Category: ÖB

Inför Rikskonferensen

På söndag drar Folk och Försvars årliga Rikskonferens igång. Första gången jag deltog var som ledamot i Försvarsutskottet, år 1995 – en annan tid. Detta är dock ett lindrigt tidsperspektiv om man jämför med det faktum att det iår är precis 70 år sedan den allra första Rikskonferensen gick av stapeln (1946 i Ånn).

Om man vill studera hur det försvars- och säkerhetspolitiska frågorna har diskuterats över tid i Sverige – ur vilka vinklar, avgränsningar, genom vilka intressenter och vilka personer som har varit banerförare för olika frågor – är programmen från konferenserna en mycket precis seismograf över den försvarspolitiska jordskorpan. Perspektivet har stadigt vidgats, vilket även årets program vittnar om. Ett gott betyg till arrangören är när man har svårt att plocka ur guldkornen därför att de är så många, men här följer i alla fall några kommentarer till det som utspelar sig under dagarna:

Söndag 10 januari

Utrikesminister Margot Wallström talar under rubriken ”Sveriges bidrag till en säkrare värld” innan Lettlands president,  Raimonds Vejonis, fokuserar på Östersjöregionen. Därefter följer en panel om ”Närområdet och Sveriges säkerhet” bestående av Kenneth G Forslund, ordf. utrikesutskottet (S), Karin Enström, vice ordf. utrikesutskottet (M), Gunilla Herolf, ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademien och Anna Wieslander, stf. direktör Utrikespolitiska institutet. Ingen av dessa personer är konfrontatoriska demagoger utan resonerande och kunniga i sak och det lär bli en intressant diskussion om man lyssnar efter nyanser (som kan vara väl så skarpa).

Eftermiddagen fortsätter med Syrien – ryska strategier och konsekvenser för Europa, med Ann Dismorr, enhetschef MENA, Utrikesdepartementet och Gudrun Persson, forskningsledare FOI. Det är en from förhoppning, jag vet, men jag hoppas att de kan ge oss någon ljusglimt att gripa tag i, vilket förövrigt även gäller nästa programpunkt; ”Operativa insatser för människor på flykt”, som Ulrika Årehed Kågström, generalsekreterare Svenska Röda Korset och Kenneth Neijnes, regionchef Nordost Kustbevakningen, tar sig an.

Strax före 1700 kommer alla som på olika sätt är inblandade i opinionsbildning lystra till Helena Lindberg, generaldirektör MSB, när hon berättar om årets upplaga av Opinioner – en oundgänglig överblick över hur allmänheten ser på relevanta frågeställningar inom samhällsskydd, beredskap samt försvars- och säkerhetspolitik. Frågeställningarna är med några undantag desamma som tidigare år, varför man får en mycket belysande överblick över förändringar över tid.

Fjolårets upplaga finner man här, där man bland annat kan läsa att det mellan mellan 2013 och 2014 skedde en signifikant förändring i bedömningen av hur den militära hotsituationen i vår närhet kommer att förändras. Drygt 60 procent av de tillfrågade ansåg att den har blivit otryggare om 10 år (en ökning med nästan 20 procentenheter jämfört med mätningen 2013 och en gigantisk förskjutning från början av 2000-talet, då motsvarande andel låg runt 15 procent). Med tanke på att både utrikes- och försvarsministern finns på plats i Sälen, blir det intressant att se vad undersökningen visar om den förda försvars- och utrikespolitiken. Förra gången ansåg knappt 60 procent att utrikespolitiken var mycket eller ganska bra, medan ungefär 30 procent ansåg motsatsen (vilket ändå var en positiv förskjutning i opinionen). När det gäller den förda försvarspolitiken uppgav drygt 30 procent att de tyckte den var mycket eller ganska bra medan 55 procent ansåg att den var mycket eller ganska dålig. Vidare ökade stödet för ett militärt försvar signifikant från 2013 till 2014 (drygt 60 procent ansåg att vi absolut bör ha ett sådant och den andelen lär av allt att döma inte ha minskat sedan dess). För egen del blir det också intressant att jämföra fjolårets undersökning med den nya i den del som handlar om värnplikt. Andelen som föredrog ett värnpliktsbaserat försvar uppgick till 55 procent 2014. Utöver denna specifika fråga kommer jag omedelbart bläddra fram till avsnitten om allmänhetens inställning i skilda säkerhetspolitiska frågor, som t.ex. inställning till Sveriges förda försvars- och utrikespolitik, inställning till Sveriges deltagande i militära insatser utomlands, inställning till vilken typ av militärt försvar Sverige bör ha och svenskarnas försvarsvilja. Jag hoppas också att MSB även iår har valt att redovisa delar av de norska och finska opinionsstudierna, som i delar utgjorde en skarp kontrast till svensk opinion i fjolårets utgåva.

