Sagan består av fria fantasier. Alla eventuella likheter med verkligheten är en ren slump. 

Allan Widman lutade sig tillbaka och tittade på utskottskollegan i talarstolen. Plenisalen var så gott som öde, vilket inte var något nytt, särskilt inte i coronatider, men i vanliga fall hade det varit fler ledamöter närvarande i väntan på att tala om regementen och flottiljer hemma i valkretsen. Det var det fjärde försvarsinriktningsbeslutet han var med om och snart var cirkeln sluten.

”Försvarsmakten är en väldigt detaljstyrd myndighet. Vi politiker är ju representanter för allmänheten; vi är inte försvarsexperter på något sätt.” Widman tittade upp mot talarstolen och mötte Hanna Gunnarssons pigga blick. Hon vände sig i riktning mot försvarsminister Hultqvist på andra sidan salen och fortsatte med eftertryck ”men vi måste lämna detaljerna till professionen – till dem som är utbildade och har erfarenhet av att leda verksamheten. Politiken ska peka ut riktningen och besluta om budget och lagar, men sedan ska professionen lösa uppgifterna.” Som om Försvarsmakten var befriad från olika interna intressen och enbart lade fram objektiva förslag, framtagna genom krigsspel vars antaganden politiken inte har en aning om, tänkte han och undslapp sig en knappt märkbar suck. Det vore intressant att höra henne på temat om tio år eller så. Allan Widman insåg att han var luttrad, på gränsen till desillusionerad. Men under den längsta och mest mödosamma process han någonsin varit med om i försvarspolitiken hade han varit fast besluten om att inte släppa taget. Det hade kostat på, särskilt i relationen till försvarsministern, vars tillvaro komplicerades betydligt av de ihärdiga samarbetspartierna. Peter Hultqvist kunde helt enkelt inte förlika sig med minoritetssituationen i parlamentet. Han led av den och alldeles särskilt led han av Liberalernas inflytande över sitt fögderi, det kände Allan tydligt. Men den här gången hade han bestämt sig för att det skulle det bli som majoriteten faktiskt var överens om i Försvarsberedningen. Han visste dock att det var långtifrån klart, det var mer ett startskott till nästa fas, när talmannens klubba går i bordet vid voteringen. Allan Widman reste sig och gick mot talarstolen.

…

Det tre försvarsgrenscheferna sågs inte så ofta och pandemin hade inte direkt förbättrat statistiken. Men för en gångs skull var alla tre på Högkvarteret samtidigt och de passade på att sitta ner för en avstämning. I bakgrunden gick SVT:s sändning av riksdagens försvarsdebatt. Det var nästan på dagen ett år sedan ÖB utsåg Ewa Skoog Haslum till ny marinchef och hon slog sig ner vid sidan av Carl-Johan Edström, som hade varit några månader längre i sin befattning som flygvapenchef. Arméchefen, Karl Engelbrektson, var veteranen i sällskapet med sina drygt fyra år.

Engelbrektson noterade omedelbart Edströms block med flygvapenemblemet på omslaget: ”Mycket bra. Det ger mig argument till de profilkläder jag tänker driva igenom med ARMÉN på bröstet. Ewa, har inte du också något pågång för marinen som ger mig ytterligare ammunition?”. Han log och såg sin kommunikationschef framför sig efter det senaste samtalet med LEDS KOMM. Engelbrektson gillade sina kollegor, de hade mer gemensamt än vad folk i firman vanligtvis förstod. Vi brottas med liknande utmaningar, tänkte han, särskilt att få inflytande över Försvarsmaktens interna processer – processer som de flesta tror vi styr över, men som i själva verket passerar förbi med mer ”för kännedom” än inflytande. De hade också gjort gemensam sak i att inte underminera varandra inför försvarsbeslutet, utan istället prata om de egna behoven och perspektiven, vilket alla hade hållit fast vid och det hade bidragit till förtroendet dem emellan. Ewa Skoog Haslum hyschade medan hon tittade på tv:n. ”Lyssna nu Karl, Widman pratar ju om armén”.

