Kategori: NRF

Finansdepartementet och Centern samarbetar om NRF

Senare idag reser statsministern, utrikesministern och försvarsministern till Natos toppmöte i Bukarest. Regeringens plan, som jag har skrivit om tidigare, var att både Sverige och Finland skulle tacka ja till att bidra till Natos snabbinsatsstyrka, NRF, på detta toppmöte.

Men nu skriver SvD att det är finansdepartementet och Centern som har satt P för en sådan anmälan. Tidigare har socialdemokraterna sagt nej och framför allt hänvisat till kostnadsskäl.

Det framsår mer och mer som om frågan om Natomedlemsskap eller ej är mer en budgetteknisk fråga än en politisk och ideologisk vägvalsfråga.

Inget besked om NRF i Bukarest?

Man kan notera att det aldrig landade någon proposition om Sveriges samarbete med NATO (PFP) och EAPR, så som var aviserat, på riksdagens bord innan den 18 mars – vilket i princip är deadline för riksdagsbehandling under våren.

Jag har tidigare bloggat om regeringens behov av att förankra ett svenskt deltagande i NATO:s snabbinsattstyrka (NRF) och att jag utgick från att det skulle komma i nämnda skrivelse. Detta för att Bildt skulle kunna åka till NATO:s toppmöte i Bukarest i april och deklarera nyheten.

Möjligen beror halvhalten på det det faktum att socialdemokraterna härsknade till, kanske mer i formfrågan än i sakfrågan, över förankringsprocessen och tydligt sade ”nej tack” till NRF?

I Finland, däremot, stödjer riksdagen Finlands deltagande NRF. Den finska riksdagen förde alldeles nyligen, den 11 mars, en remissdebatt om saken. Som grund för debatten låg statsrådets redogörelse där regeringen och republikens president föreslår att Finland bekräftar sin vilja att delta i NRF:s supplementära verksamhet. De flesta riksdagsgrupper gav i sina anföranden sitt stöd till Finlands deltagande (De Gröna är skeptiska).

Genom den finska informationen får man också veta att Finland och Sverige (!) i april 2007 tillsammans meddelade muntligt Natos sekretariat att länderna i positiv anda överväger den erbjudna möjligheten att delta i NRF:s supplementära verksamhet.

Redogörelsen remitterades till utrikesutskottet och försvarsutskottet för vidare behandling. Vi får anledning att återkomma till Finland om forstättningen. Uppenbarligen har man antingen fått ett underhandsbesked från Stockholm att det svenska beslutet är klart, men att det måste till en demokratisk ”procedur” först, eller så skiter Helsingfors i att invända Stockholm denna gång och kör på.

Nej till NRF av budgetskäl

Urban Ahlin (s), utikespolitisk talesman och Anders Karlsson (s), ordförande i Försvarsutskottet, skriver om NATO på Brännpunkt idag.

Det är en intressant artikel, om man studerar detaljerna:

”Istället är det andra hot, såsom flyktingströmmar, miljöhot, organiserad och gränsöverskridande brottslighet och terrorism som är utmaningarna. Det är inte främst med militära medel som vi bäst förebygger och möter dessa hot. Sverige, Norge och Finland har på olika sätt börjat se över hur vi kan samarbeta tätare, något som vi socialdemokrater varmt välkomnar. Det nya samarbetet handlar inte om att rucka på den militära alliansfriheten för svensk del. Vi tror heller inte att man i Norge tar samarbetet som argument för ett kommande EU-medlemskap”.

I detta stycke finner man för det första en förfärlig felskrivning (?). Flyktingströmmar innebär inget hot i sig, det är däremot en utmaning för samhället och dess funktioner att hantera dem. Ett hotbildsresonemang kring flytingströmmar går grumliga intressen till mötes!

För det andra bör det noteras att (S) nu helhjärtat omfamnar samarbetet mellan de nordiska länderna! Det är välkommet och här har något uppenbarligen hänt sedan det förelåg konstiga uttalanden om att Sverige-Norge samarbetet, när det lanserades, var en väg in i NATO.

Sedan följer ett långt resonemang om skilnaden mellan att samarbeta med NATO och att närma sig ett medlemsskap. Ahlin och Karlsson skriver:

”Därför sade vi också förra året nej till att Sverige skulle delta i Natooperationen Active Endeavour, en operation grundad på ett artikel fem-beslut i Nato, efter terrorattentatet i USA den 11 september 2001. Vi säger också nej till ett svenskt deltagande i Natos snabbinsatsstyrka NRF eftersom vi anser att Försvarsmakten redan har betydande åtaganden samtidigt som försvarsbudgeten är starkt ansträngd. Den borgerliga regeringen har tidigare visat att den tar försvarspolitiska beslut utan att först analysera dem. Det har redan fått allvarliga konsekvenser för Försvarsmakten”.

Här kan man notera att socialdemokraternas nej till deltagande i Active Endeavour förklaras med de ömsesidiga garantierna i artikel fem, medan motståndet mot NRF enbart förklaras med försvarsmaktens ekonomiska läge. Är slutsatsen att (S) hade varit för ett svenskt bidrag till NRF, om Försvarsmaktens budget hade varit i balans?

När krutröken skingras

När krutröken skingras efter dagens sammandrabbning mellan utrikesminister Carl Bildt och socialdemokraternas Urban Ahlin, är det dags att uttolka vad som egentligen sades i utrikesförklaringen.

Jag siktar in mig på två saker: NATO:s snabbinsatsstyrka (NRF) och den svenska insatsen i Afghanistan.

När det gäller NRF sade Bildt:
”Vi prövar också – i nära samverkan med Finland – möjligheten att delta i Natos motsvarande snabbinsatsstyrka. Detta skulle innebära en ytterligare fördjupning av ett redan omfattande samarbete med Nato”.

Det var miljöpartiets Bodil Ceballos som i sitt inlägg följde upp Bilds besked om NRF och frågade om Bildt tänkte anmäla svenskt deltagande vid NATO-toppmötet i Bukarest i april? Hon framhöll vikten av att frågan bereds mellan riksdagens partier.

Bildt svarade i sin replik:

”Det är riktigt att vi diskuterar med Finland om deltagande i Natos snabbinsatsstyrka. Detta är inget principiellt nytt steg. Vi står under Natokommando i Kosovo, och vi står under Natokommando i Afghanistan. Den brutala realiteten är att vi behöver fler fredsinsatser i olika delar av världen. Det kan vara i Tchad, på Balkan, i Afghanistan, Mellanöstern, Kongo eller någon annanstans. Ibland kan det vara under FN-befäl, ibland under EU-befäl och ibland under Natobefäl. Vi är och vill vara en fredsmakt, och vi ska vara öppna för att vara med överallt. Vi vill inte stänga några dörrar till fredsinsatser. Sedan har vi begränsade ekonomiska och andra möjligheter att vara med på olika ställen, men jag vill inte stänga några dörrar till att delta i några fredsinsatser – nästan oavsett under vilken flagg dessa förs. Men det konkreta ställningstagandet, Bodil Ceballos, ligger fortfarande i Sveriges riksdag. Så ska det förbli under denna regering”.

Bukarestmötet sker i början av april. Om regeringen har tänkt -vilket är välkommet, allt annat hade varit ytterst anmärkningsvärt- att ta NRF-frågan till riksdagen funderade jag över i vilken kommande proposition eller skrivelse som detta skall bakas in. Förklaringen finner man i regeringens lista över planerade skrivelser och propositioner till riksdagen. Där aviseras nämligen en skrivelse om Sveriges samarbete inom Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för Fred (PFF), som skall lämnas den 18 mars. I denna skrivelse kommer förslaget om ett svenskt bidrag.

Socialdemokraterna var tydliga: De säger nej, precis som (mp) och (v). Därmed kommer regeringen gå fram själva i en principiellt viktig fråga när det gäller Sveriges relation till NATO.

Nu till Afghanistan och internationella insatser.

Bildt sade att regeringen ”inom kort” kommer att presentera den enormt försenade nationella strategin för Sveriges engagemang i freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet. Målet, sade Bildt, är att ”knyta utrikes-, bistånds-och försvarspolitiken närmare varandra för att dessa ska samverka bätte”.

