Category: Rikskonferensen

Inför Rikskonferensen 2017

På söndag bryter den 71:e upplagan av Folk och Försvars Rikskonferens ut. 2017 års konferens äger rum på Sälens Högfjällshotell den 8-10 januari, då en lång rad personer passerar revy på scenen under moderator Pernilla Ströms alltid lika stabila ledning. Landets försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade – liksom de i omvärlden som har att utröna svensk linje – är redo att förvandla sig till Rikskonferensologer med ordvågen redo för att vikta årets budskap med förra årets ordval och bedöma temperatur mellan myndigheter och andra företrädare.

Det som sägs i Sälen utgör en referenspunkt för årets debatt och förändringar i budskap eller ambitioner mäts utifrån linjetalen. Men lika viktigt är det som inte sägs i Sälen. En del av förberedelsearbetet i tyckarleden går nämligen ut på att utställa förhoppningar om vad olika personer ska lansera på fjället, så att man sedan kan återkomma i besvikelse eller triumf. Det är bra. Det skärper sinnena på samtliga inblandade.

Syftet med detta inlägg är att gå igenom konferensprogrammet. Det är ingen fullständig genomgång, jag lyfter fram några punkter särskilt och relaterar annat till tidigare äventyr i olika sakfrågor.

Söndag 8 januari

Strax innan klockan 12:30 tar lite resmöra konferensdeltagare plats för att se Göran Arrius, ordförande Folk och Försvar och avgående generalsekreterare Lena Bartholdson inleda konferensen. Klockan 12:35 kliver statsminister Stefan Löfven på under rubriken Gemensam säkerhet i en ny tid. Detta är något av ett socialdemokratiskt favoritmantra. Under 2015 års konferens nämnde till exempel utrikesminister Margot Wallström det som tema för en kommande rundresa i Sverige. Det ska bli intressant att höra hur årets tal skiljer sig från det statsministern höll år 2014, då som oppositionsledare. Än intressantare är om han, som förväntat, presenterar den efterlängtade nationella säkerhetsstrategin! Vid fjolårets konferens talade nämligen Hans Dahlgren, statssekreterare för utrikes- och EU-frågor hos statsministern, om vad den kommande strategin bör innehålla och det är inte en dag för tidigt att den materialiserar sig.

Efter statsministern och återhämtningspaus följer ett EU-pass där EU-kommissionär Cecilia Malmström sätter perspektiven med en analys av EU:s geopolitiska ambitioner och utmaningar. Efter ett block om EU som ekonomisk aktör har EU- och handelsminister Ann Linde (kl. 15:20) fått en intressant frågeställning att besvara, nämligen har EU en framtid? Och det får vi verkligen hoppas då nästa rubrik lyder EU som säkerhetspolitisk aktör, vilket Björn Fägersten, programchef Utrikespolitiska institutet och konteramiral Jonas Haggren, chef ledningsstabens inriktningsavdelning, tar sig an tillsammans med den första internationella gästen: Peter Stenlund, statssekreterare vid det finska utrikesministeriet. Fägersten och Haggren är alltid intressanta, liksom helt säkert Stenlund (som jag dock inte har lika god kännedom om) och passet rekommenderas. Efter trions framträdande ger SSU och LUF:s förbundsordföranden sina perspektiv.

Klockan 17:00 bänkar sig alla intresserade av rysk militär förmåga för att få sina farhågor besannade genom FOI:s forskningsledare Gudrun Persson och Fredrik Westerlund. FOI:s senaste tioårsbedömningRussian Military Capability in a Ten-Year Perspective 2016, rekommenderas inför dragningen. Uppfordrande läsning. Efteråt kommenterar Karin Enström (M), vice ordf. utrikesutskottet och Åsa Lindestam (S), vice ordf. försvarsutskottet.

Under det sista passet under söndagen (kl. 17:40) lyfter vi blicken in i framtiden kring trender och säkerhet genom generallöjtnant Dennis Gyllensporre, chef ledningsstaben, Försvarsmakten, Dr. HC Hagman, ämnesråd utrikesdepartementet och Frida Wallnor, ledarskribent på DI. De som intresserar sig för hur tänket ser ut inom UD och Försvarsmakten ska lyssna noga till Gyllensporre och Hagman. Eller snarare såhär: De båda tänker både djupt och brett och bjuder förhoppningsvis på det innan konferensdeltagarna byter ut tröja mot middagsklädsel då dagens program är slut.

Måndag 9 januari

Måndagen handlar i stort om militärt och civilt försvar och totalförsvarsförmåga. Först på scen klockan 12:30 är försvarsminister Peter Hultqvist (S), som talar under rubriken Sveriges totalförsvarsförmåga: stabilitet och långsiktighet. Bedömt följer försvarsministern upp sitt tal i fjol, med budskap om att det som är beslutat av riksdagen måste levereras och betoning på att det är en helhet där vår militära operativa förmåga ska öka. Förhoppningsvis blir det ett riktigt totalförsvarsgrepp över leveransen och några nyheter är rimliga i rådande läge.

Försvarsministern har en balansgång att gå, inför allt mer intensiva krav från Alliansen på att bland annat (M) kalla in Försvarsberedningen (helst igår) och utarbeta färdplan till NATO-medlemskap (senast imorgon), tilldela betydligt mer pengar (L och nu senast C), samt vidta herrejössesmånga olika åtgärder (KD). Detta samtidigt som försvarsöverenskommelsen och försvarsinriktningsbeslutet (S, M, C, KD, MP) fortsatt ska manövreras framåt och regeringssamarbetet (S, MP) bestå – i vilket bland annat ingår att lotsa förslag genom riksdagen och ett försvarsutskott lett av Allan Widman (L) – som bekant står utanför försvarssamarbetet. Senast i budgetbetänkandet avstyrkte FöU regeringens förslag om bemyndigande för att under 2017–2020 besluta om upplåtelse och överlåtelse av materiel och prognosen är att det blir tilltagande krångligt i relationen mellan regeringen och riksdagen i takt med att internt och extern press sätts på partierna. Frågan är vad det innebär för berörda myndigheter, vars planering även i dessa tidevarv bygger på viss förutsägbarhet och helt säkert också önskemål om att politikens fäbless för detaljstyrning – inte minst inom materielområdet – hålls på bekvämlighetsavstånd.

