tidigare fattade beslut faller bakåt i prioritetsordning. Därmed fortsätter kräftgången.

Så, vad göra? Till att börja med är det lämpligt att finansiera den operativa effekt som är fastslagen, inklusive den nya ambitionen vad gäller totalförsvaret. Det går inte att trovärdigt säga att det viktigaste är att nu genomföra fattade beslut, samtidigt som underfinansieringen fortsätter (S). Det är inte heller trovärdigt att beskriva situationen som att nya hot behöver mötas genom ny analys (M).

Vän av ordning invänder att nuvarande inriktningsbeslut redan är obsolet med tanke på omvärldsutvecklingen. Det är i vissa avseenden sant, men alternativet är som sagt att det blir hela havet stormar igen, till föga nytta för en systematisk, kontrollerad och finansierad uppbyggnad. Särskilt skadligt är det att de krav som reses och som kanske leder till beslut i en politisk process, inte sällan framstår rätt och riktiga om man har en tidshorisont framför sig som knappt sträcker sig bortom näsan. Med andra ord kan det framstå som resoluta svar på den nuvarande situationen, så som den framstår för lekmän, men som inte bygger smart förmåga som dessutom är långsiktig.

Betänk flygvapenchefens ord ovan om att man fördelar underskott. En Försvarsberedning som kallas in, skulle behöva ägna sig åt att hitta ökade resurser inom perioden för några av de grundpelare på vilka Försvarsmakten vilar och som avgör förmågan här och nu, men i synnerhet också förmågan till tillväxt, om krigsorganisationen över huvud taget ska kunna växa i nästa inriktningsperiod: Personalförsörjningen (inklusive säkerställa helt gränssättande kompetenser och säkerställa krigsplaceringar inom totalförsvaret), materielförsörjningen samt forskning och utveckling. Det skulle betyda mindre partipolitiska och symboliska vinster, men av större vikt för försvarsförmågan.

Inför nästa inriktningsbeslut ska däremot ovan nämnda krafter släppas lösa. En nivå för hotbildsoberoende grundläggande totalförsvarsförmåga måste slås fast. Utvecklingen framåt måste mejslas ut genom växelverkan med Försvarsmaktens perspektivplanering i syfte att äntligen få till en militärpolitisk gemensam förståelse med längre perspektiv. Detta gäller även det militära samarbetet med Finland, som rimligen måste in i processen helst på mellanparlamentarisk nivå. Möjligen bör man återgå till ett arbetssätt som innebär ett antal ekonomiska nivåer som gemensamt fylls med innehåll och som ställs emot önskad förmåga. Helt säkert måste totalförsvarsperspektivet genomsyra arbetet i sin helhet. Att enbart ropa efter att Försvarsberedningen ska kallas in, utan att förhålla sig till vad som ska uppnås och på vilket sätt, producerar koldioxid men knappast något mer.

Inför Rikskonferensen

På söndag drar Folk och Försvars årliga Rikskonferens igång. Första gången jag deltog var som ledamot i Försvarsutskottet, år 1995 – en annan tid. Detta är dock ett lindrigt tidsperspektiv om man jämför med det faktum att det iår är precis 70 år sedan den allra första Rikskonferensen gick av stapeln (1946 i Ånn).

Om man vill studera hur det försvars- och säkerhetspolitiska frågorna har diskuterats över tid i Sverige – ur vilka vinklar, avgränsningar, genom vilka intressenter och vilka personer som har varit banerförare för olika frågor – är programmen från konferenserna en mycket precis seismograf över den försvarspolitiska jordskorpan. Perspektivet har stadigt vidgats, vilket även årets program vittnar om. Ett gott betyg till arrangören är när man har svårt att plocka ur guldkornen därför att de är så många, men här följer i alla fall några kommentarer till det som utspelar sig under dagarna:

Söndag 10 januari

Utrikesminister Margot Wallström talar under rubriken ”Sveriges bidrag till en säkrare värld” innan Lettlands president,  Raimonds Vejonis, fokuserar på Östersjöregionen. Därefter följer en panel om ”Närområdet och Sveriges säkerhet” bestående av Kenneth G Forslund, ordf. utrikesutskottet (S), Karin Enström, vice ordf. utrikesutskottet (M), Gunilla Herolf, ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademien och Anna Wieslander, stf. direktör Utrikespolitiska institutet. Ingen av dessa personer är konfrontatoriska demagoger utan resonerande och kunniga i sak och det lär bli en intressant diskussion om man lyssnar efter nyanser (som kan vara väl så skarpa).

