Category: Försvarsmakten

En studie i allvarsamma behov

Redan den 2 december utbröt julafton i Försvarssverige! Försvarsmakten har nämligen publicerat den första delen i perspektivstudien 2016-2018. I rapporten sammanfattas Försvarsmaktens omvärldsanalys fram till 2035 och inkluderar till delar genomförd militärstrategisk analys. Nästa delrapport kommer omfatta förslag till försvarskoncept och kostnadsberäknade försvarsmaktsstrukturer. Rapporterna utgör ett av flera underlag till regeringen inför kommande försvarsinriktningsbeslut, det vill säga det som ska gälla perioden 2021-2025, men utgör även underlag mer i närtid för Försvarsmaktens strategiska inriktning, kravställning och planering.

Perspektivstudierna är det arbete Försvarsmakten gör för att analysera militärstrategiska trender, framtida konflikters karaktär och insatsmiljöer 20 år in i framtiden, eller med andra ord hur ÖB ser på omvärlden och framtiden i ett längre perspektiv. Faktum är att PerP:en är det enda instrument ÖB har för att analysera och lyfta blicken bortom nuvarande inriktning.

Studierna är läsvärda av flera skäl. Ett av dem är att de kan röra sig med lite friare ordval just på grund av att de är studier med längre tidsperspektiv och inte omedelbara svar på frågor om dagsläget – vilket mycket lättare kidnappas av intressen för dagen. Rapporterna är därmed inte så tvättade mindre hänsynstagande till vad som för tillfället är laddade formuleringar.

Försvarsintresserade ser alltid fram emot PerP och det är en skatt för tankar framåt, men också för forskning bakåt i tiden när det gäller spårbarhet – eller brist på spårbarhet – mellan Försvarsmaktens framtidsbedömningar och politikens styrning. Det är alltid intressant att lägga föregående rapport bredvid den senaste.

I PerP från 2013 skriver Försvarsmakten att

den militärstrategiska situationen för Sverige förändras bland annat som ett resultat av närområdets växande betydelse och den ökande ryska militära förmågan i området. Medan det militära hotet mot Sverige bedöms vara lågt kvarstår i hög grad hotet från främmande makts underrättelseverksamhet.

Generellt i 2013-rapporten framhålls behovet av kvalitativt fokus (för mindre bevandrade i ”försvarspolitiska” ska man förstå det som att man inom ramen för en begränsad ekonomi hellre väljer kvalitativt fokus än kvantitet). Bland annat sägs att det är av största vikt att Försvarsmakten har ett antal kvalificerade högteknologiska förmågor som gör oss relevanta och attraktiva för samarbeten samt att våra förmågor passar in i ett större sammanhang. Det var också i denna rapport som Försvarsmakten lade fram behovet av att utveckla förmåga till offensiva cyberoperationer, vilket försvarsinriktningsbeslutet 2015 följde upp. Vidare framhölls behov av rymdbaserade förmågor (vilket även är ett tema i den nya rapporten), obemannade system, skydd mot ballistiska robotar och kryssningsrobotar samt att den nationella försvarsförmågan mot kryssningsrobotar bör stärkas. PerP:en 2013 tar även upp att förmågan att kunna bekämpa mål på stora avstånd med hög precision blir allt viktigare och att Försvarsmakten bör överväga att anskaffa en sådan förmåga (det finska köpet av JASSM nämns) samt att förmågan kan utvecklas med mark-, luft eller sjöburna system.

Jag tror de flesta känner igen hur dessa förmågor diskuteras nu tre år senare.

Detta om den förra studien.I den dagsaktuella versionen konstaterar Försvarsmakten att det inte genomförs några större strukturella förändringar i myndigheten utan att dessa har skjutits på framtiden. Behov av långsiktiga behov av större förändringar i förmågor aviseras med utgångspunkt i den framtida operationsmiljön samt Rysslands planerade fortsatta militära förmågeökning och säkerhetspolitiska utveckling.

Förändringar i den operativa miljön gör att Försvarsmakten redan nu, i innevarande försvarsinriktningsperiod, behöver förbereda och planera för den långsiktiga förmågeutveckling. Med de säkerhetspolitiska osäkerheterna som bakgrund behövs en översyn över vilken militär grundförsäkringspremie som krävs för att risktagningen i perioden efter 2025 ska förbli rimlig.

Försvarsmakten pekar på fyra centrala förhållanden som belyser att och varför Försvarsmakten behöver vidareutvecklas:

  • Ryssland planerar att fortsätta öka sin militära förmåga i perioden efter 2020 samtidigt som Försvarsmaktens förmåga nedgår med nuvarande försvarspolitiska och ekonomiska ambitionsnivå (detta pekades på redan 2013, min anm.). Det är en viktig bedömning och korrigerande signal, inte minst med tanke på uppgifter i medier om att de ryska försvarsutgifterna ska minska, och naturligtvis i linje med vad stf chef MUST sade vid Försvarsföretagsdagarna i veckan.
  • Operationsmiljön i Östersjöområdet bedöms i perioden 2025-2035 vara förändrad vad avser ett angrepps syfte, omfattning och karaktär.Försvarsmakten skriver att ett angrepp i första hand sannolikt syftar till att förneka annan part handlingsfrihet. Vidare antas att konfliktens karaktär förändras med rysk teknik- och strategiutveckling, vilken systematiskt riktas mot att utnyttja västvärldens svagheter och innefattar bland annat hybridkrigföring. Teknikutvecklingen medför, menar Försvarsmakten, vapensystem med allt längre räckvidder för fjärrbekämpning och avregling av strategiskt viktiga områden. Utvecklingen inom informationsteknologi, cyber, fjärrstyrda och autonoma system och telekrig tas upp som exempel på andra områden där teknikutvecklingen medför förändringar i den framtida operationsmiljön.
  • Försvarsmakten folkbildar i sin tredje punkt om att Sverige ”oundvikligen” kommer att påverkas om en konflikt i Östersjöområdet uppstår. Jag har en teori om att det finns en svensk ganska grundmurad inbillning om att vi alltid kan välja huruvida vi blir indragna i en militär konflikt eller ej, vilket i sin tur torde vara en underliggande förklaring till mycket märkligheter i svensk försvarspolitik över tid (det fick jag för övrigt tillfälle att nämna i dagens Studio Ett). Försvarsmakten konstaterar att Sveriges geostrategiska läge i grunden har förbättrats genom tidigare utvidgningar av EU och NATO, men att de geostrategiska förhållandena innebär att tillgång till svenskt territorium är en strategisk fördel för såväl Ryssland som NATO och USA. Försvarsmakten fortsätter i samma upplysningsanda med att det utan fördragsfästa säkerhetsgarantier finns en fortsatt osäkerhet om och när stöd kan påräknas.
  • Det ömsesidiga beroendet mellan den militära och civila delen av totalförsvaret har ökat, konstaterar myndigheten. Hybridkrigföring riktar sig mot samhället som helhet och samhällets sårbarhet vid påfrestningar ökar. I ett antal pedagogiska formuleringar beskriver Försvarsmakten vikten av ökad nationell situationsförståelse, en sammanhållen nationell strategisk kommunikation och en förmåga i samhället att snabbt och med god effekt kunna agera i gråzonen mellan fred och krig.

Ett av de viktigaste konstateranden Försvarsmakten gör i rapporten, är följande:

de civila delarna i totalförsvaret behöver utvecklas för att reducera sårbarheter samt skydda kritisk infrastruktur och samhällsviktig verksamhet i syfte att utveckla en nationell tröskeleffekt. Samhällets motståndskraft och Försvarsmaktens uthållighet är i detta sammanhang viktiga faktorer.

Det hade varit mycket intressant och – tror jag – välgörande för utvecklingen av de civila delarna och förståelsen för det ömsesidiga beroendet om MSB fick uppdrag att göra en motsvarande långsiktig perspektivplanering för totalförsvaret. En klok vän har påpekat att ett sådant dokument kan kan befästa missförståndet att MSB är en direkt motsvarighet till Försvarsmakten som ansvarar för hela det civila försvaret, men det borde gå att förklara hur strukturerna ser ut och denna utmaning borde hursomhelst inte omöjliggöra ett sådant arbete.*

Sammanfattningsvis är det tydliga budskap om att  Försvarsmakten är i behov av långsiktigt hållbara beslut om större förstärkning och förändring av Försvarsmaktens förmågor. Försvarsmakten tillägger att det är ”oavsett planeringsläge i innevarande period” och att ”långsiktigt hållbara beslut krävs för att kunna vidareutveckla förmågor för att möta den ryska förmågeutvecklingen och den framtida operationsmiljöns komplexitet.” Detta anger myndigheten som en förutsättning för att Försvarsmakten ska kunna lösa sina uppgifter 2025-2035.

När den förra perspektivstudien kom (2013) skrev jag att

Försvarsmakten gör helt enkelt kaos med halvkvävda försköningar eller tillrättalagda beskrivningar om problem (och utmaningar) och den övergripande slutsatsen är att hela dokumentet är ett rop på hjälp – eller i alla fall ett rop på vägval och definitioner som endast den politiska nivån kan och ska göra.

Möjligen står sig det omdömet. Jag skickade också med en lämplig låt. Den står sig nog den också.

*Tips för totalförsvarsintresserade är dels det privata initiativet Totalförsvarsstudien av Totalförsvarsstiftelsen och dels Försvarsmakten och MSB:s gemensamma grundsyn för totalförsvaret (den första av två redovisningar till regeringen). Se även Folk och Försvars seminarium om civilt försvar.

Utredning klar och levererad

Den 28 september lämnade 2015 års personalförsörjningsutredning rapporten En robust personalförsörjning av det militära försvaret (SOU 2016:63) till försvarsminister Peter Hultqvist. Det har varit en intressant och oerhört givande resa tillsammans med ett fenomenalt sekretariat – under ledning av huvudsekreterare Carl van Duin och med juristen Lisa Ahlström i spetsen för det juridiska arbetet – samt en lika konstruktiv som kunnig expertgrupp. Resultatet är ett lagarbete. ph-och-annika-690

För förslagen rekommenderas läsning av rapportens sammanfattning (se länk ovan) samt Folk och Försvars seminarium om utredningens förslag, där bland andra försvarsministern och två av utredningens experter (Klas Eksell, Försvarsmaktens personaldirektör och Christina Malm, GD Totalförsvarets rekryteringsmyndighet) deltar.