Efter försvarsministerns tal är det dags för paneldebatt mellan partiernas försvarspolitiska talespersoner. Inför denna övning kan det möjligen vara av intresse hur partiernas förslag till 2017-års budget ser ut för utgiftsområdet ser ut jämfört med regeringen:

föu budget.jpg

År 2016 stod den relativt nytillträdde ÖB, Micael Bydén, inför åhörarna i Sälen för första gången. Om jag får säga det själv tror jag att min inledande bedömning består: Det är rätt man för ett omöjligt uppdrag. I ÖB:s uppdrag ingår nämligen att på en och samma gång ge en korrekt lägesbeskrivning av Försvarsmaktens verksamhet och hur resurstilldelningen ser ut jämfört med uppdraget, och att samtidigt skapa gålust och motverka vanmakt över det glapp som förvandlar Marianergraven till en hudspricka i jämförelse (ok, det var en lätt överdrift). Resursbehoven – det vill säga vad som krävs för att förverkliga det militära försvar som är beslutat nu och om man prolongerar det in i nästa försvarsinriktningsperiod – börjar bli allmänt vedertagna. Stridskraftscheferna har varit tydliga med att det är underskott som fördelas och möjligen kommer ÖB bana väg för det budgetunderlag som myndigheten lämnar under våren, inför 2018. Helt säkert lyfts omvärldsutvecklingen upp, liksom leverans av effekt under det gångna året, behov av totalförsvarsutveckling och det samarbete som genomförs med MSB om gemensam grundsyn, liksom det pågående arbetet med perspektivstudien.

ÖB är en del av det psykologiska försvaret och en dimension som inte alltid påtalas i den nationella debatten är ÖB:s roll som ”signalist” gentemot omvärlden – inklusive eventuella antagonister. Klockan 14:05 får vi ta del av denna finkalibrerade balansakt.

Klockan 14:40 har jag förmånen att diskutera hur vi når ökad operativ förmåga? tillsammans med Lars Fresker, ordförande Officersförbundet, C LEDS Dennis Gyllensporre, Christina Malm, generaldirektör Totalförsvarets rekryteringsmyndighet och Peter Nordlund, överingenjör på FOI. Jag är väldigt glad över att ha ett så intressant område att ta tag i och ser fram emot att höra mina meddebattörers synpunkter. Utmanande är bland annat att anta både närtids- och långtidsperspektiv, bland annat eftersom det vi gör nu – eller inte gör, ickebeslut är också ett beslut – så påtagligt avgör framtida operativ förmåga.

På detta pass följer sedan rubriken Försvarets behov och förutsättningar, vilket försvarsminister Hultqvist ska ta sig an tillsammans med Jan Björklund (L). Det kommer säkerligen bli en spänstig diskussion – ingen av dem behöver ta några speciella hänsyn till överenskommelser dem emellan och de har båda nuvarande och potentiellt kommande samarbeten med partier som möjligen inte är lika entusiastiska inför deras respektive linje.

Inrikesminister Anders Ygeman (S) är näste man för rakning. Klockan 16:15 inleder han ett block om civilt försvar som många ser fram emot (möjligen med skräckblandad förtjusning med tanke på omfattnings- och moderniseringsbehov jämfört med senast det begav sig). MSB:s GD, Helena Lindberg, talar sedan under rubriken Civilt försvar: gråzoner, beredskap och medel innan representanter för viktiga aktörer i det civila försvaret intar scenen. Lindberg har en liknande balansgång att gå som ÖB. MSB efterfrågade mer resurser inför årets budget, bland annat för att höja ambitionerna vad gäller att möta informationspåverkan, men fick inte det.

ÖB och GD MSB rundar sedan av blocket gemensamt och vi är många som kommer spetsa öronen inför möjligheten att få veta lite mer om nästa rapport i det samarbete myndigheterna genomför på temat.

Helena Lindberg har en intensiv dag. 17:50 är det dags för nästa framträdande då hon levererar 2016-års resultat av den alltid lika intressanta mätningen av den svenska allmänhetens uppfattningar i frågor avseende samhällsskydd, beredskap samt försvars- och säkerhetspolitik: Opinioner. Undersökningen har varit igång sedan 1950-talet, vilket gör det till en skattkammare för studier i medborgarnas inställning i en rad försvars- och säkerhetspolitiska spörsmål. MSB har ansvarat för undersökningen sedan 2009.

2016 års upplaga kan man ta del av här. Där finner man bland annat att svenskarnas framtidstro minskar jämfört med tidigare och att befolkningens oro för vad som händer i omvärlden ökar. Andelen som tyckte det är mycket eller ganska troligt att det inom fem år ska inträffa en terroristattack ökade med 20 procentenheter, från 37 procent 2014 till 57 procent 2015 (trots att mätningen genomfördes före terrorattackerna i Paris i november 2015). Drygt 60 procent ansåg ”absolut” att vi bör ha ett militärt försvar och nästan 60 procent av befolkningen ansåg 2015 att statsutgifterna för Sveriges militära försvar bör ökas (en fördubbling sedan 2012). Andelen som är för att Sverige snarast eller på sikt bör ansöka om medlemskap i NATO uppmättes till 49 procent, vilket är drygt 15 procentenheter större än den andel som anser att Sverige även fortsatt bör stå utanför. Detta är bara några exempel på vad som mäts och det känns inte så vanskligt att hävda att somliga tendenser har stärkts ytterligare under 2016. Vidare ser jag för egen del alltid mycket fram emot att ta del av underlaget från grannländernas motsvarigheter, som utgör en del av rapporten, t.ex. vad gäller försvarsvilja. Efter redovisningen ger språkrör och förbundsordföranden från Grön ungdom, KDU och MUF sina perspektiv.

