Kategori: Finland

Har ni fest eller? Några tankar om det finsk-svenska försvarssamarbetet

nordefcoIgår presenterade Sverige och Finland en handlingsplan för sitt militära samarbete genom respektive lands försvarsminister. Man kan se det som nya resoluta steg framåt, eller en uppräkning av vad som i mångt och mycket redan sker och vad som faktiskt efterlysts från politiskt håll under många år – inklusive frågan om gemensamma förband. Detta är dock ingen text som reder ut detaljerna utan ett försök att höja blicken något över Norden.

Låt mig direkt klara ut att jag är varm anhängare av svenskt-finskt försvarssamarbete (det gäller även den civila sidan vad gäller krishantering m.m.). Jag vill inte missförstås på den punkten. Men jag vill höja ett varningens finger då denna typ av nyheter kan skapa helt olika och inte sällan motstridiga förväntningar – vilket i sin tur leder till självuppfyllande profetior som kanske ingen egentligen hade önskat sig.

Eller med andra ord: NATO-förespråkare ser medlemskapet glittra vid horisonten som en förlängning av gårdagens nyhet, medan NATO-skeptiker andas ut i i den säkerhetspolitiska snålblåstens ständigt upprepade fråga: Vem hjälper Sverige när enveckasförsvaret står på knä? Om man kan peka på en helt okontroversiell svensk-finsk försvarspakt (och bortse något från gårdagens betoning på ”fredstida samarbete” och avsaknad av försvarsgarantier), slipper man så att säga medlemskapsfrågan ett tag till. Kanske tillräckligt länge för att dörren ska stängas.

I den bästa av världar är det faktiskt som försvarsministrarna sade vid gårdagens presskonferens: Man ska se det svensk-finska militära samarbetet som ett komplementärt spår till samarbetet med NATO och den övriga nordiska kretsen, inte som en ersättning. Mer orolig blir jag när jag läser hur försvarsminister Haglund tolkades, när han sade att ett gott samarbete kan leda vidare:

Försvarsministrarna säger att det inte handlar om att skapa en försvarsallians mellan de två länderna, men de låter förstå att samarbetet kan lägga grund för en eventuell sådan i framtiden.

Det är som sagt precis sådant som används för fördröjningsstrid av de vankelmodiga eller de med låsningar kring förkortningen NATO. Och ju hårdare NATO-förespråkare tar ut segern i förskott och behandlar gårdagens samarbetssteg som en del av anslutningsprocessen (vilket det inte är), kommer samarbetet behandlas som en ersättningsmodell från motståndarsidan. Det är lockande, men kontraproduktivt.

Om man vill vara alarmistisk åt andra hållet skulle man kunna säga att det svensk-finska samarbetet främjar sig från de nordiska NATO-länderna. Det kan vara bra att minnas historien:

2007 lämnade NATO-landet Norges dåvarande försvarschef Sverre Diesen och det militärt alliansfria Sveriges ÖB Håkan Syrén över en studie till respektive regering, som gemensamt hade tagits fram kring samarbetsmöjligheter länderna emellan. Fokus i studien var att göra så mycket som möjligt tillsammans inom förbandsproduktionen, materielanskaffning, underhåll och utbildning/övning. På det sättet skulle det över tid skapas allt större likhet inom olika system och förband. Syrén och Diesen skrev en gemensam debattartikel i DN om att samarbetet kommer att ställa stora krav på nytänkande:

Det stärkta samarbete vi nu föreslår innebär ett genombrott för en ny samarbetsmodell, som delvis ställer gamla suveränitetsreflexer på huvudet. Det ställer stora krav på nytänkande såväl inom våra försvarsmakter som på politiskt håll.

Vänstern var dock inte så nytänkande och Lars Ohly lät förstå att han var tveksam till ett försvarssamarbete med Norge då det skulle knyta oss ännu närmare NATO. Jag minns att Mikael Holmström på SvD också konstaterade att det i praktiken var ett steg närmare Natomedlemsskap. I övrigt rådde det politisk samsyn om att det var utmärkt och brådskande. För egen del ansåg jag att en liknande studie skulle göras med Finland, och gärna Danmark (även om de alltid hållit sig lite på sin kant i detta avseende).