…

Allan Widman kände igen reaktionerna från förr och han hade bestämt sig långt innan debatten för att adressera den kolossala armésatsning som försvarsbeslutet beskrevs som. När han såg Sten Tolgfors twittrande här om dagen hade han hittat sin krok. ”För ett par dagar sedan på Twitter gick en förutvarande försvarsminister ut och gjorde sin egen tolkning av försvarsbeslutet. Han menade att satsningarna på armén gör att vårt skalförsvar, det vill säga våra fjärrstridskrafter, utarmas. Han menade att följden skulle bli att vi för kriget in på egen, svensk, mark.” Allan gjorde en konstpaus. ”Fru talman! Det är min uppfattning att den förutvarande försvarsministern har fel – dubbelt fel. Vi fortsätter lägga huvudparten av våra materielanslag på stridsflyg och ubåtar. Så kommer det att förbli under avsevärd tid, bedömer jag. Men det faktum att vi nu satsar en del på vår oanständigt lilla armé har väldigt stor betydelse”.

Flygvapenchefen vände sig till arméchefen: ”Oanständigt lilla! Vet du att en av mina företrädare, Bengt Nordenskiöld, ansåg att 50 flottiljer var ett minimum för Sveriges försvar, med tre divisioner på varje? Nu blir det fyra i och med Uppsala. Och sex divisioner, det är vad vi har”.

”Som jag har längtat efter att prata volymer med er”, skrattade marinchefen. ”Och tidsperspektiven på materiell förnyelse. Nå, vill ni höra?”

Tre ögonpar vändes åter mot rutan när Widman fortsatte: ”Det finns inget som är så krigsavhållande som en armé av anständig kompetens och storlek. Vi har sett i väpnade konflikter de senaste 20 åren hur stormakterna hemskt gärna skickar sina örlogsfartyg och sitt stridsflyg. Men de vill inte gå in på marken. Sådana operationer kräver helt andra ledtider och är förenade med mycket stora risker och kostnader.”

”Det är den där tabellen som spökar”, sade Edström. ”Den i budgetpropositionen som redovisar investeringsutgifter inom stridsflyg- och undervattensområdet”.

”Nej, den spökar inte alls, för då hade väl ingen kommit på att kalla detta en gigantisk armésatsning”, svarade Engelbrektson.

Skoog Haslum lutade sig framåt ”det som spökar egentligen är väl hur tunn hela Försvarsmakten är när det gäller vår förmåga till uthållighet och skydd mot långräckviddig bekämpning? Det står ju visserligen om din basorganisation och förmågan till spridning i försvarsbeslutet”, hon nickade mot flygvapenchefen, ”och om marinens stödfunktioner, men det är ju alltid enklare att fokusera på plattformar”.

”Jag säger bara personalförsörjning”, sade Edström. ”Men personaldirektören är i alla fall optimistisk och vår nya youtube-serie har lyft ordentligt”.

”Lyft? Är du från Göteborg eller?”. Engelbrektson konstaterade att miljöpartisten Janine Alm Ericson hade ersatt Widman i talarstolen. Hon pratade om informationssäkerhet och att hennes anförande hade försvunnit i någon Google-krasch. Arméchefen såg fram emot julledigheten. ”Nå, vad önskar vi oss i julklapp, kan vi lista tre saker?”.

Jag kan börja, sade marinchefen: ”Att vi får de mandat som bör följa med inrättandet av försvarsgrensstaberna”.

Flygvapenchefen tänkte på den senaste tidens processer med underlag och kostnader. ”Återgå till tidigare ordning, så att vi försvarsgrenschefer sitter i försvarsmaktsledningen. Du, då?”. Han nickade mot arméchefen.

”Större handlingsfrihet att omavväga och prioritera inom det egna området. Idén med objektsramar kanske inte är så dum ändå, om vi får hantera våra egna fördyringar”, sade Engelbrektson och blinkade mot Edström. ”Men en sak är säker, vi har ingen krigsavhållande förmåga med bara en eller två vassa stridskrafter. Utan operativ balans är det kört, för att inte tala om det civila försvarets förmåga. Vi måste alla ta del av teknikutvecklingen, det är en självklarhet annars får vi cykeltolka oss in i framtiden”.

”Håller med”, sade Edström och log. ”Även om objektsramar – bara du lovar att du tar tar hand om de politiska styrningarna och det här huset, samt industrin, så det går att planera”.

”Det är lika korkat att bara prata skalförsvar som att tro att några nya små grundutbildningsregementen ska rädda oss”, sade Skoog Haslum. ”Problemet är väl att ju mer vi växer fast oss i en struktur som sedan ska fyllas upp, ju mindre kan läggas på teknikutveckling?”

”Well, nu har politiken bestämt sig och det är upp till bevis för oss”, sade Engelbrektson. ”Någon gång måste grunden läggas för fortsatt tillväxt, även om det ter sig helt irrationellt just där man befinner sig när steget tas. Det är snart 2022, då är det val, sedan är det kontrollstation året efter och då kan det bli livat igen om vi inte lyckas omsätta det här så som man tänkt. Framförallt lär det bli än mer detaljstyrning i så fall och frågan är i vilken riktning det skulle pressa oss? Jag tror inte alla hade gillat svaret på det. Men, nu är det julledigt och vi behöver ladda om allihop. Vad säger ni, ska vi kliva in till C LEDS med vår önskelista?”. ”Möjligen förklädda till tomtar”, sade flygvapenchefen torrt och reste sig upp.

…

ÖB Micael Bydén längtade intensivt efter livet post-Corona. Han saknade allt med den utåtriktade verksamheten – det var ju det han uppskattade allra mest med jobbet. Kontakten med människor i organisationen, men också nya tankar och insikter i mötet med folk utanför Försvarsmakten. Han tittade på ÖB MA som drog planeringen för årets julaftonsbesök. Niclas Karlsson inskärpte vikten av sedvanlig distans, väl medveten om att chefen hade svårt att inte gå nära för att få till bra samtal med de soldater som ansvarar för högvakten under julhelgen. När de var klara stängde Karlsson dörren bakom sig. ÖB vippade stolen bakåt och lät tankarna gå. Till Kalmar, närmare bestämt, där Peter Sandwall nu var landshövding. Han saknade sin generaldirektör. Sandwalls frånvaro under höstens ekonomiska diskussioner och underlagsframtagning hade märkts och tillsättningen av en ny drog ut på tiden. Nu skulle snart ett nytt budgetunderlag lämnas och det var sammanbitna miner på den närmaste kretsen. Skrivningar i regleringsbrev och inriktningsbeslut skulle giftas ihop med myndighetens egen planering. Vissa saker skulle behövas skjutas på och det rådde olika uppfattningar om vad som så att säga var delarna i försvarsbeslutshuset. Vad är grunden, vilket är det nya som ska in och vad trycks ut och framåt i tid? Men den liknelsen kan jag aldrig använda, tänkte ÖB.

Det var en historisk satsning han var med om, något tidigare överbefälhavare var noga med att påpeka när de träffades. Men Bydén kunde bara glädjas åt detta i korta stunder. I grunden var det ju en mycket oroande omvärldsutveckling som var orsaken. En utveckling som bara var att beklaga. Tillväxt var fortfarande nytt för de allra flesta i myndigheten – de hade tränat mycket på motsatsen under många år – för att inte tala om de instanser runt omkring Försvarsmakten som nu skulle behöva göra sin del för att möjliggöra alltihop. ÖB visste att allt står och faller med att den politiska viljan består och fullföljs in i nästa försvarsinriktningsbeslut, efter 2025. Det finns så många hål att täcka för att systemet som helhet ska fungera, att det är lika viktigt att nästa steg tas i kontrollstationen 2023 som att tillväxten påbörjades nu med beslutet häromveckan. Till detta kom det återkommande kommunikationsdilemmat både internt och externt. Han tänkte på försvarsministerns ord från debatten i riksdagen: 27,5 miljarder – den största satsningen sedan 50-talet! Samtidigt kommer det vara knapert på förbandsnivå de kommande åren och det är inte helt enkelt att förklara hur det hänger ihop.

…

Regeringens särskilda utredare Barbro Holmberg lade ner bunt efter bunt med handlingar i väskan. Hon skulle strax bege sig hem från ett möte på Garnisonen med utredningens kansli. Det mesta av arbetet skedde ju på distans, men det började närma sig slutredovisning i mars och hon ville runda av året på plats, tillsammans med de fem sekreterarna. Men innan dess var det presskonferens med statsministern. Hon klickade upp den på skärmen – det började kännas som en ständigt pågående sändning från Rosenbad – men nu sade ryktet att statsministern skulle lansera en översyn av regeringsformens regler om civila nödsituationer och det ville hon se.

Barbro Holmbergs visste att hennes utredning om civilt försvar är efterlängtad i hela Totalförsvarssverige. Uppgiften är att föreslå en struktur för ansvar, ledning och samordning inom civilt försvar på central, regional och lokal nivå. Strukturen ska även stärka samhällets förmåga att hantera fredstida kriser, något som pandemin understryker vikten av, men det är flera parallella processer pågång och hon undrade i sitt stilla sinne hur regeringen ska få ihop det till slut? Kommer man orka ta ett helhetsgrepp över det här gigantiska lagstiftningsområdet, funderade hon medan statsministern dök upp på skärmen.

– En kommitté tillsätts om hur framtida regeringar ska få större handlingsfrihet vid kriser, så att regeringen har laglig grund att fatta de beslut som krävs, sade Löfven med inrikesministern och socialministern på varsin sida. ”Regeringen bör ha större befogenheter vid kriser i fredstid.”

Hon började räkna upp olika förslag och initiativ som alla behövde inordnas i något slags helhetsgrepp. Den här nya kommittén, hennes kommande förslag om ledningsnivåer, civilområden och sektorsansvariga myndigheter, behov av att följa upp grundlagsutredningens förslag om reglering i regeringsformen för hantering av civila nödsituationer, krav på nationellt säkerhetsråd i Statsrådsberedningen. Ja och så trycker ju Försvarsmakten på för en översyn av hela beredskapslagstiftningen med hänvisning till hybridkrigföring, tänkte hon och lade också till MSB till den inre listan. Hon hade läst myndighetens formuleringar om behov av ett sammanhängande system av författningar och regelverk som är tillämpningsbara i hela hotskalan. Det är en sak att rita upp en struktur, men sedan ska den fyllas med innehåll också, med tydligt ansvar och mandat.

Hon stängde av presskonferensen och gick ut i korridoren – och blev som alltid förvånad över att inte kunna se slutet på den – passerade pentryt och vek av till hissen. Håll distans! uppmanade en plansch i ögonhöjd. Må 2021 bli ett annus mirabilis, tänkte hon och tryckte på hissknappen. Hon räknade bakåt från direktivens slutdatum och konstaterade återigen att det inte var mycket tid kvar till trycklov. Det är ingen idé att lägga energi på om, och i så fall hur, den här kommande kommittén påverkar utredningens arbete, tänkte hon. Det är trots allt jul.

Epilog: Det var årets julsaga. Hoppas ingen av de vars namn jag lånat tar illa upp. Tidigare års julsagor finner du här: 2019, 2018 och 2017. Efter nyår återkommer jag inför och under Folk och Försvars Rikskonferens, som i år – detta annus horribilis 2020 – är digital och sänds den 11-12 januari.