Kategori: Nordic Battlegroup

Dagens Industri om NBG

Dagens Industri publicerar en läsvärd artikel om Nordic Battlegroup. Försvarsministern får också komma till tals.

Det framstår som att det är en brist att det inte blir några extra öronmärkta pengar för NBG 2011. Försvarsministern säger: ”Nej. NBG är en del av uppgiften för försvaret. Ansvaret ligger på myndigheten att hantera sin ekonomi och sina pengar.”

Det är blir tydligare vad som avses, om han hade pekat på det som också den förstnämnda artikeln tar upp: Nämligen att de stora länderna – Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Spanien – som tidigare hållit stridsgrupper i beredskap, i stort sett har tagit existerande förband och anmält enligt Battlegroup-konceptet, eventuella brister har anmälts i särskild ordning och inte i varje enskild detalj rättats till.

Tanken är, så som jag förstår regeringen, att det är så man skall göra även i Sverige inför BG11.

Allt annat vore svårt att motivera.

Vänstern på Brännpunkt

Gunilla Wahlén, riksdagsledamot (v) i försvarsutskottet och ledamot av försvarsberedningen, skriver på Brännpunkt idag. Rubriken lyder: Fiaskot för Nordic Battlegroup fullbordat

Det finns orsak att granska BG-konceptet kritiskt. Det bör intressera både förespråkare och kritiker av konceptet. Tyvärr finns det flera problem med Wahléns artikel:

1. Argumentationen går ut på att det per definition är fel om en militär styrka/förmåga aldrig används.

Ett annat synsätt kan ju rimligtvis vara att man kan vara väldigt tacksam över det. Man kan också ställa sig frågan vad Wahlén drar för slutsats av sitt resonemang om användbarhet och efterfrågan när det gäller de satsningar på svenskt territorialförsvar som vänstern vill göra?

2. Vänstern tycker det finns viktigare saker för försvaret att ägna sig åt: ”Kostnaderna har skenat och organisationen har dammsugits på personal och materiel. Det går ut över den övriga verksamheten och utbildningen av värnpliktiga.”

Vad är det för ”övrig verksamhet” som vänstern anser har blivit förfördelat? Om det är resurser för möjliga internationella uthålliga insatser så är det en sak, men om det är nationellt försvar man syftar på (och det tror jag) tycker jag att det är helt fel. Passningen om ”utbildning av värnpliktiga” tyder på det. Vänstern vill således utbilda en massa värnpliktiga, vad de sedan skall göra eller vad utbildningen skall vara bra för, det återstår för Wahlén att förklara.

3. Resonemanget om BG11: ”Konceptet med stridsgrupper under EU är ett uppenbart fiasko. Trots det har regeringen valt att anmäla Sverige för en ny beredskapsperiod 2011. Regeringen är alltså beredd att ösa in nya miljarder i en ny stridsgrupp (…)”.

Wahlén verkar utgår från att man skall bygga upp en eventuell BG11 på samma sätt som NBG idag. Det är lite konstigt i sig eftersom hela den modell för försvaret som Försvarsberedningen har arbetat fram och redovsat så sent som den 13 juni, bygger på ett koncept där man enkelt uttryckt åker ut med det man har. Det skulle för BG11 betyda att det inte blir en verksamhet som utvecklas vid sidan av allt annat i Försvarsmakten.

I en radio nära dig

Studio Ett, P1, klockan 16:

Nordic Battle Group. I sex månader var Erik Skogberg redo att rycka ut i strid. Han ingår i EUs insatsstyrka Nordic Battle Group som stått beredd att snabbt skickas till någon uppblossad kris någonstans i världen. Nu tackas de stridsberedda soldaterna av under pompa och ståt – men det blev aldrig någon utryckning. Varför då?

Hör Karl Engelbrektsson, chef för Nordic Battle Group, Urban Ahlin, vice ordf. utrikesutskottet (s), Sten Tolgfors, försvarsminister (m), Annika Nordgren Christensen, ledamot i försvarsberedningen (mp), Alice Petrén, korrespondent och Gunilla Herolf, forskare SIPRI.
Inslaget om NBG finner man här (10 min in i klippet).

Gullande med militariseringen?