Senare samma år (2007) ägde det rum ett sammanträde med Försvarsberedningen där den finska motsvarigheten – Beredningsgruppen för Finlands säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse – var inbjuden. Under mötet konstaterades att den analys som de svenska och norska Försvarsmakterna hade genomfört om samarbete, även borde göras i en finsk-svensk tappning. Samma månad skrev ÖB Syrén i sitt nyhetsbrev att:

Försvarsmakten har nyligen redovisat en studie av framtida möjligheter till ömsesidigt förstärkande – dvs effektiviserande – samarbete med Norge och vi kommer på motsvarande sätt att se på möjligheterna till ökat samarbete med Finland.

I juni 2008 publicerade så de nordiska försvarscheferna (Juhani Kaskeala, Håkan Syrén och Sverre Diesen) en gemensam debattartikel  i Finland, Sverige och Norge, med anledning av att de lade fram en rapport, Nordic Supportive Defence Structures (NORDSUP) Progress report, för försvarsministrarna. I denna rapport hade man analyserat omkring 140 aktuella samarbetsområden. Bland dessa finns det ett fyrtiotal lovande områden som sades kunna genomföras omgående och i Sverige föreslog Försvarsmakten att dessa skulle påbörjas redan 2009. Det var tydligt att man från försvarschefernas sida ville skjutsa på det politiska beslutsfattandet – inte minst i Sverige – och Försvarsmakten skrev till Försvarsdepartementet att man underströk betydelsen av ”omedelbara politiska beslut och uppdrag till Försvarsmakten att påbörja samarbete i de områden som kan startas redan 2009 – för att åstadkomma kostnadsreduceringar men också för att markera vilja till samarbete och därmed skapa en ökad trovärdighet för projektet som helhet.”

Detta gemensamma finsk-svensk-norska försvarschefsinitiativ 2008, lade grunden för bildandet av NORDEFCO i slutet av 2009. Det senaste mötet hölls i Tromsø i april, med fokus på den säkerhetspolitiska situationen i Europa, det kommande NATO-toppmötet i Wales i september och uppföljning av det gemensamma utrikes- och försvarsministermötet som hölls på Island i februari. Det är Norge som är ordförande i NORDEFCO under 2014, och som håller i ett vidare nordiskt-baltiskt försvarsministermöte i Oslo i november där också Storbritannien, Holland och Polen deltar.

Min starka rekommendation är att hålla i det samnordiska, där även NATO-länderna deltar. Det är inte konstigt att det går trögare att komma fram där än bilateralt mellan Finland och Sverige på grund av de väggar man slår pannan i, i och med våra olika säkerhetspolitiska vägval. Tydliggör det, som en försvarsupplysning! Se det finsk-svenska som pragmatiskt och rationellt ”vardagsförsvarssamarbete” och inte som varesig en ersättning för NATO eller en slags väg in. Sänd nu den tydliga signalen till närmast berörda huvudstäder att Sverige och Finland inte väljer en egen väg i de säkerhetspolitiska strukturerna, utan att det är ett uttryck för effektivitet i Östersjön mellan två länder som har starka band sinsemellan, men som inte i förlängningen vill få ett ensamt ansvar för varandra och sitt närområde, vid sidan av NATO och de andra nordiska länderna. Då blir det bra, det här.

Bilden är hämtad från NORDEFCO:s sajt och visar (från vänster): Gunnar Bragi Sveinsson, Island, Karin Enström, Sverige, Carl Haglund, Finland, Ine Eriksen Søreide, Norge och Nicolai Wammen, Danmark.

Det farligaste ögonblicket kommer med segern

När statsminister Reinfeldt på sitt tillbakalutade sätt öppnar för budgetförstärkningar till försvaret är det många törstande i öknen som tackar för denna efterlängtade eftergift från alliansregeringen. Efter en intensiv försvarsdebatt med enveckasförsvar och ryskapåsken betraktas det som en kursändring, vilket det på sitt sätt är, i alla fall principiellt.

