Märkt: Julsaga

En julsaga

Sagan består av fria fantasier. Alla eventuella likheter med verkligheten är en ren slump. 

Allan Widman lutade sig tillbaka och tittade på utskottskollegan i talarstolen. Plenisalen var så gott som öde, vilket inte var något nytt, särskilt inte i coronatider, men i vanliga fall hade det varit fler ledamöter närvarande i väntan på att tala om regementen och flottiljer hemma i valkretsen. Det var det fjärde försvarsinriktningsbeslutet han var med om och snart var cirkeln sluten.

Nu är det jul igen.

”Försvarsmakten är en väldigt detaljstyrd myndighet. Vi politiker är ju representanter för allmänheten; vi är inte försvarsexperter på något sätt.” Widman tittade upp mot talarstolen och mötte Hanna Gunnarssons pigga blick. Hon vände sig i riktning mot försvarsminister Hultqvist på andra sidan salen och fortsatte med eftertryck ”men vi måste lämna detaljerna till professionen – till dem som är utbildade och har erfarenhet av att leda verksamheten. Politiken ska peka ut riktningen och besluta om budget och lagar, men sedan ska professionen lösa uppgifterna.” Som om Försvarsmakten var befriad från olika interna intressen och enbart lade fram objektiva förslag, framtagna genom krigsspel vars antaganden politiken inte har en aning om, tänkte han och undslapp sig en knappt märkbar suck. Det vore intressant att höra henne på temat om tio år eller så. Allan Widman insåg att han var luttrad, på gränsen till desillusionerad. Men under den längsta och mest mödosamma process han någonsin varit med om i försvarspolitiken hade han varit fast besluten om att inte släppa taget. Det hade kostat på, särskilt i relationen till försvarsministern, vars tillvaro komplicerades betydligt av de ihärdiga samarbetspartierna. Peter Hultqvist kunde helt enkelt inte förlika sig med minoritetssituationen i parlamentet. Han led av den och alldeles särskilt led han av Liberalernas inflytande över sitt fögderi, det kände Allan tydligt. Men den här gången hade han bestämt sig för att det skulle det bli som majoriteten faktiskt var överens om i Försvarsberedningen. Han visste dock att det var långtifrån klart, det var mer ett startskott till nästa fas, när talmannens klubba går i bordet vid voteringen. Allan Widman reste sig och gick mot talarstolen.

…

Det tre försvarsgrenscheferna sågs inte så ofta och pandemin hade inte direkt förbättrat statistiken. Men för en gångs skull var alla tre på Högkvarteret samtidigt och de passade på att sitta ner för en avstämning. I bakgrunden gick SVT:s sändning av riksdagens försvarsdebatt. Det var nästan på dagen ett år sedan ÖB utsåg Ewa Skoog Haslum till ny marinchef och hon slog sig ner vid sidan av Carl-Johan Edström, som hade varit några månader längre i sin befattning som flygvapenchef. Arméchefen, Karl Engelbrektson, var veteranen i sällskapet med sina drygt fyra år.

Engelbrektson noterade omedelbart Edströms block med flygvapenemblemet på omslaget: ”Mycket bra. Det ger mig argument till de profilkläder jag tänker driva igenom med ARMÉN på bröstet. Ewa, har inte du också något pågång för marinen som ger mig ytterligare ammunition?”. Han log och såg sin kommunikationschef framför sig efter det senaste samtalet med LEDS KOMM. Engelbrektson gillade sina kollegor, de hade mer gemensamt än vad folk i firman vanligtvis förstod. Vi brottas med liknande utmaningar, tänkte han, särskilt att få inflytande över Försvarsmaktens interna processer – processer som de flesta tror vi styr över, men som i själva verket passerar förbi med mer ”för kännedom” än inflytande. De hade också gjort gemensam sak i att inte underminera varandra inför försvarsbeslutet, utan istället prata om de egna behoven och perspektiven, vilket alla hade hållit fast vid och det hade bidragit till förtroendet dem emellan. Ewa Skoog Haslum hyschade medan hon tittade på tv:n. ”Lyssna nu Karl, Widman pratar ju om armén”.

…

Allan Widman kände igen reaktionerna från förr och han hade bestämt sig långt innan debatten för att adressera den kolossala armésatsning som försvarsbeslutet beskrevs som. När han såg Sten Tolgfors twittrande här om dagen hade han hittat sin krok. ”För ett par dagar sedan på Twitter gick en förutvarande försvarsminister ut och gjorde sin egen tolkning av försvarsbeslutet. Han menade att satsningarna på armén gör att vårt skalförsvar, det vill säga våra fjärrstridskrafter, utarmas. Han menade att följden skulle bli att vi för kriget in på egen, svensk, mark.” Allan gjorde en konstpaus. ”Fru talman! Det är min uppfattning att den förutvarande försvarsministern har fel – dubbelt fel. Vi fortsätter lägga huvudparten av våra materielanslag på stridsflyg och ubåtar. Så kommer det att förbli under avsevärd tid, bedömer jag. Men det faktum att vi nu satsar en del på vår oanständigt lilla armé har väldigt stor betydelse”.

Flygvapenchefen vände sig till arméchefen: ”Oanständigt lilla! Vet du att en av mina företrädare, Bengt Nordenskiöld, ansåg att 50 flottiljer var ett minimum för Sveriges försvar, med tre divisioner på varje? Nu blir det fyra i och med Uppsala. Och sex divisioner, det är vad vi har”.

”Som jag har längtat efter att prata volymer med er”, skrattade marinchefen. ”Och tidsperspektiven på materiell förnyelse. Nå, vill ni höra?”

Tre ögonpar vändes åter mot rutan när Widman fortsatte: ”Det finns inget som är så krigsavhållande som en armé av anständig kompetens och storlek. Vi har sett i väpnade konflikter de senaste 20 åren hur stormakterna hemskt gärna skickar sina örlogsfartyg och sitt stridsflyg. Men de vill inte gå in på marken. Sådana operationer kräver helt andra ledtider och är förenade med mycket stora risker och kostnader.”

”Det är den där tabellen som spökar”, sade Edström. ”Den i budgetpropositionen som redovisar investeringsutgifter inom stridsflyg- och undervattensområdet”.