Det är mycket som ska hinnas med på några få dagar och ett sätt att lösa det är att det inte är något slappande efter middagen utan fortsatt konferensprogram. Det som övervinner eventuell paltkoma efter måndagens middag är temat Rädslans psykologi och behovet av tillit, med inledning av  Lars Trägårdh, professor i historia och civilsamhälleskunskap, Antje Jackelén, ärkebiskop, Anders Thornberg, GD Säkerhetspolisen och Misse Wester, gästprofessor vid Lunds universitet.

Tisdag 10 januari

Den sista konferensdagen inleds starkt av Janis Sarts, director of STRATCOM, klockan 12:30 med Information operations – nothing new but different. Högaktuellt och förutsägbart intressant, liksom uppföljningen Läget idag och nödvändiga åtgärder, med chefen för MUST, Gunnar KarlsonPatrik Oksanen, politisk redaktör MittMedia, Mikael Tofvesson, enhetschef MSB och Anders Lindberg, tf chef ledarredaktionen på Aftonbladet.

Nästa tema är FN och det faktum att Sverige nu befinner sig i säkerhetsrådet. Kl. 14:15, blir det direktsändning från FN-skrapan i NYC med FN-ambassadör Olof Skoog framför kameran. Hans framträdande följs upp av Anna Karin Eneström, utrikesråd vid UD, som ska tala om de svenska prioriteringarna innan det blir en diskussion mellan henne, Emma Nilenfors, enhetschef Sida, Aleksander Gabelic, ordförande Svenska FN-förbundet och Robert Egnell, institutionschef Försvarshögskolan. Avrundar FN-temat gör sedan Magdalena Tham Lindell, projektledare Folke Bernadotteakademin, Ann-Marie Orler, Polismästare och viceamiral Jan Thörnqvist, insatschef Försvarsmakten, under rubriken Att implementera en FN-resolution.

2017 års Rikskonferens avslutas med ett block om trygghet. GD Brå, Erik Wennerström, redovisar den årliga nationella trygghetsundersökningen kl. 16:30. Mycket intressant även detta och inte utan laddning, vilket av allt att döma kommer märkas både när Dan Eliasson, rikspolischef och Anders Thornberg, GD Säkerhetspolisen, ger sina respektive bilder av tillståndet och (inte minst) när en panel bestående av Anna Dahlberg, politisk redaktör Expressen,Sara Clevensjö Lind, säkerhetschef Stockholms stad, Hanna Cederin, förbundsordförande Ung Vänster och Magnus Ek, förbundsordförande CUF diskuterar Åtgärder för ett tryggare samhälle innan klockan slår 18:00 och det är slut både för dagen och på scenen.

Hela programmet som pdf finns här. Rikskonferensen webbsänds på Folk och Försvars hemsida (där den även finns att ta del av i efterhand) samt sänds av SVT i SVT Forum. För twittrare gäller #fofrk

Inför Rikskonferensen

På söndag drar Folk och Försvars årliga Rikskonferens igång. Första gången jag deltog var som ledamot i Försvarsutskottet, år 1995 – en annan tid. Detta är dock ett lindrigt tidsperspektiv om man jämför med det faktum att det iår är precis 70 år sedan den allra första Rikskonferensen gick av stapeln (1946 i Ånn).

Om man vill studera hur det försvars- och säkerhetspolitiska frågorna har diskuterats över tid i Sverige – ur vilka vinklar, avgränsningar, genom vilka intressenter och vilka personer som har varit banerförare för olika frågor – är programmen från konferenserna en mycket precis seismograf över den försvarspolitiska jordskorpan. Perspektivet har stadigt vidgats, vilket även årets program vittnar om. Ett gott betyg till arrangören är när man har svårt att plocka ur guldkornen därför att de är så många, men här följer i alla fall några kommentarer till det som utspelar sig under dagarna:

Söndag 10 januari

Utrikesminister Margot Wallström talar under rubriken ”Sveriges bidrag till en säkrare värld” innan Lettlands president,  Raimonds Vejonis, fokuserar på Östersjöregionen. Därefter följer en panel om ”Närområdet och Sveriges säkerhet” bestående av Kenneth G Forslund, ordf. utrikesutskottet (S), Karin Enström, vice ordf. utrikesutskottet (M), Gunilla Herolf, ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademien och Anna Wieslander, stf. direktör Utrikespolitiska institutet. Ingen av dessa personer är konfrontatoriska demagoger utan resonerande och kunniga i sak och det lär bli en intressant diskussion om man lyssnar efter nyanser (som kan vara väl så skarpa).

Eftermiddagen fortsätter med Syrien – ryska strategier och konsekvenser för Europa, med Ann Dismorr, enhetschef MENA, Utrikesdepartementet och Gudrun Persson, forskningsledare FOI. Det är en from förhoppning, jag vet, men jag hoppas att de kan ge oss någon ljusglimt att gripa tag i, vilket förövrigt även gäller nästa programpunkt; ”Operativa insatser för människor på flykt”, som Ulrika Årehed Kågström, generalsekreterare Svenska Röda Korset och Kenneth Neijnes, regionchef Nordost Kustbevakningen, tar sig an.

Strax före 1700 kommer alla som på olika sätt är inblandade i opinionsbildning lystra till Helena Lindberg, generaldirektör MSB, när hon berättar om årets upplaga av Opinioner – en oundgänglig överblick över hur allmänheten ser på relevanta frågeställningar inom samhällsskydd, beredskap samt försvars- och säkerhetspolitik. Frågeställningarna är med några undantag desamma som tidigare år, varför man får en mycket belysande överblick över förändringar över tid.

