Kategori: försvaret

Tunnelseende på Jakobsgatan?

Idag skriver Mikael Holmström i SvD om det svar Försvarsmakten inom kort ska lämna med anledning av regeringens planeringsanvisningar. Huvudspåret är att en tredjedel av Sveriges armé försvinner och antalet stridsvagnar halveras i Högkvarterets (HKV) svar. Ett stickspår är att det kommer att krävas förändringar i grundorganisationen, trots obetänksamt löfte om motsatsen från regeringens fyra partiledarepå SvD Brännpunkt den 13 september.

Låt mig ta frågan om grundorganisationen först. I regeringens planeringsanvisningar står det att Försvarsmakten, med utgångspunkt i kraven på operativ förmåga, förslaget på insatsorganisationens utformning, redovisade personal- och materielförsörjningsförslag, ska lämna förslag om en fortsatt utveckling och effektivisering i grundorganisationen. Till grund för förslagen ligger ”garnisonsprincipen” och Försvarsmakten ska därför redovisa för- och nackdelar med en förändring som innebär att insatsförbanden ska ansvara för all verksamhet vid hemmabasen (garnisonen).

Med andra ord är det inte Försvarsmaktens påfund att börja rodda i grundorganisationen. Dels är det helt nödvändigt (därav det obetänksamma av regeringens partiledare) och dels svarar man bara på regeringens frågor.

För det andra framstår det i medierna idag att man måste skära ner på framför allt armén eftersom man inte tillskjuter mer pengar. Man glömmer då några viktiga saker:

Dels har alla sju partier varit helt överens om (Försvarsberedningens rapport från juni 2008) att förmågan att stödja och genomföra insatser med markoperativ tyngdpunkt är prioriterad. Det ingår också i regeringens planeringsanvisningar. Frågan är hur denna tydliga politiska prioritering har fått genomslag i Försvarsmaktens underlag? Prioritera betyder att man samtidigt måste välja bort. Varför ska man skära i arméns insatsorganisation innan dess att man har uttömt alla möjligheter att göra besparingar som ligger i linje med den politiska inriktningen?

Här gav beredningen en rad förslag, t.ex. var alla sju partier överens om att reducera antalet stridsflygplan kraftfullt från dagens beslutade 100 (finns dock inget om detta i planeringsanvisningarna) och att rationalisera stödmyndigheterna (blir en senare fråga eftersom det just nu utreds inom regeringskansliet, vilket i praktiken innebär att dessa besparingar inte faller ut förrän om flera år).

Jag får återkomma med detaljerna när underlaget presenteras på fredag.

Jag förstår inte varför regeringen gång på gång gör det så svårt för sig själv? Har man inga vettiga strateger på Försvarsdepartementet?

Jag Björklund (FP) har uppnått sina syften. Alldeles oavsett vad som händer nu, har han satt bilden av Folkpartiet som det enda ”försvarsvänliga” borgerliga partiet. I denna situation väljer försvarsministern att ta emot Försvarsmaktens underlag istället för att säga var god dröj till ÖB och först kalla in Försvarsberedningen, ta ett varv kring det aktuella politiska läget, anser någon att planeringsanvisningarna behöver kompletteras? Anser något parti att Försvarsmakten skall få längre tid på sig, med anledning av detta och att därmed inriktningspropositionen kan behöva förskjutas något för att omhänderta den rådande turbulensen och kanske invänta viktiga pusselbitar som personalförsörjningen (Pliktutredningen) och utredningen av stödmyndigheterna?

Jag är övertygad om att man i ett allvarligt läge, för Försvarsmakten och försvarspolitiken i stort, skulle kunna uppbåda seriositet och allvar över alla partigränser och block. Jag lika övertygad om att den grundläggande inriktningen inte skulle förändras så mycket i sak, när alla väl tvingas argumentera för sina ståndpunkter samtidigt som man måste konsekvensbeskriva dem och redovisa hur man tänker sig att finansiera det hela.

Men nej, man sitter med tunnelseende på Jakobsgatan och skapar en situation där grunderna för den kommande inriktningspropositionen kan smulas sönder av alla som har intresse av det. Grundfundamenten för den inriktning som skall gälla med sikte på 2014 vacklar redan.