Eftermiddagen fortsätter med Syrien – ryska strategier och konsekvenser för Europa, med Ann Dismorr, enhetschef MENA, Utrikesdepartementet och Gudrun Persson, forskningsledare FOI. Det är en from förhoppning, jag vet, men jag hoppas att de kan ge oss någon ljusglimt att gripa tag i, vilket förövrigt även gäller nästa programpunkt; ”Operativa insatser för människor på flykt”, som Ulrika Årehed Kågström, generalsekreterare Svenska Röda Korset och Kenneth Neijnes, regionchef Nordost Kustbevakningen, tar sig an.

Strax före 1700 kommer alla som på olika sätt är inblandade i opinionsbildning lystra till Helena Lindberg, generaldirektör MSB, när hon berättar om årets upplaga av Opinioner – en oundgänglig överblick över hur allmänheten ser på relevanta frågeställningar inom samhällsskydd, beredskap samt försvars- och säkerhetspolitik. Frågeställningarna är med några undantag desamma som tidigare år, varför man får en mycket belysande överblick över förändringar över tid.

Fjolårets upplaga finner man här, där man bland annat kan läsa att det mellan mellan 2013 och 2014 skedde en signifikant förändring i bedömningen av hur den militära hotsituationen i vår närhet kommer att förändras. Drygt 60 procent av de tillfrågade ansåg att den har blivit otryggare om 10 år (en ökning med nästan 20 procentenheter jämfört med mätningen 2013 och en gigantisk förskjutning från början av 2000-talet, då motsvarande andel låg runt 15 procent). Med tanke på att både utrikes- och försvarsministern finns på plats i Sälen, blir det intressant att se vad undersökningen visar om den förda försvars- och utrikespolitiken. Förra gången ansåg knappt 60 procent att utrikespolitiken var mycket eller ganska bra, medan ungefär 30 procent ansåg motsatsen (vilket ändå var en positiv förskjutning i opinionen). När det gäller den förda försvarspolitiken uppgav drygt 30 procent att de tyckte den var mycket eller ganska bra medan 55 procent ansåg att den var mycket eller ganska dålig. Vidare ökade stödet för ett militärt försvar signifikant från 2013 till 2014 (drygt 60 procent ansåg att vi absolut bör ha ett sådant och den andelen lär av allt att döma inte ha minskat sedan dess). För egen del blir det också intressant att jämföra fjolårets undersökning med den nya i den del som handlar om värnplikt. Andelen som föredrog ett värnpliktsbaserat försvar uppgick till 55 procent 2014. Utöver denna specifika fråga kommer jag omedelbart bläddra fram till avsnitten om allmänhetens inställning i skilda säkerhetspolitiska frågor, som t.ex. inställning till Sveriges förda försvars- och utrikespolitik, inställning till Sveriges deltagande i militära insatser utomlands, inställning till vilken typ av militärt försvar Sverige bör ha och svenskarnas försvarsvilja. Jag hoppas också att MSB även iår har valt att redovisa delar av de norska och finska opinionsstudierna, som i delar utgjorde en skarp kontrast till svensk opinion i fjolårets utgåva.

Efter opinionsgenomgången handlar det om ”Globala förändringar – kollektiv respons” i de politiska ungdomsförbundens tappning. Philip Botström, förbundsordförande SSU, Sara Skyttedal, förbundsordförande KDU och Rasmus Törnblom, förbundsordförande MUF, tar sig an detta.