”Nej, den spökar inte alls, för då hade väl ingen kommit på att kalla detta en gigantisk armésatsning”, svarade Engelbrektson.

Skoog Haslum lutade sig framåt ”det som spökar egentligen är väl hur tunn hela Försvarsmakten är när det gäller vår förmåga till uthållighet och skydd mot långräckviddig bekämpning? Det står ju visserligen om din basorganisation och förmågan till spridning i försvarsbeslutet”, hon nickade mot flygvapenchefen, ”och om marinens stödfunktioner, men det är ju alltid enklare att fokusera på plattformar”.

”Jag säger bara personalförsörjning”, sade Edström. ”Men personaldirektören är i alla fall optimistisk och vår nya youtube-serie har lyft ordentligt”.

”Lyft? Är du från Göteborg eller?”. Engelbrektson konstaterade att miljöpartisten Janine Alm Ericson hade ersatt Widman i talarstolen. Hon pratade om informationssäkerhet och att hennes anförande hade försvunnit i någon Google-krasch. Arméchefen såg fram emot julledigheten. ”Nå, vad önskar vi oss i julklapp, kan vi lista tre saker?”.

Jag kan börja, sade marinchefen: ”Att vi får de mandat som bör följa med inrättandet av försvarsgrensstaberna”.

Flygvapenchefen tänkte på den senaste tidens processer med underlag och kostnader. ”Återgå till tidigare ordning, så att vi försvarsgrenschefer sitter i försvarsmaktsledningen. Du, då?”. Han nickade mot arméchefen.

”Större handlingsfrihet att omavväga och prioritera inom det egna området. Idén med objektsramar kanske inte är så dum ändå, om vi får hantera våra egna fördyringar”, sade Engelbrektson och blinkade mot Edström. ”Men en sak är säker, vi har ingen krigsavhållande förmåga med bara en eller två vassa stridskrafter. Utan operativ balans är det kört, för att inte tala om det civila försvarets förmåga. Vi måste alla ta del av teknikutvecklingen, det är en självklarhet annars får vi cykeltolka oss in i framtiden”.

”Håller med”, sade Edström och log. ”Även om objektsramar – bara du lovar att du tar tar hand om de politiska styrningarna och det här huset, samt industrin, så det går att planera”.

”Det är lika korkat att bara prata skalförsvar som att tro att några nya små grundutbildningsregementen ska rädda oss”, sade Skoog Haslum. ”Problemet är väl att ju mer vi växer fast oss i en struktur som sedan ska fyllas upp, ju mindre kan läggas på teknikutveckling?”

”Well, nu har politiken bestämt sig och det är upp till bevis för oss”, sade Engelbrektson. ”Någon gång måste grunden läggas för fortsatt tillväxt, även om det ter sig helt irrationellt just där man befinner sig när steget tas. Det är snart 2022, då är det val, sedan är det kontrollstation året efter och då kan det bli livat igen om vi inte lyckas omsätta det här så som man tänkt. Framförallt lär det bli än mer detaljstyrning i så fall och frågan är i vilken riktning det skulle pressa oss? Jag tror inte alla hade gillat svaret på det. Men, nu är det julledigt och vi behöver ladda om allihop. Vad säger ni, ska vi kliva in till C LEDS med vår önskelista?”. ”Möjligen förklädda till tomtar”, sade flygvapenchefen torrt och reste sig upp.

…

ÖB Micael Bydén längtade intensivt efter livet post-Corona. Han saknade allt med den utåtriktade verksamheten – det var ju det han uppskattade allra mest med jobbet. Kontakten med människor i organisationen, men också nya tankar och insikter i mötet med folk utanför Försvarsmakten. Han tittade på ÖB MA som drog planeringen för årets julaftonsbesök. Niclas Karlsson inskärpte vikten av sedvanlig distans, väl medveten om att chefen hade svårt att inte gå nära för att få till bra samtal med de soldater som ansvarar för högvakten under julhelgen. När de var klara stängde Karlsson dörren bakom sig. ÖB vippade stolen bakåt och lät tankarna gå. Till Kalmar, närmare bestämt, där Peter Sandwall nu var landshövding. Han saknade sin generaldirektör. Sandwalls frånvaro under höstens ekonomiska diskussioner och underlagsframtagning hade märkts och tillsättningen av en ny drog ut på tiden. Nu skulle snart ett nytt budgetunderlag lämnas och det var sammanbitna miner på den närmaste kretsen. Skrivningar i regleringsbrev och inriktningsbeslut skulle giftas ihop med myndighetens egen planering. Vissa saker skulle behövas skjutas på och det rådde olika uppfattningar om vad som så att säga var delarna i försvarsbeslutshuset. Vad är grunden, vilket är det nya som ska in och vad trycks ut och framåt i tid? Men den liknelsen kan jag aldrig använda, tänkte ÖB.

Det var en historisk satsning han var med om, något tidigare överbefälhavare var noga med att påpeka när de träffades. Men Bydén kunde bara glädjas åt detta i korta stunder. I grunden var det ju en mycket oroande omvärldsutveckling som var orsaken. En utveckling som bara var att beklaga. Tillväxt var fortfarande nytt för de allra flesta i myndigheten – de hade tränat mycket på motsatsen under många år – för att inte tala om de instanser runt omkring Försvarsmakten som nu skulle behöva göra sin del för att möjliggöra alltihop. ÖB visste att allt står och faller med att den politiska viljan består och fullföljs in i nästa försvarsinriktningsbeslut, efter 2025. Det finns så många hål att täcka för att systemet som helhet ska fungera, att det är lika viktigt att nästa steg tas i kontrollstationen 2023 som att tillväxten påbörjades nu med beslutet häromveckan. Till detta kom det återkommande kommunikationsdilemmat både internt och externt. Han tänkte på försvarsministerns ord från debatten i riksdagen: 27,5 miljarder – den största satsningen sedan 50-talet! Samtidigt kommer det vara knapert på förbandsnivå de kommande åren och det är inte helt enkelt att förklara hur det hänger ihop.