Själv har jag gång på gång tvärsäkert påstått att det inte kommer bli några nya pengar till Försvarsmakten och det framförallt beroende på att kursen i försvarsreformen i allt väsentligt ligger fast, att den säkerhetspolitiska analysen av framförallt Ryssland skiljer sig på ett fundamentalt sätt mellan diskussionen i offentligheten och inom regeringen/regeringskansliet samt att det – i bjärt kontrast till vad det verkat – inte har funnits något starkt internt tryck för ökade anslag inom Alliansen. Statsministern har vid upprepade tillfällen giftigt påpekat att Folkpartiet, trots högt tonläge i offentligheten, inte har rest detta krav i den innersta kretsen. Ovanpå detta finns en stark uppfattning, särskilt från finansen, om att Försvarsmakten behöver ett fortsatt starkt reformtryck.

Well, jag hade fel. Må tusen loppor hemsöka mina armhålor. Först kom öppningen på Moderaternas Sverigemöte i Karlstad i mars och sedan det upplevda löftet i partiledardebatten i Agenda. Kommentarer från försvarsministern fördjupade informationen något om vad det kan röra sig om. Fritt översatt verkar det bli ett påslag på anslaget nu i höst, men inget generellt anslagslyft, den långsiktiga ekonomin kommer man återkomma till. Socialdemokraterna kommer av allt att döma ansluta sig till regeringens förlag. De vill knappast överge den bekväma positionen att jaga regeringen ”från höger” i försvarsfrågan – i synnerhet inte i rådande opinionsläge – och vända på rollerna inför valrörelsen, men inte heller anslå mer pengar än Moderaterna. Genom en blocköverskridande överenskommelse om ett visst pengatillskott gynnas bägge parter. Argumentationen för detta samarbete kommer S och M säkerligen att finna i Försvarsberedningens junirapport, som man på något sätt måste förklara som en del av beslutsunderlaget inför budgetförstärkningen.

Anmärkningsvärt är för övrigt att många som kritiserar regeringen för att överge analys först – utgift sedan, t.ex. i samband med JAS Gripen-anskaffningen, inte är lika upprörda om besluten föregriper processen så länge som det (ur deras perspektiv) går åt rätt håll. Nåväl. Sammanfattningsvis får Moderaterna med denna manöver Folkpartiet att sitta still i båten, man möter växande intern moderat frustration och man kan hjälpligt neutralisera ”försvarsfrågan” inför valet. Det kommer bli oerhört intressant att se hur pengatillskottet motiveras.

Så långt det politiska spelet, men vad är det som står på spel? Det som oroar mig är en ny omgång av två parallella verkligheter: En som kommuniceras ut i offentligheten och en intern bland de närmast sörjande. Vi har varit med om det förr i försvars- och säkerhetspolitiken, det verkar vara en kronisk sjukdom i riket.

Jag tänker såhär: Det finns risk för att regeringen indirekt motiverar, eller i varje fall inte tillbakavisar, att man tillskjuter pengar för att stärka försvaret som ett resultat av ryskapåsken och ett mer osäkert närområde, utan att man egentligen omfattar denna tanke på djupet. Om man gör det – vilket jag återigen inte tror, är det på sitt sätt ok. Då hänger det ihop, det blir tydligt för alla och envar vad Sverige vill och man kan förhålla sig till det och rösta för en annan inriktning nästa val. Men om det inte är så, och analys och övertygelse är något annat än budskapet utåt, då går vi fortsatt kräftgång i den svensk försvarspolitik. Det som till en början kan framstå som en delseger för ”försvarsvänner” kan rentav i förlängningen visa sig kontraproduktivt.

Ponera att det rör sig om några hundra miljoner kronor som kommer presenteras som en förstärkning av försvaret men som i budgetpropositionens sällan studerade textavsnitt kryptiskt förklaras som en fullföljning av reformen. Det är inte fel i sig – Försvarsmakten behöver bl.a. hjälp med tillskott till rekrytering och generationsväxling inom ramen för personalförsörjningen – men om pengarna inte följer en strategisk övertygelse i det större perspektivet, då ryker ”satsningen” när materielinköp skjuts upp och anslagssparandet sedan går tillbaka till statskassan. Det har vi som bekant sett förut.