Från Birger Schlaugs blogg idag:

”För det tredje fattar jag inte hur miljöpartister kan acceptera sitt partis gullande med militariseringen inom EU – vilket fortsatte när Försvarsberedningen presenterade sitt förslag. Till skillnad från vänstern tar ju inte mp avstånd från Nordic Battlegroup. För mig är partiets kovändning när det gäller EU:s stridsgrupper ett lika stort svek som det som Torbjörn Fälldin levererade när han godkände laddande av ny kärnreaktor, trots absolut löfte om motsatsen – enda skillnaden är att det skett smygande, utan större debatt i partiet (trots att Per Gahrton blev så förbannad att han lämnade sitt uppdrag som ansvarig i partistyrelsen).”

I den avvikande uppfattning som Vänsterpariet har lämnat till beredningens rapport skriver Gunilla Wahlén bl.a.:

”Idag har Sverige 900 personer ute i internationella insatser. Försvarsberedningen vill mer än fördubbla den styrkan till 2000 personer samt tillföra ytterligare förmåga till insatser och insatsberedskap. Försvarsberedningen vill dessutom ha möjlighet till ett fortsatt svenskt deltagande i EU:s stridsgruppskoncept. Sveriges åtagande i Nordic Battlegroup består idag av 2300 personer och har hittills kostat, utan att varit ute i någon insats, närmare 1,5 miljarder kronor. Sverige ska inte delta i EU:s stridsgruppkoncept med Battlegroups som på kort varsel kan sättas in i en konflikt utan ett FN-mandat bakom sig.”

Den där sista slängen om FN-mandat är naturligtvis helt vilseledande, det framstår som att deltagande i BG-konceptet innebär att man måste åka runt världen och agera utan FN-mandat. Vad är det då vänstern vänder sig emot i rapporten? Jo deras avvikande uppfattning syftar på följande skrivning:
”Insatsorganisationen kommer att bestå av ett stort antal tillgängliga förband. Med dessa ska Sverige ha förmåga att:
• över tid kunna hålla upp till 2000 personer ur markstridskrafterna insatta internationellt och nationellt
• över tid kunna göra snabba evakuerings- eller förstärkningsinsatser med upp till 300 personer.
periodvis kunna upprätthålla en planerad snabbinsatsberedskap motsvarande ramnationsansvaret i EU:s stridsgruppkoncept.
• hålla relevanta delar av flyg- och marinstridskrafterna tillgängliga för insatser och snabbinsatsberedskap.”

Således: Kunna upprätthålla en planerad snabbinsatsberedskap motsvarande ramnationsansvaret i EU:s stridsgruppskoncept. Beredningen tar inte ställning till BG11 (alltså huruvida Sverige skall bidra till och/eller leda en BG år 2011 eller ej. Det har riksdagen beslutat att just riksdagen skall besluta).

Slutsats: Birger ansluter sig indirekt, genom sitt gullande med vänstern, till en uppfattning om att Sverige skall fokusera på det nationella försvaret (mer hemvärn/skyddsstyrkor, mer utbildning av värnpliktiga, inget internationellt samarbete etc. samtidigt som man (enligt vänsterns avvikande uppfattning till beredningens rapport) ställer sig bakom målen för vår säkerhet och målet för det militära försvaret:

”Jag instämmer helt i de, av en enig beredning framtagna, principer om personalförsörjning och principer för materiel- och logistikförsörjning, Att huvuddelen av Försvarsmaktens personal växlar mellan en civil och en militär tjänst tycker vi är en bra lösning. Jag instämmer även i de föreslagna reduceringar och neddragningar på bl.a. materialsidan inom den svenska Försvarsmakten.”

Vänstern är således bl.a. med på att öka den internationella insatsförmågan, men de vill inte använda sig av denna ökade förmåga utan bara organisera och betala för den. Om Birger vill vara konsekvent, då måste han avvisa Vänsterns försvarspolitik (och inte bara omfamna en av deras slutsatser).

Battlegroup-debatt i riksdagen

Gårdagens riksdagsdebatt om det sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande 2007/08:UFöU3, Svenskt deltagande i den nordiska stridsgruppen, präglades av den enighet som föreligger, med sex av riksdagens sju partier som står bakom betänkandet.