Efter opinionsgenomgången handlar det om ”Globala förändringar – kollektiv respons” i de politiska ungdomsförbundens tappning. Philip Botström, förbundsordförande SSU, Sara Skyttedal, förbundsordförande KDU och Rasmus Törnblom, förbundsordförande MUF, tar sig an detta.

Dagens avslutas med en av konferensens enligt mitt tycke viktigaste programpunkter, nämligen ”Ny säkerhetsstrategi för Sverige: vad bör en sådan innehålla?”. Hans Dahlgren, statssekreterare för utrikes- och EU-frågor hos statsministern, inleder, innan gemensam diskussion med Björn Fägersten, forskare Utrikespolitiska institutet, Dennis Gyllensporre, chef Ledningsstaben Försvarsmakten och Linda Kazmierczak, beredskapsdirektör Kronobergs län. Det är intressant i sig att rubriken lyder ”bör innehålla” och inte ”innehåller”. Jag tror nämligen auditoriet förväntar sig en rejäl genomgång från Dahlgrens sida av vad som har hänt i det arbete som aviserades från statsministerns sida redan för ett år sedan, dagen efter fjolårets Rikskonferens (nämns i slutet på följande bloggpost). Panelens sammansättning borgar för relevanta medskick.

Måndag 11 januari

Måndagen är en försvarspolitisk julafton. Försvarsminister Peter Hultqvist inleder om ”Svenskt försvar” för att sedan följas av ÖB Micael Bydén under rubriken ”Ett starkare försvar – utmaningar och möjligheter”. Hela salen i Sälen lyssnar särskilt efter nya budskap eller förändrade skiftningar gällande den verksamhet man representerar på plats. Ord vägs och jämförs med tidigare tal. Men på ett mer generellt plan handlar det mycket om vilken bild dessa personer vill sätta. De specialintresserade är ofta speciellt intresserade av hur verkligheten beskrivs, eller med andra ord: Försvarsministern och ÖB – och särskilt eventuella nyansskillnader dem emellan – kommer nagelfaras. Hultqvist var varm i kläderna redan när han tillträdde som försvarsminister och Sälen är hans hemmaplan i flera avseenden, medan det är ÖB:s första framträdande och därmed ett mycket definierande tillfälle för hur han vill beskriva Försvarsmakten. En del av ”Försvarssverige” hoppas alltid att den främste företrädaren ska läxa upp politiken och säga som det är (vilket ofta betyder att säga det man själv tycker eller upplever). En annan del lyssnar oroligt efter dissonanser mellan regeringskansli och myndighet och ser svåra tider framför sig om det osar krut runt minister och överbefälhavare. Som vanligt sköts i förlängningen förtroendefrågan bäst sinsemellan och mellan företrädare och allmänhet, om man landar någonstans däremellan. ”Skönmålning” har försvarsministern tillträtt på att göra upp med och underhållningsvåld kan vara spännande en stund, men det är värt att påminna om att ÖB har en signalfunktion som omfattar mer än den nationella dimensionen.

Högaktuellt är frågan om civilt försvar och Helena Lindberg, generaldirektör MSB, ger konferensen en efterlängtad lägesbild. Den kommer att vara lika uppfordrande som tydlig, om jag känner generaldirektören rätt. Senare under eftermiddagen fokuserar konferensen på den finska modellen och ”Förmåga och förankring”. Jarmo Lindberg, kommendör för Försvarsmakten Finland, talar om detta innan det blir olika perspektiv på svensk förmåga i en osäker värld, genom Johan Wiktorin, ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademien, Charly Salonius Pasternak, forskare Utrikespolitiska institutet, Finland och Jan Joel Andersson, Senior Analyst EUISS. Ser mycket fram emot att lyssna till dessa experter innan politiken återinträder på scenen iform av Anna Kinberg Batra, partiledare (M) som ska tala om ”Utmaningar för svensk säkerhetspolitik”. I detta tal kommer möjligen bärkraften för försvarsöverenskommelsen tona fram. Vilken signal ger oppositionsledaren när det snart är halvtid i mandatperioden?