Med andra ord: Det blir mer lappande och lagande på en läckande reform som ingen riktigt brinner för, än en genomgående kursändring som ett resultat av incidentberedskaps- och rysslandsdiskussionen – om nu det anses motiverat.

Och därmed är vi inne på nästa fråga: Ryssland. Jag påstår som sagt att regeringskansliets bedömning av Ryssland skiljer sig väsentligt från den bild som kommuniceras i offentligheten av och inom Försvarssverige. Vi hör det via Bildt och nu i dagarna statsministern och en brutalt förenklad sammanfattning av bakgrunden till deras budskap skulle kunna lyda ungefär såhär: Vad i hela friden skulle Ryssland tjäna på att hota Sverige, EU och NATO militärt? Rysslands lugnaste fönster mot omvärlden vetter västerut, mot de man är beroende av för sin export och där lejonparten av de flöden går som måste fungera för denna export.

Food for thought vad gäller denna teoribildning återfinns bl.a. i denna färska och mycket intressanta FOI-rapport: Ett skepp kommer lastat: Ryska handelsflöden via Östersjön i ett tjugoårsperspektiv. Där står:

”Den övergripande slutsatsen (…) är att Östersjön idag är Rysslands absolut viktigaste hamnområde för det maritima handelsutbytet med utlandet, och att inga större förändringar i detta hänseende är att vänta fram till 2030. (…) Enligt rapportens uppskattningar går inte mindre än 65 procent av Rysslands export till EU-området och 31 procent av dess import därifrån via Östersjön. Med hänsyn taget enbart till sjöfartsburna transporter, är motsvarande siffror hela 75 procent respektive 85 procent.”

Men bilden av den ryska utvecklingen, framför allt vad gäller konsekvenser för Sverige, är som baken delad. Det är två läger med helt olika filter framför ögonen och olika resonanslådor i det svenska samhället. Samma skrift kan tolkas helt olika och för att ta nyss nämnda FOI-rapport som exempel skulle den lika gärna användas som argument för den ökade osäkerheten i närområdet och nya brösttoner från Öst:

”Denna rapport har försökt peka på att det inte är uteslutet att frågan om egen hamnkapacitet ur ett ryskt perspektiv är såväl politiserad som säkerhetiserad. (…) Hemtagningen av nuvarande transittrafik, om den lyckas, återskapar också just den form av handlingsfrihet för handelspolitiken som i andra sammanhang möjliggjort för Ryssland att utnyttja sina handelsrelationer som utrikespolitiskt maktinstrument. Med andra ord finns det en rad frågor som skulle kunna skapa framtida spänningar mellan Ryssland och EU och nya mönster för ekonomiskt utbyte, vilket i sin förlängning även kan påverka det politiska klimatet i Östersjöregionen.”

Sådär kan man hålla på, i fråga efter fråga, rapport efter rapport. Och dessa olika tolkningar kokas sedan ner till en politisk majoritetsuppfattning och utgör så småningom inriktningsgrund för Försvarsmakten – varefter ingen blir helt nöjd, de flesta lite lagom missnöjda och nästan samtliga övertygade om att man ändå inte kommer besluta om tillväxt eller avveckling i takt med att behoven ändras. Tolka mig rätt: Det är helt nödvändigt att riksdagens partier samverkar i fora som Försvarsberedningen och det kan jag gladeligen utveckla vid annat tillfälle.

Det jag vill säga med detta är att jag i tilltagande grad förtvivlar över möjligheten att göra praktik av den logiska och förvisso eftersträvansvärda tanken att kontinuerligt anpassa Försvarsmakten och dess stödmyndigheter efter en så nykter hotbild som möjligt. Jag lutar alltmer åt att vi ska lägga hotbildsdiskussionen åt sidan vad gäller Försvarsmaktens utformning och istället knåda fram den grundläggande militära och civila försvarsförmåga landet bör besitta alldeles oavsett hur omvärlden ser ut och hur hotbilder skiftar. Fd kommendör Christer Hägg har utvecklat resonemanget (med avstamp i marinen) i Tidskrift i Sjöväsendet (2013:1).

