Kategori: Rikskonferensen

Rikskonferensens dag II

Dag två i Sälen inleddes av statsministern. Besvärande eller befriande nog (välj själv) höll jag med om det mesta, sånär som slängiga påståenden om att svensk politik förr var att skriva pressmeddelanden om något hände i världen istället för att agera, som nu. För där glömde han visst både Sveriges långa historia av deltagande i FN-insatser och det aktiva internationella arbete som har gjorts utan uniform och inom andra områden minst lika viktiga för fred och säkerhet.

En annan sak jag vänder mig emot är det skrotade målet om 2000 personer insatta i internationella insatser (som för övrigt var ett av alliansregeringens vallöften). Jag kan förstå att man vill visa på att andra insatser än markförband ger god effekt, t.ex. insatsen i den EU-ledda marina styrkan Eunavfor som med FN-mandat opererar i Adenviken utanför Somalia. Men om man överger 2000-målet menar jag att det är drivande för hur man sedan utformar systemet, till nackdel för den vikt internationella insatser får i planeringen. Till detta kommer risken för att ”produktplacering” går före operativa krav, nämligen att de insatser Sverige deltar i styrs av vilka plattformar man vill visa upp och göra ”battle proven” (t.ex. JAS Gripen i Afghanistan).

Det mest anmärkningsvärda i Reinfeldts framträdande var med vilken lätthet han viftade bort Folkpartiets Brännpunktartikel och framför allt den hotbildsanalys av Ryssland som den och andra uttalanden speglar.

Min enkla slutsats är att det inte anses mödan värt från Moderaternas sida att ta upp kampen om de gamla försvarsväljarna med Folkpartiet. Man anser förmodligen att slaget om dessa väljare redan är förlorat, att de satt löst redan efter Björklunds förra Sälenutspel och att de nu har övergivit (M) för gott. Och de är ju inte så många heller. Dessutom vill man förmodligen inte ge kritikerna av Borgs besparingslinje -med efterföljande avhopp av försvarsminister Odenberg – rätt.

Statsministern sade att det borde kunna finnas en bred enighet inom försvars- och säkerhetspolitiken. Vän av ordning måste då ställa sig frågan varför den moderatledda regeringen har lagt Försvarsberedningen i malpåse?

Sammanfattningsvis kan man kanske säga att det var mer Afghanistan är Ryssland i Reinfeldts tal. Talet finns inte att tillgå i skriftlig form, men man kan titta på det här.

Jag var rädd för att nästa talare, oppositionsledare Mona Sahlin, skulle ge sig in i matchen med Folkpartiet om territorialförsvars-försvararna. Hon höll sig dock mestadels på rätt sida, även om det stundom var en balansakt i närområdesanalysen. Hon talade mer om Ryssland än Reinfeldt vilket måste fått en och annan att skruva besvärat på sig i bänkraderna.

Sahlin presenterade fyra fundament på vilka den rödgröna utrikes- och säkerhetspolitiken vilar:

  • Militär alliansfrihet.
  • Ökat Nordiskt samarbete samt ökat fokus på Östersjön
  • Stärkt EU-samarbete och
  • ett stärkt FN.

Det dokument som Sahlin, Ohly och Eriksson presenterade vid den efterföljande pressträffen finns att läsa här. Jag skulle framför allt på plussidan vilja lyfta avsnitten om konfliktförebyggande, nedrustning, ökat deltagande i FN-ledda insatser, kvinnor i konflikter och översyn av vapenexporten.

(Och apropå gender är detta en text som alla verkligen bör läsa, i synnerhet de som fortfarande ler lite besvärat när det kommer på tal i säkerhetspolitiska sammanhang).

När det gäller försvarspolitiken är det inget heltäckande förslag, ingen genomarbetad helhetslösning (vilket upprör försvarsminister Sten Tolgfors). Jag har skrivit om detta i ett tidigare inlägg, men somligt kanske kan vara värt att upprepa:

Alliansen hade ingen bred och detaljrik överenskommelse om försvaret inför valet 2006, vilket var och en kan gå till arkiven och granska eller så nöjer man sig med att läsa vad Tolgfors själv skrev på DN-debatt i september 2009, nämligen att ”Försvarspolitiken hörde inte till de områden Allians för Sverige hade förhandlat före valet, eller reformerat under de första 100 dagarna i regeringsställning.”

