Kategori: Gunilla Wahlén
Lite underligt
Regeringspartierna har enats om en ominriktning av försvaret från en dimensionering utifrån internationell krishantering till ett fokus på det nationella territorialförsvaret.
Regeringen är enig om att lite drygt ett år före valet presentera en ”alla får allt”-lösning som är gravt underfinansierad och inte heller nödvändig utifrån rådande hotbild.
Oppositionen samlar sig sakta men säkert till en gemensam hållning under riksdagens behandling av propositionen. En hel del förenar, bland annat kritiken mot den höga beredskap som insatsorganisationen i sin helhet ska ha (något som för övrigt även SvD.s ledarsida håller med om).
Men en hel del skiljer oss åt också. Framför allt synen på vilken inriktning försvaret ska ha, vad som ska vara dimensionernade.
Socialdemokraternas Anders Karlsson menar att ”Regeringen skapar nu ett yrkesförsvar med fokus på internationella uppdrag. Det vänder vi oss emot. Vi vill se ett modernt, effektivt och folkligt förankrat insatsförsvar.”
Gunilla Wahlén (V) är inne på samma spår när hon säger att ”Försvaret kommer inte längre att utgå från det nationella försvaret och utifrån det bygga internationella insatser”.
Enligt min uppfattning har de missat att regeringen i själva verket gör en u-sväng tillbaka till det nationella territorialförsvarsfokus som har varit allenarådande under kalla kriget. Därför framstår denna kritik som något obegriplig.
Bild: Magnus Bard, DN
Gårdagens försvarsdebatt: Konsten att backa in i framtiden
Gårdagens riksdagsdebatt om försvarspolitiken blev en ganska deprimerande tillställning, med några undantag.
Försvarsminister Tolgfors (M) har en ny favoritformulering, som återkom gång på gång i debatten: ”ett försvar som går att använda här och nu och där det behövs i landet, i närområdet och utanför närområdet”. Det är territorialförsvarsperspektiv för hela slanten. Det talas om behov av omedelbart gripbara soldater i stora skaror som ska kunna försvara landet (mot vad?!). Det är inte ett ord om internationell solidaritet, FN eller uthålliga insatser i civil-militär samverkan (vilket för övrigt regeringens egen strategi för svenskt deltagande i fredsfrämjade verksamhet går ut på).
Tongångarna var fundamentalt annorlunda så sent som i Almedalen sommaren 2008. Då sade Tolgfors: ”Försvaret ska dimensioneras utifrån och in. Försvaret ska vara användbart i världen, i vårt närområde och i Sverige.”
Tolgfors försöker också få den del av Försvarsmaktens planeringsunderlag som slår fast hur många personer vi kan ha insatta i utlandstjänst (1 700 personer) att låta som en framgång. Ministern framhåller att det är ”dubbelt så många som i dag”. Ministern väljer att bortse från att det är färre än vad Försvarsberedningen har föreslagit och färre än det som den borgerliga alliansen ställda ut som ett vallöfte inför valet 2006. Det är inte så snyggt precis.
Det mest våghalsiga uttalandet från ministern var annars följande (min kursiv.):
”Så stärker vi nu alltså Sveriges förmåga att försvara sig avsevärt jämfört med i dag. Regeringen kommer med den kommande inriktningspropositionen att skapa ett användbart insatsförsvar, med styrkor som kan sättas in här och nu i Sverige, i närområdet eller utanför närområdet för att värna svenska värden och intressen. Det är den enda finansierade, genomförbara och preciserade försvarspolitik som finns i landet.”
Det där med finansierade och genomförbara, det återstår att se.
Sedan var det Anders Karlssons (S) tur. Han bästa stund i debatten lät såhär:
För en gångs skull håller jag med Anders Karlsson i varje ord han säger.
Staffan Danielsson (C) lät som en internationalist i jämförelse med Tolgfors:
”Försvarets utformning bygger på analysen att det under överskådlig tid inte finns något invasionshot mot Sverige och att vår fred och säkerhet främst tryggas genom ett nationellt försvar som också verkar tillsammans med andra i internationella insatser för fred och säkerhet.”
Allan Widman (FP) är en skicklig debattör. Men han är samtidigt den av debattdeltagarna, inklusive försvarsministern, som har gjort den längsta resan det senaste året. Det ”utifrån och in”-perspektiv som folkpartiet har stått för de senaste åren, det är som bortblåst efter Georgienkriget. Man kan nästan tala om en metamorfos. Fast i min värld har (FP) gått från fjäril till larv istället för tvärt om.
