Kategori: socialdemokraterna

Försvar(s)politiken

Peter Akinder skriver i Östran att Håkan Juholt inte blir ny socialdemokratisk partisekreterare. Han hänvisar till ”intensiva rykten” som gör gällande att det under denna vecka istället kommer besked om att förre skolministern Ibrahim Baylan får jobbet. Akinder är initierad. Han chansar inte.

Varför bör en Försvarsblogg intressera sig för detta? Jo eftersom det kan betyda väldigt mycket för vilken väg socialdemokraterna tar i försvars- och säkerhetspolitiken.

Alla läsare av denna blogg vet hur mycket jag oroas över den vändning socialdemokraternas försvarspolitik har tagit efter det att Försvarsberedningen lades i vänteläge efter rapporten i juni 2008. Eller man kanske inte ska uttrycka det som så att politiken har tagit en ny vändning, Mona Sahlin har ju trots allt sagt att det är Juholts beredningslinje som gäller. Av detta märks dock absolut ingenting i debatten. De socialdemokrater som hörs och syns pratar försvarsindustri och nationellt försvar samt återgång till storskaliga värnpliktsuttag.

Socialdemokratiska företrädare som Anders Karlsson (ordförande i riksdagens Försvarsutskott) och Björn von Sydow är kanske inte några lysande stjärnor på den socialdemokratiska himlen när det gäller förmågan att utveckla partiets politik på området. I en sådan situation, med en sådan opposition, behöver inte regeringen skärpa sig alls. Det leder i själva verket indirekt till att en underfinansierad inriktning av försvarspolitiken inom kort landar på riksdagens bord iform av en proposition som är byggd på våghalsiga antaganden, utan att regeringen ens behöver darra på manchetten.

Tillbaka till Juholt. Om han inte blir partisekreterare, var hamnar han då? Om spelet har varit så fult som Akinder beskriver kan man bara hoppas att Juholt är så lojal mot socialdemokratin och sina egna idéer att han inte packar väskan och lämnar politiken. Alltså den socialdemokrati han älskar, som återfinns ute i landet. Jag har jobbat i Försvarsberedningen tillsammans med Juholt sedan 1996 och jag vet att han ständigt är på resande fot. Och då menar jag det bokstavligt.

Jag var en av dem som av rent ”försvarspolitiska” skäl tyckte det var bra att inte Juholt blev EU-parlamentariker. Han behövs i försvarspolitiken här hemma i Sverige. Eller med andra ord: Alla som inte är övertygade om att fast kustartilleri är svaret på framtidens utmaningar borde vara lika bekymrade som jag.

Till sist måste jag uttrycka viss förvåning över den märkliga hanteringen, som förvisso inte har så mycket med försvarspolitiken att göra. Men nog var partisekreterarbeslutet egentligen klappat och klart. Ja till och med offentliggjort.

Juholt blir partisekreterare

Håkan Juholt (s) har utsetts till tillförordnad partisekreterare efter Marita Ulvskog. Ordinarie partisekreterare väljs vid partikongressen i oktober-november 2009. Det skulle vilja mycket till om inte Håkan fick fortsätta. Mona Sahlin har gjort sitt val och Håkan lär ha stort stöd i partiet.

Socialdemokaterna är att gratulera. Håkan backar inte för nya metoder och han är känd även inom borgerligheten för att vara prestigelös.

Men om socialdemokraterna är att gratulera, är svensk försvarspolitik att beklaga.

Om Håkan Juholt genom sitt nya uppdrag måste avveckla eller i varje fall betänkligt reducera sitt försvarspolitiska engagemang, riskerar det att lämna fältet fritt för den del av socialdemokratin som står för en allt annat än framåtsyftande försvarspolitik med industristöd och regementeskramande som främsta paroll. Dessutom har Håkan varit ensam socialdemokrat i flera av sina främsta grenar; myndighetssamverkan, sektorsövergripande helhetssyn, resurseffektivisering och krishantering.

Inför ett eventuellt regeringssamarbete mellan miljöpartiet och socialdemokraterna måste försvars- och säkerhetspolitiken diskuteras grundligt och ett gemensamt förhållningssätt mejslas ut. I det arbetet behövs Juholt, alldeles oavsett vilket uppdrag han innehar för närvarande.

I efterdyningarna av Gripen-offerten

Dags för lite uppföljning av JAS Gripen-offerten till Norge.

Socialdemokraterna vacklar, eller i varje fall verkar Anders Karlsson (ordförande i Försvarsutskottet) göra det. Han sade den 28 april till TV4-nyheterna att (s) inte i dag kan säga om de står bakom offerten eller inte. Partiet menar att Sverige först måste bestämma vilket försvar landet ska ha innan stora nedskärningar görs och vill att regeringen kallar till partiledaröverläggningar (varför då, kan man undra? En sådan övning ger vare sig större insyn, mer inflytande för riksdagen eller för den delen diskussioner som bygger på såvärst mycket sakkunskaper, av fullt naturliga skäl).

Anders Karlsson ser en risk för att satsningen på ett Superjas kommer att ta pengar från övriga försvaret:

”- Det här är inte en uppgradering, utan i praktiken nya plan. Man ska bland annat sätta in en ny motor och flytta landningsställen.”

Till SVT:s Rapport säger han:

”-Vi kan varken säga ja eller nej förrän vi får se underlaget, säger Anders Karlsson (s), ordförande i försvarsutskottet.”

Han ser en risk för att satsningen på ett Super-Jas kommer att ta pengar från övriga försvaret och påpekar att ÖB inte ställt sig bakom offerten.

Karlsson pekar också i Sydsvenskan på att ÖB Håkan Syrén inte stött offerten och fortsätter ”Det sägs att hela försvarsbudgeten äts upp. Det är väl inte bara tomma ord.”

Om Karlsson har partiet med sig på denna osäkra linje bör regeringen (både i Norge och Sverige) dra öronen åt sig. I Sverige måste det betyda ”underkänt” för regeringens sätt att sköta förankringsprocessen, med tanke på att socialdemokraterna hittills alltid varit med på varenda JAS-satsning som föreslagits. I Norge måste man bli nervös med tanke på att offerten måste gälla även efter ett eventuellt regeringsskifte 2010.

Peter Rådberg (mp) har KU-anmält regeringens förfarande. I sin begäran om granskning skriver han bland annat:

”Enligt en tidningsuppgift (SvD 26/4) beslöt regeringen på sammanträdet den 24/4 att Sverige ska uppgradera 10 befintliga Jas-plan till E/F-standard. Riksdagen har tidigare medgivit att regeringen får uppgradera 31 JAS-plan av C/D-modell så att antalet uppgår till sammanlagt 100 st. Utgifterna för detta ingår i det beställningsbemyndigande som riksdagen har givit. Något medgivande att anskaffa ytterligare JAS-plan varken av C/D eller E/F-modell finns således inte. I och med detta regeringsbeslut och överlämnandet av offerten till Norge av Försvarsminister Sten Tolgfors har regeringen förbundit sig ett ekonomiskt åtagande som man inte har rätt att göra utan att först få riksdagens bemyndigande. Regeringen borde enligt Miljöpartiets mening först ha begärt ett nytt beställningsbemyndigande i tilläggsbudgeten för att täcka framtida utgifter till följd av den lämnade offerten. Med tanke på det ekonomiska osäkra läge som Försvarsmakten nu befinner sig i är det utmanande att göra nya åtaganden i Jas39 Gripen-projektet. Det är inte heller motiverat av några försvarspolitiska behov.

Regeringen föregriper den försvarspolitiska beslutsprocess som nu pågår. Enligt Miljöpartiet strider regeringens förfarande mot Regeringsformen, 9 kap: ”10 5 Regeringen får icke utan riksdagens bemyndigande taga upp lån eller i övrigt ikläda staten ekonomisk förpliktelse. Lag (1988:1444).”

Tolgfors själv gav sig ut på hal is i Rapport i söndags, dagen innan offerten överlämnades. Hans förklaringsmodell går ut på att en Jas-affär med Norge inte innebär att Jas-projektet i Sverige kommer att få några nya pengar utöver det som redan är planerat. Han säger också att Sverige inte kommer att bygga några nya Jas-Gripenplan till det svenska flygvapnet, även om Norge väljer att köpa den nya sk EF-versionen av Jas. I stället handlar det om att bygga om 10 av de 100 Jas-plan som det svenska flygvapnet kommer att disponera i framtiden.
”- Hur många plan Sverige sen vill ha långsiktigt, om vi vill ha fler, det är ett beslut som är alldeles upp till oss själva och som tas i helt annat sammanhang, säger Sten Tolgfors”.

Detta är ett märkligt resonemang av flera skäl. Först om det är ett nytt plan eller ej: Saab själva kallar i varje fall demonstratorn ”the next generation”. Allan Widman redogör i samma Rapport-inslag som Tolgfors för att det är ett ”nytt” plan. Men oavsett hur man definierar det, så är det så att riksdagen har givit klartecken för en C/D version, inte en E/F (oavsett om det är 10 eller 48 man talar om). Sedan om pengarna: Inga nya pengar till Gripen säger Tolgfors. Innebär det att ett eventuellt ja från Norge betyder att E/F skall finansieras inom befintlig materielbudget? I så fall är det ytterligare om- och utflyttningar som måste ske, utöver redan aviserade besparingar. Ett sådant resonemang låter ju till synes bra; det kommer inte att kosta något extra. Men räkna med konvultioner inom Försvarsmakten och andra delar av industrin när det står klart att det är andra verksamheter som får ”betala”.

Nej till NRF av budgetskäl

Urban Ahlin (s), utikespolitisk talesman och Anders Karlsson (s), ordförande i Försvarsutskottet, skriver om NATO på Brännpunkt idag.

Det är en intressant artikel, om man studerar detaljerna:

”Istället är det andra hot, såsom flyktingströmmar, miljöhot, organiserad och gränsöverskridande brottslighet och terrorism som är utmaningarna. Det är inte främst med militära medel som vi bäst förebygger och möter dessa hot. Sverige, Norge och Finland har på olika sätt börjat se över hur vi kan samarbeta tätare, något som vi socialdemokrater varmt välkomnar. Det nya samarbetet handlar inte om att rucka på den militära alliansfriheten för svensk del. Vi tror heller inte att man i Norge tar samarbetet som argument för ett kommande EU-medlemskap”.

I detta stycke finner man för det första en förfärlig felskrivning (?). Flyktingströmmar innebär inget hot i sig, det är däremot en utmaning för samhället och dess funktioner att hantera dem. Ett hotbildsresonemang kring flytingströmmar går grumliga intressen till mötes!

För det andra bör det noteras att (S) nu helhjärtat omfamnar samarbetet mellan de nordiska länderna! Det är välkommet och här har något uppenbarligen hänt sedan det förelåg konstiga uttalanden om att Sverige-Norge samarbetet, när det lanserades, var en väg in i NATO.

Sedan följer ett långt resonemang om skilnaden mellan att samarbeta med NATO och att närma sig ett medlemsskap. Ahlin och Karlsson skriver:

”Därför sade vi också förra året nej till att Sverige skulle delta i Natooperationen Active Endeavour, en operation grundad på ett artikel fem-beslut i Nato, efter terrorattentatet i USA den 11 september 2001. Vi säger också nej till ett svenskt deltagande i Natos snabbinsatsstyrka NRF eftersom vi anser att Försvarsmakten redan har betydande åtaganden samtidigt som försvarsbudgeten är starkt ansträngd. Den borgerliga regeringen har tidigare visat att den tar försvarspolitiska beslut utan att först analysera dem. Det har redan fått allvarliga konsekvenser för Försvarsmakten”.

Här kan man notera att socialdemokraternas nej till deltagande i Active Endeavour förklaras med de ömsesidiga garantierna i artikel fem, medan motståndet mot NRF enbart förklaras med försvarsmaktens ekonomiska läge. Är slutsatsen att (S) hade varit för ett svenskt bidrag till NRF, om Försvarsmaktens budget hade varit i balans?

Sossarna på dekis

”Nuderaffären” har en utrikes- och försvarspolitisk koppling som jag tänkte ta upp idag.

Mona Sahlin sade i samband med att Per Nuder petades från sin post som talesman i ekonomiska frågor att han inte har den lust och engagemang som krävs.

Samtidigt kom det fram att hon hade erbjudit honom positionen som utrikespolitisk talesman för socialdemokraterna. Sahlin citeras i SvD:

–Annars var vi egentligen överens och jag har också erbjudit Pär Nuder andra uppdrag bland annat som utrikespolitisk talesman som han sagt nej till. Men han kommer att ha en viktig och stor roll även i fortsättningen.

Vad kan man dra för slutsatser av detta?

För det första att Mona Sahlin inte tycker att laget behöver toppas inom det utrikes- och säkerhetspolitiska området. Politikområdet ses väl förmodligen inte som något vinnande kort inför valet 2010, inget som socialdemokraterna vill göra något stort nummer av, men som något som av tradition betraktas som tungt och fint. En tillräckligt bra ”gubbhylla” helt enkelt.

För det andra undrar jag vad den nuvarande talesmannen i utrikespolitisska frågor, Urban Ahlin, tycker om det här? Jag tycker att Ahlin är duktig, senast vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen gjorde han bra ifrån sig. Det kan inte vara kul att veta att man i partiledarens ögon är helt utbytbar och att man är kvar därför att Nuder sade nej.

Det är beklämmande att socialdemokraterna behandlar både försvars- och utrikesfrågorna som lämpliga ”rockadplattformar”. Anders Karlsson (s) blev ordförande i Försvarsutskottet och Nuder skulle ha blivit utrikespolitiker, inte för att de brinner för dessa frågor direkt (inte vad jag har kunnat se i varje fall) utan därför att andra personer skulle ta över deras positioner.