Som jag tolkar det är den största gröna kompromissen, som sedan får följdkonsekvenser i delområden, skrivningen om att ”de nationella behoven ska utgöra grunden för prioritering och utveckling av förmågor”. Vårt perspektiv har, tillsammans med Folkpartiet innan deras omsvängning, varit att det militära försvaret ska formas ”utifrån och in”. Skrivningarna om materiel- och personalförsörjningen hade också sett annorlunda ut om enbart (MP) hade fått bestämma.

Min personliga uppfattning är att den utredning om personalförsörjningen som de rödgröna vill göra ett år efter valet kan bli problematisk. Juli 2011 finns det ännu inte så mycket att utreda., det lär det finnas först kring 2012, när det nya systemet börjar tillämpas i stor skala. Bättre hade kanske varit att säga att man vill riva upp det beslut som säger att vi går in i det nya systemet 1 juli 2010, eftersom inte mycket lär ha hänt de få månader som återstår till valet. Alla vet att regeringens plan för genomförandet av det nya systemet inte håller, och de som inte vet det blundar helt enkelt för fakta.

Jag är verkligen för ett frivilligt system, bäst att betona det, men det är bättre att vi har ett system som vi vet vad det kostar och som vi har författningar och kollektivavtal för, istället för att gå in i ett system innan dess att utredningen om alla legala villkor etc. är färdig – vilket den enligt nuvarande ordning är ungefär ett halvår efter ikraftträdandet. Först då vet vi vad det kan kosta. Efter det ska som bekant utredningen remissbehandlas och det ska skrivas lagrådsremisser och… ja det är kort sagt bättre att göra saker och ting i rätt ordning.

Socialdemokraterna har fått röra på sig framför allt i personalförsörjningsfrågan (frivillighet i grunden) samt när det gäller vapenexporten. Vänstern har rört sig på många områden, speciellt vad gäller EU-samarbetet och när det gäller samarbetet med Nato, utom inom ett: Insatsen i Afghanistan.

Ohly hann knappt in på Högfjällshotellet innan han sade att attacken visar att den internationella närvaron förvärrar läget och att vi ska inleda ett tillbakadragande. Det speglar ju verkligen en fundamental skilland i hur man ser på saker och ting i den här världen, om man tycker att dagens talibanattack är ett slags bevis – eller i varje fall ett argument – för att Sverige ska ta hem sitt militära bidrag till FN-mandaterade Isaf, eller om man drar slutsatsen att man verkligen måste vara kvar eftersom säkerhetsläget är som det är.

Jag tror den största utmaningen för de rödgröna är att fortsätta forma och formulera sitt samarbete inom försvars- och utrikespolitiken på ett sätt som syftar framåt, att man inom vissa områden väljer en annan väg än borgerligheten men att den leder framåt, så att bilden (och politiken) inte blir att man går tillbaka på samma väg som man tidigare slagit in på.

Nästa programpunkt handlade om politiken efter valet, där Peter Eriksson (MP), Urban Ahlin (S), Lars Ohly (V), Birgitta Ohlsson (FP) och Göran Lennmarker (M) deltog och som man kan titta på i efterhand. Och sådant är ju alltid högst subjektivt, men jag tycker Peter Eriksson (MP) och Göran Lennmarker (M) var väldigt bra. Eriksson betonade välbehövligt att världen faktiskt ser helt annorlunda ut idag, och framför allt i morgon, på temat att gårdagens lösningar inte kan hantera dagens utmaningar.

Under senare delen av eftermiddagen diskuterades Afghanistan och försvarsindustrifrågor. Dessa programpunkter får jag återkomma till vid tillfälle men tills dess rekommenderar jag särskilt Öv. Olof Grananders (C FS17) tal.

På Expressens ledarsida är Anna Dahlberg besviken. Wiseman skriver om dagen här, liksom Mark Klamberg. SvD sammanfattar liksom DN.

Rikskonferensens dag I

Sista dansen har förmodligen tonat ut på Sälens Högfjällshotell och det är dags att summera.

Försvarsminister Sten Tolgfors inledde konferensen med ett tal som var relativt befriat från skyttegravskrig gentemot oppositionen (vilket jag befarade igår). Det var kort sagt mer försvarsminister än oppositionspolitiker mot oppositionen vi såg idag. Välkommet!