Dagens avslutas med en av konferensens enligt mitt tycke viktigaste programpunkter, nämligen ”Ny säkerhetsstrategi för Sverige: vad bör en sådan innehålla?”. Hans Dahlgren, statssekreterare för utrikes- och EU-frågor hos statsministern, inleder, innan gemensam diskussion med Björn Fägersten, forskare Utrikespolitiska institutet, Dennis Gyllensporre, chef Ledningsstaben Försvarsmakten och Linda Kazmierczak, beredskapsdirektör Kronobergs län. Det är intressant i sig att rubriken lyder ”bör innehålla” och inte ”innehåller”. Jag tror nämligen auditoriet förväntar sig en rejäl genomgång från Dahlgrens sida av vad som har hänt i det arbete som aviserades från statsministerns sida redan för ett år sedan, dagen efter fjolårets Rikskonferens (nämns i slutet på följande bloggpost). Panelens sammansättning borgar för relevanta medskick.

Måndag 11 januari

Måndagen är en försvarspolitisk julafton. Försvarsminister Peter Hultqvist inleder om ”Svenskt försvar” för att sedan följas av ÖB Micael Bydén under rubriken ”Ett starkare försvar – utmaningar och möjligheter”. Hela salen i Sälen lyssnar särskilt efter nya budskap eller förändrade skiftningar gällande den verksamhet man representerar på plats. Ord vägs och jämförs med tidigare tal. Men på ett mer generellt plan handlar det mycket om vilken bild dessa personer vill sätta. De specialintresserade är ofta speciellt intresserade av hur verkligheten beskrivs, eller med andra ord: Försvarsministern och ÖB – och särskilt eventuella nyansskillnader dem emellan – kommer nagelfaras. Hultqvist var varm i kläderna redan när han tillträdde som försvarsminister och Sälen är hans hemmaplan i flera avseenden, medan det är ÖB:s första framträdande och därmed ett mycket definierande tillfälle för hur han vill beskriva Försvarsmakten. En del av ”Försvarssverige” hoppas alltid att den främste företrädaren ska läxa upp politiken och säga som det är (vilket ofta betyder att säga det man själv tycker eller upplever). En annan del lyssnar oroligt efter dissonanser mellan regeringskansli och myndighet och ser svåra tider framför sig om det osar krut runt minister och överbefälhavare. Som vanligt sköts i förlängningen förtroendefrågan bäst sinsemellan och mellan företrädare och allmänhet, om man landar någonstans däremellan. ”Skönmålning” har försvarsministern tillträtt på att göra upp med och underhållningsvåld kan vara spännande en stund, men det är värt att påminna om att ÖB har en signalfunktion som omfattar mer än den nationella dimensionen.

Högaktuellt är frågan om civilt försvar och Helena Lindberg, generaldirektör MSB, ger konferensen en efterlängtad lägesbild. Den kommer att vara lika uppfordrande som tydlig, om jag känner generaldirektören rätt. Senare under eftermiddagen fokuserar konferensen på den finska modellen och ”Förmåga och förankring”. Jarmo Lindberg, kommendör för Försvarsmakten Finland, talar om detta innan det blir olika perspektiv på svensk förmåga i en osäker värld, genom Johan Wiktorin, ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademien, Charly Salonius Pasternak, forskare Utrikespolitiska institutet, Finland och Jan Joel Andersson, Senior Analyst EUISS. Ser mycket fram emot att lyssna till dessa experter innan politiken återinträder på scenen iform av Anna Kinberg Batra, partiledare (M) som ska tala om ”Utmaningar för svensk säkerhetspolitik”. I detta tal kommer möjligen bärkraften för försvarsöverenskommelsen tona fram. Vilken signal ger oppositionsledaren när det snart är halvtid i mandatperioden?

Efter Kinberg Batra är det min tur på scenen i egenskap av särskild utredare för Försvarsmaktens personalförsörjning. Under en kort kvart ska tre aktuella utredningar presenteras och vid min sida har jag de eminenta utredarkollegorna Ingemar Wahlberg, särskild utredare materiel- och logistikförsörjningen och Krister Bringéus, särskild utredare Sveriges internationella samarbeten inom försvars- och säkerhetspolitik. Ingen av oss kommer kunna berätta om några slutsatser eller resultat under pågående arbete – det vore oklokt av många skäl – men något om våra stötestenar och särskilda utmaningar kommer vi förhoppningsvis hinna säga. Vi kommer inte läsa högt ur direktiven, de kan man läsa på egen hand.