Ett tydligt exempel som återfinns inom regeringen är att Folkpartiet nu kräver, enligt SvD, att inga insatsförband läggs ner och öppnar för höjda anslag:

”–Vi saknar en nationell dimension av det försvar som vi nu mejslar ut. Vår försvarsförmåga ska kunna användas internationell och nationellt. Men under lång tid tycks den nationella dimensionen ha glömts bort. Vi är inte beredda att göra några ytterligare minskningar av insatsorganisationen, förklarar FP:s försvarspolitiske talesman Allan Widman.”

Aftonbladet, Expressen, Ekot, Ekot II, P1-morgon (samtal med Mikael Holmström).

Vad var det som hände?

Hemkommen från Folk och Försvars rikskonferens i Sälen ställer jag mig frågan vad det egentligen var som hände?

Det började i söndags helt enligt förväntningarna, med tal av försvarsminister Sten Tolgfors och ÖB Håkan Syrén. Inget alldeles nytt och oväntat så långt. Sedan banade Wilhelm Agrell, professor Lunds universitet, väg för vad som kom att bli närmast kutym för de nästkommande talarna: Kritik av Försvarsberedningens analys av Ryssland och Georgienkriget. I en paneldebatt lite senare förde Anders Karlsson (s) ordf. försvarsutskottet resonemang som kunde känns igen från den intervju Björn von Sydow några dagar tidigare hade framfört i SvD.

Tolgfors tog genast tillfället i akt att på sin nya blogg ställa frågan vem det är som talar för socialdemokraterna i försvarsfrågan? Och i kulisserna på konferensen talade von Sydow med journalisterna om sin syn på sakernas tillstånd, både vad gäller interna förankringsprocesser och beredningsrapportens innehåll.

På konferensen talades det under måndagen om civil-militär samverkan och krishanteringsfrågor. Men som vanligt var det en debatt inne i konferenssalen och en debatt kring kaffeautomaterna och i medierna utanför. Det började gå rykten efter ett inslag i Rapport om att Fp-ledaren, tillika ministern, Jan Björklund skulle följa upp sin medverkan i nyheterna med släppa en bomb dagen därpå.

Det kom dock inte som en överraskning, det räckte ju att studera deltagarlistan för konferensen och se vilken trupp Björklund hade med sig samt påminna sig om den försvarspolitiska arbetsgrupp som skulle redovisa sitt resultat enligt tidigare aviserad tidsplan. Frågan var bara vad han skulle säga?

Det stod klart på tisdagen när han talade under rubriken Sveriges säkerhetsläge: Bättre eller sämre?, vilket sedan följdes upp i en diskussion mellan honom och Björn von Sydow. Naturligtvis presenterade Björklund sedan den försvarspolitiska arbetsgruppens rapport. Förbrödningen mellan von Sydow och Björklund på scenen var lika underhållande som beklämmande att se. Båda två passade också på att ytterligare understryka vad de tycker är Försvarsberedningens misslyckade säkerhetspolitiska bedömning och skadliga förslag till reformer. von Sydow drog ytterligare varv om de interna förankringsprocesserna och nu började jag tycka det var riktigt dåligt ledarskap av Sahlin att inte gå ut och meddela att Håkan Juholts linje i beredningen är partiets linje och inte von Sydows.

Inte en enda journalist ställde frågan hur alla beredningens tidigare rapporter hade förankrats och om inte von Sydow hade haft några synpunkter på det.

En briljant vän sade lite senare, som kommentar till denna plötsliga entusiasm över att skrota en rapport som är en uppföljning av en försvarspolitisk inriktning som har värkt fram gemensamt under de senaste tio åren, att det kunde vara lämpligt att erinra sig Nils Ferlins dikt:

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.
Vad var det för ord – var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu – förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet

På scenen lite senare fick jag möjlighet att uttrycka hur surrealistisk känslan var. Med vetskap om att regeringens egen Georgienanalys knappast rekommenderade några militära omplaneringsbehov och med kunskap om att alla inblandade debattörer är fullt medvetna om att det inte går att dra ett likhetstecken mellan regementen eller antalet soldater och försvarsförmåga, trodde jag helt enkelt inte mina öron. Har vi verkligen inte kommit längre än såhär sedan kalla krigets slut? Jag sade att det är som om försvarsetablissemanget i Sverige har ett gemensamt muskelminne: Något händer Österut – var ska vi upprätta ett regemente?