…

Regeringens särskilda utredare Barbro Holmberg lade ner bunt efter bunt med handlingar i väskan. Hon skulle strax bege sig hem från ett möte på Garnisonen med utredningens kansli. Det mesta av arbetet skedde ju på distans, men det började närma sig slutredovisning i mars och hon ville runda av året på plats, tillsammans med de fem sekreterarna. Men innan dess var det presskonferens med statsministern. Hon klickade upp den på skärmen – det började kännas som en ständigt pågående sändning från Rosenbad – men nu sade ryktet att statsministern skulle lansera en översyn av regeringsformens regler om civila nödsituationer och det ville hon se.

Barbro Holmbergs visste att hennes utredning om civilt försvar är efterlängtad i hela Totalförsvarssverige. Uppgiften är att föreslå en struktur för ansvar, ledning och samordning inom civilt försvar på central, regional och lokal nivå. Strukturen ska även stärka samhällets förmåga att hantera fredstida kriser, något som pandemin understryker vikten av, men det är flera parallella processer pågång och hon undrade i sitt stilla sinne hur regeringen ska få ihop det till slut? Kommer man orka ta ett helhetsgrepp över det här gigantiska lagstiftningsområdet, funderade hon medan statsministern dök upp på skärmen.

– En kommitté tillsätts om hur framtida regeringar ska få större handlingsfrihet vid kriser, så att regeringen har laglig grund att fatta de beslut som krävs, sade Löfven med inrikesministern och socialministern på varsin sida. ”Regeringen bör ha större befogenheter vid kriser i fredstid.”

Hon började räkna upp olika förslag och initiativ som alla behövde inordnas i något slags helhetsgrepp. Den här nya kommittén, hennes kommande förslag om ledningsnivåer, civilområden och sektorsansvariga myndigheter, behov av att följa upp grundlagsutredningens förslag om reglering i regeringsformen för hantering av civila nödsituationer, krav på nationellt säkerhetsråd i Statsrådsberedningen. Ja och så trycker ju Försvarsmakten på för en översyn av hela beredskapslagstiftningen med hänvisning till hybridkrigföring, tänkte hon och lade också till MSB till den inre listan. Hon hade läst myndighetens formuleringar om behov av ett sammanhängande system av författningar och regelverk som är tillämpningsbara i hela hotskalan. Det är en sak att rita upp en struktur, men sedan ska den fyllas med innehåll också, med tydligt ansvar och mandat.

Hon stängde av presskonferensen och gick ut i korridoren – och blev som alltid förvånad över att inte kunna se slutet på den – passerade pentryt och vek av till hissen. Håll distans! uppmanade en plansch i ögonhöjd. Må 2021 bli ett annus mirabilis, tänkte hon och tryckte på hissknappen. Hon räknade bakåt från direktivens slutdatum och konstaterade återigen att det inte var mycket tid kvar till trycklov. Det är ingen idé att lägga energi på om, och i så fall hur, den här kommande kommittén påverkar utredningens arbete, tänkte hon. Det är trots allt jul.

Epilog: Det var årets julsaga. Hoppas ingen av de vars namn jag lånat tar illa upp. Tidigare års julsagor finner du här: 2019, 2018 och 2017. Efter nyår återkommer jag inför och under Folk och Försvars Rikskonferens, som i år – detta annus horribilis 2020 – är digital och sänds den 11-12 januari. 

En julsaga

Sagan består av fria fantasier. Alla eventuella likheter med verkligheten är en ren slump. 

Christina Malm lade ifrån sig telefonen och tittade ut genom fönstret i Fanfaren. Huset var ganska tomt, hon hade åkt in till kontoret för en arbetsdag innan nyår och det var redan mörkt i Karlstad. Hon drog en suck av lättnad. Nu var regleringsbrevet för 2020 färdigformulerat och regeringen hade givit myndigheten i uppdrag att påbörja planering för att möjliggöra hanteringen av ett ökat antal värnpliktiga och polisaspiranter. Om det beslutet inte hade kommit hade den planerade ökningen inte kunnat genomföras, det hade myndigheten varit tydlig med i sitt budgetunderlag. Men det är ju ingen garanti, tänkte hon. Christina hade varit generaldirektör för Rekryteringsmyndigheten sedan hösten 2015. Dessförinnan var hon överdirektör på Försvarets radioanstalt, mitt i centrum under hanteringen av FRA-debatten, vilket hade gjort henne både luttrad och rutinerad i kontakt med politiken. Nu måste bara pengarna fram också. Att Försvarsmaktens ramökning är ett faktum, betyder inte att tillväxten förverkligas. Det är en bit kvar innan det finns full förståelse för hur hela systemet hänger ihop – och vilja att betala för ambitionerna, tänkte hon. Hon tog upp telefonen igen för att ringa rektorn vid Försvarshögskolan, Robert Egnell, och berätta om skrivningen. FHS var i liknande läge och behövde resursförstärkas för att kunna omhänderta ökade utbildningsbehov av officerare. De hade ett bra samarbete, där också Försvarsmakten ingick, för att tydliggöra personalförsörjningens ömsesidiga beroenden och ha insyn i varandras beräkningar. Hon hoppades att han också hade glada nyheter att berätta.

…

I Stockholm klev överbefälhavare Micael Bydén in i bilen och borstade av sig lite snö från axlarna. Han tog ögonkontakt med J genom backspegeln och såg direkt att hans personskydd var lite förtjust över den lilla snö som till slut föll över huvudstaden. Veckan före jul hade han varit iväg och fräschat upp kunskaperna i vinterkörning och Micael visste att det var en årlig höjdpunkt.

– Jag måste läsa lite här i bak, så du kanske ska lägga band på dig och inte dra iväg i värsta bredställ idag? J nickade kort, log tillbaka i spegeln och tänkte som så många gånger förr att hans chef alltid var vänlig och närvarande, trots att han och de andra i teamet kunde se att jobbet tog på honom. Under hösten hade Bydén ibland försjunkit djupt i tankar och oftare än vanligt hade telefonsamtal rundats av med efterföljande tystnad. Snart var det nyår och han hoppades på ett lugnare kommande år för ÖB.

Överbefälhavaren hade precis som Rekryteringsmyndighetens GD fått information om sitt nya regleringsbrev och var nu bekymrad över en styrning som hade letat sig in i 2020 års upplaga. Precis en sådan styrning som inte gagnar verksamheten, tänkte han, medan J rattade den tunga bilen genom snömodden. Försvarsmakten hade fortfarande inte nått till 6 000 anställda kontinuerligt tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän och ville upp till det beslutade antalet om nästan 7 000 personer, vilket är vad som krävs för den nuvarande organisationen. I regleringsbrevet slår dock regeringen fast att det inte ska rekryteras fler än vad som nu finns i myndigheten. ÖB tittade upp från pappret. Han visste att de hade varit tydliga med ambitionen att fortsätta fylla upp fastställd organisation. Det är viktigt för att Försvarsmakten ska klara alla uppgifter, från beredskap till övningsverksamheten och fler i grundutbildning. Han förstår att det departementet är ute efter är att frigöra ekonomi, men det handlar också om vilken inriktning Försvarsmakten ska ha och vilka operativa krav som ska kunna uppfyllas. Värnplikten är nödvändig, men kan inte ersätta användbarheten i de anställda. Han undrade om effekterna verkligen har varit uppe till politisk bedömning i bredare kretsar? Det är egentligen otroligt med dessa detaljstyrningar, tänkte ÖB, medan han fattade ett beslut: Han tänkte tala klarspråk om vad han tyckte om saken och gjorde en mental notering kopplat till det kommande talet under Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen. De var framme vid L24 och han lade ihop sin mapp.

– Det var ju nästan synd att det inte ens blev en liten sladd, sade Micael Bydén och klappade J på axeln när de gick från bilen.

…

Per Bolinder knackade på Tommy Åkessons dörr och gick in när han hörde ett högt ”ja!” genom försvarsdepartementets tunga trädörr. Det var två rutinerade departementstjänstemän som kände varandra väl, som slog sig ner vid Åkessons bord.

– Jo, apropå regleringsbrevet. Det blev en begränsning av antalet GSS/K i organisationen till slut, sade Bolinder.

– Ser man på, någon i huset har läst Försvarsberedningens rapport, skämtade Åkesson. Försvarsberedningen hade filat på varje ord i Värnkraft och han mindes diskussionerna om anställd kontra totalförsvarspliktig personal i krigsorganisationen, där beredningens förslag till utökad krigsorganisation framförallt innebär en utökning av mobiliseringsförband, snarare än stående förband och att antalet kontinuerligt anställda därför inte bör utökas i förhållande till dagens antal.

– Det kommer bli väsen om detta, om de börjar mullra på Lidingövägen, sade Bolinder. Hur gick diskussionen bland ledamöterna om att GSS/K behövs i utbildningen av fler värnpliktiga? Det är säkert något som Försvarsmakten kommer lyfta fram.

– De konstaterade att utökade grundutbildningsvolymer kräver utbildningsbefäl, och då måste man ju prioritera anställning av officerare istället för anställning av gruppbefäl, soldater och sjömän. Men det diskussionen kommer handla om, om det blir halabalo, och som kanske kan få fäste i några av partierna, är väl snarare hur ett lägre tak GSS/K påverkar snabbt gripbara förband, sade Åkesson och fortsatte: Vi skrev ju såklart om behovet av anställd personal som kan användas innan mobilisering, men om vi inte får upp flödet in i organisationen är det helt kört. Beredningen kom fram till att det totala antalet befattningar i krigsorganisationen handlar om 90 000 personer, mot dagens cirka 60 000 personer, och det kräver 8 000 årligen in i grundutbildning från 2024. Fixar vi inte att prioritera detta kan politiken glömma sina tillväxtambitioner och de vet de ju.

– Jo, men alternativet är ju också, rent teoretiskt, att inte skruva upp utbildningsvolymerna på bekostnad av antalet GSS/K. Vägvalssituationen är ju inte frånkopplad ekonomin, sade Bolinder. Man kan ju också tillföra mer pengar, nej?

De skrattade torrt och båda tänkte tillbaka på tidigare turbulens.

– Rent teoretiskt, ja. Men nu är det ju ett faktum så länge pengarna inte räcker till både och. Man kan ju resonera som så att en fortsatt situation med ett otillräckligt personalinflöde innebär större risker för möjligheterna att upprätthålla den militära förmågan, än att inte fullt ut fullfölja den planerade tillväxten av kontinuerligt tjänstgörande soldater, sade Tommy Åkesson. Det handlar om tidsperspektiv, eller hur? Rent teoretiskt skulle det här nya taket kunna leda till att antalet anställda i organisationen understiger kritiska nivåer med hänsyn till uppgifterna nu och en tid framåt, men det är en fråga om resursavvägning där framtida behov står mot nutida, sade Åkesson lakoniskt.

Vi får hoppas att de där nutida behoven inte sätts på prov, tänkte Per Bolinder när han åter var ute i korridoren. Men vår nutid är ett resultat av det som en gång var framtiden och det är ju ett skäl till att vi sitter där vi sitter idag. Han kom ihåg vilka formuleringar som mejslades fram om saken när han var sakkunnig i 2015 års personalförsörjningsutredning och undrade hur motståndsfickorna skulle se ut den här gången, när det gäller sänkt målbild för GSS/K. Det plingade till i mobilen av en nyhetsflash från DN och han läste:

”Nytt försvarsbråk under uppsegling. Moderaterna kräver fler anställda soldater”

Det här kan bli en lång dag, tänkte han och vände på klacken för att gå i riktning mot kaffemaskinen på våningsplanet.

…

Samtidigt satt generalmajor Lena Hallin vid sitt skrivbord på Högkvarteret och läste en annan nyhetsartikel. Hon har varit chef för MUST, den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, i åtta månader och i det uppdraget stänger man inte ner bara för att det är jul- och nyårshelger. Det var dock lite lugnare tempo nu och det medgav en stunds omvärldsbevakning. Hon ville hålla ett vakande öga på de civila myndighetschefer som rörde sig i närheten av hennes ansvarsområde och hade uppmärksammats på en aktuell intervju med MSB:s generaldirektör Dan Eliasson.

När Lena Hallin tillträdde var ett av hennes egna mål att bidra till ett nära samarbete med sina civila systermyndigheter. Något annat har Sverige inte råd med, särskilt inte när den potentiella angriparen kan använda vårt system med självständiga myndigheter och stuprör mellan verksamheter emot oss. Tanken gick tillbaka till artikeln. Därför är det så viktigt att minska eventuella friktioner och ge samma budskap i stort, utifrån respektive perspektiv. Hon rynkade pannan och rättade till glasögonen när hon läste rubriken: ”Civilt försvar viktigare än militärt”. Hon fortsatte läsa och undslapp sig en suck. Rubriken är tillspetsad, men han pratar om parallelliteten nu igen och folk riskerar att se det som ett nollsummespel, tänkte hon. Nästan som om det är meningslöst att satsa på det militära om den civila sidan inte hänger med.

MSB:s GD var både vältalig och medryckande och han var tydligt bestämd i uppfattningen att det är det civila försvarets tur att tilldelas resurser. Mustchefen tänkte att hon kunde ge Eliasson rätt i mycket av det han hade sagt till reportern – det militära försvaret är helt beroende av att det civila samhället kan ge stöd – men hon var trött på att de ständiga dragkamperna om ekonomin till området leder till att det ena ställs mot det andra när det är helheten som avgör hur nationen står sig. Hon tänkte på något som hennes företrädare, Gunnar Karlson, hade sagt en gång: Om vi bara satsar på en bra sköld, som vi kan hålla upp om någon angriper oss, kommer angriparen slå oss i knävecken.

Lena Hallin tänkte på den tid hon hade lagt ner för att få Försvarsmakten och Säkerhetspolisen att beskriva gråzonsproblematik på ett likartat sätt, så det skulle vara lättare för beslutsfattare och allmänhet att förstå att det inte är en linjär utveckling från fred, genom eskalerande gråzonsproblematik som sedan övergår i konventionellt krig. Numer tyckte hon att säkerhetspolischefen uttryckte det riktigt bra. Hon lade ihop tidningen och plockade ihop de rapporter hon behövde ta med hem över nyår. Det hade varit en lång höst och en på alla sätt mörk vinter som förmedlades i lägesbedömningarna. Medarbetarna gick tungt och underrättelsevärlden var sliten. Men beslutsam, tänkte hon i ett försök att muntra upp sig själv. 2020, undrar vad det året har att bjuda på?

Epilog: Det var årets julsaga (förra årets finns att läsa här). Hoppas ingen av de vars namn jag lånat tar illa upp. Efter nyår återkommer jag med den sedvanliga genomgången av programmet för Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen, som äger rum den 12-14 januari. 

En julsaga

Sagan består av fria fantasier. Alla eventuella likheter med verkligheten är en ren slump. 

Tommy Åkesson slog ihop mappen och strök sig över pannan. Utanför försvarsdepartementet var det mörkt och folk skyndade ut ur gallerian med julklappar under armarna. Hösten hade varit som ett enda långlopp och den senaste veckans dagliga möten i Försvarsberedningen hade kramat de sista krafterna ur Försvarsberedningens huvudsekreterare. Det var äntligen dags att gå hem. Ledamöterna var fortsatt förvånansvärt eniga, i alla fall tills det är dags att ta sig an de säkerhetspolitiska delarna, tänkte han lakoniskt. Någon dag tidigare hade arméchefen i SVT kommenterat uppgifter om beredningens planer för markstridskrafterna och snart var det Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen. Åkesson tog rock och keps från stolsryggen och stängde dörren om kontoret. Nu börjar nästa fas. Nu kommer dragkampen igång mellan försvarsgrenarna och trycket ökar på att Försvarsberedningen ska låta bli att detaljstyra. Han gick ut på Jakobsgatan och slängde en blick upp mot fönstren på statsrådets våningsplan. Beredningen var trots allt mer förutsägbar än regeringsbildningen. Dock inte lika förutsägbar som justitiedepartementet, tänkte Åkesson. Han och sekretariatet hade slitit sitt hår många gånger över granndepartementet och han såg ännu inte slutet på regeringskansliets interna processer. Nu gällde det att komma så långt som möjligt med texterna innan allt kanske ställs på ända.

…

I en annan del av Stockholm rullade ÖB:s chefsbil i riktning mot hemmet. Micael Bydén tittade på en utskrift av programmet till Rikskonferensen i januari. Det skulle vara många amiraler och generaler på scenen denna gång och han kände återigen en gnagande oro över alltihop. Inte över dem, men över hur man manövrerar framgångsrikt i medvind. De beklaganden han hade fått hela hösten över det allmänna läget hade alltsedan Moderaterna och Kristdemokraternas budget antagits av riksdagen, förbytts till gratulationer till det tillskott som budgetpropositionen innebar. Det var naturligtvis en stor lättnad inför det kommande året, men alla år av nedskärningar och kamp för förståelse och stöd hade marinerat myndigheten i erfarenhet om hur man slår underifrån. Att hålla ihop stridskrafterna och förfäkta något slags systemsammanhållet perspektiv i ett läge när pengarna kommer in, är däremot okänd terräng.

Försvarsmakten har under lång tid övat på att krympa och vara fredsrationell, men hur klarar vi att växa? Och pengarna ja. Bydén suckade så högt att chauffören tittade till i backspegeln. Hur skulle det gå när politikerna vill se en massa nyheter och satsningar för de pengar som skjuts in, och de istället går rakt in till sådant som fortfarande de flesta tror redan är fixat? Han lade programmet åt sidan och tittade på nästa papper i bunten. Ett pressklipp om Trumps plötsliga beslut att lämna Syrien och Putins positiva kommentarer om saken. Ibland lade det sig en tyngd av ansvar över bröstet när omvärldsläget kröp på och nu kände han av det igen. Folk skojade inte längre i korridorerna på L24 om allvarstyngda experter utanför firman och chefen för MUST, Gunnar Karlson, såg tilltagande sammanbiten ut. Det låg ett annat allvar i luften och ibland kom han på sig själv i mötet med unga soldater och sjömän, att tänka ska du ut i krig?