Utredningens föreslagna tidsplan är ”sportig”, som en av utredningens sakkunniga konstaterade när vi ritade upp tidslinjalen, men omvärldsutvecklingen och krigsförbandens behov kräver det. Om ingen åtgärd vidtas redovisar utredningen i detalj hur konsekvenserna ser ut – och det är inte i en odefinierbar framtid effekterna slår igenom utan i högsta grad i närtid, till exempel vad avser rekryteringsbas för officerare och personalreserv. Utredningen framhåller också behovet av att hålla i och utveckla arbetet med attraktionskraft och motivation för att få individer att söka sig till och vilja anställas i myndigheten. Det vore direkt skadligt att enbart växla på pliktinstrumentet i mönstring och utbildning, utan att samtidigt stödja frivilligheten med bland annat incitament i form av studieekonomiska lättnader.

Personalförsörjningen är i högsta grad gränssättande för hur Försvarsmakten kan upprätthålla planerad operativ effekt och hur man kan tillväxa framåt, om politiken så beslutar.

För min egen del återinträder jag nu i det egna företagandet och utöver ett antal presentationer av utredningen har jag intressanta uppgifter – föreläsningar och modereringar – framför mig inom ett område som kräver gigantiska insatser av många aktörer framöver: Totalförsvaret. Jag återupptar också försvarsbloggandet och känner mig lika fri som inspirerad att lyfta fram och analysera såväl positiva som negativa beslut och ageranden hos inblandade parter, alldeles oavsett partifärg eller myndighetstillhörighet.

Med andra ord, välkomna åter!

 

 

 

Politikens kommandotaktik

Mina högt värderade blogg- och försvarstwitterkollegor har redan gått igenom de ekonomiska aspekterna av gårdagens försvarsekonomibud från regeringen, med varierande entusiasm över förslagen, t.ex. Wiseman på sin blogg, Brix och Oscar Jonsson, så jag tänkte detta inlägg ska handla om annat än vad det reella tillskottet egentligen kan tänkas bli, hur det står sig gentemot ambitionsnivå och den säkerhetspolitiska utvecklingen. Men för den som ändå vill ha en snabb bedömning av budet kommer det här:

Det innebär ett fortsatt strukturellt underskott och problemen puttas som en växande snöboll framför politiken och Försvarsmakten. Men i rättvisans namn är det samtidigt ett fortsatt trendbrott när det gäller politisk vilja över hela linjen att tilldela mer resurser till det militära försvaret och resultatet hade kunnat vara mycket värre om inte försvarsminister Hultqvist och statssekreterare Salestrand hade tagit strid för pengarna eller varit mer lättviktiga i regeringen.

Förslagen är inte obetydliga, men kanske mer som signaleffekt riktat mot medborgarna än som något som skapar en grundläggande nivåhöjning som får eventuella yttre bråkstakar att tänka om  – eller som positionerar Sverige gynnsamt i relation till de vi förhoppningsvis står gemensamt med om kriget kommer. Ett stort bekymmer är att inget ännu så länge har tilldelats den grundläggande civila förmåga som är helt avgörande för det militära försvaret och (t.ex. när det gäller påverkansoperationer och gråzonsproblematik) är helt avgörande för det politiska beslutsfattandet när det gäller att faktiskt använda det vi har, om det så står på Gotland eller ej.

Hur kommer det sig då att politiken fortsatt inte vill finansiera den ambitionsnivå man genom försvarsberedningar och oro över den säkerhetspolitiska utvecklingen uttrycker behov av? Om man skalar av det hela tror jag det beror på att opinionen och därmed politiken (man kan också vända på den ordningen) inte kopplar ihop omvärldsutvecklingen med svenskt försvar, varesig civilt eller militärt. Det finns en mycket grundläggande uppfattning om att det inte har med Sverige att göra, såvitt inte den politiska ledningen anser att man ska ut på ”militära äventyr” i omvärlden eller i Baltikum – men det är i så fall Sverige som bestämmer den saken. Som om vi alltid har ett val, till synes vaccinerade mot umbäranden eller ofrivillig inblandning. Det är allt färre röster kvar från andra världskriget som minns hur det är när det krymper inpå och i det kollektiva minnet ligger att vi gubevars klarade oss helskinnade ur ett kallt krig. Så varför skulle vi inte göra det nu? Denna mycket grunda förståelse för orsak och verkan, för samband och logiska beroendekedjor, manifesteras även inom andra områden: Stopp för vapenexport! säger t.ex. personer som samtidigt tycker Sverige ska kunna agera med Försvarsmakten (enbart med mer moraliskt högstående importerad utrustning får man förmoda). Eller ingripa mot ISIS! Men samtidigt ska vi ha mycket strikta demokratikriterier etc etc.

Ovanpå denna grundläggande förståelsebrist saknas uppenbarligen förtroende för att pengarna används effektivt och till rätt saker. Djupt in i Regeringskansliet finns en misstro mot hur Försvarsmakten omvandlar pengar till operativ effekt, manifesterat av uttrycket hur lite får vi ut av de här dryga 40 miljarderna egentligen?! I ett försök att rå på de strukturer man anser oförmögna att pressa ur mer effekt ger man sig på att sända tomtebloss på presskonferenser istället för att skjuta till en säck med pengar och säga varsågod ÖB, gör det bästa du kan av detta. Därmed detaljstyr man och så långt från uppdragstaktik man kan komma levererar politiken istället besked om materielsystem och plattformar på löpande band, för att i nästa stund inte medge bemyndiganden så att myndigheten får köpa det man ska i tid, vilket gör att anslagssparandet blir en skön slant i statens kassakista.

Här råder ett systemfel: Politiken kan inte ena dagen ta emot ekonomiska underlag och förslag till utformning av Försvarsmakten och säga att de verkar genomtänkta, relevanta och bra, för att nästa dag göra helt andra överväganden både vad gäller ekonomi och utformning. Antingen har man ett Högkvarter som ska göra professionella sammanvägda bedömningar över vad som är bäst i ett helhetsperspektiv – inom given ekonomisk ram – eller så lägger man ner det och tar fullt politiskt ansvar på detaljnivå ner till skosnöret på kängorna. Det är lätt att tycka det är bra att politiken ändrar på sakernas tillstånd, t.ex. materiel eller lokaliseringar, när det går i rätt riktning utifrån eget intresse eller utsiktspost, men principiellt bör man då inte klaga när politiken genom genomförandegrupper eller andra konstruktioner ställer till elände om det går en emot.

Jag skrev om kompetensområden och ömsesidig respekt i Axess för ett år sedan att det är självklart att politiken ska styra både anslag och uppgift. Men om politiken undandrar sig uppgiften att mejsla ut grundläggande intressen att försvara och sätta tydliga mål – vilket visas gång på gång i Riksrevisionens granskningar – och istället petar i det som känns överblickbart och mer slagkraftigt just då, men som egentligen borde vara ÖB:s eget beslut, ja då sjunker auktoriteten på båda håll och man förlorar respekt för varandra i en ömsesidigt destruktiv dans. Jag menar att ömsesidig respekt kräver klarspråk, tydlig rollfördelning och tillämpad uppdragstaktik – samt ett osentimentalt ansvarsutkrävande.

Faktum är att det borde vara ett gemensamt militärt och politiskt intresse att så är fallet och att man därmed börjar behandla varandra därefter, det vill säga med tydliga besked och avgränsningar för varandras kompetensområden. Vi får nu regeringens besked, dess ingångsvärde i förhandlingarna inför inriktningspropositionen, och sedermera vet vi resultatet av dem. Först långt efter det kommer den nationella säkerhetsstrategi som statsministern har aviserat, där Sveriges vitala intressen klaras ut och vilken väg vi ska gå t.ex. när det gäller internationella samarbeten. Det är däremot en uppgift för politiken och allt sker som vanligt i fel ordning.

Vidare i försök till förklaring av hur man fortsatt kan underfinansiera Försvarsmakten: Regeringen vet att oppositionen varesig har någon färdig alternativ försvarsidé eller någon egen enorm kassakista att ösa ur. I synnerhet inte om man ska prata ihop sig om ett gemensamt Allians-bud. Det var faktiskt så sent som i november Alliansens gemensamma budgetförslag för 2015 landade på ”att anslagen år 2024 kommer vara drygt 5,5 miljarder kronor högre på årsbasis jämfört med tidigare beräknade anslag”, vilket får oss som hängt med ett tag att le snett när man nu högljutt kritiserar regeringens förslag.

Sanningen är att alla lappar och lagar och producerar koldioxid med ett eftertryck av sällan skådat slag. Men det verkar inte vara något parti som är beredd att säga en enda sak: Vi kan inte hitta några större brister i Försvarsmaktens eller Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps ekonomiska underlag och vi har inte ändrat oss vad gäller ambitionsnivå, tvärt om. Vi tillskjuter därför x x kronor och om Försvarsmakten eller MSB inte förvaltar dem väl och visar på x x resultat efter de mål vi har satt upp – som i sin tur är spårbara utifrån en genomtänkt säkerhetsstrategi – kommer vi utkräva ansvar och säga tack och hej till dessa myndighetsledningar efter de x x år man får på sig.

Till sist kan det vara värt att läsa ÖB:s militära råd som publicerades för precis ett år sedan:

Därför är det viktigt att inte nu låsa in Försvarsmakten i kortsiktiga och begränsade lösningar som på längre sikt kan skapa operativa, ekonomiska och personella begränsningar som leder till att den totala försvarsförmågan blir oförändrad eller till och med minskar (…) Självklart skulle en större insatsorganisation välkomnas av Försvarsmakten, men då gäller det att den är finansierad. Annars riskerar den att leda till ytterligare obalanser mellan uppgifter och resurser och att vi tvingas flytta runt problemen inom myndigheten.

PS. Idag var försvarsminister Hultqvist (S) med i en längre Studio Ett-intervju, med efterföljande samtal mellan mig och Niklas Wiklund (Skipper). Klippet finns här.

”Övningsgate”

Idag vaknade Försvarssverige till en nyhet som föll som hagel över redan hårt prövad jord: Enligt Expressen skulle utrikesminister Wallström idkat eftergiftspolitik och stoppat Försvarsmakten från att landa på baltisk mark i samband med en övning, efter ryska påtryckningar. Redan i ingressen kan man läsa att

Utrikesminister Margot Wallström har accepterat krav från den ryske presidenten Vladimir Putin – vilket utlöst en kris i regeringskansliet och i Försvarsmaktens högkvarter: Jas-plan får inte landa i Estland under en kommande försvarsövning med Finland och USA, kan Expressen i dag avslöja. Ryssarna fick löftet av kabinettsekreteraren Annika Söder på ett möte i onsdags, visar en UD-promemoria som Expressen tagit del av.

Bilden var satt. Sveriges regering ger efter för ryska krav och det återberättades genom andra kanaler. di the localRegeringskansliets valhänta krishantering – jo, det är en kris, framförallt vad gäller svenskt anseende – lämnar som vanligt övrigt att önska.

Försvarsmakten kunde dock meddela lite senare under dagen att man inte erhållit någon styrning vad gäller genomförandet av övningen och att det

(…) under ingen del under planeringen för aktuell övning detta år varit aktuellt att utnyttja estniskt luftrum eller flygbaser. Utformning och genomförande har bestämts för att ge bästa möjliga förutsättningar för den aktuella övningen.

Vad kan vi lära av detta?

För det första fanns en redan etablerad jordmån för påståendet: Utrikesminister Wallström har ifrågasatts förut för sin hållning visavi Ryssland och övningsgate illustrerar en skada som redan skett.

För det andra bör många inblandade vila på hanen något – i tider av mycket raffinerad psyops och påverkan bör man i nationens intresse hålla huvudet kallt. Frågan ”vem tjänar på detta” är väl värd att ställa sig innan man attackerar tangentbordet. Det gäller även mig själv, skriver jag som en påminnelse. Jag gick också igång och det enda försvaret är att jag lade in brasklappen om att det var centralt för hur påtryckningens ska bedömas, beroende på om det var planerat för FM att landa på estnisk mark i samband med övningen eller ej.

För det tredje ändrar inga redovisningar om planer eller beslut, eller för den delen finsk-svenska hänsynstaganden till varandras behov…

…det faktum att kabinettssekreterarens hållning – om nu UD:s PM är korrekt – ger fog för kritik och underblåser den redan befintliga. Vi, och särskilt främmande makt, borde naturligtvis istället fått läsa något i stil med följande:

Kabinettssekreteraren betonade att det inte är Rysslands sak att ha synpunkter på svensk övningsverksamhet. Tatarintsev föreföll missnöjd med svaret.

För det fjärde behövs nu en mycket genomtänkt rehabilitering av den bild som – inrikes såväl som utrikes – har satt sig av bristfällig svensk egenmakt. Om jag hade suttit i Baltikum och läst dagens rubriker hade det varit vatten på en redan snurrande kvarn. I Kreml lär man smacka belåtet över bilden av det Stora Starka Ryska Inflytandet och när det gäller Washington DC utgår jag ifrån att tillrättaläggande kontakter redan tagits.

Sista ordet är inte sagt om regeringens sätt att hantera och förhålla sig till ryska intressen – varesig det gäller hur man bemöter en ambassadör eller lägger sig till med restriktioner alldeles på egen hand i en anda av destruktiv pre-emptive strike-kultur.

Vad det hela säger om Expressens dragning på nyheten och övriga mediers påhak, lämnar jag därhän denna gång. This too shall pass.

 

Julklapp blev julsmäll

Idag är det julafton för rikets försvarsintresserade, men det är bistra klappar ÖB delar ut i det öppna underlag (huvuddokument samt bilaga) Försvarsmakten lämnar till försvarsministern – som naturligtvis medels spaning hade en aning om vad som väntade. I sak och huvudbudskap är inget nytt, bara värre: Klyftan mellan politisk beställning och tilldelade resurser ökar ytterligare.

Efter en första översiktlig läsning konstaterar jag följande:

För det första: Försvarsmakten delar Försvarsberedningens beskrivning av omvärldsutvecklingen, vilket skapar en för landet viktig samsyn om läget. Dock är det många som efterhand att månaderna har gått sedan beredningens rapport har pekat på att läget skärpts ytterligare, vilket intressant nog Officersförbundet deklarerar idag med orden att ”läget (har) förändrats dramatiskt”. Detta är gissningsvis temat även för Folkpartiets försvarspolitiska radarpar, Björklund och Widman, som ska kommentera underlaget under eftermiddagen och det blir intressant att se hur de positionerar sig redan innan det möte med de fyra partierna i Alliansen och de två regeringspartierna som Hultqvist (S) har kallat till på torsdag. Värt att minnas är att FP var en del av den regering som gav Försvarsmakten det uppdrag som ligger till grund för dagens underlag, vilket borde föranleda viss ödmjukhet (fan tro’t).

För det andra: Förmågebredden vidmakthålls (vi minns alla ÖB:s varnande ord för några år sedan om att det riskerar ryka en försvarsgren om inte ekonomi och uppgift ensas), detta för att behålla handlingsfriheten på sikt.

För det tredje: Försvarsmakten skriver kristallklart att man med den angivna inriktningen höjer det militära försvarets operativa förmåga fram till 2020, men att det är otillräckligt relativt förmågeutvecklingen i närområdet. De ekonomiska förutsättningarna räcker inte för att nå upp till den ambitionsnivå som Försvarsberedningen föreslår, varken på kort och längre sikt, säger ÖB Sverker Göranson på Försvarsmaktens sajt. I underlaget kan man läsa vidare:

Försvarsmakten bedömer att risktagningen i perioden fram till 2020 och därefter inte är rimlig då operativ förmåga inte kan växa i enlighet med de ambitioner Försvarsberedningen uttrycker.

För att kunna möta händelseutveckling på både kort och lång sikt bedömer Försvarsmakten att ett antal grundläggande behov behöver tillgodoses, som inte varit möjliga inom de ekonomiska ramarna. Försvarsmakten ser behov av att stärka den operativa förmågan i fem steg:

Med början 2016, behov av att utöka andelen kontinuerligt tjänstgörande personal med cirka 900 personer och att utöka resurserna för materielunderhåll. Behov av en utökad övningsverksamhet och utökad anskaffning av personlig utrustning. Ett antal åtgärder inom materielområdet (bl.a. omsättning av kvalificerad ammunition och vidmakthållandeåtgärder för bibehållen sjöoperativ förmåga). I ett andra steg kommer behov av resurser för livstidsförlängning och omsättning av båtmateriel för bibehållen sjöoperativ förmåga. I ett tredje steg föreligger behov av resurser för anskaffning av bekämpningssystem till arméförbanden samt anskaffning av standardfordon och sjukvårdsmateriel. Först därefter, i ett fjärde steg, bör åtgärder för skydd och vidmakthållande i syfte att stärka den luftoperativa förmågan samt anskaffning av verkanssystem för utökad sjöoperativ förmåga genomföras. Och slutligen, som femte: Behov av åtgärder för redundans och vidmakthållande inom ledningssystemområdet, åtgärder för ökad förmåga för vissa lednings- och underrättelseförband samt omsättning av materiel för hemvärnsförbanden.

Först efter dessa åtgärder (efter 2020) anser Försvarsmakten att man bland annat kan utöka antalet JAS 39E, anskaffa långräckviddigt robotsystem för bekämpning av markmål till JAS 39E samt att ett utökat antal ubåtar kan prövas. 

Ovanstående innebär således att Försvarsmakten föreslår 60 JAS Gripen, inte 70 JAS 39E som Försvarsberedningen enades om, vid sidan av långräckviddigt robotsystem till Griparna eller en ökning av antalet ubåtar. Detta är såklart en omfattande pinsamhet för den materiella uppräkning på aldrig tidigare skådad detaljnivå som uppvisades inför och efter Försvarsberedningens rapport i våras.

För det fjärde: ”Materielgapet”, eller med andra ord underfinansieringen av den materiella förnyelsen, fortsätter. Försvarsmakten skriver att den sammantagna bedömningen fram till 2024 är att investeringsskulden inte minskar, trots åtgärder, utan endast ”minskar takten med vilken den ökar”. En övergripande slutsats är att FM prioriterar personell tillväxt, övningsvht och beredskap på bekostnad av materiel.

För det femte: Försvarsmakten skriver att de av Försvarsberedningen uttryckta ambitionsförändringarna kräver ”betydligt större ekonomiskt utrymme”. Det hade onekligen varit intressant att få en beräkning på det, så att det blir tydligt för alla.

Inlägget uppdateras efterhand under dagen, i den takt ekonomin medg… jag menar i den takt genomläsningen av bilagan medger.

Uppdatering 16.35: Djävulen bor i detaljerna. En intressant sak i FM:s inriktningsunderlag är hur ”försvarssatsningarna” svarar mot FM:s samlade anslag för 2016. Enl FM är då summan av anslagen 1:1-1:5 41829 miljoner. Som jämförelse var den gamla budgeten för 2014 (alltså innan påslagen i tilläggsbudgeten) 41767. Båda beloppen i prisläge 2014. Detta ger en real ökning om 62 miljoner kronor. Wow. Någon som räknar på annat sätt?

Uppdatering 16.54: Även MSB:s underlag till försvarsinriktningsbeslutet lämnades idag:

Det behövs fortsatt arbete inom många samhällssektorer för att det civila försvaret ska fungera tillfredsställande vid krigsfara och krig (höjd beredskap). Arbetet bör i så stor utsträckning som möjligt integreras med arbetet att utveckla samhällets beredskap för fredstida kriser.

Återkommer efter läsning om detta!

Släpp inte taget

Igår skrev Oscar Jonsson och jag en artikel i Expressen om kontraproduktiv kommunikation från regeringen (utrikesministern) om Putins agerande och rysk krigföring. Glädjande nog verkar den väckt intresse och det är utomordentligt om vi kan bidra till en diskussion om det svenska samhällets motståndskraft mot påfrestningar och påtryckningar. I den bästa av världar leder en upplyst diskussion till att folk känner att det är frågor som faktiskt berör dem och att politiska företrädare rustas bättre och känner att det ställs krav, så jag hoppas att de som har intresset uppe nu inte släpper taget utan håller i och håller ut. Jag tänkte i detta inlägg fånga upp några trådar i de kommentarer jag fått.

Utrikesminister Wallström sade till Expressen att Putin är irrationell och att hon ”inte hört någon som kan förklara hans agerande”. Man skulle kunna vända på steken och påstå att det är det svenska ”systemets” reaktion på utvecklingen i vårt närområde som är irrationell – allt från NATO-diskussionen till det partipolitiska spelet om försvarsbudgeten i våras ger ju detta vid hand. Men så enkelt är det inte. Våra beslutsmekanismer och beteenden rubbas inte så lätt och de försvars- och säkerhetspolitiska reflexerna är underutvecklade. Och det bär mig emot att säga det, men även till synes ”irrationella” reaktioner när vi utsätts för den här typen av chocker – t.ex. att det minskas på forskning, studier och motåtgärder på informationssidan istället för tvärtom – kan anses vara förutsägbara efter lång tids strategisk timeout i breda lager.

