Kategori: ÖB

Lägga ner är svårt – tillväxa är svårare

Det hade ju kunnat vara en känsla av full fart framåt och försvarspolitisk tillförsikt nu, inför ett försvarsinriktningsbeslut när politiken har samlats till att tillskjuta ett historiskt tillskott – med svenska mått mätt – till Försvarsmakten. Den rådande säkerhetspolitiska utvecklingen kräver det bästa av oss och hur vi agerar noteras av omvärlden. Men istället för samling och signal om sammanhållen beslutsamhet, råder frustration på alla håll, dragkamp om makt och hot om att en fortsatt ökning mot 2 % av BNP riskerar implodera om de tillförda pengarna upplevs absorberas med ett slurp av sådant man trodde redan var på plats. Och då har vi ännu inte sett notan för det civila försvaret, som landar in till regeringen från de bevakningsansvariga myndigheterna i mars.

Förhandlingarna om inriktningspropositionen har som bekant ännu inte inletts. Därmed har inte alla de tillkommande element börjat hanteras, som erfarenhetsmässigt ramlar in under processen inför ett inriktningsbeslut: Det kommer dyka upp fler, ännu okända, ekonomiska realiteter. Det kommer resas krav på tillkommande ”satsningar” som inte är avdömda sedan tidigare och vi har en riksdag med majoritetsförhållanden som kommer göra avtryck. Minns till exempel ett tidigare luciabeslut (2004) då regeringen behövde Vänsterpartiets stöd, vilket resulterade i en förändring kring AJB i Arvidsjaur i elfte timman.

Men vad handlar frustrationen om? Här följer några nedslag i vad som har hänt som jag tror påverkar var vi befinner oss, samt ett försök till att förklara hur respektive aktör upplever situationen.

I höstas krävde M, C, L, KD och SD att Försvarsberedningen åter skulle kallas in, för att förbereda det kommande försvarsinriktningsbeslutet och få klarhet i de ekonomiska realiteterna. Försvarsministern avvisade detta, eftersom det skulle vara en omväg och onödigt byråkratiskt. När nu analysgruppen har arbetat, uppenbarligen utan att ledamöterna har haft tillgång till sekretessbelagd information och utan att man verkar ha uppnått en helt gemensam syn på det ekonomiska läget, kan således fem partier säga vad var det vi sade.

Det framstår som att man ännu inte har en helt gemensam grund att stå på inför de kommande förhandlingarna om propositionen, vilket var idén med analysgruppen. Vad man egentligen är oenig om, framstår för de flesta fortsatt outgrundligt. Vi vet naturligtvis inte hur resultatet hade sett ut om analysarbetet hade skett inom Försvarsberedningens ram, men en skillnad hade varit sekretessnivån.

En aspekt av sekretess och informationsspridning, är den återkommande synpunkten från de försvarspolitiska talespersonerna att de inte har blivit informerade. Daniel Bäckström (C) i DN:

Jag förstår att det är sekretess på en del. Men för helheten och prioriteringen i de kommande förhandlingarna är det ett problem om man inte har med sig alla ingångsvärden för hur pengarna fördelas och helheten.

Detta är en närmast evig fråga. Men det har inte alltid varit som det är nu. Om man till exempel granskar sändlistorna för Försvarsmaktens budgetunderlag, ser man att fram till BU 08 fick utskottet tillsänt sig underlaget, inklusive de hemliga bilagorna. Senare sändes enbart de öppna delarna och tidigare öppna bilagor (till exempel personalredovisningen) gjordes hemliga. De senaste åren finns inte FöU på sändlistan.BU08

Detta innebär såklart inte att ledamöterna står utan underlag, det är ju bara att gå in på Försvarsmaktens hemsida och tanka ner de öppna delarna, eller se till att myndigheten gör en föredragning inför utskottet, men det innebär att de är helt i händerna på regeringen gällande vilka delar de kan ta del av som omfattas av sekretess, i andra konstellationer än utskottet. Jag vet inte bakgrunden till att det är striktare delgivning nu än förr, men det kan ha med ökat underrättelsehot och mindre tillit till ledamöter att göra (dock är det samma ledamöter i aktuella fora). Oavsett bygger det in en automatisk dragkamp om information när man vill dra välgrundade slutsatser, samt den mer negativa möjligheten att undandra sig ansvar, vilket yttrar sig på olika sätt. Politiker kan säga ”vi fick inte veta!” och myndigheten kan tänka ”varför förstår ni inte hur läget är?”, medan man på försvarsdepartementet möjligen känner att ordningen innebär att man har större kontroll. 

En annan fråga – delvis sammanhängande – gäller vem som ska bestämma vad? Det är regeringen som styr riket, men majoritetsförhållandena ändrar förutsättningarna och hänsyn måste tas till riksdagen, om inriktningsbeslutet ska gå igenom. Därigenom är det inte bara traditionen att söka breda överenskommelser inom försvars- och säkerhetspolitiken som försvarsministern har att förhålla sig till (eller en socialdemokratisk vinst i att hålla den fd. alliansen splittrad inom området) utan ren mandat-matematik.

Från Försvarsmaktens sida lär man med stigande förvåning konstatera att politiker allt mer ihärdigt hävdar att deras avvägning och inriktning ska gälla, i konstrast till delar av Försvarsmaktens förslag. Expertmyndighetens och ÖB:s militära råd överprövas av människor som inte tillhör den militära professionen. Vad innebär det i förlängningen för vilket ansvar man kan ta som chef i myndigheten och vad händer om man inte står fast vid det råd man gett, utan börjar ta hänsyn till aktuellt politiskt läge? Hur skulle trovärdigheten i förlängningen påverkas av det?

En omständighet som kan skapa gnissel i de militärpolitiska relationerna, är om myndigheten utgår från att politiken uppfattar Försvarsmaktens underlag som rent objektiva, genomspelade och avvägda utifrån maximal försvarseffekt, utan andra inneboende krafter som drar åt olika håll – och sedan ändå glatt slår isär det hela. Men den bilden av det ”objektiva bästa” har inte alltid politiken, varesig nu eller tidigare (man känner andra så som man känner sig själv) och det är ett av skälen till att den försvarspolitiska detaljnivån är omfattande.

Det finns fler skäl till detaljstyrningen och alla är inte precis ädla, men några är lättare att förstå om man mentaliserar det politiska perspektivet:  En orsak är en misstro gentemot Försvarsmakten när det gäller att effektuera de beslut som fattas (och då blir man än mer detaljrik för att öka säkerheten i styrningen till nästa gång). En annan orsak är minnet av tidigare politiska ingripanden som det sedan blir samsyn om, t.ex. återetablering Gotland. En tredje handlar om stödet för fortsatta satsningar i bredare politiska lager, i en helhetsavvägning mot andra politikområden: Så länge som det säkerhetspolitiska läget inte upplevs mer akut än att det finns tid för politisk styrning, måste de försvarspolitiska talespersonerna kunna komma tillbaka till sina riksdagsgrupper och redogöra för att det blev ungefär som de beskrev att det skulle bli, när pengatilldelningen motiverades. Annars riskerar stödet för fortsatta satsningar att utebli.

Men denna gång bedömer jag att grunden till den politiska envisheten framförallt återfinns i de antaganden som gjorts om krigets karaktär, som Försvarsberedningen skrev detaljerat om i Motståndskraft (Ds 2017:66). Utifrån dessa utgångspunkter, bland annat om det väpnade angreppet och innebörden av krigsavhållande förmåga, har beredningen mejslat fram sin inriktning. (1) Det finns således en spårbarhet mellan beredningens förslag och denna grundbild – förslag som man diskuterat fram och tillbaka, kompromissat kring och lyckats enas om. När beredningens förslag ifrågasätts läggs inte dessa bitar ihop, vilket förmodligen gör att man riskerar att tala förbi varandra.

Möjligen hade det varit intressant att se Försvarsmaktens sammanvägda utformning utifrån precis samma resonemang om det väpnade angrepp som beredningen för, med tillhörande beskrivningar om varför man eventuellt avviker och förespråkar något annat inom given ekonomi och tidsperiod för genomförande. Det hade kunnat renodla och tydliggöra eventuella skillnader och bevekelsegrunder mellan expertis och folkvalda.

Härmed utkristalliserar sig ännu en evig fråga: Hur gifter vi bättre ihop politiken och myndigheten kring grundläggande antaganden om vilken effekt Försvarsmakten ska kunna leverera över tid och i olika geografiska områden? Men nu är det inte så mycket tid för de eviga frågorna. Det står en ko på isen.