Jag tycker det vore mycket intressant att undersöka vad som är rimligt att kräva att vi ska kunna möta och genomföra, både civilt och militärt, ensamma och tillsammans med andra, istället för att framför allt spekulera i om och när.

I rapporten ”Säkerhet i samverkan” (Ds 2007:46) från december 2007 skrev Försvarsberedningen:

”Försvarsberedningens omvärldsanalys understryker behovet av att fortsätta utvecklingen mot ett modernt, flexibelt och interoperabelt insatsförsvar. Insatsförsvaret ska ha förmåga att kunna användas globalt, i Europa och vårt närområde samt, när så behövs, på vårt eget territorium. Tillgänglighet, flexibilitet och strategisk rörlighet ger ökad handlingsfrihet och ska vara styrande för försvarets utveckling. Ett militärt försvar som verkar i samarbete med andra utanför Sverige är ett försvar av våra centrala värden och intressen och ökar vår säkerhet. Militära förmågor som endast är utformade för insatser på det egna territoriet får svårt att användas för insatser utanför detta. Sverige fortsätter därmed transformeringen från ett hotbildsstyrt försvar till ett viljestyrt insatsförsvar med möjlighet till prioriterade och efterfrågade insatser.”

Jag står för varje ord fortfarande. Det vi borde utvecklat var hur det internationella och nationella hänger ihop och tryckt på hur förmåga till nationellt försvar upprätthålls genom att vidmakthålla den kompetens och organisation som krävs för att sköta uppgiften, dvs. inget upphörande med försvarsplanering och mobiliseringssystem etc.

Ett (förenklat) sätt att uttrycka det är att pendeln svängde för långt, och nu är jag rädd att den kan svänga tillbaka alltför långt åt andra hållet istället. Jag tror det vore förödande om hela debatten resulterade i ett slags åternationalisering av försvaret, t.ex. genom att internationella insatser och internationella samarbeten skärs ner till förmån för mer eller mindre symboliska åtgärder. Jag går så långt som att påstå att det vore spiken i kistan om man blickar framåt och om det är en linje som skulle vinna skulle det vara Försvarsmaktens största misstag sedan den strategiska timeouten.

Försvarsmakten ska vara efterfrågad och relevant för säkerhets- och försvarspolitiken och annars undermineras samhällets stöd i vid mening (rekrytering, skattepengar till verksamheten etc.). Det finns de som tror att en mer territoriellt inriktad Försvarsmakt skulle uppnå just det, men jag tror alltså tvärt om. Eller rättare sagt såhär: Den generation beslutsfattare som har frågan i sin hand just nu, de skulle förmodligen skriva under på det. Men nästa? Hur ser nästa generations makthavare på efterfrågan och relevans? Och hur ser blivande medarbetare i Försvarsmakten på saken?

Om inte Sverige förmår tolka det som händer nu, utan kopplingar till vad det var förut eller för den delen förhoppningar om hur det borde vara, hamnar vi ofelbart fel och får småstatens alla problem. I Finland är man t.ex. naturligtvis fortsatt uppmärksam på Ryssland, men nyligen konstaterade det finländska utrikesutskottet att en militär alliansfrihet inte längre kan förverkligas i en värld av ömsesidigt beroende och slutsatsen var att Finland mer aktivt än tidigare ska orientera sig mot internationellt samarbete.

Jag oroar mig helt enkelt för ett svenskt kontraproduktivt ”småstatsbeteende” när Ryssland bjuder upp till dans:

1. Vi borde vara smartare än att bekriga varandra med tvärsäkra rysslandsbilder – i synnerhet om man betänker Johan Wiktorins insiktsfulla ord:

”Min sammanfattande reflektion kring förändringarna i omvärlden är att vi som vill se ett starkare försvar tenderar att överskatta betydelsen av kortsiktiga skeenden, medan de som spelar ned det ryska förmågelyftet tenderar till att underskatta betydelsen av långsiktiga förändringar. Vi ser helt enkelt det vi vill se, ett känt fenomen från psykologin. Vi vet också att ständiga varningar undergräver den egna trovärdigheten och att bortviftande av indikationer ökar betydelsen och genomslaget av överraskning. Ett samhälle som bara vill reagera på Björnen sover eller Vargen kommer är ett utmärkt mål för mer eller mindre sofistikerade informationsoperationer.”

