Märkt: Julsaga

En julsaga

Sagan består av fria fantasier. Alla eventuella likheter med verkligheten är en ren slump. 

Tommy Åkesson slog ihop mappen och strök sig över pannan. Utanför försvarsdepartementet var det mörkt och folk skyndade ut ur gallerian med julklappar under armarna. Hösten hade varit som ett enda långlopp och den senaste veckans dagliga möten i Försvarsberedningen hade kramat de sista krafterna ur Försvarsberedningens huvudsekreterare. Det var äntligen dags att gå hem. Ledamöterna var fortsatt förvånansvärt eniga, i alla fall tills det är dags att ta sig an de säkerhetspolitiska delarna, tänkte han lakoniskt. Någon dag tidigare hade arméchefen i SVT kommenterat uppgifter om beredningens planer för markstridskrafterna och snart var det Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen. Åkesson tog rock och keps från stolsryggen och stängde dörren om kontoret. Nu börjar nästa fas. Nu kommer dragkampen igång mellan försvarsgrenarna och trycket ökar på att Försvarsberedningen ska låta bli att detaljstyra. Han gick ut på Jakobsgatan och slängde en blick upp mot fönstren på statsrådets våningsplan. Beredningen var trots allt mer förutsägbar än regeringsbildningen. Dock inte lika förutsägbar som justitiedepartementet, tänkte Åkesson. Han och sekretariatet hade slitit sitt hår många gånger över granndepartementet och han såg ännu inte slutet på regeringskansliets interna processer. Nu gällde det att komma så långt som möjligt med texterna innan allt kanske ställs på ända.

I en annan del av Stockholm rullade ÖB:s chefsbil i riktning mot hemmet. Micael Bydén tittade på en utskrift av programmet till Rikskonferensen i januari. Det skulle vara många amiraler och generaler på scenen denna gång och han kände återigen en gnagande oro över alltihop. Inte över dem, men över hur man manövrerar framgångsrikt i medvind. De beklaganden han hade fått hela hösten över det allmänna läget hade alltsedan Moderaterna och Kristdemokraternas budget antagits av riksdagen, förbytts till gratulationer till det tillskott som budgetpropositionen innebar. Det var naturligtvis en stor lättnad inför det kommande året, men alla år av nedskärningar och kamp för förståelse och stöd hade marinerat myndigheten i erfarenhet om hur man slår underifrån. Att hålla ihop stridskrafterna och förfäkta något slags systemsammanhållet perspektiv i ett läge när pengarna kommer in, är däremot okänd terräng.

Försvarsmakten har under lång tid övat på att krympa och vara fredsrationell, men hur klarar vi att växa? Och pengarna ja. Bydén suckade så högt att chauffören tittade till i backspegeln. Hur skulle det gå när politikerna vill se en massa nyheter och satsningar för de pengar som skjuts in, och de istället går rakt in till sådant som fortfarande de flesta tror redan är fixat? Han lade programmet åt sidan och tittade på nästa papper i bunten. Ett pressklipp om Trumps plötsliga beslut att lämna Syrien och Putins positiva kommentarer om saken. Ibland lade det sig en tyngd av ansvar över bröstet när omvärldsläget kröp på och nu kände han av det igen. Folk skojade inte längre i korridorerna på L24 om allvarstyngda experter utanför firman och chefen för MUST, Gunnar Karlson, såg tilltagande sammanbiten ut. Det låg ett annat allvar i luften och ibland kom han på sig själv i mötet med unga soldater och sjömän, att tänka ska du ut i krig?

– Jag behöver synka med Klas Friberg inför vårt framträdande på fjället. Vi behöver bli tydligare med var vi befinner oss och vad som krävs i gråzonsproblematiken. Gunnar Karlson gungade stolen bakåt och tittade på sin medarbetare. De planerade de närmaste veckorna och han försökte hålla undan tankarna på den hägrande pensionen – på en och samma gång efterlängtad och oväntat snabb när det väl närmade sig. Han hade bestämt sig för att försöka få folk att tänka på nuläget, vad vi är mitt uppe i, istället för att förlora sig i fantasier om hur Försvarsmakten ska se ut 2025. Luttrad efter alla år visste han vad som ligger i röret ungefär vid den här tiden innan ett försvarsinriktningsbeslut. Inom försvarsmaktsledningen råder artig betoning på helhet, men bakom kulisserna pågår taktiserandet och var det något han tyckte illa om var det intressepolitik i firman, särskilt om det går ut över vad vi behöver just nu. Samtidigt skulle det bli intressant, tyckte han, att under de närmaste månaderna bevittna vad som utspelar sig när det för en gång skull inte handlar om att undvika förluster för den egna verksamheten vid fördelning av underskott, utan att vinna slaget om tillkommande resurser.

