Kategori: miljöpartiet

En ny fas i livet

Det här är inget enkelt inlägg att skriva. Jag sitter med en blandad känsla av vemod och spänning inför en ny fas i livet.

Idag begär jag att få bli entledigad från Försvarsberedningen och mitt försvarspolitiska engagemang ska uppgå i något annat. Oklart vad ännu så länge.


Jag har ägnat mig åt försvarspolitik på riksnivå sedan 1994, då jag blev invald i riksdagen och valde Försvarsutskottet som mitt ansvarsområde. Det är ett val som jag aldrig har ångrat. Tvärt om. Men det väckte lite uppseende och jag fick ofta frågan varför i jösse namn… Det ansågs inte vara ett naturligt val för en 22-årig miljöpartist (som dessutom var kvinna).

Med viss skräck gick jag till det första utskottssammanträdet, där jag visste att en äldre moderat herre vid man Arne Andersson höll i klubban. Mina fördomar kom på skam, kanske även hans om han nu hade några. Vi fann varandra och jag kom att respektera Arne djupt. Ett oerhört professionellt utskottskansli och en rad kompetenta och generösa ledamöter gjorde att jag snabbt förstod att jag hade dragit riksdagens vinstlott. Jag stortrivdes och gav mig sjutton på att motverka alla eventuella fördomar genom att se till att vara bäst påläst i alla lägen. Jag ägnade mycket tid åt att läsa in mig, åka runt och besöka verksamheten i alla Sveriges hörn (minns att detta var i mitten på 90-talet!) och diskutera med officerare och frivilliga, soldater och försvars- och säkerhetspolitiska tänkare av alla de slag.

1995 drog Thage G. Peterson igång Försvarsberedningen. Jag valdes att representera miljöpartiet och det har jag gjort sedan dess. Det är 14 år i år. Försvarsberedningen är ett unikum i svensk politik, ja i svensk statsförvaltning. Jag gör inte beredningen rättvisa med mindre än en mer djuplodad betraktelse som jag får avlägga i sinom tid.

Låt mig bara säga att det har varit en ynnest att få vara ledamot i beredningen. Att få delta i en så remarkabel omställningsprocess (både i verksamhet, inriktning och idé) som har skett från 1995, när murens fall och kalla krigets slut började sätta avtryck i försvarspolitiken, till en internationell inriktning som i sin tur genom en pendelrörelse har lett tillbaka till ett ökat territoriellt fokus – det är inget annat än ett äventyr att ha varit med om.

Beredningen skulle inte heller ha fungerat som den har gjort utan sina ledamöter och sina sekretariat eller experter och sakkunniga. Jag vågar inte börja skriva om alla som verkligen förtjänar att omnämnas här. Då kan jag inte sluta. Jag får återkomma till även detta i särskild ordning. För att inte tala om alla minnesvärda förhandlingar, resor, hotellsprängningar och på olika sätt avgörande händelser i beredningens historia. Nej jag måste hejda mig, det rullar upp en film framför mina ögon.

Och vad viktigare är, Försvarsberedningen har spelat en avgörande roll i svensk försvarspolitik. Min starka förhoppning är att den får fortsätta spela den rollen. För om inte beredningen får uppdrag och mandat att tänka nytt, stort och förhoppningsvis rätt, vem ska då göra det i en kontext där riksdagens majoritet kan formas, där de politiska partierna ges möjlighet att påverka och påverkas och där ansvarstagandet både kan och bör vara större och längre än en mandatperiod?

När jag lämnade riksdagen 1998 för studier och yrkesarbete som PR-konsult med inriktning miljökommunikation gick det ganska bra att förena uppdraget med min övriga tillvaro. Jag fick barn (som var med på sammanträdena tills dess att de var alldeles för rörliga och högljudda och inte längre beroende av mig för mat!). Först Andreas 2001 och sedan Anton 2003. Det var bara längre resor jag inte följde med på under denna tid. Jag vill i det sammanhanget sända en tacksamhetens tanke till alla de i beredningen som gjorde det möjligt att förena arbetet med små barn. Huvudsekreterare Michael Mohr gjorde t.ex. en minnesvärd insats när han tog en missnöjd Andreas på axeln och travade runt med honom när beredningen höll presskonferens.