…

– Jag behöver synka med Klas Friberg inför vårt framträdande på fjället. Vi behöver bli tydligare med var vi befinner oss och vad som krävs i gråzonsproblematiken. Gunnar Karlson gungade stolen bakåt och tittade på sin medarbetare. De planerade de närmaste veckorna och han försökte hålla undan tankarna på den hägrande pensionen – på en och samma gång efterlängtad och oväntat snabb när det väl närmade sig. Han hade bestämt sig för att försöka få folk att tänka på nuläget, vad vi är mitt uppe i, istället för att förlora sig i fantasier om hur Försvarsmakten ska se ut 2025. Luttrad efter alla år visste han vad som ligger i röret ungefär vid den här tiden innan ett försvarsinriktningsbeslut. Inom försvarsmaktsledningen råder artig betoning på helhet, men bakom kulisserna pågår taktiserandet och var det något han tyckte illa om var det intressepolitik i firman, särskilt om det går ut över vad vi behöver just nu. Samtidigt skulle det bli intressant, tyckte han, att under de närmaste månaderna bevittna vad som utspelar sig när det för en gång skull inte handlar om att undvika förluster för den egna verksamheten vid fördelning av underskott, utan att vinna slaget om tillkommande resurser.

– Vi får vara beredda på att Gummesson från svenskan är i Sälen. Han vill säkert göra en egen vinkel på Mikael Holmströms rapportering om Transportstyrelsen, sade hon. ”Ni är ju där allihop, så jag tror det kan vara bra att synka den delen också?”

– Han är väl mest intresserad av att alltihop ska landa i Hultqvists knä, sade Gunnar Karlson torrt. Han hade gång på gång sedan skandalen briserade i medierna förvånats över hur även enkla saker missförstods eller vantolkades och hyste inget större hopp om korrekta beskrivningar av hans verksamhet. I botten låg dock en allvarligare frustration över vilket elände man kan ställa till med när man som chef tar lätt på eller helt enkelt inte förstår att säkerhet kan handla om liv eller död, som i hans medarbetares fall. ”Jag har min linje. Allt som är sagt är sant, men allt som är sant kan inte sägas.” Hon hade hört de orden förut och visste att chefen har kontroll över situationen – i alla fall när det handlar om MUST.

…

– Jag vill säga något nytt. Något som är viktigt och som betyder någonting. Inget fluff-fluff! Inget meningslöst! Dan Eliasson satt mitt emot rådgivaren Eva Rundkvist i sitt rum på MSB och tänkte högt inför Sälen. Det var första framträdandet i hans roll som generaldirektör för myndigheten och han ville ta ut svängarna. Till skillnad från många andra generaldirektörer trivdes han dessutom genuint på scenen. MSB hade fått ett tydligare mandat av regeringen under året som gått och i Försvarsberedningens senaste rapport hade de konsekvent bytt namn på myndigheten för att illustrera den roll beredningen ansåg att den ska ha framöver. Myndigheten för civil ledning och samordning, Eliasson upprepade orden för sig själv. Han var beredd att kliva fram och ta mandatet, vilket också hade testats skarpt under sommarens skogsbränder. Rundkvist gillade modet och viljan hos sin chef, men såg som sin uppgift att något tygla de mer äventyrliga utspelen. ”Bra, det ska vi se till. ÖB talar alltid om behovet av att det civila samhället så långt som möjligt fungerar, för att Försvarsmakten ska kunna mobilisera och kriga. De flesta förstår hur det hänger ihop, men inte alla, och den här pengadiskussionen hamnar alltid på den militära sidan.” ”Ja, vi måste ha en del av den kakan, men jag vill inte fastna i det. Det blir som med näringslivets budskap om ”show us the money” när det gäller totalförsvarsplaneringen. Vi har ju uppgiften!” Eliasson tittade ut genom fönstret och lade fingertopparna mot varandra. ”Jag vet. Såhär gör vi” och Eva Rundkvist lade pennan mot blocket.

…

I mötesrummet på Högkvarteret delades kaffemuggar ut och stämningen var uppsluppen efter att flygvapenchefen hade berättat om den lillejul han nyss hade varit med om. Runt bordet satt utöver honom själv arméchefen, marinchefen, chefen för ledningsstaben och kommunikationsdirektören, som själv tänkte tillbaka på en lillejul på Trängregementet och drog på munnen vid minnet av subalternernas tilltag. Anledningen till mötet var det gemensamma framträdandet på scenen i Sälen och Jonas Haggren tog till orda:

– Läget i stort inför Sälen är såvitt jag kan bedöma följande: Pengadiskussionen är långtifrån slut, men nu efter budgeten och de senaste tilltagen i öst och väst, kommer det handla om vår förmåga nu och på sikt. Alltså hur vi ska utvecklas och om vi har samma bild av det som Försvarsberedningen och regeringen.

– Vilken regering? sade arméchef Engelbrektson och högg in på en torr kaka.

– Vi är på scenen tillsammans och det finns de som tror, och några som förväntar sig, att det blir dragkamp nu mellan er. Vi bjuder inte på det, sade Haggren och såg sig omkring. ”Vi måste understryka vikten av systembalans.”

– Mm, men uttrycket systembalans kan ni glömma, sade Mats Ström. Ni måste prata så att folk begriper.

Engelbrektson tuggade klart och lutade sig fram. ”Det är inte mitt beslut hur armén kommer se ut om tio år. Jag redovisar vad det kostar. Jag har såklart en vision, jag vet vad jag vill och när jag får den sammanvägda ordern kommer jag genomföra den.”

Jens Nykvist borstade bort några smulor från marinuniformen och vände sig till arméchefen. ”Du brukar tala om att du kör omkring i gamla Volvo 240, men tänk på oss. Det är till exempel helt tomt i materielplanen. Systembalans faller rimligen ut till vår fördel” sade han medan kommunikationsdirektören undslapp sig en suck på andra sidan bordet.

– Jag har den största förståelse för er. Det räcker ju inte att ha två Saab turbo stående i garaget. Flottan består ju mer än av ubåtar och det säger jag till alla som vill höra på, sade Engelbrektson.

Flygvapenchefen hade suttit tyst under diskussionen, försjunken i flygstridskrafternas egna problem.