– Vi får vara beredda på att Gummesson från svenskan är i Sälen. Han vill säkert göra en egen vinkel på Mikael Holmströms rapportering om Transportstyrelsen, sade hon. ”Ni är ju där allihop, så jag tror det kan vara bra att synka den delen också?”

– Han är väl mest intresserad av att alltihop ska landa i Hultqvists knä, sade Gunnar Karlson torrt. Han hade gång på gång sedan skandalen briserade i medierna förvånats över hur även enkla saker missförstods eller vantolkades och hyste inget större hopp om korrekta beskrivningar av hans verksamhet. I botten låg dock en allvarligare frustration över vilket elände man kan ställa till med när man som chef tar lätt på eller helt enkelt inte förstår att säkerhet kan handla om liv eller död, som i hans medarbetares fall. ”Jag har min linje. Allt som är sagt är sant, men allt som är sant kan inte sägas.” Hon hade hört de orden förut och visste att chefen har kontroll över situationen – i alla fall när det handlar om MUST.

– Jag vill säga något nytt. Något som är viktigt och som betyder någonting. Inget fluff-fluff! Inget meningslöst! Dan Eliasson satt mitt emot rådgivaren Eva Rundkvist i sitt rum på MSB och tänkte högt inför Sälen. Det var första framträdandet i hans roll som generaldirektör för myndigheten och han ville ta ut svängarna. Till skillnad från många andra generaldirektörer trivdes han dessutom genuint på scenen. MSB hade fått ett tydligare mandat av regeringen under året som gått och i Försvarsberedningens senaste rapport hade de konsekvent bytt namn på myndigheten för att illustrera den roll beredningen ansåg att den ska ha framöver. Myndigheten för civil ledning och samordning, Eliasson upprepade orden för sig själv. Han var beredd att kliva fram och ta mandatet, vilket också hade testats skarpt under sommarens skogsbränder. Rundkvist gillade modet och viljan hos sin chef, men såg som sin uppgift att något tygla de mer äventyrliga utspelen. ”Bra, det ska vi se till. ÖB talar alltid om behovet av att det civila samhället så långt som möjligt fungerar, för att Försvarsmakten ska kunna mobilisera och kriga. De flesta förstår hur det hänger ihop, men inte alla, och den här pengadiskussionen hamnar alltid på den militära sidan.” ”Ja, vi måste ha en del av den kakan, men jag vill inte fastna i det. Det blir som med näringslivets budskap om ”show us the money” när det gäller totalförsvarsplaneringen. Vi har ju uppgiften!” Eliasson tittade ut genom fönstret och lade fingertopparna mot varandra. ”Jag vet. Såhär gör vi” och Eva Rundkvist lade pennan mot blocket.

I mötesrummet på Högkvarteret delades kaffemuggar ut och stämningen var uppsluppen efter att flygvapenchefen hade berättat om den lillejul han nyss hade varit med om. Runt bordet satt utöver honom själv arméchefen, marinchefen, chefen för ledningsstaben och kommunikationsdirektören, som själv tänkte tillbaka på en lillejul på Trängregementet och drog på munnen vid minnet av subalternernas tilltag. Anledningen till mötet var det gemensamma framträdandet på scenen i Sälen och Jonas Haggren tog till orda:

– Läget i stort inför Sälen är såvitt jag kan bedöma följande: Pengadiskussionen är långtifrån slut, men nu efter budgeten och de senaste tilltagen i öst och väst, kommer det handla om vår förmåga nu och på sikt. Alltså hur vi ska utvecklas och om vi har samma bild av det som Försvarsberedningen och regeringen.

– Vilken regering? sade arméchef Engelbrektson och högg in på en torr kaka.

– Vi är på scenen tillsammans och det finns de som tror, och några som förväntar sig, att det blir dragkamp nu mellan er. Vi bjuder inte på det, sade Haggren och såg sig omkring. ”Vi måste understryka vikten av systembalans.”

– Mm, men uttrycket systembalans kan ni glömma, sade Mats Ström. Ni måste prata så att folk begriper.

