Kategori: Peter Eriksson

Rikskonferensens dag II

Dag två i Sälen inleddes av statsministern. Besvärande eller befriande nog (välj själv) höll jag med om det mesta, sånär som slängiga påståenden om att svensk politik förr var att skriva pressmeddelanden om något hände i världen istället för att agera, som nu. För där glömde han visst både Sveriges långa historia av deltagande i FN-insatser och det aktiva internationella arbete som har gjorts utan uniform och inom andra områden minst lika viktiga för fred och säkerhet.

En annan sak jag vänder mig emot är det skrotade målet om 2000 personer insatta i internationella insatser (som för övrigt var ett av alliansregeringens vallöften). Jag kan förstå att man vill visa på att andra insatser än markförband ger god effekt, t.ex. insatsen i den EU-ledda marina styrkan Eunavfor som med FN-mandat opererar i Adenviken utanför Somalia. Men om man överger 2000-målet menar jag att det är drivande för hur man sedan utformar systemet, till nackdel för den vikt internationella insatser får i planeringen. Till detta kommer risken för att ”produktplacering” går före operativa krav, nämligen att de insatser Sverige deltar i styrs av vilka plattformar man vill visa upp och göra ”battle proven” (t.ex. JAS Gripen i Afghanistan).

Det mest anmärkningsvärda i Reinfeldts framträdande var med vilken lätthet han viftade bort Folkpartiets Brännpunktartikel och framför allt den hotbildsanalys av Ryssland som den och andra uttalanden speglar.

Min enkla slutsats är att det inte anses mödan värt från Moderaternas sida att ta upp kampen om de gamla försvarsväljarna med Folkpartiet. Man anser förmodligen att slaget om dessa väljare redan är förlorat, att de satt löst redan efter Björklunds förra Sälenutspel och att de nu har övergivit (M) för gott. Och de är ju inte så många heller. Dessutom vill man förmodligen inte ge kritikerna av Borgs besparingslinje -med efterföljande avhopp av försvarsminister Odenberg – rätt.

Statsministern sade att det borde kunna finnas en bred enighet inom försvars- och säkerhetspolitiken. Vän av ordning måste då ställa sig frågan varför den moderatledda regeringen har lagt Försvarsberedningen i malpåse?

Sammanfattningsvis kan man kanske säga att det var mer Afghanistan är Ryssland i Reinfeldts tal. Talet finns inte att tillgå i skriftlig form, men man kan titta på det här.

Jag var rädd för att nästa talare, oppositionsledare Mona Sahlin, skulle ge sig in i matchen med Folkpartiet om territorialförsvars-försvararna. Hon höll sig dock mestadels på rätt sida, även om det stundom var en balansakt i närområdesanalysen. Hon talade mer om Ryssland än Reinfeldt vilket måste fått en och annan att skruva besvärat på sig i bänkraderna.

Sahlin presenterade fyra fundament på vilka den rödgröna utrikes- och säkerhetspolitiken vilar:

  • Militär alliansfrihet.
  • Ökat Nordiskt samarbete samt ökat fokus på Östersjön
  • Stärkt EU-samarbete och
  • ett stärkt FN.

Det dokument som Sahlin, Ohly och Eriksson presenterade vid den efterföljande pressträffen finns att läsa här. Jag skulle framför allt på plussidan vilja lyfta avsnitten om konfliktförebyggande, nedrustning, ökat deltagande i FN-ledda insatser, kvinnor i konflikter och översyn av vapenexporten.

(Och apropå gender är detta en text som alla verkligen bör läsa, i synnerhet de som fortfarande ler lite besvärat när det kommer på tal i säkerhetspolitiska sammanhang).

När det gäller försvarspolitiken är det inget heltäckande förslag, ingen genomarbetad helhetslösning (vilket upprör försvarsminister Sten Tolgfors). Jag har skrivit om detta i ett tidigare inlägg, men somligt kanske kan vara värt att upprepa:

Alliansen hade ingen bred och detaljrik överenskommelse om försvaret inför valet 2006, vilket var och en kan gå till arkiven och granska eller så nöjer man sig med att läsa vad Tolgfors själv skrev på DN-debatt i september 2009, nämligen att ”Försvarspolitiken hörde inte till de områden Allians för Sverige hade förhandlat före valet, eller reformerat under de första 100 dagarna i regeringsställning.”

Som jag tolkar det är den största gröna kompromissen, som sedan får följdkonsekvenser i delområden, skrivningen om att ”de nationella behoven ska utgöra grunden för prioritering och utveckling av förmågor”. Vårt perspektiv har, tillsammans med Folkpartiet innan deras omsvängning, varit att det militära försvaret ska formas ”utifrån och in”. Skrivningarna om materiel- och personalförsörjningen hade också sett annorlunda ut om enbart (MP) hade fått bestämma.

Min personliga uppfattning är att den utredning om personalförsörjningen som de rödgröna vill göra ett år efter valet kan bli problematisk. Juli 2011 finns det ännu inte så mycket att utreda., det lär det finnas först kring 2012, när det nya systemet börjar tillämpas i stor skala. Bättre hade kanske varit att säga att man vill riva upp det beslut som säger att vi går in i det nya systemet 1 juli 2010, eftersom inte mycket lär ha hänt de få månader som återstår till valet. Alla vet att regeringens plan för genomförandet av det nya systemet inte håller, och de som inte vet det blundar helt enkelt för fakta.

Jag är verkligen för ett frivilligt system, bäst att betona det, men det är bättre att vi har ett system som vi vet vad det kostar och som vi har författningar och kollektivavtal för, istället för att gå in i ett system innan dess att utredningen om alla legala villkor etc. är färdig – vilket den enligt nuvarande ordning är ungefär ett halvår efter ikraftträdandet. Först då vet vi vad det kan kosta. Efter det ska som bekant utredningen remissbehandlas och det ska skrivas lagrådsremisser och… ja det är kort sagt bättre att göra saker och ting i rätt ordning.

Socialdemokraterna har fått röra på sig framför allt i personalförsörjningsfrågan (frivillighet i grunden) samt när det gäller vapenexporten. Vänstern har rört sig på många områden, speciellt vad gäller EU-samarbetet och när det gäller samarbetet med Nato, utom inom ett: Insatsen i Afghanistan.

Ohly hann knappt in på Högfjällshotellet innan han sade att attacken visar att den internationella närvaron förvärrar läget och att vi ska inleda ett tillbakadragande. Det speglar ju verkligen en fundamental skilland i hur man ser på saker och ting i den här världen, om man tycker att dagens talibanattack är ett slags bevis – eller i varje fall ett argument – för att Sverige ska ta hem sitt militära bidrag till FN-mandaterade Isaf, eller om man drar slutsatsen att man verkligen måste vara kvar eftersom säkerhetsläget är som det är.

Jag tror den största utmaningen för de rödgröna är att fortsätta forma och formulera sitt samarbete inom försvars- och utrikespolitiken på ett sätt som syftar framåt, att man inom vissa områden väljer en annan väg än borgerligheten men att den leder framåt, så att bilden (och politiken) inte blir att man går tillbaka på samma väg som man tidigare slagit in på.

Nästa programpunkt handlade om politiken efter valet, där Peter Eriksson (MP), Urban Ahlin (S), Lars Ohly (V), Birgitta Ohlsson (FP) och Göran Lennmarker (M) deltog och som man kan titta på i efterhand. Och sådant är ju alltid högst subjektivt, men jag tycker Peter Eriksson (MP) och Göran Lennmarker (M) var väldigt bra. Eriksson betonade välbehövligt att världen faktiskt ser helt annorlunda ut idag, och framför allt i morgon, på temat att gårdagens lösningar inte kan hantera dagens utmaningar.

Under senare delen av eftermiddagen diskuterades Afghanistan och försvarsindustrifrågor. Dessa programpunkter får jag återkomma till vid tillfälle men tills dess rekommenderar jag särskilt Öv. Olof Grananders (C FS17) tal.

På Expressens ledarsida är Anna Dahlberg besviken. Wiseman skriver om dagen här, liksom Mark Klamberg. SvD sammanfattar liksom DN.

Afghanistan ToR?

Oppositionen är inte överens om Sverige ska skicka soldater till Afghanistan eller om de som redan är där ska vara kvar, rapporterar Ekot idag.

Vänstern vill, som bekant, att Sverige skall lämna Isaf omedelbart. Socialdemokraterna (i alla fall Urban Ahlin) vill vara kvar och utöka, om balansen mellan civilt och militärt är den rätta. Ahlin säger till Ekot:

” – Frågan är ju var balansen ska gå mellan hur mycket bistånd vi har i Afghanistan och hur mycket trupper vi ska ha i Afghanistan. Men man ska inte tro att det går att leverera bara bistånd till Afghanistan utan att man höjer säkerheten. Det är omöjligt. Det måste finnas en militär närvaro där för att garantera en säkerhet för medborgarna men också för biståmndsarbetarna och möjliggöra en återuppbyggnad av landet.”

Och miljöpartiet språkrör Peter Eriksson säger enligt Ekot att det är troligt att de gröna säger nej om regeringen föreslår utökad svensk trupp i Afghanistan. Det kanske blir så, men jag tycker tvärt om att argumenten mot ett tillbakadragande har stärkts bara de senaste dagarna. Jag återkommer till det.

För egen instämmer jag med Urban Ahlin.

Jag utgår från att regeringen i sin kommande proposition om insatsen i Afghanistan tar ett samlat grepp över den svenska insatsen (såväl den civila som den militära) i enlighet med regeringens egen strategi för internationella insatser.

Den tillträdande amerikanska presidenten har i dagarna signalerat att man avser att ta ett helhetsgrepp och förnya strategi och arbetsmetoder i Afghanistan. Det är ett starkt och nytt argument, tycker jag. Skall Sverige lämna då, när det kanske går åt rätt håll när det gäller amerikanernas inställning och metoder?

Jag utgår från att regeringen ökar resurserna till de civila insatserna. Jag utgår också ifrån att man flyttar fram positionerna när det gäller samverkan mellan de civila och militära aktörerna (vilket inte är samma sak som att de skall gå sida vid sida i den operativa verksamheten).

Jag konstaterar vidare att man idag på Försvarsmaktens hemsida meddelar att de nordiska försvarsministrarna har undertecknat ett gemensamt avtal om det fortsatta nordiska samarbetet vid det nordiska försvarsministermötet på Bornholm (äntligen!).

I detta avtal slår man fast att delar av de nordiska ländernas nationella styrkor för insatsen i Afghanistan utbildas gemensamt, inför insättande i området 2009.

Försvarsberedningen: En buffé att välja från?

Okej, nu är protokollet från gårdagens frågestund med statsministern öppet för allmän beskådan. Klicka fram till sidan 20 för replikskiftet mellan statsministern och Peter Eriksson (mp) och sidan 22 för omgången mellan statsministern och Håkan Juholt (s).

Jag lägger in mina kursiverade kommentarer direkt i texten.
Anf. 53 PETER ERIKSSON (mp):
Fru talman! Alla medborgare i Sverige har på ett ganska hårdhänt sätt lärt sig hur viktigt det är med en effektiv krishantering. Som ett resultat av det kom bland annat 2006 en enig försvarsberedning med kravet på den då socialdemokratiska regeringen att inrätta en ny krisledningsfunktion med uppgift att samordna myndigheternas insatser. Då tillsattes en utredning. Men efter valet lade ni ned den. Ni tyckte uppenbarligen att det räckte att förbättra Statsrådsbe-edningens egen krishantering. I förrgår lämnade den nya Försvarsberedningen över sin nya säkerhetspolitiska analys till regeringen. En helt enig beredning kräver återigen att det inrättas en ny organisation för att samordna myndigheterna i en krissituation. Riksdagens samtliga partier underkänner där regeringens åtgärder som bristfälliga.
Min fråga till statsministern är: Är statsministern beredd att i dag lyssna på riksdagens sju partier när de för andra gången enhälligt kräver en bättre samord-ningsförmåga vid en allvarlig kris i vårt land?
Anf. 54 Statsminister FREDRIK REINFELDT (m):
Fru talman! Jag hoppas att Peter Eriksson ursäktar om jag själv i samtal med alliansföreträdarna kanske är bättre på att uttolka vilket stöd vi har för olika åtgärder än vad Peter Eriksson är när han försöker göra sig till tolk för detta.

Om det är så, att Reinfeldt inte tycker att allianspartieras företrädare i beredningen speglar det stöd för olika förslag som finns i partierna, utan att det är allianspartiernas partiledare som uttolkar detta, så är det en märklig syn på hela utredningsväsendet.

Läs t.ex. vad hans partikamrat, tillika ordförande i Försvarsberedningen säger till Ekot:

”Man måste ha en ordning som gör att man är förberedd på att kunna samverka över funktionsgränser och där är det väl ett problem i ett samhälle som vårt. I ett välorganiserat samhälle tenderar det att bli starka gränser mellan organisationer.”
Har inte regeringen förstått detta i tillräcklig omfattning?

– Jo, jag hoppas det. Och det här är ytterligare en markering av just den vikt vi har på detta, säger Göran Lennmarker.
Vi har en utredning som föreslår att tre av de med krisberedskap nära verksamheter som finns i staten ska slås ihop, något som vi inte är färdiga med ännu. Vi inrättar under första kvartalet nästa år den krisledande funktion i Statsrådsberedningen som alliansen mycket tidigt var överens om behövs och som är ett svar på många erfarenheter av att det inte finns en samordnande funktion i Statsrådsberedningen, i Regeringskansliet. I förslaget ligger också en idé om att ha ett samrådsförfarande med olika myndigheter.

Just det! Men det är just ”samrådsförfarandet” som inte räcker, säger beredningen för andra gången.
Den viktiga utgångspunkten har varit att det som en myndighet har hand om varje vardag också är det som den ska ansvara för vid en kris. Det var grunden för att hävda att det inte ska komma in en supermyndighet som styr över andra. Den lösningen tror vi inte på. Men, som sagt, det här länkar mer till vad vi ska göra med den utredning som Mats Sjöstrand har leve-rerat.

Anf. 55 PETER ERIKSSON (mp):
Fru talman! Jag tycker att det är tråkigt att höra det svaret. Det har nu gått ganska många år sedan tsunamikatastrofen i Indiska oceanen. Men det är uppenbarligen så att även den här regeringen fortsätter att stå stilla i stället för att genomföra de förändringar som många ser som nödvändiga. Det vore klokt om statsministern nu valde att lägga prestigen åt sidan och i stället tog ett kliv framåt. Det här är inte bra för Sverige. Bäst vore det om vi fick till den här förändringen som väldigt många anser är viktig och som Försvarsberedningen enigt lägger fram som det nödvändiga förslaget innan nästa stora katastrof är över oss.

Anf. 56 Statsminister FREDRIK REIN-FELDT (m):
Fru talman! Jag förstår faktiskt inte det här med prestige. Peter Eriksson vill att jag ska lägga goda förslag åt sidan och i stället genomföra det som Peter Eriksson tror på.

Detta är obetalbart; ”det som Peter Eriksson tror på”. Jojo, det gör han – och samtliga partier i riksdagen inklusive statsministerns eget.

Men vi tycker att vi hade välgrundade skäl för att säga att mycket av det vi sett i anslutning till de katastrofer vi upplevt under de senaste decennierna i Sverige visar på en brist i krisledning i Regeringskansliet, i Statsrådsberedningen. Det handlar då inte om att leda arbetet med att hantera en konflikt, för det arbetet har vi självständiga myndigheter som är bäst på att utföra, men ofta i ett initialt skede om att samla ihop information och att samla de politiskt ansvariga för att inte minst kunna ge rätt besked till medier, till drabbade, till nationen om vad som faktiskt hänt.
Vi är nu i färd med att genomföra precis det som vi presenterade som allians. Sedan kommer vi att titta på och fullfölja det utredningsförslag som finns när det gäller de andra myndigheterna.
Men jag tror i grunden inte att det ropas så mycket som Peter Eriksson hävdar på lösningen med en alltid krisledande supermyndighet.

Inte ropas på? Det beror naturligtvis på hur man tolkar det faktum att beredningen för fram detta som ett viktigt nästa steg, vid sidan av de åtgärder som regeringen har vidtagit i statsrådsberedningen. Samt att beredningen har sagt samma sak 2006. Detta följer också Håkan Juholt upp en stund senare i debatten:
Anf. 69 HÅKAN JUHOLT (s):
Fru talman! Jag är överraskad över att statsministern så lättvindigt viftar undan en av Försvarsberedningens viktigaste slutsatser. Det är inte särskilt ofta i det politiska livet som statsministern får ta emot ett förslag från sju riksdagspartiers företrädare. Passa på och njut av den möjligheten! Bakgrunden är att vi har studerat det faktum att i Sverige i dag är det inte mindre än 26 statliga myndigheter och 21 länsstyrelser som omedelbart och utan förvarning ska kunna samordna sina insatser om det mest allvarliga inträffar. Inte sällan blir det ad hoc-lösningar. Därför har Försvarsberedningen i två rapporter, vid ett tillfälle med sex partier bakom sig och vid detta tillfälle alla sju partier bakom sig, kommit fram till slutsatsen att det måste finnas en förberedd krishanteringsfunktion på myndighetsnivå men att det är upp till regeringen att avgöra hur den ska se ut.
Anser statsministern att det är en särskild profession och kompetens att leda många andra i en allvarlig kris?
Anf. 70 Statsminister FREDRIK REINFELDT (m):
Fru talman! Ja, men den ligger nära samman med att man löser de uppgifter man har kompetens att lösa. Jag tror att Håkan Juholt överdramatiserar de skillnader som finns, möjligen beroende på att Håkan Juholt kanske hade önskat en mer tydlig annan lösning. Det må så vara; man får tycka olika i detta. Jag menar att vi tydligt har visat att vi tar de brister som har uppdagats på allvar och rättar till dem, både när det gäller krisledningsfunktionen i Statsrådsberedningen och genom det förberedande arbete vi nu är i färd med att göra vad gäller förslag om förändringar i de krisledande myndigheterna. Det är ett arbete som har letts av generaldirektören för Skattemyndigheten, Mats Sjöstrand.
……………………………………
Som sagt i tidigare inlägg: Det blir mycket intressant att följa hur alliansens företrädare i Försvarsberedningen agerar mot bakgrund av detta. Det är också intressant att fundera kring vad som händer nästa gång beredningen kommer fram till något som kanske är svårsmält, kontroversiellt eller på annat sätt inte passar in i statsministerns och försvarsministerns världsbild? Det föreligger ju stor ”risk” för det, nu när beredningen under våren skall bita tag i svåra frågor om Försvarsmaktens utveckling.

I väntans tider

Jag vill bara säga att jag aldrig har längtat så mycket efter att ett protokoll från statsministerns frågestund i riksdagen skall publiceras, som just nu. Jag vill läsa om jag verkligen hörde rätt. Jag tyckte mig nämligen höra märkliga uttalanden när statsministern -på frågor från miljöpartiets språkrör Peter Eriksson och socialdemokraternas Håkan Juholt- avfärdade riksdagens samtliga (!) partiers uppfattning att det skall inrättas en funktion som kan samordna myndigheterna vid en kris, om frivillig samordning inte är tillräcklig. Jag får med andra ord anledning att återkomma, när protokollet publiceras.

Organisera och dimensionera för internationell insatsförmåga

På dagens DN-debatt utvecklar miljöpartiets Peter Eriksson och Peter Rådberg efter vilken inriktning man bör organisera försvaret.

I DN: s debattredaktions ingress skriver man att ”För Sveriges nutida försvarsbehov kan antalet officerare minska från 11 000 till 3 000 och värnpliktsarmén ersättas med 6 000 yrkessoldater vid enbart sex arméförband.”

Det är ju dock inte riktigt vad det står i artikeln:

”Vårt bidrag till internationella militära insatser ska i huvudsak bestå av efterfrågade markstridskrafter och vi ska vid behov kontinuerligt kunna ha ungefär 2 000 män och kvinnor i internationell tjänst. För att kunna upprätthålla den nivån behövs ungefär 6 000 soldater som bör kontrakteras på längre tid. Med ett sådant system kommer Sverige att behöva cirka 3 000 officerare, jämfört med cirka 11 000 i dag.”

Soldater som kontrakteras på längre tid -kanske kan det röra sig om fem år- är ingen renodlad yrkesarmé. Med en sådan måttstock har vi i praktiken en yrkesarmé redan idag, med alla våra redan befintliga kontraktsanställda soldater. Att miljöpartiet vill ha en frivillig mönstring och därmed ingen tillämpad pliktlag, det är inget nytt, det har vi tyckt sedan 1996.

TT sammanfattar såhär.