Kategori: Urban Ahlin

Afghanistan ToR?

Oppositionen är inte överens om Sverige ska skicka soldater till Afghanistan eller om de som redan är där ska vara kvar, rapporterar Ekot idag.

Vänstern vill, som bekant, att Sverige skall lämna Isaf omedelbart. Socialdemokraterna (i alla fall Urban Ahlin) vill vara kvar och utöka, om balansen mellan civilt och militärt är den rätta. Ahlin säger till Ekot:

” – Frågan är ju var balansen ska gå mellan hur mycket bistånd vi har i Afghanistan och hur mycket trupper vi ska ha i Afghanistan. Men man ska inte tro att det går att leverera bara bistånd till Afghanistan utan att man höjer säkerheten. Det är omöjligt. Det måste finnas en militär närvaro där för att garantera en säkerhet för medborgarna men också för biståmndsarbetarna och möjliggöra en återuppbyggnad av landet.”

Och miljöpartiet språkrör Peter Eriksson säger enligt Ekot att det är troligt att de gröna säger nej om regeringen föreslår utökad svensk trupp i Afghanistan. Det kanske blir så, men jag tycker tvärt om att argumenten mot ett tillbakadragande har stärkts bara de senaste dagarna. Jag återkommer till det.

För egen instämmer jag med Urban Ahlin.

Jag utgår från att regeringen i sin kommande proposition om insatsen i Afghanistan tar ett samlat grepp över den svenska insatsen (såväl den civila som den militära) i enlighet med regeringens egen strategi för internationella insatser.

Den tillträdande amerikanska presidenten har i dagarna signalerat att man avser att ta ett helhetsgrepp och förnya strategi och arbetsmetoder i Afghanistan. Det är ett starkt och nytt argument, tycker jag. Skall Sverige lämna då, när det kanske går åt rätt håll när det gäller amerikanernas inställning och metoder?

Jag utgår från att regeringen ökar resurserna till de civila insatserna. Jag utgår också ifrån att man flyttar fram positionerna när det gäller samverkan mellan de civila och militära aktörerna (vilket inte är samma sak som att de skall gå sida vid sida i den operativa verksamheten).

Jag konstaterar vidare att man idag på Försvarsmaktens hemsida meddelar att de nordiska försvarsministrarna har undertecknat ett gemensamt avtal om det fortsatta nordiska samarbetet vid det nordiska försvarsministermötet på Bornholm (äntligen!).

I detta avtal slår man fast att delar av de nordiska ländernas nationella styrkor för insatsen i Afghanistan utbildas gemensamt, inför insättande i området 2009.

Omvändning under galgen

”Generalen Nash har välkomnat vårt bidrag på ursprungligen sex månader. Han har uttryckt stor erkänsla för det som Sverige gör. Under försvarsministermötet i Ljubljana, torsdag och fredag förrförra veckan, och i måndags, i ett brev, har Nash preciserat sin förfrågan till Sverige. Om vi kan stanna till utgången av augusti skulle det ha stort värde.

Detta, det fördjupade underlaget och den preciserade förfrågan från Nash, har utgjort grunden för ett nytt ställningstagande för allianspartierna. Det gick att finna stöd för detta i regeringen, och det kommer vi också att föreslå riksdagen”.

Så sade försvarsminister Sten Tolgfors under gårdagens riksdagsdebatt om Tchad-insatsen.

Urban Ahlin (s) välkomnar, liksom (mp) och (v) en förlängning. Men han passar också på att beskriva processen som ledde fram till regeringens omsvängning:

”Sveriges riksdag tog ett enhälligt beslut att säga ja till den proposition som den borgerliga regeringen lade fram om att göra den här insatsen. Då presenterades ingenting om några specialförband som Sten Tolgfors i dag använder i sin argumentation. Det handlade enbart om den amfibiegrupp som vi skulle skicka. En dag före riksdagsbeslutet kommer regeringen till riksdagen och berättar: Innan ni tar beslutet i morgon vill vi säga att vi kommer att skicka specialförband till regionen.

Det var inte oppositionen eller riksdagsledamöterna som glömde bort våra specialförband. Det var faktiskt regeringen, Sten Tolgfors, som glömde bort våra specialförband. Styrkegenereringen tog tid. Rebellerna angrep N’djamena. Insatsens deployering försenades. När utskottet på min begäran från oppositionen krävde att vi skulle samlas för att diskutera detta kommer Försvarsmakten och förklarar för oss att man kommer att kunna vara fullt operativ med den styrka som Sveriges riksdag har tagit beslut om, det vill säga den amfibiegrupp som vi ska skicka, i enbart fyra–sex veckor. Det var många runt bordet då som höjde ögonbrynen och sade: Herregud! Det blir väldigt liten tid för så pass mycket pengar. Är detta verkligen rimligt?

Där startade kritiken mot regeringen att man borde förlänga insatsen för att kunna skydda flyktingarna en längre period än fyra–sex veckor. Det var mycket klokt sagt från de oppositionella partierna i Sveriges riksdag men också från enskilda ledamöter från de borgerliga partierna som påtalade att det närmast skulle leda till stress för flyktingarna om vi kom ned och skyddade dem i fyra veckor och sedan inte mer.

Vad som då följde var en vämjelig historia. Moderata ministrar visade en sönderfallshastighet och ett slags splittring som vi sällan har sett. Sten Tolgfors, försvarsminister och moderat, skrev i tidningen ”sanningen om Tchad” och beskriver där att det är regnperioden som är hindret för att förlänga. Finansminister Anders Borg, moderat, säger att det är budgeten som är problemet och som gör att man inte kan åka. Statsministern säger att det egentligen är fel insats. Det borde vara en mer långsiktig insats. Den är för kortsiktig. Därför ska vi inte förlänga. Utrikesministern, han också moderat, säger att vi nog borde fundera på om vi ska förlänga insatsen.

I går hade vi utrikesnämnd. Några timmar efter det meddelar Sten Tolgfors till medierna att regeringen nu har bestämt sig för att vi ska förlänga insatsen”.

Ahlin jobbar sedan upp sig till toppform:

”När det gäller budgeten skulle jag gärna vilja fråga försvarsministern hur han resonerar när han säger att vi inte har pengar till detta. Två propositioner lades fram i Sveriges riksdag i oktober förra året, en om Tchad och en om Darfur. Darfuroperationen blev aldrig av. Vi fick aldrig åka till Darfur.

Då är frågan: Vad används de pengarna till? Sten Tolgfors har sagt att de pengarna använder vi redan till Tchadinsatsen. Men när det gäller den proposition som handlar om Tchadinsatsen och de pengar som sattes av till den, vad används de pengarna till då? Det är ett fullständigt obegripligt resonemang som försvarsministern har om ekonomin. Jag förstår att Försvarsmakten har problem med att få besked av regeringen om hur försvarets ekonomi ska lösas.

Ni kom till riksdagen med två propositioner där det var betalt för att åka till Tchad och Darfur, och vi åker bara till Tchad. Dessutom har vi en beredskap på den nordiska snabbinsatsstyrkan. Försvarsministern borde förklara för mig hur han skulle ha klarat sin ekonomi om vi skulle ha varit i Darfur i dag, i Tchad och dessutom gjort en insats med den nordiska snabbinsatsstyrkan”.

Allan Widman (fp) åskådliggör det faktum att den strategi för internationella insatser, som sedan länge är utlovad, inte verkar vara färdig ens i sina grundvalar:

”Det är mycket bra att en strategi nu är på väg fram till riksdagen. Men jag vill betona att denna strategi måste bli så tydlig och konkret att den förmår att också bli styrande för våra enskilda beslut. Den ska kunna fungera som ett långsiktigt underlag för Försvarsmaktens planering, både i fråga om insatsförband och när det gäller uppbyggnad av förmågor. Denna riksdag, herr talman, ska också på grundval av denna strategi kunna följa upp och utvärdera Sveriges insatser. Ett otydligt dokument blir utan värde och i värsta fall ett redskap i händerna på särintressen. Skattebetalarna har rätt att kräva en rationell hantering av våra militära resurser, och det har sannerligen också människorna i Tchad, Sudan och Afghanistan.

Herr talman! Redan för fyra år sedan började Folkpartiet liberalerna att motionera om en strategi för våra internationella insatser. Den dåvarande riksdagsmajoriteten viftade bort dessa propåer. Nu har vi en regering som förstår värdet av en sammanhållen och konsekvent planering. Jag önskar uppriktigt, herr talman, försvarsministern lycka till i de avslutande delarna av ett arbete med att ta fram denna strategi”.

Peter Rådberg (mp) tar också upp procedurfrågan:

””Hela havet stormar” kring regeringens Tchadpolitik. Försvarsministern var på försvarsutskottets möte i går och sade återigen att de svenska förbanden av budgetskäl ska ha full operativ kapacitet endast under fyra–sex veckor.
Några timmar senare går samme försvarsminister ut och presenterar en kosmetisk förändring som innebär att vi kommer att vara kvar någon månad längre.
Det som var omöjligt kl. 12.00 i går – att besvara försvarsutskottets frågor – blev helt plötsligt möjligt några timmar senare inför en samlad journalistkår. Varken utrikesutskottet eller vi i försvarsutskottet fick veta någonting, trots att vi ställde konkreta frågor om varför inte den svenska truppen kunde stanna längre.
I stället för att göra det självklara, nämligen informera försvarsutskottet om vad som ska komma upp på regeringsmötet om några minuter, väljer försvarsministern att undanhålla oss sanningen om regeringens svängning i Tchadfrågan. Att det är viktigare för försvarsministern att informera journalister än ett samlat försvarsutskott är beklagligt.

Det är oerhört viktigt att vi har en enig riksdag när vi åker ut på sådana här svåra och farliga uppdrag. Samtliga riksdagspartier har varit beredda att ställa upp och bidra med de resurser som krävs. Det är därför beklagligt att regeringen hanterar frågan på ett sådant okänsligt och klumpigt sätt.

Men det är naturligtvis glädjande att regeringen har vikt sig i fråga om Tchad och förlänger missionen. Regeringens trovärdighet i dessa utrikespolitiska frågor har dock fått en allvarlig knäck. Regeringens kovändning kommer för sent. Den hanteras på ett mycket klantigt sätt. Tiden är för kort, och långsiktigheten i missionen saknas”.

Allan Widman påminner om den tidigare regeringens hantering av Liberia-insatsen (och det är i sanning ett plågsamt minne):

”Men, herr talman, jag tycker ändå att det finns anledning att påminna lite om hur det gick till i den tidigare regeringen. Vi hade en insats i Liberia som inte bara generaler vädjade om att den skulle fortsätta utan också FN:s generalsekreterare. Begäran om att vi skulle stanna kvar i Liberia för några år sedan kom in till Regeringskansliet hemligstämplades och förblev hemlig till efter valet. Under förra mandatperioden åkte vi till och från Kongo för små, korta insatser vid tre tillfällen. Vi tillbringade mer tid på väg till och från detta land än vad vi gjorde i landet i fråga”.

Else-Marie Lindgren (kd) passar på att göra medskick inför den kommande strategiskrivelsen (och det är nog bra med tanke på att samtal inom alliansen inte verkar pågå i frågan):

”Jag efterlyser också en mer långsiktig strategi för internationella insatser. Jag hoppas att regeringen levererar en sådan, med relevant innehåll, snarast. Denna måste också tydligt kopplas till PGU, utvecklingsinsatser och övrig svensk utvecklingspolitik. Vi borde göra som britterna, nämligen sätta oss ned och planera hela kedjan av insatser mer långsiktigt, både militärt och civilt. Det är det som i dagligt tal kallas comprehensive plan. Utan säkerhet ingen utveckling och utan utveckling ingen säkerhet”.

Sammanfattningsvis: Bra att regeringen ändrar sig, hanteringen är klantigt skött och fläckar av sig på Försvarsmakten (t.ex. hela diskussionen om att man borde dra på sig stövlarna och åka) och den aviserade strategin för de svenska internationella insatserna verkar vara långt från en gemensam beredningsprocess inom alliansen. Det bådar inte gott eftersom det lär innebära att den knappast kan vara så konkret -och därmed styrande- som den borde.

Anm. Oppositionens gemensamma debattartikel med en begäran om förlämngd Tchad-insats finns att läsa här.

Nej till NRF av budgetskäl

Urban Ahlin (s), utikespolitisk talesman och Anders Karlsson (s), ordförande i Försvarsutskottet, skriver om NATO på Brännpunkt idag.

Det är en intressant artikel, om man studerar detaljerna:

”Istället är det andra hot, såsom flyktingströmmar, miljöhot, organiserad och gränsöverskridande brottslighet och terrorism som är utmaningarna. Det är inte främst med militära medel som vi bäst förebygger och möter dessa hot. Sverige, Norge och Finland har på olika sätt börjat se över hur vi kan samarbeta tätare, något som vi socialdemokrater varmt välkomnar. Det nya samarbetet handlar inte om att rucka på den militära alliansfriheten för svensk del. Vi tror heller inte att man i Norge tar samarbetet som argument för ett kommande EU-medlemskap”.

I detta stycke finner man för det första en förfärlig felskrivning (?). Flyktingströmmar innebär inget hot i sig, det är däremot en utmaning för samhället och dess funktioner att hantera dem. Ett hotbildsresonemang kring flytingströmmar går grumliga intressen till mötes!

För det andra bör det noteras att (S) nu helhjärtat omfamnar samarbetet mellan de nordiska länderna! Det är välkommet och här har något uppenbarligen hänt sedan det förelåg konstiga uttalanden om att Sverige-Norge samarbetet, när det lanserades, var en väg in i NATO.