Engelbrektson tuggade klart och lutade sig fram. ”Det är inte mitt beslut hur armén kommer se ut om tio år. Jag redovisar vad det kostar. Jag har såklart en vision, jag vet vad jag vill och när jag får den sammanvägda ordern kommer jag genomföra den.”

Jens Nykvist borstade bort några smulor från marinuniformen och vände sig till arméchefen. ”Du brukar tala om att du kör omkring i gamla Volvo 240, men tänk på oss. Det är till exempel helt tomt i materielplanen. Systembalans faller rimligen ut till vår fördel” sade han medan kommunikationsdirektören undslapp sig en suck på andra sidan bordet.

– Jag har den största förståelse för er. Det räcker ju inte att ha två Saab turbo stående i garaget. Flottan består ju mer än av ubåtar och det säger jag till alla som vill höra på, sade Engelbrektson.

Flygvapenchefen hade suttit tyst under diskussionen, försjunken i flygstridskrafternas egna problem.

– Ja mina bekymmer är möjligen inte så stora materiellt sett, men det är kris på personalsidan och det kommer bli värre. I budgeten har riksdagen sagt att vi ska ha en kombinerad E och C/D-flotta, men var ska jag hitta flygförarna? Framöver ser det faktiskt nattsvart ut om inget mirakel inträffar, sade Mats Helgesson.

Chefen för ledningsstaben hade blivit varm i kläderna i sin nya befattning och trivdes bra med att vara chef för Högkvarteret, även om han ibland kunde längta tillbaka till det slags lugn som två veckor i en ubåt, utan kontakt med yttervärden, kunde göra för sinnesfriden. ”OK. Alla tjänar på att vi talar med en röst. Ingen vinner på några försvarsgrensstrider nu. Det slutar bara med att politikerna går in än mer i detaljer över hur vi ska ha det. Är alla bekväma med att detta är vad folk ska minnas från vår stund på scenen?” Han tittade frågande på kommunikationsdirektör Mats Ström.

– Instämmer. Men jag vill lägga till att ni inte ska vara så jäkla försiktiga. Säg vad ni tycker! Det håller längst. Alla fattar ju ändå att det finns lika många uppfattningar som det finns krigare i Försvarsmakten, sade Ström och tänkte i samma stund att det kanske inte stämmer och att det i så fall är en stor del av problemet de närmaste tio åren.

Jonas Haggren reste sig upp och markerade att mötet var slut. Det var dags att åka hem och fira jul.

Epilog: Det var årets julsaga (förra årets finns att läsa här). Hoppas ingen av de vars namn jag lånat tar illa upp. Efter helgerna återkommer jag med den sedvanliga genomgången av programmet för Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen. 

En julsaga

Alla eventuella likheter med verkligheten är en ren slump. julkort fö

Mikael Holmström närmade sig kön till incheckningen och hann inte mer än ta plats innan FOI:s GD, Jan-Olof Lind, vände sig om och gratulerade till årets Sälen-scoop. ”Det är värre än vad vi kunde tro va?” Mikael nickade och log. Han visste precis hur det skulle bli på Högfjällshotellet. Hans försvarspolitiska avslöjanden inför Folk och Försvars Rikskonferens var en tradition. I procedurerna på Arlanda inför avresan ingår att det står små grupper och bläddrar i tidningen efter vad som kommer vara samtalsämnet vid sidan av scenen – men nu tittar de ju på sina skärmar istället, rättade han sig. Frågan var bara vem som skulle rycka initiativet först den här gången, ÖB eller försvarsministern? Han tittade på mobilen. Vare sig Marinette Nyh Radebo eller Philip Simon ännu så länge. Nåväl, Marinette anländer väl med försvarsministern i Säpobilen sedan och Philip har nog fått åka upp under natten. Otroligt, tänkte han, alla dessa informationsmänniskor på Högkvarteret, kunde de inte räknat ut att det skulle komma ut?

På Högfjällshotellet slog sig Försvarsmaktens generaldirektör sig ner på en stol i ÖB:s svit. Han såg sig omkring för att bedöma läget. Ingen verkade synbart skärrad i alla fall. Den enda som såg lite sliten ut var Philip Simon, som var upptagen med att skicka runt kaffet. Försvarsmaktens presschef hade sett DN:s uppslag strax efter midnatt. Han visste att han förväntades ha en linje klar till morgonmötet och hade vänt och vridit på det under natten.

”De kommer vilja veta varför vi inte har pratat själva om de här siffrorna”, sa han och fortsatte ”vi kan säga att vi avvaktar Wahlbergs materielutredning, att det bara är spekulationer ännu så länge, men det håller ju bara så länge som försvarsministern säger samma sak.”

ÖB Micael Bydén visste att det skulle komma ett bakslag. Han fick ofta höra att han har självdistansen i behåll trots att både han själv och Försvarsmakten för omväxlings skull omgärdas av positiva reaktioner från alla håll. Det hade gnisslat ett tag mellan Högkvarteret och departementet och nu när det började dra ihop sig till överlämning av budgetunderlaget för 2019 var det spänt. Det hade inte blivit bättre av att alla som läst Försvarsberedningens rapport noga, kommer upptäcka stora skillnader mellan den och Försvarsmaktens bedömningar i den kommande Perspektivstudien. Det hade man gjort klart från departementets sida. Försvarsministern hade ett val att tänka på, men ÖB tänkte inte låta hundhuvudet hamna i Försvarsmaktens knä. Han tittade på tidningsuppslaget Philip hade lagt upp mellan kopparna och återigen hajade han till inför den astronomiska summan.

Runt bordet satt de andra som var med i Sälen; Urban Molin, Gunnar Karlson och Jan Törnqvist, som satt på var sin sida om kommunikationschefen Marcela Sylvander.

Jan Törnqvist tog till orda. ”Ingen kan väl egentligen vara överraskad? Budskapet har ju varit klart sedan länge. Hur många budgetunderlag måste folk läsa? Det var ju över ett år sedan stridskraftscheferna talade om underskott också. Helgesson sa ju till och med rakt ut att vi behövde 30 miljarder och inte tio, som var vad vi fick i försvarsinriktningsbeslutet. Vi fördelar inte ett tillskott, utan ett underskott, det var så han sa i Försvarets forum”. Han tittade frågande på Gunnar Karlson.

”Bedömer du att någon kommer hänvisa till Försvarets forum som källan till all visdom i det här läget? Försvarsministern kanske?” Gunnar Karlson visste att politiken alltid vinner och han hade sett för många överbefälhavare nötas ner för att tro på rättvisa reaktioner. Karlson fortsatte ”ingen sätter sig in i detaljerna och folk glömmer fort. Tryck på att det är vad vi har sagt hela tiden. Att om utredningen har räknat fram det här, då stödjer det vad vi har sagt sedan länge”.

”Men nu har vi ju inte riktigt det. Det vet ju till exempel Mikael Holmström”, sa Peter Sandwall och såg Holmström framför sig när han förmodligen i samma stund krängde av sin blåa täckjacka i charterplanet på Arlanda. Sandwall kunde de senaste årens underlag och dialoger med politiken i detalj och bakgrunden i Finansdepartementet gav samma luttrade perspektiv som Karlson.

Urban Molin hade till nyligen varit chef för specialförbandsledningen, men den senaste tiden hade mestadels tillbringats med Försvarsberedningen så som Försvarsmaktens expert. ”Just nu vill partierna vara överens om allt utom NATO”. Att Allan Widman kommer använda detta mot Hultqvist är ju givet, men eftersom det rör materielfrågor kommer vi få oss en skopa också”.

ÖB ställde ner sin mugg. ”Okej, vi måste prata med departementet. Vi måste försöka ha en gemensam linje, eller i alla fall veta hur Hultqvist kommer tackla det här.” Micael Bydén tittade på Sandwall ”vi börjar mellan dig och statssekreteraren. Ring Salestrand. Jag tror det kommer bli mest väsen över alla materielsystem som måste ut ur planerna”.

”Om det blir det kommer politiken hamna i fokus och inte vi”, sa Marcela Sylwander.

”Vänta bara”, sade Törnqvist, ”snart kommer några förbandschefer ut och berättar om det ekonomiska läget 2018. Kontrasten mellan det och bilden av att det nu strömmar pengar till oss är ju lindrigt sagt stark”.

”Det är bara en tidsfråga innan Gummesson på SvD hittar sin egen vinkel på det här och får det till att UD protesterar mot Trump och tänker skrota luftvärnsaffären”, suckar Philip Simon och tittar på displayen. 12 obesvarade samtal. Det blir en lång dag.