2. Ett ekonomiskt tillskott till Försvarsmakten kan som sagt vara nödvändigt i nuvarande läge, men om pengarna pressas ur systemet främst eftersom opinionsläget inte annat medger, och regeringen egentligen inte instämmer i analysen bakom behoven, riskerar man att förlora politiskt stöd i varv två och därmed skadas försvaret över tid.

Om vi nu kopplar tillbaka till Reinfeldts försvarspengar i höstbudgeten, så skulle ett tredje alternativ – vid sidan av att man antingen säger en sak utåt och en annan inåt eller på riktigt har ändrat uppfattning och ansluter sig till Folkpartiet i analysen – kunna vara att Moderaterna tar tillfället i akt och sjunger ut om det som driver dem och därmed regeringen i försvars- och säkerhetspolitiken.

Om den nuvarande reformen i huvudsak är rätt, Ryssland inte är ett större problem nu än tidigare (i alla fall inte kopplat till det militära försvaret) och man siktar på att förbereda NATO-medlemskap om man vinner valet 2014 bör man beskriva det rakt ut och ta debatten. Berätta med entusiasm och kraft om den moderata analysen och visionen! Här måste jag till min egen överraskning åberopa Johan Hakelius som jag tycker träffar mitt i prick och fångar det som hela tiden skaver och skapar frustration:

”Det räcker inte med att muttra lite irriterat om att det nog inte finns något hot just nu och att det antag¬ligen kommer att lösa sig. Det krävs sprudlande engagemang och inspirerande tillförsikt. Något positivt, inte något negativt. Ett mål, inte en avsaknad av hot.”

För de tålmodiga läsare som härdat ut hela vägen hit och nu undrar vad de läste egentligen vill jag säga följande: En upplevd ”åternationalisering ” av det militära försvaret kommer undergräva dess existens på sikt. Låt oss formulera vad vi ska klara att hantera, både civilt och militärt, oavsett hur det säkerhetspolitiska läget förändras. Vi saknar en positiv bild, en vision med tillhörande åtgärdslista över vad Sverige ska spela för roll i vår region och i världen framöver. Vi behöver agera och inte enbart reagera på Ryssland – springer vi indirekt Kremls ärenden genom våra reaktioner?

Helt säker kan man bara vara på två saker: Historien är inte slut och allt hänger ihop, men på olika sätt inberoende på vad man ser och var man står och tittar.

Finland och NATO

Den parlamentariska säkerhetspolitiska uppföljningsgrupp i Finland som tillsattes i september 2007 lämnade i fredags sin rapport till statsminister Matti Vanhanen. Jag har inte hittat den på svenska, men för den som kan läsa finska finns den här.

Det verkar ha varit lite turbulent där på slutet och överlämningen försenades. Juha Korkeaoja (c) som leder gruppen har sagt att rapporten hade innehållit sådan reservationer att det var omöjligt att underteckna den. Till sist nådde man dock enhällighet.

I Vasabladet kan man bl.a. läsa:

”Gruppen konstaterar att Finlands säkerhetspolitiska grundlinje är hållbar och att den inte är i behov av några betydande justeringar. Finland ska också i framtiden sköta sitt eget försvar och utgångspunkten är att hela landet ska försvaras. Allmän värnplikt förblir grunden för försvarssystemet, konstaterar rapporten.

Uppföljningsgruppens ordförande, riksdagsledamot Juha Korkeaoja (c) säger att ett Natomedlemskap är ett alternativ för Finland, men att saken inte är aktuell.

-Vi lever inte längre i en tid där orden måste finslipas. Saken är klar: vi har praktiskt samarbete med Nato och ett medlemskap är möjligt, sade Korkeaoja.”