Försvarspolitikerna har bestämt sig och de kommer förhandla om totalförsvarspropositionen utifrån Försvarsberedningens förslag. Under samma tid ska man komma överens om ambitionsnivå för det civila försvaret i den utlovande totalförsvarspropositionen – ett område som inte brukar generera samma höga tonläge som inom det militära, men som nu laddas med förväntningar utifrån både ökad kunskap om vilken betydelse det har för det militära försvarets förmåga och de förpliktigande uttalanden som gjorts från politiskt håll.

Frågan kommer vara hur mycket som ryms inom given ekonomi och klassisk kohandel kommer utbryta, förr eller senare. Särskilt om det kommer nya besked eller önskemål att trycka in i kompotten, och något annat måste ut istället. Vi ska inte glömma att man militärpolitiskt är överens om väldigt mycket, när allt kommer omkring, och de inblandade kan påminna sig om att förlora en strid inte alltid betyder att man förlorar kriget. Ibland är det tvärt om.

Försvarsmakten har lämnat sitt underlag, och möjligen kommer det ytterligare besked i kommande budgetunderlag. Nu är det upp till regeringen att bestämma sig för vilken linje man vill driva och hur riksdagsbeslutet ska materialisera sig, så att vi över huvud taget har ett inriktningsbeslut från den 1 januari 2021.

Det är underkänt om vi gör tillväxten till det största försvarspolitiska problemet på länge.

(1) Läs ett resonemang om det i slutet av detta inlägg.

Ny bit i försvarsbeslutspusslet

När ÖB och Försvarsmaktens GD klev fram på pressträffen för att beskriva resultatet av det regeringsuppdrag myndigheten hade lämnat in tidigare under dagen, hade det redan mullrat ett tag. Från politiskt håll har man slitit för att få till pengatillskott och arbetat lång tid med den framtida utformningen av försvaret – ett arbete som nu ska betala sig genom ett märkbart förmågelyft med synbara avtryck som kan kommuniceras. I myndigheten har man slitit hårt med regeringsuppdraget, samt med frågan hur man på samma gång ska visa framåtanda och att man tar förtroendet på allvar, och kunna kommunicera att pengarna inte räcker till det försvar som politikerna har arbetat fram.

Försvarspolitiska talespersoner har den senaste tiden på olika sätt uttryckt oro och beslutsamhet utifall att myndighetens underlag skulle avvika för mycket från Försvarsberedningens inriktning. Idag hamnade fokus på ekonomin, men nästa steg kommer även prioriteringarna att nagelfaras. Samtliga partier utom regeringspartierna vill att det ska ske inom Försvarsberedningens ram. Det kommer vara svårt för försvarsministern att avvisa ett sådant krav, även om han förmodligen hellre vill ha större kontroll över fortsättningen genom egen regi. Men beredningen är ju inte upplöst mellan rapporterna och det finns historiska exempel på spänningar som uppstår om regeringen håller emot. Denna regering har dessutom en framtida riksdagsmajoritet att tänka på, om man vill få igenom sin försvarsinriktningsproposition om ett år. Det långsiktigt kloka, för att säkra ett längre perspektiv i planering och resurser, är förmodligen det kortsiktigt bökiga. Beslutsamheten i oppositionen ska inte underskattas, det kommer troligen bara leda till en upprepad konflikt och en regering som åter behöver krumbukta sig.

Detta inlägg är inte en genomgång av Försvarsmaktens underlag i sak. Det är inte heller en jämförelse mellan Försvarsberedningens rapporter och myndighetens råd. Det kräver mer noggrann läsning från min sida. Men här följer några initiala, mer övergripande reflektioner, kring sådant jag bedömer inte kommer uppmärksammas så mycket i de första svallvågorna:

Försvarsmakten skriver att nuvarande organisation snarare är strukturerad utifrån ”historiska betingelser, kompetensbredd och kompetensbevarande än dimensionerad för att lösa ställda uppgifter”. Vidare skriver myndigheten:

Då Försvarsmaktsorganisation 2016 i grunden inte är utformad och dimensionerad för att möta ett väpnat angrepp finns på kort sikt stora begränsningar, särskilt vid händelseutvecklingar som kan uppstå i ett försämrat omvärldsläge och vid högre konfliktnivåer.

Det är en pedagogisk utmaning att förklara varför man ska använda tillförda resurser i närtid – alltså det beredningen räknat på men som Försvarsmakten redan har inplanerat – till att bygga vidare på en organisation som man samtidigt dömer ut utifrån vad omvärldsutvecklingen kräver, om man ska spetsa till det. Detta istället för att ”gena” in i det nya. Min gissning är att det är en av de saker som försvarspolitiker kommer fråga ÖB om under redovisningar nästa vecka.

Understundom har det kommande försvarsinriktningsbeslutet lite i förväg beskrivits som en storsatsning på armén. Men av underlaget framgår något annat. Det är framförallt en struktur som sätts till 2025, funktionerna utvecklas därefter och bortom 2030 omsätts enligt denna plan de tunga materielsystemen. Utvecklingen förskjuts framåt i tid. Men, man bör samtidigt konstatera att det är Försvarsmaktens uppfattning – inte enbart försvarsgrenens – att bataljonsarmén är lämnad, brigadsystem etablerat och att divisionsförmåga hägrar. Marinen och flygvapnet ligger generellt närmare Försvarsberedningens förslag i underlaget.

Personalförsörjningsområdet sticker ut på olika sätt. Det framgår tydligt hur avgörande det är för att möjliggöra tillväxt – och hur allvarligt läget är. Nästa försvarsbeslutsperiod kommer inledas med ett personellt underskott, framför allt vad avser krigsplacerad personal i krigsförbanden och anställd militär personal. Försvarsmakten skriver att grundutbildningen är avgörande och att man i och med återaktiverad totalförsvarsplikt har det verktyg som krävs för att successivt öka grundutbildningsvolymerna i kommande försvarsbeslutsperiod. Officersförsörjningen framhålls också. Antalet platser har utökats vid såväl specialistofficersutbildningen (SOU) som officersprogrammet (OP). Antalet antagna elever har t.o.m. 2018 understigit tillgängliga platser, men nu ser det ju tack och lov ljusare ut. Sammantaget bedömer Försvarsmakten att personalbehovet för krigsorganisationen år 2025 är ca 70 000 och år 2030 ca 80 000 individer. Därutöver kommer mobiliserings- och personalreserver (2030) att bestå av ytterligare ca 20 000 utbildade totalförsvarspliktiga.

Försvarsmakten konstaterar att man har begränsade erfarenhetsvärden av att rationellt och effektivt ställa om nuvarande produktionskapacitet för att svara upp mot det som krävs för en organisation i tillväxt och skriver att man också till stor del är beroende av en ökande kapacitet hos externa parter, såväl andra myndigheter som inom den privata sektorn. Ett exempel som tas upp i underlaget är Rekryteringsmyndighetens kapacitet:

Kapaciteten hos TRM för att mönstra tillräckligt många mot Försvarsmaktens behov av inryckande till grundutbildning är helt avgörande för en förbandstillväxt. För att TRM ska kunna möta den ökning av utbildningsvolymer som Försvarsmakten aviserat krävs utökade anslag för TRM i enlighet med deras underlag för den försvarspolitiska propositionen.

En mycket viktig del i underlaget är formuleringarna om olika områden där myndigheten bedömer att det föreligger ett behov av översyn av lagstiftning som träffar Försvarsmakten och myndighetens bedrivande av verksamhet.

En central förutsättning för att förverkliga den tillväxt och de prioriteringar som föreslås i Värnkraft är att det är möjligt enligt de lagar och förordningar som reglerar Försvarsmaktens verksamhet.

Det hela utmynnar i ett förslag om en utredning, lite oklara ramar men den ska ”med ett brett mandat att se över lagstiftning som rör det militära försvaret, liksom det civila försvaret och dess verksamhet.” Försvarsmakten förordar en beredning för totalförsvarets utveckling, liknande den som fanns för utvecklingen av rättsväsendet (Beredningen för rättsväsendets utveckling, Ju 2000:13). Myndigheten vill däremot inte, till skillnad från Försvarsberedningen, att en ny myndighet ska inrättas med uppgift att granska, utvärdera och följa upp verksamhet inom totalförsvaret.