Vänsterpartiet, i debatten företrädd av Gunilla Wahlén, gav sin syn på saken:
”NBG-styrkepaketet och hela battle group-konceptet är helt felkonstruerat och ineffektivt enligt Vänsterpartiets mening. De motsvarar inte de behov som finns. Ingen battle group har någonsin tjänstgjort under de år de funnits. De är inte byggda för insatser som efterfrågas i exempelvis Darfur och Tchad.
Hur ska en skräddarsydd insats kunna tjänstgöra i landet x om en till fyra månader om man inte nu vet vilket land man ska till? Hur ska man få fram resurser till humanitära och stabiliserande insatser inom några få korta månader, på kanske 20 eller 30 dagar, när hela stridsgruppen snabbt måste bege sig hem igen enligt regelboken? Vad har Sverige för ansvar för att humanitära och civila återuppbyggnadsinsatser genomförs i den nordiska stridsstyrkans spår? Sverige bör inte ställa upp på en ny period 2011.”

Beträffande det sistnämnda, huruvida Sverige skall bidra med en battlegroup 2011 eller ej, finns det anledning att studera vad socialdemokraternas Åsa Lindestam sade i debatten:

”Vi vill ha en analys. Vi vill se vad det här är för någonting. Jag vet också att regeringen har tagit beslut och säger att vi kan åka ut år 2011 på samma sätt. Men det har vi inte tagit här i kammaren än. Därför ska vi verkligen fundera över finansieringen och kanske till och med hur vi ska kunna besätta ytterligare en sådan styrka. Det är nog inte så lätt”.

Jag kanske läser in för mycket i detta, men anas det inte en tveksamhet?

Allan Widman (fp) tvekar inte om den saken. Han lyfte bland annat de förändringar som har skett under den tid som har gått sedan beslutet om att upprätta NBG togs:

”En märkbar förändring har varit storleken på den här stridsgruppen eller detta förband. Från början handlade det om 1 200–1 500 soldater. Men med ständiga tillägg av nya förmågor till stridsgruppen är det samlade förbandet i dag dubbelt så stort. Det innebär inte att Sverige kommer att skicka i väg 3 000 soldater vid en insats. Vilka förmågor som, utöver stridsgruppens kärna Core battalion, kommer att följa med avgörs av det enskilda uppdragets karaktär.
En annan förändring som har inträffat gäller tyngden på förbandet. Redan från början förutsattes det att Battle Group skulle användas med extremt korta insatstider och över mycket stora avstånd. Eftersom strategisk och taktisk lufttransportkapacitet är trånga sektorer för alla länder valde många andra europeiska nationer lätta fordon. I Sverige föll dock valet först på att organisera ett extremt tungt förband där stridsfordon 90 blev det helt dominerande fordonet, och detta trots att Sverige saknade, och fortfarande saknar, möjlighet att på egen hand lufttransportera fordonet. Under hand har dock Nordic Battle Group omformats till ett något lättare koncept även om stridsfordon 90 finns kvar på ett av de tre kompanierna i Core battalion. Den här förändringen har, enligt min mening, varit klok även om den sannolikt kunde ha drivits mycket längre och aktualiserats på ett mycket tidigare plan.”

Widman var vass i frågan om helikopterkapacitet:

”Det är säkert ingen tillfällighet att Nordic Battle Group i dag har begränsningar vad gäller stora flygplan och helikoptrar. På dessa områden saknas svenska leverantörer inom försvarsindustrin”.

Vidare ställde han ett antal viktiga frågor:

”Är det rationellt och kostnadseffektivt att blanda in vartenda svenskt förband i uppbyggnaden av en numerärt ganska begränsad styrka? Hur ska vi politiker avväga mellan pågående internationella insatser å ena sidan och förband i beredskap å den andra? På vilket sätt tar vi bäst till vara den kompetens som byggs upp i förbandet efter beredskap och eventuell insats? Ska förbandet skingras, överföras i insatsorganisationer eller utgöra stommen i en ny framtida Battle Group?”

Miljöpartiets Peter Rådberg betonade det allvar och det ansvar för styrkan som är kopplat till de uppgifter den kan komma att ställas inför.

