Kategori: internationella insatser
Är Finlands sak svår? Om värnplikt och militärt stöd
Nyligen skrev försvarsministrarna i Finland och Sverige – Antti Kaikkonen och Peter Hultqvist – en gemensam debattartikel på Svenska Dagbladets fristående gästblogg Säkerhetsrådet. Budskapet var att länderna fortsätter att fördjupa försvarssamarbetet genom bland annat bilateral operationsplanering och koordinerade gemensamma åtgärder i kris och krig. Ministrarna skriver också om den scenariobaserade övning på ministernivå som genomfördes i slutet av november, med syfte att öva det politiska beslutsfattandet i händelse av en konflikt.
Det finsk-svenska militära samarbetet gick in i en ny fas 2014, utvecklades vidare i och med det försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2015 och inriktades till exempel under 2016 till att omfatta hela skalan från fred, kris och krig (eller ”bortom fred” som det hette då). Sedan dess har flera ytterligare steg tagits för att länderna ska kunna agera militärt tillsammans. Den politiska viljan finns, liksom nära relationer mellan försvarsmakterna och interoperabiliteten jobbas det vidare med. Men hur styr respektive lands regelverk samarbetet i ett skarpt läge och hur påverkar personalförsörjningssystemen i förlängningen möjligheten – och kanske viljan – att agera gemensamt?
År 2017 tillsattes utredningen om en rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland (Fö 2017:01). Utredningen hade uppdraget att se över vissa delar av de rättsliga förutsättningarna för Sveriges försvarssamarbete med Finland, med utgångspunkt i den analys av regeringsformens reglering som gjordes i förutvarande Förutsättningsutredningens betänkande (SOU 2016:64). Utredningens förslag En lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland (SOU 2018:31) lämnades till regeringen i april 2018 och i betänkandet föreslogs bland annat lagändringar som skulle träda ikraft den 1 juli 2019. Dessa har dock ännu inte omsatts i lagrådsremiss och beslut. Detta innebär inte att det saknas förutsättningar för ett gemensamt agerande med militära resurser. Regeringsformen lägger inte några hinder i vägen för försvarssamarbeten så länge de konstitutionella regler som har relevans för frågan iakttas vid beslutsfattandet. Däremot måste man se till så att nödvändiga beslut om att ge och ta emot militärt stöd inom ramen för det svensk–finska försvarssamarbetet kan fattas med tillräcklig skyndsamhet samt att finska styrkor som lämnar stöd till Sverige ska ha de befogenheter i Sverige som är nödvändiga, vilket bör regleras. I Finland har ett författningsarbete avseende de rättsliga förutsättningarna för att lämna och motta internationellt bistånd, såväl militärt som civilt, lett till att ny lagstiftning trätt i kraft den 1 juli 2017 (Lag om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd).
Den 2 mars 2017 beslutade regeringen att totalförsvarspliktiga kvinnor och män ska vara skyldiga att genomgå mönstring och fullgöra grundutbildning med värnplikt. Skyldigheten att genomgå mönstring gäller från 1 juli 2017 och skyldigheten att genomföra grundutbildning med värnplikt gäller från och med den 1 januari 2018. Skälet var att den säkerhetspolitiska situationen i Sveriges närområde har försämrats och att Försvarsmaktens behov av personal i krigsförbanden inte kan säkerställas enbart på frivillig väg, vilket framgick i Personalförsörjningsutredningen året innan (SOU 2016:63).
Personalförsörjningen av det militära försvaret syftar ytterst till att förse krigsförbanden med för verksamheten utbildad personal och tillräckligt antal tjänstgörande under villkor som möjliggör att krigsförbanden kan användas på det sätt som Sveriges försvars- och säkerhetspolitik kräver – vilket naturligtvis inkluderar internationella fredsbevarande eller fredsframtvingande insatser och operationer tillsammans med Finland i händelse av begäran om militärt stöd.
Regeringens uppfattning är att personalförsörjningen av det militära försvaret ska bygga dels på frivillighet och dels på totalförsvarsplikt. Syftet med detta är att uppfylla de mål som riksdagen angett avseende förbands- och personaluppfyllnad. Personalförsörjningen ska så långt som möjligt bygga på den enskildes intresse, motivation och vilja, vilket anses öka sannolikheten för att individer efter genomgången grundutbildning söker sig vidare till anställning eller kontrakt med Försvarsmakten och hemvärnet.
Finland har ett försvarssystem som utgår från allmän värnplikt. Varje man med vissa undantag är värnpliktig från ingången av det år när han fyller 18 år till utgången av det år när han fyller 60 år. Enligt 62 § i värnpliktslagen kan en värnpliktig som fullgör beväringstjänst eller deltar i en repetitionsövning kortvarigt förordnas till tjänstgöring utomlands, bland annat om han i enlighet med sitt uttryckliga samtycke hör till en handräckningsavdelning som ska ge handräckning utanför Finlands gränser eller med stöd av sitt uttryckliga samtycke deltar i en internationell militär övning som främjar det nationella försvaret. En värnpliktig kan också förordnas att delta i sedvanlig fartygstjänstgöring när fartyget rör sig utanför Finlands territorialvatten (då krävs inte beväringens samtycke). Enligt 78 § i värnpliktslagen kan en värnpliktig som tjänstgöringsuppdrag förordnas till en handräckningsuppgift och till en räddningsuppgift enligt lagen om försvarsmakten. Vid en räddningsuppgift eller vid handräckning får värnpliktiga dock inte delta i gripande av farliga personer, röjning av sprängladdningar, uppgifter som förutsätter användning av vapenmakt eller i andra motsvarande farliga uppgifter.
Finland: Antal personer som deltagit i internationella insatser.
Försvarsmakten i Finland har avlönad personal och tjänstgörande värnpliktiga. I militär krishantering grundar sig tjänstgöringen på frivillighet och personalen anställs i ett särskilt krishanteringsanställningsförhållande. Krishanteringspersonalen består av försvarsmaktens avlönade personal och personal (som ofta är reservister) som rekryteras från den allmänna arbetsmarknaden.
Sverige: Antal personer som deltagit i internationella insatser (bild från Jens Petersson, Svenska FN-förbundet).
I Sverige skrev Utredningen om en rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland (SOU 2018:31) att frågan huruvida värnpliktiga är skyldiga att delta i operationer till stöd för Finland måste bedömas utifrån frågan vad som ingår i totalförsvarsplikten. Utredningen ansåg att den frågan låg utanför uppdraget men hänvisade till bedömningar avseende totalförsvarspliktigas tjänstgöring internationellt som görs i den tidigare nämnda Personalförsörjningsutredningens betänkande En robust personalförsörjning av det militära försvaret (SOU 2016:63) avsnitt 8.
Denna utredning, som jag hade förmånen att leda, ställer frågan: Om värnpliktiga utbildas och tjänstgör för att försvara Sverige militärt blir frågan: Var börjar försvaret av Sverige? Vidare gjorde utredningen upp med föreställningen att tjänstgöring utomlands per definition är oförenligt med icke anställda totalförsvarspliktiga. Ett exempel på det är skrivningarna i Försvarsberedningens rapport Försvar i användning (Ds 2008:48) där det betraktades som uteslutet att använda värnpliktiga i insatser utanför svenskt territorium. Men sedan detta synsätt etablerats har Sveriges internationella ambitioner och åtaganden förändrats. Vi konstaterade att
Samarbeten har fördjupats syftande till försvar av Sverige och närområdet, medan den användbarhet som ifrågasattes då, utgick från svensk medverkan i internationella insatser i områden inte sällan geografiskt fjärran från Sverige, till exempel inom konceptet för EU:s snabbinsatsstyrkor och fredsbevarande insatser i krigsdrabbade länder. Den säkerhetspolitiska utvecklingen har medfört ändrat fokus och Sverige har till exempel ingått en nära samverkan med Finland – ett samarbete som ska omfatta planering för scenarier bortom fredstid och bland annat en gemensam maritim stridsgrupp.
I utredningen resonerade vi vidare utifrån Försvarsberedningens sentida rapporter och de senaste inriktningspropositionerna, där det är en återkommande slutsats att länderna i närområdet kommer att påverkas och bli indragna i konflikten, vid eventuellt angrepp mot ett annat, vilket vi tyckte måste leda till slutsatsen att närområdet i vissa fall bör kunna ses som ett gemensamt operationsområde. I det försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2015 kommer det till uttryck på följande sätt:
Den svenska försvarsförmågan syftar ytterst till försvar av det egna territoriet men ska också betraktas som en del i en gemenskap för stabilitet och säkerhet i norra Europa. Sverige har möjlighet och ett ansvar att påverka utvecklingen i Östersjöområdet. Regeringen anser att Sveriges bi- och multilaterala försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten bör fördjupas.
Försvaret av Sverige kan således, beroende på omständigheterna, börja utanför landets gränser, i samverkan med andra. Utredningen bedömde därför att icke anställd totalförsvarspliktig personal kan, om den politiska viljan finns och beslut fattas, sättas in i operationer inom ramen för de utfästelser Sverige har gjort gentemot andra länder och organisationer och som inte faller under vad som brukar kallas traditionella militära fredsbevarande insatser. Men vi skrev också att det inte innebär att värnpliktiga kan eller bör sättas in i alla eventuella operationer som faller inom ramen för Sveriges utfästelser gentemot andra länder eller organisationer.
Återigen: Personalförsörjningssystemets användbarhet utanför riket handlar om vad politiken anser omfattar försvaret av Sverige. Internationell militär krishantering i hela skalan från fredsbevarande till fredsframtvingande långt borta, är en sak. Resultatet av sådana insatser påverkar Sverige, direkt och indirekt, men kan bedömt inte anses vara direkt kopplat till försvaret av Sverige som land. Sådana insatser kommer helt säkert, som de alltid gjort, personalförsörjas med frivilliga och anställda. Åtaganden Sverige gör inom ramen för EU (eller NATO) är en annan, mer näraliggande försvar av Sverige, men långtifrån självklar för annat än soldater och sjömän med anställning eller kontrakt.
I en helt egen kategori återfinns det militära samarbetet med Finland och i det fallet handlar det ytterst om vad man lägger för betydelse i begreppet gemensamt operationsområde och vilka förband man planerar för att stödja med i situationer ”bortom fred”. Det är en politisk fråga och avgränsas inte av gällande lag.
Gemensamt för de tre nivåerna av internationella operationer är att de alla i grunden möjliggörs av en tillräcklig mängd personer med grundläggande militär utbildning. I Sverige sker den nu under plikt, oavsett om man har blivit uttagen till mönstring eller ansökt om prövning på grund av eget intresse. Det är således vanskligt att ställa olika personalförsörjningssystem mot varandra enbart utifrån användbarheten i de olika kategorierna (totalförsvarspliktig, anställd eller frivillig) i steg två. Steg ett är att över huvud taget få in tillräckligt många i systemet – för att kunna anställas eller för att kunna komma ifråga för internationell tjänstgöring på frivillig väg – och för detta är plikten nödvändig. Först då kan de politiska ambitionerna fyllas med innehåll, för tillväxt här hemma eller internationellt.
Det farligaste ögonblicket kommer med segern
När statsminister Reinfeldt på sitt tillbakalutade sätt öppnar för budgetförstärkningar till försvaret är det många törstande i öknen som tackar för denna efterlängtade eftergift från alliansregeringen. Efter en intensiv försvarsdebatt med enveckasförsvar och ryskapåsken betraktas det som en kursändring, vilket det på sitt sätt är, i alla fall principiellt.
Själv har jag gång på gång tvärsäkert påstått att det inte kommer bli några nya pengar till Försvarsmakten och det framförallt beroende på att kursen i försvarsreformen i allt väsentligt ligger fast, att den säkerhetspolitiska analysen av framförallt Ryssland skiljer sig på ett fundamentalt sätt mellan diskussionen i offentligheten och inom regeringen/regeringskansliet samt att det – i bjärt kontrast till vad det verkat – inte har funnits något starkt internt tryck för ökade anslag inom Alliansen. Statsministern har vid upprepade tillfällen giftigt påpekat att Folkpartiet, trots högt tonläge i offentligheten, inte har rest detta krav i den innersta kretsen. Ovanpå detta finns en stark uppfattning, särskilt från finansen, om att Försvarsmakten behöver ett fortsatt starkt reformtryck.
Well, jag hade fel. Må tusen loppor hemsöka mina armhålor. Först kom öppningen på Moderaternas Sverigemöte i Karlstad i mars och sedan det upplevda löftet i partiledardebatten i Agenda. Kommentarer från försvarsministern fördjupade informationen något om vad det kan röra sig om. Fritt översatt verkar det bli ett påslag på anslaget nu i höst, men inget generellt anslagslyft, den långsiktiga ekonomin kommer man återkomma till. Socialdemokraterna kommer av allt att döma ansluta sig till regeringens förlag. De vill knappast överge den bekväma positionen att jaga regeringen ”från höger” i försvarsfrågan – i synnerhet inte i rådande opinionsläge – och vända på rollerna inför valrörelsen, men inte heller anslå mer pengar än Moderaterna. Genom en blocköverskridande överenskommelse om ett visst pengatillskott gynnas bägge parter. Argumentationen för detta samarbete kommer S och M säkerligen att finna i Försvarsberedningens junirapport, som man på något sätt måste förklara som en del av beslutsunderlaget inför budgetförstärkningen.