Försvarsmakten vill också att de rättsliga förutsättningarna ses över, vad gäller att ge och ta emot militärt stöd även för andra stater än Finland.

Vad gäller internationella operationer motsvarar ambitionen, uttryckt i ekonomiska termer, den som gäller i år. Försvarsmakten förordar deltagande i ”operationer som är tydligt avgränsade i tid (1-2 år nämns) och genomförs i samarbete med andra nationer som bedöms ha en reell inverkan på säkerheten i Sveriges närområde”. Man kan konstatera att vi är oändligt långt ifrån målsättningar från 1999 om att samtidigt kunna ha två bataljoner eller motsvarande förband insatta internationellt.

När det gäller pengarna delar sig bedömarna i några olika läger:

Några anser att det är en sak med den uteblivna uppräkningen – det är gängse ordning oavsett partier i regeringen – men de är däremot förbluffade över att beredningen i sina förslag har använt redan intecknade pengar, särskilt som förslagen enligt Allan Widman (L) ”fortlöpande avstämts med både Försvarsmakten och Försvarets Materielverk, vilka båda myndigheter dessutom hade fast representation i beredningen”. Något som också upprepades från politiskt håll i dagens kommentarer. Detta i kontrast till Försvarsmaktens GD vars bild, enligt DN, är att experten i utredningen inte har varit med när den samlade kalkylen har hanterats.

Andra anser att Försvarsberedningens beräkningar har varit orealistiska från början – med eller utan värdesäkring – i gammal god tradition av underfinansierade förslag och försvarsbeslut. Systematiskt underskattas kostnader medan tid för förbandssättning och tillväxt överskattas, enligt denna luttrade på gränsen till cyniska skola, där man också sliter sitt hår över politisk detaljstyrning.

Ytterligare en grupp konstaterar att det råder återkommande svårigheter att förstå varandra på båda sidor (civilt och militärt) och att systemfel gång på gång gör att riket hamnar i skilda världar i ekonomidiskussionerna kring det militära försvaret. Hur bör försvarsinriktningsbeslut egentligen processas fram för att undvika detta? Hur svårt kan det vara? Och hur bra är egentligen det politiska systemet på att styra och inrikta myndigheten. Underförstått tycker de som har detta perspektiv att de återkommande diskussionerna bara visar att det behövs mer, inte mindre, styrning och uppföljning (vilket för övrigt går på tvärs med ett antal förslag i underlaget som går ut på ökad egen handlingsfrihet).

Sanningen är förmodligen en toxisk mix av allt ovan, men helt klart är att vi nu upplever något som vi inte har varit med om på länge – och att det riskerar döljas bakom krutröken just nu. I grunden diskuterar vi hur mycket tillskott det egentligen handlar om och till vad pengarna ska gå i en tillväxtfas. Om vi för en liten stund bortser från hur sent det kom igång, hur snabbt det egentligen borde gå och hur mycket mer som faktiskt krävs, är det vi ser de första lite trevande stegen på en resa vi inte har tränat på under väldigt lång tid: Att öka försvarsförmågan inom både militärt och civilt försvar.

Jag skriver medvetet en resa, för vi är i början på den och det kommer krävas mycket mer av oss. Försvarsmakten uttrycker det som följer:

Kommande försvarspolitiska inriktningsperiod 2021 – 2025 bör ses som ett delmål mot att vidareutveckla den grundläggande försvarsförmågan även på längre sikt.

Men nuläget ser ut såhär:

Försvarsministern har helt säkert ett klart besked med sig från den senaste budgetförhandlingen med finansministern: Det blir inte ett öre till.

Försvarsberedningens majoritet trycker på: Vi ska ha vårt försvar! Beredningens rapporter är ett förhandlingsresultat och inte ett tankeexperiment.

Försvarsmakten har genomfört sitt arbete och ÖB har bestämt sig för att ge sitt uppriktiga militära råd byggt på genomförbarhet och maximalt pang för pengarna.

I början av mars kommer de bevakningsansvariga myndigheterna lämna sina underlag till regeringen inför försvarsinriktningsbeslutet. Försvarsmakten kommer sannolikt få ett antal uppföljande frågor att besvara (med eller utan Försvarsberedningen som mottagare). Ett antal för totalförsvaret viktiga utredningar tuffar på parallellt och det blir en proposition till hösten om inte himlen faller ner över våra huvuden.

We muddle through. Vi får hoppas att vi har tiden på vår sida.

Prolog: Rikskonferensen 2019

Om lite drygt en vecka öppnas den 73:e Rikskonferensen – en institution i det försvarspolitiska Sverige. Söndagen den 13 januari har cirka 350 deltagare transporterats till Sälens Högfjällshotell och tagit plats för att klockan 1230 se Folk och Försvars ordförande Göran Arrius och generalsekreterare Maud Holma von Heijne öppna årets konferens. De kommer lämna över till Eva Hamilton, som modererar konferensen för första gången – det är ingen enkel uppgift att efterträda utomordentliga Pernilla Ström, som under många år med varm och fast hand manövrerat konferensens tre dagar från start till mål.

Årets konferens har underrubrikerna Sverige och världen (söndag), Militärt och civilt försvar (måndag) och Skydd av vår demokrati (tisdag). Under dessa rubriker ryms bland annat relationerna med USA och den transatlantiska länken, försvarssamarbetet inom EU, Kinas säkerhetspolitiska ambitioner, svenskt militärt försvar, nordiskt perspektiv på försvarssamarbete och totalförsvarsutveckling, hoten mot Sverige, artificiell intelligens (AI) och klimatförändringarnas konsekvenser för krisberedskap och säkerhetspolitik.

Som en övergripande reflektion kan jag konstatera att det över tid försämrade säkerhetspolitiska läget präglar konferensen mer och mer för varje år – liksom inrikespolitiska utmaningar. Allt annat hade naturligtvis varit anmärkningsvärt, och man kan med fördel lägga tidigare års konferensprogram vid sidan av varandra för att få denna utveckling tydligt illustrerad genom ämnesval och rubriker på programpunkter. De som vill beforska svensk försvars- och säkerhetspolitisk utveckling, och vad som har varit på tapeten i den försvarspolitiska offentligheten genom decennierna, har en skatt att utforska i dessa program.

Det som saknas, tycker jag, är Ryssland och informationssäkerhet. Ryssland hade förtjänat motsvarande uppställning som Kina i programmet och att informationssäkerhet är en mycket tung komponent i Sveriges förmåga till motståndskraft, kan illustreras av FRA:s Fredrik Wallin i en aktuell intervju.

Söndag

Klockan 1235 kliver försvarsministern i övergångsregeringen, Peter Hultqvist (S) upp på scenen och levererar Sveriges säkerhetspolitiska prioriteringar.  Han kommer av nödvändighet vara lite tillbakablickande och återge vad som åstadkommits under föregående mandatperiod, helt säkert med betoning på de bilaterala samarbeten som fördjupats. Möjligen kommer han också varna för eventuella borgerliga äventyrligheter (ur hans perspektiv) i NATO-frågan, om det blir regeringsskifte framöver. Jag hoppas på en gedigen programförklaring när det gäller S ambitioner gällande den nuvarande utvecklingen inom försvarsområdet i Bryssel – och hur han ser på svenska och finska olikheter i det avseendet, med tanke på det nära samarbetet mellan Stockholm och Helsingfors. Min gissning är också att han kommer uppehålla sig vid försvarsekonomin på så sätt att han vill inskärpa vikten av att hålla hårt i de pengar man tilldelar Försvarsmakten framåt – eller med andra ord skuldfördela lite mellan politiken och Försvarsmakten när det gäller att fatta beslut på rätt underlag.

Efter Hultqvist (1255) är det Ulf Kristersson, partiledare Moderaterna, som under 20 minuter redovisar Vårt alternativ för svensk säkerhetspolitik. Han kommer helt säkert framhålla enigheten inom alliansen när det gäller att tilldela försvaret pengar – och att Sverige på sikt ska bli medlemmar i NATO. Det ska bli särskilt intressant att höra hur han i den kontexten väljer att uttrycka sig om de transatlantiska relationerna och den nuvarande amerikanska administrationen, men lika intressant är hur han formulerar sig om ambitionerna inom ramen för EU. Att förvänta är också en insatt del om hur vi bör förhålla oss till Kina.