Innehållsmässigt ville Tolgfors ge bilden av att regeringen har uträttat mycket och att det går som på räls. Försvarsministern sade också att

”Försvarspolitiken tillförs ett nytt närområdesperspektiv. Dimensioneringen och inriktningen av det svenska försvaret har och kommer att ha en tydlig Östersjöprofil.”

Frågan är vad detta betyder i praktiken, förutom militärt materiel på Gotland, beväpnade korvetter och en ny ubåtsgeneration (får man förmoda)? Och var tog Arktis vägen?

ÖB, Sverker Göranson var inte lika glättig. I sitt tal var han noga med att understryka de utmaningar som ligger framför Försvarsmakten och för försvarspolitiken. Han nämnde de förutsättningar som FM har listat i sina budgetunderlag, för att den ekonomi man har räknat på ska kunna hållas i balans (bl.a. grundorganisatoriska förändringar efter 2010 och en lång rad villkor för att personalförsörjningssystemet ska fungera). Till detta kommer naturligtvis de ekonomiska förutsättningarna:

”Det överskott som vi fick under 2009 ingick i planen för att skapa utrymme för delar av reformen under de kommande åren. En långsiktig ekonomisk stabilitet, samt ekonomiska ramar med realt oförändrade anslag, är nödvändiga för att genomföra det jag nu talar om.”

Efter minister och överbefälhavare kommenterade Claes Arvidsson, ledarskribent, Svenska Dagbladet Anna Dahlberg, politisk redaktör, Expressen och Lars Fresker, förbundsordförande, Officersförbundet talen. Det bestående minnet av den debatten är att Anna Dahlberg så tydligt beklagar den reträtt som Claes Arvidsson välkomnar. Det gjorde hon för övrigt även i en ledare idag där undertecknad omnämns tillsammans med Håkan Juholt (S).

Mot slutet av dagen diskuterades solidaritetsförklaringen först av Sten Tolgfors och sedan genom ett scenario som Bo Hugemark, hedersordförande, Svenska Atlantkommittén och Johan Tunberger, försvarsdebattör, målade upp. Panelen bestod av Urban Ahlin (S), vice ordförande, utrikesutskottet, Staffan Danielsson (C), ledamot, försvarsutskottet, Karin Enström (M), ledamot försvarsutskottet, ordförande försvarsberedningen och Peter Rådberg (MP), ledamot, försvarsutskottet.

Som vanligt vid dylika övningar fastnade man en hel del i diskussioner om själva scenariot och hur realistiskt det är – eller inte. Det gäller att deltagarna både är beredda att vara med och ”leka” och att de känner sig bekväma när de är ute på gungfly där ingen partibok i världen är till hjälp. De efterföljande diskussionen var mer intressant, tycker jag.

PS I: Frågan om Nato contingency plans för Estland, Lettland och Litauen kom upp i diskussionen kring solidaritetsförklaringen. Jag rekommenderar följande artikel och tycker följande stycke är särskilt intressant:

”Formal approval is still pending and the countries concerned have been urged to keep it under wraps. But sources close to the talks say the deal is done: the Baltic states will get their plans, probably approved by NATO’s military side rather than its political wing. They will be presented as an annex to existing plans regarding Poland, but with an added regional dimension. That leaves room for Sweden and Finland (not members of the alliance but increasingly close to it) to take a role in the planning too. A big bilateral American exercise already planned for the Baltic this summer is likely to widen to include other countries.”

PS II: För alla som vill eller måste följa konferensen på distans rekommenderas följande:

Twitter används hashtag #FoF. Mark Klamberg bloggar från konferensen här. Anna Ek, Svenska freds ordförande, bloggar. Folk och Försvar webbsänder alltihop här och i efterhand kan man ta del av konferensen här. Wiseman utlovar också blogginlägg (och om själva Wiseman’s Wisdoms kan man läsa här). Försvarsmaktens konferensdeltagare kommenterar konferensen här.

Årets försvarshappening

På söndag inleds årets Folk och Försvar-rikskonferens i Sälen. Jag åkte till den första Sälenkonferensen 1995, så det har blivit några stycken under årens lopp. Det är ett späckat program som möter deltagarna.