Socialdemokraterna hade kunnat välja en annan väg, i enlighet med traditioner från förr.

Bildt + Karlsson = IT-säkerhet

Om Sverige skulle utsättas för en IT-attack liknande den som knäckte Estlands infrastruktur förra året, är det ingen som vet vilket statsråd som är ansvarig. Sverige har idag ingen ansvarig minister för detta område.

I Sälen kom frågan upp under en debatt om krishantering. Statssekreterare Håkan Jevrell (m)pressades av Håkan Juholt (s), som på detta sätt passade på att puffa för den rapport som socialdemokraterna presenterade i samband med Folk och Försvars konferens i Sälen.

Rapporten omfattar sex förslag på åtgärder för att åtgärda landets bristfälliga informationssäkerhet.
– Vi vill se såväl en utpekad informationssäkerhetsminister som ett förebyggande arbete där det bland annat regleras vilken nivå myndigheternas informationssäkerhet ska ha. Våra system är idag så dåligt skyddade att de i praktiken är som olåsta kassaskåp, menar Anders Karlsson, socialdemokratisk ordförande i Försvarsutskottet i ett pressmeddelande.

Utrikesminister Bildt ställer sig i sin blogg bakom socialdemokraternas krav att Sverige skall ha ett statsråd ansvarigt för informationssäkerhet och en myndighet med huvudansvaret för dessa frågor.
Bildt skriver:

”Under många långa år före hösten 2006 lyckades man inte slita tvisten om vilket statsråd och vilken myndighet som skall ha detta ansvar. Och inte heller i förslaget i dag finns några konkreta förslag på dessa punkter. Att slita de tvisterna kan nog bli svårt. Det borde gjorts långt tidigare. Men det är ingen ursäkt för att inte göra det nu”.

Se där ja, samförstånd över blockgränserna i en viktig fråga. Kanske det kan leda till konkreta resultat? Frågorna har ju i olika fora varit aktuella under lång tid. T.ex. kom InfoSäkutredningen med sin delrapport 2 redan 2004.

Ömsom vin, ömsom vatten…

Jag har tidigare skrivit om oppositionens försvarsmotioner med anledning av regeringens budget. Jag gick hårt åt socialdemokraterna, på goda grunder tycker jag själv eftersom försvarsavsnittet i deras budgetmotion är under all kritik.

Men, man är ju inte sämre än att man kan modifiera sina ståndpunkter i takt med att kunskapen ökar. Det har den gjort idag, när jag tog del av den (s) kommittémotion som har inlämnats. Det är en motion som i vissa avsnitt är riktigt bra, speciellt avsnitten under ”Samhällets sårbarhet”.

Man slår in lite öppna dörrar här och där (t.ex. begäran om strategi för internationella insatser och försvarsindustristrategi) och man har lite oklara skrivningar om att riksdagen ska besluta om en sammanhållen säkerhetsstrategi (är det en ny strategi man vill ha?), en hemställan som lyder ”Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om pliktsystemets vikt för ett folkligt försvar”, vilket jag tycker andas någon annat än den öppenhet inför en pliktutredning som Håkan Juholt har givit uttryck för: Men, som sagt, i jämförelse med budgetmotionen är det en glad överraskning.

Om man skall håva in credit för detta konstruktiva bidrag, måste man dock från socialdemokratiskt håll få hejd på Försvarsutskottets ordförande Anders Karlsson m.fl. Läs denna artikel i BLT. Den inleds med orden:

”När försvarsutskottets nye ordförande Anders Karlsson (s) kommer till Karlskrona inleds en socialdemokratisk offensiv för en seriös försvarspolitik, där vi också vill värna om svensk försvarsindustri som vi anser är en tillgång för landet” (min kursivering).

Den seriösa försvarspolitik som artikelförfattarna förespråkar illustreras därefter bland annat genom följande stycke:

”Ta Kockums AB i Karlskrona som är en högteknologisk försvarsindustri som ligger på framkant inom sina nischer. Den har i många år varit framgångsrik på exportmarknaden och därtill tävlat om svenska order till marinen i konkurrens. Materielförsörjningen till marinen har förvisso alltid varit behovsstyrd och att påstå något annat är groteskt. Den som väljer floskler i stället för saklig argumentation har för lite på fötterna!”

Jag är verkligen nyfiken på hur en saklig argumentation lyder kring frågan om marinens materielförsörjning alltid har varit behovsstyrd. Hur definierar Karlsson ”behov”?

Jag undrar också hur seriöst det är att i artikeln framhålla det faktum att socialdemokraterna plussar på 350 miljoner 2008 jämfört med regeringen, men att man inte berättar om de miljarder (s) vill spara åren därefter?