Anm. Den säkerhetspolitiska uppföljningsgruppen hade till uppgift att granska den säkerhetspolitiska verksamhetsmiljön i Finland. Uppföljningsgruppen bestod av riksdagsledamöter och leddes av riksdagsledamot Juha Korkeaoja (c). Slutresultatet kommer att fungera som ett underlag för regeringens säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse, som skall lämnas till riksdagen i höst.

Finskt-svenskt-amerikanskt miljöarbete

Ibland får man gå över sundet för att få information om vad Sverige är inblandat i.

Det finska försvarsministeriet låter meddela att en finsk-svensk-amerikansk miljöguide har publicerats. Försvarsförvaltningarna i Finland, Sverige och USA har tillsammans sammanställt en miljöguide. Den engelskspråkiga guiden ska publiceras i både tryckt och elektronisk form i juli 2008 och syftet med miljöguiden är att främja iakttagandet av miljöaspekterna inom militära krishanteringsoperationer.

Enligt det finska ministeriet är det en ”komprimerad och praktisk ”verktygslåda” som stöder dagens miljöansvar. Den är ämnad för såväl operationernas ledare som miljöaspekternas ansvarspersoner och den omfattar krishanteringsoperationernas hela levnadslopp. Den omfattar miljödirektiv och tillvägagångssätt som i praktiken behövs under operationernas olika skeden och som konstaterats gynnsamma. Guiden behandlar även planeringen av operationer, skolning av trupper, genomförandet av operationer, demobiliserandet av trupper och miljöaspekter rörande avslutandet av operationer”.

Bravo!

NATO-debatt i Finland

Försvarsministern i Finland, Jyri Häkämies, har väckt uppseende när han inför Atlantsällskapet (en medboragrorganisation som lobbar för Natomedlemskap och nära relationer till USA) deklarerade att Finland och Sverige tillsammans bör gå med i NATO, och att Norge och Island bör gå med i EU.

Ministerns tal fick igår stark kritik den gröna arbetsmarknadsministern Tarja Cronberg. Till Helsingin Sanomat säger Cronberg att:

”Häkämies’ idea of common Nordic interests within NATO is a completely incorrect assessment (…) Norway and Denmark are close to US interests, Sweden’s tradition is being non-allied, with an emphasis on crisis management. Finland emphasises its own credible defence. Only Finland is looking for security guarantees from NATO – not the other Nordic Countries”.

Försvarsutskottets ordförande, Kimmo Kiljunen (s) vill att regeringen förklarar om Häkämies uppfattning delas av regeringen eller ej?

Häkämies uttalanden fick också Björn Månsson, HBL, att i en ledare bland annat utbrista:

”Men tänk om Finland och Sverige vore medlemmar i Nato?” utbrast Häkämies, och gick sedan igenom för- och tja, just det, bara fördelarna. Några avigsidor råkade han inte hitta. Hans lista i fyra punkter är värd en liten – kritisk – genomgång.
Då Häkämies tror att en ”kunnig och aktiv nordisk grupp av länder” med 24 miljoner invånare skulle uppfattas positivt och ha en viss tyngd i Nato utgår han från något slags blocktänkande som är främmande för Nato. Då han betonar de positiva följderna för relationerna EU-Ryssland i form av svensk och finländsk Rysslandsexpertis och medverkan i Nato-Ryssland-rådet, dryftar han inte alls eventuella nackdelar. Även om Finland och Sverige inte bör jämföras med Ukraina eller Georgien vet vi att Ryssland ogillar tanken på Nato som rågranne. Och vore Finland och Sverige betjänta av att våra Rysslandsrelationer förutom till EU:s binds också till Natos?

Särskilt kontroversiell är Häkämies tredje punkt. Han betonar vikten av tillgång till amerikansk militärteknologi, och tror på inbesparingar ”om vi på bred nordisk front skulle rikta in våra anskaffningar på USA”. Har vår försvarsminister inte hört talas om EU:s ambitioner att främja den europeiska försvarsindustrin? Och tror han att Sverige lägger ned sin militära flygplanstillverkning till förmån för amerikansk import? För att få ihop till fyra fördelar (men alltjämt inga nackdelar) påminner Häkämies om Natos säkerhetsgarantier. Men valde förstås inför detta Atlantforum att inte se dem i relation till EU:s motsvarande klausul som träder i kraft med Lissabonfördraget. Man väljer väl ord efter publik. Häkämies slutsats är sedan med förlov sagt platt formulerad: ”På många sätt skulle det fungera väl om alla i Norden skulle tillhöra allt.”