Men Widmans resonemang om utställda löften och operativa krav är oerhört relevant. Och Widman tar sitt uppdrag som försvarspolitiker på allvar, han vill veta vad som händer med de beslut som tas.
Else-Marie Lindgren (KD) tryckte bland annat på Hemvärnet och det faktum att regeringen har lovat att det inte ska bli några nedläggningar av regementen under innevarande mandatperiod.
Gunilla Wahlén (V) höll ett anförande som Gunnar Gustavsson bäst beskriver på sin blogg.
Peter Rådberg (MP) förtjänar en elogé för att han tog upp turerna med hur den militära hotbild ser ut efter Georgien. Det är ju ändå mot den bakgrunden man ska förstå den kommande inriktningspropositionen. Rådberg:
”På vilket sätt och med vilken logik kan man dra paralleller mellan kriget mellan Ryssland och Georgien och en ökad militär hotbild mot Sverige? Skulle Ryssland riskera hela den västeuropeiska marknaden som fram till finanskrisen har varit en stor del av den ryska ekonomiska tillväxten? Skulle man riskera det genom ett väpnat angrepp mot en EU-medlem omgiven av Natoallierade? Är det någon som på allvar tror att en sedan lång tid infekterad konflikt på Rysslands egen bakgård går att omsätta i vad som bör vara dimensionerande för svensk försvarspolitik? Ska en sådan föreställning få leda till att de senaste tio årens inriktning av det svenska militära försvaret till ett insatsförsvar nu plötsligt får motsatt inriktning, från internationella insatser till ett mer svenskt territorialförsvar?
Efter denna inledande omgång tar jag debatten styckevis och del:
Tolgfors säger att han gärna vill se en bred överenskommelse om försvaret: ”Men vi är inte beredda att göra upp om oppositionen insisterar på kraftiga nedskärningar av Sveriges försvar. Ni måste släppa miljardslakten av försvaret för att en uppgörelse ska vara möjlig.”
Jag undrar var denna gräns går för Tolgfors inbjudan. Vad är ”kraftiga nedskärningar”? Var måste oppositionen hamna för att Tolgfors ska bjuda in?
Allan Widman frågar: ”Vilka partier och vilka politiker var det som förde det svenska försvaret till den position och till den situation som försvaret i dag befinner sig i? Vilka var det som avvecklade det fasta kustartilleriet? Vilka var det som såg till att en av tre yrkesofficerare inte är krigsplacerad i dagens insatsförsvar? Vem var det som upphörde med den territoriella försvarsplaneringen? Vilka var det som avvecklade repetitionsövningarna och därmed underminerade värnpliktssystemet? Vilka var det som upplöste brigaderna och så vidare?”
Svaret på den frågan fick nog Widmans allianskollega Staffan Danielsson att skruva på sig i bänken. Det var som bekant socialdemokraterna och centern som samarbetade om försvarspolitiken under många år. Miljöpartiet och socialdemokraterna hade ett väl avgränsat försvarspolitiskt samarbete (vilket var bra men samtidigt frustrerande eftersom det var just väl avgränsat) under drygt ett års tid innan valet 2006
Men vad viktigare är, Widman tar upp avvecklingen av det fasta kustartilleriet som exempel på ett felaktigt beslut. Det säger precis allt om hur långt det har gått med tillbakavridandet av försvarspolitiken.
Peter Rådberg får sista ordet: ”En bred samsyn har tidigare varit kutym inom försvars- och säkerhetspolitiken, vad jag förstår. Det är i alla fall många partier som har deltagit. Nu är vi i en situation där regeringen med sju rösters övervikt kommer att driva igenom den nya inriktningspropositionen, och det tycker jag är mycket olyckligt.”
Kvällens Aktuelltsändning
Tre ledamöter i Försvarsberedningen uttalade sig i kvällens Aktuellt-sändning (Allan Widman (fp), Gunilla Wahlén (v) och jag). I studion fanns en taggad försvarsminister och innan dess förde Bo Pellnäs och Johan Thunberger fram sin kritik.
Allan Widman vill sammankalla Försvarsberedningen, men det var inget som ministern konkret följde upp i sin intervju. Han sade såhär:
”Självfallet kommer vi, i arbetet med framtidspropositionen, på djupet analysera den här utvecklingen, i grund i det Försvarsberedningen har sagt, men också dessutom följa upp vad som har hänt sedan dess och gå på djupet ytterligare”.
Socialdemokraterna vill å sin sida sammankalla Utrikesnämnden.
(Inslaget börjar ca 18 minuter in i sändningen.)
Vänstern på Brännpunkt
Gunilla Wahlén, riksdagsledamot (v) i försvarsutskottet och ledamot av försvarsberedningen, skriver på Brännpunkt idag. Rubriken lyder: Fiaskot för Nordic Battlegroup fullbordat
Det finns orsak att granska BG-konceptet kritiskt. Det bör intressera både förespråkare och kritiker av konceptet. Tyvärr finns det flera problem med Wahléns artikel:
1. Argumentationen går ut på att det per definition är fel om en militär styrka/förmåga aldrig används.
Ett annat synsätt kan ju rimligtvis vara att man kan vara väldigt tacksam över det. Man kan också ställa sig frågan vad Wahlén drar för slutsats av sitt resonemang om användbarhet och efterfrågan när det gäller de satsningar på svenskt territorialförsvar som vänstern vill göra?
2. Vänstern tycker det finns viktigare saker för försvaret att ägna sig åt: ”Kostnaderna har skenat och organisationen har dammsugits på personal och materiel. Det går ut över den övriga verksamheten och utbildningen av värnpliktiga.”
Vad är det för ”övrig verksamhet” som vänstern anser har blivit förfördelat? Om det är resurser för möjliga internationella uthålliga insatser så är det en sak, men om det är nationellt försvar man syftar på (och det tror jag) tycker jag att det är helt fel. Passningen om ”utbildning av värnpliktiga” tyder på det. Vänstern vill således utbilda en massa värnpliktiga, vad de sedan skall göra eller vad utbildningen skall vara bra för, det återstår för Wahlén att förklara.
3. Resonemanget om BG11: ”Konceptet med stridsgrupper under EU är ett uppenbart fiasko. Trots det har regeringen valt att anmäla Sverige för en ny beredskapsperiod 2011. Regeringen är alltså beredd att ösa in nya miljarder i en ny stridsgrupp (…)”.
Wahlén verkar utgår från att man skall bygga upp en eventuell BG11 på samma sätt som NBG idag. Det är lite konstigt i sig eftersom hela den modell för försvaret som Försvarsberedningen har arbetat fram och redovsat så sent som den 13 juni, bygger på ett koncept där man enkelt uttryckt åker ut med det man har. Det skulle för BG11 betyda att det inte blir en verksamhet som utvecklas vid sidan av allt annat i Försvarsmakten.
Opposition närmast överflödig…
Försvarsberedningen är på resande fot. Vi har varit i Ryssland (St Petersburg), har nyss landat i Oslo och skall vidare till Kirkenäs, Helsingfors och de Baltiska länderna. Fokus på utvecklingen i närområdet, Arktis, samarbetsmöjligheter och östersjösamarbete. Men också tid för intensiva överläggningar om den rapport som lämnas i juni. Det är bra att åka från Stockholm och den möjlighet det innebär att utnyttja all tid kring mat, transporter samt att strunta i en och annan natts sömn för att hinna gå till botten med svåra frågeställningar.
Någon undrade om det inte är jobbigt att åka från Sverige och den brinnande försvarspolitiska debatten? Inte alls. Jag kan bara konstatera att det tvärt om är ett lämpligt läge för i alla fall oppositionen att vara på resande fot. Med en sådan sammanhållning i alliansen behöver ju inte oppositionen bedriva någon opposition. Det klarar man så bra själv, inom regeringspartierna så…
Några mediala klipp som illustrerar detta:
Dagens Brännpunkt gör alla kommentarer överflödiga.
I en artikel i SvD säger t.ex. Else-Marie Lindgren (kd) att det ”vore värdefullt om regeringen gjorde ett omtag, så att vi kan skjuta till medel från materielanslaget till driftsanslaget” och centerns Staffan Danielsson säger ”sakta i backarna”.
Vänsterns Gunilla Wahlén, som av SvD beskrivs som ”den främsta ”förbandskramaren” som varnar för att avlöva Sverige militärt” säger:
”– Ja, i vill ha kvar allmän värnplikt, folkförankring och hemvärn. Till skillnad från Nato-kramare som vill ha ett slimmat försvar i centrala Sverige med styrkor som ska ut till andra länder. Ingen begriper hur vi ska försvara Sverige med yrkessoldater i Afghanistan och Tchad. Det försvar som Nato-kramarna vill ha blir absolut inte billigare”.
