Kategori: Rikskonferensen

Epilog: Rikskonferensen 2020

Den 74:e Rikskonferensen avslutades i tisdags och jag följer upp min prolog med en epilog efter att ha funderat några dagar över vad som egentligen hände. Låt mig ta mig an det genom ett antal korta nedslag:

Utrikesminister Ann Linde tajtade till relationen med försvarsdepartementet och genom en väl vald anekdot signalerade hon intresse för militär verksamhet. Övergripande höll hon sig i närområdet och fokuserade på EU – vilket också var en signal.

Åslund

Anders Åslund blottar sårbarheter.

Ett samstämmigt budskap förmedlades, från hela det politiska fältet och samlad expertis, om ett över tid försämrat säkerhetspolitiskt läge. Sverige måste utveckla sitt totalförsvar med beslutsamhet och resurser till både civil och militär förmågeuppbyggnad.

Det nordiska försvarssamarbetet fortsätter att fördjupas och från norsk sida uppvisades (nygammalt) intresse.

En angripare kommer – oavsett vad angriparen vill uppnå – attackera oss där vi är svagast och använda den förmåga vi är sämst på att möta. Det går därför inte att lämna luckor, civilt eller militärt, eller som C MUST och säkerhetspolischefen inskärpte: Underlåta att täta befintliga sårbarheter nu.

C MUST

Chefen för Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST), Lena Hallin.

Rysslandsblocket var lika sevärt som uppfordrande. Jag tror att Anders Åslund, som inledde det samma genom att smälla upp bildbevis på hur regimen berikar sig – det vill säga den organiserade brottsligheten – möjligen överraskade några då inte denna vinkel alltid kommer fram i rapporteringen. Det är alltid klokt att lyssna noga på FOI:s Gudrun Persson, som talade under rubriken Rysslands säkerhetspolitiska prioriteringar och hennes inlägg kan ses här.

Försvarsministern gav sina första ”markeringar om regeringens ståndpunkter” inför de kommande förhandlingarna om höstens totalförsvarsproposition. Han efterföljdes av två paneler med försvarspolitiker, först med fokus på civilt försvar och sedan militärt försvar, som var mycket tydliga: Beredningens rapporter gäller. De har bestämt sig och ambitionsnivån är hög för totalförsvaret. Särskild uppmärksamhet riktades mot Pål Jonson (M), ny som försvarsutskottets ordförande och försvarspolitisk talesperson för Moderaterna. Han medverkade i panelen om civilt försvar och pekade bland annat på två problem: Regeringen väljer ibland att inte genomföra Försvarsberedningens förslag, till exempel att det ska finnas ett totalförsvarsdepartement, samt att riksdagen har tillkännagett för regeringen ”att vi ska ha ett nationellt säkerhetsråd med en krisledande funktion som heller inte regeringen har agerat på”.  

I den panel som behandlade militärt försvar citerade Allan Widman (L) Oscar Jonsson dagen före:

När vi utformar vårt försvar måste vi fundera över vad Ryssland uppfattar som avskräckande.

Widman betonade vidare beredningens analys och förslag på markarenan: ”Avskräckning är krigsavhållande och försvarsbeslutet 2020 måste bli markstridskrafternas beslut.” Försvarsministern och försvarspolitikerna kan ses i detta klipp. Det avslutas med min kommentar (1:20 in, eller i text nedan).

ÖB Micael Bydén sade bland annat, som en markering gentemot politiken och prioriteringsfrågorna, att det militära rådet som Försvarsmakten redovisade den 15 november är en helhet. ”Det är ett råd om en tillväxt i balans mellan stridskrafter, mellan personal och materiel och utveckling av förmåga att verka tillsammans – civilt och militärt. Ensamma eller med stöd utifrån.” Han sade också att det är ett råd som fullt ut är baserat på rapporten Värnkraft och som håller sig inom de ekonomiska ramar regeringen anvisat. Han var också tydlig med tillväxtens utmaningar. ÖB:s budskap följdes upp av GD Peter Sandwall, som i en mycket relevant panel om Leverans av tillväxt (1:02 in i detta klipp) berättade mer om hur FM arbetade fram sitt underlag.

ÖB

ÖB på marsch mot framtiden.

Dan Eliasson, generaldirektör Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap (MSB), gav en rad medskick inför arbetet med det kommande totalförsvarsbeslutet i sitt tal. Mest uppmärksamhet fick hans tydliga uppfattning om behovet av rågång mellan politik och förvaltning på det totalförsvarspolitiska området, liksom MSB:s vilja att se över möjligheten till civilplikt. Nyamko Sabuni (L) lyfte frågan i sitt tal senare och sade att det finns ett ”ljumt mottagande från andra partier i Försvarsberedningen”, vilket är lite märkligt då Försvarsberedningen formulerade sig konkret om saken i rapporten Motståndskraft (se sid 126 –).

Ett pass under konferensen – slutet av måndagen – tog ut svängarna, förde in klimatet som en säkerhetsfråga, lyfte blicken uppåt mot rymden och diskuterade Säkerhetspolitiska doktriner under omdaning. Se gärna hela passet men det sistnämnda, som inleds av UD:s analyschef HC Hagman, startar 36:30 in, här.

IMG_8114

GD Energimyndigheten

Frågan om näringslivets roll i totalförsvaret kan sammanfattas i två budskap: 1. Vi vill. 2. Det är inte gratis, för då slås vi ut och kan inte bidra över huvud taget.

Rikspolischefen lyckas med något som hade varit omöjligt för många andra i det rådande läget: Att vara förtroendeingivande och stabil.

Landshövding Anders Danielsson, särskild utredare i Utredningen om en ny myndighet för psykologiskt försvar berättade om sin uppgift och avslöjande att han sneglar på NCT när han överväger hur den kommande myndigheten för psykologiskt försvar kan formas.

Damberg

Inrikesministern ger exempel på påverkanskampanj riktad mot Sverige.

I en panel om Var går gränsen mellan propaganda och psykologiskt försvar? gavs, bland annat genom SVT:s erfarenheter, konkreta exempel på vad uttalanden om att det är ett pågående angrepp mot Sverige innebär.

Dagen efter Folk och Försvars Rikskonferens var det partiledardebatt i riksdagen. Jag har sökt i protokollet från debatten, men inte hittat något om det säkerhetspolitiska läget, totalförsvaret eller det kommande inriktningsbeslutet. Tomt. Intet. Nada (rätta mig om jag har missat något). Det är en bjärt kontrast mellan budskapen i olika sammanhang i och med detta. Ibland kommuniceras stundens allvar. Men tror man på det, när det inte är en fråga som lyfts i partiledardebatten?

IMG_8112

Viktiga budskap från FOI.

I podden Höjd Beredskap från Aftonbladets ledare, av och med Patrik Oksanen, Amanda Wollstad, Johan Wiktorin, Anders Lindberg och undertecknad, kommenterade och intervjuade vi intressanta personer och aktuella frågor under konferensen. Samtliga avsnitt finns t.ex. här.

Rekryteringsmyndigheten

Jag får titta närmare på Rekryteringsmyndighetens avatar av sin GD, Christina Malm. Foto: Rekryteringsmyndigheten


Patrik Oksanen, Oscar Jonsson (och ibland jag) gjorde också korta kommentarer som hittas genom #fofrk i @freeworldforum twitterflöde.

Min kommentar kan läsas i text här nedan:

Fortsätt läsa

Prolog: Rikskonferensen 2020

På söndag är det dags för den 74:e Rikskonferensen – en institution i det försvarspolitiska Sverige. Konferensen inleds på sedvanligt sätt genom att Folk och Försvars ordförande Göran Arrius och generalsekreterare Maud Holma von Heijne hälsar välkomna innan moderator Eva Hamilton, som modererar för andra året, tar över och introducerar utrikesminister Ann Linde (S).

Årets konferens är så uppdelad att det är utrikes- och säkerhetspolitik under söndagen, totalförsvar (med betoning på militärt försvar) under måndagen och civilt försvar samt inrikes säkerhet under tisdagen.

Som en övergripande reflektion kan jag, liksom i fjol, konstatera att det över tid försämrade säkerhetspolitiska läget präglar konferensen – liksom inrikespolitiska utmaningar. Allt annat hade naturligtvis varit tondövt. Om det under den strategiska timeout-tiden ibland var svårt att hitta aktuella och relevanta spörsmål att diskutera på fjället, har de senaste 12 åren rimligen erbjudit arrangören helt andra svårigheter, nämligen att sålla bland aktuella hot som bör diskuteras. Jag brukar framhålla att den som vill beforska svensk försvars- och säkerhetspolitik och vad som har varit på tapeten i den försvarspolitiska offentligheten genom decennierna, har en skatt att utforska i konferensprogrammen.

2019 saknade jag Ryssland och cybersäkerhet på programmet, däremot var Kina ett ämne som förtjänstfullt behandlades under konferensen. Nu är Ryssland tillbaka och Kina har åkt ut, men cybersäkerhet – i alla dess dimensioner – lyser fortfarande med sin frånvaro som fokusområde. Jag tror inte att så är fallet, men om någon mot förmodan tror att det är ”löst” och därmed inte behöver uppmärksammas i och med etableringen av det nationella cybersäkerhetscentret, tror man fel. Min förhoppning är dock att området behandlas av de som diskuterar civilt försvar (se mer nedan).

Förväntningarna är som vanligt stora inför samlingen på Högfjällshotellet. Just nu läggs sista handen vid planerade utspel och formuleringar nagelfars i tal som ska framföras. En specialitet i kategorin ”utspel” brukar vara att utställa förhoppningar om vad vissa personer kommer lansera, när man redan vet om de kommer göra det eller ej, för att på så sätt bädda för att återkomma i efterhand i upprörd besvikelse eller triumf. När det gäller talen laddar nu de vi i det försvars- och säkerhetspolitiska Sverige inför att granska varje framträdande i jakt på förändringar i ordval och nyanser. Detta gäller för övrigt även de som har till uppgift att för andra länders räkning hålla koll på hur svensk totalförsvarspolitik utvecklas. Inte sällan sätter DN:s Mikael Holmström prägel på konferensen genom att publicera något innan start, som sedan alla talar om vid sidan av det som händer på scenen. Uppdatering 9 jan kl. 19:59: Holmström har nu publicerat en artikel om skillnader mellan Försvarsmakten och politikens prioriteringar gällande armén. 

Tillbaka till programgenomgången: Det är Ann Lindes första framträdande på konferensen i sin roll som utrikesminister och hon kommer naturligtvis tala om det aktuella säkerhetspolitiska läget. Möjligen kommer hon också få frågor om hur hon ser på Försvarsberedningens formuleringar i Motståndskraft, där beredningen slog fast att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas, vilket hennes företrädare hamnade i turbulens kring när hon tog till orda om saken under Rikskonferensen 2018.

Efter utrikesministern talar Sverre Diesen, fd forsvarschef i Norge och nu sjefsforsker ved Forsvarets forskningsinstitutt (FFI) under rubriken Stormaktsintressen på 2020-talet. Minnesgoda läsare minns hans framträdande i Sälen 2008, tillsammans med dåvarande ÖB Håkan Syrén och Juhani Kaskeala, kommendör för Finlands försvarsmakt. Upprinnelsen till det var Diesen och Syréns samarbetsstudie, som i offentligheten beskrevs i en debattartikel på DN Debatt tidigare under hösten (2007). Årets framträdande kommer säkerligen knyta an till den rapport han var med och skrev för FFI:s räkning 2019, Globale trender mot 2040 – et oppdatert fremtidsbilde. När rapporten presenterades sade författarna:

I dag fremstår tettere nordisk samarbeid som det beste alternativet for å redusere usikkerheten rundt alliert støtte, fordi interessene er så sammenfallende og risikoene relativt små. Norden kan også være en mulig løsning i situasjoner som er for store for Norge, men for små for Nato.

Chefen för Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST), Lena Hallin, och säkerhetspolischef Klas Friberg följer upp under rubriken Sverige – i de globala stormakternas intressesfär. Troligen kommer de, utifrån respektive roll och ansvarsområde, beskriva den säkerhetspolitiska utvecklingen i stort och vad det innebär för Sverige, ett allt allvarligare underrättelsehot mot landet, vikten av säkerhetsskyddsarbete och gråzonsproblematikens särskilda utmaningar. Snart kommer deras årsrapporter för 2019, men tills dess kan man med fördel läsa Säkerhetspolisens årsbok för 2018 och MUST:s årsöversikt för 2018. PS. Lägg till FRA:s årsrapport också.

Därefter är det dags för Moderaternas säkerhetspolitiska prioriteringar, förmedlade av partiledare Ulf Kristersson. Han kommer tala om svenskt förhållningssätt till Kina, förmodligen upprepa behovet av ett nationellt säkerhetsråd (vilket för övrigt riksdagen har riktat ett så kallat tillkännagivande om till regeringen) och framhålla att Moderaterna vill tillföra försvaret mer pengar än regeringen med dess stödpartier. Möjligen kommer även svenskt NATO-medlemskap nämnas och det är alltid intressant att höra hur den moderata formuleringen för dagen lyder. Själv brukar jag jämföra med en av de tidigare jag har hört honom säga, från våren 2018: ”Naturligt att Sverige blir medlem, men när vi gör det kommer vi inte trumfa igenom det. Socialdemokraterna har dock inte evig vetorätt”.

Efter Kristersson följer ett block om Ryssland, vilket inleds med två tal. Först Rysslands globala ambitioner av Anders Åslund, resident senior fellow in the Eurasia Center, Atlantic Council, innan FOI:s aktningsvärda Gudrun Persson beskriver Rysslands säkerhetspolitiska prioriteringar. Därefter handlar det om Sveriges relationer med Ryssland, i en intressant panel bestående av Peter Ericson, fd svensk ambassadör i Moskva, generalkonsul i Istanbul, Kalle Kniivilä, journalist Sydsvenska Dagbladet och författare Oscar Jonsson, vikarierande chef Frivärld samt Ida Alterå, förbundsordförande CUF.

Mot slutet av den första dagen kommer EU som global aktör på dagordningen genom
Göran von Sydow, direktör svenska institutet för europapolitiska studier (SIEPS). Därefter följer en diskussion om Sveriges säkerhetspolitiska samarbeten, med Robert Dalsjö, forskningsledare Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), Veronika Wand-Danielsson, Sveriges ambassadör i Frankrike, Anders Lindberg, politisk chefredaktör Aftonbladet, Anna Wieslander, director for Northern Europe Atlantic Council och Philip Botström, förbundsordförande SSU. I den diskussionen lyfts säkert den transatlantiska länkens hållbarhet och Trumps oförutsägbarhet upp, liksom effekterna av Macron’s “brain dead”-intervju 70 år efter att NATO:s bildades. Det vore bra att Sveriges förhållningssätt till det militära och försvarsindustriella samarbetet inom EU diskuterades och kanske berörs också framtiden för de stora nedrustningsavtalen och betydelsen av att de krackelerar, liksom förtroendeskapande verksamhet som Open Skies.

En minst sagt högaktuell programpunkt följer därpå, nämligen USA och Iran på kollisionskurs – eskalering i Persiska viken. Det är Erica Holmquist, säkerhetspolitisk analytiker vid FOI som uppdaterar konferensen inom området.

Till sist äntrar utrikespolitikerna scenen för reflektioner om Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik: Markus Wiechel, ledamot i utrikesutskottet (SD), Kerstin Lundgren, ledamot i utrikesutskottet (C), Håkan Svenneling, ledamot i utrikesutskottet (V) samt Lars Adaktusson, ledamot i utrikesutskottet (KD).

Måndag 13 januari

Dag två inleds med försvarsminister Peter Hultqvist (S) som i sitt tal Sveriges totalförsvarsförmåga 2030 kommer beskriva den (med svenska mått mätt) historiska satsningen på militärt försvar som genomförts under hans tid som försvarsminister, det nära samarbetet mellan Sverige och Finland och den totalförsvarsövning (TFÖ) som genomförs under året. Han kommer troligen också inskärpa vikten av att det blir effekt av pengarna från Försvarsmaktens sida, liksom att det är ett mödosamt och seriöst grundarbete som ska till, och inte bara att sprätta iväg pengar, typ, till skillnad från förr under ”krona för krona”-tiden (med adress till Kristersson). Möjligen bjuder Hultqvist på en nyhet och presenterar hur regeringen avser följa upp den nyligen avslutade utredningen Näringslivets roll inom totalförsvaret (SOU 2019:51).