– Ja mina bekymmer är möjligen inte så stora materiellt sett, men det är kris på personalsidan och det kommer bli värre. I budgeten har riksdagen sagt att vi ska ha en kombinerad E och C/D-flotta, men var ska jag hitta flygförarna? Framöver ser det faktiskt nattsvart ut om inget mirakel inträffar, sade Mats Helgesson.

Chefen för ledningsstaben hade blivit varm i kläderna i sin nya befattning och trivdes bra med att vara chef för Högkvarteret, även om han ibland kunde längta tillbaka till det slags lugn som två veckor i en ubåt, utan kontakt med yttervärden, kunde göra för sinnesfriden. ”OK. Alla tjänar på att vi talar med en röst. Ingen vinner på några försvarsgrensstrider nu. Det slutar bara med att politikerna går in än mer i detaljer över hur vi ska ha det. Är alla bekväma med att detta är vad folk ska minnas från vår stund på scenen?” Han tittade frågande på kommunikationsdirektör Mats Ström.

– Instämmer. Men jag vill lägga till att ni inte ska vara så jäkla försiktiga. Säg vad ni tycker! Det håller längst. Alla fattar ju ändå att det finns lika många uppfattningar som det finns krigare i Försvarsmakten, sade Ström och tänkte i samma stund att det kanske inte stämmer och att det i så fall är en stor del av problemet de närmaste tio åren.

Jonas Haggren reste sig upp och markerade att mötet var slut. Det var dags att åka hem och fira jul.

Epilog: Det var årets julsaga (förra årets finns att läsa här). Hoppas ingen av de vars namn jag lånat tar illa upp. Efter helgerna återkommer jag med den sedvanliga genomgången av programmet för Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen. 

En julsaga

Alla eventuella likheter med verkligheten är en ren slump. julkort fö

Mikael Holmström närmade sig kön till incheckningen och hann inte mer än ta plats innan FOI:s GD, Jan-Olof Lind, vände sig om och gratulerade till årets Sälen-scoop. ”Det är värre än vad vi kunde tro va?” Mikael nickade och log. Han visste precis hur det skulle bli på Högfjällshotellet. Hans försvarspolitiska avslöjanden inför Folk och Försvars Rikskonferens var en tradition. I procedurerna på Arlanda inför avresan ingår att det står små grupper och bläddrar i tidningen efter vad som kommer vara samtalsämnet vid sidan av scenen – men nu tittar de ju på sina skärmar istället, rättade han sig. Frågan var bara vem som skulle rycka initiativet först den här gången, ÖB eller försvarsministern? Han tittade på mobilen. Vare sig Marinette Nyh Radebo eller Philip Simon ännu så länge. Nåväl, Marinette anländer väl med försvarsministern i Säpobilen sedan och Philip har nog fått åka upp under natten. Otroligt, tänkte han, alla dessa informationsmänniskor på Högkvarteret, kunde de inte räknat ut att det skulle komma ut?

På Högfjällshotellet slog sig Försvarsmaktens generaldirektör sig ner på en stol i ÖB:s svit. Han såg sig omkring för att bedöma läget. Ingen verkade synbart skärrad i alla fall. Den enda som såg lite sliten ut var Philip Simon, som var upptagen med att skicka runt kaffet. Försvarsmaktens presschef hade sett DN:s uppslag strax efter midnatt. Han visste att han förväntades ha en linje klar till morgonmötet och hade vänt och vridit på det under natten.

”De kommer vilja veta varför vi inte har pratat själva om de här siffrorna”, sa han och fortsatte ”vi kan säga att vi avvaktar Wahlbergs materielutredning, att det bara är spekulationer ännu så länge, men det håller ju bara så länge som försvarsministern säger samma sak.”

ÖB Micael Bydén visste att det skulle komma ett bakslag. Han fick ofta höra att han har självdistansen i behåll trots att både han själv och Försvarsmakten för omväxlings skull omgärdas av positiva reaktioner från alla håll. Det hade gnisslat ett tag mellan Högkvarteret och departementet och nu när det började dra ihop sig till överlämning av budgetunderlaget för 2019 var det spänt. Det hade inte blivit bättre av att alla som läst Försvarsberedningens rapport noga, kommer upptäcka stora skillnader mellan den och Försvarsmaktens bedömningar i den kommande Perspektivstudien. Det hade man gjort klart från departementets sida. Försvarsministern hade ett val att tänka på, men ÖB tänkte inte låta hundhuvudet hamna i Försvarsmaktens knä. Han tittade på tidningsuppslaget Philip hade lagt upp mellan kopparna och återigen hajade han till inför den astronomiska summan.

Runt bordet satt de andra som var med i Sälen; Urban Molin, Gunnar Karlson och Jan Törnqvist, som satt på var sin sida om kommunikationschefen Marcela Sylvander.

Jan Törnqvist tog till orda. ”Ingen kan väl egentligen vara överraskad? Budskapet har ju varit klart sedan länge. Hur många budgetunderlag måste folk läsa? Det var ju över ett år sedan stridskraftscheferna talade om underskott också. Helgesson sa ju till och med rakt ut att vi behövde 30 miljarder och inte tio, som var vad vi fick i försvarsinriktningsbeslutet. Vi fördelar inte ett tillskott, utan ett underskott, det var så han sa i Försvarets forum”. Han tittade frågande på Gunnar Karlson.

”Bedömer du att någon kommer hänvisa till Försvarets forum som källan till all visdom i det här läget? Försvarsministern kanske?” Gunnar Karlson visste att politiken alltid vinner och han hade sett för många överbefälhavare nötas ner för att tro på rättvisa reaktioner. Karlson fortsatte ”ingen sätter sig in i detaljerna och folk glömmer fort. Tryck på att det är vad vi har sagt hela tiden. Att om utredningen har räknat fram det här, då stödjer det vad vi har sagt sedan länge”.

”Men nu har vi ju inte riktigt det. Det vet ju till exempel Mikael Holmström”, sa Peter Sandwall och såg Holmström framför sig när han förmodligen i samma stund krängde av sin blåa täckjacka i charterplanet på Arlanda. Sandwall kunde de senaste årens underlag och dialoger med politiken i detalj och bakgrunden i Finansdepartementet gav samma luttrade perspektiv som Karlson.