Fjolårets upplaga finner man här, där man bland annat kan läsa att det mellan mellan 2013 och 2014 skedde en signifikant förändring i bedömningen av hur den militära hotsituationen i vår närhet kommer att förändras. Drygt 60 procent av de tillfrågade ansåg att den har blivit otryggare om 10 år (en ökning med nästan 20 procentenheter jämfört med mätningen 2013 och en gigantisk förskjutning från början av 2000-talet, då motsvarande andel låg runt 15 procent). Med tanke på att både utrikes- och försvarsministern finns på plats i Sälen, blir det intressant att se vad undersökningen visar om den förda försvars- och utrikespolitiken. Förra gången ansåg knappt 60 procent att utrikespolitiken var mycket eller ganska bra, medan ungefär 30 procent ansåg motsatsen (vilket ändå var en positiv förskjutning i opinionen). När det gäller den förda försvarspolitiken uppgav drygt 30 procent att de tyckte den var mycket eller ganska bra medan 55 procent ansåg att den var mycket eller ganska dålig. Vidare ökade stödet för ett militärt försvar signifikant från 2013 till 2014 (drygt 60 procent ansåg att vi absolut bör ha ett sådant och den andelen lär av allt att döma inte ha minskat sedan dess). För egen del blir det också intressant att jämföra fjolårets undersökning med den nya i den del som handlar om värnplikt. Andelen som föredrog ett värnpliktsbaserat försvar uppgick till 55 procent 2014. Utöver denna specifika fråga kommer jag omedelbart bläddra fram till avsnitten om allmänhetens inställning i skilda säkerhetspolitiska frågor, som t.ex. inställning till Sveriges förda försvars- och utrikespolitik, inställning till Sveriges deltagande i militära insatser utomlands, inställning till vilken typ av militärt försvar Sverige bör ha och svenskarnas försvarsvilja. Jag hoppas också att MSB även iår har valt att redovisa delar av de norska och finska opinionsstudierna, som i delar utgjorde en skarp kontrast till svensk opinion i fjolårets utgåva.

Efter opinionsgenomgången handlar det om ”Globala förändringar – kollektiv respons” i de politiska ungdomsförbundens tappning. Philip Botström, förbundsordförande SSU, Sara Skyttedal, förbundsordförande KDU och Rasmus Törnblom, förbundsordförande MUF, tar sig an detta.

Dagens avslutas med en av konferensens enligt mitt tycke viktigaste programpunkter, nämligen ”Ny säkerhetsstrategi för Sverige: vad bör en sådan innehålla?”. Hans Dahlgren, statssekreterare för utrikes- och EU-frågor hos statsministern, inleder, innan gemensam diskussion med Björn Fägersten, forskare Utrikespolitiska institutet, Dennis Gyllensporre, chef Ledningsstaben Försvarsmakten och Linda Kazmierczak, beredskapsdirektör Kronobergs län. Det är intressant i sig att rubriken lyder ”bör innehålla” och inte ”innehåller”. Jag tror nämligen auditoriet förväntar sig en rejäl genomgång från Dahlgrens sida av vad som har hänt i det arbete som aviserades från statsministerns sida redan för ett år sedan, dagen efter fjolårets Rikskonferens (nämns i slutet på följande bloggpost). Panelens sammansättning borgar för relevanta medskick.

Måndag 11 januari

Måndagen är en försvarspolitisk julafton. Försvarsminister Peter Hultqvist inleder om ”Svenskt försvar” för att sedan följas av ÖB Micael Bydén under rubriken ”Ett starkare försvar – utmaningar och möjligheter”. Hela salen i Sälen lyssnar särskilt efter nya budskap eller förändrade skiftningar gällande den verksamhet man representerar på plats. Ord vägs och jämförs med tidigare tal. Men på ett mer generellt plan handlar det mycket om vilken bild dessa personer vill sätta. De specialintresserade är ofta speciellt intresserade av hur verkligheten beskrivs, eller med andra ord: Försvarsministern och ÖB – och särskilt eventuella nyansskillnader dem emellan – kommer nagelfaras. Hultqvist var varm i kläderna redan när han tillträdde som försvarsminister och Sälen är hans hemmaplan i flera avseenden, medan det är ÖB:s första framträdande och därmed ett mycket definierande tillfälle för hur han vill beskriva Försvarsmakten. En del av ”Försvarssverige” hoppas alltid att den främste företrädaren ska läxa upp politiken och säga som det är (vilket ofta betyder att säga det man själv tycker eller upplever). En annan del lyssnar oroligt efter dissonanser mellan regeringskansli och myndighet och ser svåra tider framför sig om det osar krut runt minister och överbefälhavare. Som vanligt sköts i förlängningen förtroendefrågan bäst sinsemellan och mellan företrädare och allmänhet, om man landar någonstans däremellan. ”Skönmålning” har försvarsministern tillträtt på att göra upp med och underhållningsvåld kan vara spännande en stund, men det är värt att påminna om att ÖB har en signalfunktion som omfattar mer än den nationella dimensionen.

Högaktuellt är frågan om civilt försvar och Helena Lindberg, generaldirektör MSB, ger konferensen en efterlängtad lägesbild. Den kommer att vara lika uppfordrande som tydlig, om jag känner generaldirektören rätt. Senare under eftermiddagen fokuserar konferensen på den finska modellen och ”Förmåga och förankring”. Jarmo Lindberg, kommendör för Försvarsmakten Finland, talar om detta innan det blir olika perspektiv på svensk förmåga i en osäker värld, genom Johan Wiktorin, ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademien, Charly Salonius Pasternak, forskare Utrikespolitiska institutet, Finland och Jan Joel Andersson, Senior Analyst EUISS. Ser mycket fram emot att lyssna till dessa experter innan politiken återinträder på scenen iform av Anna Kinberg Batra, partiledare (M) som ska tala om ”Utmaningar för svensk säkerhetspolitik”. I detta tal kommer möjligen bärkraften för försvarsöverenskommelsen tona fram. Vilken signal ger oppositionsledaren när det snart är halvtid i mandatperioden?

Efter Kinberg Batra är det min tur på scenen i egenskap av särskild utredare för Försvarsmaktens personalförsörjning. Under en kort kvart ska tre aktuella utredningar presenteras och vid min sida har jag de eminenta utredarkollegorna Ingemar Wahlberg, särskild utredare materiel- och logistikförsörjningen och Krister Bringéus, särskild utredare Sveriges internationella samarbeten inom försvars- och säkerhetspolitik. Ingen av oss kommer kunna berätta om några slutsatser eller resultat under pågående arbete – det vore oklokt av många skäl – men något om våra stötestenar och särskilda utmaningar kommer vi förhoppningsvis hinna säga. Vi kommer inte läsa högt ur direktiven, de kan man läsa på egen hand.

Efter utredningarna blir det försvarspolitiska vägval och olika prioriteringar: Allan Widman (L), ordförande försvarsutskottet, inleder och sedan diskuterar han och Hans Wallmark (M), ledamot försvarsutskottet, Jakop Dalunde (MP), ledamot försvarsutskottet och Mikael Jansson (SD), ledamot försvarsutskottet.

Mot slutet av eftermiddagen är det frågor om terrorism och våldsbejakande extremism på programmet. ”Att motverka terrorism: lägesbild och åtgärder” med Anders Thornberg, chef Säkerhetspolisen och Marie Benedicte Bjørnland, sjef Politiets sikkerhetstjeneste Norge. Därefter följer ”Våldsbejakande extremism: erfarenheter och vägen framåt” med Mona Sahlin, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, som inleder en diskussion mellan henne och Bettan Byvald, socialarbetare Angered, Abd al Haqq Kielan, imam vid Eskilstuna Stora Moské, Magnus Ranstorp, Försvarshögskolan och Quality Manager EU RAN samt Heléne Lööw, docent i historia Uppsala universitet. Hela detta block är naturligtvis både intressant och högst relevant – och även här får man gratulera Folk och Försvar till att lyckas engagera centrala personer. Kvällen avslutas med journalistikens förutsättningar när det gäller rapportering i kris och krig. Martin Schibbye, redaktör Blank Spot Project, Anna-Lena Laurén, SvD:s Rysslandskorrespondent och Jonathan Lundqvist, ordförande Reportrar utan gränser, delar med sig av erfarenheter på området.

Tisdag 12 januari

Hela tisdagen ägnas åt olika aspekter av sårbarhet och säkerhet i samhället. Inrikesminister Anders Ygeman (S), kommer prata om vision och åtgärder innan Ebba Busch Thor, partiledare (KD) tar sig an hur vi ska skydda oss i ett sårbart samhälle. Det är utmärkt att ledamöterna i Försvarsutskottet debatterar och samtalar om hur samhällets motståndskraft kan stärkas, och i Sälen är det Daniel Bäckström (C), ledamot försvarsutskottet, Stig Henriksson (V), ledamot försvarsutskottet, Kalle Olsson (S), suppleant försvarsutskottet och Mikael Oscarsson (KD), ledamot försvarsutskottet som gör det. De kommer med all säkerhet berätta om insikter från den öppna utfrågning om den enskildes ansvar i kris eller krig som utskottet arrangerade i december.

Därefter berättar Erik Wennerström, generaldirektör Brå om den nationella trygghetsundersökningen och Dan Eliasson, rikspolischef  talar på temat ”Hur svarar Polisen på dagens utmaningar?” innan han deltar i en diskussion om vår trygghet och säkerhet med Manne Gerell, kriminolog Malmö högskola, Lena Nitz, ordförande Polisförbundet och Lasse Wierup, reporter Dagens Nyheter.

Omvärlden flyttar in i Högfjällshotellet på ett med all säkerhet drabbande sätt genom en lägesbild över människor på flykt. Christer Zettergren, rådgivare åt GD Migrationsverket, levererar den. Därefter följer en paneldiskussion om ”När samhället prövas: ansvar och beredskap” med Helena Lindberg, generaldirektör MSB, Maria Bergstrand, enhetschef FOI, Fredrik Bynander, vetenskaplig ledare CRISMART, Försvarshögskolan, Ida Texell, förbundsdirektör Brandkåren Attunda och Annette Rihagen, ordförande FOS. Efter denna panel ger förbundsordföranden Hanna Cederin, Ung vänster, Henrik Edin, LUF, Magnus Ek, CUF och Lorentz Tovatt, språkrör Grön Ungdom, sina perspektiv.

Den allra sista programpunkten blir också en av de mest intressanta. Regeringens populäraste ministrar, Peter Hultqvist och Anders Ygeman, uppträder gemensamt – vilket är lika symboliskt som välgörande – för att redovisa regeringens avsikter och ambitioner vad gäller ett modernt totalförsvar.

För övrigt…

Vid sidan av programmet på scenen, modererat av förträffliga moderatorn Pernilla Ström, kommer som vanligt spänningen vara stor inför vad Mikael Holmström, DN, enligt god Sälen-tradition publicerar som sedan diskuteras i pauser, skidliftar och barer under konferensen.

Eftersom ”alla” i sektorn är på plats är det många som, likt mig själv, passar på att ha möten med personer som annars har svårt att få ihop kalendrar. Jag ser fram emot att för utredningens räkning diskutera Försvarsmaktens personalförsörjning med flera personer och organisationer som är centrala för fortsättningen.

Hela konferensen webbsänds på Folk och Försvars sajt och twitteraktiviteten brukar vara omfattande, på #fofrk. Häng med!

Rikskonferensens dag II

Dag två i Sälen inleddes av statsministern. Besvärande eller befriande nog (välj själv) höll jag med om det mesta, sånär som slängiga påståenden om att svensk politik förr var att skriva pressmeddelanden om något hände i världen istället för att agera, som nu. För där glömde han visst både Sveriges långa historia av deltagande i FN-insatser och det aktiva internationella arbete som har gjorts utan uniform och inom andra områden minst lika viktiga för fred och säkerhet.

En annan sak jag vänder mig emot är det skrotade målet om 2000 personer insatta i internationella insatser (som för övrigt var ett av alliansregeringens vallöften). Jag kan förstå att man vill visa på att andra insatser än markförband ger god effekt, t.ex. insatsen i den EU-ledda marina styrkan Eunavfor som med FN-mandat opererar i Adenviken utanför Somalia. Men om man överger 2000-målet menar jag att det är drivande för hur man sedan utformar systemet, till nackdel för den vikt internationella insatser får i planeringen. Till detta kommer risken för att ”produktplacering” går före operativa krav, nämligen att de insatser Sverige deltar i styrs av vilka plattformar man vill visa upp och göra ”battle proven” (t.ex. JAS Gripen i Afghanistan).

Det mest anmärkningsvärda i Reinfeldts framträdande var med vilken lätthet han viftade bort Folkpartiets Brännpunktartikel och framför allt den hotbildsanalys av Ryssland som den och andra uttalanden speglar.

Min enkla slutsats är att det inte anses mödan värt från Moderaternas sida att ta upp kampen om de gamla försvarsväljarna med Folkpartiet. Man anser förmodligen att slaget om dessa väljare redan är förlorat, att de satt löst redan efter Björklunds förra Sälenutspel och att de nu har övergivit (M) för gott. Och de är ju inte så många heller. Dessutom vill man förmodligen inte ge kritikerna av Borgs besparingslinje -med efterföljande avhopp av försvarsminister Odenberg – rätt.

Statsministern sade att det borde kunna finnas en bred enighet inom försvars- och säkerhetspolitiken. Vän av ordning måste då ställa sig frågan varför den moderatledda regeringen har lagt Försvarsberedningen i malpåse?

Sammanfattningsvis kan man kanske säga att det var mer Afghanistan är Ryssland i Reinfeldts tal. Talet finns inte att tillgå i skriftlig form, men man kan titta på det här.

Jag var rädd för att nästa talare, oppositionsledare Mona Sahlin, skulle ge sig in i matchen med Folkpartiet om territorialförsvars-försvararna. Hon höll sig dock mestadels på rätt sida, även om det stundom var en balansakt i närområdesanalysen. Hon talade mer om Ryssland än Reinfeldt vilket måste fått en och annan att skruva besvärat på sig i bänkraderna.

Sahlin presenterade fyra fundament på vilka den rödgröna utrikes- och säkerhetspolitiken vilar:

  • Militär alliansfrihet.
  • Ökat Nordiskt samarbete samt ökat fokus på Östersjön
  • Stärkt EU-samarbete och
  • ett stärkt FN.

Det dokument som Sahlin, Ohly och Eriksson presenterade vid den efterföljande pressträffen finns att läsa här. Jag skulle framför allt på plussidan vilja lyfta avsnitten om konfliktförebyggande, nedrustning, ökat deltagande i FN-ledda insatser, kvinnor i konflikter och översyn av vapenexporten.

(Och apropå gender är detta en text som alla verkligen bör läsa, i synnerhet de som fortfarande ler lite besvärat när det kommer på tal i säkerhetspolitiska sammanhang).

När det gäller försvarspolitiken är det inget heltäckande förslag, ingen genomarbetad helhetslösning (vilket upprör försvarsminister Sten Tolgfors). Jag har skrivit om detta i ett tidigare inlägg, men somligt kanske kan vara värt att upprepa:

Alliansen hade ingen bred och detaljrik överenskommelse om försvaret inför valet 2006, vilket var och en kan gå till arkiven och granska eller så nöjer man sig med att läsa vad Tolgfors själv skrev på DN-debatt i september 2009, nämligen att ”Försvarspolitiken hörde inte till de områden Allians för Sverige hade förhandlat före valet, eller reformerat under de första 100 dagarna i regeringsställning.”

Som jag tolkar det är den största gröna kompromissen, som sedan får följdkonsekvenser i delområden, skrivningen om att ”de nationella behoven ska utgöra grunden för prioritering och utveckling av förmågor”. Vårt perspektiv har, tillsammans med Folkpartiet innan deras omsvängning, varit att det militära försvaret ska formas ”utifrån och in”. Skrivningarna om materiel- och personalförsörjningen hade också sett annorlunda ut om enbart (MP) hade fått bestämma.

Min personliga uppfattning är att den utredning om personalförsörjningen som de rödgröna vill göra ett år efter valet kan bli problematisk. Juli 2011 finns det ännu inte så mycket att utreda., det lär det finnas först kring 2012, när det nya systemet börjar tillämpas i stor skala. Bättre hade kanske varit att säga att man vill riva upp det beslut som säger att vi går in i det nya systemet 1 juli 2010, eftersom inte mycket lär ha hänt de få månader som återstår till valet. Alla vet att regeringens plan för genomförandet av det nya systemet inte håller, och de som inte vet det blundar helt enkelt för fakta.

Jag är verkligen för ett frivilligt system, bäst att betona det, men det är bättre att vi har ett system som vi vet vad det kostar och som vi har författningar och kollektivavtal för, istället för att gå in i ett system innan dess att utredningen om alla legala villkor etc. är färdig – vilket den enligt nuvarande ordning är ungefär ett halvår efter ikraftträdandet. Först då vet vi vad det kan kosta. Efter det ska som bekant utredningen remissbehandlas och det ska skrivas lagrådsremisser och… ja det är kort sagt bättre att göra saker och ting i rätt ordning.

Socialdemokraterna har fått röra på sig framför allt i personalförsörjningsfrågan (frivillighet i grunden) samt när det gäller vapenexporten. Vänstern har rört sig på många områden, speciellt vad gäller EU-samarbetet och när det gäller samarbetet med Nato, utom inom ett: Insatsen i Afghanistan.

Ohly hann knappt in på Högfjällshotellet innan han sade att attacken visar att den internationella närvaron förvärrar läget och att vi ska inleda ett tillbakadragande. Det speglar ju verkligen en fundamental skilland i hur man ser på saker och ting i den här världen, om man tycker att dagens talibanattack är ett slags bevis – eller i varje fall ett argument – för att Sverige ska ta hem sitt militära bidrag till FN-mandaterade Isaf, eller om man drar slutsatsen att man verkligen måste vara kvar eftersom säkerhetsläget är som det är.

Jag tror den största utmaningen för de rödgröna är att fortsätta forma och formulera sitt samarbete inom försvars- och utrikespolitiken på ett sätt som syftar framåt, att man inom vissa områden väljer en annan väg än borgerligheten men att den leder framåt, så att bilden (och politiken) inte blir att man går tillbaka på samma väg som man tidigare slagit in på.

Nästa programpunkt handlade om politiken efter valet, där Peter Eriksson (MP), Urban Ahlin (S), Lars Ohly (V), Birgitta Ohlsson (FP) och Göran Lennmarker (M) deltog och som man kan titta på i efterhand. Och sådant är ju alltid högst subjektivt, men jag tycker Peter Eriksson (MP) och Göran Lennmarker (M) var väldigt bra. Eriksson betonade välbehövligt att världen faktiskt ser helt annorlunda ut idag, och framför allt i morgon, på temat att gårdagens lösningar inte kan hantera dagens utmaningar.

Under senare delen av eftermiddagen diskuterades Afghanistan och försvarsindustrifrågor. Dessa programpunkter får jag återkomma till vid tillfälle men tills dess rekommenderar jag särskilt Öv. Olof Grananders (C FS17) tal.

På Expressens ledarsida är Anna Dahlberg besviken. Wiseman skriver om dagen här, liksom Mark Klamberg. SvD sammanfattar liksom DN.

Rikskonferensens dag I

Sista dansen har förmodligen tonat ut på Sälens Högfjällshotell och det är dags att summera.

Försvarsminister Sten Tolgfors inledde konferensen med ett tal som var relativt befriat från skyttegravskrig gentemot oppositionen (vilket jag befarade igår). Det var kort sagt mer försvarsminister än oppositionspolitiker mot oppositionen vi såg idag. Välkommet!

Innehållsmässigt ville Tolgfors ge bilden av att regeringen har uträttat mycket och att det går som på räls. Försvarsministern sade också att

”Försvarspolitiken tillförs ett nytt närområdesperspektiv. Dimensioneringen och inriktningen av det svenska försvaret har och kommer att ha en tydlig Östersjöprofil.”

Frågan är vad detta betyder i praktiken, förutom militärt materiel på Gotland, beväpnade korvetter och en ny ubåtsgeneration (får man förmoda)? Och var tog Arktis vägen?

ÖB, Sverker Göranson var inte lika glättig. I sitt tal var han noga med att understryka de utmaningar som ligger framför Försvarsmakten och för försvarspolitiken. Han nämnde de förutsättningar som FM har listat i sina budgetunderlag, för att den ekonomi man har räknat på ska kunna hållas i balans (bl.a. grundorganisatoriska förändringar efter 2010 och en lång rad villkor för att personalförsörjningssystemet ska fungera). Till detta kommer naturligtvis de ekonomiska förutsättningarna:

”Det överskott som vi fick under 2009 ingick i planen för att skapa utrymme för delar av reformen under de kommande åren. En långsiktig ekonomisk stabilitet, samt ekonomiska ramar med realt oförändrade anslag, är nödvändiga för att genomföra det jag nu talar om.”

Efter minister och överbefälhavare kommenterade Claes Arvidsson, ledarskribent, Svenska Dagbladet Anna Dahlberg, politisk redaktör, Expressen och Lars Fresker, förbundsordförande, Officersförbundet talen. Det bestående minnet av den debatten är att Anna Dahlberg så tydligt beklagar den reträtt som Claes Arvidsson välkomnar. Det gjorde hon för övrigt även i en ledare idag där undertecknad omnämns tillsammans med Håkan Juholt (S).

Mot slutet av dagen diskuterades solidaritetsförklaringen först av Sten Tolgfors och sedan genom ett scenario som Bo Hugemark, hedersordförande, Svenska Atlantkommittén och Johan Tunberger, försvarsdebattör, målade upp. Panelen bestod av Urban Ahlin (S), vice ordförande, utrikesutskottet, Staffan Danielsson (C), ledamot, försvarsutskottet, Karin Enström (M), ledamot försvarsutskottet, ordförande försvarsberedningen och Peter Rådberg (MP), ledamot, försvarsutskottet.

Som vanligt vid dylika övningar fastnade man en hel del i diskussioner om själva scenariot och hur realistiskt det är – eller inte. Det gäller att deltagarna både är beredda att vara med och ”leka” och att de känner sig bekväma när de är ute på gungfly där ingen partibok i världen är till hjälp. De efterföljande diskussionen var mer intressant, tycker jag.