Efter försvarsministern kommer de försvarspolitiska talespersonerna upp i två täter om det i höst stundande totalförsvarsbeslutet. Först fokus civilt försvar med Pål Jonsson, ordförande i försvarsutskottet (M), Daniel Bäckström (C), Hanna Gunnarsson (V) och Janine Alm Ericson (MP). Därefter fokus militärt försvar med Niklas Karlsson, vice ordförande i försvarsutskottet (S), Roger Richthoff, (SD), Mikael Oscarsson (KD) och Allan Widman (L).

Därefter har jag uppgiften att reflektera över vad som sagts (och inte sagts) kopplat till totalförsvarsbeslutet. Jag ska lyssna efter nyheter, ändrade positioner, försöka synliggöra grupperingar och motstridiga viljor och försöka tolka vad det kan innebära framåt.

Därefter är det Militärt försvar i tillväxt med överbefälhavare Micael Bydén. ÖB kommer behöva gå sedvanlig balansgång i kommunikationen och det är alltid någon målgrupp som blir besviken – just eftersom han inte kan adressera alla målgrupper i ett och samma tal. Min gissning är att han kommer uttrycka myndighetens försäkran att de medel som nu tillförs kommer att omsättas i försvarseffekt på bästa sätt, men att det kräver politiskt ansvarstagande när det gäller de områden myndigheten inte råder över själv (till exempel miljötillstånd och infrastruktur), liksom behovet av handlingsfrihet utan politisk klåfingrighet i detaljer (till exempel när det gäller antalet kontinuerligt anställda soldater). Han kommer också att peka på behovet av fortsatta resurstillskott, om Försvarsberedningens ambitioner ska kunna förverkligas, men även rida spärr mot nostalgiska tankar om försvarets utformning och peka på det framtida stridsfältets krav. Jag skulle tro att han säger att personalförsörjningen är en av Försvarsmaktens ödesfrågor framåt.

Efter ÖB blir det Nordiskt försvarssamarbete – utan gränser? Jag ser fram emot att höra visionära och spänstiga tankar från Michael Claesson, chef för Ledningsstabens inriktningsavdelning,  Kim Jäämeri, strategichef Finska Försvarsmakten och Yngve Odlo, sjef Operasjonsavdelingen, Forsvarsstaben i Norge.

Därpå följer ännu ett intressant pass. Under den anspråkslösa rubriken Leverans av tillväxt döljer sig helt avgörande frågeställningar som Peter Sandwall, generaldirektör Försvarsmakten, Maria Bredberg Pettersson, generaldirektör Fortifikationsverket
och Christina Malm, generaldirektör Totalförsvarets Rekryteringsmyndighet tar sig an. Faktum är att detta område förtjänar en helt egen konferens! Det handlar ytterst om hur Sverige fungerar när totalförsvarsförmågan ska växa, när vi under lång tid tränat på att krympa och lägga ner. Här kommer viktiga budskap om helhet och att hela kedjan måste förstås och fungera, om ambitioner ska kunna uppnås. Christina Malm kommer kunna beskriva vad som händer om det inte hänger ihop, det vill säga om man inte tilldelar resurser till de steg som möjliggör fler personer i krigsförbanden (så att man kan mönstra och skriva in fler till grundutbildning med värnplikt). Efter generaldirektörerna reflekterar PJ Anders Linder, VD Axess Publishing och Romina Pourmokhtari, förbundsordförande LUF.

Dag två övergår sedan till Civilt försvar i nytt årtionde, genom Dan Eliasson, generaldirektör Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap (MSB). Det blir spännande att se hur mycket Eliasson tar ut svängarna, men man kan vara säker på att det kommer något nytt. Jag tror han kommer tala om vad civilt försvar ställer för krav på personalresurser, med särskild uppmärksamhet på frivilliga försvarsorganisationers användbarhet. Han kommer definitivt nämna cyber och informationssäkerhet, liksom behovet av parallellitet i uppbyggnaden av civilt och militärt försvar (läs: resurser måste nu på allvar investeras i civilt försvar). Kanske kommer han också ta upp hur regeringen bör hantera de underlag som de bevakningsansvariga myndigheterna ska redovisa i vår inför försvarsinriktningsbeslutet (samt MSB:s roll i detta).

Innan avbrott för middag blir det ett block om 5G – mycket aktuellt även detta – först om 5G i en säkerhetspolitisk kontext med Ulf Pehrsson, Vice President Government & Industry Relations på Ericsson och sedan Säker samhällskommunikation: 5G i praktiken med Åsa Sundberg, VD Teracom. Apropå Sundberg brukar hon klokt framföra att beredskap bör ses som en hållbarhetsfråga för näringslivet. Johan Wiktorin, VD Intil, Linda Jerneck, ledarskribent Expressen och Henrik Malmrot, förbundsordförande Ung Vänster, ger därefter sina reflektioner om civilt försvar och 5G.

Efter middagen är det ingen risk för paltkoma eftersom vi tar höjd för Globala utmaningar 2030. De som har denna uppgift är Johan Rockström, professor i miljövetenskap Stockholms universitet och Stefan Gustafsson, strategichef Rymdbolaget. Jag tror (och hoppas) att diskussionen kommer handla om hur rymdtekniken kan utnyttjas för globala samarbeten och hållbarhet, liksom riskerna vad gäller teknik som kan användas i motsatt riktning.

Därefter följer ett samtal om Säkerhetspolitiska doktriner under omdaning, med ovan nämnda Stefan Gustafsson, Martin Ärnlöv, generalsekreterare Svenska Röda Korset, Hans Christian Hagman, analyschef Utrikesdepartementet, Michael Claesson, chef för Ledningsstabens inriktningsavdelning, Försvarsmakten och Catarina Kärkkäinen, ordförande i Fria Moderata Studentförbundet.

Tisdag 14 januari

Inrikesminister Mikael Damberg startar upp Rikskonferensens sista dag under rubriken Sveriges civila försvarsförmåga. Han kommer troligen framhålla etableringen av cybersäkerhetscentret, TFÖ:n, redogöra för regeringens uppdrag till de bevakningsansvariga myndigheterna inför arbetet med de civila delarna av inriktningspropositionen och räkna upp alla de viktiga utredningar som regeringen har tillsatt inom politikområdet: Utredningen om civilt försvar (Ju 2018:05), Utredningen om en ny myndighet för psykologiskt försvar (Ju 2018:06), Utredningen om hälso- och sjukvårdens beredskap (S 2018:09) samt den tidigare nämnda utredningen om näringslivets roll inom totalförsvaret, som försvarsministern ansvarar för.

Efter inrikesministern talar Nyamko Sabuni, partiledare (L) om Prioriteringar i det civila försvaret tillsammans med språkröret Per Bolund (MP), finansmarknads- och bostadsminister tillika biträdande finansminister. Av alla programpunkter under konferensen är detta det mest oförutsägbara vad gäller innehåll. Jag vågar inte ens gissa.

Om mitt försök att förutsäga försvarsministerns nyhet visar sig stämma kan nästa block bli särskilt intressant: Först talar Martin Lundstedt, VD Volvo, om Totalförsvaret: ett företagsperspektiv. Därefter drar Elisabeth Nilsson, särskild utredare i den ovan nämnda utredningen om näringslivets roll i totalförsvaret sina slutsatser från utredningsarbetet. Anförandet följs upp med ett antal initierade kommentarer av Camilla Asp, chef avdelningen för krisberedskap och civilt försvar på MSB, Fredrik Bynander, chef Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet, Försvarshögskolan (FHS) och Karl Lallerstedt, ansvarig säkerhetspolitik och Näringslivets Säkerhetsdelegation, Svenskt Näringsliv.

Dagen fortsätter med rikspolischef Anders Thornberg, som ska tala om inre säkerhet i totalförsvaret. Han åtföljs av Daniel Jonsson, forskningsledare (FOI) under rubriken Hotbilder inom totalförsvaret. Därefter talar Robert Andrén, generaldirektör Energimyndigheten om Energiförsörjning i totalförsvaret.

Många med mig ser fram emot kloka Björn von Sydow, förutvarande ordförande i Försvarsberedningen, nu ordförande i FOI:s styrelse. Han ska tala om Centralt beslutsfattande i komplex hotbild och jag tror att vi får ta del av en del erfarenheter från hans centrala befattningar.

Mot slutet av dagen blir det Reflektioner om civila aktörer i totalförsvaret av Tove Lifvendahl, ledarskribent Svenska Dagbladet, Daniel Färm, chef tankesmedjan Tiden, Aida Badeli, språkrör Grön Ungdom och Martin Hallander, förbundsordförande KDU, innan Anders Danielsson, särskild utredare i Utredningen om en ny myndighet för
psykologiskt försvar (tillika landshövding i Västra Götalands län) inleder ett block om psykologiskt försvar. Danielsson kommer berätta om sin uppgift och förhoppningsvis ge några preliminära slutsatser såhär långt in i arbetet.

Efter Danielssons redogörelse diskuteras den relevanta frågeställningen Var går gränsen mellan propaganda och psykologiskt försvar? Panelen består av Olof Petersson, professor emeritus i statskunskap Uppsala universitet, Anneli Bergholm Söder, chef operativa avdelningen på MSB, Hanna Stjärne, VD SVT, Patrik Oksanen, journalist och författare och Benjamin Dousa, förbundsordförande MUF.

Därefter är det slut på programmet och konferensen bryter ut i avslutningsmiddag innan hemfärd onsdag morgon, helt enligt tradition under pågående partiledardebatt i riksdagen.

Programmet inklusive samtliga starttider finner du här. Diskussionerna på scenen i Sälen kommer att kunna följas direkt på Folk och Försvars hemsida. SVT Forum kommer också sända (direktsändning på eftermiddagarna och bandat på förmiddagarna, från kvällen före) liksom SR:s Studio Ett som brukar vara på plats. Vi som är delaktiga i Aftonbladet ledares podd Höjd Beredskap är också i beredskap för poddande från Högfjällshotellet. På sociala medier följer man konferensen genom #fofrk

 

 

En julsaga

Sagan består av fria fantasier. Alla eventuella likheter med verkligheten är en ren slump. 

Christina Malm lade ifrån sig telefonen och tittade ut genom fönstret i Fanfaren. Huset var ganska tomt, hon hade åkt in till kontoret för en arbetsdag innan nyår och det var redan mörkt i Karlstad. Hon drog en suck av lättnad. Nu var regleringsbrevet för 2020 färdigformulerat och regeringen hade givit myndigheten i uppdrag att påbörja planering för att möjliggöra hanteringen av ett ökat antal värnpliktiga och polisaspiranter. Om det beslutet inte hade kommit hade den planerade ökningen inte kunnat genomföras, det hade myndigheten varit tydlig med i sitt budgetunderlag. Men det är ju ingen garanti, tänkte hon. Christina hade varit generaldirektör för Rekryteringsmyndigheten sedan hösten 2015. Dessförinnan var hon överdirektör på Försvarets radioanstalt, mitt i centrum under hanteringen av FRA-debatten, vilket hade gjort henne både luttrad och rutinerad i kontakt med politiken. Nu måste bara pengarna fram också. Att Försvarsmaktens ramökning är ett faktum, betyder inte att tillväxten förverkligas. Det är en bit kvar innan det finns full förståelse för hur hela systemet hänger ihop – och vilja att betala för ambitionerna, tänkte hon. Hon tog upp telefonen igen för att ringa rektorn vid Försvarshögskolan, Robert Egnell, och berätta om skrivningen. FHS var i liknande läge och behövde resursförstärkas för att kunna omhänderta ökade utbildningsbehov av officerare. De hade ett bra samarbete, där också Försvarsmakten ingick, för att tydliggöra personalförsörjningens ömsesidiga beroenden och ha insyn i varandras beräkningar. Hon hoppades att han också hade glada nyheter att berätta.

I Stockholm klev överbefälhavare Micael Bydén in i bilen och borstade av sig lite snö från axlarna. Han tog ögonkontakt med J genom backspegeln och såg direkt att hans personskydd var lite förtjust över den lilla snö som till slut föll över huvudstaden. Veckan före jul hade han varit iväg och fräschat upp kunskaperna i vinterkörning och Micael visste att det var en årlig höjdpunkt.

– Jag måste läsa lite här i bak, så du kanske ska lägga band på dig och inte dra iväg i värsta bredställ idag? J nickade kort, log tillbaka i spegeln och tänkte som så många gånger förr att hans chef alltid var vänlig och närvarande, trots att han och de andra i teamet kunde se att jobbet tog på honom. Under hösten hade Bydén ibland försjunkit djupt i tankar och oftare än vanligt hade telefonsamtal rundats av med efterföljande tystnad. Snart var det nyår och han hoppades på ett lugnare kommande år för ÖB.

Överbefälhavaren hade precis som Rekryteringsmyndighetens GD fått information om sitt nya regleringsbrev och var nu bekymrad över en styrning som hade letat sig in i 2020 års upplaga. Precis en sådan styrning som inte gagnar verksamheten, tänkte han, medan J rattade den tunga bilen genom snömodden. Försvarsmakten hade fortfarande inte nått till 6 000 anställda kontinuerligt tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän och ville upp till det beslutade antalet om nästan 7 000 personer, vilket är vad som krävs för den nuvarande organisationen. I regleringsbrevet slår dock regeringen fast att det inte ska rekryteras fler än vad som nu finns i myndigheten. ÖB tittade upp från pappret. Han visste att de hade varit tydliga med ambitionen att fortsätta fylla upp fastställd organisation. Det är viktigt för att Försvarsmakten ska klara alla uppgifter, från beredskap till övningsverksamheten och fler i grundutbildning. Han förstår att det departementet är ute efter är att frigöra ekonomi, men det handlar också om vilken inriktning Försvarsmakten ska ha och vilka operativa krav som ska kunna uppfyllas. Värnplikten är nödvändig, men kan inte ersätta användbarheten i de anställda. Han undrade om effekterna verkligen har varit uppe till politisk bedömning i bredare kretsar? Det är egentligen otroligt med dessa detaljstyrningar, tänkte ÖB, medan han fattade ett beslut: Han tänkte tala klarspråk om vad han tyckte om saken och gjorde en mental notering kopplat till det kommande talet under Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen. De var framme vid L24 och han lade ihop sin mapp.

– Det var ju nästan synd att det inte ens blev en liten sladd, sade Micael Bydén och klappade J på axeln när de gick från bilen.

Per Bolinder knackade på Tommy Åkessons dörr och gick in när han hörde ett högt ”ja!” genom försvarsdepartementets tunga trädörr. Det var två rutinerade departementstjänstemän som kände varandra väl, som slog sig ner vid Åkessons bord.

– Jo, apropå regleringsbrevet. Det blev en begränsning av antalet GSS/K i organisationen till slut, sade Bolinder.

– Ser man på, någon i huset har läst Försvarsberedningens rapport, skämtade Åkesson. Försvarsberedningen hade filat på varje ord i Värnkraft och han mindes diskussionerna om anställd kontra totalförsvarspliktig personal i krigsorganisationen, där beredningens förslag till utökad krigsorganisation framförallt innebär en utökning av mobiliseringsförband, snarare än stående förband och att antalet kontinuerligt anställda därför inte bör utökas i förhållande till dagens antal.

– Det kommer bli väsen om detta, om de börjar mullra på Lidingövägen, sade Bolinder. Hur gick diskussionen bland ledamöterna om att GSS/K behövs i utbildningen av fler värnpliktiga? Det är säkert något som Försvarsmakten kommer lyfta fram.

– De konstaterade att utökade grundutbildningsvolymer kräver utbildningsbefäl, och då måste man ju prioritera anställning av officerare istället för anställning av gruppbefäl, soldater och sjömän. Men det diskussionen kommer handla om, om det blir halabalo, och som kanske kan få fäste i några av partierna, är väl snarare hur ett lägre tak GSS/K påverkar snabbt gripbara förband, sade Åkesson och fortsatte: Vi skrev ju såklart om behovet av anställd personal som kan användas innan mobilisering, men om vi inte får upp flödet in i organisationen är det helt kört. Beredningen kom fram till att det totala antalet befattningar i krigsorganisationen handlar om 90 000 personer, mot dagens cirka 60 000 personer, och det kräver 8 000 årligen in i grundutbildning från 2024. Fixar vi inte att prioritera detta kan politiken glömma sina tillväxtambitioner och de vet de ju.