2005 blev jag politiskt sakkunnig vid försvarsdepartementet. Det var en fantastiskt lärorik och rolig tid. Efter valet 2006 var det regeringsskifte och jag, som hade flyttat från Stockholm med familjen och startat egen verksamhet, kunde inte riktigt släppa försvarspolitiken. Beredningen hade jag ju kvar, men även övrig tid tenderade att läggas på försvars- och säkerhetspolitik. Jag startade denna blogg. Jag lade näsan i blöt överallt. Tackar sällan nej till att hålla föredrag eller delta i debatter.

Sedan hösten 2007 har det blivit mer och mer ohållbart. Hur kul är det att tänka på pensionspoäng, jaga uppdrag och tänka förnuftigt kring sin egen situation när det är så väldigt roligt och intressant med försvars- och säkerhetspolitik! Många har trott att jag har arbetat politiskt på heltid och jag har då fått upplysa om att jag är försvarspolitiker på ideell basis (sånär som på arvodet för beredningsuppdraget om 1200 kr/mån brutto). Då och då har frågan om huruvida partiet ska kunna ge mig lite ersättning för verksamheten dykt upp, men det har hela tiden runnit ut i sanden. Det är mitt eget fel.

Till slut kom jag nu till en punkt när det blev nödvändigt att ta konsekvenserna av situationen. Jag måste helt enkelt ägna mig åt något som jag kan brinna för och som jag kan leva på, på samma gång. Det återstår som sagt att se vad detta kan vara.

De flesta skiften i livet är både jobbiga och intressanta på en och samma gång. Man vet aldrig vad som väntar bakom nästa hörn. Och det är ju bland annat det som är så fantastiskt med vår stund på jorden!

Entusiastisk inför samarbetet

Nu är de rödgröna samarbetsgrupperna utsedda och presenterade. Det blir fem arbetsgrupper:

Gruppen för jobb och ekonomi
Gruppen för klimat och miljö
Gruppen för välfärd och rättvisa
Gruppen för storstadens utmaningar
Gruppen för en rättvis och hållbar värld.

I den sistnämnda gruppen ingår Urban Ahlin, vice ordförande utrikesutskottet och Lena Hjelm-Wallén, bla fd utrikesminister från socialdemokraterna, jag och Per Gahrton fd riksdagsledamot och EU-parlamentariker representerar miljöpartiet och vänsterpartisterna Hans Linde, utrikespolitisk talesperson och Ulla Hoffmann, fd partiledare och riksdagsledamot.

Jag ser verkligen fram emot samarbetet i arbetsgruppen. Visst finns det gott om svåra frågor, men det finns också mycket som förenar partierna. Framför allt känns det oerhört stimulerande att ägna sig åt att konkret forma en politik som blir till regeringsbeslut efter valet 2010 – om väljarna ger oss förtroendet.

Uppdatering: TT
Riksdagsledamot Göran Pettersson (m) bloggar om samarbetsgruppen och ”imponeras” av persongalleriet…

Gaza brinner

På regeringens hemsida hittar man statsministerns senaste uttalande (från den 4 januari):

”Först och främst krävs omedelbar vapenvila. Därutöver måste parterna få på plats en förbättrad överenskommelse i två delar: dels måste Gazas gränser öppnas för humanitära, ekonomiska och andra ändamål, dels måste raketattackerna mot Israel omedelbart upphöra”.

Idag meddelade biståndsminister Gunilla Carlsson att Sverige nu utökar det humanitära stödet för invånarna i Gaza och i morgon håller utrikesminister Carl Bildt en pressträff om Gaza-konflikten och den medlingsresa som avslutades under onsdagen.

Miljöpartiet kräver i ett uttalande FN-trupp som skydd för civilbefolkningen i Gaza.

Vänstern uppmanar alla att delta i de omfattande protesterna mot Israels offensiv mot Gaza och att bojkotta israeliska produkter tills den dag de israeliska trupperna dragit sig tillbaka och blockade mot Gaza hävts.

Socialdemokraterna anser att Sverige bör ställa sig positiv till att bidra till en internationell övervakningsmission om ett eldupphöravtal blir verklighet.

Här kan man få dagliga uppdateringar om den humanitära situationen i Gaza. MR-organisationerna B’Tselem och Al-Mezan är också viktiga källor för information, vid sidan av nyhetsförmedlingen i medierna.

Uppdatering: Ekot tar idag upp oppositionens syn på hur långt Sverige ska gå i sin kritik mot Israel. Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, tror att ”oenigheten i synen på Israel är en av de svåraste frågorna som de tre oppositionspartierna har att lösa, om de ska kunna sitta i samma regering efter nästa val”. Bjereld tror att det blir vänsterpartiet och miljöpartiet som kommer att få lov att backa från kraven på isolering och bojkott av Israel, för att istället anpassa sig till socialdemokraterna.

Vi får väl se hur det blir med den saken. En komplicerande faktor, när det gäller att få det stora partiet (s) att inta nya positioner (eller ibland att inta positioner som redan uttrycks i partiprogram eller konkressbeslut) är att man under alla år av regeringsinnehav har fattat beslut som man sedan känner att man måste fortsätta försvara, indirekt eller direkt. T.ex. militära samarbeten med Israel.

Gullande med militariseringen?

Från Birger Schlaugs blogg idag:

”För det tredje fattar jag inte hur miljöpartister kan acceptera sitt partis gullande med militariseringen inom EU – vilket fortsatte när Försvarsberedningen presenterade sitt förslag. Till skillnad från vänstern tar ju inte mp avstånd från Nordic Battlegroup. För mig är partiets kovändning när det gäller EU:s stridsgrupper ett lika stort svek som det som Torbjörn Fälldin levererade när han godkände laddande av ny kärnreaktor, trots absolut löfte om motsatsen – enda skillnaden är att det skett smygande, utan större debatt i partiet (trots att Per Gahrton blev så förbannad att han lämnade sitt uppdrag som ansvarig i partistyrelsen).”

I den avvikande uppfattning som Vänsterpariet har lämnat till beredningens rapport skriver Gunilla Wahlén bl.a.:

”Idag har Sverige 900 personer ute i internationella insatser. Försvarsberedningen vill mer än fördubbla den styrkan till 2000 personer samt tillföra ytterligare förmåga till insatser och insatsberedskap. Försvarsberedningen vill dessutom ha möjlighet till ett fortsatt svenskt deltagande i EU:s stridsgruppskoncept. Sveriges åtagande i Nordic Battlegroup består idag av 2300 personer och har hittills kostat, utan att varit ute i någon insats, närmare 1,5 miljarder kronor. Sverige ska inte delta i EU:s stridsgruppkoncept med Battlegroups som på kort varsel kan sättas in i en konflikt utan ett FN-mandat bakom sig.”

Den där sista slängen om FN-mandat är naturligtvis helt vilseledande, det framstår som att deltagande i BG-konceptet innebär att man måste åka runt världen och agera utan FN-mandat. Vad är det då vänstern vänder sig emot i rapporten? Jo deras avvikande uppfattning syftar på följande skrivning:
”Insatsorganisationen kommer att bestå av ett stort antal tillgängliga förband. Med dessa ska Sverige ha förmåga att:
• över tid kunna hålla upp till 2000 personer ur markstridskrafterna insatta internationellt och nationellt
• över tid kunna göra snabba evakuerings- eller förstärkningsinsatser med upp till 300 personer.
• periodvis kunna upprätthålla en planerad snabbinsatsberedskap motsvarande ramnationsansvaret i EU:s stridsgruppkoncept.
• hålla relevanta delar av flyg- och marinstridskrafterna tillgängliga för insatser och snabbinsatsberedskap.”

Således: Kunna upprätthålla en planerad snabbinsatsberedskap motsvarande ramnationsansvaret i EU:s stridsgruppskoncept. Beredningen tar inte ställning till BG11 (alltså huruvida Sverige skall bidra till och/eller leda en BG år 2011 eller ej. Det har riksdagen beslutat att just riksdagen skall besluta).

Slutsats: Birger ansluter sig indirekt, genom sitt gullande med vänstern, till en uppfattning om att Sverige skall fokusera på det nationella försvaret (mer hemvärn/skyddsstyrkor, mer utbildning av värnpliktiga, inget internationellt samarbete etc. samtidigt som man (enligt vänsterns avvikande uppfattning till beredningens rapport) ställer sig bakom målen för vår säkerhet och målet för det militära försvaret:

”Jag instämmer helt i de, av en enig beredning framtagna, principer om personalförsörjning och principer för materiel- och logistikförsörjning, Att huvuddelen av Försvarsmaktens personal växlar mellan en civil och en militär tjänst tycker vi är en bra lösning. Jag instämmer även i de föreslagna reduceringar och neddragningar på bl.a. materialsidan inom den svenska Försvarsmakten.”

Vänstern är således bl.a. med på att öka den internationella insatsförmågan, men de vill inte använda sig av denna ökade förmåga utan bara organisera och betala för den. Om Birger vill vara konsekvent, då måste han avvisa Vänsterns försvarspolitik (och inte bara omfamna en av deras slutsatser).

Pressmeddelande från (mp)

Plågsam hantering av försvarspolitiken

Annika Nordgren Christensen, Miljöpartiets ledamot i försvarsberedningen och Peter Rådberg, ledamot i försvarsutskottet, tycker att med ÖB:s förslag fortsätter den försvarspolitiska dikeskörningen.

– Det underlag som Försvarsmakten har överlämnat till regeringen i dag vilar på en totalt osäker grund. Försvarsmaktens förslag är utarbetade utifrån att man inte vet vad försvaret ska ha för uppgifter och inriktning, hur de ekonomiska ramarna ser ut ens för de närmaste åren och man får ingen draghjälp av regeringen när det gäller att spara på sådant som myndigheten inte själv rår på, till exempel stödmyndigheter som FMV, FOI och Fortifikationsverket, säger Annika Nordgren Christensen.

– Bäst i Försvarsmaktens underlag är att man äntligen minskar antalet JAS-plan för att skapa utrymme för efterfrågade markförband. Sämst är att man återigen verkar vilja experimentera med en omfattande flyttkarusell. Det har genom försvarsbeslut efter försvarsbeslut alltid visat sig att det blir dyrare än förväntat, säger Peter Rådberg.

– Det är plågsamt att se hur regeringen hanterar försvarspolitiken. Miljöpartiet tycker att det är helt rätt att genomföra besparingar på försvaret, men med den beslutsprocess regeringen har lagt upp, riskerar vi att få en mycket mindre men nästan lika dyr försvarsmakt, som kanske inte ens är användbar för det vi vill göra, säger Annika Nordgren Christensen.

Tolgfors får JAS-frågor

Nu börjar interpellationerna och frågorna ramla in till Försvarsministern om en eventuell ytterligare uppgradering av JAS. Peter Rådberg (mp) är först ut med en interpellation. Det skall bli mycket intressant att höra Sten Tolgfors svar på frågorna.

Sista svarsdatum är satt till den 12 februari, bara att ge sig till tåls.

Försvarsmiljö på agendan

Idag debatterade försvarsminister Sten Tolgfors försvarsmiljöfrågor i riksdagen med anledning av en interpellation av Bodil Ceballos (mp) om bristande avfallshantering i FN-reg.

Försvarsministern var säkert tacksam över möjligheten att diskutera annat än försvarsekonomi för en stund, och gav på det stora hela ett positivt bidrag till diskussionen.

Han framhöll bland annat att regeringen håller på att ta fram en svensk strategi för miljö och säkerhet i försvars- och utrikespolitiken, i samarbete med FOI. I det sammanhanget nämnde han FOI:s rapport Miljösäkerhet – En översikt. Den redovisar miljörelaterade säkerhetsfrågor i internationell politik och också i svensk politik. Det var också något som Försvarsberedningen pekade på i sin senaste rapport.

En nyhet presenterade han också:

”Under våren 2008, kan jag också nämna för interpellanten, kommer Försvarsmakten att ha ett försvarssektorsgemensamt seminarium som kommer att heta Försvarssektorns klimatdag”.

Karla lämnar riksdagen

Karla López, miljöpartistisk riksdagsledamot och ersättare i försvarsutskottet, skriver i ett pressmeddelande (se GP och SvD) att hon lämnar riksdagen på grund av att ”miljöpartiet inte tillåter mig att driva en pacifistisk politik i riksdagen”.

Hon säger också att hon har utsatts för trakasserier samt att det har florerat förtalskampanjer mot henne i partet. Vidare säger hon att hon inte har fått stöd någonstans i partiet för den pacifistiska politik hon vill driva och att det inte finns plats ”för människor som är självständiga och tydliga i miljöpartiets riksdagsgrupp”.

Artiklarna redovisar inte vad det är hon inte anser sig ha fått stöd för mer exakt. För en tolkning av vilken politik hon har drivit kanske riksdagens sammanställning över vad hon har sagt och gjort, ge en bakgrund.