Efter utredningarna blir det försvarspolitiska vägval och olika prioriteringar: Allan Widman (L), ordförande försvarsutskottet, inleder och sedan diskuterar han och Hans Wallmark (M), ledamot försvarsutskottet, Jakop Dalunde (MP), ledamot försvarsutskottet och Mikael Jansson (SD), ledamot försvarsutskottet.

Mot slutet av eftermiddagen är det frågor om terrorism och våldsbejakande extremism på programmet. ”Att motverka terrorism: lägesbild och åtgärder” med Anders Thornberg, chef Säkerhetspolisen och Marie Benedicte Bjørnland, sjef Politiets sikkerhetstjeneste Norge. Därefter följer ”Våldsbejakande extremism: erfarenheter och vägen framåt” med Mona Sahlin, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, som inleder en diskussion mellan henne och Bettan Byvald, socialarbetare Angered, Abd al Haqq Kielan, imam vid Eskilstuna Stora Moské, Magnus Ranstorp, Försvarshögskolan och Quality Manager EU RAN samt Heléne Lööw, docent i historia Uppsala universitet. Hela detta block är naturligtvis både intressant och högst relevant – och även här får man gratulera Folk och Försvar till att lyckas engagera centrala personer. Kvällen avslutas med journalistikens förutsättningar när det gäller rapportering i kris och krig. Martin Schibbye, redaktör Blank Spot Project, Anna-Lena Laurén, SvD:s Rysslandskorrespondent och Jonathan Lundqvist, ordförande Reportrar utan gränser, delar med sig av erfarenheter på området.

Tisdag 12 januari

Hela tisdagen ägnas åt olika aspekter av sårbarhet och säkerhet i samhället. Inrikesminister Anders Ygeman (S), kommer prata om vision och åtgärder innan Ebba Busch Thor, partiledare (KD) tar sig an hur vi ska skydda oss i ett sårbart samhälle. Det är utmärkt att ledamöterna i Försvarsutskottet debatterar och samtalar om hur samhällets motståndskraft kan stärkas, och i Sälen är det Daniel Bäckström (C), ledamot försvarsutskottet, Stig Henriksson (V), ledamot försvarsutskottet, Kalle Olsson (S), suppleant försvarsutskottet och Mikael Oscarsson (KD), ledamot försvarsutskottet som gör det. De kommer med all säkerhet berätta om insikter från den öppna utfrågning om den enskildes ansvar i kris eller krig som utskottet arrangerade i december.

Därefter berättar Erik Wennerström, generaldirektör Brå om den nationella trygghetsundersökningen och Dan Eliasson, rikspolischef  talar på temat ”Hur svarar Polisen på dagens utmaningar?” innan han deltar i en diskussion om vår trygghet och säkerhet med Manne Gerell, kriminolog Malmö högskola, Lena Nitz, ordförande Polisförbundet och Lasse Wierup, reporter Dagens Nyheter.

Omvärlden flyttar in i Högfjällshotellet på ett med all säkerhet drabbande sätt genom en lägesbild över människor på flykt. Christer Zettergren, rådgivare åt GD Migrationsverket, levererar den. Därefter följer en paneldiskussion om ”När samhället prövas: ansvar och beredskap” med Helena Lindberg, generaldirektör MSB, Maria Bergstrand, enhetschef FOI, Fredrik Bynander, vetenskaplig ledare CRISMART, Försvarshögskolan, Ida Texell, förbundsdirektör Brandkåren Attunda och Annette Rihagen, ordförande FOS. Efter denna panel ger förbundsordföranden Hanna Cederin, Ung vänster, Henrik Edin, LUF, Magnus Ek, CUF och Lorentz Tovatt, språkrör Grön Ungdom, sina perspektiv.

Den allra sista programpunkten blir också en av de mest intressanta. Regeringens populäraste ministrar, Peter Hultqvist och Anders Ygeman, uppträder gemensamt – vilket är lika symboliskt som välgörande – för att redovisa regeringens avsikter och ambitioner vad gäller ett modernt totalförsvar.

För övrigt…

Vid sidan av programmet på scenen, modererat av förträffliga moderatorn Pernilla Ström, kommer som vanligt spänningen vara stor inför vad Mikael Holmström, DN, enligt god Sälen-tradition publicerar som sedan diskuteras i pauser, skidliftar och barer under konferensen.