Efter Kinberg Batra är det min tur på scenen i egenskap av särskild utredare för Försvarsmaktens personalförsörjning. Under en kort kvart ska tre aktuella utredningar presenteras och vid min sida har jag de eminenta utredarkollegorna Ingemar Wahlberg, särskild utredare materiel- och logistikförsörjningen och Krister Bringéus, särskild utredare Sveriges internationella samarbeten inom försvars- och säkerhetspolitik. Ingen av oss kommer kunna berätta om några slutsatser eller resultat under pågående arbete – det vore oklokt av många skäl – men något om våra stötestenar och särskilda utmaningar kommer vi förhoppningsvis hinna säga. Vi kommer inte läsa högt ur direktiven, de kan man läsa på egen hand.

Efter utredningarna blir det försvarspolitiska vägval och olika prioriteringar: Allan Widman (L), ordförande försvarsutskottet, inleder och sedan diskuterar han och Hans Wallmark (M), ledamot försvarsutskottet, Jakop Dalunde (MP), ledamot försvarsutskottet och Mikael Jansson (SD), ledamot försvarsutskottet.

Mot slutet av eftermiddagen är det frågor om terrorism och våldsbejakande extremism på programmet. ”Att motverka terrorism: lägesbild och åtgärder” med Anders Thornberg, chef Säkerhetspolisen och Marie Benedicte Bjørnland, sjef Politiets sikkerhetstjeneste Norge. Därefter följer ”Våldsbejakande extremism: erfarenheter och vägen framåt” med Mona Sahlin, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, som inleder en diskussion mellan henne och Bettan Byvald, socialarbetare Angered, Abd al Haqq Kielan, imam vid Eskilstuna Stora Moské, Magnus Ranstorp, Försvarshögskolan och Quality Manager EU RAN samt Heléne Lööw, docent i historia Uppsala universitet. Hela detta block är naturligtvis både intressant och högst relevant – och även här får man gratulera Folk och Försvar till att lyckas engagera centrala personer. Kvällen avslutas med journalistikens förutsättningar när det gäller rapportering i kris och krig. Martin Schibbye, redaktör Blank Spot Project, Anna-Lena Laurén, SvD:s Rysslandskorrespondent och Jonathan Lundqvist, ordförande Reportrar utan gränser, delar med sig av erfarenheter på området.

Tisdag 12 januari

Hela tisdagen ägnas åt olika aspekter av sårbarhet och säkerhet i samhället. Inrikesminister Anders Ygeman (S), kommer prata om vision och åtgärder innan Ebba Busch Thor, partiledare (KD) tar sig an hur vi ska skydda oss i ett sårbart samhälle. Det är utmärkt att ledamöterna i Försvarsutskottet debatterar och samtalar om hur samhällets motståndskraft kan stärkas, och i Sälen är det Daniel Bäckström (C), ledamot försvarsutskottet, Stig Henriksson (V), ledamot försvarsutskottet, Kalle Olsson (S), suppleant försvarsutskottet och Mikael Oscarsson (KD), ledamot försvarsutskottet som gör det. De kommer med all säkerhet berätta om insikter från den öppna utfrågning om den enskildes ansvar i kris eller krig som utskottet arrangerade i december.

Därefter berättar Erik Wennerström, generaldirektör Brå om den nationella trygghetsundersökningen och Dan Eliasson, rikspolischef  talar på temat ”Hur svarar Polisen på dagens utmaningar?” innan han deltar i en diskussion om vår trygghet och säkerhet med Manne Gerell, kriminolog Malmö högskola, Lena Nitz, ordförande Polisförbundet och Lasse Wierup, reporter Dagens Nyheter.

Omvärlden flyttar in i Högfjällshotellet på ett med all säkerhet drabbande sätt genom en lägesbild över människor på flykt. Christer Zettergren, rådgivare åt GD Migrationsverket, levererar den. Därefter följer en paneldiskussion om ”När samhället prövas: ansvar och beredskap” med Helena Lindberg, generaldirektör MSB, Maria Bergstrand, enhetschef FOI, Fredrik Bynander, vetenskaplig ledare CRISMART, Försvarshögskolan, Ida Texell, förbundsdirektör Brandkåren Attunda och Annette Rihagen, ordförande FOS. Efter denna panel ger förbundsordföranden Hanna Cederin, Ung vänster, Henrik Edin, LUF, Magnus Ek, CUF och Lorentz Tovatt, språkrör Grön Ungdom, sina perspektiv.

Den allra sista programpunkten blir också en av de mest intressanta. Regeringens populäraste ministrar, Peter Hultqvist och Anders Ygeman, uppträder gemensamt – vilket är lika symboliskt som välgörande – för att redovisa regeringens avsikter och ambitioner vad gäller ett modernt totalförsvar.

För övrigt…

Vid sidan av programmet på scenen, modererat av förträffliga moderatorn Pernilla Ström, kommer som vanligt spänningen vara stor inför vad Mikael Holmström, DN, enligt god Sälen-tradition publicerar som sedan diskuteras i pauser, skidliftar och barer under konferensen.

Eftersom ”alla” i sektorn är på plats är det många som, likt mig själv, passar på att ha möten med personer som annars har svårt att få ihop kalendrar. Jag ser fram emot att för utredningens räkning diskutera Försvarsmaktens personalförsörjning med flera personer och organisationer som är centrala för fortsättningen.

Hela konferensen webbsänds på Folk och Försvars sajt och twitteraktiviteten brukar vara omfattande, på #fofrk. Häng med!

Politikens kommandotaktik

Mina högt värderade blogg- och försvarstwitterkollegor har redan gått igenom de ekonomiska aspekterna av gårdagens försvarsekonomibud från regeringen, med varierande entusiasm över förslagen, t.ex. Wiseman på sin blogg, Brix och Oscar Jonsson, så jag tänkte detta inlägg ska handla om annat än vad det reella tillskottet egentligen kan tänkas bli, hur det står sig gentemot ambitionsnivå och den säkerhetspolitiska utvecklingen. Men för den som ändå vill ha en snabb bedömning av budet kommer det här:

Det innebär ett fortsatt strukturellt underskott och problemen puttas som en växande snöboll framför politiken och Försvarsmakten. Men i rättvisans namn är det samtidigt ett fortsatt trendbrott när det gäller politisk vilja över hela linjen att tilldela mer resurser till det militära försvaret och resultatet hade kunnat vara mycket värre om inte försvarsminister Hultqvist och statssekreterare Salestrand hade tagit strid för pengarna eller varit mer lättviktiga i regeringen.

Förslagen är inte obetydliga, men kanske mer som signaleffekt riktat mot medborgarna än som något som skapar en grundläggande nivåhöjning som får eventuella yttre bråkstakar att tänka om  – eller som positionerar Sverige gynnsamt i relation till de vi förhoppningsvis står gemensamt med om kriget kommer. Ett stort bekymmer är att inget ännu så länge har tilldelats den grundläggande civila förmåga som är helt avgörande för det militära försvaret och (t.ex. när det gäller påverkansoperationer och gråzonsproblematik) är helt avgörande för det politiska beslutsfattandet när det gäller att faktiskt använda det vi har, om det så står på Gotland eller ej.

Hur kommer det sig då att politiken fortsatt inte vill finansiera den ambitionsnivå man genom försvarsberedningar och oro över den säkerhetspolitiska utvecklingen uttrycker behov av? Om man skalar av det hela tror jag det beror på att opinionen och därmed politiken (man kan också vända på den ordningen) inte kopplar ihop omvärldsutvecklingen med svenskt försvar, varesig civilt eller militärt. Det finns en mycket grundläggande uppfattning om att det inte har med Sverige att göra, såvitt inte den politiska ledningen anser att man ska ut på ”militära äventyr” i omvärlden eller i Baltikum – men det är i så fall Sverige som bestämmer den saken. Som om vi alltid har ett val, till synes vaccinerade mot umbäranden eller ofrivillig inblandning. Det är allt färre röster kvar från andra världskriget som minns hur det är när det krymper inpå och i det kollektiva minnet ligger att vi gubevars klarade oss helskinnade ur ett kallt krig. Så varför skulle vi inte göra det nu? Denna mycket grunda förståelse för orsak och verkan, för samband och logiska beroendekedjor, manifesteras även inom andra områden: Stopp för vapenexport! säger t.ex. personer som samtidigt tycker Sverige ska kunna agera med Försvarsmakten (enbart med mer moraliskt högstående importerad utrustning får man förmoda). Eller ingripa mot ISIS! Men samtidigt ska vi ha mycket strikta demokratikriterier etc etc.

Ovanpå denna grundläggande förståelsebrist saknas uppenbarligen förtroende för att pengarna används effektivt och till rätt saker. Djupt in i Regeringskansliet finns en misstro mot hur Försvarsmakten omvandlar pengar till operativ effekt, manifesterat av uttrycket hur lite får vi ut av de här dryga 40 miljarderna egentligen?! I ett försök att rå på de strukturer man anser oförmögna att pressa ur mer effekt ger man sig på att sända tomtebloss på presskonferenser istället för att skjuta till en säck med pengar och säga varsågod ÖB, gör det bästa du kan av detta. Därmed detaljstyr man och så långt från uppdragstaktik man kan komma levererar politiken istället besked om materielsystem och plattformar på löpande band, för att i nästa stund inte medge bemyndiganden så att myndigheten får köpa det man ska i tid, vilket gör att anslagssparandet blir en skön slant i statens kassakista.

Här råder ett systemfel: Politiken kan inte ena dagen ta emot ekonomiska underlag och förslag till utformning av Försvarsmakten och säga att de verkar genomtänkta, relevanta och bra, för att nästa dag göra helt andra överväganden både vad gäller ekonomi och utformning. Antingen har man ett Högkvarter som ska göra professionella sammanvägda bedömningar över vad som är bäst i ett helhetsperspektiv – inom given ekonomisk ram – eller så lägger man ner det och tar fullt politiskt ansvar på detaljnivå ner till skosnöret på kängorna. Det är lätt att tycka det är bra att politiken ändrar på sakernas tillstånd, t.ex. materiel eller lokaliseringar, när det går i rätt riktning utifrån eget intresse eller utsiktspost, men principiellt bör man då inte klaga när politiken genom genomförandegrupper eller andra konstruktioner ställer till elände om det går en emot.

Jag skrev om kompetensområden och ömsesidig respekt i Axess för ett år sedan att det är självklart att politiken ska styra både anslag och uppgift. Men om politiken undandrar sig uppgiften att mejsla ut grundläggande intressen att försvara och sätta tydliga mål – vilket visas gång på gång i Riksrevisionens granskningar – och istället petar i det som känns överblickbart och mer slagkraftigt just då, men som egentligen borde vara ÖB:s eget beslut, ja då sjunker auktoriteten på båda håll och man förlorar respekt för varandra i en ömsesidigt destruktiv dans. Jag menar att ömsesidig respekt kräver klarspråk, tydlig rollfördelning och tillämpad uppdragstaktik – samt ett osentimentalt ansvarsutkrävande.

Faktum är att det borde vara ett gemensamt militärt och politiskt intresse att så är fallet och att man därmed börjar behandla varandra därefter, det vill säga med tydliga besked och avgränsningar för varandras kompetensområden. Vi får nu regeringens besked, dess ingångsvärde i förhandlingarna inför inriktningspropositionen, och sedermera vet vi resultatet av dem. Först långt efter det kommer den nationella säkerhetsstrategi som statsministern har aviserat, där Sveriges vitala intressen klaras ut och vilken väg vi ska gå t.ex. när det gäller internationella samarbeten. Det är däremot en uppgift för politiken och allt sker som vanligt i fel ordning.

Vidare i försök till förklaring av hur man fortsatt kan underfinansiera Försvarsmakten: Regeringen vet att oppositionen varesig har någon färdig alternativ försvarsidé eller någon egen enorm kassakista att ösa ur. I synnerhet inte om man ska prata ihop sig om ett gemensamt Allians-bud. Det var faktiskt så sent som i november Alliansens gemensamma budgetförslag för 2015 landade på ”att anslagen år 2024 kommer vara drygt 5,5 miljarder kronor högre på årsbasis jämfört med tidigare beräknade anslag”, vilket får oss som hängt med ett tag att le snett när man nu högljutt kritiserar regeringens förslag.