Man får således ha viss förståelse, men inte särskilt länge och den tiden har redan passerat. Allvarligt är om beslutsfattare lämnas utan eller själva väljer att bortse ifrån den kunskap som finns. Ännu allvarligare på sikt är om misstaget som gjordes i samband med internationaliseringen – nämligen att den aldrig förankrades utanför de försvarspolitiska rummen – görs om även i detta skifte, vilket i förlängningen omöjliggör ordentlig politisk kraft i genomförandet.

Allvarligt är också om statsmakterna underminerar kunskapssystemet, t.ex. genom besparingar inom redan underkritiska verksamheter, att inte använda sig av det eller att underkänna det genom att indirekt säga att kunskap saknas inom en svensk paradgren som har betydelse i det internationella underrättelsesamarbetet.

En klok person påpekade att vi har utvecklat omfattande färdigheter i att förstå och tala ”brysselianskan” efter snart 20 år i EU, men kanske förträngt andra sätt att kommunicera på kuppen. Det är bra och helt nödvändigt att behärska ”brysselianska” i en tid när vi behöver krama ur varje möjlighet till effektiv sammanhållning, men vi har samtidigt blivit sämre på att förstå och analysera de som inte skrivit på för EU:s koncept för samarbete och säkerhet. Vilken ”dialekt” i internationell säkerhet behöver vi kunna tala med vilka aktörer? Innehavet av ett lämpligt utformat statligt externt våldsintrument är en del i den kommunikationen, vilket vi verkar ha glömt bort.

Någon reagerade på att det stod ”fördubbling av forskningsbudgeten” i artikeln och en dimension som rör det handlar om nödvändig provtryckning av hur pengarna satsas bäst inom en kroniskt underdimensionerad försvarsbudget. När det gäller materielsystem måste vi ha från varandra fristående expertis som ger svar på om vi ska satsa på X antal av system A eller Y antal av system B? Vad ger i så fall bäst försvarseffekt och säkerhetspolitisk effekt per satsad krona? Utan underbyggda svar på den typen av frågor är risken annars stor att försvarsindustrin och/eller FMV eller (Gud förbjude) klåfingriga politiker fastnar för ”most preferred threat” som resultat av närtida behov i industrin, intern kohandel i myndigheterna alternativt partipolitiska överläggningar i partiledarkretsen.

Till sist vill jag tipsa om 11 värdefulla minuter med Timothy Snyder på temat rysk propaganda (hur den fungerar och att den fungerar), här.

Ur vattnet i elden

Idag klockan åtta avbröt Försvarsmakten huvuddelen av den marina underrättelseoperation som genomförts i Stockholms skärgård under en veckas tid. Det berättade ställföreträdande insatschef, KAM Anders Grenstad vid en pressträff under förmiddagen.

I korta drag bedömer Försvarsmakten att det pågått trolig främmande undervattensverksamhet i den svenska skärgården. Man har inte med högsta säkerhet kunnat konstatera vilken nation som ligger bakom detta, vilken eller vilka farkoster etc., men uteslutit att det rör sig om en konventionell ubåt. Försvarsmakten bedömer att den eller de som kränkt svenska vatten nu har lämnat.

De två viktigaste budskapen Grenstad lämnade var följande:

  1. Det viktigaste vid sidan av själva operationen är signalen till omvärlden är att Sverige försvarar sina gränser och att det är oacceptabelt med kränkningar av svenskt territorium.
  2. Försvarsmakten har indikationer från både allmänheten och egna tekniska system under ytan, vilket förstärks av att man sett ett mönster i området tidigare år.

Det som utbryter nu är en mix av ansvarsutkrävande och vantolkningar (medvetna och omedvetna) av när en operation bedöms vara framgångsrik eller ej.

Om man har följt mediernas dramatiska jakt-livesändningar och noterar att en av de stora frågorna efter dagens pressinformation verkar vara vad detta har kostat, anar man att det hade krävts plåtskrot eller ubåtsbesättningar som stapplar ombord på svenska fartyg för att det ska anses vara värt det. Men betänk motsatsen:

Det sker en kränkning av svenska vatten och det pågår någon slags militär operation under ytan, och Sverige drar inte igång och genomför en operation som pågår till dess att man bedömer man dels har inhämtat all information man behöver för att analysera i efterhand, tills dess att man anser att främmande makt är borta. Vore det framgångsrik och i så fall för vem?

I detta håller jag med Grenstad; en effekt av verksamheten är att man skickar en signal till omvärlden och här kan man lämpligtvis jämföra med uppståndelsen kring det ryska besök i luften som inte möttes av svensk incidentberedskap.

Det kommer alltid finnas de som misstänker – eller har anledning att misstänkliggöra – Försvarsmakten för ”budgetubåtar” och omotiverat pådrag, men jag skulle vilka föreslå omvänd bevisbörda: Den glada amatören eller arga kritikern bör rimligen kunna peka på varför man anser Försvarsmaktens professionella bedömning är fel.

Nu när lejonparten av operationen är avslutad tror jag fokus kommer riktas mot den politiska nivån. Försvarsmakten har sagt det förut under veckan, men Grenstad var väldigt tydlig idag:

Vi har redovisat underlag för Försvarsutskottet om det mönster vi sett de senaste åren.

Om detta är korrekt måste man naturligtvis fråga sig hur man har agerat på den informationen – eller rättare sagt inte agerat. Ett svar kan vara stark sekretess, på uppmaning av Försvarsmakten, i ett slags moment 22. Men det förklarar i så fall inte att man undvikit att agera för att tex höja förmågan på den del av Försvarsmakten som i första hand ska kunna möta detta.

Värre är om politiken nu – likt några av ledamöterna under förra mandatperioden i fråga om de svenska specialförbanden i Afghanistan – avvisar att man fått någon information. Kanske tom samtliga partier. Då riskerar vi en svår förtroendekris i relationerna mellan Högkvarteret och riksdagen, medan allmänheten kommer tolka det som ett sätt att göra upp om det berömda hundhuvudet. Det kan också vara så att Försvarsmakten har informerat någon eller några i utskottet, vilket i så fall väcker nya frågor. Det ska bli intressant att se hur utskottets ordförande, Allan Widman (FP), hanterar detta och hur försvarsministern kommer svara på frågor om saken, då det i så fall skedde under hans tid som ordförande.

Till sist. Det finns mycket lärdomar att dra av händelserna den senaste veckan. Två saker jag hoppas ska diskuteras är mediernas användning av så kallade experter respektive hur närgången bevakningen vid dylika händelser ska tillåtas vara. Vad gäller det förstnämnda är det många med genuin kunskap och insikt som har bidragit uthålligt till att skingra okunskap hos allmänhet och redaktioner (ingen nämnd, ingen glömd). Men när hela dagar av livesändning ska fyllas uppträder även personer som man måste sätta frågetecken bakom vad gäller deras agenda eller påstådda kunskaper. Jag tvekar lite att skriva om detta eftersom det kan uppfattas fel, men jag hoppas helt enkelt att redaktionerna idkar en lite mer omfattande källgranskning när det gäller personer de tar in i så känsliga skeden som vi har haft de senaste dagarna.

En annan känslig sak gäller läckan till SvD:s Mikael Holmström om att den svenska signalspaningen uppfattade ett radiosamtal på ryska den 16 oktober, före ubåtslarmet, vilket föranledde stort pådrag från medier som uppfattade att den svenska marinen sökte efter en skadad ubåt. Försvarsmakten, som aldrig någonsin kan kommentera något som har med FRA:s kapacitet att göra, visste väl inte riktigt hur de skulle prata om saken, men jag uppfattar att man upprepade gånger tydligt har avvisat att man haft denna information. Till detta ska läggas Expressens märkliga artikel om att ”Försvarsmaktens stora insats i Stockholms skärgård ifrågasätts nu inom Försvarets radioanstalt, FRA” och att man skriver att Orion ”inte deltagit på plats i operationen i skärgården” eftersom fartyget ”ligger för närvarande i Gdanskbukten i södra Östersjön” (ja bara en sån sak…).

Jag betvivlar starkt att autentiska källor i FRA ska ha varslat SvD om sådan information, liksom naturligtvis Expressen (särskilt med tanke på de uppgifter man skrev om). Det är mycket allvarligt eftersom det var de braskande rubrikerna om skadad ubåt som jag bedömer växlade upp uppmärksamheten så stort och man kan spekulera i vilka intressen som gynnades av detta. Jag hoppas vi någon gång får reda på hur det gick till och varför.

 

PS. Försvarsmaktens svar på TV4:s fråga om kostnaden vid dagens pressinformation var cirka 20 miljoner kronor (jämförelsevis uppskattar Försvarsmakten sina kostnader vid brandbekämpningen i Västmanland till 36 mkr).

PS II: Apropå liknelsen med SF i Afghanistan ovan: Det finns exempel på när det är oklart om försvarsutskottet har informerats formellt eller ej, men när uppgifter varit öppna för vem som helst att läsa i medierna. Ett exempel av det mer uppseendeväckande slaget är det svenska deltagandet i NATO:s krisövning (CMX) för några år sedan. Claes Arvidsson skrev om saken i SvD, men alla var både upprörda och förvånade lite senare samma år när Mikael Holmström ställde frågor om övningen. Jag har sagt det förut och säger det igen: Det är viktigt att Försvarsmakten informerar utskottet och att det dokumenteras på något sätt – det får väl hemligstämplas om så krävs – först och främst för att de folkvalda ska veta, men också för att Försvarsmakten ska kunna ställas till svars respektive ha ryggen fri i efterhand.

PS III: Gårdagens förvirrade diskussion om försvarsbudgeten 2015 är ett resultat av en obegriplig budgetproposition, som av redovisningen att döma måste ha som främsta uppgift att vara oläsbar? Hur som är det bättre än väntat, långt från behoven, för att låna Johan Wiktorins formulering. Till detta kan tilläggas en bra bit från det påslag som Försvarsberedningen ville ha i våras. Såhär ser det ut om man ska sammanfatta den i några rader:

Försvarsmaktens budget (i reala termer) ökar 2014. Huvuddelen av ökningen är kvar 2015 men försvinner 2016. Sedan sker en viss ökning 2017 och 2018 jämfört med den gamla budgeten för 2014, men som sagt en bra bit under beredningens önskemål.