Eftersom ”alla” i sektorn är på plats är det många som, likt mig själv, passar på att ha möten med personer som annars har svårt att få ihop kalendrar. Jag ser fram emot att för utredningens räkning diskutera Försvarsmaktens personalförsörjning med flera personer och organisationer som är centrala för fortsättningen.

Hela konferensen webbsänds på Folk och Försvars sajt och twitteraktiviteten brukar vara omfattande, på #fofrk. Häng med!

Rätt man för omöjligt uppdrag

Micael Bydén är general och ny överbefälhavare från och med den 1 oktober. bydénHan är en utmärkt person. Gedigen, förtroendeingivande och omvittnat uppskattad.

Det finns ingen chefstillsättning på denna nivå utan att eventuella svagheter och nackdelar diskuteras. Redan i förhandsspekulationerna förekom t.ex. uppgifter om att det skulle ligga JAS Gripen-exportskäl bakom hans eventuella utnämning. Eller att det är ”flygvapnets tur”, enligt någon form av fördelningsmodell (som för övrigt måste vara sällsynt misslyckad om man tittar bakåt i historien). Sådana idéer visar dock bara att man inte har någon större förståelse för myndigheten. Förslagsvis kan föreställningen om att ett vapenslag skulle vinna fördelar om en av dess medarbetare blir ÖB, provtryckas mot tanken att i det civila komma från ett affärsområde, bli chef för koncernen och sedan favorisera sitt tidigare fögderi. Man är snarare benägen att visa att man inte tar sådana hänsyn.

En annan fråga är systemkunnandet. Som flygvapenchef har Bydén inte suttit i försvarsmaktsledningen, FML, vilket allmänt anses ge en förståelse för hela det system som utgör Försvarsmaktens delar. Det är sant. Men man kan vända det till en fördel om man snabbt absorberar helheten och gör den till sin. Centrala frågor om personalförsörjning, materiel och logistik återstår att få på plats efter försvarsinriktningsbeslutet och ÖB kan komma att behöva frigöra sig från tidigare FML-linjer. I och med att han inte har varit en del av den förrän vid tillträdet, kan han mejsla ut sitt ledarskap på ett friare sätt än vad han annars kanske hade känt sig bekväm med – förutsatt att han tar befälet på ett lika resolut som smidigt sätt i chefskretsen.

Bydén tillträder i en orolig tid med stark känsla av att det mesta är på glid. Det är ganska typiskt och belysande för sakernas tillstånd, att utrikesminister Wallström behöver kalla upp den ryske ambassadören för allvarligt samtal samma dag som överbefälhavaren presenteras. Bydén kommer manövrera Försvarsmakten och de militärpolitiska relationerna genom ökad rysk press med anledning av Sveriges relation till NATO, inklusive ett riksdagsval 2018 som av allt att döma blir en slags folkomröstning om medlemskap. Myndigheten kan komma ifråga för nya eller nygamla situationer i humanitära insatser. Man kan även förutspå ökad samverkan med civila myndigheter på svensk mark, nu när proppen verkar ha gått ur när det gäller Försvarsmaktens stöd till polisen kring bl.a. terrorismbekämpning och ett civilt försvar ska återuppstå.

Det är med andra ord ett minfält – närmast ett omöjligt uppdrag med tanke på alla potentiella gropar att falla i. Men klarar man det kan man å andra sidan bli populär. Micael Bydén efterträder en ÖB som blev just det. Att efterträda Sverker Göranson är inte lätt, men så småningom gör tidens gång att jämförelser upphör och den egna personen får tydliga konturer. Den säkerhetspolitiska utvecklingen och allt som fortfarande är osäkra kort i för Försvarsmakten centrala delar, gör att det blir en kort startsträcka. Men sådant ingår å andra sidan i kravprofilen för en svensk stridspilot.

Det handlar nu i första hand om att leverera militär förmåga. Den ska levereras här hemma, men också i andra delar av världen, tillsammans med andra. Vi ska fortsätta den försvarsreform som initierats och det gör vi genom att fullfölja försvarsbeslutet. Det här uppdraget kommer jag att genomföra i en Försvarsmakt där självklar stolthet och framåtanda är ledorden. Det kommer att kräva hårt jobb och jag kommer att ha höga krav och förväntningar på alla inblandade.