Sanningen är att alla lappar och lagar och producerar koldioxid med ett eftertryck av sällan skådat slag. Men det verkar inte vara något parti som är beredd att säga en enda sak: Vi kan inte hitta några större brister i Försvarsmaktens eller Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps ekonomiska underlag och vi har inte ändrat oss vad gäller ambitionsnivå, tvärt om. Vi tillskjuter därför x x kronor och om Försvarsmakten eller MSB inte förvaltar dem väl och visar på x x resultat efter de mål vi har satt upp – som i sin tur är spårbara utifrån en genomtänkt säkerhetsstrategi – kommer vi utkräva ansvar och säga tack och hej till dessa myndighetsledningar efter de x x år man får på sig.

Till sist kan det vara värt att läsa ÖB:s militära råd som publicerades för precis ett år sedan:

Därför är det viktigt att inte nu låsa in Försvarsmakten i kortsiktiga och begränsade lösningar som på längre sikt kan skapa operativa, ekonomiska och personella begränsningar som leder till att den totala försvarsförmågan blir oförändrad eller till och med minskar (…) Självklart skulle en större insatsorganisation välkomnas av Försvarsmakten, men då gäller det att den är finansierad. Annars riskerar den att leda till ytterligare obalanser mellan uppgifter och resurser och att vi tvingas flytta runt problemen inom myndigheten.

PS. Idag var försvarsminister Hultqvist (S) med i en längre Studio Ett-intervju, med efterföljande samtal mellan mig och Niklas Wiklund (Skipper). Klippet finns här.

Dagens vaktombyte

Avgående ÖB, Håkan Syrén, har skrivit (ytterligare) en bok. Inför avslutet i Försvarsmakten har han sammanfattat sitt perspektiv på Försvarsmaktens utveckling och fortsatta utmaningar i en bok med titeln Vaktombyte – reflektioner efter fem år som ÖB (den finns i skrivande stund inte tillgänglig på nätet, men jag återkommer med en länk).

I sitt sista nyhetsbrev sammanfattar Syrén boken och de budskap han vill lämna efter sig, innan han från och med november i år tillträder som ordförande i EU:s militärkommitté i Bryssel, är följande:

1. Syrén trycker på effekterna av den globala ekonomiska krisen. ”Med en djup global ekonomisk kris är den fortsatta utvecklingen såväl ekonomiskt som säkerhetspolitiskt idag mycket svårbedömd”. Han menar att världen befinner sig i ett mer ovisst läge ”än förmodligen någon gång sedan andra världskriget”. Han anser att den säkerhetspolitiska grunden till 2004 års försvarsbeslut är fundamentalt förändrad och säger att ”Tidigare uppnådd politisk enighet får inte hindra nödvändigt nytänkande”.

2. Det är än mer viktigt att fortsätta bidra till det gemensamma internationella fredsfrämjande arbetet i en situation när de ekonomiskt och politiskt svaga länderna är ”de som drabbas värst av global lågkonjunktur och finansiell protektionism”. Detta måste ske samtidigt som vi säkerställer ”en tillräcklig nationell försvarsförmåga”. Här kommer också en släng till politiken: ”I en osäker tid är det viktigt att säkerställa att det vi har fungerar och öka robustheten i en struktur som under lång tid urholkats av kortsiktiga besparingskrav”.

3. Syrén säger att ”kravet på förmåga här och nu får inte misstolkas som bara förmåga i närtid. Kraven på tillgänglighet och användbarhet är lika relevanta imorgon som idag”.

4. Personalförsörjningen framhålls som Försvarsmaktens viktigaste framtidsfråga. ”Rekryterings¬kraften och attraktionskraften är alltså helt avgörande. (..) En stark politisk uppbackning är nödvändig, men inte ensamt tillräcklig. Det kommer också att krävas en stark allmän samhällelig uppbackning”.