I charterplanet hade alla hälsat sig igenom flygplanet och Mats Eriksson, Ekots utsände reporter med koll på persongalleriet i Försvarssverige, hade siktat in sig på Magnus Bergman och Michael Cherinet redan i avgångshallen. De båda enhetscheferna på Försvarsdepartementet skulle säkert diskutera Holmströms nyhet på vägen upp och Mats Eriksson ville gärna höra vad de sade. Han tog plats i stolen bakom Cherinet. Tyvärr hade Toni Eriksson, kommunikationsdirektör på FMV, noterat intresset. Han slog sig resolut ner vid hans sida och frågade, lite för högt, hur det stod till på Ekot nuförtiden? ”Tack bra”, sade Mats Eriksson, ”vet amerikanerna hur det står till med svensk försvarsekonomi?”.

Några rader längre fram hade Centerpartiets försvarspolitiska talesperson klämt ner sin långa kropp i flygplansstolen. Han hade Holmströms artikel i knät och var djupt försjunken i tankar på hur en rimlig centerlinje skulle formuleras. Att Wahlberg noggrant skulle räkna fram skillnaden mellan vad som ligger i materielplanerna och tilldelad ekonomi, det visste ju alla. Daniel Bäckström tyckte det var modigt av Hultqvist att utse honom till utredare och det hade han sagt till honom. Han tänkte  tillbaka på ett Folk och Försvarsseminarium för ett tag sedan när Anders Carell på FMV hade visat bilder på underfinansieringen och mindes orden det som krävs för att leverera det som är beställt är anslagsförstärkning på drygt 8 miljarder om året. Det blir ändå en annan sak nu, tänkte han, när det kommer svart på vitt. Det kommer slå mot oss i Försvarsgruppen. Oscarsson och Widman kommer inte vila på hanen precis. Men hur är det möjligt att det kan bli såna fördyringar hela tiden? Om Holmström har rätt måste ju den frågan ställas till industrin och Försvarsmakten – och FMV. Han tittade på FMV:s GD snett framför sig. Undrar om Göran Mårtensson har haft en fridfull jul? Den pågående omorganisationen, nya stora luftvärnsaffärer och så Försvarsutskottets senaste tillkännagivande om ytterligare överföring av verksamhet till Försvarsmakten lade nog sordin på stämningen. Men Mårtensson ser ganska avslappnad ut ändå. Honom rubbar man nog inte så lätt. Plötsligt slog det Daniel att han visste hur de skulle göra. Ingen försvarsstrid nu innan valet, det hade partiledningen gjort klart och han visste att Moderaterna helst undvek det också. Linjen måste vara att man faktiskt måste läsa vad utredningen har kommit fram till först, det är ju en månad kvar, och om det Holmström skriver stämmer, så understryker det vårt gemensamma allianskrav på två procent av BNP till försvaret. Vi ska ju kunna finansiera totalförsvaret också, tänkte han. Problemet är om Försvarsmakten kräver nya tillskott redan i vårbudgeten. Då blir det lajbans i början på valrörelsen.

Avdelningschef Camilla Asp från MSB sneglade ner i den uppslagna tidningen i stolsgrannens knä och läste rubriken DN avslöjar: Nya miljardunderskott i försvaret. De vanliga experterna kommenterar bekymrat och till höger skriver Ewa Stenberg i en kolumn att Försvarsmaktens ekonomiska situation, trots tillskott de senaste åren, nu blottas och att en konflikt mellan myndigheten och regeringen är oundviklig. Det står något om valår och Putin, men hon ser inte riktigt vad. Det plingar till i mobilen och hon tittar sig generat omkring eftersom den redan skulle varit avstängd. En nyhetsflash: Försvarsministern kritisk – Försvarsmakten måste få kontroll över sina fördyringar. 

Typiskt, tänker Camilla Asp. Försvarsberedningens totalförsvarsrapport och de fjuttiga miljarder de talade om i jämförelse, kommer drunkna helt nu. Hon tar ut konferensprogrammet ur mappen från Folk och Försvars bord i avgångshallen och ögnar igenom det. Säkerhetspolitik. Totalförsvarsfrågor. Inrikes säkerhet. Men nu blir det som vanligt uppståndelse kring Försvarsmaktens ekonomi. Planet rullar ut på startbanan. Hon lutar huvudet mot det kalla flygplansfönstret och sluter ögonen när hon trycks tillbaka mot stolsryggen.

Epilog: Det var julsagan. Hoppas ingen av de vars namn jag lånat tar illa upp (jag har bara nämnt personer som jag gillar:) Efter juldagarna kommer ett inlägg som istället behandlar verkligheten, det vill säga en genomgång av programmet på Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen.