Kategori: Gudmundson

Mesiga moderater?

Igår var det interpellationsdebatter i riksdagen. Det brukar inte uppmärksammas av media speciellt mycket, men igår var Per Gudmundson på plats vilket resulterade i en ledare i dagens SvD. Han nämner Monica Green (s) och jag tänkte ta upp den interpellationsdebatt hon hade med försvarsminister Tolgfors.

Utöver att det är en smula tröttande med pajkastningen kring vem som har gjort minst och ställt till det mest i försvarspolitiken, kan jag konstatera att Tolgfors ofta återkommer till att Försvarsberedningen bekräftar det regeringen redan har tyckt och tänkt om försvarets framtid, t.ex.:

”Försvarsberedningen bekräftar i varje enskild del den förnyelselinje som regeringen driver i försvarspolitiken” och ”Jag gläds åt att Försvarsberedningen bekräftade den förnyelselinje som regeringen driver i försvarspolitiken (…)”.

Man kanske måste hävda det, som försvarsminister i en borgerlig regering, men sanningen är ju att regeringen inte har tyckt och tänkt speciellt mycket alls om försvarets utveckling (utöver ambitionerna att få bättre kontroll på ekonomin, besparingar och ambitioner att strama upp materielinvesteringarna).

Och detta faktum gäller numer faktiskt alldeles särskilt moderata försvarspolitiker. Det har inte varit några moderater som har varit speciellt målinriktade och tydliga i debatten kring försvarets framtidsfrågor (vare sig det gäller Försvarsmakten eller frivilligorganisationer eller stödmyndigheterna). Jo, möjligen med undantag från interna protester mot besparingar.

Försvarsberedningens rapport fylldes till slut med innehåll och konkreta förslag. Det var naturligtvis resultatet av ett lagarbete. Det var inte resultatet av att det fanns en klar och genomtänkt borgerlig regeringsagenda. (Det sistnämnda är ett understatement.)

Men nu är det däremot upp till regeringen och borgerliga försvarspolitiker att gaska upp sig och sätta fart. Nu skall det fram en proposition!

Det är bara att hoppas att Tolgfors och den politiska ledningen vid försvarsdepartementet orkar -om man nu har den ambitionen- stå upp för de reformförslag som sex av sju riksdagspartier malde fram i beredningen. I vissa fall mot starka intressen (myndighetsstrukturer, personalförsörjningsystem som skiljer sig från Försvarsmaktens förslag, ”lagom” ambitionsnivå, materielfrågor m.m.) och i vissa fall för att viktiga civila och civil-militära frågor som hänger ihop med försvarets struktur tenderar att ständigt glömmas bort när de militära frågorna hettar till (civil-militär samverkan m.m.).

Det skall bli mycket intressant att se hur regeringen väljer att hantera den unika enighet som Försvarsberedningen levererade i juni.

PS. Monica Green kommenterar själv gårdagens interpellationsdebatt på sin blogg.

Giuliani lägger ut linjen

Per Gudmundson skriver idag om den utrikespolitiska linjeartikel som Rudy Giuliani publicerat i Foreign Affairs. Han har översatt ett stycke ur inledningen (det tackar man för), en artikel som speglar den linje som kan komma att styra utrikespolitiken om Giuliani vinner presidentvalet nästa år.

Gudmundsson är, precis som jag, inte säker på att valet kommer att stå mellan Clinton eller Obama. Det kan mycket väl bli så att just Giuliani tar hem det hela. Därför är det viktigt att läsa och reflektera över denna artikel.

”Nästa president kommer att möta tre utrikespolitiska huvudutmaningar. Först och främst behöver han staka ut en kurs mot seger i kriget mot terrorismens attack på den globala ordningen. För det andra behöver han stärka det internationella system som terroristerna vill förstöra. För det tredje måste de fördelar som detta internationella system genererar utvidgas i en ständigt expanderande zon av säkerhet och stabilitet runt jorden. Det mest effektiva medlet att uppnå dessa mål är att bygga ett starkare försvar, utveckla en målmedveten diplomati, och vidga vårt ekonomiska och kulturella inflytande.

Med de tre arbetssätten kan nästa president bygga fundamentet för en lång och realistisk fred. Att uppnå en realistisk fred betyder att man balanserar realism och idealism i vår utrikespolitik. Amerika är en nation som avskyr krig och älskar fred. Innerst inne tror amerikanen att alla människor av har vissa gudagivna okränkbara rättigheter, men att dessa rättigheter måste försvaras av staten. Amerikaner tror att såvitt dessa rättigheter respekteras i andra länder, i enlighet med lokala lagar och sedvanor, går det att leva i fred med dessa länder. Där så inte är fallet är våld och kaos mycket mer troligt. Att bevara och utvidga amerikanska ideal måste fortsätta vara målet med all USA:s politiska vilja, både utrikes och inrikes. Om vi inte fullföljer våra idealistiska mål genom realistiskt arbete så kommer vi aldrig kunna nå fred. Idealism borde definiera våra yttersta mål, realism borde hjälpa oss finna den väg vi måste ta för att nå fram. Världen är en farlig plats. Vi har inte råd med illusioner om den fiende vi möter.

Terroristernas krig mot USA uppmuntrades av de orealistiska och inkonsekventa handlingar vi vidtog vid terrorattacker förr. En realistisk fred kan bara uppnås med styrka.”

Han heter Shakeel

Gudmundson kan nu i SvD, genom nyhetsbyrån AFP, berätta vem som bloggvärlden har döpt till ”Islamic Rage Boy”. Han heter Shakeel Bhat och är 31 år gammal. Och, skriver Gudmundson, han är verkligen arg.

”Det hade förstås varit intressant att läsa en intervju med de fotografer, bildredaktörer, redaktörer och nyhetsbyråchefer som skapat detta monster, men mötet med killen själv är naturligtvis spännande i sig.”