Själv uppträder jag på tisdag (20/1) under rubriken ”Från Georgien till finanskris: Trender och förändringar i vår värld”. Upplägget är en fri diskussion mellan EU-minister Cecilia Malmström, Urban Ahlin (s) och jag, där jag och Urban håller var sin 10 minuters inledning.

Rikskonferensen kommer som en följd av budgetnedskärningar inom SVT i år inte att direktsändas i 24 Direkt. Däremot kommer den att sändas under vecka 5. För tider se 24 Direkts hemsida på svt.se.

Jag skall också delta i Storforum: Försvarets framtid som leds av Erik Fichtelius och som kommer att sändas i Kunskapskanalen , SVT, måndag den 26 januari 20:00-22:00 med repris torsdag i samma vecka kl. 22:00-24:00.

Programmet har följande deltagare:

Sten Tolgfors (m) försvarsminister, Håkan Syrén Överbefälhavare, Mikhail Skupov Ministerråd Rysslands ambassad, Karin Enström (m) riksdagsledamot, ordförande Försvarsberedningen, Bo Pellnäs Överste 1:a graden, Urban Ahlin (s) riksdagsledamot, Mats Johansson (m) riksdagsledamot, Anna Ek Ordförande Svenska Freds, Ida Gabrielsson Ung Vänster, Björn von Sydow (s) riksdagsledamot.


Klimatförändringarna i försvars- och säkerhetspolitiken

För en miljöpartist med engagemang i klimatfrågan och med försvars- och säkerhetspolitik som främsta intresseområde, var det en högtidsstund idag när dessa intresseområden ”giftes ihop” på scenen i Sälen.

Genom ett utmärkt föredrag av SVT:s meteorolog Per Holmgren väcktes även själar som normalt kanske inte tänker på klimatförändringar i ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Eller kanske inte ens klimatfrågan alls.

När sedan miljöminister Anders Carlgren kom upp och skulle tala om ”klimatförändringar – problem och lösningar” blev det närmast pinsamt. Han använde nästan hela sin tid till att slå in öppna dörrar och förklara varför det var viktigt – i väldigt övergripande termer och i bjärt kontrast till Holmgren. Inte ett enda konkret förslag, initiativ eller något annat som skulle kunna ge uttryck för en vilja från regeringen att ta steg framåt på annat sätt än att formulera mål.

Det är i och för sig viktigt. Men i Sälen satt ett stort antal personer uppfyllda av en vilja att höra vad i hela friden regeringen ämnar göra. Att det är allvarligt och att något måste göras, det hade alla greppat.

Ris och ros

Idag var det försvarsminister Tolgfors tur att äntra scenen i Sälen. Han gjorde ett bra framträdande och höll ett tal som både förtjänar ris och ros. Det positiva först:

  • Betoningen på Östersjön och de miljö- och engergipolitiska utmaningarna, samt behovet av samverkan mellan Östersjöns strandstater.
  • Rysslandsbilden.
  • Synen på internationella insatser och omöjligheten att skapa fred med militära medel. Tolgfors framhöll behovet av samlade insatser och konstaterade att en ”exitstrategi måste finnas från början”.
Negativt:
Vad betyder det att ”dubblera utlandsstyrkans förmåga”? Tolgfors slirar på den målsättning om 2000 personer i internationell tjänst som de borgerliga partierna har utlovat. Nu talas det om att ”antalet soldater är ett sätt att mäta detta (ambitionsnivån) på”. Ministern tar korvetten till Libanon som ett exempel på en insats med stor effekt som samtidigt inte omfattar många personer, liksom MEDEVAC-helikoptrar.
Visst är det på ett sätt sant, antalet personer som sänds ut är inte det enda måttet på ambitionsnivån.

Men, jag anar att man håller på att bygga upp en strategi här, för att undkomma målsättningen om 2000 personer, inte minst utifrån rådande ekonomiska läge.
Om man tänker sig att leverera nyckelkompetenser -inte sällan avancerade materielsystem- som svenskt huvudnummer (vilket i sin yttersta konsekvens, om man anlägger det perspektivet över alla ”industritunga” nationer, leder fram till att det är upp till utvecklingsländer att bidra med marktrupp), leder det till en rad moraliska och etiska frågeställningar.

Denna tendens måste bevakas av alla oss som ser risken för att den uppkomna ekonomiska situationen används som en murbräcka för de som anser att försvaret skall tillbaka till de svenska mobiliseringsförråden. Samt de intressen som gärna ser att Sverige främst skickar svensktillverkade materielsystem till det internationella skyltfönstret.

Två konferenser i Sälen och en pudel

På Folk och Försvars rikskonferens i Sälen pågår två parallella konferenser: En i konferenssalen och en i korridorerna.

Vid den förstnämnda behandlas i skrivande stund säkerhetspolitik i ett EU-perspektiv (Margot Wallström och Cecilia Malmström). Vid den sistnämnda avhandlas Försvarsmaktens ekonomi, i alla fall fram tills i morgon då försvarsministern står på programmet och frågan lyfts in även på scenen i Sälen.

ÖB, Håkan Syrén, fick hålla presskonferens under eftermiddagen. Försvarsmakten insåg att han var tvungen att kommentera gårdagens SvD-uppgifter om ekonomin. Det går inte att vänta med det fram till tisdag, då han står på programmet.

ÖB och Försvarsmakten har försatt sig själva i en ganska konstig situation. Håkan Syrén har upprepade gånger under många år uttryckt att myndigheten saknar nödvändig politisk styrning i avgörande frågor. När nu svårigheterna med att få 2008 i ekonomisk balans har exploderat i ansiktet på alla de som egentligen har -eller borde ha- vetat om det under lång tid (även om inte beloppen varit kända, det får man läsa om i tidningen), gör Försvarsmakten rakt av en pudel.

På ett sätt är det bra; det finns goda skäl att kritisera Försvarsmakten för sin fortsatta oförmåga att kalkylera kostnader på ett sätt som stämmer överens med verkligheten. Detta måste naturligtvis myndigheten ta på sig.

Men samtidigt hade det varit ett utmärkt tillfälle för ÖB och myndigheten att peka på de grundläggande strukturella frågor som ytterst ligger bakom den uppkomna situationen.

Och att dessa grundläggande frågor hör till politikens ansvarsområde. Och om man inte på allvar tar dessa frågor fortsätter man baxa problemen framför sig, med återkommande panikstopp i verksamheten och årligen återkommande ekonomiska kallduschar.

Försvarsberedningen, Genomförandegruppen, Pliktutredningen, Försvarsmaterielstrategin och den svenska strategin för internationella insatser m.m. måste kokas ihop till en kraftfull enhet inför höstens proposition. För att detta i sin tur skall bli något som utgör -också i praktiken- ett styrinstrument för myndigheten, krävs självinsikt på den politiska nivån om att man har ett delansvar för Försvarsmaktens ekonomiska situation.

Försvarsmaktens pudel kan lätt användas som ett välkommet verktyg för alla de som helst pekar på någon annan, när det kommer till kontroversiella och obehagliga beslut. Det finns nog de som lutar sig tillbaka nu, säger ”vad var det vi sade” och låter sig nöjas med det.

Anm. Under eftermiddagen har ytterligare en aktuell händelse letat sig in i Sälen, då svenskar har blivit beskjutna -men tack och lov klarat sig- i Afghanistan. Detta fick ÖB naturligtvis också kommentera.

Försvarets årliga Who is Who närmar sig

Det handlar naturligtvis om Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen, som startar på söndag. Med anor från 1946 har ”alla” som arbetar centralt med försvarsfrågor (numera även i vid mening) samlats i fjällmiljö under ett antal dagar. Sedan 1993 arrangeras den på Sälens Högfjällshotell. Jag var med första gången 1995, mitt i brinnande skyttegravskrig mellan dåvarande försvarsminister Thage G. Petersson och ÖB Owe Wiktorin. I år kommer det bland annat handla om ”Vilka värden är våra och vilka värden försvarar vi?”, ”Europeiska unionen – hur ska den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken utvecklas?”, försvarsminister Tolgfors berättar om prioriteringar i försvarspolitiken och meteorolog Pär Holmgren talar under rubriken ”En allt varmare jord – vårt största hot?”.

Jag har för avsikt att bedriva lite informationsverksamhet från Sälen, i bild och text på denna blogg. För den som vill hänga med i varje ord som yttras direktsänds konferensen av SVT 24.