– Jo, men alternativet är ju också, rent teoretiskt, att inte skruva upp utbildningsvolymerna på bekostnad av antalet GSS/K. Vägvalssituationen är ju inte frånkopplad ekonomin, sade Bolinder. Man kan ju också tillföra mer pengar, nej?

De skrattade torrt och båda tänkte tillbaka på tidigare turbulens.

– Rent teoretiskt, ja. Men nu är det ju ett faktum så länge pengarna inte räcker till både och. Man kan ju resonera som så att en fortsatt situation med ett otillräckligt personalinflöde innebär större risker för möjligheterna att upprätthålla den militära förmågan, än att inte fullt ut fullfölja den planerade tillväxten av kontinuerligt tjänstgörande soldater, sade Tommy Åkesson. Det handlar om tidsperspektiv, eller hur? Rent teoretiskt skulle det här nya taket kunna leda till att antalet anställda i organisationen understiger kritiska nivåer med hänsyn till uppgifterna nu och en tid framåt, men det är en fråga om resursavvägning där framtida behov står mot nutida, sade Åkesson lakoniskt.

Vi får hoppas att de där nutida behoven inte sätts på prov, tänkte Per Bolinder när han åter var ute i korridoren. Men vår nutid är ett resultat av det som en gång var framtiden och det är ju ett skäl till att vi sitter där vi sitter idag. Han kom ihåg vilka formuleringar som mejslades fram om saken när han var sakkunnig i 2015 års personalförsörjningsutredning och undrade hur motståndsfickorna skulle se ut den här gången, när det gäller sänkt målbild för GSS/K. Det plingade till i mobilen av en nyhetsflash från DN och han läste:

”Nytt försvarsbråk under uppsegling. Moderaterna kräver fler anställda soldater”

Det här kan bli en lång dag, tänkte han och vände på klacken för att gå i riktning mot kaffemaskinen på våningsplanet.

Samtidigt satt generalmajor Lena Hallin vid sitt skrivbord på Högkvarteret och läste en annan nyhetsartikel. Hon har varit chef för MUST, den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, i åtta månader och i det uppdraget stänger man inte ner bara för att det är jul- och nyårshelger. Det var dock lite lugnare tempo nu och det medgav en stunds omvärldsbevakning. Hon ville hålla ett vakande öga på de civila myndighetschefer som rörde sig i närheten av hennes ansvarsområde och hade uppmärksammats på en aktuell intervju med MSB:s generaldirektör Dan Eliasson.

När Lena Hallin tillträdde var ett av hennes egna mål att bidra till ett nära samarbete med sina civila systermyndigheter. Något annat har Sverige inte råd med, särskilt inte när den potentiella angriparen kan använda vårt system med självständiga myndigheter och stuprör mellan verksamheter emot oss. Tanken gick tillbaka till artikeln. Därför är det så viktigt att minska eventuella friktioner och ge samma budskap i stort, utifrån respektive perspektiv. Hon rynkade pannan och rättade till glasögonen när hon läste rubriken: ”Civilt försvar viktigare än militärt”. Hon fortsatte läsa och undslapp sig en suck. Rubriken är tillspetsad, men han pratar om parallelliteten nu igen och folk riskerar att se det som ett nollsummespel, tänkte hon. Nästan som om det är meningslöst att satsa på det militära om den civila sidan inte hänger med.

MSB:s GD var både vältalig och medryckande och han var tydligt bestämd i uppfattningen att det är det civila försvarets tur att tilldelas resurser. Mustchefen tänkte att hon kunde ge Eliasson rätt i mycket av det han hade sagt till reportern – det militära försvaret är helt beroende av att det civila samhället kan ge stöd – men hon var trött på att de ständiga dragkamperna om ekonomin till området leder till att det ena ställs mot det andra när det är helheten som avgör hur nationen står sig. Hon tänkte på något som hennes företrädare, Gunnar Karlson, hade sagt en gång: Om vi bara satsar på en bra sköld, som vi kan hålla upp om någon angriper oss, kommer angriparen slå oss i knävecken.

Lena Hallin tänkte på den tid hon hade lagt ner för att få Försvarsmakten och Säkerhetspolisen att beskriva gråzonsproblematik på ett likartat sätt, så det skulle vara lättare för beslutsfattare och allmänhet att förstå att det inte är en linjär utveckling från fred, genom eskalerande gråzonsproblematik som sedan övergår i konventionellt krig. Numer tyckte hon att säkerhetspolischefen uttryckte det riktigt bra. Hon lade ihop tidningen och plockade ihop de rapporter hon behövde ta med hem över nyår. Det hade varit en lång höst och en på alla sätt mörk vinter som förmedlades i lägesbedömningarna. Medarbetarna gick tungt och underrättelsevärlden var sliten. Men beslutsam, tänkte hon i ett försök att muntra upp sig själv. 2020, undrar vad det året har att bjuda på?

Epilog: Det var årets julsaga (förra årets finns att läsa här). Hoppas ingen av de vars namn jag lånat tar illa upp. Efter nyår återkommer jag med den sedvanliga genomgången av programmet för Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen, som äger rum den 12-14 januari. 

Prolog: Rikskonferensen 2019

Om lite drygt en vecka öppnas den 73:e Rikskonferensen – en institution i det försvarspolitiska Sverige. Söndagen den 13 januari har cirka 350 deltagare transporterats till Sälens Högfjällshotell och tagit plats för att klockan 1230 se Folk och Försvars ordförande Göran Arrius och generalsekreterare Maud Holma von Heijne öppna årets konferens. De kommer lämna över till Eva Hamilton, som modererar konferensen för första gången – det är ingen enkel uppgift att efterträda utomordentliga Pernilla Ström, som under många år med varm och fast hand manövrerat konferensens tre dagar från start till mål.

Årets konferens har underrubrikerna Sverige och världen (söndag), Militärt och civilt försvar (måndag) och Skydd av vår demokrati (tisdag). Under dessa rubriker ryms bland annat relationerna med USA och den transatlantiska länken, försvarssamarbetet inom EU, Kinas säkerhetspolitiska ambitioner, svenskt militärt försvar, nordiskt perspektiv på försvarssamarbete och totalförsvarsutveckling, hoten mot Sverige, artificiell intelligens (AI) och klimatförändringarnas konsekvenser för krisberedskap och säkerhetspolitik.

Som en övergripande reflektion kan jag konstatera att det över tid försämrade säkerhetspolitiska läget präglar konferensen mer och mer för varje år – liksom inrikespolitiska utmaningar. Allt annat hade naturligtvis varit anmärkningsvärt, och man kan med fördel lägga tidigare års konferensprogram vid sidan av varandra för att få denna utveckling tydligt illustrerad genom ämnesval och rubriker på programpunkter. De som vill beforska svensk försvars- och säkerhetspolitisk utveckling, och vad som har varit på tapeten i den försvarspolitiska offentligheten genom decennierna, har en skatt att utforska i dessa program.

Det som saknas, tycker jag, är Ryssland och informationssäkerhet. Ryssland hade förtjänat motsvarande uppställning som Kina i programmet och att informationssäkerhet är en mycket tung komponent i Sveriges förmåga till motståndskraft, kan illustreras av FRA:s Fredrik Wallin i en aktuell intervju.

Söndag

Klockan 1235 kliver försvarsministern i övergångsregeringen, Peter Hultqvist (S) upp på scenen och levererar Sveriges säkerhetspolitiska prioriteringar.  Han kommer av nödvändighet vara lite tillbakablickande och återge vad som åstadkommits under föregående mandatperiod, helt säkert med betoning på de bilaterala samarbeten som fördjupats. Möjligen kommer han också varna för eventuella borgerliga äventyrligheter (ur hans perspektiv) i NATO-frågan, om det blir regeringsskifte framöver. Jag hoppas på en gedigen programförklaring när det gäller S ambitioner gällande den nuvarande utvecklingen inom försvarsområdet i Bryssel – och hur han ser på svenska och finska olikheter i det avseendet, med tanke på det nära samarbetet mellan Stockholm och Helsingfors. Min gissning är också att han kommer uppehålla sig vid försvarsekonomin på så sätt att han vill inskärpa vikten av att hålla hårt i de pengar man tilldelar Försvarsmakten framåt – eller med andra ord skuldfördela lite mellan politiken och Försvarsmakten när det gäller att fatta beslut på rätt underlag.

Efter Hultqvist (1255) är det Ulf Kristersson, partiledare Moderaterna, som under 20 minuter redovisar Vårt alternativ för svensk säkerhetspolitik. Han kommer helt säkert framhålla enigheten inom alliansen när det gäller att tilldela försvaret pengar – och att Sverige på sikt ska bli medlemmar i NATO. Det ska bli särskilt intressant att höra hur han i den kontexten väljer att uttrycka sig om de transatlantiska relationerna och den nuvarande amerikanska administrationen, men lika intressant är hur han formulerar sig om ambitionerna inom ramen för EU. Att förvänta är också en insatt del om hur vi bör förhålla oss till Kina.

1315 blir det Transatlantic Relations: Challenges and Opportunities Ahead, förmedlade av Eric D. Chewning, Deputy Assistant Secretary of Defense for Industrial Policy, USA. Ett symptomatiskt val av talare från den amerikanska sidan. Nej, jag är inte ironisk, det är helt rätt, särskilt som nästa programpunkt (1340) lyder USA och Sverige – från papper till Patriot. Här medverkar Karin Olofsdotter, Sveriges ambassadör i USA Mike Winnerstig, enhetschef Säkerhetspolitik Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och Elisabeth Braw, Associate Fellow, Director of the Modern Deterrence project, RUSI.

1440 inleds ett block om försvarssamarbetet inom EU med Katarina Areskoug Mascarenhas, chef EU-kommissionens representation i Sverige Hennes anförande följs upp med en paneldiskussion om Försvarssamarbete i Europa – behovet av en svensk strategi, där Göran Mårtensson, generaldirektör Försvarets materielverk (FMV), Niklas Alm, strategichef/stf generalsekreterare Säkerhets- och försvarsföretagen (SOFF), Johan Svensson, chef Produktionsledningen Försvarsmakten, Bodil Valero, europaparlamentariker (MP) och Gunnar Hökmark, europaparlamentariker (M), medverkar. Detta är en programpunkt där rubriken så att säga säger allt. Behovet av en strategi är stort och akut, om Sverige som samlad kraft ska kunna agera på ett konstruktivt sätt som också ger egen nytta. Önskan är således att diskussionen inte stoppar vid att uttrycka själva ambitionen, utan hur en sådan strategi bör se ut (och vad som vore kontraproduktivt på kort och lång sikt). Vi behöver också någon/något som får ett utpekat ansvar att leda – inte bara att samverka – på myndighetssidan, tätt sammankopplad med regeringskansliets tänkare inom området. Det vore uppfriskande om Göran Mårtensson plötsligt sade att han tar befälet.

Efter EU blir det Kina. 1605 talar Ola Wong, journalist med fokus på Kina om landets (större) ambitioner. Därefter följer FOI:s forskningsledare Jerker Hellström och Klas Eklund, Senior Economist Mannheimer Swartling, om Kinas politiska prioriteringar. Därefter (1635) utbryter Hård och mjuk makt – svensk-kinesiska relationer – en debatt mellan Kristina Sandklef, oberoende Kinaanalytiker Sandklef Asia Insights, Malin Oud, kontorschef Peking och Stockholm, Raoul Wallenberginstitutet, Philip Botström, förbundsordförande SSU och Joar Forssell, förbundsordförande LUF.

Söndagens program avrundas med svensk utrikespolitik. Under rubriken Sveriges utrikespolitik: ett verktyg för stabilitet talar Annika Söder, kabinettsekreterare Utrikesdepartementet och Hans Wallmark, ordförande i Utrikesutskottet (M). Diskussionen kommer troligen omfatta Sveriges tid i FN:s säkerhetsråd, men förhoppningsvis inte enbart utan även vara framåtblickande. En önskan här är hur svensk självbild påverkar både vårt agerande och eventuell fördröjning av åtgärder som borde vidtas om vi inte ska möta verkligheten i ett plötsligt, bryskt uppvaknande och finna att våra tankar om oss själva och vår betydelse internationellt är gällande just på ”planeten Sverige”, men inte någon annan stans. Vad ska vi investera i, prioritera och samla oss omkring för att garantera inflytande om, säg 10, 30 och 50 år?

Möjligen kommer P J Anders Linder, chefredaktör Axess och Anders Lindberg, politisk chefredaktör Aftonbladet, ta upp några sådana trådar när de avslutar den första konferens dagen med Utrikespolitiskt perspektiv.

Måndag

Dagen inleds (1230) med fyra nordiska försvarsministrar på scenen under rubriken Nordic defense capabilities, nämligen: Peter Hultqvist, Sveriges försvarsminister, Claus Hjort Frederiksen, Danmarks försvarsminister, Jussi Niinistö, Finlands försvarsminister och Frank Bakke-Jensen, Norges försvarsminister. Det kommer bli en uppvisning i samstämmighet och nordisk beslutsamhet, vilket fyller sin funktion, men jag hoppas att de fyra lättar hjärtat lite och även vågar närma sig områden där det skaver. Då kommer vi längre.

Klockan 1340 är det ÖB Micael Bydéns tur att tala om Svensk försvarsförmåga som stärker stabiliteten i Europa. Jag tror man kommer kunna sammanfatta talet med att han är stolt, men inte nöjd. ÖB har en utmaning att samtidigt beskriva den lättnad som det senaste ekonomiska tillskottsbeskedet innebär (särskilt för 2019), men samtidigt vara tydlig med att dessa pengar inte medger några som helst nya satsningar. Han kommer behöva kommunicera för att framförallt få politikens förståelse för detta – nämligen att den nya ekonomin innebär att Försvarsmakten får möjligheter att nå redan beslutad målbild fram mot 2020, samt att man kan undvika det förmågetapp efter 2020 som han har varnat för under lång tid, men att pengarna alltså inte ger några som helst tillskott i förmåga eller kapacitet utifrån dagens omvärldsläge och kapaciteten hos andra i närområdet. Detta är svårsmälta budskap för alla som (rättmätigt) ser 18 miljarder som mycket pengar, men som kanske har glömt hur försvarsbudgeten såg ut när det säkerhetspolitiska läget bedömdes som allra ljusast.

Efter ÖB kommer chefen för ledningsstaben, Jonas Haggren, Fredrik Ståhlberg, stf arméchef, Mats Helgesson, flygvapenchef och Jens Nykvist, marinchef tala om Försvarsförmåga idag och imorgon. Vi får se hur min gissning i julsagan faller ut när det gäller deras budskap…

Klockan 1450 har jag förmånen att kommentera Försvarsmaktens budskap och läge tillsammans med Linda Nordlund, ledarskribent Expressen.

Dagen övergår sedan till totalförsvarsperspektiv. Generaldirektören för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), Dan Eliasson, inleder med Att skapa ett säkrare Sverige. Han får sedan sällskap på scenen av sina nordiska kollegor, de danska, norska och finska generaldirektörerna från motsvarigheterna till MSB, som ger sina perspektiv på nordisk beredskap: Cecilie Daae, generaldirektör Direktoratet for samfunnssikkerhet og beredskap, Norge, Kimmo Kohvakka, räddningsöverdirektör inrikesministeriet, Finland och Henning Thiesen, direktör Beredskabsstyrelsen, Danmark.

En viktig utredning som pågår är Näringslivets roll i totalförsvaret samt försörjningstrygghet i fråga om försvarsmateriel (och som för övrigt tillsammans med utredningen Hälso- och sjukvårdens beredskap och förmåga inför och vid allvarliga händelser i fredstid och höjd beredskap behandlas på Försvarskonferens 2019 i april) och nästa programpunkt handlar om detta centrala område i totalförsvarsplaneringen. Under rubriken Offentlig-privat samverkan i en ny tid: innebörd och samhällsnytta framträder Karl Lallerstedt, ansvarig säkerhetspolitik Svenskt Näringsliv och Åsa Sundberg, VD Teracom.

Klockan 1720 får konferensen en lägesbild om Svenskt totalförsvar i norr genom Björn O. Nilsson, landshövding Norrbottens län, Ulf Siverstedt, chef norra militärregionen Försvarsmakten och Anna Lindh-Wikblad, biträdande kommundirektör Luleå. Därefter ställs en av konferensens viktigaste frågor, nämligen Varför ska vi ha ett totalförsvar? – förankring och försvarsvilja och det är Jenny Deschamps-Berger, sektionschef för analys vid centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet vid Försvarshögskolan (FHS), Patrik Oksanen, politisk redaktör MittMedia, Benjamin Dousa, förbundsordförande MUF och Hanna Lidström, språkrör Grön Ungdom, som tar sig an detta ämne innan middagen.

Måndagen avslutar med ett långpass om Säkerhet i en osäker värld med Elisabeth Braw, Associate Fellow, Director of the Modern Deterrence project, RUSI, Ewa Skoog-Haslum, vice rektor Försvarshögskolan (FHS), Margareta Wahlström, ordförande Svenska Röda Korset, Åsa Wikforss, professor iteoretisk filosofi vid Stockholms Universitet och Rosaline Marbinah, ordförande Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer.

När det gäller de två ovanstående panelsamtalen ger tidigare erfarenheter från Rikskonferensen vid hand att intressanta sammansättningar av paneler som diskuterar stora frågor, ofta blir höjdpunkter. Sällan något som kommenteras i uppföljande artiklar, men minnesvärt för de som lyssnar.

Tisdag

Den sista konferensdagen inleds av Morgan Johansson, justitie- och inrikesminister i övergångsregeringen. Han talar under rubriken Trygghet och säkerhet –prioriteringar. Jag tror att han kommer tala om att säkerhet nu måste få kosta pengar, till skillnad från att säkerhet inte får kosta, fördröja eller förhindra olika projekt i rationalitetens namn. Han kommer berätta om åtgärder som genomförts och (ur hans perspektiv) synder den tidigare alliansregeringen begick. Mord och mordförsök på gator och torg – de så kallade ”skjutningarna” – lär av nödvändighet ta en del av talet, liksom efterföljande diskussioner under dagen.

Klockan 1255 blir det inrikes och utrikes perspektiv på Hoten mot Sverige – internationella drivkrafter och nationella konsekvenser, genom Gunnar Karlson, chef militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST) och Klas Friberg, säkerhetspolischef på Säkerhetspolisen. Gunnar Karlson är (dessvärre) i slutet av sin gärning inom MUST medan Klas Friberg är relativt ny som säkerhetspolischef – utomordentliga personer att lyssna till båda två och alla som är intresserade av gråzonsproblematik ska zooma in denna programpunkt eftersom det lär bli fokus på det.

Därefter kommer den tidigare säkerhetspolischefen, nuvarande rikspolischef Anders Thornberg att, tillsammans med riksåklagare Petra Lundh, berätta om Hoten mot Sverige – rättsstatens förutsättningar och utmaningar innan konsekvenserna för individ och samhälle behandlas av Ulf Merlander, lokalpolisområdeschef storgöteborg nordost och Erik Wennerström, generaldirektör Brottsförebyggande Rådet (BRÅ). Därefter kommenterar Magnus Ek, förbundsordförande CUF, Martin Hallander, förbundsordförande KDU och Henrik Malmrot förbundsordförande Ung Vänster.

1545 handlar det om Artificiell intelligens – en pågående revolution? Det är Sara Mazur, Director Strategic Research, Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse, styrelseledamot SAAB, Magnus Sahlgren, senior forskare Research Institutes of Sweden (RISE) och Joel Brynielsson, biträdande forskningsledare, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) som framträder. Därefter (1615) kliver Marika Ericson, doktorand Försvarshögskolan (FHS), Sara Wrige, präst i Svenska kyrkan och doktor i fysik, Niklas Karlsson, ordförande i försvarsutskottet (S) och Allan Widman, ledamot i försvarsutskottet (L), upp på scenen och diskuterar Artificiell intelligens – potential och risker. 

Rikskonferens 2019 avslutas med ett block om klimatförändringarnas konsekvenser inom två olika områden. Först Klimatförändringar – samhället och säkerhetspolitik, med  Malin Mobjörk, Director of Climate Change and Risk Programme Stockholm, International Peace Research Institute (SIPRI) och Mikael Granberg, föreståndare för Centrum för klimat och säkerhet vid Karlstads Universitet och därefter  Klimatförändringar – naturkatastrofer och den moderna frivilligheten med Ylva Jonsson Strömberg, enhetschef Krishantering och beredskap, Svenska Röda Korset, Malin Dreifaldt, ledamot i centralstyrelsen för Bilkåren, Daniel Bäckström, ledamot i försvarsutskottet och Försvarsberedningen (C) och Hanna Gunnarsson, ledamot i försvarsutskottet (V).

1810 är det slut för dagen och sista kvällen med gänget bryter ut.

Programmet inklusive samtliga starttider finner du här. Diskussionerna på scenen i Sälen kommer att kunna följas direkt på Folk och Försvars hemsida och på FoF:s Youtubekanal. SVT Forum kommer också sända, liksom SR:s Studio Ett som brukar vara på plats. På sociala medier följer man lämpligtvis konferensen genom #fofrk

Rekommenderar även att ta del av chefen för UI:s Europaprogram, Björn Fägerstens, tips på inläsningsmaterial genom hans twittertråd.

Patrik Oksanen kommer spela in och lägga ut ett samtal mellan honom, Oscar Jonsson och mig varje konferensdag i år också. After #sakpol-podden återkommer således och jag ser mycket fram emot våra samtal om vad som utspelat sig på scenen (och inte) under dagarna på Högfjällshotellet!

 

 

 

En julsaga

Sagan består av fria fantasier. Alla eventuella likheter med verkligheten är en ren slump. 

Tommy Åkesson slog ihop mappen och strök sig över pannan. Utanför försvarsdepartementet var det mörkt och folk skyndade ut ur gallerian med julklappar under armarna. Hösten hade varit som ett enda långlopp och den senaste veckans dagliga möten i Försvarsberedningen hade kramat de sista krafterna ur Försvarsberedningens huvudsekreterare. Det var äntligen dags att gå hem. Ledamöterna var fortsatt förvånansvärt eniga, i alla fall tills det är dags att ta sig an de säkerhetspolitiska delarna, tänkte han lakoniskt. Någon dag tidigare hade arméchefen i SVT kommenterat uppgifter om beredningens planer för markstridskrafterna och snart var det Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen. Åkesson tog rock och keps från stolsryggen och stängde dörren om kontoret. Nu börjar nästa fas. Nu kommer dragkampen igång mellan försvarsgrenarna och trycket ökar på att Försvarsberedningen ska låta bli att detaljstyra. Han gick ut på Jakobsgatan och slängde en blick upp mot fönstren på statsrådets våningsplan. Beredningen var trots allt mer förutsägbar än regeringsbildningen. Dock inte lika förutsägbar som justitiedepartementet, tänkte Åkesson. Han och sekretariatet hade slitit sitt hår många gånger över granndepartementet och han såg ännu inte slutet på regeringskansliets interna processer. Nu gällde det att komma så långt som möjligt med texterna innan allt kanske ställs på ända.

I en annan del av Stockholm rullade ÖB:s chefsbil i riktning mot hemmet. Micael Bydén tittade på en utskrift av programmet till Rikskonferensen i januari. Det skulle vara många amiraler och generaler på scenen denna gång och han kände återigen en gnagande oro över alltihop. Inte över dem, men över hur man manövrerar framgångsrikt i medvind. De beklaganden han hade fått hela hösten över det allmänna läget hade alltsedan Moderaterna och Kristdemokraternas budget antagits av riksdagen, förbytts till gratulationer till det tillskott som budgetpropositionen innebar. Det var naturligtvis en stor lättnad inför det kommande året, men alla år av nedskärningar och kamp för förståelse och stöd hade marinerat myndigheten i erfarenhet om hur man slår underifrån. Att hålla ihop stridskrafterna och förfäkta något slags systemsammanhållet perspektiv i ett läge när pengarna kommer in, är däremot okänd terräng.

Försvarsmakten har under lång tid övat på att krympa och vara fredsrationell, men hur klarar vi att växa? Och pengarna ja. Bydén suckade så högt att chauffören tittade till i backspegeln. Hur skulle det gå när politikerna vill se en massa nyheter och satsningar för de pengar som skjuts in, och de istället går rakt in till sådant som fortfarande de flesta tror redan är fixat? Han lade programmet åt sidan och tittade på nästa papper i bunten. Ett pressklipp om Trumps plötsliga beslut att lämna Syrien och Putins positiva kommentarer om saken. Ibland lade det sig en tyngd av ansvar över bröstet när omvärldsläget kröp på och nu kände han av det igen. Folk skojade inte längre i korridorerna på L24 om allvarstyngda experter utanför firman och chefen för MUST, Gunnar Karlson, såg tilltagande sammanbiten ut. Det låg ett annat allvar i luften och ibland kom han på sig själv i mötet med unga soldater och sjömän, att tänka ska du ut i krig?

– Jag behöver synka med Klas Friberg inför vårt framträdande på fjället. Vi behöver bli tydligare med var vi befinner oss och vad som krävs i gråzonsproblematiken. Gunnar Karlson gungade stolen bakåt och tittade på sin medarbetare. De planerade de närmaste veckorna och han försökte hålla undan tankarna på den hägrande pensionen – på en och samma gång efterlängtad och oväntat snabb när det väl närmade sig. Han hade bestämt sig för att försöka få folk att tänka på nuläget, vad vi är mitt uppe i, istället för att förlora sig i fantasier om hur Försvarsmakten ska se ut 2025. Luttrad efter alla år visste han vad som ligger i röret ungefär vid den här tiden innan ett försvarsinriktningsbeslut. Inom försvarsmaktsledningen råder artig betoning på helhet, men bakom kulisserna pågår taktiserandet och var det något han tyckte illa om var det intressepolitik i firman, särskilt om det går ut över vad vi behöver just nu. Samtidigt skulle det bli intressant, tyckte han, att under de närmaste månaderna bevittna vad som utspelar sig när det för en gång skull inte handlar om att undvika förluster för den egna verksamheten vid fördelning av underskott, utan att vinna slaget om tillkommande resurser.

– Vi får vara beredda på att Gummesson från svenskan är i Sälen. Han vill säkert göra en egen vinkel på Mikael Holmströms rapportering om Transportstyrelsen, sade hon. ”Ni är ju där allihop, så jag tror det kan vara bra att synka den delen också?”

– Han är väl mest intresserad av att alltihop ska landa i Hultqvists knä, sade Gunnar Karlson torrt. Han hade gång på gång sedan skandalen briserade i medierna förvånats över hur även enkla saker missförstods eller vantolkades och hyste inget större hopp om korrekta beskrivningar av hans verksamhet. I botten låg dock en allvarligare frustration över vilket elände man kan ställa till med när man som chef tar lätt på eller helt enkelt inte förstår att säkerhet kan handla om liv eller död, som i hans medarbetares fall. ”Jag har min linje. Allt som är sagt är sant, men allt som är sant kan inte sägas.” Hon hade hört de orden förut och visste att chefen har kontroll över situationen – i alla fall när det handlar om MUST.

– Jag vill säga något nytt. Något som är viktigt och som betyder någonting. Inget fluff-fluff! Inget meningslöst! Dan Eliasson satt mitt emot rådgivaren Eva Rundkvist i sitt rum på MSB och tänkte högt inför Sälen. Det var första framträdandet i hans roll som generaldirektör för myndigheten och han ville ta ut svängarna. Till skillnad från många andra generaldirektörer trivdes han dessutom genuint på scenen. MSB hade fått ett tydligare mandat av regeringen under året som gått och i Försvarsberedningens senaste rapport hade de konsekvent bytt namn på myndigheten för att illustrera den roll beredningen ansåg att den ska ha framöver. Myndigheten för civil ledning och samordning, Eliasson upprepade orden för sig själv. Han var beredd att kliva fram och ta mandatet, vilket också hade testats skarpt under sommarens skogsbränder. Rundkvist gillade modet och viljan hos sin chef, men såg som sin uppgift att något tygla de mer äventyrliga utspelen. ”Bra, det ska vi se till. ÖB talar alltid om behovet av att det civila samhället så långt som möjligt fungerar, för att Försvarsmakten ska kunna mobilisera och kriga. De flesta förstår hur det hänger ihop, men inte alla, och den här pengadiskussionen hamnar alltid på den militära sidan.” ”Ja, vi måste ha en del av den kakan, men jag vill inte fastna i det. Det blir som med näringslivets budskap om ”show us the money” när det gäller totalförsvarsplaneringen. Vi har ju uppgiften!” Eliasson tittade ut genom fönstret och lade fingertopparna mot varandra. ”Jag vet. Såhär gör vi” och Eva Rundkvist lade pennan mot blocket.

I mötesrummet på Högkvarteret delades kaffemuggar ut och stämningen var uppsluppen efter att flygvapenchefen hade berättat om den lillejul han nyss hade varit med om. Runt bordet satt utöver honom själv arméchefen, marinchefen, chefen för ledningsstaben och kommunikationsdirektören, som själv tänkte tillbaka på en lillejul på Trängregementet och drog på munnen vid minnet av subalternernas tilltag. Anledningen till mötet var det gemensamma framträdandet på scenen i Sälen och Jonas Haggren tog till orda:

– Läget i stort inför Sälen är såvitt jag kan bedöma följande: Pengadiskussionen är långtifrån slut, men nu efter budgeten och de senaste tilltagen i öst och väst, kommer det handla om vår förmåga nu och på sikt. Alltså hur vi ska utvecklas och om vi har samma bild av det som Försvarsberedningen och regeringen.

– Vilken regering? sade arméchef Engelbrektson och högg in på en torr kaka.

– Vi är på scenen tillsammans och det finns de som tror, och några som förväntar sig, att det blir dragkamp nu mellan er. Vi bjuder inte på det, sade Haggren och såg sig omkring. ”Vi måste understryka vikten av systembalans.”

– Mm, men uttrycket systembalans kan ni glömma, sade Mats Ström. Ni måste prata så att folk begriper.

Engelbrektson tuggade klart och lutade sig fram. ”Det är inte mitt beslut hur armén kommer se ut om tio år. Jag redovisar vad det kostar. Jag har såklart en vision, jag vet vad jag vill och när jag får den sammanvägda ordern kommer jag genomföra den.”

Jens Nykvist borstade bort några smulor från marinuniformen och vände sig till arméchefen. ”Du brukar tala om att du kör omkring i gamla Volvo 240, men tänk på oss. Det är till exempel helt tomt i materielplanen. Systembalans faller rimligen ut till vår fördel” sade han medan kommunikationsdirektören undslapp sig en suck på andra sidan bordet.

– Jag har den största förståelse för er. Det räcker ju inte att ha två Saab turbo stående i garaget. Flottan består ju mer än av ubåtar och det säger jag till alla som vill höra på, sade Engelbrektson.

Flygvapenchefen hade suttit tyst under diskussionen, försjunken i flygstridskrafternas egna problem.

– Ja mina bekymmer är möjligen inte så stora materiellt sett, men det är kris på personalsidan och det kommer bli värre. I budgeten har riksdagen sagt att vi ska ha en kombinerad E och C/D-flotta, men var ska jag hitta flygförarna? Framöver ser det faktiskt nattsvart ut om inget mirakel inträffar, sade Mats Helgesson.

Chefen för ledningsstaben hade blivit varm i kläderna i sin nya befattning och trivdes bra med att vara chef för Högkvarteret, även om han ibland kunde längta tillbaka till det slags lugn som två veckor i en ubåt, utan kontakt med yttervärden, kunde göra för sinnesfriden. ”OK. Alla tjänar på att vi talar med en röst. Ingen vinner på några försvarsgrensstrider nu. Det slutar bara med att politikerna går in än mer i detaljer över hur vi ska ha det. Är alla bekväma med att detta är vad folk ska minnas från vår stund på scenen?” Han tittade frågande på kommunikationsdirektör Mats Ström.

– Instämmer. Men jag vill lägga till att ni inte ska vara så jäkla försiktiga. Säg vad ni tycker! Det håller längst. Alla fattar ju ändå att det finns lika många uppfattningar som det finns krigare i Försvarsmakten, sade Ström och tänkte i samma stund att det kanske inte stämmer och att det i så fall är en stor del av problemet de närmaste tio åren.

Jonas Haggren reste sig upp och markerade att mötet var slut. Det var dags att åka hem och fira jul.

