Kategori: utrikespolitik

Sossarna på dekis

”Nuderaffären” har en utrikes- och försvarspolitisk koppling som jag tänkte ta upp idag.

Mona Sahlin sade i samband med att Per Nuder petades från sin post som talesman i ekonomiska frågor att han inte har den lust och engagemang som krävs.

Samtidigt kom det fram att hon hade erbjudit honom positionen som utrikespolitisk talesman för socialdemokraterna. Sahlin citeras i SvD:

–Annars var vi egentligen överens och jag har också erbjudit Pär Nuder andra uppdrag bland annat som utrikespolitisk talesman som han sagt nej till. Men han kommer att ha en viktig och stor roll även i fortsättningen.

Vad kan man dra för slutsatser av detta?

För det första att Mona Sahlin inte tycker att laget behöver toppas inom det utrikes- och säkerhetspolitiska området. Politikområdet ses väl förmodligen inte som något vinnande kort inför valet 2010, inget som socialdemokraterna vill göra något stort nummer av, men som något som av tradition betraktas som tungt och fint. En tillräckligt bra ”gubbhylla” helt enkelt.

För det andra undrar jag vad den nuvarande talesmannen i utrikespolitisska frågor, Urban Ahlin, tycker om det här? Jag tycker att Ahlin är duktig, senast vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen gjorde han bra ifrån sig. Det kan inte vara kul att veta att man i partiledarens ögon är helt utbytbar och att man är kvar därför att Nuder sade nej.

Det är beklämmande att socialdemokraterna behandlar både försvars- och utrikesfrågorna som lämpliga ”rockadplattformar”. Anders Karlsson (s) blev ordförande i Försvarsutskottet och Nuder skulle ha blivit utrikespolitiker, inte för att de brinner för dessa frågor direkt (inte vad jag har kunnat se i varje fall) utan därför att andra personer skulle ta över deras positioner.

Socialdemokraterna hade kunnat välja en annan väg, i enlighet med traditioner från förr.

Konsten att gå från säkrare till säker

Jag har förmånen att vara kolumnist för Utrikesbloggen.se. Igår publicerades mitt andra inlägg under rubriken Har amerikaner blivit säkrare?

Jag försöker bland annat behandla det faktum att den amerikansk administrationen verkar se nationens säkerhet som ett hantverk: Vi är inte säkra ännu. Denna mening rymmer ett löfte. Men vi kan bli säkra. Vi skall bli det. Bygga bort osäkerheten, mer kontroller, säkerhetsåtgärder, övervakning…

Charles V. Pena skriver i inlägg för United Press International att om USA vill bli säkrare då måste policymakarna fundera på varför människor blir terrorister och vill döda oskyldiga amerikaner. Han menar att det inte är hat mot amerikanska värderingar, kultur eller livsstil som driver dem, utan att hatet uppstår som en konsekvens av amerikansk utrikespolitik. Med andra ord är det inte hat mot vad amerikaner är utan mot vad amerikaner gör. Detta som en kontrast till administrationens retorik om att det är amerikanska värderingar och amerikansk livsstil som utgör målet och drivkraften.

Den stora frågan är: Hur går man från att bli säkrare till säker, utan att falla till föga för hot om våld och terror från aktörer som inte delar grundläggande värderingar om mänskliga fri- och rättigheter?

Kanske kan en del av svaret vara att man måste se till att själv efterleva dessa värden, i praktiken, i alla lägen och var man än befinner sig. Det är svårt, men man kan inte med framgång föra en aktivistisk utrikespolitik för dessa värderingar och sedan bryta mot desamma där kampen förs. Då reduceras man till en stark, men destruktiv, drivkraft i kampen för en bättre och säkrare värld.

Giuliani lägger ut linjen

Per Gudmundson skriver idag om den utrikespolitiska linjeartikel som Rudy Giuliani publicerat i Foreign Affairs. Han har översatt ett stycke ur inledningen (det tackar man för), en artikel som speglar den linje som kan komma att styra utrikespolitiken om Giuliani vinner presidentvalet nästa år.

Gudmundsson är, precis som jag, inte säker på att valet kommer att stå mellan Clinton eller Obama. Det kan mycket väl bli så att just Giuliani tar hem det hela. Därför är det viktigt att läsa och reflektera över denna artikel.

”Nästa president kommer att möta tre utrikespolitiska huvudutmaningar. Först och främst behöver han staka ut en kurs mot seger i kriget mot terrorismens attack på den globala ordningen. För det andra behöver han stärka det internationella system som terroristerna vill förstöra. För det tredje måste de fördelar som detta internationella system genererar utvidgas i en ständigt expanderande zon av säkerhet och stabilitet runt jorden. Det mest effektiva medlet att uppnå dessa mål är att bygga ett starkare försvar, utveckla en målmedveten diplomati, och vidga vårt ekonomiska och kulturella inflytande.

Med de tre arbetssätten kan nästa president bygga fundamentet för en lång och realistisk fred. Att uppnå en realistisk fred betyder att man balanserar realism och idealism i vår utrikespolitik. Amerika är en nation som avskyr krig och älskar fred. Innerst inne tror amerikanen att alla människor av har vissa gudagivna okränkbara rättigheter, men att dessa rättigheter måste försvaras av staten. Amerikaner tror att såvitt dessa rättigheter respekteras i andra länder, i enlighet med lokala lagar och sedvanor, går det att leva i fred med dessa länder. Där så inte är fallet är våld och kaos mycket mer troligt. Att bevara och utvidga amerikanska ideal måste fortsätta vara målet med all USA:s politiska vilja, både utrikes och inrikes. Om vi inte fullföljer våra idealistiska mål genom realistiskt arbete så kommer vi aldrig kunna nå fred. Idealism borde definiera våra yttersta mål, realism borde hjälpa oss finna den väg vi måste ta för att nå fram. Världen är en farlig plats. Vi har inte råd med illusioner om den fiende vi möter.

Terroristernas krig mot USA uppmuntrades av de orealistiska och inkonsekventa handlingar vi vidtog vid terrorattacker förr. En realistisk fred kan bara uppnås med styrka.”