Urban Molin hade till nyligen varit chef för specialförbandsledningen, men den senaste tiden hade mestadels tillbringats med Försvarsberedningen så som Försvarsmaktens expert. ”Just nu vill partierna vara överens om allt utom NATO”. Att Allan Widman kommer använda detta mot Hultqvist är ju givet, men eftersom det rör materielfrågor kommer vi få oss en skopa också”.

ÖB ställde ner sin mugg. ”Okej, vi måste prata med departementet. Vi måste försöka ha en gemensam linje, eller i alla fall veta hur Hultqvist kommer tackla det här.” Micael Bydén tittade på Sandwall ”vi börjar mellan dig och statssekreteraren. Ring Salestrand. Jag tror det kommer bli mest väsen över alla materielsystem som måste ut ur planerna”.

”Om det blir det kommer politiken hamna i fokus och inte vi”, sa Marcela Sylwander.

”Vänta bara”, sade Törnqvist, ”snart kommer några förbandschefer ut och berättar om det ekonomiska läget 2018. Kontrasten mellan det och bilden av att det nu strömmar pengar till oss är ju lindrigt sagt stark”.

”Det är bara en tidsfråga innan Gummesson på SvD hittar sin egen vinkel på det här och får det till att UD protesterar mot Trump och tänker skrota luftvärnsaffären”, suckar Philip Simon och tittar på displayen. 12 obesvarade samtal. Det blir en lång dag.

I charterplanet hade alla hälsat sig igenom flygplanet och Mats Eriksson, Ekots utsände reporter med koll på persongalleriet i Försvarssverige, hade siktat in sig på Magnus Bergman och Michael Cherinet redan i avgångshallen. De båda enhetscheferna på Försvarsdepartementet skulle säkert diskutera Holmströms nyhet på vägen upp och Mats Eriksson ville gärna höra vad de sade. Han tog plats i stolen bakom Cherinet. Tyvärr hade Toni Eriksson, kommunikationsdirektör på FMV, noterat intresset. Han slog sig resolut ner vid hans sida och frågade, lite för högt, hur det stod till på Ekot nuförtiden? ”Tack bra”, sade Mats Eriksson, ”vet amerikanerna hur det står till med svensk försvarsekonomi?”.

Några rader längre fram hade Centerpartiets försvarspolitiska talesperson klämt ner sin långa kropp i flygplansstolen. Han hade Holmströms artikel i knät och var djupt försjunken i tankar på hur en rimlig centerlinje skulle formuleras. Att Wahlberg noggrant skulle räkna fram skillnaden mellan vad som ligger i materielplanerna och tilldelad ekonomi, det visste ju alla. Daniel Bäckström tyckte det var modigt av Hultqvist att utse honom till utredare och det hade han sagt till honom. Han tänkte  tillbaka på ett Folk och Försvarsseminarium för ett tag sedan när Anders Carell på FMV hade visat bilder på underfinansieringen och mindes orden det som krävs för att leverera det som är beställt är anslagsförstärkning på drygt 8 miljarder om året. Det blir ändå en annan sak nu, tänkte han, när det kommer svart på vitt. Det kommer slå mot oss i Försvarsgruppen. Oscarsson och Widman kommer inte vila på hanen precis. Men hur är det möjligt att det kan bli såna fördyringar hela tiden? Om Holmström har rätt måste ju den frågan ställas till industrin och Försvarsmakten – och FMV. Han tittade på FMV:s GD snett framför sig. Undrar om Göran Mårtensson har haft en fridfull jul? Den pågående omorganisationen, nya stora luftvärnsaffärer och så Försvarsutskottets senaste tillkännagivande om ytterligare överföring av verksamhet till Försvarsmakten lade nog sordin på stämningen. Men Mårtensson ser ganska avslappnad ut ändå. Honom rubbar man nog inte så lätt. Plötsligt slog det Daniel att han visste hur de skulle göra. Ingen försvarsstrid nu innan valet, det hade partiledningen gjort klart och han visste att Moderaterna helst undvek det också. Linjen måste vara att man faktiskt måste läsa vad utredningen har kommit fram till först, det är ju en månad kvar, och om det Holmström skriver stämmer, så understryker det vårt gemensamma allianskrav på två procent av BNP till försvaret. Vi ska ju kunna finansiera totalförsvaret också, tänkte han. Problemet är om Försvarsmakten kräver nya tillskott redan i vårbudgeten. Då blir det lajbans i början på valrörelsen.

Avdelningschef Camilla Asp från MSB sneglade ner i den uppslagna tidningen i stolsgrannens knä och läste rubriken DN avslöjar: Nya miljardunderskott i försvaret. De vanliga experterna kommenterar bekymrat och till höger skriver Ewa Stenberg i en kolumn att Försvarsmaktens ekonomiska situation, trots tillskott de senaste åren, nu blottas och att en konflikt mellan myndigheten och regeringen är oundviklig. Det står något om valår och Putin, men hon ser inte riktigt vad. Det plingar till i mobilen och hon tittar sig generat omkring eftersom den redan skulle varit avstängd. En nyhetsflash: Försvarsministern kritisk – Försvarsmakten måste få kontroll över sina fördyringar. 

Typiskt, tänker Camilla Asp. Försvarsberedningens totalförsvarsrapport och de fjuttiga miljarder de talade om i jämförelse, kommer drunkna helt nu. Hon tar ut konferensprogrammet ur mappen från Folk och Försvars bord i avgångshallen och ögnar igenom det. Säkerhetspolitik. Totalförsvarsfrågor. Inrikes säkerhet. Men nu blir det som vanligt uppståndelse kring Försvarsmaktens ekonomi. Planet rullar ut på startbanan. Hon lutar huvudet mot det kalla flygplansfönstret och sluter ögonen när hon trycks tillbaka mot stolsryggen.

Epilog: Det var julsagan. Hoppas ingen av de vars namn jag lånat tar illa upp (jag har bara nämnt personer som jag gillar:) Efter juldagarna kommer ett inlägg som istället behandlar verkligheten, det vill säga en genomgång av programmet på Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen.