Igår var det interpellationsdebatter i riksdagen. Det brukar inte uppmärksammas av media speciellt mycket, men igår var Per Gudmundson på plats vilket resulterade i en ledare i dagens SvD. Han nämner Monica Green (s) och jag tänkte ta upp den interpellationsdebatt hon hade med försvarsminister Tolgfors.

Utöver att det är en smula tröttande med pajkastningen kring vem som har gjort minst och ställt till det mest i försvarspolitiken, kan jag konstatera att Tolgfors ofta återkommer till att Försvarsberedningen bekräftar det regeringen redan har tyckt och tänkt om försvarets framtid, t.ex.:

”Försvarsberedningen bekräftar i varje enskild del den förnyelselinje som regeringen driver i försvarspolitiken” och ”Jag gläds åt att Försvarsberedningen bekräftade den förnyelselinje som regeringen driver i försvarspolitiken (…)”.

Man kanske måste hävda det, som försvarsminister i en borgerlig regering, men sanningen är ju att regeringen inte har tyckt och tänkt speciellt mycket alls om försvarets utveckling (utöver ambitionerna att få bättre kontroll på ekonomin, besparingar och ambitioner att strama upp materielinvesteringarna).

Och detta faktum gäller numer faktiskt alldeles särskilt moderata försvarspolitiker. Det har inte varit några moderater som har varit speciellt målinriktade och tydliga i debatten kring försvarets framtidsfrågor (vare sig det gäller Försvarsmakten eller frivilligorganisationer eller stödmyndigheterna). Jo, möjligen med undantag från interna protester mot besparingar.

Försvarsberedningens rapport fylldes till slut med innehåll och konkreta förslag. Det var naturligtvis resultatet av ett lagarbete. Det var inte resultatet av att det fanns en klar och genomtänkt borgerlig regeringsagenda. (Det sistnämnda är ett understatement.)

Men nu är det däremot upp till regeringen och borgerliga försvarspolitiker att gaska upp sig och sätta fart. Nu skall det fram en proposition!

Det är bara att hoppas att Tolgfors och den politiska ledningen vid försvarsdepartementet orkar -om man nu har den ambitionen- stå upp för de reformförslag som sex av sju riksdagspartier malde fram i beredningen. I vissa fall mot starka intressen (myndighetsstrukturer, personalförsörjningsystem som skiljer sig från Försvarsmaktens förslag, ”lagom” ambitionsnivå, materielfrågor m.m.) och i vissa fall för att viktiga civila och civil-militära frågor som hänger ihop med försvarets struktur tenderar att ständigt glömmas bort när de militära frågorna hettar till (civil-militär samverkan m.m.).

Det skall bli mycket intressant att se hur regeringen väljer att hantera den unika enighet som Försvarsberedningen levererade i juni.

PS. Monica Green kommenterar själv gårdagens interpellationsdebatt på sin blogg.