Sedan följer ett långt resonemang om skilnaden mellan att samarbeta med NATO och att närma sig ett medlemsskap. Ahlin och Karlsson skriver:

”Därför sade vi också förra året nej till att Sverige skulle delta i Natooperationen Active Endeavour, en operation grundad på ett artikel fem-beslut i Nato, efter terrorattentatet i USA den 11 september 2001. Vi säger också nej till ett svenskt deltagande i Natos snabbinsatsstyrka NRF eftersom vi anser att Försvarsmakten redan har betydande åtaganden samtidigt som försvarsbudgeten är starkt ansträngd. Den borgerliga regeringen har tidigare visat att den tar försvarspolitiska beslut utan att först analysera dem. Det har redan fått allvarliga konsekvenser för Försvarsmakten”.

Här kan man notera att socialdemokraternas nej till deltagande i Active Endeavour förklaras med de ömsesidiga garantierna i artikel fem, medan motståndet mot NRF enbart förklaras med försvarsmaktens ekonomiska läge. Är slutsatsen att (S) hade varit för ett svenskt bidrag till NRF, om Försvarsmaktens budget hade varit i balans?

Sossarna på dekis

”Nuderaffären” har en utrikes- och försvarspolitisk koppling som jag tänkte ta upp idag.

Mona Sahlin sade i samband med att Per Nuder petades från sin post som talesman i ekonomiska frågor att han inte har den lust och engagemang som krävs.

Samtidigt kom det fram att hon hade erbjudit honom positionen som utrikespolitisk talesman för socialdemokraterna. Sahlin citeras i SvD:

–Annars var vi egentligen överens och jag har också erbjudit Pär Nuder andra uppdrag bland annat som utrikespolitisk talesman som han sagt nej till. Men han kommer att ha en viktig och stor roll även i fortsättningen.

Vad kan man dra för slutsatser av detta?

För det första att Mona Sahlin inte tycker att laget behöver toppas inom det utrikes- och säkerhetspolitiska området. Politikområdet ses väl förmodligen inte som något vinnande kort inför valet 2010, inget som socialdemokraterna vill göra något stort nummer av, men som något som av tradition betraktas som tungt och fint. En tillräckligt bra ”gubbhylla” helt enkelt.

För det andra undrar jag vad den nuvarande talesmannen i utrikespolitisska frågor, Urban Ahlin, tycker om det här? Jag tycker att Ahlin är duktig, senast vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen gjorde han bra ifrån sig. Det kan inte vara kul att veta att man i partiledarens ögon är helt utbytbar och att man är kvar därför att Nuder sade nej.

Det är beklämmande att socialdemokraterna behandlar både försvars- och utrikesfrågorna som lämpliga ”rockadplattformar”. Anders Karlsson (s) blev ordförande i Försvarsutskottet och Nuder skulle ha blivit utrikespolitiker, inte för att de brinner för dessa frågor direkt (inte vad jag har kunnat se i varje fall) utan därför att andra personer skulle ta över deras positioner.

Socialdemokraterna hade kunnat välja en annan väg, i enlighet med traditioner från förr.

A Convenient Choice

”The next year, as the United States prepared to return sovereignty to the Iraqis and the State Department began planning an embassy in Baghdad, Rumsfeld lost a bid to retain control over the full U.S. effort, including billions of dollars in reconstruction funds. A new executive order, signed in January 2004, gave State authority over all but military operations. Rumsfeld’s revenge, at least in the view of many State officials, was to withdraw all but minimal assistance for diplomatic security.”
Ovan till höger ser du Carl Bildt i Bagdad (från hans bildblogg). För ett tag sedan skrev Expressen att UD sade nej till officiellt irakiskt skydd när de besökte Bagdad i början av september och menar att Irakiska källor påstår att den svenska delegationen i stället anlitade Blackwaters tjänster.

Urban Ahlin (s) lämnade in en skriftlig riksdagsfråga till Bildt där han undrade vilka skäl som låg till grund för utrikesministerns ställningstagande att avvisa erbjudandet från det irakiska utrikesdepartementet om skyddad transport och i stället välja ett företag för att ordna detta.
Frågan lämnades dock över till justitieminister Beatrice Ask. Hon inkom med ett mycket.. tja, här är svaret i sin helhet:
”Urban Ahlin har frågat vilka skäl som låg till grund för utrikesministerns ställningstagande rörande säkerhetsarrangemangen i samband med hans besök i Irak. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på frågan.
Frågor som rör statsrådens säkerhet är ingenting som jag varken vill eller bör kommentera.”