”För Miljöpartiet är det en självklarhet att hoten mot freden och vår säkerhet bäst avvärjs i gemenskap med andra. Den nya hotbild som växer upp framför oss innebär inte att det blir enklare och lättare att skydda freden. Tvärtom kommer det troligtvis att bli mycket, mycket svårare och mer riskabelt. Sannolikheten att svenska soldater kan komma att hamna i regelrätta strider är stor. Därför måste vi ha en utrustning och en förberedelse som lever upp till de eventuella uppdrag som kan uppstå”.

Utöver dessa ämnesområden poängterade många debattörer behovet av att också inom ramen för NBG implementera säkerhetsrådets resolution 1325, om kvinnors deltagande i konflikthantering.

Anm. Utskottets betänkande är ännu inte publicerat i elektronisk form. Det är däremot den skrivelse som låg till grund för riksdagsbesluten, Skr.2007/08:5.

Att förekomma….

Jan Salestrand, generallöjtnant och chef produktionsledningen Försvarsmaktens högkvarter, skriver om brister i Nordic Battlegroup på dagens Brännpunkt (SvD).

Han skriver att två dimensionerande begränsningar för förbandet redan är anmälda: Dels tillgången på transportflygplan där behovet kan variera beroende på insatsområde, dels specialinredda sjuktransporthelikoptrar. Den senare förmågan kommer inte att finnas fullt ut förrän den 1 april på grund av leveransförseningar.

Han skriver att Försvarsmakten har haft problem att i tid få fram materiel och att det hos några enheter har saknat tillräcklig materiel i tid till utbildningen, vilket var känt sedan tidigare.

”Vi har fått många viktiga erfarenheter, samtidigt som vi ärligt måste medge att det finns brister inom våra processer som vi har anledning att förbättra oss i. Slutövningen i Norrbotten, Nordic Resolution, den 3–11 november, blir en mätare på tillståndet i förbandet och en angelägen kontrollstation inför beredskapens start den 1 januari”, skriver Salestrand.

Frågan är varför Försvarsmakten går ut i offentligheten om detta just nu?

En orsak är förmodligen att man i morgon skall redovisa resultatet av den anmodan som Försvarsdepartementet lämnade den 16 oktober, om att Försvarsmakten skall redovisa vilka åtgärder som vidtagits och som kommer att vidtas för att komma till rätta med brister avseende tillgången till medicinsk vård och evakuering. Det handlar om tillgången på transportresurser av skadade eller sjuka under övervakning av medicinsk personal och utrustning, särskilt avseende insatsen i Afghanistan samt för den nordiska stridsgruppen.

En annan orsak är kanske riksdagens behandling av den skrivelse regeringen har lämnat om läget i Nordic Battlegroup. Det är en skrivelse som måse framstå som närmast pinsam för både regeringen och Försvarsmakten, mot bakgrund av Salestransd artikel och de uppgifter som redan tidigare har framkommit.

Om helikoptrar ges t.ex. följande utförliga (!) information:

”Därför byggs tre svenska helikoptrar om för att säkerställa tillgången till sjuktransporthelikoptrar i stridsgruppen. Ytterligare fyra svenska helikoptrar kommer också att finnas disponibla för trupp- och materieltransport.”

Och om matrielförsörjningsproblem kan man läsa följande:

”Huvuddelen av stridsgruppens materiel har levererats. Det finns fortsatt förseningar som rör leveranser av viss nyinförskaffad materiel. Dessa förseningar bedöms inte påverka förbandets operativa förmåga. Skulle ytterligare förseningar uppstå finns ersättningsmateriel att tillgå vilken av Försvarsmakten bedöms hålla godtagbar kvalitet.”

Det skulle förvåna mig om riksdagen lät sig nöja med de besked som skrivelsen kan leverera. Försvarsmakten kommer förmodligen också med en dyster redovisning av helikopterläget i morgon. Sammantaget betyder det att Försvarsmakten, med Salestrands artikel, resonerar som så att det är bättre att förekomma än att förekommas.

Informationsdirektör Staffan Dopping gör med andra ord skäl för sin lön, men det gör tyvärr inte läget inför beredskapsprerioden bättre. Försvarsmaktens prioriterade uppgift löses inte ut.

Är det fortfarande någon som inte tycker det är viktigt att koppla dimensionerinsgkrav till huvuduppgiften?