Kategori: Brännpunkt

Funderingar i vinternatten

En av frågorna i 2007 års enkät här på bloggen löd: ”Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2008?”

Håkan Juholt (s) svarade 667, Allan Widman (fp) gissade på ca 860, Staffan Danielsson (c ) hoppades på 1327 men svarade 827. Själv tippade jag på 650 personer.

Den mest aktuella siffran jag kan hitta är från november 2008. Då tjänstgjorde 657 kvinnor och män i internationella insatser.

Jag konstaterar samtidigt att ingen av de som svarade på samma fråga i 2008-års enkät tror att vi uppnår ambitionen om 2000 personer i samtidig tjänst utomlands vid utgången av 2009. I den bästa av världar finns inte behovet och därmed behöver inte målet uppfyllas. Så ser världen tyvärr inte ut. Det framstår därför som om det inte är målet som behöver förändras, utan de faktorer som samverkar till att vi är så långt ifrån att lyckas.

Jag noterar i det sammanhanget att Allan Widman (fp) har reagerat på samma (s)-märkta debattartikel som jag.

Jag håller helt med Widman när han skriver att Anders Ferm och Thage G Petersons utgångspunkt, att var och en får reda sig själv, är djupt cynisk.

Allan Widman tar upp kopplingen mellan flyktingströmmar och säkerhetspolitiska konsekvenser. I Widmans fall vet jag att han inte ser flyktingströmmar som ett hot. Anledningen till att jag reagerar är gamla minnen om hotbildscenarior för tio år sedan när flyktingströmmar (på den tiden skulle de komma över Östersjön) målades upp som hot mot det svenska samhället. Att stora folkomflyttningar kan utgöra bl.a. påfrestningar på samhällens institutioner, det är en sak. Men att det i sig utgör ett hot, det skriver jag inte alls under på. Och det som sagt inte heller vad Widman skriver.

Jag tänkte att jag skulle svara på mina egna enkätfrågor. Det känns förvisso inte som om jag har så mycket att tillägga, men jag skall ändå göra ett försök:

Vad kommer Du speciellt att minnas (som är försvars- och säkerhetspolitiskt relaterat) när Du tittar tillbaka på 2008?

I inrikespolitiken kommer jag att minnas hur Georgienkrisen förändrade regeringens retorik från att ”Försvaret ska dimensioneras utifrån och in. Försvaret ska vara användbart i världen, i vårt närområde och i Sverige” (från Sten Tolgfors tal i Almedalen så sent som den 9 juli 2008) till att vi behöver omedelbart gripbara resurser för försvaret av Sverige (med hänvisning till den snabbhet varmed Ryssland slog mot Georgien).

Mer generellt kommer jag komma ihåg 2008 som det år när varenda säkerhetspolitiska analys av vikt omfattade även klimatförändringar.

Nämn någon eller några ödesfrågor för Försvarsmakten som borde sättas i fokus under 2009?

Verksamhetsidén, dvs. vad man är till för (att den internationella verksamheten inte ska utgöra ett ”sidospår” och hur den operativa verksamhetens krav äntligen ska få reellt genomslag i alla processer).

Vid sidan av detta skulle jag vilja nämna personalförsörjningssystemet och Högkvarterets organisation som på olika sätt avgörande frågor.

Låt mig ta frågan om Strf 90 till Afghanistan som exempel på vad jag menar med det sistnämnda:

Arméinspektören vill ha maskinerna till den svenska ISAF-truppen. Han är taktisk chef och ansvarar för genomförande i missionsområdet. När denne man med stab kommer fram till att det behövs Strf 90, ja då överprövas detta av en operativ stab med följden att inget händer.

Man bör ställa sig frågan vem som kan vara bättre på att utveckla, vidmakthålla, producera och använda förband för den marktaktiska arenan om inte en arméstab med en arméchef?

Naturligtvis gäller motsvarande resonemang inom de andra försvarsgrenarna (som jag envisas med att kalla dem eftersom jag anser att de borde återinföras!).

Det är en av mina käpphästar. Och för den som tror att Försvarsmakten blir mer ”joint” av nuvarande organisation vill jag bara säga: Övertyga mig!

Så, med andra ord: Som jag ser det är Högkvarteret gravt överdimensionerat med en massa otydligheter och onödiga ledningsnivåer.

Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2009?

Om inte världen blir en lugnare och säkrare plats under 2009, vilket jag naturligtvis hoppas, så anser jag att allt under 2000 personer är ett misslyckande men att 800 personer förmodligen är vad vi kan få ut i nuvarande läge.

Sverige får snart en ny ÖB. Vilka goda råd skulle Du vilja ge den tillträdande Överbefälhavaren?

Jag vill göra det enkelt för mig genom att fullt ut instämma i det som Ulf Henricsson svarar på samma fråga:

”Först vill jag ge dem som utser honom rådet att utnämna en person med internationell erfarenhet som förbandschef. Det är inte trovärdigt med en chef som inte har personlig erfarenhet av FM huvuduppgift – internationella insatser.