En konkret insats där regeringen avser att försöka tillämpa denna helhetssyn är ISAF i Afghanistan. Bildt sade att regeringen avser att återkomma till riksdagen ”om inriktningen av våra fortsatta insatser i Afghanistan och hur säkerheten och effektiviteten i vår insats kan öka. Vi samarbetar nära om den framtida inriktningen med övriga nordiska länder”.

Frågor man kan ställa sig inför denna strategi är dels vilket genomslag regeringens uttalade mål har får i strategin om att Sverige skall vara policyledande i frågor om civil-militär samverkan och dels vilka nyheter kring den svenska insatsen som presenteras (mer än helikoptrar).

Erfarenheter i Afghanistan visar hur förödande det är när den militära komponenten väger så mycket tyngre än de delar som har med state-building, återuppbyggnad och andra civila nödändigheter att göra. Civil-militär samverkan innebär inte för miljöpartiet att militärer och civila hjälparbetare skall gå armkrok i alla insatser (vilket ökar riskerna för de civila) eller att civila insatser skall stödja de militära i syfte att nå lokalbefolkningens acceptans för den militära styrkan, utan bl.a. att man anlägger en helhetssyn och låter de civila aktörerna väga lika tungt , eller tyngre, än de militära.

Politik är att vilja

Det drar ihop sig.
Det vankas besked.

Onsdag 13 februari klockan 9.00 presenterar utrikesminister Carl Bildt regeringens utrikesdeklaration. Rimligtvis bör den extremt försenade skrivelsen om en strategi för internationella insatser ha landat på riksdagens bord innan den utrikespolitiska debatten äger rum (i så fall genom ett extra regeringssammanträde). Om inte annat för att möjliggöra diskussioner om regeringens inriktning, och inte diskussioner och spekulationer om vad saktfärdigheten beror på.

Å andra sidan kanske Bildt inte känner sig så lockad av att diskutera strategins innehåll och frågan om Tchad-insatsen på samma gång. I alla fall om det gamla kravet från allianspartierna finns med i skrivelsen, om att man skall koncentrera insatserna och inte vara lite här och där i korta nedslag.

Den stora förseningen till Tchad måste föranleda en diskussion. Hur rimligt är det att åka till Tchad och sedan i stort sett vända på klacken och åka hem? Det är dyrt att transportera sig (insatsen beräknas till 379 miljoner kr). Nuvarande riksdagsmandat för insatsen sträcker sig till månadsskiftet maj – juni. Det är bara Sverige som har anmält sig för enbart ett halvår.

Snart vankas också vårbudgeten. Till dess skall genomförandegruppen ha sagt sitt, försvarsministern (finansministern) skall ha bestämt om Försvarsmakten skall få flytta över pengar från materiel- till driftsbudget och -hävdar jag- det skall vara klart i någon form hur det blir med uppgraderingen av JAS till ”Super JAS”.

I vårbudgeten kan också frågan om ett svenskt deltagande i NRF (NATO:s snabbinsatsstyrka) tas upp. Det rör på sig i Finland och det skulle förvåna mig om inte hela grejen är väldigt lockande för Carl Bildt inför NATO-toppmötet i Bukarest senare i vår. Han vill nog gärna deklarera ett svenskt deltagande då. Förberett är det ju också, sånär som för vilka pengar som skall avdelas till detta (därav att kostnaderna kan komma att aviseras i vårbudgeten).

Bakgrunden är att Försvarsdepartementet i en anmodan den 21 december 2006 gav Försvarsmakten i uppgift att analysera möjliga styrkebidrag till NRF. Försvarsmakten skulle redovisa myndighetens uppfattning om möjliga svenska styrkebidrag till NRF samt under vilka tidsperioder dessa skulle kunna erbjudas. Försvarsmakten skulle även redogöra för de kostnadskonsekvenser föreslagna styrkebidrag får.

I en underbilaga till Försvarmaktens budgetunderlag för 2008 svarar försvaret på denna anmodan. Det av Försvarsmaktens redovisade underlaget, som är processat tillsammans med försvarsdepartementet, visar ett antal möjliga svenska styrkebidrag där några eller något kan anmälas till NRF. Försvarsmakten anmäler att det, utifrån nuvarande planering, finns möjlighet att anmäla marin- och flygvapenförband. Det finns i nuvarande insatsplanering för tidsperioden 2008-2010 inget ekonomiskt utrymme för insatser inom ramen för NRF. Inga pengar är således ännu avsatta till ett svenskt deltagande. Man resonerar väldigt löst om kostnaderna i underlaget, bl.a. kommer det generera kostnader att ha personal med så hög beredskap.