1315 blir det Transatlantic Relations: Challenges and Opportunities Ahead, förmedlade av Eric D. Chewning, Deputy Assistant Secretary of Defense for Industrial Policy, USA. Ett symptomatiskt val av talare från den amerikanska sidan. Nej, jag är inte ironisk, det är helt rätt, särskilt som nästa programpunkt (1340) lyder USA och Sverige – från papper till Patriot. Här medverkar Karin Olofsdotter, Sveriges ambassadör i USA Mike Winnerstig, enhetschef Säkerhetspolitik Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och Elisabeth Braw, Associate Fellow, Director of the Modern Deterrence project, RUSI.

1440 inleds ett block om försvarssamarbetet inom EU med Katarina Areskoug Mascarenhas, chef EU-kommissionens representation i Sverige Hennes anförande följs upp med en paneldiskussion om Försvarssamarbete i Europa – behovet av en svensk strategi, där Göran Mårtensson, generaldirektör Försvarets materielverk (FMV), Niklas Alm, strategichef/stf generalsekreterare Säkerhets- och försvarsföretagen (SOFF), Johan Svensson, chef Produktionsledningen Försvarsmakten, Bodil Valero, europaparlamentariker (MP) och Gunnar Hökmark, europaparlamentariker (M), medverkar. Detta är en programpunkt där rubriken så att säga säger allt. Behovet av en strategi är stort och akut, om Sverige som samlad kraft ska kunna agera på ett konstruktivt sätt som också ger egen nytta. Önskan är således att diskussionen inte stoppar vid att uttrycka själva ambitionen, utan hur en sådan strategi bör se ut (och vad som vore kontraproduktivt på kort och lång sikt). Vi behöver också någon/något som får ett utpekat ansvar att leda – inte bara att samverka – på myndighetssidan, tätt sammankopplad med regeringskansliets tänkare inom området. Det vore uppfriskande om Göran Mårtensson plötsligt sade att han tar befälet.

Efter EU blir det Kina. 1605 talar Ola Wong, journalist med fokus på Kina om landets (större) ambitioner. Därefter följer FOI:s forskningsledare Jerker Hellström och Klas Eklund, Senior Economist Mannheimer Swartling, om Kinas politiska prioriteringar. Därefter (1635) utbryter Hård och mjuk makt – svensk-kinesiska relationer – en debatt mellan Kristina Sandklef, oberoende Kinaanalytiker Sandklef Asia Insights, Malin Oud, kontorschef Peking och Stockholm, Raoul Wallenberginstitutet, Philip Botström, förbundsordförande SSU och Joar Forssell, förbundsordförande LUF.

Söndagens program avrundas med svensk utrikespolitik. Under rubriken Sveriges utrikespolitik: ett verktyg för stabilitet talar Annika Söder, kabinettsekreterare Utrikesdepartementet och Hans Wallmark, ordförande i Utrikesutskottet (M). Diskussionen kommer troligen omfatta Sveriges tid i FN:s säkerhetsråd, men förhoppningsvis inte enbart utan även vara framåtblickande. En önskan här är hur svensk självbild påverkar både vårt agerande och eventuell fördröjning av åtgärder som borde vidtas om vi inte ska möta verkligheten i ett plötsligt, bryskt uppvaknande och finna att våra tankar om oss själva och vår betydelse internationellt är gällande just på ”planeten Sverige”, men inte någon annan stans. Vad ska vi investera i, prioritera och samla oss omkring för att garantera inflytande om, säg 10, 30 och 50 år?

Möjligen kommer P J Anders Linder, chefredaktör Axess och Anders Lindberg, politisk chefredaktör Aftonbladet, ta upp några sådana trådar när de avslutar den första konferens dagen med Utrikespolitiskt perspektiv.

Måndag

Dagen inleds (1230) med fyra nordiska försvarsministrar på scenen under rubriken Nordic defense capabilities, nämligen: Peter Hultqvist, Sveriges försvarsminister, Claus Hjort Frederiksen, Danmarks försvarsminister, Jussi Niinistö, Finlands försvarsminister och Frank Bakke-Jensen, Norges försvarsminister. Det kommer bli en uppvisning i samstämmighet och nordisk beslutsamhet, vilket fyller sin funktion, men jag hoppas att de fyra lättar hjärtat lite och även vågar närma sig områden där det skaver. Då kommer vi längre.

Klockan 1340 är det ÖB Micael Bydéns tur att tala om Svensk försvarsförmåga som stärker stabiliteten i Europa. Jag tror man kommer kunna sammanfatta talet med att han är stolt, men inte nöjd. ÖB har en utmaning att samtidigt beskriva den lättnad som det senaste ekonomiska tillskottsbeskedet innebär (särskilt för 2019), men samtidigt vara tydlig med att dessa pengar inte medger några som helst nya satsningar. Han kommer behöva kommunicera för att framförallt få politikens förståelse för detta – nämligen att den nya ekonomin innebär att Försvarsmakten får möjligheter att nå redan beslutad målbild fram mot 2020, samt att man kan undvika det förmågetapp efter 2020 som han har varnat för under lång tid, men att pengarna alltså inte ger några som helst tillskott i förmåga eller kapacitet utifrån dagens omvärldsläge och kapaciteten hos andra i närområdet. Detta är svårsmälta budskap för alla som (rättmätigt) ser 18 miljarder som mycket pengar, men som kanske har glömt hur försvarsbudgeten såg ut när det säkerhetspolitiska läget bedömdes som allra ljusast.

Efter ÖB kommer chefen för ledningsstaben, Jonas Haggren, Fredrik Ståhlberg, stf arméchef, Mats Helgesson, flygvapenchef och Jens Nykvist, marinchef tala om Försvarsförmåga idag och imorgon. Vi får se hur min gissning i julsagan faller ut när det gäller deras budskap…

Klockan 1450 har jag förmånen att kommentera Försvarsmaktens budskap och läge tillsammans med Linda Nordlund, ledarskribent Expressen.

Dagen övergår sedan till totalförsvarsperspektiv. Generaldirektören för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), Dan Eliasson, inleder med Att skapa ett säkrare Sverige. Han får sedan sällskap på scenen av sina nordiska kollegor, de danska, norska och finska generaldirektörerna från motsvarigheterna till MSB, som ger sina perspektiv på nordisk beredskap: Cecilie Daae, generaldirektör Direktoratet for samfunnssikkerhet og beredskap, Norge, Kimmo Kohvakka, räddningsöverdirektör inrikesministeriet, Finland och Henning Thiesen, direktör Beredskabsstyrelsen, Danmark.

En viktig utredning som pågår är Näringslivets roll i totalförsvaret samt försörjningstrygghet i fråga om försvarsmateriel (och som för övrigt tillsammans med utredningen Hälso- och sjukvårdens beredskap och förmåga inför och vid allvarliga händelser i fredstid och höjd beredskap behandlas på Försvarskonferens 2019 i april) och nästa programpunkt handlar om detta centrala område i totalförsvarsplaneringen. Under rubriken Offentlig-privat samverkan i en ny tid: innebörd och samhällsnytta framträder Karl Lallerstedt, ansvarig säkerhetspolitik Svenskt Näringsliv och Åsa Sundberg, VD Teracom.

Klockan 1720 får konferensen en lägesbild om Svenskt totalförsvar i norr genom Björn O. Nilsson, landshövding Norrbottens län, Ulf Siverstedt, chef norra militärregionen Försvarsmakten och Anna Lindh-Wikblad, biträdande kommundirektör Luleå. Därefter ställs en av konferensens viktigaste frågor, nämligen Varför ska vi ha ett totalförsvar? – förankring och försvarsvilja och det är Jenny Deschamps-Berger, sektionschef för analys vid centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet vid Försvarshögskolan (FHS), Patrik Oksanen, politisk redaktör MittMedia, Benjamin Dousa, förbundsordförande MUF och Hanna Lidström, språkrör Grön Ungdom, som tar sig an detta ämne innan middagen.

Måndagen avslutar med ett långpass om Säkerhet i en osäker värld med Elisabeth Braw, Associate Fellow, Director of the Modern Deterrence project, RUSI, Ewa Skoog-Haslum, vice rektor Försvarshögskolan (FHS), Margareta Wahlström, ordförande Svenska Röda Korset, Åsa Wikforss, professor iteoretisk filosofi vid Stockholms Universitet och Rosaline Marbinah, ordförande Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer.

När det gäller de två ovanstående panelsamtalen ger tidigare erfarenheter från Rikskonferensen vid hand att intressanta sammansättningar av paneler som diskuterar stora frågor, ofta blir höjdpunkter. Sällan något som kommenteras i uppföljande artiklar, men minnesvärt för de som lyssnar.