5. Syréns avslutning återges här i sin helhet:

”Den fortsatta reformeringen innehåller mycket stora utmaningar. Försvarsmakten varken kan eller ska klara de utmaningarna på egen hand. Försvarsmakten är ett medel i samhällets tjänst och kan bara byggas utifrån det stöd som det har från sin uppdragsgivare svenska folket. Stödet handlar givetvis om resurser. Men till och med ännu viktigare är att det krävs ett kontinuerligt brett politiskt engagemang för att motivera duktiga unga medborgare att under kortare eller längre tid bidra till Förvarsmaktens verksamhet och fortsatta utveckling.

Den fortsatta reformeringen är inte en process som kommer att gå på en utlagd räls. Det kommer att krävas hjälp att hålla farten i motluten. Det är dyrt att vara fattig. Lösningar som väljs av kortsiktigt nödtvång blir ofta kontraproduktiva i längden.

Min efterträdare Sverker Göranson kommer alltså inte till ett färdigdukat bord. De utmaningar Försvarsmakten står inför under de närmaste åren är möjligen större än de var när jag tillträdde för drygt fem år sedan.

Sverker Göranson kommer för att lyckas med de kända och okända uppgifter som väntar att behöva ett starkt politiskt stöd från uppdragsgivaren, liksom givetvis en stark uppbackning från den egna organisationen.”

Så till Sveriges nye ÖB, Sverker Göranson.

Vid installationen idag höll ÖB ett tal och sedan var det dags för den första presskonferensen, 27 minuter in i den nya befattningen. Budskapen under presskonferensen var bl.a.:

  • Försvarsmakten behöver en långsiktig inriktning och välkomnar inriktningspropositionen.
  • Ambitionen är att FM ska bli än mer närvarande i hela Sverige. Man ska öva i hela Sverige.
  • Tydlig vikt vid samarbete i den nordiska kretsen också vad gäller samövningar. ”Om vi ska kunna bistå varandra i den händelse det behövs, så måste vi också ha öva tillsammans”.

Under journalisternas frågestund framkom bland annat följande: Grunden i planeringsanvisningarna innehöll som bekant inte de fyra reservbataljonerna på Gotland. ÖB framförde att han själv hellre hade sett att det hade ”avvägts i en helhet”. Dvs. att det hade varit ett ingångsvärde redan i planeringsanvisningarna så att Försvarsmakten hade kunnat väga detta förslag mot andra.

Försvarsministern kommenterar ÖB-skiftet på sin blogg.

Ny ÖB idag

Idag tillträder general Sverker Göranson som överbefälhavare efter Håkan Syrén.

Överlämningsceremonin går av stapeln på Karlbergs slott klockan 14.00. Därefter håller ÖB en presskonferens. Den direktsänds på Försvarsmaktens sajt med början 14.30.

Sverker Göranson har fram till idag varit Försvarsmaktens stabschef och chef för Högkvarteret. Han har varit en av ledamöterna i Försvarsmaktens ledningsgrupp. Göranson utbildade sig till gymnasieingenjör innan han gick in i den militära verksamheten och grundlade sin karriär i pansartrupperna. Internationellt har han bland annat studerat vid den amerikanska arméns chefs- och högre stabscollege samt gått FN:s stabsofficerskurs. Sverker Göranson har tjänstgjort i Bosnien under kriget och senare i den NATO-ledda insatsen. Han har också tillbringat tre och ett halvt år som armé- och biträdande försvarsattaché vid den svenska ambassaden i Washington.

Jag önskar honom lycka till med ett närmast omöjligt uppdrag.

Det gör naturligtvis även avgående ÖB, Håkan Syrén. Syrén skriver i sitt sista nyhetsbrev att ”De utmaningar Försvarsmakten står inför under de närmaste åren är möjligen större än de var när jag tillträdde för drygt fem år sedan”. Det är alldeles sant.

(Jag återkommer till Håkan Syréns nyhetsbrev i ett kommande blogginlägg)

Uppdatering 14.25: Här sänds ÖB:s presskonferens direkt från Karlberg.

Ny ÖB

Generallöjtnant Sverker Göranson väntas idag utses av regeringen till ny överbefälhavare efter Håkan Syrén.

Det är inte bara ett bra val. Det är rätt val.

Göranson tillträder en befattning som närmast är att betrakta som ett omöjligt uppdrag. Jag hoppas att han har varit noga med att till regeringen göra klart ett antal förutsättningar (och fått kvittens på dem) för att ta jobbet.