Det enda parti som fram till nu aktivt har drivit svenskt deltagande I NRF är folkpartiet. I oktober 2005 motionerade fp i riksdagen, de bl.a. skriver:

”Ett annat viktigt steg i ett närmande till NATO kunde bli deltagande i alliansens snabbinsatsstyrka, NATO Response Force (NRF).” Den 28 mars 2006 avslogs motionen i riksdagen (2005/06:UU18).

Försvarsministern sade såhär i januari, vid Rikskonferensen i Sälen:

”Nato öppnar för supplementära bidrag från partnerländer till snabbinsatsstyrkan (NRF). Vi hoppas kunna ta ställning i NRF-frågan under våren, gärna inför Bukarest. Gärna tillsammans med Finland”.

Tänk om han hade sagt såhär istället:

”Vi hoppas kunna ta ställning till NRF-frågan under våren, gärna inför Bukarest, tillsammans med riksdagens partier”.

Värstafallsscenariet nu -utifrån den vilja till så politiskt breda lösningar som möjligt i försvars- och säkerhetspolitiska frågor- är att försvarsberedningens pågående arbete med sin rapport om Försvarsmaktens inriktning m.m. i juni, blir än mer kringskuren vad gäller handlingsfrihet.

Om Försvarsmakten inte får flytta över pengarna mellan anslagen (och det blir totalt kaos). När genomförandegruppen tar hand om all från materielfrågor till rationaliseringsfrågor. Om det blir ett beslut om att uppgradera JAS (ännu en gång). När direktiven till utredningen om frivilligorganisationerna inte finns att läsa ens efter beslutet är fattat, pliktutredningen precis har börjat arbeta och strategin för internationella insatser läggs utan inflytande av oppositionen. Om det till dessa faktorer, vars slutsatser och ingångsvärden i de flesta fall är helt utom räckhåll för oppositionen och -vågar jag påstå- inte sällan också för allianspartierna, om det till detta skall adderas ett färdigt ställningstagande till NRF, med den inriktning och de nya friska pengar det medför, ja då kommer det bli uppförsbacke i beredningen.

Men, politik är att vilja och man skall aldrig ge upp. Det är ju helt enkelt så döviktigt att det blir ett bra inriktningsbeslut för försvaret nu, inom en lång rad områden. Det skall dessutom kunna överleva valet 2010. Därav behovet av att, som sossarna säger, alla skall med…

Allt annat blir dyrt. Och fel.

Sverige i NATO:s snabbinsatsstyrka?

– Allt vi har gjort är att fråga Försvarsmakten vad det finns för förband, sedan återstår både den ekonomiska och den politiska biten, säger statssekreterare Wessberg till TT.

En sanning med modifikation eftersom det i Försvarsmaktens underlag framgår att det i den anmodan från regeringen, som ligger bakom redovisningen, står ”Svaret på anmodan skall utarbetas i nära samverkan med Försvarsdepartementet.”. Med andra ord är redan Försvarsmaktens svar processade med försvarsdepartementet.

För specialintresserade kan det kanske vara av intresse med lite mer information om NRF.

I september 2002 tog USA:s försvarsminister Rumsfeld initiativ till att skapa en snabbinsatsstyrka, NATO Response Force (NRF). Beslut om att upprätta styrkan togs vid NATOs toppmöte i Prag, december 2002. NRF förklarades fullt operativ vid NATOs toppmöte i Riga, november 2006.

NRF är en multinationell flexibel snabbinsatsstyrka som står under hög beredskap (5-30 dagar). NRF är sammansatt av styrkebidrag som roterar mellan alliansens medlemmar. Styrkebidrag anmäls till en styrkekatalog vid styrkegenereringskonferenser. Styrkerotationerna genomgår en gemensam sex månaders tränings och certifieringsprocess och har därefter minst sex månaders insatsberedskap beroende av förbandstyp.

NRF ska kunna användas vid en mängd olika scenarion och sättas in även utanför alliansens territorium och traditionella operationsområden. På plats i operationsområdet ska NRF kunna agera självständigt i upp till 30 dagar, eller utgöra en del av en större NATO operation.

North Atlantic Council (NAC) har fattat beslut om att NRF skall öppnas för partnerländernas bidrag. Ett legalt ramverk för deltagandet samt vilka delar av styrkekatalogen som inte skall vara öppna för partnerbidrag bereds för närvarande. Nästa styrkegenereringskonferens för NRF (vilket sannolikt genomförs i november 2007) bedöms för närvarande kunna vara ett tillfälle då Sverige och övriga partnerländer bereds möjlighet att lämna bidrag till NRF.

Beslut om att genomföra insats med förband ur NRF fattas av NAC. Beslut om att ställa förbandet till förfogande för NRF-insats är förbehållet bidragande nation.

Det enda parti som fram till nu aktivt har drivit svenskt deltagande I NRF är folkpartiet. I oktober 2005 motionerade fp i riksdagen, de bl.a. skriver:

”Ett annat viktigt steg i ett närmande till NATO kunde bli deltagande i alliansens snabbinsatsstyrka, NATO Response Force (NRF).” Den 28 mars 2006, för nästan precis ett år sedan, avslogs motionen i riksdagen (2005/06:UU18).

Regeringens roll i det nu uppmärksammade förslaget om svenskt deltagande är följande:

Försvarsdepartementet har i en så kallad anmodan den 21 december 2006 (Fö 2006/52/SI (delvis)) givit Försvarsmakten (FM) i uppgift att analysera möjliga styrkebidrag till NATO
Response Force (NRF).

Enligt anmodan skulle Försvarsmakten redovisa myndighetens uppfattning om möjliga svenska styrkebidrag till NRF samt under vilka tidsperioder dessa skulle kunna erbjudas. Tidsperioden omfattar andra halvåret 2008 till som längst 2014. Härvid skall möjliga styrkebidrag för åren 2008, 2009 och 2010 redovisas utifrån gällande planeringsförutsättningar. Försvarsmakten skulle även redogöra för de kostnadskonsekvenser föreslagna styrkebidrag får.

I en underbilaga till Försvarmaktens budgetunderlag för 2008 svarar försvaret på denna anmodan. Det av Försvarsmaktens redovisade underlaget, som alltså är processat tillsammans med försvarsdepartementet, visar ett antal möjliga svenska styrkebidrag där några eller något kan anmälas till NRF. Försvarsmakten anmäler att det, utifrån nuvarande planering, finns möjlighet att anmäla marin- och flygvapenförband.

Det finns i nuvarande insatsplanering för tidsperioden 2008-2010 inget ekonomiskt utrymme för insatser inom ramen för NRF. Inga pengar är således ännu avsatta till ett svenskt deltagande. Man resonerar väldigt löst om kostnaderna i underlaget, bl.a. kommer det generera kostnader att ha personal med så hög beredskap.

Regeringens/Försvarsmaktens argument för ett deltagande är att det skulle förbättra svensk insyn och inflytande i NATO-ledda operationer till vilka vi bidrar, t ex kan det handla om tillgänglighet till befattningar för stabsofficerare, tillgång till operationsrelaterad information, tillgång till lednings- och sambandssystem.

Jag håller med folkpartiet i deras motion, deltagande i NATO:s snabbinsatsstyrka är ett viktigt steg i ett närmande till NATO. Detta bör föranleda lite funderingar kring hur en demokratisk och bred debatt borde föras, alldeles oavsett vad man tycker i sakfrågan.

Om regeringen går fram redan i vårbudgeten med NRF och deltagande i OAE (NATO:s antiterrorist-operation i Medelhavet), då har man underminerat trovärdigheten totalt i det förslag till sammanhållen strategi för svenskt deltagande i internationella insatser som man har aviserat men ännu inte presenterat. Våghalsigt och kontraproduktivt, utifrån regeringens perspektiv. Men också ett olyckligt avsteg från den samarbetslinje, mellan alla riksdagens partier, som varit ledstjärna i dessa frågor sedan lång tid tillbaka.