Tillträdande ÖB Micael Bydén, Rosenbad 2015-09-11

Foto: Louise Levin/Försvarsmakten

 

Politikens kommandotaktik

Mina högt värderade blogg- och försvarstwitterkollegor har redan gått igenom de ekonomiska aspekterna av gårdagens försvarsekonomibud från regeringen, med varierande entusiasm över förslagen, t.ex. Wiseman på sin blogg, Brix och Oscar Jonsson, så jag tänkte detta inlägg ska handla om annat än vad det reella tillskottet egentligen kan tänkas bli, hur det står sig gentemot ambitionsnivå och den säkerhetspolitiska utvecklingen. Men för den som ändå vill ha en snabb bedömning av budet kommer det här:

Det innebär ett fortsatt strukturellt underskott och problemen puttas som en växande snöboll framför politiken och Försvarsmakten. Men i rättvisans namn är det samtidigt ett fortsatt trendbrott när det gäller politisk vilja över hela linjen att tilldela mer resurser till det militära försvaret och resultatet hade kunnat vara mycket värre om inte försvarsminister Hultqvist och statssekreterare Salestrand hade tagit strid för pengarna eller varit mer lättviktiga i regeringen.

Förslagen är inte obetydliga, men kanske mer som signaleffekt riktat mot medborgarna än som något som skapar en grundläggande nivåhöjning som får eventuella yttre bråkstakar att tänka om  – eller som positionerar Sverige gynnsamt i relation till de vi förhoppningsvis står gemensamt med om kriget kommer. Ett stort bekymmer är att inget ännu så länge har tilldelats den grundläggande civila förmåga som är helt avgörande för det militära försvaret och (t.ex. när det gäller påverkansoperationer och gråzonsproblematik) är helt avgörande för det politiska beslutsfattandet när det gäller att faktiskt använda det vi har, om det så står på Gotland eller ej.

Hur kommer det sig då att politiken fortsatt inte vill finansiera den ambitionsnivå man genom försvarsberedningar och oro över den säkerhetspolitiska utvecklingen uttrycker behov av? Om man skalar av det hela tror jag det beror på att opinionen och därmed politiken (man kan också vända på den ordningen) inte kopplar ihop omvärldsutvecklingen med svenskt försvar, varesig civilt eller militärt. Det finns en mycket grundläggande uppfattning om att det inte har med Sverige att göra, såvitt inte den politiska ledningen anser att man ska ut på ”militära äventyr” i omvärlden eller i Baltikum – men det är i så fall Sverige som bestämmer den saken. Som om vi alltid har ett val, till synes vaccinerade mot umbäranden eller ofrivillig inblandning. Det är allt färre röster kvar från andra världskriget som minns hur det är när det krymper inpå och i det kollektiva minnet ligger att vi gubevars klarade oss helskinnade ur ett kallt krig. Så varför skulle vi inte göra det nu? Denna mycket grunda förståelse för orsak och verkan, för samband och logiska beroendekedjor, manifesteras även inom andra områden: Stopp för vapenexport! säger t.ex. personer som samtidigt tycker Sverige ska kunna agera med Försvarsmakten (enbart med mer moraliskt högstående importerad utrustning får man förmoda). Eller ingripa mot ISIS! Men samtidigt ska vi ha mycket strikta demokratikriterier etc etc.

Ovanpå denna grundläggande förståelsebrist saknas uppenbarligen förtroende för att pengarna används effektivt och till rätt saker. Djupt in i Regeringskansliet finns en misstro mot hur Försvarsmakten omvandlar pengar till operativ effekt, manifesterat av uttrycket hur lite får vi ut av de här dryga 40 miljarderna egentligen?! I ett försök att rå på de strukturer man anser oförmögna att pressa ur mer effekt ger man sig på att sända tomtebloss på presskonferenser istället för att skjuta till en säck med pengar och säga varsågod ÖB, gör det bästa du kan av detta. Därmed detaljstyr man och så långt från uppdragstaktik man kan komma levererar politiken istället besked om materielsystem och plattformar på löpande band, för att i nästa stund inte medge bemyndiganden så att myndigheten får köpa det man ska i tid, vilket gör att anslagssparandet blir en skön slant i statens kassakista.