(I samma artikel citeras jag på följande sätt:
”Miljöpartiets Annika Nordgren Christensen kritiserar det nymoderata handlaget.
– Miljöpartiet och moderaterna är överens om principen att spara på försvaret. Men sättet de genomför detta på riskerar att leda till ett dyrare, mindre och obrukbart försvar. För oss och skattebetalarna är det i stället viktigare att det sker hållbart och rätt. I stället är det nu besparingar i närtid som raserar mer än vad som är nödvändigt, varnar Annika Nordgren Christensen.”)
Till sist kan jag tipsa om en debatt i P1 Morgon mellan försvarsminister Tolgfors och Håkan Juholt (s).
En försmak
Överbudspolitik är bara förnamnet, det inleds nu och kommer att pågå under nästan ett års tid tills dess att regeringens försvarsinriktningsproposition är klubbad och klar i riksdagen våren 2009. Det gäller alla partier, mer eller mindre. Inget parti är vaccinerad mot att ryckas med.
En lämplig illustration råkar vara Gunilla Wahléns (v) nordliga besök nyligen, som resulterade i en intervju i Norrbottens-Kuriren idag:
”F 21 måste finnas kvar på grund av Barentsregionens ökade betydelse. Och jägarbataljonen i Arvidsjaur måste också finnas kvar liksom I 19 och A 9 i Boden.”
Wahlén, som representerar vänstern i försvarsutskottet och Försvarsberedningen, motiverar sina ställningstaganden på följande sätt:
”- Vi såg hur Ryssland firade 1 maj i år, för första gången på många år med en militärparad. Landet drömmer också om en återgång till att bli en stormakt. Och de ambitionerna kan hota vårt land. Det måste vi ha en beredskap för.”
Jag har inte bestämt mig för vad jag tycker om ett enda grundorganisationsförslag ännu eftersom jag tycker det är lämpligt att först besluta hur Försvarsmaktens uppgifter skall se ut, koka ner det till insatsorganisationens inriktning och omfattning vilket i sin tur leder till hur (och var) en lämplig ”produktionsapparat” (GRO) bör utformas på det mest rationella sättet.
Det är också lite olyckligt, tycker jag, att argumentera för en viss utbildningsplattform genom att dra ett omedelbart likhetstecken mellan var den är placerad och att det behövs för att försvara Sverige i just det området etc. Då bör man istället diskutera insatsorganisationen och vad man anser att den skall göra (var och med vad).
Under alla omständigheter är det en smula uppseendeväckande av vänstern att föra fram militärparader och stormaktsambitioner som om det vore ett invasionshot som står för dörren.
Men, som sagt, detta med grundorganisationsfrågor lär vi få anledning att återkomma till många gånger under det kommande året….
Vänsterns försvarspolitik
Gunilla Wahlén (v) skriver idag på Brännpunkt om torsdagens riksdagsbeslut om strategiska flygtransporter, SAC. Det finns anledning att diskutera kostnader och flygtidsuttag (det görs också i en gemensam reservation från (s, v, mp) till beslutet). Därför är det synd att Wahlén inte håller sig till det, utan argumenterar emot det utifrån perspektivet att man bör satsa på det nationella försvaret istället:
”Vänsterpartiet vill bygga ett robust försvar som har närvaro i hela landet. Det svenska försvaret ska kunna garantera vår suveränitet men även delta i internationella fredsbevarande insatser.”
”Att samtidigt som det nationella försvaret går på sparlåga satsa flera miljarder på att bygga upp en ny flygbas i Ungern på initiativ av Nato är huvudlöst.”
Jag har ställt frågan förut och jag kan göra det igen: Vänstern vill satsa på det nationella försvaret (”ett robust försvar som har närvaro i hela landet”) och utbilda 10 000 värnpliktiga. Men vad tycker vänstern att det får kosta och hur får det ihop denna ambition med de anslag som tilldelas i deras budgetmotioner?
"Sverige måste satsa på ett eget försvar"
Jag har skrivit en debattartikel till SVT Opinion med anledning av en debattartikel av Gunilla Wahlén (v) under rubriken ”Sverige måste satsa på ett eget försvar” – en artikel som verkligen får mig att undra var vänstern är på väg i försvarspolitiken.
annika nordgren christensen 