Anmärkningsvärt är för övrigt att många som kritiserar regeringen för att överge analys först – utgift sedan, t.ex. i samband med JAS Gripen-anskaffningen, inte är lika upprörda om besluten föregriper processen så länge som det (ur deras perspektiv) går åt rätt håll. Nåväl. Sammanfattningsvis får Moderaterna med denna manöver Folkpartiet att sitta still i båten, man möter växande intern moderat frustration och man kan hjälpligt neutralisera ”försvarsfrågan” inför valet. Det kommer bli oerhört intressant att se hur pengatillskottet motiveras.
Så långt det politiska spelet, men vad är det som står på spel? Det som oroar mig är en ny omgång av två parallella verkligheter: En som kommuniceras ut i offentligheten och en intern bland de närmast sörjande. Vi har varit med om det förr i försvars- och säkerhetspolitiken, det verkar vara en kronisk sjukdom i riket.
Jag tänker såhär: Det finns risk för att regeringen indirekt motiverar, eller i varje fall inte tillbakavisar, att man tillskjuter pengar för att stärka försvaret som ett resultat av ryskapåsken och ett mer osäkert närområde, utan att man egentligen omfattar denna tanke på djupet. Om man gör det – vilket jag återigen inte tror, är det på sitt sätt ok. Då hänger det ihop, det blir tydligt för alla och envar vad Sverige vill och man kan förhålla sig till det och rösta för en annan inriktning nästa val. Men om det inte är så, och analys och övertygelse är något annat än budskapet utåt, då går vi fortsatt kräftgång i den svensk försvarspolitik. Det som till en början kan framstå som en delseger för ”försvarsvänner” kan rentav i förlängningen visa sig kontraproduktivt.
Ponera att det rör sig om några hundra miljoner kronor som kommer presenteras som en förstärkning av försvaret men som i budgetpropositionens sällan studerade textavsnitt kryptiskt förklaras som en fullföljning av reformen. Det är inte fel i sig – Försvarsmakten behöver bl.a. hjälp med tillskott till rekrytering och generationsväxling inom ramen för personalförsörjningen – men om pengarna inte följer en strategisk övertygelse i det större perspektivet, då ryker ”satsningen” när materielinköp skjuts upp och anslagssparandet sedan går tillbaka till statskassan. Det har vi som bekant sett förut.
Med andra ord: Det blir mer lappande och lagande på en läckande reform som ingen riktigt brinner för, än en genomgående kursändring som ett resultat av incidentberedskaps- och rysslandsdiskussionen – om nu det anses motiverat.
Och därmed är vi inne på nästa fråga: Ryssland. Jag påstår som sagt att regeringskansliets bedömning av Ryssland skiljer sig väsentligt från den bild som kommuniceras i offentligheten av och inom Försvarssverige. Vi hör det via Bildt och nu i dagarna statsministern och en brutalt förenklad sammanfattning av bakgrunden till deras budskap skulle kunna lyda ungefär såhär: Vad i hela friden skulle Ryssland tjäna på att hota Sverige, EU och NATO militärt? Rysslands lugnaste fönster mot omvärlden vetter västerut, mot de man är beroende av för sin export och där lejonparten av de flöden går som måste fungera för denna export.
Food for thought vad gäller denna teoribildning återfinns bl.a. i denna färska och mycket intressanta FOI-rapport: Ett skepp kommer lastat: Ryska handelsflöden via Östersjön i ett tjugoårsperspektiv. Där står:
”Den övergripande slutsatsen (…) är att Östersjön idag är Rysslands absolut viktigaste hamnområde för det maritima handelsutbytet med utlandet, och att inga större förändringar i detta hänseende är att vänta fram till 2030. (…) Enligt rapportens uppskattningar går inte mindre än 65 procent av Rysslands export till EU-området och 31 procent av dess import därifrån via Östersjön. Med hänsyn taget enbart till sjöfartsburna transporter, är motsvarande siffror hela 75 procent respektive 85 procent.”
Men bilden av den ryska utvecklingen, framför allt vad gäller konsekvenser för Sverige, är som baken delad. Det är två läger med helt olika filter framför ögonen och olika resonanslådor i det svenska samhället. Samma skrift kan tolkas helt olika och för att ta nyss nämnda FOI-rapport som exempel skulle den lika gärna användas som argument för den ökade osäkerheten i närområdet och nya brösttoner från Öst:
”Denna rapport har försökt peka på att det inte är uteslutet att frågan om egen hamnkapacitet ur ett ryskt perspektiv är såväl politiserad som säkerhetiserad. (…) Hemtagningen av nuvarande transittrafik, om den lyckas, återskapar också just den form av handlingsfrihet för handelspolitiken som i andra sammanhang möjliggjort för Ryssland att utnyttja sina handelsrelationer som utrikespolitiskt maktinstrument. Med andra ord finns det en rad frågor som skulle kunna skapa framtida spänningar mellan Ryssland och EU och nya mönster för ekonomiskt utbyte, vilket i sin förlängning även kan påverka det politiska klimatet i Östersjöregionen.”
Sådär kan man hålla på, i fråga efter fråga, rapport efter rapport. Och dessa olika tolkningar kokas sedan ner till en politisk majoritetsuppfattning och utgör så småningom inriktningsgrund för Försvarsmakten – varefter ingen blir helt nöjd, de flesta lite lagom missnöjda och nästan samtliga övertygade om att man ändå inte kommer besluta om tillväxt eller avveckling i takt med att behoven ändras. Tolka mig rätt: Det är helt nödvändigt att riksdagens partier samverkar i fora som Försvarsberedningen och det kan jag gladeligen utveckla vid annat tillfälle.
Det jag vill säga med detta är att jag i tilltagande grad förtvivlar över möjligheten att göra praktik av den logiska och förvisso eftersträvansvärda tanken att kontinuerligt anpassa Försvarsmakten och dess stödmyndigheter efter en så nykter hotbild som möjligt. Jag lutar alltmer åt att vi ska lägga hotbildsdiskussionen åt sidan vad gäller Försvarsmaktens utformning och istället knåda fram den grundläggande militära och civila försvarsförmåga landet bör besitta alldeles oavsett hur omvärlden ser ut och hur hotbilder skiftar. Fd kommendör Christer Hägg har utvecklat resonemanget (med avstamp i marinen) i Tidskrift i Sjöväsendet (2013:1).
Jag tycker det vore mycket intressant att undersöka vad som är rimligt att kräva att vi ska kunna möta och genomföra, både civilt och militärt, ensamma och tillsammans med andra, istället för att framför allt spekulera i om och när.
I rapporten ”Säkerhet i samverkan” (Ds 2007:46) från december 2007 skrev Försvarsberedningen:
”Försvarsberedningens omvärldsanalys understryker behovet av att fortsätta utvecklingen mot ett modernt, flexibelt och interoperabelt insatsförsvar. Insatsförsvaret ska ha förmåga att kunna användas globalt, i Europa och vårt närområde samt, när så behövs, på vårt eget territorium. Tillgänglighet, flexibilitet och strategisk rörlighet ger ökad handlingsfrihet och ska vara styrande för försvarets utveckling. Ett militärt försvar som verkar i samarbete med andra utanför Sverige är ett försvar av våra centrala värden och intressen och ökar vår säkerhet. Militära förmågor som endast är utformade för insatser på det egna territoriet får svårt att användas för insatser utanför detta. Sverige fortsätter därmed transformeringen från ett hotbildsstyrt försvar till ett viljestyrt insatsförsvar med möjlighet till prioriterade och efterfrågade insatser.”
Jag står för varje ord fortfarande. Det vi borde utvecklat var hur det internationella och nationella hänger ihop och tryckt på hur förmåga till nationellt försvar upprätthålls genom att vidmakthålla den kompetens och organisation som krävs för att sköta uppgiften, dvs. inget upphörande med försvarsplanering och mobiliseringssystem etc.
Ett (förenklat) sätt att uttrycka det är att pendeln svängde för långt, och nu är jag rädd att den kan svänga tillbaka alltför långt åt andra hållet istället. Jag tror det vore förödande om hela debatten resulterade i ett slags åternationalisering av försvaret, t.ex. genom att internationella insatser och internationella samarbeten skärs ner till förmån för mer eller mindre symboliska åtgärder. Jag går så långt som att påstå att det vore spiken i kistan om man blickar framåt och om det är en linje som skulle vinna skulle det vara Försvarsmaktens största misstag sedan den strategiska timeouten.
Försvarsmakten ska vara efterfrågad och relevant för säkerhets- och försvarspolitiken och annars undermineras samhällets stöd i vid mening (rekrytering, skattepengar till verksamheten etc.). Det finns de som tror att en mer territoriellt inriktad Försvarsmakt skulle uppnå just det, men jag tror alltså tvärt om. Eller rättare sagt såhär: Den generation beslutsfattare som har frågan i sin hand just nu, de skulle förmodligen skriva under på det. Men nästa? Hur ser nästa generations makthavare på efterfrågan och relevans? Och hur ser blivande medarbetare i Försvarsmakten på saken?
Om inte Sverige förmår tolka det som händer nu, utan kopplingar till vad det var förut eller för den delen förhoppningar om hur det borde vara, hamnar vi ofelbart fel och får småstatens alla problem. I Finland är man t.ex. naturligtvis fortsatt uppmärksam på Ryssland, men nyligen konstaterade det finländska utrikesutskottet att en militär alliansfrihet inte längre kan förverkligas i en värld av ömsesidigt beroende och slutsatsen var att Finland mer aktivt än tidigare ska orientera sig mot internationellt samarbete.
Jag oroar mig helt enkelt för ett svenskt kontraproduktivt ”småstatsbeteende” när Ryssland bjuder upp till dans:
1. Vi borde vara smartare än att bekriga varandra med tvärsäkra rysslandsbilder – i synnerhet om man betänker Johan Wiktorins insiktsfulla ord:
”Min sammanfattande reflektion kring förändringarna i omvärlden är att vi som vill se ett starkare försvar tenderar att överskatta betydelsen av kortsiktiga skeenden, medan de som spelar ned det ryska förmågelyftet tenderar till att underskatta betydelsen av långsiktiga förändringar. Vi ser helt enkelt det vi vill se, ett känt fenomen från psykologin. Vi vet också att ständiga varningar undergräver den egna trovärdigheten och att bortviftande av indikationer ökar betydelsen och genomslaget av överraskning. Ett samhälle som bara vill reagera på Björnen sover eller Vargen kommer är ett utmärkt mål för mer eller mindre sofistikerade informationsoperationer.”
2. Ett ekonomiskt tillskott till Försvarsmakten kan som sagt vara nödvändigt i nuvarande läge, men om pengarna pressas ur systemet främst eftersom opinionsläget inte annat medger, och regeringen egentligen inte instämmer i analysen bakom behoven, riskerar man att förlora politiskt stöd i varv två och därmed skadas försvaret över tid.
Om vi nu kopplar tillbaka till Reinfeldts försvarspengar i höstbudgeten, så skulle ett tredje alternativ – vid sidan av att man antingen säger en sak utåt och en annan inåt eller på riktigt har ändrat uppfattning och ansluter sig till Folkpartiet i analysen – kunna vara att Moderaterna tar tillfället i akt och sjunger ut om det som driver dem och därmed regeringen i försvars- och säkerhetspolitiken.
Om den nuvarande reformen i huvudsak är rätt, Ryssland inte är ett större problem nu än tidigare (i alla fall inte kopplat till det militära försvaret) och man siktar på att förbereda NATO-medlemskap om man vinner valet 2014 bör man beskriva det rakt ut och ta debatten. Berätta med entusiasm och kraft om den moderata analysen och visionen! Här måste jag till min egen överraskning åberopa Johan Hakelius som jag tycker träffar mitt i prick och fångar det som hela tiden skaver och skapar frustration:
”Det räcker inte med att muttra lite irriterat om att det nog inte finns något hot just nu och att det antag¬ligen kommer att lösa sig. Det krävs sprudlande engagemang och inspirerande tillförsikt. Något positivt, inte något negativt. Ett mål, inte en avsaknad av hot.”
För de tålmodiga läsare som härdat ut hela vägen hit och nu undrar vad de läste egentligen vill jag säga följande: En upplevd ”åternationalisering ” av det militära försvaret kommer undergräva dess existens på sikt. Låt oss formulera vad vi ska klara att hantera, både civilt och militärt, oavsett hur det säkerhetspolitiska läget förändras. Vi saknar en positiv bild, en vision med tillhörande åtgärdslista över vad Sverige ska spela för roll i vår region och i världen framöver. Vi behöver agera och inte enbart reagera på Ryssland – springer vi indirekt Kremls ärenden genom våra reaktioner?
Helt säker kan man bara vara på två saker: Historien är inte slut och allt hänger ihop, men på olika sätt inberoende på vad man ser och var man står och tittar.
Lite underligt
Regeringspartierna har enats om en ominriktning av försvaret från en dimensionering utifrån internationell krishantering till ett fokus på det nationella territorialförsvaret.
Regeringen är enig om att lite drygt ett år före valet presentera en ”alla får allt”-lösning som är gravt underfinansierad och inte heller nödvändig utifrån rådande hotbild.
Oppositionen samlar sig sakta men säkert till en gemensam hållning under riksdagens behandling av propositionen. En hel del förenar, bland annat kritiken mot den höga beredskap som insatsorganisationen i sin helhet ska ha (något som för övrigt även SvD.s ledarsida håller med om).
Men en hel del skiljer oss åt också. Framför allt synen på vilken inriktning försvaret ska ha, vad som ska vara dimensionernade.
Socialdemokraternas Anders Karlsson menar att ”Regeringen skapar nu ett yrkesförsvar med fokus på internationella uppdrag. Det vänder vi oss emot. Vi vill se ett modernt, effektivt och folkligt förankrat insatsförsvar.”
Gunilla Wahlén (V) är inne på samma spår när hon säger att ”Försvaret kommer inte längre att utgå från det nationella försvaret och utifrån det bygga internationella insatser”.
Enligt min uppfattning har de missat att regeringen i själva verket gör en u-sväng tillbaka till det nationella territorialförsvarsfokus som har varit allenarådande under kalla kriget. Därför framstår denna kritik som något obegriplig.
Bild: Magnus Bard, DN
Försvarsministern i radion
Försvarsminister Sten Tolgfors intervjuades i Ekots lördagsintervju igår.
I intervjun säger Tolgfors att ”hotbilden är förändrad” och syftar på Georgienkrisen. Men han beskriver inte hur han menar att hotbilden har förändrats utan framhåller enbart behovet av snabb reaktionsförmåga som en lärdom av kriget.
Jag är ganska säker på att om regeringskansliets egen analys av Georgienkonfliktens konsekvenser för den svenska hotbildsbedömningen hade varit offentlig, då hade det varit lite trixigare att göra enkla kopplingen mellan Georgienkrisen och den militära hotbilden. Jag utgår nämligen ifrån att denna analys inte ger något annat besked än alla motsvarigheter runt om i Europa. Det vore oerhört välgörande för debatten om nämnda Georgienanalys offentliggörs.
Det andra områden jag vill beröra är att Tolgfors verkar omfamna Försvarsmaktens besked att man måste pruta från målsättningen att det skall kunna vara 2000 personer insatta internationellt till 1700.
Detta lägre antal var något man öppnade för i planeringsanvisningarna, där regeringen angav att Försvarsmakten över tid skall kunna hålla upp till 2000 personer ur markstridskrafterna insatta internationellt och nationellt medan Försvarsberedningen har angett följande ambitionsnivå: Försvarsmakten ska över tiden kunna hålla cirka 2000 personer insatta internationellt och nationellt.
Försvarsministern hävdar att det är effekten som är det viktigaste, inte ”antalet huvuden” man bidrar med internationellt. Det är ett välkänt grepp, speciellt populärt att ta till när man aldrig lyckas uppnå de målsättningar som sätts upp och/eller när ministern är sugen på att skicka ut något vapensystem internationellt (t.ex. JAS Gripen).
På ett sätt kan man tycka att det är logiskt, det är naturligtvis viktigast att verkligen göra skillnad. Men inställningen att det i stort sett är irrelevant med målsättningar om antalet individer, den leder enligt min mening fel på flera sätt:
1. Den av Riksdagen beslutade strategin för svenska bidrag till fredsfrämjande verksamhet, som följs upp av Försvarsberedningen, trycker på uthålliga internationella insatser i civil-militär samverkan. Beredningen skriver:
”Huvuddelen av framtidens väpnade konflikter kommer att äga rum på land. Det är där människor lever, bor och knyter sina sociala nätverk. Därför är förmågan att stödja och genomföra operationer med markoperativ tyngdpunkt är prioriterad.
Det är främst genom att göra uthålliga insatser på marken som kriser och konflikter kan dämpas och stabiliseras. Med markoperativ tyngdpunkt ska gemensamma operationer mot ett strategiskt och civil-militärt helhetsbaserat slutmål genomföras. Syftet är att uppnå eller behålla markoperativ kontroll i hela eller delar av ett operationsområde, vilket är en förutsättning för att skapa skydd och säkerhet i insatsområdet.
Markoperativ kontroll kräver uthållig närvaro av markstridsförband eftersom markstridsförbandens förmåga att ta, försvara och kontrollera terräng är en förutsättning för gruppering, basering och insats av såväl egna markförband som sjö- och luftoperativa enheter. Det innebär vidare att marin- och luftstridskrafter primärt stödjer operationer på land.”
Eller kort och gott: Boots on the ground och en civilmilitär process från start till mål!
2: Om man inte slår fast en målsättning om antalet individer innebär det naturligtvis konsekvenser för försvarsplaneringen. Om man säger att man skall kunna ha 2000 personer ute i internationell tjänst samtidigt, ja då kan man bara räkna bakåt för att få fram vad det kräver för numerär på hemmaplan för att man skall kunna köra runt systemet på ett uthålligt sätt. Om man övergår till att prata om ”effekt” minskar man genast den press på leverans som jag tror är nödvändig att ha på Försvarsmakten.
3. Sverige är nere på väldigt låga nivåer när det gäller vårt bidrag till internationell fredsfrämjande verksamhet. I synnerhet gäller det FN-ledda insatser där antalet svenska soldater, militärobservatörer och poliser i FN-tjänst aldrig har varit så lågt som nu. Endast 80 svenskar tjänstgjorde under FN-flagg i månadsskiftet november/december 2008.
Svenska FN-förbundet har i en tidigare debattartikel på Brännpunkt uppmärksammat den svenska ambitionsnivån på följande sätt:
”En ökning till 2000 svenska soldater i fält skulle göra det möjligt att dels öka Sveriges truppbidrag till FN, dels behålla ett skäligt antal soldater i insatser utanför FN:s operativa ledning, till exempel EU- och Nato-ledda insatser. (…) Samtidigt som FN är i akut behov av bidrag till fredsfrämjande verksamhet handlar svensk försvarsdebatt om nationella territoriella överväganden. (…) Om det är något vi har lärt oss av exemplen DR Kongo, Rwanda och Sudan så är det att omvärlden måste gripa in innan det är för sent. (…) Sten Tolgfors måste uppfylla löftet om 2000 soldater i utlandstjänst. Minst hälften av dessa bör öronmärkas för FN-ledda insatser. Om så sker är vi nästan ikapp Benin.”
I den ovan nämnda strategin står det:
”Sveriges förmåga till internationella insatser ska förbättras. Det militära deltagandet i insatser ska öka, så att en dubblering av utlandsstyrkans förmåga åstadkoms. Vidare ska effekten av svenskt deltagande öka i freds- och säkerhetsfrämjande insatser. Ökningen ska bl.a. uppnås genom mer sammanhållna insatser.”
FN-mandat för insats i Tchad
Säkerhetsrådet beslöt alldeles nyss (ca klockan 16 svensk tid) att ge mandat för en fredsbevarande FN-insats i Tchad.
Svenska FN-förbundet anser att Sverige sviker Darfur och Tchad om vi inte bidrar och efterlyser ett (nytt) svenskt truppbidrag till Tchad efter beslut om FN-insats i säkerhetsrådet i dag.
FN har som bekant svårt att rekrytera trupp till insatsen.
”– Insatsen är i högsta grad nödvändig, inte minst på grund av att Darfurkonflikten i Sudan har orsakat ett hårt flyktingtryck på grannländerna”, säger Aleksander Gabelic, som är ordförande.
Sverige bidrog till EU:s insats i Tchad förra året. Nu är campen nedmonterad och truppen har åkt hem, sånär som på några svenskar.
”– Enligt vad FN-förbundet erfar vänder däremot Sverige Darfurflyktingarna ryggen och väljer att inte skicka trupp. Det är ett svek från regeringens sida”, fortsätter Gabelic.
Svenska FN-förbundet krävde i en debattartikel på DN Debatt den 30 december att Sverige åter ska skicka trupp till Tchad.
Funderingar i vinternatten
En av frågorna i 2007 års enkät här på bloggen löd: ”Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2008?”
Håkan Juholt (s) svarade 667, Allan Widman (fp) gissade på ca 860, Staffan Danielsson (c ) hoppades på 1327 men svarade 827. Själv tippade jag på 650 personer.
Den mest aktuella siffran jag kan hitta är från november 2008. Då tjänstgjorde 657 kvinnor och män i internationella insatser.
Jag konstaterar samtidigt att ingen av de som svarade på samma fråga i 2008-års enkät tror att vi uppnår ambitionen om 2000 personer i samtidig tjänst utomlands vid utgången av 2009. I den bästa av världar finns inte behovet och därmed behöver inte målet uppfyllas. Så ser världen tyvärr inte ut. Det framstår därför som om det inte är målet som behöver förändras, utan de faktorer som samverkar till att vi är så långt ifrån att lyckas.
Jag noterar i det sammanhanget att Allan Widman (fp) har reagerat på samma (s)-märkta debattartikel som jag.
Jag håller helt med Widman när han skriver att Anders Ferm och Thage G Petersons utgångspunkt, att var och en får reda sig själv, är djupt cynisk.
Allan Widman tar upp kopplingen mellan flyktingströmmar och säkerhetspolitiska konsekvenser. I Widmans fall vet jag att han inte ser flyktingströmmar som ett hot. Anledningen till att jag reagerar är gamla minnen om hotbildscenarior för tio år sedan när flyktingströmmar (på den tiden skulle de komma över Östersjön) målades upp som hot mot det svenska samhället. Att stora folkomflyttningar kan utgöra bl.a. påfrestningar på samhällens institutioner, det är en sak. Men att det i sig utgör ett hot, det skriver jag inte alls under på. Och det som sagt inte heller vad Widman skriver.
Jag tänkte att jag skulle svara på mina egna enkätfrågor. Det känns förvisso inte som om jag har så mycket att tillägga, men jag skall ändå göra ett försök:
Vad kommer Du speciellt att minnas (som är försvars- och säkerhetspolitiskt relaterat) när Du tittar tillbaka på 2008?
I inrikespolitiken kommer jag att minnas hur Georgienkrisen förändrade regeringens retorik från att ”Försvaret ska dimensioneras utifrån och in. Försvaret ska vara användbart i världen, i vårt närområde och i Sverige” (från Sten Tolgfors tal i Almedalen så sent som den 9 juli 2008) till att vi behöver omedelbart gripbara resurser för försvaret av Sverige (med hänvisning till den snabbhet varmed Ryssland slog mot Georgien).
Mer generellt kommer jag komma ihåg 2008 som det år när varenda säkerhetspolitiska analys av vikt omfattade även klimatförändringar.
Nämn någon eller några ödesfrågor för Försvarsmakten som borde sättas i fokus under 2009?
Verksamhetsidén, dvs. vad man är till för (att den internationella verksamheten inte ska utgöra ett ”sidospår” och hur den operativa verksamhetens krav äntligen ska få reellt genomslag i alla processer).
Vid sidan av detta skulle jag vilja nämna personalförsörjningssystemet och Högkvarterets organisation som på olika sätt avgörande frågor.
Låt mig ta frågan om Strf 90 till Afghanistan som exempel på vad jag menar med det sistnämnda:
Arméinspektören vill ha maskinerna till den svenska ISAF-truppen. Han är taktisk chef och ansvarar för genomförande i missionsområdet. När denne man med stab kommer fram till att det behövs Strf 90, ja då överprövas detta av en operativ stab med följden att inget händer.
Man bör ställa sig frågan vem som kan vara bättre på att utveckla, vidmakthålla, producera och använda förband för den marktaktiska arenan om inte en arméstab med en arméchef?
Naturligtvis gäller motsvarande resonemang inom de andra försvarsgrenarna (som jag envisas med att kalla dem eftersom jag anser att de borde återinföras!).
Det är en av mina käpphästar. Och för den som tror att Försvarsmakten blir mer ”joint” av nuvarande organisation vill jag bara säga: Övertyga mig!
Så, med andra ord: Som jag ser det är Högkvarteret gravt överdimensionerat med en massa otydligheter och onödiga ledningsnivåer.
Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2009?
Om inte världen blir en lugnare och säkrare plats under 2009, vilket jag naturligtvis hoppas, så anser jag att allt under 2000 personer är ett misslyckande men att 800 personer förmodligen är vad vi kan få ut i nuvarande läge.
Sverige får snart en ny ÖB. Vilka goda råd skulle Du vilja ge den tillträdande Överbefälhavaren?
Jag vill göra det enkelt för mig genom att fullt ut instämma i det som Ulf Henricsson svarar på samma fråga:
”Först vill jag ge dem som utser honom rådet att utnämna en person med internationell erfarenhet som förbandschef. Det är inte trovärdigt med en chef som inte har personlig erfarenhet av FM huvuduppgift – internationella insatser.
Till ÖB: PRIORITERA huvuduppgiften – skär i byråkratin. Jobba för att huvuduppgiften blir viktigare än arbetstillfällen. Försvarsindustri och glesbyggd skall överleva av egen kraft. Kräv av politikerna att de tar konsekvenserna av sina egna beslut.”
Den 1 januari får Sverige en ny myndighet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Vad innebär detta för den svenska krisberedskapen, enligt Din uppfattning?
Att vi fortsatt saknar en krisledande funktion på myndighetsnivå, vilket riksdagens samtliga sju partier har efterlyst. Men förutom det är det rätt att göra sammanslagningen av de tre tidigare myndigheterna och jag hoppas på en smidig övergång så att förmågan inte nedgår under en lång inkörningsperiod. Till sist är jag fortfarande bekymrad över den organisationsmodell som jag hittills har sett.
Hur vill du kortfattat beskriva Sveriges säkerhetspolitiska läge just nu? Eller med andra ord, hur ser hotbilden ut? Är det något som oroar Dig speciellt?
Jag håller med Karin Enström, Försvarsberedningens ordförande, om att den bedömning Försvarsberedningen gjorde i vår junirapport fortfarande står sig väl.
Dock bör den ekonomiska krisens säkerhetspolitiska effekter analyseras – jag är övertygad om att de är långtgående och det på många olika plan på många olika sätt.
Klimatförändringarnas geopolitiska betydelse oroar mig också speciellt mycket, vid sidan av de sociala konvulsioner de kan orsaka i en framtid som enligt forskare kryper oss allt närmare.
Benin-Sverige 1-0
Aleksander Gabelic, ordförande i Svenska FN-förbundet, skriver på Brännpunkt
idag under rubriken ”Fattiga Benin har fler FN-soldater än Sverige”.
”En ökning till 2000 svenska soldater i fält skulle göra det möjligt att dels öka Sveriges truppbidrag till FN, dels behålla ett skäligt antal soldater i insatser utanför FN:s operativa ledning, till exempel EU- och Nato-ledda insatser. (…) Samtidigt som FN är i akut behov av bidrag till fredsfrämjande verksamhet handlar svensk försvarsdebatt om nationella territoriella överväganden. (…) Om det är något vi har lärt oss av exemplen DR Kongo, Rwanda och Sudan så är det att omvärlden måste gripa in innan det är för sent. (…) Sten Tolgfors måste uppfylla löftet om 2000 soldater i utlandstjänst. Minst hälften av dessa bör öronmärkas för FN-ledda insatser. Om så sker är vi nästan ikapp Benin.”
Officersförbundet på DN-debatt
Dagens DN-debattartikel är skriven av Officersförbundets ordförande Lars Fresker (bilden) och handlar om behovet av stöd till de som gör utlandstjänst och deras familjer.
Äntligen!
Idag har så äntligen regeringen lämnat över den efterlängtade skrivelsen: ”Nationell strategi för internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet” till riksdagen.
Strategin beskrivs i stolta ordalag gemensamt av utrikesminister Carl Bildt, biståndsminister Gunilla Carlsson, försvarsminister Sten Tolgfors och justitieminister Beatrice Ask. Strategin är den första i sitt slag, skriver de och beskriver den som att den är tänkt att utgöra en ”övergripande vägledning för svenskt deltagande på det fredsfrämjande området”.
”Övergripande vägledning” skriver regeringen. ”Väldigt övergripande beskrivning” kanske vore ett bättre uttryck. Någon vägledning, i ordets rätta bemärkelse, är det nog inte så mycket att tala om. Sånär som när det gäller civil-militär samverkan. Jag återkommer till det.
Jag menar, en strategi som inleds med alla kommande beslut som den inte föregriper (den kommande inriktningspropositionen för försvaret, andra prioriteringar, de överväganden i övrigt som görs i respektive års budgetproposition eller Försvarsberedningens arbete) måste ju rimligtvis vara ganska intetsägande. Och det är den som sagt. Men den är också en kompromissprodukt mellan de departement som har samarbetat om den, och ibland rentav motsägelsefull av just detta skäl.
Tanken är att regeringen genom strategin skall knyta utrikes-, utvecklings, säkerhets- och försvarspolitiken närmare varandra. Målsättningen är att Sverige ska ta ett större och mer samordnat ansvar i freds- och säkerhetsfrämjande insatser. En utgångspunkt för strategin är att svenska insatser ska utformas som integrerad och samlad politik gentemot det aktuella landet. Där så är möjligt skall bidragen utformas med både civila och militära delar. I strategin understryks att utvecklingssamarbetet kan utgöra en viktig del av den samlade svenska förmågan. Säkerhet och utveckling är varandras förutsättningar och för att nå varaktiga framsteg i länder som till exempel Afghanistan måste den svenska närvaron präglas av denna insikt.
Ett exempel på det motsägelsefulla är att själva orsakerna till Sveriges engagemang å ena sidan beskrivs som ”ett uttryck för vår solidaritet i handling med de människor och länder som hotas av konflikter” (det är UD:s skrivning), liksom ”Utrikes- och säkerhetspolitiska bedömningar och prioriteringar ska vara styrande för svenskt deltagande i fredsfrämjande insatser. Även försvarspolitiken och politikområdet rättsväsendet ska beaktas. Sammantaget ska dessa politikområden utgöra utgångspunkten för diskussioner om möjliga insatser”. Det som här står är att det som är styrande tar UD hand om och sedan ”beaktas” Försvarsdepartementets och Försvarsmaktens synpunkter.
Men lite senare i skrivelsen, i de mer militära delarna, står det att svenska insatser ”ska kunna bidra till en önskvärd operativ nytta, förmågeutveckling och kompetensuppbyggnad för den utsändande myndigheten”. Detta är Försvarsdepartementets skrivning. Man vill från mer militärt håll alltid framhålla att det inte enbart är altruism som får Sverige att agera internationellt, utan att det också är ett försvar av svenska värden och Sverige.
Vidare i det militära spåret står det i skrivelsen: ”Sverige ska verka för att svenskt inflytande och insyn ska öka i de insatser Sverige bidrar till, bl.a. genom en strävan att svensk personal i större utsträckning erhåller högre tjänster och ledande befattningar såväl inom insatserna som inom organisationerna genom vilka Sverige bidrar till fredsfrämjande insatser”. Vän av ordning ställer sig frågan; vilka då (på den militära sidan)? De personer som kan komma i fråga är nog tyvärr både lätträknade och djupt fastlåsta i den nationella verksamheten.
Regeringen tar inga steg när det gäller att nischa de svenska militära bidraget. Vi skall kunna göra allt, med allting inom alla tidsramar och överallt: ”Försvarsmakten ska, när så efterfrågas, kunna delta i internationella insatser med en bredd av olika förbandstyper. Strävan är att Sverige bör bidra på områden där vi kan ge ett mervärde till den samlade operationen”. Skrivningen från budgetpropositionen för 2008, om att man kall ha en ”markoperativ tyngdpunkt” är borta.