Epilog: Det var årets julsaga (förra årets finns att läsa här). Hoppas ingen av de vars namn jag lånat tar illa upp. Efter helgerna återkommer jag med den sedvanliga genomgången av programmet för Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen. 

Prolog: Rikskonferensen 2018

Det är snart dags för den 72:e Rikskonferensen – en institution i det försvarspolitiska Sverige. Klockan 1230, söndagen den 14 januari, sparkar Folk och Försvars ordförande Göran Arrius och generalsekreterare Maud Holma von Heijne, igång årets konferens. De ca 350 deltagarna kommer, under ledning av den utomordentliga moderatorn Pernilla Ström, fokusera på ”världens säkerhet, Sveriges försvar, människors trygghet och samhällets krisberedskap”. Bredare fokus än så för en konferens torde vara svårt att finna, men det är samtidigt en illustration av hur sammanflätade dessa ämnen är. Det går till exempel inte att diskutera Sveriges säkerhet på ett grundligt sätt, utan att svepa ut över världen och dimpa ner i den kommunala räddningstjänsten.

Förväntningarna är stora, som sig bör. Det är ingen äventyrlig gissning att en rad utspel planeras inför konferensen, varav ett antal brukar gå ut på att kunna återkomma efteråt i upprörd besvikelse eller triumf. Ett sådant upplägg åstadkoms genom att utställa förhoppningar om vad olika personer ska lansera på fjället, när man redan vet om de avser göra det eller ej. Den andra kategorin är de i det försvars- och säkerhetspolitiska Sverige som nagelfar varje tal i jakt på förändringar i ordval och nyanser. Detta gäller för övrigt även de som har till uppgift att för andra länders räkning hålla koll på svensk linje. En tredje grupp som har tillkommit på senare år är totalförsvarsengagerade, som genom eget intresse eller anställning har att bevaka eventuella nyheter.

IMG_0190

Chefen för MUST, Gunnar Karlson, med bra budskap vid Rikskonferensen 2017.

Söndag 14 januari

Strax efter att konferensen dragits igång kliver statsminister Stefan Löfven upp på scenen under rubriken Sveriges säkerhet i en ny värld. Frågan är hur han definierar ”ny”? Om han uppehåller sig vid annekteringen av Krim, terrordåd, klimatförändringarnas påverkan, informationssäkerhet, migration och livsmedelsförsörjning – eller Trump för den delen – är inget av det särskilt nytt. Det börjar bli 20 år som olika hot har kallats ”nya”. Det nya (i Sverige) är i själva verket att krig är ett dimensionerande krav i totalförsvarsplaneringen, vilket Försvarsberedningens huvudsekreterare, Tommy Åkesson, framhöll i Försvarsmaktsrådspodden nyligen. Om han däremot brister ut i linjetal om de långa linjerna framåt, hur han bedömer var världen är påväg i ett perspektivplansperspektiv, för att tala försvarspolitiska, och knyter det till regeringens vilja med totalförsvar och säkerhetspolitik, då kan det bli intressant. Extra mycket så om han formulerar en tydlig viljeinriktning när det gäller det fördjupade försvarssamarbetet inom EU. Under frågestunden kan han tänkas behöva besvara hur han ser på att avdela 2 procent av BNP till försvaret, slutsatser av Transportstyrelsen och andra IT-relaterade händelser samt förhålla sig till den senaste tidens diskussioner om FN:s kärnvapenavtal och den upplevda skillnaden mellan UD och Försvarsdepartementet. Det sistnämnda blir dessutom en lämplig brygga över till nästa programpunkt: NATO:s generalsekreterare Jens Stoltenberg.

Kl. 1330 talar Stoltenberg om Säkerhetspolitik i norra Europa – Natos syn. Ingen representant för NATO har någonsin kunnat lämna Sälen utan att få frågan om h*n anser att Sverige bör bli medlem? Ingen har heller svarat på annat sätt än att det är upp till Sverige att bestämma och att vi är välkomna om vi så vill. Det är det sistnämnda som är mest intressant att pressa honom på. Vi diskuterar oftast hur lite eller mycket vi vill gå med i försvarsalliansen, men mer sällan om vi får – eller snarare hur scenariot kan se ut om det inte kan tas för självklart. Det är nog lite typiskt svenskt. Möjligen tar vi det alltför givet, särskilt i en fortsatt försämrad situation i vårt närområde.

Strax efter 14 reder Christian Leffler, vice generalsekreterare European External Action Service, ut hur det fördjupade samarbetet för Europeisk säkerhet utvecklar sig. Det blir naturligtvis en exposé över allt som har hänt sedan proppen åkte ur i Bryssel inom detta område, men förhoppningsvis blir det inte bara det retoriska och det som är undertecknat, utan också var vi befinner oss i det praktiska arbetet inklusive eventuella för- och nackdelar för länder som inte är Frankrike eller Tyskland – eller UK (vi kommer rimligen gemensamt begråta Brexit under detta pass).

Klockan 1445 följs de tidigare passen upp av en mycket kvalificerad panel bestående av Anna Wieslander, Director for Northern Europe Atlantic Council, Gunilla Herolf, forskare i europeisk säkerhetspolitik tillika ledamot av KKrVA och HC Hagman, ämnesråd på UD.

En timme senare är det utrikesministerns tur att tala om Säkerhetspolitiska utmaningar i en globaliserad världMargot Wallström står framför en misstänksam publik i Sälen och många lyssnar noga framförallt för att kunna jämföra med försvarsministerns budskap dag två, men ministrarna kommer naturligtvis att vara koordinerade och inte bjuda på lättköpta poänger. Det är bedömt under presskonferenserna som det kan bära iväg lite, då Wallström kanske känner sig ansatt medan Hultqvist känner sig lika bekväm som hemma i sitt eget vardagsrum.

Ny i sin roll i Sälen är partiledare Ulf Kristersson. Kl. 1615 berättar han om moderaternas alternativ till Sveriges säkerhetspolitik. Eftersom M och S är överens i Försvarsgruppen (tillsammans med MP och C, men med KD och L utanför) kommer han inte upprätthålla sig vid detaljdelar i Försvarsmaktens eller totalförsvarets utveckling, utan fokusera på områden där det går isär: Försvarsekonomin framåt och NATO. Min gissning är att det blir ett NATO-tal. Jag gissar också att han behöver ha bättre svar på hur man ska se på alliansens möjligheter att enas om försvarspolitiken (med tanke på ovan nämnda Försvarsgrupp) än att det ”kommer gå jättebra”.

Efter Kristersson kommer en panel diskutera Utrikespolitiska utmaningar för Sverige, bestående av Kenneth G Forslund (S), ordförande Utrikesutskottet,  Karin Enström (M), vice ordförande Utrikesutskottet, Anders Lindberg, ledarskribent Aftonbladet och Katarina Tracz, chef Frivärld. Panelens sammansättning inbjuder till NATO-debatt, men jag hoppas på fler utmaningar än så.

Dagens sista pass utgörs av säkerhetspolitiska nedslag i Asien, Mellanöstern och Arktis. Jerker Hellström, säkerhetspolitisk analytiker på FOI, utbildar oss om Asien – ett nytt maktcentrumAlexander Atarodi, Mellanösterexpert på
Sida och forskare vid Handelshögskolan i Göteborg, tar hand om tre perspektiv på Mellanöstern och ambassadör Björn Lyrvallgår igenom Arktis – klimatförändringar och säkerhetspolitik.

IMG_0186

Rikskonferenserna bjuder understundom på oväntade panelsammansättningar. Bilden är från 2017.

Måndag 15 januari

Efter lunch på måndagen är det dags för försvarsminister Peter Hultqvist att inleda valåret 2018 under rubriken Framtidens försvarspolitik. Han har en balansgång att gå: Han ska få folk att känna att det är han som är garanten för fortsatta satsningar på totalförsvaret och ”Hultqvistdoktrinen”, det vill säga inga äventyr med NATO men nära samarbete med USA (läs: så att de kommer till undsättning om det behövs). Samtidigt ska han behandla parterna i Försvarsgruppen, inkl. M, ömsint i det ömsesidiga intresset av att inte starta anfallskrig mot varandra inom politikområdets nitty-gritty, för att istället bekriga varandra om NATO. Det är klart att han är lockad av att påminna om hur det gick till under alliansens år vid makten, men han är i slutet av sin egen mandatperiod och får nu svara både på vad han åstadkommit respektive inte rott iland med. Dessutom är det så att utmaningar  gigantiska problem-from-hell tornar upp sig i närtid. Det ska bli mycket intressant att se om han väljer att föregripa dem, dvs. Försvarsmaktens kommande budgetunderlag för 2019 och försvarsmaterielutredningen.

Efter försvarsministern är det Försvarsberedningens ordförande, Björn von Sydows, tur. Han kommer berätta om Försvarsberedningens totalförsvarsrapport, som överlämnades till regeringen strax före jul. Därefter, kl. 1320, kommenterar Försvarsberedningens ledamöter tillika partiernas försvarspolitiska talespersoner:  Hans Wallmark (M), Mikael Jansson (SD), Anders Schröder (MP), Daniel Bäckström (C), Lotta Johnsson Fornarve (V), Allan Widman (L) och Mikael Oscarsson (KD).

Klockan 1440 kommer Högfjällshotellet rikta sin uppmärksamhet mot ÖB, Micael Bydén. Ett stärkt militärt försvar, heter hans anförande, och det är möjligt att det faktum att det står stärkt och inte starkt är en poäng med tanke på hans budskap. Försvarsberedningen tar i skrivande stund itu med nästa fas i arbetet inför försvarsinriktningsbeslutet, nämligen det militära försvaret, och ÖB kommer att göra sitt medskick till beredningen. ÖB och Försvarsmakten befinner sig fortfarande i ett slags Aurora 17-postludium, men framåt tornar det som sagt upp sig mörka moln. Möjligen landar det i ungefär samma budskap som hans företrädare, Sverker Göranson, deklarerade i mars 2014.

Förslag om enskilda vapensystem eller geografiskt styrda resurser är fel väg att gå. Först måste vi säkerställa insatsorganisationens förmåga som helhet. (…) Därför är det viktigt att inte nu låsa in Försvarsmakten i kortsiktiga och begränsade lösningar som på längre sikt kan skapa operativa, ekonomiska och personella begränsningar som leder till att den totala försvarsförmågan blir oförändrad eller till och med minskar (…) Självklart skulle en större insatsorganisation välkomnas av Försvarsmakten, men då gäller det att den är finansierad. Annars riskerar den att leda till ytterligare obalanser mellan uppgifter och resurser och att vi tvingas flytta runt problemen inom myndigheten.

Efter ÖB är det dags för den – sedan länge vid det här laget – vikarierande generaldirektören för MSB, Nils Svartz. Han ska berätta om Utvecklingen av ett civilt försvar och jag tror han tar tillfället i akt att komma med ett antal tydliga budskap om behovet av att gå från analys och planering till verkstad. Han kommer säkerligen också ge MSB:s syn på och tolkning av Försvarsberedningens förslag, som berör myndigheten på ett fundamentalt sätt om de blir verklighet. Svartz nämner säkert också pågående arbete och behov inom det psykologiska försvaret, vilket är ämnet för nästa punkt i programmet.

Kl. 1615 är det dags för Perspektiv – att bygga ett psykologiskt försvar enligt KV21, i Mikael Odenberg, styresman KKrVA:s regi och därefter, kl. 1630, är ämnet Hur uppnår vi försvarsvilja?, där panelen utgörs av Malin Dreifaldt, ordförande Frivilliga Försvarsorganisationernas Samarbetskommitté, Benjamin Dousa, förbundsordförande MUF, Henrik Malmrot, förbundsordförande Ung Vänster och undertecknad. Jag ser fram emot att ta mig an ämnet tillsammans med mina med-panelister! Utan försvarsvilja faller alla andra faktorer som kan avgöra utgången; materiel, beslutsförmåga, handlingskraft, resurser, planer…

Måndagens näst sista programpunkt heter Att planera ett totalförsvar och jag tror vi kan förvänta oss ett antal lägesbilder i blixtbelysning genom Peter Molin, länsråd Gotland, Maria Lindkvist Dädeby, avdelningschef Trafikverket, Jan Törnqvist, chef Insatsledningen Försvarsmakten och Margareta Wahlström, ordförande Röda Korset.

Efter middagen kommer det sista ämnet för dagen, Försvarsutgifter på 2% av BNP – vad innebär det för Europa och Sverige?, jaga eventuell paltkoma på flykten. Pär Malmberg, Mckinsey & Company/Munich Security Conference inleder på detta tema för att sedan släppa lös en diskussion om effekter på vårt försvar och samhälle mellan Gunilla Nordlöf, generaldirektör Tillväxtverket, Johan Eklund, professor Industriell Ekonomi och VD Entreprenörsskapsforum, Dennis Gyllensporre, chef Ledningsstaben Försvarsmakten, Philip Botström, förbundsordförande SSU och Magnus Ek, förbundsordförande CUF.

IMG_0181

ÖB vid Rikskonferensen 2017.

Tisdag 16 januari

Den sista konferensdagen fokuserar på vår inrikes säkerhet och inleds av Morgan Johansson, justitie- och inrikesminister. Johansson blev som bekant justitie- och inrikesminister – med ansvar för polis samt övriga rättsväsendet, straffrätt, grundlagsfrågor, krisberedskap och civilt försvar – efter turerna med hotande misstroendeförklaringar (jag skrev några rader vid tillträdet, här). Tills dess att Försvarsberedningens förslag om att samla civilt försvar på Försvarsdepartementet blir verklighet – om det blir så – är det Morgan Johansson som ”Totalförsvarsverige” har att hoppas på. Frågan är hur han ska uttrycka sig om Försvarsberedningens förslag att tukta Justitiedepartementet? Den enkla – tråkiga – vägen är att säga att det naturligtvis är statsministern som arrangerar sina departement och ministrarnas portföljer. Klockan 1300 blir det en förutsägbart underhållande debatt mellan Morgan Johansson och liberalernas partiledare, Jan Björklund. Rubriken är Hur skapar vi ett säkrare Sverige?

Årets ”terrorismblock” handlar om nordiska erfarenheter och ger utmärkta möjligheter att provtrycka det svenska systemet mot våra grannar. Anders Thornberg, chef Säkerhetspolisen i Sverige (SÄPO), Finn Borch Andersen, chef Politiets Efterretningstjenste i Danmark (PET), Benedicte Björnland, chef Politiets sikkerhetstjenste i Norge (PST) och Antti Pelttari, chef Skyddspolisen i Finland (Skypo), utgör en extremt kvalificerad panel. Min förhoppning är att de har bestämt sig för att blotta sina strupar något vad gäller eventuella behov av politiska åtgärder för att kunna stärka samarbetet mellan tjänsterna. Att det sker omfattande internationellt samarbete är känt, men var sitter propparna och var är vi sårbara och/eller i vänteläge på regeringars beslut? Men också: Hur ser riskerna ut med nuvarande kombination av politisk vilja, behov av att visa handlingskraft och resurstilldelning? Det jag är ute efter är beslut som till synes är bra, särskilt för glada amatörer på utsidan, men som i det praktiska arbetet faktiskt kan vara kontraproduktiva.

Klockan 1415 handlar det om Ett nationellt centrum mot våldsbejakande extremism, vilket Erik Wennerström, generaldirektör Brottsförebyggande rådet, ska berätta om innan det blir perspektiv på (och starka åsikter om) hemvändare och radikalisering genom Magnus Ranstorp, forskningsledare Center for Asymmetric Threat Studies, FHS, Anne Ramberg, generalsekreterare Advokatförbundet, Anna Carlstedt, forskare Ersta Sköndal Bräcke högskola och Christian Carlsson, förbundsordförande KDU.

Strax efter 15 tar konferensen itu med Cyberförmåga och hoten mot vår IT-infrastrukturLars Nicander, chef Center for Asymmetric Threat Studies, FHS, Gunnar Karlson, chef Militära underrättelse och säkerhetstjänsten (MUST) och Cecilia Laurén, IT-säkerhetsspecialist Försvarets Radioanstalt (FRA) upplyser oss i denna del. Även på detta område har Försvarsberedningen förslag som är intressanta att lyfta i diskussionen och ett område som bör behandlas är kompetensförsörjningen: Hur säkerställer vi att Sverige rekryterar de bästa i statens tjänst, när myndigheterna aldrig kommer att konkurrera med det privata näringslivets löner? Är det dragkamp om personalen inom skyddsvärda verksamheter nu?