Här råder ett systemfel: Politiken kan inte ena dagen ta emot ekonomiska underlag och förslag till utformning av Försvarsmakten och säga att de verkar genomtänkta, relevanta och bra, för att nästa dag göra helt andra överväganden både vad gäller ekonomi och utformning. Antingen har man ett Högkvarter som ska göra professionella sammanvägda bedömningar över vad som är bäst i ett helhetsperspektiv – inom given ekonomisk ram – eller så lägger man ner det och tar fullt politiskt ansvar på detaljnivå ner till skosnöret på kängorna. Det är lätt att tycka det är bra att politiken ändrar på sakernas tillstånd, t.ex. materiel eller lokaliseringar, när det går i rätt riktning utifrån eget intresse eller utsiktspost, men principiellt bör man då inte klaga när politiken genom genomförandegrupper eller andra konstruktioner ställer till elände om det går en emot.

Jag skrev om kompetensområden och ömsesidig respekt i Axess för ett år sedan att det är självklart att politiken ska styra både anslag och uppgift. Men om politiken undandrar sig uppgiften att mejsla ut grundläggande intressen att försvara och sätta tydliga mål – vilket visas gång på gång i Riksrevisionens granskningar – och istället petar i det som känns överblickbart och mer slagkraftigt just då, men som egentligen borde vara ÖB:s eget beslut, ja då sjunker auktoriteten på båda håll och man förlorar respekt för varandra i en ömsesidigt destruktiv dans. Jag menar att ömsesidig respekt kräver klarspråk, tydlig rollfördelning och tillämpad uppdragstaktik – samt ett osentimentalt ansvarsutkrävande.

Faktum är att det borde vara ett gemensamt militärt och politiskt intresse att så är fallet och att man därmed börjar behandla varandra därefter, det vill säga med tydliga besked och avgränsningar för varandras kompetensområden. Vi får nu regeringens besked, dess ingångsvärde i förhandlingarna inför inriktningspropositionen, och sedermera vet vi resultatet av dem. Först långt efter det kommer den nationella säkerhetsstrategi som statsministern har aviserat, där Sveriges vitala intressen klaras ut och vilken väg vi ska gå t.ex. när det gäller internationella samarbeten. Det är däremot en uppgift för politiken och allt sker som vanligt i fel ordning.

Vidare i försök till förklaring av hur man fortsatt kan underfinansiera Försvarsmakten: Regeringen vet att oppositionen varesig har någon färdig alternativ försvarsidé eller någon egen enorm kassakista att ösa ur. I synnerhet inte om man ska prata ihop sig om ett gemensamt Allians-bud. Det var faktiskt så sent som i november Alliansens gemensamma budgetförslag för 2015 landade på ”att anslagen år 2024 kommer vara drygt 5,5 miljarder kronor högre på årsbasis jämfört med tidigare beräknade anslag”, vilket får oss som hängt med ett tag att le snett när man nu högljutt kritiserar regeringens förslag.

Sanningen är att alla lappar och lagar och producerar koldioxid med ett eftertryck av sällan skådat slag. Men det verkar inte vara något parti som är beredd att säga en enda sak: Vi kan inte hitta några större brister i Försvarsmaktens eller Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps ekonomiska underlag och vi har inte ändrat oss vad gäller ambitionsnivå, tvärt om. Vi tillskjuter därför x x kronor och om Försvarsmakten eller MSB inte förvaltar dem väl och visar på x x resultat efter de mål vi har satt upp – som i sin tur är spårbara utifrån en genomtänkt säkerhetsstrategi – kommer vi utkräva ansvar och säga tack och hej till dessa myndighetsledningar efter de x x år man får på sig.