Tisdag

Den sista konferensdagen inleds av Morgan Johansson, justitie- och inrikesminister i övergångsregeringen. Han talar under rubriken Trygghet och säkerhet –prioriteringar. Jag tror att han kommer tala om att säkerhet nu måste få kosta pengar, till skillnad från att säkerhet inte får kosta, fördröja eller förhindra olika projekt i rationalitetens namn. Han kommer berätta om åtgärder som genomförts och (ur hans perspektiv) synder den tidigare alliansregeringen begick. Mord och mordförsök på gator och torg – de så kallade ”skjutningarna” – lär av nödvändighet ta en del av talet, liksom efterföljande diskussioner under dagen.

Klockan 1255 blir det inrikes och utrikes perspektiv på Hoten mot Sverige – internationella drivkrafter och nationella konsekvenser, genom Gunnar Karlson, chef militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST) och Klas Friberg, säkerhetspolischef på Säkerhetspolisen. Gunnar Karlson är (dessvärre) i slutet av sin gärning inom MUST medan Klas Friberg är relativt ny som säkerhetspolischef – utomordentliga personer att lyssna till båda två och alla som är intresserade av gråzonsproblematik ska zooma in denna programpunkt eftersom det lär bli fokus på det.

Därefter kommer den tidigare säkerhetspolischefen, nuvarande rikspolischef Anders Thornberg att, tillsammans med riksåklagare Petra Lundh, berätta om Hoten mot Sverige – rättsstatens förutsättningar och utmaningar innan konsekvenserna för individ och samhälle behandlas av Ulf Merlander, lokalpolisområdeschef storgöteborg nordost och Erik Wennerström, generaldirektör Brottsförebyggande Rådet (BRÅ). Därefter kommenterar Magnus Ek, förbundsordförande CUF, Martin Hallander, förbundsordförande KDU och Henrik Malmrot förbundsordförande Ung Vänster.

1545 handlar det om Artificiell intelligens – en pågående revolution? Det är Sara Mazur, Director Strategic Research, Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse, styrelseledamot SAAB, Magnus Sahlgren, senior forskare Research Institutes of Sweden (RISE) och Joel Brynielsson, biträdande forskningsledare, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) som framträder. Därefter (1615) kliver Marika Ericson, doktorand Försvarshögskolan (FHS), Sara Wrige, präst i Svenska kyrkan och doktor i fysik, Niklas Karlsson, ordförande i försvarsutskottet (S) och Allan Widman, ledamot i försvarsutskottet (L), upp på scenen och diskuterar Artificiell intelligens – potential och risker. 

Rikskonferens 2019 avslutas med ett block om klimatförändringarnas konsekvenser inom två olika områden. Först Klimatförändringar – samhället och säkerhetspolitik, med  Malin Mobjörk, Director of Climate Change and Risk Programme Stockholm, International Peace Research Institute (SIPRI) och Mikael Granberg, föreståndare för Centrum för klimat och säkerhet vid Karlstads Universitet och därefter  Klimatförändringar – naturkatastrofer och den moderna frivilligheten med Ylva Jonsson Strömberg, enhetschef Krishantering och beredskap, Svenska Röda Korset, Malin Dreifaldt, ledamot i centralstyrelsen för Bilkåren, Daniel Bäckström, ledamot i försvarsutskottet och Försvarsberedningen (C) och Hanna Gunnarsson, ledamot i försvarsutskottet (V).

1810 är det slut för dagen och sista kvällen med gänget bryter ut.

Programmet inklusive samtliga starttider finner du här. Diskussionerna på scenen i Sälen kommer att kunna följas direkt på Folk och Försvars hemsida och på FoF:s Youtubekanal. SVT Forum kommer också sända, liksom SR:s Studio Ett som brukar vara på plats. På sociala medier följer man lämpligtvis konferensen genom #fofrk

Rekommenderar även att ta del av chefen för UI:s Europaprogram, Björn Fägerstens, tips på inläsningsmaterial genom hans twittertråd.

Patrik Oksanen kommer spela in och lägga ut ett samtal mellan honom, Oscar Jonsson och mig varje konferensdag i år också. After #sakpol-podden återkommer således och jag ser mycket fram emot våra samtal om vad som utspelat sig på scenen (och inte) under dagarna på Högfjällshotellet!

 

 

 

Inför Rikskonferensen

På söndag drar Folk och Försvars årliga Rikskonferens igång. Första gången jag deltog var som ledamot i Försvarsutskottet, år 1995 – en annan tid. Detta är dock ett lindrigt tidsperspektiv om man jämför med det faktum att det iår är precis 70 år sedan den allra första Rikskonferensen gick av stapeln (1946 i Ånn).

Om man vill studera hur det försvars- och säkerhetspolitiska frågorna har diskuterats över tid i Sverige – ur vilka vinklar, avgränsningar, genom vilka intressenter och vilka personer som har varit banerförare för olika frågor – är programmen från konferenserna en mycket precis seismograf över den försvarspolitiska jordskorpan. Perspektivet har stadigt vidgats, vilket även årets program vittnar om. Ett gott betyg till arrangören är när man har svårt att plocka ur guldkornen därför att de är så många, men här följer i alla fall några kommentarer till det som utspelar sig under dagarna:

Söndag 10 januari

Utrikesminister Margot Wallström talar under rubriken ”Sveriges bidrag till en säkrare värld” innan Lettlands president,  Raimonds Vejonis, fokuserar på Östersjöregionen. Därefter följer en panel om ”Närområdet och Sveriges säkerhet” bestående av Kenneth G Forslund, ordf. utrikesutskottet (S), Karin Enström, vice ordf. utrikesutskottet (M), Gunilla Herolf, ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademien och Anna Wieslander, stf. direktör Utrikespolitiska institutet. Ingen av dessa personer är konfrontatoriska demagoger utan resonerande och kunniga i sak och det lär bli en intressant diskussion om man lyssnar efter nyanser (som kan vara väl så skarpa).

Eftermiddagen fortsätter med Syrien – ryska strategier och konsekvenser för Europa, med Ann Dismorr, enhetschef MENA, Utrikesdepartementet och Gudrun Persson, forskningsledare FOI. Det är en from förhoppning, jag vet, men jag hoppas att de kan ge oss någon ljusglimt att gripa tag i, vilket förövrigt även gäller nästa programpunkt; ”Operativa insatser för människor på flykt”, som Ulrika Årehed Kågström, generalsekreterare Svenska Röda Korset och Kenneth Neijnes, regionchef Nordost Kustbevakningen, tar sig an.

Strax före 1700 kommer alla som på olika sätt är inblandade i opinionsbildning lystra till Helena Lindberg, generaldirektör MSB, när hon berättar om årets upplaga av Opinioner – en oundgänglig överblick över hur allmänheten ser på relevanta frågeställningar inom samhällsskydd, beredskap samt försvars- och säkerhetspolitik. Frågeställningarna är med några undantag desamma som tidigare år, varför man får en mycket belysande överblick över förändringar över tid.

Fjolårets upplaga finner man här, där man bland annat kan läsa att det mellan mellan 2013 och 2014 skedde en signifikant förändring i bedömningen av hur den militära hotsituationen i vår närhet kommer att förändras. Drygt 60 procent av de tillfrågade ansåg att den har blivit otryggare om 10 år (en ökning med nästan 20 procentenheter jämfört med mätningen 2013 och en gigantisk förskjutning från början av 2000-talet, då motsvarande andel låg runt 15 procent). Med tanke på att både utrikes- och försvarsministern finns på plats i Sälen, blir det intressant att se vad undersökningen visar om den förda försvars- och utrikespolitiken. Förra gången ansåg knappt 60 procent att utrikespolitiken var mycket eller ganska bra, medan ungefär 30 procent ansåg motsatsen (vilket ändå var en positiv förskjutning i opinionen). När det gäller den förda försvarspolitiken uppgav drygt 30 procent att de tyckte den var mycket eller ganska bra medan 55 procent ansåg att den var mycket eller ganska dålig. Vidare ökade stödet för ett militärt försvar signifikant från 2013 till 2014 (drygt 60 procent ansåg att vi absolut bör ha ett sådant och den andelen lär av allt att döma inte ha minskat sedan dess). För egen del blir det också intressant att jämföra fjolårets undersökning med den nya i den del som handlar om värnplikt. Andelen som föredrog ett värnpliktsbaserat försvar uppgick till 55 procent 2014. Utöver denna specifika fråga kommer jag omedelbart bläddra fram till avsnitten om allmänhetens inställning i skilda säkerhetspolitiska frågor, som t.ex. inställning till Sveriges förda försvars- och utrikespolitik, inställning till Sveriges deltagande i militära insatser utomlands, inställning till vilken typ av militärt försvar Sverige bör ha och svenskarnas försvarsvilja. Jag hoppas också att MSB även iår har valt att redovisa delar av de norska och finska opinionsstudierna, som i delar utgjorde en skarp kontrast till svensk opinion i fjolårets utgåva.