Nästa pass heter Informationspåverkan – tre perspektivMax Arhippainen, informationsdirektör Försvarsministeriet Finland, Mostafa Schurmann, säkerhetschef Sveriges Television (SVT) och Rikard Lindholm, marketing scientist & grundare Semantiko deltar. Därefter spetsar Mikael Tofvesson, chef enheten för omvärld och beredskap på MSB och Patrik Oksanen, politisk ledarskribent Hudiksvalls Tidning/Mittmedia AB, in sig på valet 2018 och hur vi skapar motståndskraft inför det. Klockan 1635 fortsätter val-temat med hur vi skyddar demokratin? Dan Eliasson, rikspolischef Polisen, säkerhetspolischef Anders ThornbergHanna Lidström, språkrör Grön Ungdom och Joar Forssell, förbundsordförande LUF, debatterar detta.

Konferensens allra sista pass går under rubriken Film som terrorismens nya vapen. Medverkar gör Anna Serner, verkställande direktör Filminstitutet, Stefan Hector, chef för Nationella operativa avdelningens operativa enhet inom Polisen, Benedicte Björnland, chef Politiets sikkerhetstjenste i Norge och Magnus Ranstorp, forskningsledare Center for Asymmetric Threat Studies, FHS.

1810 är det slut. Helt slut.

Under onsdagen transporteras alla hem, vilket för de flesta innebär en stunds sömn alternativt lyssnande i lurar på partiledardebatten i riksdagen som startar kl. 0900. Om något av större format briserar på fjället blir det således ganska omgående efterdyningar i plenisalen. Men det gäller inte bara riksdagen. Det som sägs i Sälen kommer inte alls att stanna i Sälen, utan fungera som en referenspunkt i årets kommande debatter varhelst de utspelar sig: ”På Rikskonferensen sade han att…”, ”i Sälen utlovade hon ju…”, osv.

Hela Rikskonferensen webbsänds och kan ses live och i efterhand på Folk och Försvars hemsida. Programmet inklusive samtliga starttider finner du här. På sociala medier följer man lämpligtvis konferensen genom #fofrk

En julsaga

Alla eventuella likheter med verkligheten är en ren slump. julkort fö

Mikael Holmström närmade sig kön till incheckningen och hann inte mer än ta plats innan FOI:s GD, Jan-Olof Lind, vände sig om och gratulerade till årets Sälen-scoop. ”Det är värre än vad vi kunde tro va?” Mikael nickade och log. Han visste precis hur det skulle bli på Högfjällshotellet. Hans försvarspolitiska avslöjanden inför Folk och Försvars Rikskonferens var en tradition. I procedurerna på Arlanda inför avresan ingår att det står små grupper och bläddrar i tidningen efter vad som kommer vara samtalsämnet vid sidan av scenen – men nu tittar de ju på sina skärmar istället, rättade han sig. Frågan var bara vem som skulle rycka initiativet först den här gången, ÖB eller försvarsministern? Han tittade på mobilen. Vare sig Marinette Nyh Radebo eller Philip Simon ännu så länge. Nåväl, Marinette anländer väl med försvarsministern i Säpobilen sedan och Philip har nog fått åka upp under natten. Otroligt, tänkte han, alla dessa informationsmänniskor på Högkvarteret, kunde de inte räknat ut att det skulle komma ut?

På Högfjällshotellet slog sig Försvarsmaktens generaldirektör sig ner på en stol i ÖB:s svit. Han såg sig omkring för att bedöma läget. Ingen verkade synbart skärrad i alla fall. Den enda som såg lite sliten ut var Philip Simon, som var upptagen med att skicka runt kaffet. Försvarsmaktens presschef hade sett DN:s uppslag strax efter midnatt. Han visste att han förväntades ha en linje klar till morgonmötet och hade vänt och vridit på det under natten.

”De kommer vilja veta varför vi inte har pratat själva om de här siffrorna”, sa han och fortsatte ”vi kan säga att vi avvaktar Wahlbergs materielutredning, att det bara är spekulationer ännu så länge, men det håller ju bara så länge som försvarsministern säger samma sak.”

ÖB Micael Bydén visste att det skulle komma ett bakslag. Han fick ofta höra att han har självdistansen i behåll trots att både han själv och Försvarsmakten för omväxlings skull omgärdas av positiva reaktioner från alla håll. Det hade gnisslat ett tag mellan Högkvarteret och departementet och nu när det började dra ihop sig till överlämning av budgetunderlaget för 2019 var det spänt. Det hade inte blivit bättre av att alla som läst Försvarsberedningens rapport noga, kommer upptäcka stora skillnader mellan den och Försvarsmaktens bedömningar i den kommande Perspektivstudien. Det hade man gjort klart från departementets sida. Försvarsministern hade ett val att tänka på, men ÖB tänkte inte låta hundhuvudet hamna i Försvarsmaktens knä. Han tittade på tidningsuppslaget Philip hade lagt upp mellan kopparna och återigen hajade han till inför den astronomiska summan.

Runt bordet satt de andra som var med i Sälen; Urban Molin, Gunnar Karlson och Jan Törnqvist, som satt på var sin sida om kommunikationschefen Marcela Sylvander.

Jan Törnqvist tog till orda. ”Ingen kan väl egentligen vara överraskad? Budskapet har ju varit klart sedan länge. Hur många budgetunderlag måste folk läsa? Det var ju över ett år sedan stridskraftscheferna talade om underskott också. Helgesson sa ju till och med rakt ut att vi behövde 30 miljarder och inte tio, som var vad vi fick i försvarsinriktningsbeslutet. Vi fördelar inte ett tillskott, utan ett underskott, det var så han sa i Försvarets forum”. Han tittade frågande på Gunnar Karlson.

”Bedömer du att någon kommer hänvisa till Försvarets forum som källan till all visdom i det här läget? Försvarsministern kanske?” Gunnar Karlson visste att politiken alltid vinner och han hade sett för många överbefälhavare nötas ner för att tro på rättvisa reaktioner. Karlson fortsatte ”ingen sätter sig in i detaljerna och folk glömmer fort. Tryck på att det är vad vi har sagt hela tiden. Att om utredningen har räknat fram det här, då stödjer det vad vi har sagt sedan länge”.

”Men nu har vi ju inte riktigt det. Det vet ju till exempel Mikael Holmström”, sa Peter Sandwall och såg Holmström framför sig när han förmodligen i samma stund krängde av sin blåa täckjacka i charterplanet på Arlanda. Sandwall kunde de senaste årens underlag och dialoger med politiken i detalj och bakgrunden i Finansdepartementet gav samma luttrade perspektiv som Karlson.

Urban Molin hade till nyligen varit chef för specialförbandsledningen, men den senaste tiden hade mestadels tillbringats med Försvarsberedningen så som Försvarsmaktens expert. ”Just nu vill partierna vara överens om allt utom NATO”. Att Allan Widman kommer använda detta mot Hultqvist är ju givet, men eftersom det rör materielfrågor kommer vi få oss en skopa också”.

ÖB ställde ner sin mugg. ”Okej, vi måste prata med departementet. Vi måste försöka ha en gemensam linje, eller i alla fall veta hur Hultqvist kommer tackla det här.” Micael Bydén tittade på Sandwall ”vi börjar mellan dig och statssekreteraren. Ring Salestrand. Jag tror det kommer bli mest väsen över alla materielsystem som måste ut ur planerna”.

”Om det blir det kommer politiken hamna i fokus och inte vi”, sa Marcela Sylwander.

”Vänta bara”, sade Törnqvist, ”snart kommer några förbandschefer ut och berättar om det ekonomiska läget 2018. Kontrasten mellan det och bilden av att det nu strömmar pengar till oss är ju lindrigt sagt stark”.

”Det är bara en tidsfråga innan Gummesson på SvD hittar sin egen vinkel på det här och får det till att UD protesterar mot Trump och tänker skrota luftvärnsaffären”, suckar Philip Simon och tittar på displayen. 12 obesvarade samtal. Det blir en lång dag.

I charterplanet hade alla hälsat sig igenom flygplanet och Mats Eriksson, Ekots utsände reporter med koll på persongalleriet i Försvarssverige, hade siktat in sig på Magnus Bergman och Michael Cherinet redan i avgångshallen. De båda enhetscheferna på Försvarsdepartementet skulle säkert diskutera Holmströms nyhet på vägen upp och Mats Eriksson ville gärna höra vad de sade. Han tog plats i stolen bakom Cherinet. Tyvärr hade Toni Eriksson, kommunikationsdirektör på FMV, noterat intresset. Han slog sig resolut ner vid hans sida och frågade, lite för högt, hur det stod till på Ekot nuförtiden? ”Tack bra”, sade Mats Eriksson, ”vet amerikanerna hur det står till med svensk försvarsekonomi?”.

Några rader längre fram hade Centerpartiets försvarspolitiska talesperson klämt ner sin långa kropp i flygplansstolen. Han hade Holmströms artikel i knät och var djupt försjunken i tankar på hur en rimlig centerlinje skulle formuleras. Att Wahlberg noggrant skulle räkna fram skillnaden mellan vad som ligger i materielplanerna och tilldelad ekonomi, det visste ju alla. Daniel Bäckström tyckte det var modigt av Hultqvist att utse honom till utredare och det hade han sagt till honom. Han tänkte  tillbaka på ett Folk och Försvarsseminarium för ett tag sedan när Anders Carell på FMV hade visat bilder på underfinansieringen och mindes orden det som krävs för att leverera det som är beställt är anslagsförstärkning på drygt 8 miljarder om året. Det blir ändå en annan sak nu, tänkte han, när det kommer svart på vitt. Det kommer slå mot oss i Försvarsgruppen. Oscarsson och Widman kommer inte vila på hanen precis. Men hur är det möjligt att det kan bli såna fördyringar hela tiden? Om Holmström har rätt måste ju den frågan ställas till industrin och Försvarsmakten – och FMV. Han tittade på FMV:s GD snett framför sig. Undrar om Göran Mårtensson har haft en fridfull jul? Den pågående omorganisationen, nya stora luftvärnsaffärer och så Försvarsutskottets senaste tillkännagivande om ytterligare överföring av verksamhet till Försvarsmakten lade nog sordin på stämningen. Men Mårtensson ser ganska avslappnad ut ändå. Honom rubbar man nog inte så lätt. Plötsligt slog det Daniel att han visste hur de skulle göra. Ingen försvarsstrid nu innan valet, det hade partiledningen gjort klart och han visste att Moderaterna helst undvek det också. Linjen måste vara att man faktiskt måste läsa vad utredningen har kommit fram till först, det är ju en månad kvar, och om det Holmström skriver stämmer, så understryker det vårt gemensamma allianskrav på två procent av BNP till försvaret. Vi ska ju kunna finansiera totalförsvaret också, tänkte han. Problemet är om Försvarsmakten kräver nya tillskott redan i vårbudgeten. Då blir det lajbans i början på valrörelsen.

Avdelningschef Camilla Asp från MSB sneglade ner i den uppslagna tidningen i stolsgrannens knä och läste rubriken DN avslöjar: Nya miljardunderskott i försvaret. De vanliga experterna kommenterar bekymrat och till höger skriver Ewa Stenberg i en kolumn att Försvarsmaktens ekonomiska situation, trots tillskott de senaste åren, nu blottas och att en konflikt mellan myndigheten och regeringen är oundviklig. Det står något om valår och Putin, men hon ser inte riktigt vad. Det plingar till i mobilen och hon tittar sig generat omkring eftersom den redan skulle varit avstängd. En nyhetsflash: Försvarsministern kritisk – Försvarsmakten måste få kontroll över sina fördyringar. 

Typiskt, tänker Camilla Asp. Försvarsberedningens totalförsvarsrapport och de fjuttiga miljarder de talade om i jämförelse, kommer drunkna helt nu. Hon tar ut konferensprogrammet ur mappen från Folk och Försvars bord i avgångshallen och ögnar igenom det. Säkerhetspolitik. Totalförsvarsfrågor. Inrikes säkerhet. Men nu blir det som vanligt uppståndelse kring Försvarsmaktens ekonomi. Planet rullar ut på startbanan. Hon lutar huvudet mot det kalla flygplansfönstret och sluter ögonen när hon trycks tillbaka mot stolsryggen.

Epilog: Det var julsagan. Hoppas ingen av de vars namn jag lånat tar illa upp (jag har bara nämnt personer som jag gillar:) Efter juldagarna kommer ett inlägg som istället behandlar verkligheten, det vill säga en genomgång av programmet på Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen.

Inför Rikskonferensen 2017

På söndag bryter den 71:e upplagan av Folk och Försvars Rikskonferens ut. 2017 års konferens äger rum på Sälens Högfjällshotell den 8-10 januari, då en lång rad personer passerar revy på scenen under moderator Pernilla Ströms alltid lika stabila ledning. Landets försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade – liksom de i omvärlden som har att utröna svensk linje – är redo att förvandla sig till Rikskonferensologer med ordvågen redo för att vikta årets budskap med förra årets ordval och bedöma temperatur mellan myndigheter och andra företrädare.

Det som sägs i Sälen utgör en referenspunkt för årets debatt och förändringar i budskap eller ambitioner mäts utifrån linjetalen. Men lika viktigt är det som inte sägs i Sälen. En del av förberedelsearbetet i tyckarleden går nämligen ut på att utställa förhoppningar om vad olika personer ska lansera på fjället, så att man sedan kan återkomma i besvikelse eller triumf. Det är bra. Det skärper sinnena på samtliga inblandade.

Syftet med detta inlägg är att gå igenom konferensprogrammet. Det är ingen fullständig genomgång, jag lyfter fram några punkter särskilt och relaterar annat till tidigare äventyr i olika sakfrågor.

Söndag 8 januari

Strax innan klockan 12:30 tar lite resmöra konferensdeltagare plats för att se Göran Arrius, ordförande Folk och Försvar och avgående generalsekreterare Lena Bartholdson inleda konferensen. Klockan 12:35 kliver statsminister Stefan Löfven på under rubriken Gemensam säkerhet i en ny tid. Detta är något av ett socialdemokratiskt favoritmantra. Under 2015 års konferens nämnde till exempel utrikesminister Margot Wallström det som tema för en kommande rundresa i Sverige. Det ska bli intressant att höra hur årets tal skiljer sig från det statsministern höll år 2014, då som oppositionsledare. Än intressantare är om han, som förväntat, presenterar den efterlängtade nationella säkerhetsstrategin! Vid fjolårets konferens talade nämligen Hans Dahlgren, statssekreterare för utrikes- och EU-frågor hos statsministern, om vad den kommande strategin bör innehålla och det är inte en dag för tidigt att den materialiserar sig.

Efter statsministern och återhämtningspaus följer ett EU-pass där EU-kommissionär Cecilia Malmström sätter perspektiven med en analys av EU:s geopolitiska ambitioner och utmaningar. Efter ett block om EU som ekonomisk aktör har EU- och handelsminister Ann Linde (kl. 15:20) fått en intressant frågeställning att besvara, nämligen har EU en framtid? Och det får vi verkligen hoppas då nästa rubrik lyder EU som säkerhetspolitisk aktör, vilket Björn Fägersten, programchef Utrikespolitiska institutet och konteramiral Jonas Haggren, chef ledningsstabens inriktningsavdelning, tar sig an tillsammans med den första internationella gästen: Peter Stenlund, statssekreterare vid det finska utrikesministeriet. Fägersten och Haggren är alltid intressanta, liksom helt säkert Stenlund (som jag dock inte har lika god kännedom om) och passet rekommenderas. Efter trions framträdande ger SSU och LUF:s förbundsordföranden sina perspektiv.

Klockan 17:00 bänkar sig alla intresserade av rysk militär förmåga för att få sina farhågor besannade genom FOI:s forskningsledare Gudrun Persson och Fredrik Westerlund. FOI:s senaste tioårsbedömningRussian Military Capability in a Ten-Year Perspective 2016, rekommenderas inför dragningen. Uppfordrande läsning. Efteråt kommenterar Karin Enström (M), vice ordf. utrikesutskottet och Åsa Lindestam (S), vice ordf. försvarsutskottet.