Jag sitter inte i miljöpartiets riksdagsgrupp och har därmed långtifrån den kompletta bilden av detta, jag har dessutom enbart träffat Karla vid några få tillfällen, samt talat med henne ett par gånger i telefon när hon har haft frågor. Senaste gällde det att hon ville ha information om säkerhetsrådets resolution 1325 och jag uppmanade henne att skriva en bra motion om kvinnors roll i konfliktlösning till den skrivelse om strategi för militära och civila internationella insatser som snart läggs på riksdagens bord. Kan jag ha gett uttryck för bristande stöd och sagt saker som uppfattades som trakasserier? Jag rannsakar mig själv, men jag tror inte det (det betyder inte att Karla har fel, det ligger ju i sakens natur att man kan vara blind för det egna beteendet).

Som en av partiets försvarspolitiker känner jag att jag måste ge mig in lite i frågan. Jag kom ju själv in i Riksdagen som ung kvinna och gav mig, precis som Karla, in i försvarspolitiken. Det var inte sällan som jag befann mig i en minoritet i riksdagsgruppen. Om man vill ändra en partilinje och påverka politiken, handlar det som jag ser det om hängivet arbete (arbete och åter arbete!) samt att man måste själv tillämpa och tolka andras synpunkter utifrån att de allra flesta kan skilja på sak och person.

Miljöpartiets gruppledare, Mikaela Valtersson, avvisar kritiken och säger att det inte alls stämmer: ”I stället handlar det om personliga problem. Hon har hela tiden haft svårt att anpassa sig till riksdagens arbete och har inte klarat av sitt riksdagsuppdrag”.

Det är olyckligt om väldigt allvarliga anklagelser om trakasserier och förtalskampanjer förblir allmänt hållna och därmed svåra att bemöta. Ut i ljuset med dem! Förtalskampanjer och trakasserier som är så svåra att de tvingar en riksdagsledamot att lämna sitt uppdrag, bör naturligtvis bli föremål för omfattande undersökningar. Det finns lagparagrafer för sådant. Det ger också riksdagsgruppens ledamöter, Karlas forna medarbetare, möjlighet att ge sin syn på anklagelserna.

Ideologiskt haveri?

Under rubriken ”Kollaps eller strategi? Mp vill ge mer pengar till militären än sossarna” skriver Birger Schlaug om De grönas försvarspolitik på sin blogg. Han menar att partiet i frågan om militären har hamnat i ett ”ideologiskt haveri” med hänvisning till partiets inställning till besparingar, EU:s stridsgrupper och närvaron i Afghanistan.

Efter inlägget har en debatt startat, läs gärna kommentarerna till Birgers inlägg.

Lika starka fördömanden behövs nu, som då

Det saknas inte historiska exempel: ”El Caudillo”, Augusto Pinochet Ugarte, Wojciech Witold Jaruzelski och nu Than Shwe i Burma.

Det verkar vara nödvändigt att understryka att militärdiktaturer är lika förkastliga varhelst de uppstår och att det gäller oavsett vilka som står på motståndar- eller medhjälparsidan. Samt att det är regimerna själva som alltid bär det yttersta ansvaret för förtryck.

En klok person undrade varför inte vänstern hörs och syns så mycket nu, som t.ex. när det gällde Chile. Kan det vara beröringsångest som utlöses av att hamna på samma sida som USA, som ju driver på och har beslutat införa ytterligare sanktioner mot Burma?

Jag vet inte hur det ligger till med den saken, men jag hoppas verkligen att det inte ligger något i det. Jag hittar i varje fall ett tal av Hans Linde, utrikespolitisk talesperson, lite i skymundan på Vänsterpartiets hemsida. Jag konstaterar samtidigt att Miljöpartiets partistyrelse uttalar sig och att Peter Eriksson var en av talarna vid dagens manifestation på Medborgaplatsen i Stockholm.

DN skriver att USA och EU införde sanktioner mot Burma redan för tjugo år sedan, och att EU har sagt sig vara beredda att införa ytterligare sanktioner mot juntan. Däremot har Kina, som ju är Burmas främsta handelspartner, visat sig ovilliga att fördöma händelserna i landet.

Men av de viktigaste händelserna såhär långt, när det gäller omvärldens reaktioner, är förmodligen att händelserna i Burma har fördömts av ASEAN.