Men man måste ju beundra Björklund för hans strategiska skicklighet. Upplägget måste ju ha varit klart sedan mycket länge: Folkpartiets ledamot i Försvarsberedningen Allan Widmans avvikande uppfattning i beredningens rapport, den redan nämnda försvarspolitiska arbetsgruppen samt det faktum att han redan var inplanerad i Folk och Försvars program.

I sakfrågan känner jag dock föga beundran för Björklund. Om han hade varit mer intresserad av Sveriges säkerhet än att vinna moderata kärnväljare, så hade han följt upp sin Georgienanalys med fler verktyg än det militära (t.ex. det civila försvaret, diplomatiska konsekvenser och strategier etc.).

Vad händer nu då? Jag tror att det blir så att allt har hänt, men inget har hänt. Det kommer inte bli några mer pengar. Det kommer inte att bli ett regemente på Gotland. Inte ett kommatecken kommer att förändras i regeringens proposition med anledning av Björklunds utspel, sånär som texterna kring den politiska inriktningen där man måste omhänderta den aktuella debatten. Men i sak, i de delar som handlar om utformning och inriktning, kommer knappast att förändras.

Antingen kör Tolgfors vidare, fast besluten att inte propositionen skjuts upp ytterligare en gång, eller så går man Björklund till mötes för att undandra något av den signaleffekt han lyckades med i sitt Sälenutspel, genom att förskjuta tidsplanen (vilket bl.a. SvD:s ledarsida nu för fram). Björklund har ju sagt till SvD:s Mikael Holmström ”att det viktigaste inte är att hasta fram en proposition i mars”:

”– Med bilkriser och allt annat under hösten har försvaret inte stått högst på agendan i diskussionerna, men kommer att göra det under våren. Diskussionen måste föras. Det finns en ökande förståelse för den inriktning jag talar för i regeringen och i samhället i övrigt. Vi är långt ifrån färdiga med det här i regeringen”.

Ett uppskjutande av Försvarsmaktens överlämnande av planeringsunderlaget (30 januari enligt plan) samt eventuellt en senarelagd proposition, kanske är en tillräcklig signal i sig. Ett spel för gallerierna dock. Tolgfors måste kunna ge konkreta besked om vad han och regeringen i så fall har förändrat, med anledning av Georgien och den senaste tidens diskussion.

Försvarsministern skriver på sin blogg:

”Men Folkpartiledarens syn att Georgienkriget idag, i januari 2009, skulle stöka till processen inför den kommande inriktningspropositionen håller inte streck. Betydande hänsyn har redan tagits till detta i processen.

Kriget utspelade sig i augusti 2008. Därför sköt regeringen upp planeringsanvisningarna i ett par månader. Först genomfördes en uppdatering och fördjupning av den säkerhetspolitiska analysen av UD och Försvarsdepartementet, på underlag av bl.a. MUST och FRA. Först därefter beslutade regeringen om planeringsanvisningar för försvarsmakten. Detta gjordes i november 2008, efter att Georgienanalysen stod klar. Så frågan är vilken avgörande ny och avgörande stökighet som skulle kommit sedan november, och som inte var känd innan november.”

Ikväll har Mona Sahlin gett besked om att inriktningen så som den ser ut i beredningens rapport gäller:

”- Jag står bakom försvarsberedningens rapporter och inriktning (…) Det är bara en partiledare som hittills har frångått försvarsberedningens inriktning och det är folkpartiets Jan Björklund, säger Mona Sahlin.”

Och i förmiddags begärde miljöpartiet en aktuell debatt om försvaret och språkröret Peter Eriksson uttalar sig om folkpartiets förslag.

Sammanfattningsvis kan man säga Björklund har uppnått sitt syfte, alldeles oavsett vad som nu händer. Han är nu förknippad med bilden av ett parti som vill stärka försvaret, hela vägen fram till valet. Vi är tillbaka tio år i den försvarspolitiska diskussionen. Jag tycker detta är en försvarspolitisk kris av stora mått.

Något av vad jag gjorde i Sälen:
Henrik Brors skriver i DN, mil.se (om värnplikten), Aktuellt från i måndags (försvarsinslaget börjar 02:08 in i sändningen). Och så vill jag gärna sprida ett klipp från Aktuellts ”Inblick” efter Erikssons och Björklunds debatt ikväll. Avslutningen är formidabel.

Gamla sanningar inte alltid det nya svaret

Om ungefär ett halvår klubbar riksdagen ett nytt ”försvarsbeslut”. Detta grundar sig bland annat på den säkerhetspolitiska analys som Försvarsberedningen, under Göran Lennmarkers (m) ledning, lämnade den 4 december 2007 (Säkerhet i samverkan Ds 2007:46).

Beredningen skrev bland annat:

”I utrikespolitiskt händeende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren kommer definiera vår syn på Ryssland. Solidariteten mellan EU-staterna är viktig i detta sammanhang”.

Det är svårt att reda ut vad som händer just nu, informationen spretar betydligt mellan de källor som finns att tillgå. Några svenska bedömare har dock saken helt klar för sig. Carl Bildt drar paralleller till Milosevic och Hitler på sin blogg och Bo Pellnäs skriver ut receptet för Sveriges del: Vi måste etablera militära förband på Gotland.

Bildt skriver på sin blogg: ”Därefter blir det tid att värdera de vidare konsekvenserna av denna dramatiska utveckling – och de kommer att vara omfattande”. Jag håller med om att så är fallet.

Jag har fått frågor om Försvarsberedningens bedömning av det säkerhetspolitiska läget (läs: analysen av Ryssland) fortfarande står sig? Mitt svar är att slutsatserna, för inriktningen av det svenska militära försvaret, säkerligen gör det. Men jag försöker hålla en öppen attityd, det brukar vara klokt i längden. I synnerhet om man vill bidra till en seriös prövning.

Men beredningens säkerhetspolitiska analys, där lackmustestet bland annat ingår, borde uppdateras efter den senaste tidens händelser. Det har ju aldrig varit så att en säkerhetspolitisk analys vare sig kan eller måsta ligga orubbad fram tills dess att nästa publikation skrivs. Världen står ju som bekant inte still i avvaktan på Försvarsberedningen, eller någon annans, bedömningar.

I en sådan analys ingår naturligtvis att ställa frågan: Innebär detta att vi har tänkt fel om det svenska militära försvarets inriktning och förmågor? Jag är som sagt övertygad om att vi inte har gjort det. Men det kan vara klokt att gå ett varv innan dess att försvarsbeslutet dras igenom riksdagen. En annan fråga som bör ställas är vad den pågående konflikten innebär för vår syn på EU:s solidaritetsklausul, rysslandspolitik samt utvecklingen/utvidgningen av NATO.

Frågan är bara hur man lyckas förklara och förmedla att en säkerhetspolitisk uppdatering inte i nuläget behöver betyda att man avser ändra inriktning eller pengatilldelning till det svenska militära försvaret? Det framstår ju fortfarande i debatten, i alla fall de debattörer som syns och hörs, som om alla situationer likt den utveckling vi nu följer öster om Sverige, möts bäst med militär upprustning à la gamla skolan.

Innan man förespråkar detta bör man bland annat fundera över hur det skulle 1. påverka den faktiska utvecklingen i konflikten 2. göra för nytta utifrån Sveriges perspektiv 3. vad det skulle ge för signaler och innebära för regionen och 4. kunna innebära att alternativa och kanske mer effektiva handlingssätt övergavs på det konventionellas altare?

Men kanske är det inte så konstigt att ropen nu skallar. I viss avsaknad av nytänkande på området, andra sätt att kanalisera och visa det egna engagemanget och handlingskraften, blir ju krav på omriktning och mer pengar till det militära försvaret i varje fall ett sätt att markera. Om än inte alltid det bästa.

Man kan ju ibland göra fel, av rätt orsak.

Allt! Genast!

”Ett hållbart försvar för framtida säkerhet”. Så heter Försvarsmaktens slutrapport från perspektivplaneringen, som lämnades över till regeringen idag. Den hade nästan lika gärna kunnat hela ”Allt! Genast!”

Den generella slutsatsen är att Försvarsmakten anser att Sverige skall vässa tillgänglighet och förmåga, både vad gäller territoriellt försvar och internationella insatser. Man talar inte längre i termer av A (fokus nationellt), B (fokus nationellt men med ökad internationell förmåga jämfört med idag) eller C-alternativ (utrerat internatonellt), som man gjorde i den förra perspektivplanen. Kanske för att den politiska signalen har varit ganska tydlig: Gå mot C, och att det som nu föreslås ligger närmare B – vilket var det alternativ som låg Försvarsmakten närmast om hjärtat redan i perspektivplanen del II.

Vid en genomläsning av rapporten är det lätt att tro att det tornar upp sig en mycket osäker, orolig och oförutsägbar framtid och att allt detta är till ondo på ett sätt som aldrig Kalla kriget var. Perspektivplanen har ett 20-årigt perspektiv och varenda förmåga skall vara kvar. Ingen ruptur i den svenska militära planeringen där inte, och det var det väl i och för sig inte någon som väntade sig heller.

I denna osäkra, oförutsägbara framtid är det enda som är helt säkert i perspektivplaneringen att Försvarsmaktens förmågebredd måste bestå.
Det första som slås fast i perspektivplanen under rubriken ”Militärstrategiska utgångspunkter” är följande:
”Huvuddelen av alla förband behöver vara användbara för insatser globalt, i Europa och dess närområden samt på och i anslutning till vårt territorium. Förbanden måste därför dimensioneras för att klara både den operativa miljö som kan förväntas vid insatser i mer avlägsna delar av världen och den miljö som insatser i vårt närområde innebär.”

Perspektivstudien är alltså Försvarsmaktens förslag till utveckling av Försvarsmakten i ett 20-årigt perspektiv. Trots det tar man sats i att det vid internationella operationer de senaste åren har erfordrats förmåga i alla operativa dimensioner, särskilt inledningsvis och i bekämpande roller. Därefter följer argumentation för sjö- och flygstridskrafter.

Det fördjupade samarbetet med framför allt Norge, men också de andra Nordiska länderna och EU-samarbetet (oavsett vad man tycker om det), skapar alltså egentligen inga nya förutsättningar för pooling, specialisering och därmed ”arbetsfördelning” vad gäller förmågor och internationella insatser? Inte ens i ett 20-års perspektiv! Jag blir lite uppgiven, känner jag. Innebär bara samarbetet med Norge, för att ta det som har kommit längst som exempel, att det i praktiken läggs på ett ”samarbetslager” ovanpå det befintliga?
Försvarsmakten skriver: ”Strategiskt samarbete med andra nationer (främst Norge och Finland) ger nya möjligheter att över tiden undvika risken för att underskrida den kritiska volymen ifråga om utbildning, underhåll och utveckling”. När man bläddrar fram en bit i rapporten blir det riktigt jobbigt:

”Dock måste även konstateras att hittillsvarande erfarenheter av flernationellt samarbete visar att dessa effekter (anm. här syftar man på besparingar) långt ifrån alltid nås. I praktiken uppstår ofta nya kostnader varför besparingen per land blir lägre. På liknande sätt riskerar projekt att ta längre tid”.

Vidare säger man att det för ”den nationella arenan behövs militär kapacitet för uppgifter Sverige som suverän stat bör ha ambitioner att kunna lösa utan internationell hjälp. Försvarsmakten behöver därför ha förmåga att enskilt, utan stöd från andra stater eller organisationer, kunna möta påtryckningar och maktinitiativ såsom kränkningar och andra oönskade händelseutvecklingar på och i anslutning till svenskt territorium”.

Frågan är vad man lägger i ”andra oönskade händelseutvecklingar”? Att Sverige ensamt bör kunna hantera kränkningar är en sak. Men att tala om att Sverige de närmaste 20-åren enskilt skall klara av det mesta, i en tid när vi talar om att det knappast går att föreställa sig en situation när Sverige skulle förhålla sig passivt om t.ex. Norge utsätts för en katastrof eller ett angrepp (och att vi utgår från att det är ömsesidigt)?

Det kokar ner till följande stycke:
”Efterfrågan på förband för internationella insatser kan mot denna bakgrund inte vara enskilt dimensionerande för försvarsmaktens utformning så länge Sverige är militärt alliansfritt”.

Och detta leder i sin tur fram till följande slutsats:

”Huvuddelen av insatsförbanden skall vara användbara för internationella säkerhetsskapande insatser. Samtliga insatsförband skall även vara användbara på eller i närheten av det egna territoriet”.

Vi skall kunna allt, med allt, med andra ord. Detta dessutom med en tillgänglighet som vi inte har sett makten till tidigare, mer eller mindre över hela linjen. Till en kostnad som prolongeras efter den senaste budgetpropositionen.

Slutligen till personalförsörjningen. Försvarsmakten beskriver sitt förslag på följande sätt:

”Dagens pliktbaserade system, som i grunden togs fram för nationellt försvar syftande till att med begränsad ekonomi kunna mobilisera stora volymer förband, är inte förenligt med framtida krav på en flexibel insatsorganisation. I arbetet med Försvarsmaktens utvecklingsplan (FMUP)genomförs en utveckling av personalförsörjningen som är ett så kallat blandsystem (plikt i kombination med anställda) och där systemet alltmer baseras på frivillighet. Arbetet inom perspektivstudien går ett steg längre mot ett system som helt bygger på frivillighet”.

I praktiken innebär systemet att soldater/sjömän i stående förband genomför två – fyra insatser om fyra – sex månader, med 12-18 månaders uppehåll. Under de mellanliggande perioderna genomför de bland annat övningar och beredskapsperioder. Med detta system har Försvarsmaktens organisation ett behov av cirka 10 000 officerare, 6 800 anställda soldater/sjömän och 6 000 civila årsarbetskrafter.

För att upprätthålla denna volym över tiden med hänsyn till ledigheter, tjänstgöring utanför Försvarsmakten är det totala behovet av officerare cirka 11 000 st. Detta ligger till grund för det årliga rekryteringsbehovet. Hemvärnet omfattar 16 500 soldater.

Nya ingångsvärden, således. Försvarsministerns kommentar till perspektivplanen i denna del var idag:

”Försvarsminister Sten Tolgfors anser att rapporten ligger i linje med regeringens politik och han tycker förslaget om vilande pliktlag är bra.- Men vi ska inte ha en yrkesarmé, där det blir en livstidsuppgift att vara soldat, säger Tolgfors”.

Pellnäs centrala frågeställningar

Bo Pellnäs skriver på dagens Brännpunkt och undrar om finansminister Borg förstår säkerhetspolitik?

Jag vill kommentera två delar i Pellnäs artikel.

1. Tesen om den omöjliga återtagningen.
2. Bra land reder sig självt.

1. Pellnäs kunskaper i historia och hans beskrivning av hur lite mänskligheten har förändrats i sitt sätt att tänka de senaste fyra tusen åren har naturligtvis sin relevans. Jag tror vi hittar mycket av kärnan för den oro och frustration som många debattörer har gett uttryck för den senaste tiden, i det som Pellnäs tar upp kring förmågan att fatta politiska beslut om upprustning, eller återtagning om man så vill.

Han skriver: ”Man vidtog inga åtgärder när den politiska situationen i Tyskland förändrades. Inte heller när Hitler kom till makten 1933. Först två år senare, medan Tyskland rustade för fullt, reagerade Sverige. Men 1935 tillförde man inte försvaret resurser, man bara hejdade förfallet. Det var först 1938 som vi beslutade om en upprustning. Den var genomförd först 1948, tre år efter krigsslutet.”(…)”Alla dessa mekanismer inom politiken verkar idag med full kraft. Risken är att nutida svenska politiker, invävda i alla inrikespolitiska maktproblem, inte heller reagerar i tid på förändringar i vår omvärld. Om inte väljarna ser ett växande yttre hot kommer priset för en satsning på försvaret att uppfattas som alltför högt.”

Under det här resonemanget hör jag frågan; vad skulle få svenska politiker att ”trycka på knappen”? Vem eller vad upphäver sin stämma och kräver ökade resurser och ökad förmåga att möta en invasion (eller vad man nu ser framför sig)?

Det är en relevant fråga och en viktig diskussion. Om man hävdar att det militära försvaret skall kunna vara flexibelt, dvs. både kunna rusta ner och upp beroende på behov och omvärldsutveckling, måste man ge sig in i den debatten. Jag tror det är centralt, för att vinna förtroende hos de som likt Pellnäs oroar sig för att historiens misstag riskerar att upprepas, att kunna beskriva hur kedjan omvärldsanalys-beslut går till (eller hur den bör gå till). Det blir ju av nödvändighet alltid en subjektiv övning, men kanske man skall diskutera ett antal kriterier för när vissa mekanismer i planeringen bör gå igång? Och detta bör naturligtvis handla om både tillskott och nedskärningar. Annars förloras trovärdigheten i att det faktiskt är omvärldsförändringar och svensk ambitionsnivå som styr, och inte komplexets egna behov.

Sedan tycker jag Pellnäs går lite fel. Han skriver: ”Det säkerhetsproblem i vårt närområde som Putins Ryssland håller på att skapa förnekas därför av nästan alla politiker. Man försäkrar oss visserligen att man ”följer utvecklingen”. Men det är mest en ursäkt för att slippa agera. Man försöker på olika sätt behålla bilden av att vårt närområde är problemfritt.”

Jag tycker faktiskt inte att detta är sant. Pellnäs drar omedelbart kopplingen ”negativ utveckling i Ryssland – militärt hot”. Jag har inte hört någon försvarspolitiker sopa undan den ryska utvecklingen, men flertalet ser hoten på andra plan än det militära och vill därmed använda andra mekanismer än det militära reglaget för att möta denna utveckling. Man kan ju faktiskt se samma sak, men dra olika slutsatser om vad som behöver göras.

2. Pellnäs skriver att: ”Tjecker, polacker och finländare har alla lärt en ohygglig historisk sanning. I nödens stund står man ofta ensam och måste lita till egen kraft.”

Detta är en annan central del i den debatt som har rasat under sommaren. Min stilla fråga är hur vi skall dra gränsen för vad vi skall klara, om vi skall rusta till en nivå där vi klarar oss själva? Vi har ju (tack och lov!) aldrig dimensionerat försvaret för att kunna möta den faktiska förmågan i vår nära omvärld, oavsett vilja och säkerhetspolitisk situation i övrigt. Rysslands kärnvapenprogram – föranleder detta att Sverige bör skaffa sig ett taktisk kärnvapenprogram? Ett eget missilförsvar?

Det är och förblir således alltid en fråga om var man drar gränsen för vilken förmåga som skall innehas, och aldrig en fråga om man skall klara sig helt själv eller ej.

Organisera och dimensionera för internationell insatsförmåga

På dagens DN-debatt utvecklar miljöpartiets Peter Eriksson och Peter Rådberg efter vilken inriktning man bör organisera försvaret.

I DN: s debattredaktions ingress skriver man att ”För Sveriges nutida försvarsbehov kan antalet officerare minska från 11 000 till 3 000 och värnpliktsarmén ersättas med 6 000 yrkessoldater vid enbart sex arméförband.”

Det är ju dock inte riktigt vad det står i artikeln:

”Vårt bidrag till internationella militära insatser ska i huvudsak bestå av efterfrågade markstridskrafter och vi ska vid behov kontinuerligt kunna ha ungefär 2 000 män och kvinnor i internationell tjänst. För att kunna upprätthålla den nivån behövs ungefär 6 000 soldater som bör kontrakteras på längre tid. Med ett sådant system kommer Sverige att behöva cirka 3 000 officerare, jämfört med cirka 11 000 i dag.”

Soldater som kontrakteras på längre tid -kanske kan det röra sig om fem år- är ingen renodlad yrkesarmé. Med en sådan måttstock har vi i praktiken en yrkesarmé redan idag, med alla våra redan befintliga kontraktsanställda soldater. Att miljöpartiet vill ha en frivillig mönstring och därmed ingen tillämpad pliktlag, det är inget nytt, det har vi tyckt sedan 1996.

TT sammanfattar såhär.