Utöver Finlands och Sveriges Natomedlemskap vore ett norskt och isländskt EU-medlemskap enligt Häkämies ”till fördel”. Och så föregriper han den pågående danska debatten om de fyra undantagen i EU genom att hoppas att landet skulle delta i unionens försvarspolitiska samarbete. Homogenitet är hans enkla recept. President Tarja Halonen valde i går att avvisa en kommentar till Häkämies tal med att Sverige nog kan svara för sig självt. Det samma gäller förstås Norge och Island i relation till EU.

Trots sin visionära form väcker Häkämies utspel ändå några frågor: Vilken bild av Finlands utrikespolitik skapa detta i det övriga Norden? Ökar inte osäkerheten, frågetecknen?
Har samlingspartiet blivit så stort på sig att partiet unnar sig en egen utrikespolitik utöver regeringens? Är det kall beräkning att saml låter försvarsminister Häkämies agera murbräcka, låt vara att han nu backas upp också av nya utrikesministern? Hade talet aldrig hållits i denna form om inte avgående sdp-ledaren Heinäluoma hade provocerat fram det?

Ja, är det inte illavarslande om en ministers markeringar väcker fler frågor än vad de förmår besvara?”

Varning på stan

Det finska försvarsdepartementet har skickat ut ett pressmeddelande om ett misstänkt intrång i luftrummet över Östersjön.

Idag, på eftermiddagen, gjorde en luftfarkost intrång i finskt luftrum söder om Åland. Gränsbevakningsväsendet undersöker intrånget. Ytterligare upplysningar, medan undersökningen framskrider, ges av chefen för sjöbyrån vid Västra Finlands sjöbevakning, kommendörkapten Ismo Siikaluoma, tfn 020 410 7011…

Man meddelar att det var en ”luftfarkost som tillhör svenska staten”. Vem är det nu som är uppe och provflyger? Det kan väl inte vara Colombias vicepresident?

Inget besked om NRF i Bukarest?

Man kan notera att det aldrig landade någon proposition om Sveriges samarbete med NATO (PFP) och EAPR, så som var aviserat, på riksdagens bord innan den 18 mars – vilket i princip är deadline för riksdagsbehandling under våren.

Jag har tidigare bloggat om regeringens behov av att förankra ett svenskt deltagande i NATO:s snabbinsattstyrka (NRF) och att jag utgick från att det skulle komma i nämnda skrivelse. Detta för att Bildt skulle kunna åka till NATO:s toppmöte i Bukarest i april och deklarera nyheten.

Möjligen beror halvhalten på det det faktum att socialdemokraterna härsknade till, kanske mer i formfrågan än i sakfrågan, över förankringsprocessen och tydligt sade ”nej tack” till NRF?

I Finland, däremot, stödjer riksdagen Finlands deltagande NRF. Den finska riksdagen förde alldeles nyligen, den 11 mars, en remissdebatt om saken. Som grund för debatten låg statsrådets redogörelse där regeringen och republikens president föreslår att Finland bekräftar sin vilja att delta i NRF:s supplementära verksamhet. De flesta riksdagsgrupper gav i sina anföranden sitt stöd till Finlands deltagande (De Gröna är skeptiska).

Genom den finska informationen får man också veta att Finland och Sverige (!) i april 2007 tillsammans meddelade muntligt Natos sekretariat att länderna i positiv anda överväger den erbjudna möjligheten att delta i NRF:s supplementära verksamhet.

Redogörelsen remitterades till utrikesutskottet och försvarsutskottet för vidare behandling. Vi får anledning att återkomma till Finland om forstättningen. Uppenbarligen har man antingen fått ett underhandsbesked från Stockholm att det svenska beslutet är klart, men att det måste till en demokratisk ”procedur” först, eller så skiter Helsingfors i att invända Stockholm denna gång och kör på.