PS I: Frågan om Nato contingency plans för Estland, Lettland och Litauen kom upp i diskussionen kring solidaritetsförklaringen. Jag rekommenderar följande artikel och tycker följande stycke är särskilt intressant:

”Formal approval is still pending and the countries concerned have been urged to keep it under wraps. But sources close to the talks say the deal is done: the Baltic states will get their plans, probably approved by NATO’s military side rather than its political wing. They will be presented as an annex to existing plans regarding Poland, but with an added regional dimension. That leaves room for Sweden and Finland (not members of the alliance but increasingly close to it) to take a role in the planning too. A big bilateral American exercise already planned for the Baltic this summer is likely to widen to include other countries.”

PS II: För alla som vill eller måste följa konferensen på distans rekommenderas följande:

Twitter används hashtag #FoF. Mark Klamberg bloggar från konferensen här. Anna Ek, Svenska freds ordförande, bloggar. Folk och Försvar webbsänder alltihop här och i efterhand kan man ta del av konferensen här. Wiseman utlovar också blogginlägg (och om själva Wiseman’s Wisdoms kan man läsa här). Försvarsmaktens konferensdeltagare kommenterar konferensen här.

Årets försvarshappening

På söndag inleds årets Folk och Försvar-rikskonferens i Sälen. Jag åkte till den första Sälenkonferensen 1995, så det har blivit några stycken under årens lopp. Det är ett späckat program som möter deltagarna.

Själv uppträder jag på tisdag (20/1) under rubriken ”Från Georgien till finanskris: Trender och förändringar i vår värld”. Upplägget är en fri diskussion mellan EU-minister Cecilia Malmström, Urban Ahlin (s) och jag, där jag och Urban håller var sin 10 minuters inledning.

Rikskonferensen kommer som en följd av budgetnedskärningar inom SVT i år inte att direktsändas i 24 Direkt. Däremot kommer den att sändas under vecka 5. För tider se 24 Direkts hemsida på svt.se.

Jag skall också delta i Storforum: Försvarets framtid som leds av Erik Fichtelius och som kommer att sändas i Kunskapskanalen , SVT, måndag den 26 januari 20:00-22:00 med repris torsdag i samma vecka kl. 22:00-24:00.

Programmet har följande deltagare:

Sten Tolgfors (m) försvarsminister, Håkan Syrén Överbefälhavare, Mikhail Skupov Ministerråd Rysslands ambassad, Karin Enström (m) riksdagsledamot, ordförande Försvarsberedningen, Bo Pellnäs Överste 1:a graden, Urban Ahlin (s) riksdagsledamot, Mats Johansson (m) riksdagsledamot, Anna Ek Ordförande Svenska Freds, Ida Gabrielsson Ung Vänster, Björn von Sydow (s) riksdagsledamot.


Klimatförändringarna i försvars- och säkerhetspolitiken

För en miljöpartist med engagemang i klimatfrågan och med försvars- och säkerhetspolitik som främsta intresseområde, var det en högtidsstund idag när dessa intresseområden ”giftes ihop” på scenen i Sälen.

Genom ett utmärkt föredrag av SVT:s meteorolog Per Holmgren väcktes även själar som normalt kanske inte tänker på klimatförändringar i ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Eller kanske inte ens klimatfrågan alls.

När sedan miljöminister Anders Carlgren kom upp och skulle tala om ”klimatförändringar – problem och lösningar” blev det närmast pinsamt. Han använde nästan hela sin tid till att slå in öppna dörrar och förklara varför det var viktigt – i väldigt övergripande termer och i bjärt kontrast till Holmgren. Inte ett enda konkret förslag, initiativ eller något annat som skulle kunna ge uttryck för en vilja från regeringen att ta steg framåt på annat sätt än att formulera mål.

Det är i och för sig viktigt. Men i Sälen satt ett stort antal personer uppfyllda av en vilja att höra vad i hela friden regeringen ämnar göra. Att det är allvarligt och att något måste göras, det hade alla greppat.

Ris och ros

Idag var det försvarsminister Tolgfors tur att äntra scenen i Sälen. Han gjorde ett bra framträdande och höll ett tal som både förtjänar ris och ros. Det positiva först:

  • Betoningen på Östersjön och de miljö- och engergipolitiska utmaningarna, samt behovet av samverkan mellan Östersjöns strandstater.
  • Rysslandsbilden.
  • Synen på internationella insatser och omöjligheten att skapa fred med militära medel. Tolgfors framhöll behovet av samlade insatser och konstaterade att en ”exitstrategi måste finnas från början”.
Negativt:
Vad betyder det att ”dubblera utlandsstyrkans förmåga”? Tolgfors slirar på den målsättning om 2000 personer i internationell tjänst som de borgerliga partierna har utlovat. Nu talas det om att ”antalet soldater är ett sätt att mäta detta (ambitionsnivån) på”. Ministern tar korvetten till Libanon som ett exempel på en insats med stor effekt som samtidigt inte omfattar många personer, liksom MEDEVAC-helikoptrar.
Visst är det på ett sätt sant, antalet personer som sänds ut är inte det enda måttet på ambitionsnivån.

Men, jag anar att man håller på att bygga upp en strategi här, för att undkomma målsättningen om 2000 personer, inte minst utifrån rådande ekonomiska läge.
Om man tänker sig att leverera nyckelkompetenser -inte sällan avancerade materielsystem- som svenskt huvudnummer (vilket i sin yttersta konsekvens, om man anlägger det perspektivet över alla ”industritunga” nationer, leder fram till att det är upp till utvecklingsländer att bidra med marktrupp), leder det till en rad moraliska och etiska frågeställningar.

Denna tendens måste bevakas av alla oss som ser risken för att den uppkomna ekonomiska situationen används som en murbräcka för de som anser att försvaret skall tillbaka till de svenska mobiliseringsförråden. Samt de intressen som gärna ser att Sverige främst skickar svensktillverkade materielsystem till det internationella skyltfönstret.