Under det sista passet under söndagen (kl. 17:40) lyfter vi blicken in i framtiden kring trender och säkerhet genom generallöjtnant Dennis Gyllensporre, chef ledningsstaben, Försvarsmakten, Dr. HC Hagman, ämnesråd utrikesdepartementet och Frida Wallnor, ledarskribent på DI. De som intresserar sig för hur tänket ser ut inom UD och Försvarsmakten ska lyssna noga till Gyllensporre och Hagman. Eller snarare såhär: De båda tänker både djupt och brett och bjuder förhoppningsvis på det innan konferensdeltagarna byter ut tröja mot middagsklädsel då dagens program är slut.

Måndag 9 januari

Måndagen handlar i stort om militärt och civilt försvar och totalförsvarsförmåga. Först på scen klockan 12:30 är försvarsminister Peter Hultqvist (S), som talar under rubriken Sveriges totalförsvarsförmåga: stabilitet och långsiktighet. Bedömt följer försvarsministern upp sitt tal i fjol, med budskap om att det som är beslutat av riksdagen måste levereras och betoning på att det är en helhet där vår militära operativa förmåga ska öka. Förhoppningsvis blir det ett riktigt totalförsvarsgrepp över leveransen och några nyheter är rimliga i rådande läge.

Försvarsministern har en balansgång att gå, inför allt mer intensiva krav från Alliansen på att bland annat (M) kalla in Försvarsberedningen (helst igår) och utarbeta färdplan till NATO-medlemskap (senast imorgon), tilldela betydligt mer pengar (L och nu senast C), samt vidta herrejössesmånga olika åtgärder (KD). Detta samtidigt som försvarsöverenskommelsen och försvarsinriktningsbeslutet (S, M, C, KD, MP) fortsatt ska manövreras framåt och regeringssamarbetet (S, MP) bestå – i vilket bland annat ingår att lotsa förslag genom riksdagen och ett försvarsutskott lett av Allan Widman (L) – som bekant står utanför försvarssamarbetet. Senast i budgetbetänkandet avstyrkte FöU regeringens förslag om bemyndigande för att under 2017–2020 besluta om upplåtelse och överlåtelse av materiel och prognosen är att det blir tilltagande krångligt i relationen mellan regeringen och riksdagen i takt med att internt och extern press sätts på partierna. Frågan är vad det innebär för berörda myndigheter, vars planering även i dessa tidevarv bygger på viss förutsägbarhet och helt säkert också önskemål om att politikens fäbless för detaljstyrning – inte minst inom materielområdet – hålls på bekvämlighetsavstånd.

Efter försvarsministerns tal är det dags för paneldebatt mellan partiernas försvarspolitiska talespersoner. Inför denna övning kan det möjligen vara av intresse hur partiernas förslag till 2017-års budget ser ut för utgiftsområdet ser ut jämfört med regeringen:

föu budget.jpg

År 2016 stod den relativt nytillträdde ÖB, Micael Bydén, inför åhörarna i Sälen för första gången. Om jag får säga det själv tror jag att min inledande bedömning består: Det är rätt man för ett omöjligt uppdrag. I ÖB:s uppdrag ingår nämligen att på en och samma gång ge en korrekt lägesbeskrivning av Försvarsmaktens verksamhet och hur resurstilldelningen ser ut jämfört med uppdraget, och att samtidigt skapa gålust och motverka vanmakt över det glapp som förvandlar Marianergraven till en hudspricka i jämförelse (ok, det var en lätt överdrift). Resursbehoven – det vill säga vad som krävs för att förverkliga det militära försvar som är beslutat nu och om man prolongerar det in i nästa försvarsinriktningsperiod – börjar bli allmänt vedertagna. Stridskraftscheferna har varit tydliga med att det är underskott som fördelas och möjligen kommer ÖB bana väg för det budgetunderlag som myndigheten lämnar under våren, inför 2018. Helt säkert lyfts omvärldsutvecklingen upp, liksom leverans av effekt under det gångna året, behov av totalförsvarsutveckling och det samarbete som genomförs med MSB om gemensam grundsyn, liksom det pågående arbetet med perspektivstudien.

ÖB är en del av det psykologiska försvaret och en dimension som inte alltid påtalas i den nationella debatten är ÖB:s roll som ”signalist” gentemot omvärlden – inklusive eventuella antagonister. Klockan 14:05 får vi ta del av denna finkalibrerade balansakt.

Klockan 14:40 har jag förmånen att diskutera hur vi når ökad operativ förmåga? tillsammans med Lars Fresker, ordförande Officersförbundet, C LEDS Dennis Gyllensporre, Christina Malm, generaldirektör Totalförsvarets rekryteringsmyndighet och Peter Nordlund, överingenjör på FOI. Jag är väldigt glad över att ha ett så intressant område att ta tag i och ser fram emot att höra mina meddebattörers synpunkter. Utmanande är bland annat att anta både närtids- och långtidsperspektiv, bland annat eftersom det vi gör nu – eller inte gör, ickebeslut är också ett beslut – så påtagligt avgör framtida operativ förmåga.

På detta pass följer sedan rubriken Försvarets behov och förutsättningar, vilket försvarsminister Hultqvist ska ta sig an tillsammans med Jan Björklund (L). Det kommer säkerligen bli en spänstig diskussion – ingen av dem behöver ta några speciella hänsyn till överenskommelser dem emellan och de har båda nuvarande och potentiellt kommande samarbeten med partier som möjligen inte är lika entusiastiska inför deras respektive linje.

Inrikesminister Anders Ygeman (S) är näste man för rakning. Klockan 16:15 inleder han ett block om civilt försvar som många ser fram emot (möjligen med skräckblandad förtjusning med tanke på omfattnings- och moderniseringsbehov jämfört med senast det begav sig). MSB:s GD, Helena Lindberg, talar sedan under rubriken Civilt försvar: gråzoner, beredskap och medel innan representanter för viktiga aktörer i det civila försvaret intar scenen. Lindberg har en liknande balansgång att gå som ÖB. MSB efterfrågade mer resurser inför årets budget, bland annat för att höja ambitionerna vad gäller att möta informationspåverkan, men fick inte det.

ÖB och GD MSB rundar sedan av blocket gemensamt och vi är många som kommer spetsa öronen inför möjligheten att få veta lite mer om nästa rapport i det samarbete myndigheterna genomför på temat.

Helena Lindberg har en intensiv dag. 17:50 är det dags för nästa framträdande då hon levererar 2016-års resultat av den alltid lika intressanta mätningen av den svenska allmänhetens uppfattningar i frågor avseende samhällsskydd, beredskap samt försvars- och säkerhetspolitik: Opinioner. Undersökningen har varit igång sedan 1950-talet, vilket gör det till en skattkammare för studier i medborgarnas inställning i en rad försvars- och säkerhetspolitiska spörsmål. MSB har ansvarat för undersökningen sedan 2009.

2016 års upplaga kan man ta del av här. Där finner man bland annat att svenskarnas framtidstro minskar jämfört med tidigare och att befolkningens oro för vad som händer i omvärlden ökar. Andelen som tyckte det är mycket eller ganska troligt att det inom fem år ska inträffa en terroristattack ökade med 20 procentenheter, från 37 procent 2014 till 57 procent 2015 (trots att mätningen genomfördes före terrorattackerna i Paris i november 2015). Drygt 60 procent ansåg ”absolut” att vi bör ha ett militärt försvar och nästan 60 procent av befolkningen ansåg 2015 att statsutgifterna för Sveriges militära försvar bör ökas (en fördubbling sedan 2012). Andelen som är för att Sverige snarast eller på sikt bör ansöka om medlemskap i NATO uppmättes till 49 procent, vilket är drygt 15 procentenheter större än den andel som anser att Sverige även fortsatt bör stå utanför. Detta är bara några exempel på vad som mäts och det känns inte så vanskligt att hävda att somliga tendenser har stärkts ytterligare under 2016. Vidare ser jag för egen del alltid mycket fram emot att ta del av underlaget från grannländernas motsvarigheter, som utgör en del av rapporten, t.ex. vad gäller försvarsvilja. Efter redovisningen ger språkrör och förbundsordföranden från Grön ungdom, KDU och MUF sina perspektiv.

Det är mycket som ska hinnas med på några få dagar och ett sätt att lösa det är att det inte är något slappande efter middagen utan fortsatt konferensprogram. Det som övervinner eventuell paltkoma efter måndagens middag är temat Rädslans psykologi och behovet av tillit, med inledning av  Lars Trägårdh, professor i historia och civilsamhälleskunskap, Antje Jackelén, ärkebiskop, Anders Thornberg, GD Säkerhetspolisen och Misse Wester, gästprofessor vid Lunds universitet.

Tisdag 10 januari

Den sista konferensdagen inleds starkt av Janis Sarts, director of STRATCOM, klockan 12:30 med Information operations – nothing new but different. Högaktuellt och förutsägbart intressant, liksom uppföljningen Läget idag och nödvändiga åtgärder, med chefen för MUST, Gunnar KarlsonPatrik Oksanen, politisk redaktör MittMedia, Mikael Tofvesson, enhetschef MSB och Anders Lindberg, tf chef ledarredaktionen på Aftonbladet.

Nästa tema är FN och det faktum att Sverige nu befinner sig i säkerhetsrådet. Kl. 14:15, blir det direktsändning från FN-skrapan i NYC med FN-ambassadör Olof Skoog framför kameran. Hans framträdande följs upp av Anna Karin Eneström, utrikesråd vid UD, som ska tala om de svenska prioriteringarna innan det blir en diskussion mellan henne, Emma Nilenfors, enhetschef Sida, Aleksander Gabelic, ordförande Svenska FN-förbundet och Robert Egnell, institutionschef Försvarshögskolan. Avrundar FN-temat gör sedan Magdalena Tham Lindell, projektledare Folke Bernadotteakademin, Ann-Marie Orler, Polismästare och viceamiral Jan Thörnqvist, insatschef Försvarsmakten, under rubriken Att implementera en FN-resolution.

2017 års Rikskonferens avslutas med ett block om trygghet. GD Brå, Erik Wennerström, redovisar den årliga nationella trygghetsundersökningen kl. 16:30. Mycket intressant även detta och inte utan laddning, vilket av allt att döma kommer märkas både när Dan Eliasson, rikspolischef och Anders Thornberg, GD Säkerhetspolisen, ger sina respektive bilder av tillståndet och (inte minst) när en panel bestående av Anna Dahlberg, politisk redaktör Expressen,Sara Clevensjö Lind, säkerhetschef Stockholms stad, Hanna Cederin, förbundsordförande Ung Vänster och Magnus Ek, förbundsordförande CUF diskuterar Åtgärder för ett tryggare samhälle innan klockan slår 18:00 och det är slut både för dagen och på scenen.

Hela programmet som pdf finns här. Rikskonferensen webbsänds på Folk och Försvars hemsida (där den även finns att ta del av i efterhand) samt sänds av SVT i SVT Forum. För twittrare gäller #fofrk

Inför Rikskonferensen

På söndag drar Folk och Försvars årliga Rikskonferens igång. Första gången jag deltog var som ledamot i Försvarsutskottet, år 1995 – en annan tid. Detta är dock ett lindrigt tidsperspektiv om man jämför med det faktum att det iår är precis 70 år sedan den allra första Rikskonferensen gick av stapeln (1946 i Ånn).

Om man vill studera hur det försvars- och säkerhetspolitiska frågorna har diskuterats över tid i Sverige – ur vilka vinklar, avgränsningar, genom vilka intressenter och vilka personer som har varit banerförare för olika frågor – är programmen från konferenserna en mycket precis seismograf över den försvarspolitiska jordskorpan. Perspektivet har stadigt vidgats, vilket även årets program vittnar om. Ett gott betyg till arrangören är när man har svårt att plocka ur guldkornen därför att de är så många, men här följer i alla fall några kommentarer till det som utspelar sig under dagarna:

Söndag 10 januari

Utrikesminister Margot Wallström talar under rubriken ”Sveriges bidrag till en säkrare värld” innan Lettlands president,  Raimonds Vejonis, fokuserar på Östersjöregionen. Därefter följer en panel om ”Närområdet och Sveriges säkerhet” bestående av Kenneth G Forslund, ordf. utrikesutskottet (S), Karin Enström, vice ordf. utrikesutskottet (M), Gunilla Herolf, ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademien och Anna Wieslander, stf. direktör Utrikespolitiska institutet. Ingen av dessa personer är konfrontatoriska demagoger utan resonerande och kunniga i sak och det lär bli en intressant diskussion om man lyssnar efter nyanser (som kan vara väl så skarpa).

Eftermiddagen fortsätter med Syrien – ryska strategier och konsekvenser för Europa, med Ann Dismorr, enhetschef MENA, Utrikesdepartementet och Gudrun Persson, forskningsledare FOI. Det är en from förhoppning, jag vet, men jag hoppas att de kan ge oss någon ljusglimt att gripa tag i, vilket förövrigt även gäller nästa programpunkt; ”Operativa insatser för människor på flykt”, som Ulrika Årehed Kågström, generalsekreterare Svenska Röda Korset och Kenneth Neijnes, regionchef Nordost Kustbevakningen, tar sig an.

Strax före 1700 kommer alla som på olika sätt är inblandade i opinionsbildning lystra till Helena Lindberg, generaldirektör MSB, när hon berättar om årets upplaga av Opinioner – en oundgänglig överblick över hur allmänheten ser på relevanta frågeställningar inom samhällsskydd, beredskap samt försvars- och säkerhetspolitik. Frågeställningarna är med några undantag desamma som tidigare år, varför man får en mycket belysande överblick över förändringar över tid.

Fjolårets upplaga finner man här, där man bland annat kan läsa att det mellan mellan 2013 och 2014 skedde en signifikant förändring i bedömningen av hur den militära hotsituationen i vår närhet kommer att förändras. Drygt 60 procent av de tillfrågade ansåg att den har blivit otryggare om 10 år (en ökning med nästan 20 procentenheter jämfört med mätningen 2013 och en gigantisk förskjutning från början av 2000-talet, då motsvarande andel låg runt 15 procent). Med tanke på att både utrikes- och försvarsministern finns på plats i Sälen, blir det intressant att se vad undersökningen visar om den förda försvars- och utrikespolitiken. Förra gången ansåg knappt 60 procent att utrikespolitiken var mycket eller ganska bra, medan ungefär 30 procent ansåg motsatsen (vilket ändå var en positiv förskjutning i opinionen). När det gäller den förda försvarspolitiken uppgav drygt 30 procent att de tyckte den var mycket eller ganska bra medan 55 procent ansåg att den var mycket eller ganska dålig. Vidare ökade stödet för ett militärt försvar signifikant från 2013 till 2014 (drygt 60 procent ansåg att vi absolut bör ha ett sådant och den andelen lär av allt att döma inte ha minskat sedan dess). För egen del blir det också intressant att jämföra fjolårets undersökning med den nya i den del som handlar om värnplikt. Andelen som föredrog ett värnpliktsbaserat försvar uppgick till 55 procent 2014. Utöver denna specifika fråga kommer jag omedelbart bläddra fram till avsnitten om allmänhetens inställning i skilda säkerhetspolitiska frågor, som t.ex. inställning till Sveriges förda försvars- och utrikespolitik, inställning till Sveriges deltagande i militära insatser utomlands, inställning till vilken typ av militärt försvar Sverige bör ha och svenskarnas försvarsvilja. Jag hoppas också att MSB även iår har valt att redovisa delar av de norska och finska opinionsstudierna, som i delar utgjorde en skarp kontrast till svensk opinion i fjolårets utgåva.

Efter opinionsgenomgången handlar det om ”Globala förändringar – kollektiv respons” i de politiska ungdomsförbundens tappning. Philip Botström, förbundsordförande SSU, Sara Skyttedal, förbundsordförande KDU och Rasmus Törnblom, förbundsordförande MUF, tar sig an detta.

Dagens avslutas med en av konferensens enligt mitt tycke viktigaste programpunkter, nämligen ”Ny säkerhetsstrategi för Sverige: vad bör en sådan innehålla?”. Hans Dahlgren, statssekreterare för utrikes- och EU-frågor hos statsministern, inleder, innan gemensam diskussion med Björn Fägersten, forskare Utrikespolitiska institutet, Dennis Gyllensporre, chef Ledningsstaben Försvarsmakten och Linda Kazmierczak, beredskapsdirektör Kronobergs län. Det är intressant i sig att rubriken lyder ”bör innehålla” och inte ”innehåller”. Jag tror nämligen auditoriet förväntar sig en rejäl genomgång från Dahlgrens sida av vad som har hänt i det arbete som aviserades från statsministerns sida redan för ett år sedan, dagen efter fjolårets Rikskonferens (nämns i slutet på följande bloggpost). Panelens sammansättning borgar för relevanta medskick.