Ambitionsnivån upprepas: ”Sverige ska ha förmåga till att samtidigt leda och delta i två insatser av bataljonsstorlek samt tre mindre insatser”. Och här har vi ju egentligen hela inriktningen som en grundorganisation som skall försörja! Försvarsberedningen har ju i enlighet sagt att Försvarsmakten skall formas utifrån och in. Vad behöver vi för organisation, personalförsörjning och materielstrategi för att åstadkomma detta?
Men just i detta centrala resonemang (vad som skall vara dimensionerande för Försvarsmakten) väljer regeringen att formulera sig på ett annat sätt än beredningen. Detta är ett exempel på otydlighet från politiskt håll, gentemot Försvarsmakten och där hittar vi en förklaring till att man ofta talar förbi varandra. Man skriver ”Uppgiften att genomföra internationella insatser ska vara grundläggande, men inte ensamt dimensionerande, vid utvecklingen av Försvarsmaktens förband”.
Nu till de mer intressanta delarna av skrivelsen, nämligen de om civil-militär samverkan och ”samlade bidrag”.
Regeringen skriver bl.a. följande:
”Möjligheter till ett samlat svenskt engagemang ska värderas i anslutning till att en ny insats inleds. Så långt möjligt ska processen präglas av en helhetssyn på Sveriges deltagande”. Och sedan kommer en portalparagraf:
”För att främja en hållbar lösning på konflikter bör Sverige i möjligaste mån samordna fredsfrämjande insatser med såväl humanitärt som ett mer långsiktigt återuppbyggnads- och utvecklingsstöd. Strävan bör vara att de svenska bidragen till de internationella insatserna utformas som samlade, med såväl militära som civila delar”.
Vidare skriver regeringen ”För att nå största möjliga effektivitet i de fredsfrämjande insatserna är det även fortsättningsvis en ambition att utifrån etablerade principer, bl.a. inom ramen för FN:s fredsfrämjande verksamhet, fortsatt utveckla den svenska förmågan när det gäller civil-militär samverkan i insatserna”.
Inom EU har Sverige ”som målsättning att utveckla koncepten för de civila och militära snabbinsatsförmågorna samt att stärka den civil-militära samordningen i konflikthanteringsinsatser”.
Inom Norden ska Sverige ”sträva efter att ytterligare öka graden av samarbete i den nordiska kretsen, bl.a. genom att inför varje internationell insats undersöka möjligheter till nordisk samverkan”.
Men, allt detta lämnas fullständigt därhän för vemdå att bestämma hur det ska gå till i praktiken? Det enda som har med något slags konkret genomförande att göra är följande till intet förpliktigande rader:
”Dagens komplexa konflikthanterings- och återuppbyggnadsinsatser förutsätter att det internationella samfundet – likväl som Sverige nationellt – i både planerings- och genomförandefasen samordnar tillgängliga verktyg”.
Men även detta gör att man ställer sig frågan hurdå? Hur, av vem och när skall detta ”samordnas”? En sak är säker, det sker inte av sig självt och det lär aldrig ha varit viktigare att ha alla aktörer i samma rum på jämbördiga positioner genom hela processen (planering, genomförande) som nu, om man skall förverkliga idén om civil-militär samverkan ”på riktigt”.
PS 1: Regeringen lär skapa en del muntra miner i riksdagen med formuleringen ”Det är därför regeringens avsikt att hålla berörda utskott i riksdagen informerade om beslut om att ta i anspråk medgivet utrymme för en brådskande förstärknings- eller evakueringsinsats. Denna ordning får dock inte verka försenande på möjligheten att snabbt sätta in förstärknings- och evakueringsinsatser”. Det är, törs jag påstå, aldrig i riksdagen senfärdigheten slår till, vare sig förr eller framöver. Här borde kanske regeringskansliet istället resonerat om sina egna processer.
PS II: Natos snabbinsatsstyrka, NRF, berörs även i denna skrivelse. Regeringen skriver följande:
”Natos snabbinsatsstyrka, som ska kunna sätta in i de allra mest krävande militära insatserna, är sedan 2006 öppen för styrkebidrag även från partnerländer. Partnerländer kan anmäla supplementära förband till styrkan, förutsatt att dessa uppfyller samma kvalitetskrav som gäller för Nato-förband. Sverige överväger Natos erbjudande om partnerländers deltagande i snabbinsatsstyrkan NATO Response Force (NRF) med supplementära bidrag. När Sverige ser över eventuellt deltagande i NRF ska samarbetsmöjligheter med övriga nordiska länder samt de baltiska länderna undersökas, dvs. både med partnerlandet Finland och med Nato-länderna Danmark, Norge, Estland, Lettland och Litauen”.
Jag är övertygad om att regeringen levererar ett besked om ett svenskt deltagande i NRF, med en liten men naggande god komponent för att försäkra sig (tror man!) om begränsade kostnader, i den kommande skrivelsen om EAPR till riksdagen.
Amfibie som inte klarar en regnperiod?
Jag tror det var en och annan som höjde på ögonbrynen när det stod klart att det var ett amfibieförband som skulle skickas till Tchad. Amfibie där?, liksom (se bild). Jag var en av dem. Men sedan tänkte jag att det säkert är väldigt smart, just med tanke på den förestående regnperioden, som man har hört talas om.
Försvarsmakten skriver såhär om amfibieförbandens uppgift:
”Man skall kunna uppträda såväl nationellt som internationellt. Att kunna verka över, på och under ytan liksom på land oavsett infrastruktur, årstid, väder och ljusförhållanden är signifikativt för de svenska amfibieförbanden. Förbanden skall kunna genomföra insatser såväl från hav mot land som från land mot hav”.
Och mot bakgrund av den beskrivningen låter det ju närmast som ett hand-i -handskeuppdrag då, att hantera en regnperiod i Tchad.
Det är klart att det blir lite förvirrande, när försvarsministern säger att regnperioden är gränssättande för en förlängning av insatsen, på dagens Brännpunkt:
”Det gränssättande för en kortare förlängning av amfibieförbandets insats är regnperioden, som på allvar inleds i juni och pågår till oktober. Den – och inte politisk vilja – försvårar och förhindrar omgruppering av tyngre förband inom Tchad under sommaren”.
Naturligtvis är ekonomin det som sätter P för den önskvärda förlängningen, vilket försvarsministern också säger i artikeln. Huruvida Sveriges agerande ”drar ett löjets skimmer över hela insatsen”, får stå för Urban Ahlin (s). Om man däremot sätter de man är där för att skydda i första rummet, oavsett vad andra i EU-kretsen gör eller inte gör, framstår det som mindre klokt att åka hem med argumentet att alla andra gör för lite.
Att fatta beslut utifrån att man skall vara lika dålig som alla andra, är inget snyggt ledarskap och det enda det resulterar i, är att man indirekt legitimerar att man inte åker nästa gång heller.
annika nordgren christensen 