Efter opinionsgenomgången handlar det om ”Globala förändringar – kollektiv respons” i de politiska ungdomsförbundens tappning. Philip Botström, förbundsordförande SSU, Sara Skyttedal, förbundsordförande KDU och Rasmus Törnblom, förbundsordförande MUF, tar sig an detta.

Dagens avslutas med en av konferensens enligt mitt tycke viktigaste programpunkter, nämligen ”Ny säkerhetsstrategi för Sverige: vad bör en sådan innehålla?”. Hans Dahlgren, statssekreterare för utrikes- och EU-frågor hos statsministern, inleder, innan gemensam diskussion med Björn Fägersten, forskare Utrikespolitiska institutet, Dennis Gyllensporre, chef Ledningsstaben Försvarsmakten och Linda Kazmierczak, beredskapsdirektör Kronobergs län. Det är intressant i sig att rubriken lyder ”bör innehålla” och inte ”innehåller”. Jag tror nämligen auditoriet förväntar sig en rejäl genomgång från Dahlgrens sida av vad som har hänt i det arbete som aviserades från statsministerns sida redan för ett år sedan, dagen efter fjolårets Rikskonferens (nämns i slutet på följande bloggpost). Panelens sammansättning borgar för relevanta medskick.

Måndag 11 januari

Måndagen är en försvarspolitisk julafton. Försvarsminister Peter Hultqvist inleder om ”Svenskt försvar” för att sedan följas av ÖB Micael Bydén under rubriken ”Ett starkare försvar – utmaningar och möjligheter”. Hela salen i Sälen lyssnar särskilt efter nya budskap eller förändrade skiftningar gällande den verksamhet man representerar på plats. Ord vägs och jämförs med tidigare tal. Men på ett mer generellt plan handlar det mycket om vilken bild dessa personer vill sätta. De specialintresserade är ofta speciellt intresserade av hur verkligheten beskrivs, eller med andra ord: Försvarsministern och ÖB – och särskilt eventuella nyansskillnader dem emellan – kommer nagelfaras. Hultqvist var varm i kläderna redan när han tillträdde som försvarsminister och Sälen är hans hemmaplan i flera avseenden, medan det är ÖB:s första framträdande och därmed ett mycket definierande tillfälle för hur han vill beskriva Försvarsmakten. En del av ”Försvarssverige” hoppas alltid att den främste företrädaren ska läxa upp politiken och säga som det är (vilket ofta betyder att säga det man själv tycker eller upplever). En annan del lyssnar oroligt efter dissonanser mellan regeringskansli och myndighet och ser svåra tider framför sig om det osar krut runt minister och överbefälhavare. Som vanligt sköts i förlängningen förtroendefrågan bäst sinsemellan och mellan företrädare och allmänhet, om man landar någonstans däremellan. ”Skönmålning” har försvarsministern tillträtt på att göra upp med och underhållningsvåld kan vara spännande en stund, men det är värt att påminna om att ÖB har en signalfunktion som omfattar mer än den nationella dimensionen.

Högaktuellt är frågan om civilt försvar och Helena Lindberg, generaldirektör MSB, ger konferensen en efterlängtad lägesbild. Den kommer att vara lika uppfordrande som tydlig, om jag känner generaldirektören rätt. Senare under eftermiddagen fokuserar konferensen på den finska modellen och ”Förmåga och förankring”. Jarmo Lindberg, kommendör för Försvarsmakten Finland, talar om detta innan det blir olika perspektiv på svensk förmåga i en osäker värld, genom Johan Wiktorin, ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademien, Charly Salonius Pasternak, forskare Utrikespolitiska institutet, Finland och Jan Joel Andersson, Senior Analyst EUISS. Ser mycket fram emot att lyssna till dessa experter innan politiken återinträder på scenen iform av Anna Kinberg Batra, partiledare (M) som ska tala om ”Utmaningar för svensk säkerhetspolitik”. I detta tal kommer möjligen bärkraften för försvarsöverenskommelsen tona fram. Vilken signal ger oppositionsledaren när det snart är halvtid i mandatperioden?

Efter Kinberg Batra är det min tur på scenen i egenskap av särskild utredare för Försvarsmaktens personalförsörjning. Under en kort kvart ska tre aktuella utredningar presenteras och vid min sida har jag de eminenta utredarkollegorna Ingemar Wahlberg, särskild utredare materiel- och logistikförsörjningen och Krister Bringéus, särskild utredare Sveriges internationella samarbeten inom försvars- och säkerhetspolitik. Ingen av oss kommer kunna berätta om några slutsatser eller resultat under pågående arbete – det vore oklokt av många skäl – men något om våra stötestenar och särskilda utmaningar kommer vi förhoppningsvis hinna säga. Vi kommer inte läsa högt ur direktiven, de kan man läsa på egen hand.

Efter utredningarna blir det försvarspolitiska vägval och olika prioriteringar: Allan Widman (L), ordförande försvarsutskottet, inleder och sedan diskuterar han och Hans Wallmark (M), ledamot försvarsutskottet, Jakop Dalunde (MP), ledamot försvarsutskottet och Mikael Jansson (SD), ledamot försvarsutskottet.

Mot slutet av eftermiddagen är det frågor om terrorism och våldsbejakande extremism på programmet. ”Att motverka terrorism: lägesbild och åtgärder” med Anders Thornberg, chef Säkerhetspolisen och Marie Benedicte Bjørnland, sjef Politiets sikkerhetstjeneste Norge. Därefter följer ”Våldsbejakande extremism: erfarenheter och vägen framåt” med Mona Sahlin, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, som inleder en diskussion mellan henne och Bettan Byvald, socialarbetare Angered, Abd al Haqq Kielan, imam vid Eskilstuna Stora Moské, Magnus Ranstorp, Försvarshögskolan och Quality Manager EU RAN samt Heléne Lööw, docent i historia Uppsala universitet. Hela detta block är naturligtvis både intressant och högst relevant – och även här får man gratulera Folk och Försvar till att lyckas engagera centrala personer. Kvällen avslutas med journalistikens förutsättningar när det gäller rapportering i kris och krig. Martin Schibbye, redaktör Blank Spot Project, Anna-Lena Laurén, SvD:s Rysslandskorrespondent och Jonathan Lundqvist, ordförande Reportrar utan gränser, delar med sig av erfarenheter på området.

Tisdag 12 januari

Hela tisdagen ägnas åt olika aspekter av sårbarhet och säkerhet i samhället. Inrikesminister Anders Ygeman (S), kommer prata om vision och åtgärder innan Ebba Busch Thor, partiledare (KD) tar sig an hur vi ska skydda oss i ett sårbart samhälle. Det är utmärkt att ledamöterna i Försvarsutskottet debatterar och samtalar om hur samhällets motståndskraft kan stärkas, och i Sälen är det Daniel Bäckström (C), ledamot försvarsutskottet, Stig Henriksson (V), ledamot försvarsutskottet, Kalle Olsson (S), suppleant försvarsutskottet och Mikael Oscarsson (KD), ledamot försvarsutskottet som gör det. De kommer med all säkerhet berätta om insikter från den öppna utfrågning om den enskildes ansvar i kris eller krig som utskottet arrangerade i december.

Därefter berättar Erik Wennerström, generaldirektör Brå om den nationella trygghetsundersökningen och Dan Eliasson, rikspolischef  talar på temat ”Hur svarar Polisen på dagens utmaningar?” innan han deltar i en diskussion om vår trygghet och säkerhet med Manne Gerell, kriminolog Malmö högskola, Lena Nitz, ordförande Polisförbundet och Lasse Wierup, reporter Dagens Nyheter.