Måndag 11 januari

Måndagen är en försvarspolitisk julafton. Försvarsminister Peter Hultqvist inleder om ”Svenskt försvar” för att sedan följas av ÖB Micael Bydén under rubriken ”Ett starkare försvar – utmaningar och möjligheter”. Hela salen i Sälen lyssnar särskilt efter nya budskap eller förändrade skiftningar gällande den verksamhet man representerar på plats. Ord vägs och jämförs med tidigare tal. Men på ett mer generellt plan handlar det mycket om vilken bild dessa personer vill sätta. De specialintresserade är ofta speciellt intresserade av hur verkligheten beskrivs, eller med andra ord: Försvarsministern och ÖB – och särskilt eventuella nyansskillnader dem emellan – kommer nagelfaras. Hultqvist var varm i kläderna redan när han tillträdde som försvarsminister och Sälen är hans hemmaplan i flera avseenden, medan det är ÖB:s första framträdande och därmed ett mycket definierande tillfälle för hur han vill beskriva Försvarsmakten. En del av ”Försvarssverige” hoppas alltid att den främste företrädaren ska läxa upp politiken och säga som det är (vilket ofta betyder att säga det man själv tycker eller upplever). En annan del lyssnar oroligt efter dissonanser mellan regeringskansli och myndighet och ser svåra tider framför sig om det osar krut runt minister och överbefälhavare. Som vanligt sköts i förlängningen förtroendefrågan bäst sinsemellan och mellan företrädare och allmänhet, om man landar någonstans däremellan. ”Skönmålning” har försvarsministern tillträtt på att göra upp med och underhållningsvåld kan vara spännande en stund, men det är värt att påminna om att ÖB har en signalfunktion som omfattar mer än den nationella dimensionen.

Högaktuellt är frågan om civilt försvar och Helena Lindberg, generaldirektör MSB, ger konferensen en efterlängtad lägesbild. Den kommer att vara lika uppfordrande som tydlig, om jag känner generaldirektören rätt. Senare under eftermiddagen fokuserar konferensen på den finska modellen och ”Förmåga och förankring”. Jarmo Lindberg, kommendör för Försvarsmakten Finland, talar om detta innan det blir olika perspektiv på svensk förmåga i en osäker värld, genom Johan Wiktorin, ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademien, Charly Salonius Pasternak, forskare Utrikespolitiska institutet, Finland och Jan Joel Andersson, Senior Analyst EUISS. Ser mycket fram emot att lyssna till dessa experter innan politiken återinträder på scenen iform av Anna Kinberg Batra, partiledare (M) som ska tala om ”Utmaningar för svensk säkerhetspolitik”. I detta tal kommer möjligen bärkraften för försvarsöverenskommelsen tona fram. Vilken signal ger oppositionsledaren när det snart är halvtid i mandatperioden?

Efter Kinberg Batra är det min tur på scenen i egenskap av särskild utredare för Försvarsmaktens personalförsörjning. Under en kort kvart ska tre aktuella utredningar presenteras och vid min sida har jag de eminenta utredarkollegorna Ingemar Wahlberg, särskild utredare materiel- och logistikförsörjningen och Krister Bringéus, särskild utredare Sveriges internationella samarbeten inom försvars- och säkerhetspolitik. Ingen av oss kommer kunna berätta om några slutsatser eller resultat under pågående arbete – det vore oklokt av många skäl – men något om våra stötestenar och särskilda utmaningar kommer vi förhoppningsvis hinna säga. Vi kommer inte läsa högt ur direktiven, de kan man läsa på egen hand.

Efter utredningarna blir det försvarspolitiska vägval och olika prioriteringar: Allan Widman (L), ordförande försvarsutskottet, inleder och sedan diskuterar han och Hans Wallmark (M), ledamot försvarsutskottet, Jakop Dalunde (MP), ledamot försvarsutskottet och Mikael Jansson (SD), ledamot försvarsutskottet.

Mot slutet av eftermiddagen är det frågor om terrorism och våldsbejakande extremism på programmet. ”Att motverka terrorism: lägesbild och åtgärder” med Anders Thornberg, chef Säkerhetspolisen och Marie Benedicte Bjørnland, sjef Politiets sikkerhetstjeneste Norge. Därefter följer ”Våldsbejakande extremism: erfarenheter och vägen framåt” med Mona Sahlin, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, som inleder en diskussion mellan henne och Bettan Byvald, socialarbetare Angered, Abd al Haqq Kielan, imam vid Eskilstuna Stora Moské, Magnus Ranstorp, Försvarshögskolan och Quality Manager EU RAN samt Heléne Lööw, docent i historia Uppsala universitet. Hela detta block är naturligtvis både intressant och högst relevant – och även här får man gratulera Folk och Försvar till att lyckas engagera centrala personer. Kvällen avslutas med journalistikens förutsättningar när det gäller rapportering i kris och krig. Martin Schibbye, redaktör Blank Spot Project, Anna-Lena Laurén, SvD:s Rysslandskorrespondent och Jonathan Lundqvist, ordförande Reportrar utan gränser, delar med sig av erfarenheter på området.

Tisdag 12 januari

Hela tisdagen ägnas åt olika aspekter av sårbarhet och säkerhet i samhället. Inrikesminister Anders Ygeman (S), kommer prata om vision och åtgärder innan Ebba Busch Thor, partiledare (KD) tar sig an hur vi ska skydda oss i ett sårbart samhälle. Det är utmärkt att ledamöterna i Försvarsutskottet debatterar och samtalar om hur samhällets motståndskraft kan stärkas, och i Sälen är det Daniel Bäckström (C), ledamot försvarsutskottet, Stig Henriksson (V), ledamot försvarsutskottet, Kalle Olsson (S), suppleant försvarsutskottet och Mikael Oscarsson (KD), ledamot försvarsutskottet som gör det. De kommer med all säkerhet berätta om insikter från den öppna utfrågning om den enskildes ansvar i kris eller krig som utskottet arrangerade i december.

Därefter berättar Erik Wennerström, generaldirektör Brå om den nationella trygghetsundersökningen och Dan Eliasson, rikspolischef  talar på temat ”Hur svarar Polisen på dagens utmaningar?” innan han deltar i en diskussion om vår trygghet och säkerhet med Manne Gerell, kriminolog Malmö högskola, Lena Nitz, ordförande Polisförbundet och Lasse Wierup, reporter Dagens Nyheter.

Omvärlden flyttar in i Högfjällshotellet på ett med all säkerhet drabbande sätt genom en lägesbild över människor på flykt. Christer Zettergren, rådgivare åt GD Migrationsverket, levererar den. Därefter följer en paneldiskussion om ”När samhället prövas: ansvar och beredskap” med Helena Lindberg, generaldirektör MSB, Maria Bergstrand, enhetschef FOI, Fredrik Bynander, vetenskaplig ledare CRISMART, Försvarshögskolan, Ida Texell, förbundsdirektör Brandkåren Attunda och Annette Rihagen, ordförande FOS. Efter denna panel ger förbundsordföranden Hanna Cederin, Ung vänster, Henrik Edin, LUF, Magnus Ek, CUF och Lorentz Tovatt, språkrör Grön Ungdom, sina perspektiv.

Den allra sista programpunkten blir också en av de mest intressanta. Regeringens populäraste ministrar, Peter Hultqvist och Anders Ygeman, uppträder gemensamt – vilket är lika symboliskt som välgörande – för att redovisa regeringens avsikter och ambitioner vad gäller ett modernt totalförsvar.

För övrigt…

Vid sidan av programmet på scenen, modererat av förträffliga moderatorn Pernilla Ström, kommer som vanligt spänningen vara stor inför vad Mikael Holmström, DN, enligt god Sälen-tradition publicerar som sedan diskuteras i pauser, skidliftar och barer under konferensen.

Eftersom ”alla” i sektorn är på plats är det många som, likt mig själv, passar på att ha möten med personer som annars har svårt att få ihop kalendrar. Jag ser fram emot att för utredningens räkning diskutera Försvarsmaktens personalförsörjning med flera personer och organisationer som är centrala för fortsättningen.

Hela konferensen webbsänds på Folk och Försvars sajt och twitteraktiviteten brukar vara omfattande, på #fofrk. Häng med!

Rikskonferensens dag II

Dag två i Sälen inleddes av statsministern. Besvärande eller befriande nog (välj själv) höll jag med om det mesta, sånär som slängiga påståenden om att svensk politik förr var att skriva pressmeddelanden om något hände i världen istället för att agera, som nu. För där glömde han visst både Sveriges långa historia av deltagande i FN-insatser och det aktiva internationella arbete som har gjorts utan uniform och inom andra områden minst lika viktiga för fred och säkerhet.

En annan sak jag vänder mig emot är det skrotade målet om 2000 personer insatta i internationella insatser (som för övrigt var ett av alliansregeringens vallöften). Jag kan förstå att man vill visa på att andra insatser än markförband ger god effekt, t.ex. insatsen i den EU-ledda marina styrkan Eunavfor som med FN-mandat opererar i Adenviken utanför Somalia. Men om man överger 2000-målet menar jag att det är drivande för hur man sedan utformar systemet, till nackdel för den vikt internationella insatser får i planeringen. Till detta kommer risken för att ”produktplacering” går före operativa krav, nämligen att de insatser Sverige deltar i styrs av vilka plattformar man vill visa upp och göra ”battle proven” (t.ex. JAS Gripen i Afghanistan).

Det mest anmärkningsvärda i Reinfeldts framträdande var med vilken lätthet han viftade bort Folkpartiets Brännpunktartikel och framför allt den hotbildsanalys av Ryssland som den och andra uttalanden speglar.

Min enkla slutsats är att det inte anses mödan värt från Moderaternas sida att ta upp kampen om de gamla försvarsväljarna med Folkpartiet. Man anser förmodligen att slaget om dessa väljare redan är förlorat, att de satt löst redan efter Björklunds förra Sälenutspel och att de nu har övergivit (M) för gott. Och de är ju inte så många heller. Dessutom vill man förmodligen inte ge kritikerna av Borgs besparingslinje -med efterföljande avhopp av försvarsminister Odenberg – rätt.

Statsministern sade att det borde kunna finnas en bred enighet inom försvars- och säkerhetspolitiken. Vän av ordning måste då ställa sig frågan varför den moderatledda regeringen har lagt Försvarsberedningen i malpåse?

Sammanfattningsvis kan man kanske säga att det var mer Afghanistan är Ryssland i Reinfeldts tal. Talet finns inte att tillgå i skriftlig form, men man kan titta på det här.

Jag var rädd för att nästa talare, oppositionsledare Mona Sahlin, skulle ge sig in i matchen med Folkpartiet om territorialförsvars-försvararna. Hon höll sig dock mestadels på rätt sida, även om det stundom var en balansakt i närområdesanalysen. Hon talade mer om Ryssland än Reinfeldt vilket måste fått en och annan att skruva besvärat på sig i bänkraderna.

Sahlin presenterade fyra fundament på vilka den rödgröna utrikes- och säkerhetspolitiken vilar:

  • Militär alliansfrihet.
  • Ökat Nordiskt samarbete samt ökat fokus på Östersjön
  • Stärkt EU-samarbete och
  • ett stärkt FN.

Det dokument som Sahlin, Ohly och Eriksson presenterade vid den efterföljande pressträffen finns att läsa här. Jag skulle framför allt på plussidan vilja lyfta avsnitten om konfliktförebyggande, nedrustning, ökat deltagande i FN-ledda insatser, kvinnor i konflikter och översyn av vapenexporten.

(Och apropå gender är detta en text som alla verkligen bör läsa, i synnerhet de som fortfarande ler lite besvärat när det kommer på tal i säkerhetspolitiska sammanhang).

När det gäller försvarspolitiken är det inget heltäckande förslag, ingen genomarbetad helhetslösning (vilket upprör försvarsminister Sten Tolgfors). Jag har skrivit om detta i ett tidigare inlägg, men somligt kanske kan vara värt att upprepa:

Alliansen hade ingen bred och detaljrik överenskommelse om försvaret inför valet 2006, vilket var och en kan gå till arkiven och granska eller så nöjer man sig med att läsa vad Tolgfors själv skrev på DN-debatt i september 2009, nämligen att ”Försvarspolitiken hörde inte till de områden Allians för Sverige hade förhandlat före valet, eller reformerat under de första 100 dagarna i regeringsställning.”

Som jag tolkar det är den största gröna kompromissen, som sedan får följdkonsekvenser i delområden, skrivningen om att ”de nationella behoven ska utgöra grunden för prioritering och utveckling av förmågor”. Vårt perspektiv har, tillsammans med Folkpartiet innan deras omsvängning, varit att det militära försvaret ska formas ”utifrån och in”. Skrivningarna om materiel- och personalförsörjningen hade också sett annorlunda ut om enbart (MP) hade fått bestämma.

Min personliga uppfattning är att den utredning om personalförsörjningen som de rödgröna vill göra ett år efter valet kan bli problematisk. Juli 2011 finns det ännu inte så mycket att utreda., det lär det finnas först kring 2012, när det nya systemet börjar tillämpas i stor skala. Bättre hade kanske varit att säga att man vill riva upp det beslut som säger att vi går in i det nya systemet 1 juli 2010, eftersom inte mycket lär ha hänt de få månader som återstår till valet. Alla vet att regeringens plan för genomförandet av det nya systemet inte håller, och de som inte vet det blundar helt enkelt för fakta.

Jag är verkligen för ett frivilligt system, bäst att betona det, men det är bättre att vi har ett system som vi vet vad det kostar och som vi har författningar och kollektivavtal för, istället för att gå in i ett system innan dess att utredningen om alla legala villkor etc. är färdig – vilket den enligt nuvarande ordning är ungefär ett halvår efter ikraftträdandet. Först då vet vi vad det kan kosta. Efter det ska som bekant utredningen remissbehandlas och det ska skrivas lagrådsremisser och… ja det är kort sagt bättre att göra saker och ting i rätt ordning.

Socialdemokraterna har fått röra på sig framför allt i personalförsörjningsfrågan (frivillighet i grunden) samt när det gäller vapenexporten. Vänstern har rört sig på många områden, speciellt vad gäller EU-samarbetet och när det gäller samarbetet med Nato, utom inom ett: Insatsen i Afghanistan.

Ohly hann knappt in på Högfjällshotellet innan han sade att attacken visar att den internationella närvaron förvärrar läget och att vi ska inleda ett tillbakadragande. Det speglar ju verkligen en fundamental skilland i hur man ser på saker och ting i den här världen, om man tycker att dagens talibanattack är ett slags bevis – eller i varje fall ett argument – för att Sverige ska ta hem sitt militära bidrag till FN-mandaterade Isaf, eller om man drar slutsatsen att man verkligen måste vara kvar eftersom säkerhetsläget är som det är.

Jag tror den största utmaningen för de rödgröna är att fortsätta forma och formulera sitt samarbete inom försvars- och utrikespolitiken på ett sätt som syftar framåt, att man inom vissa områden väljer en annan väg än borgerligheten men att den leder framåt, så att bilden (och politiken) inte blir att man går tillbaka på samma väg som man tidigare slagit in på.

Nästa programpunkt handlade om politiken efter valet, där Peter Eriksson (MP), Urban Ahlin (S), Lars Ohly (V), Birgitta Ohlsson (FP) och Göran Lennmarker (M) deltog och som man kan titta på i efterhand. Och sådant är ju alltid högst subjektivt, men jag tycker Peter Eriksson (MP) och Göran Lennmarker (M) var väldigt bra. Eriksson betonade välbehövligt att världen faktiskt ser helt annorlunda ut idag, och framför allt i morgon, på temat att gårdagens lösningar inte kan hantera dagens utmaningar.

Under senare delen av eftermiddagen diskuterades Afghanistan och försvarsindustrifrågor. Dessa programpunkter får jag återkomma till vid tillfälle men tills dess rekommenderar jag särskilt Öv. Olof Grananders (C FS17) tal.

På Expressens ledarsida är Anna Dahlberg besviken. Wiseman skriver om dagen här, liksom Mark Klamberg. SvD sammanfattar liksom DN.