Till sist kan det vara värt att läsa ÖB:s militära råd som publicerades för precis ett år sedan:

Därför är det viktigt att inte nu låsa in Försvarsmakten i kortsiktiga och begränsade lösningar som på längre sikt kan skapa operativa, ekonomiska och personella begränsningar som leder till att den totala försvarsförmågan blir oförändrad eller till och med minskar (…) Självklart skulle en större insatsorganisation välkomnas av Försvarsmakten, men då gäller det att den är finansierad. Annars riskerar den att leda till ytterligare obalanser mellan uppgifter och resurser och att vi tvingas flytta runt problemen inom myndigheten.

PS. Idag var försvarsminister Hultqvist (S) med i en längre Studio Ett-intervju, med efterföljande samtal mellan mig och Niklas Wiklund (Skipper). Klippet finns här.

”Övningsgate”

Idag vaknade Försvarssverige till en nyhet som föll som hagel över redan hårt prövad jord: Enligt Expressen skulle utrikesminister Wallström idkat eftergiftspolitik och stoppat Försvarsmakten från att landa på baltisk mark i samband med en övning, efter ryska påtryckningar. Redan i ingressen kan man läsa att

Utrikesminister Margot Wallström har accepterat krav från den ryske presidenten Vladimir Putin – vilket utlöst en kris i regeringskansliet och i Försvarsmaktens högkvarter: Jas-plan får inte landa i Estland under en kommande försvarsövning med Finland och USA, kan Expressen i dag avslöja. Ryssarna fick löftet av kabinettsekreteraren Annika Söder på ett möte i onsdags, visar en UD-promemoria som Expressen tagit del av.

Bilden var satt. Sveriges regering ger efter för ryska krav och det återberättades genom andra kanaler. di the localRegeringskansliets valhänta krishantering – jo, det är en kris, framförallt vad gäller svenskt anseende – lämnar som vanligt övrigt att önska.

Försvarsmakten kunde dock meddela lite senare under dagen att man inte erhållit någon styrning vad gäller genomförandet av övningen och att det

(…) under ingen del under planeringen för aktuell övning detta år varit aktuellt att utnyttja estniskt luftrum eller flygbaser. Utformning och genomförande har bestämts för att ge bästa möjliga förutsättningar för den aktuella övningen.

Vad kan vi lära av detta?

För det första fanns en redan etablerad jordmån för påståendet: Utrikesminister Wallström har ifrågasatts förut för sin hållning visavi Ryssland och övningsgate illustrerar en skada som redan skett.

För det andra bör många inblandade vila på hanen något – i tider av mycket raffinerad psyops och påverkan bör man i nationens intresse hålla huvudet kallt. Frågan ”vem tjänar på detta” är väl värd att ställa sig innan man attackerar tangentbordet. Det gäller även mig själv, skriver jag som en påminnelse. Jag gick också igång och det enda försvaret är att jag lade in brasklappen om att det var centralt för hur påtryckningens ska bedömas, beroende på om det var planerat för FM att landa på estnisk mark i samband med övningen eller ej.

För det tredje ändrar inga redovisningar om planer eller beslut, eller för den delen finsk-svenska hänsynstaganden till varandras behov…

…det faktum att kabinettssekreterarens hållning – om nu UD:s PM är korrekt – ger fog för kritik och underblåser den redan befintliga. Vi, och särskilt främmande makt, borde naturligtvis istället fått läsa något i stil med följande:

Kabinettssekreteraren betonade att det inte är Rysslands sak att ha synpunkter på svensk övningsverksamhet. Tatarintsev föreföll missnöjd med svaret.

För det fjärde behövs nu en mycket genomtänkt rehabilitering av den bild som – inrikes såväl som utrikes – har satt sig av bristfällig svensk egenmakt. Om jag hade suttit i Baltikum och läst dagens rubriker hade det varit vatten på en redan snurrande kvarn. I Kreml lär man smacka belåtet över bilden av det Stora Starka Ryska Inflytandet och när det gäller Washington DC utgår jag ifrån att tillrättaläggande kontakter redan tagits.

Sista ordet är inte sagt om regeringens sätt att hantera och förhålla sig till ryska intressen – varesig det gäller hur man bemöter en ambassadör eller lägger sig till med restriktioner alldeles på egen hand i en anda av destruktiv pre-emptive strike-kultur.

Vad det hela säger om Expressens dragning på nyheten och övriga mediers påhak, lämnar jag därhän denna gång. This too shall pass.