Omvärlden flyttar in i Högfjällshotellet på ett med all säkerhet drabbande sätt genom en lägesbild över människor på flykt. Christer Zettergren, rådgivare åt GD Migrationsverket, levererar den. Därefter följer en paneldiskussion om ”När samhället prövas: ansvar och beredskap” med Helena Lindberg, generaldirektör MSB, Maria Bergstrand, enhetschef FOI, Fredrik Bynander, vetenskaplig ledare CRISMART, Försvarshögskolan, Ida Texell, förbundsdirektör Brandkåren Attunda och Annette Rihagen, ordförande FOS. Efter denna panel ger förbundsordföranden Hanna Cederin, Ung vänster, Henrik Edin, LUF, Magnus Ek, CUF och Lorentz Tovatt, språkrör Grön Ungdom, sina perspektiv.

Den allra sista programpunkten blir också en av de mest intressanta. Regeringens populäraste ministrar, Peter Hultqvist och Anders Ygeman, uppträder gemensamt – vilket är lika symboliskt som välgörande – för att redovisa regeringens avsikter och ambitioner vad gäller ett modernt totalförsvar.

För övrigt…

Vid sidan av programmet på scenen, modererat av förträffliga moderatorn Pernilla Ström, kommer som vanligt spänningen vara stor inför vad Mikael Holmström, DN, enligt god Sälen-tradition publicerar som sedan diskuteras i pauser, skidliftar och barer under konferensen.

Eftersom ”alla” i sektorn är på plats är det många som, likt mig själv, passar på att ha möten med personer som annars har svårt att få ihop kalendrar. Jag ser fram emot att för utredningens räkning diskutera Försvarsmaktens personalförsörjning med flera personer och organisationer som är centrala för fortsättningen.

Hela konferensen webbsänds på Folk och Försvars sajt och twitteraktiviteten brukar vara omfattande, på #fofrk. Häng med!

Politikens kommandotaktik

Mina högt värderade blogg- och försvarstwitterkollegor har redan gått igenom de ekonomiska aspekterna av gårdagens försvarsekonomibud från regeringen, med varierande entusiasm över förslagen, t.ex. Wiseman på sin blogg, Brix och Oscar Jonsson, så jag tänkte detta inlägg ska handla om annat än vad det reella tillskottet egentligen kan tänkas bli, hur det står sig gentemot ambitionsnivå och den säkerhetspolitiska utvecklingen. Men för den som ändå vill ha en snabb bedömning av budet kommer det här:

Det innebär ett fortsatt strukturellt underskott och problemen puttas som en växande snöboll framför politiken och Försvarsmakten. Men i rättvisans namn är det samtidigt ett fortsatt trendbrott när det gäller politisk vilja över hela linjen att tilldela mer resurser till det militära försvaret och resultatet hade kunnat vara mycket värre om inte försvarsminister Hultqvist och statssekreterare Salestrand hade tagit strid för pengarna eller varit mer lättviktiga i regeringen.

Förslagen är inte obetydliga, men kanske mer som signaleffekt riktat mot medborgarna än som något som skapar en grundläggande nivåhöjning som får eventuella yttre bråkstakar att tänka om  – eller som positionerar Sverige gynnsamt i relation till de vi förhoppningsvis står gemensamt med om kriget kommer. Ett stort bekymmer är att inget ännu så länge har tilldelats den grundläggande civila förmåga som är helt avgörande för det militära försvaret och (t.ex. när det gäller påverkansoperationer och gråzonsproblematik) är helt avgörande för det politiska beslutsfattandet när det gäller att faktiskt använda det vi har, om det så står på Gotland eller ej.

Hur kommer det sig då att politiken fortsatt inte vill finansiera den ambitionsnivå man genom försvarsberedningar och oro över den säkerhetspolitiska utvecklingen uttrycker behov av? Om man skalar av det hela tror jag det beror på att opinionen och därmed politiken (man kan också vända på den ordningen) inte kopplar ihop omvärldsutvecklingen med svenskt försvar, varesig civilt eller militärt. Det finns en mycket grundläggande uppfattning om att det inte har med Sverige att göra, såvitt inte den politiska ledningen anser att man ska ut på ”militära äventyr” i omvärlden eller i Baltikum – men det är i så fall Sverige som bestämmer den saken. Som om vi alltid har ett val, till synes vaccinerade mot umbäranden eller ofrivillig inblandning. Det är allt färre röster kvar från andra världskriget som minns hur det är när det krymper inpå och i det kollektiva minnet ligger att vi gubevars klarade oss helskinnade ur ett kallt krig. Så varför skulle vi inte göra det nu? Denna mycket grunda förståelse för orsak och verkan, för samband och logiska beroendekedjor, manifesteras även inom andra områden: Stopp för vapenexport! säger t.ex. personer som samtidigt tycker Sverige ska kunna agera med Försvarsmakten (enbart med mer moraliskt högstående importerad utrustning får man förmoda). Eller ingripa mot ISIS! Men samtidigt ska vi ha mycket strikta demokratikriterier etc etc.

Ovanpå denna grundläggande förståelsebrist saknas uppenbarligen förtroende för att pengarna används effektivt och till rätt saker. Djupt in i Regeringskansliet finns en misstro mot hur Försvarsmakten omvandlar pengar till operativ effekt, manifesterat av uttrycket hur lite får vi ut av de här dryga 40 miljarderna egentligen?! I ett försök att rå på de strukturer man anser oförmögna att pressa ur mer effekt ger man sig på att sända tomtebloss på presskonferenser istället för att skjuta till en säck med pengar och säga varsågod ÖB, gör det bästa du kan av detta. Därmed detaljstyr man och så långt från uppdragstaktik man kan komma levererar politiken istället besked om materielsystem och plattformar på löpande band, för att i nästa stund inte medge bemyndiganden så att myndigheten får köpa det man ska i tid, vilket gör att anslagssparandet blir en skön slant i statens kassakista.

Här råder ett systemfel: Politiken kan inte ena dagen ta emot ekonomiska underlag och förslag till utformning av Försvarsmakten och säga att de verkar genomtänkta, relevanta och bra, för att nästa dag göra helt andra överväganden både vad gäller ekonomi och utformning. Antingen har man ett Högkvarter som ska göra professionella sammanvägda bedömningar över vad som är bäst i ett helhetsperspektiv – inom given ekonomisk ram – eller så lägger man ner det och tar fullt politiskt ansvar på detaljnivå ner till skosnöret på kängorna. Det är lätt att tycka det är bra att politiken ändrar på sakernas tillstånd, t.ex. materiel eller lokaliseringar, när det går i rätt riktning utifrån eget intresse eller utsiktspost, men principiellt bör man då inte klaga när politiken genom genomförandegrupper eller andra konstruktioner ställer till elände om det går en emot.

Jag skrev om kompetensområden och ömsesidig respekt i Axess för ett år sedan att det är självklart att politiken ska styra både anslag och uppgift. Men om politiken undandrar sig uppgiften att mejsla ut grundläggande intressen att försvara och sätta tydliga mål – vilket visas gång på gång i Riksrevisionens granskningar – och istället petar i det som känns överblickbart och mer slagkraftigt just då, men som egentligen borde vara ÖB:s eget beslut, ja då sjunker auktoriteten på båda håll och man förlorar respekt för varandra i en ömsesidigt destruktiv dans. Jag menar att ömsesidig respekt kräver klarspråk, tydlig rollfördelning och tillämpad uppdragstaktik – samt ett osentimentalt ansvarsutkrävande.

Faktum är att det borde vara ett gemensamt militärt och politiskt intresse att så är fallet och att man därmed börjar behandla varandra därefter, det vill säga med tydliga besked och avgränsningar för varandras kompetensområden. Vi får nu regeringens besked, dess ingångsvärde i förhandlingarna inför inriktningspropositionen, och sedermera vet vi resultatet av dem. Först långt efter det kommer den nationella säkerhetsstrategi som statsministern har aviserat, där Sveriges vitala intressen klaras ut och vilken väg vi ska gå t.ex. när det gäller internationella samarbeten. Det är däremot en uppgift för politiken och allt sker som vanligt i fel ordning.

Vidare i försök till förklaring av hur man fortsatt kan underfinansiera Försvarsmakten: Regeringen vet att oppositionen varesig har någon färdig alternativ försvarsidé eller någon egen enorm kassakista att ösa ur. I synnerhet inte om man ska prata ihop sig om ett gemensamt Allians-bud. Det var faktiskt så sent som i november Alliansens gemensamma budgetförslag för 2015 landade på ”att anslagen år 2024 kommer vara drygt 5,5 miljarder kronor högre på årsbasis jämfört med tidigare beräknade anslag”, vilket får oss som hängt med ett tag att le snett när man nu högljutt kritiserar regeringens förslag.

Sanningen är att alla lappar och lagar och producerar koldioxid med ett eftertryck av sällan skådat slag. Men det verkar inte vara något parti som är beredd att säga en enda sak: Vi kan inte hitta några större brister i Försvarsmaktens eller Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps ekonomiska underlag och vi har inte ändrat oss vad gäller ambitionsnivå, tvärt om. Vi tillskjuter därför x x kronor och om Försvarsmakten eller MSB inte förvaltar dem väl och visar på x x resultat efter de mål vi har satt upp – som i sin tur är spårbara utifrån en genomtänkt säkerhetsstrategi – kommer vi utkräva ansvar och säga tack och hej till dessa myndighetsledningar efter de x x år man får på sig.

Till sist kan det vara värt att läsa ÖB:s militära råd som publicerades för precis ett år sedan:

Därför är det viktigt att inte nu låsa in Försvarsmakten i kortsiktiga och begränsade lösningar som på längre sikt kan skapa operativa, ekonomiska och personella begränsningar som leder till att den totala försvarsförmågan blir oförändrad eller till och med minskar (…) Självklart skulle en större insatsorganisation välkomnas av Försvarsmakten, men då gäller det att den är finansierad. Annars riskerar den att leda till ytterligare obalanser mellan uppgifter och resurser och att vi tvingas flytta runt problemen inom myndigheten.

PS. Idag var försvarsminister Hultqvist (S) med i en längre Studio Ett-intervju, med efterföljande samtal mellan mig och Niklas Wiklund (Skipper). Klippet finns här.

Dagens vaktombyte

Avgående ÖB, Håkan Syrén, har skrivit (ytterligare) en bok. Inför avslutet i Försvarsmakten har han sammanfattat sitt perspektiv på Försvarsmaktens utveckling och fortsatta utmaningar i en bok med titeln Vaktombyte – reflektioner efter fem år som ÖB (den finns i skrivande stund inte tillgänglig på nätet, men jag återkommer med en länk).

I sitt sista nyhetsbrev sammanfattar Syrén boken och de budskap han vill lämna efter sig, innan han från och med november i år tillträder som ordförande i EU:s militärkommitté i Bryssel, är följande:

1. Syrén trycker på effekterna av den globala ekonomiska krisen. ”Med en djup global ekonomisk kris är den fortsatta utvecklingen såväl ekonomiskt som säkerhetspolitiskt idag mycket svårbedömd”. Han menar att världen befinner sig i ett mer ovisst läge ”än förmodligen någon gång sedan andra världskriget”. Han anser att den säkerhetspolitiska grunden till 2004 års försvarsbeslut är fundamentalt förändrad och säger att ”Tidigare uppnådd politisk enighet får inte hindra nödvändigt nytänkande”.

2. Det är än mer viktigt att fortsätta bidra till det gemensamma internationella fredsfrämjande arbetet i en situation när de ekonomiskt och politiskt svaga länderna är ”de som drabbas värst av global lågkonjunktur och finansiell protektionism”. Detta måste ske samtidigt som vi säkerställer ”en tillräcklig nationell försvarsförmåga”. Här kommer också en släng till politiken: ”I en osäker tid är det viktigt att säkerställa att det vi har fungerar och öka robustheten i en struktur som under lång tid urholkats av kortsiktiga besparingskrav”.

3. Syrén säger att ”kravet på förmåga här och nu får inte misstolkas som bara förmåga i närtid. Kraven på tillgänglighet och användbarhet är lika relevanta imorgon som idag”.

4. Personalförsörjningen framhålls som Försvarsmaktens viktigaste framtidsfråga. ”Rekryterings¬kraften och attraktionskraften är alltså helt avgörande. (..) En stark politisk uppbackning är nödvändig, men inte ensamt tillräcklig. Det kommer också att krävas en stark allmän samhällelig uppbackning”.

5. Syréns avslutning återges här i sin helhet:

”Den fortsatta reformeringen innehåller mycket stora utmaningar. Försvarsmakten varken kan eller ska klara de utmaningarna på egen hand. Försvarsmakten är ett medel i samhällets tjänst och kan bara byggas utifrån det stöd som det har från sin uppdragsgivare svenska folket. Stödet handlar givetvis om resurser. Men till och med ännu viktigare är att det krävs ett kontinuerligt brett politiskt engagemang för att motivera duktiga unga medborgare att under kortare eller längre tid bidra till Förvarsmaktens verksamhet och fortsatta utveckling.

Den fortsatta reformeringen är inte en process som kommer att gå på en utlagd räls. Det kommer att krävas hjälp att hålla farten i motluten. Det är dyrt att vara fattig. Lösningar som väljs av kortsiktigt nödtvång blir ofta kontraproduktiva i längden.

Min efterträdare Sverker Göranson kommer alltså inte till ett färdigdukat bord. De utmaningar Försvarsmakten står inför under de närmaste åren är möjligen större än de var när jag tillträdde för drygt fem år sedan.

Sverker Göranson kommer för att lyckas med de kända och okända uppgifter som väntar att behöva ett starkt politiskt stöd från uppdragsgivaren, liksom givetvis en stark uppbackning från den egna organisationen.”

Så till Sveriges nye ÖB, Sverker Göranson.

Vid installationen idag höll ÖB ett tal och sedan var det dags för den första presskonferensen, 27 minuter in i den nya befattningen. Budskapen under presskonferensen var bl.a.:

  • Försvarsmakten behöver en långsiktig inriktning och välkomnar inriktningspropositionen.
  • Ambitionen är att FM ska bli än mer närvarande i hela Sverige. Man ska öva i hela Sverige.
  • Tydlig vikt vid samarbete i den nordiska kretsen också vad gäller samövningar. ”Om vi ska kunna bistå varandra i den händelse det behövs, så måste vi också ha öva tillsammans”.

Under journalisternas frågestund framkom bland annat följande: Grunden i planeringsanvisningarna innehöll som bekant inte de fyra reservbataljonerna på Gotland. ÖB framförde att han själv hellre hade sett att det hade ”avvägts i en helhet”. Dvs. att det hade varit ett ingångsvärde redan i planeringsanvisningarna så att Försvarsmakten hade kunnat väga detta förslag mot andra.

Försvarsministern kommenterar ÖB-skiftet på sin blogg.

Ny ÖB idag

Idag tillträder general Sverker Göranson som överbefälhavare efter Håkan Syrén.

Överlämningsceremonin går av stapeln på Karlbergs slott klockan 14.00. Därefter håller ÖB en presskonferens. Den direktsänds på Försvarsmaktens sajt med början 14.30.

Sverker Göranson har fram till idag varit Försvarsmaktens stabschef och chef för Högkvarteret. Han har varit en av ledamöterna i Försvarsmaktens ledningsgrupp. Göranson utbildade sig till gymnasieingenjör innan han gick in i den militära verksamheten och grundlade sin karriär i pansartrupperna. Internationellt har han bland annat studerat vid den amerikanska arméns chefs- och högre stabscollege samt gått FN:s stabsofficerskurs. Sverker Göranson har tjänstgjort i Bosnien under kriget och senare i den NATO-ledda insatsen. Han har också tillbringat tre och ett halvt år som armé- och biträdande försvarsattaché vid den svenska ambassaden i Washington.

Jag önskar honom lycka till med ett närmast omöjligt uppdrag.

Det gör naturligtvis även avgående ÖB, Håkan Syrén. Syrén skriver i sitt sista nyhetsbrev att ”De utmaningar Försvarsmakten står inför under de närmaste åren är möjligen större än de var när jag tillträdde för drygt fem år sedan”. Det är alldeles sant.

(Jag återkommer till Håkan Syréns nyhetsbrev i ett kommande blogginlägg)

Uppdatering 14.25: Här sänds ÖB:s presskonferens direkt från Karlberg.

Ny ÖB

Generallöjtnant Sverker Göranson väntas idag utses av regeringen till ny överbefälhavare efter Håkan Syrén.

Det är inte bara ett bra val. Det är rätt val.

Göranson tillträder en befattning som närmast är att betrakta som ett omöjligt uppdrag. Jag hoppas att han har varit noga med att till regeringen göra klart ett antal förutsättningar (och fått kvittens på dem) för att ta jobbet.