Till ÖB: PRIORITERA huvuduppgiften – skär i byråkratin. Jobba för att huvuduppgiften blir viktigare än arbetstillfällen. Försvarsindustri och glesbyggd skall överleva av egen kraft. Kräv av politikerna att de tar konsekvenserna av sina egna beslut.”

Den 1 januari får Sverige en ny myndighet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Vad innebär detta för den svenska krisberedskapen, enligt Din uppfattning?

Att vi fortsatt saknar en krisledande funktion på myndighetsnivå, vilket riksdagens samtliga sju partier har efterlyst. Men förutom det är det rätt att göra sammanslagningen av de tre tidigare myndigheterna och jag hoppas på en smidig övergång så att förmågan inte nedgår under en lång inkörningsperiod. Till sist är jag fortfarande bekymrad över den organisationsmodell som jag hittills har sett.

Hur vill du kortfattat beskriva Sveriges säkerhetspolitiska läge just nu? Eller med andra ord, hur ser hotbilden ut? Är det något som oroar Dig speciellt?

Jag håller med Karin Enström, Försvarsberedningens ordförande, om att den bedömning Försvarsberedningen gjorde i vår junirapport fortfarande står sig väl.

Dock bör den ekonomiska krisens säkerhetspolitiska effekter analyseras – jag är övertygad om att de är långtgående och det på många olika plan på många olika sätt.

Klimatförändringarnas geopolitiska betydelse oroar mig också speciellt mycket, vid sidan av de sociala konvulsioner de kan orsaka i en framtid som enligt forskare kryper oss allt närmare.

Unket

Idag skriver Thage G Peterson och Anders Ferm på SvD:s Brännpunkt, om smyganslutning till NATO och om svensk trupp i Afghanistan. De bidrar därmed, återigen, till den debatt om saken som de själva säger att det inte finns ett uns av.

Av alla möjliga trådar man både kan och egentligen bör behandla i artikeln, nöjer jag mig med en. Följande stycke tycker jag är en uppvisning i en mycket unken syn på ”vi och dem”:

”Hon pekade på Darfur och Afghanistan och talade om för våra barn och barnbarn att Sverige skickar soldater dit därför att kriget inte ska komma till oss. Tror hon verkligen att en konflikt i tredje världen sprider sig till Sverige?
”Bolibompa-tanten” lär ha fått pris för sin förmåga att förenkla svåra problem. Finns det inget fördumningspris? Vad säger hon till barnen om svarta plastsäckar med döda flickor och pojkar kommer hem?”

Med andra ord: Om inte en konflikt omedelbart sprider sig till Sverige och riskerar svenska liv på svensk mark, då har vi inte någonstans utanför landgränsen att göra! I synnerhet ska vi inte riskera svenska män och kvinnors liv för att rädda någon annans.

I synnerhet inte i Afghanistan, vad det verkar.

Är det detta som är solidaritet i Palmes anda? Vi kan diskutera insatsen i Afghanistan, anytime, men undertonen i det stycke jag citerar här ovan, den får mig att må illa.

JAS-debatt mellan alliansens försvarspolitiker

Staffan Danielsson (c) publicerade en replik igår på sin blogg till Allan Widmans (fp) inlägg på Brännpunkt om JAS Gripen. En replik som han helst hade velat att SvD publicerade på Brännpunkt, men debattredaktören tog in den moderata repliken istället.

Läs repliken och i synnerhet Widmans kommentar till den, samt Danielssons svar till Widman.

Jag reagerar framför allt mot det jag uppfattar som Danielssons önskan att svenska försvarspolitiker skall hålla truten med sin eventuella kritik, av omsorg om projektet som sådant:

”Gripen är ju ett av Sveriges stora försvars- och industriprojekt och efter Norges sågning av Gripen är det ju känsligt om även svenska försvarspolitiker uppfattas instämma i kritiken.”

Jag är övertygad om att en sådan tystnad enbart är av ondo, en björnkram, både på kort och lång sikt och alldeles oavsett hur man ser på Gripens framtid i Sverige.

Bra Widman!

Allan Widman (fp) replikerar i dagens SvD de moderata riksdagsledamöter som nyligen replikerade ett av hans tidigare debattinlägg på Brännpunkt.

Widman gör precis det jag efterfrågar i ett tidigare inlägg. Det är befriande, ja faktiskt nödvändigt för tilltron till försvarspolitiker av alla kulörer och uppfattningar, att man orkar ifrågasätta, vända och vrida, följa upp, granska och diskutera företeelser, materielprojekt, organisation etc. alldeles oavsett om man är för eller emot det man sätter fingret på.

Ett kritiskt perspektiv – till gagn för framtiden

Den moderata gruppen i Försvarsutskottet replikerar Allan Widman (fp) på Brännpunkt idag, detta med anledning av den debattartikel om JAS Gripen som Widman skrev efter det norska beslutet att köpa amerikanskt stridsflyg.

De moderata riksdagsledamöterna skriver att det inte finns någon anledning att ”se mörkt på framtiden eller ställa sig tveksam till Gripen, dess förmåga och möjligheterna till framtida export”.

Generellt är artikeln att betrakta som reklam för Gripen, så man får ta det för vad det är, men en sak saknas helt i artikeln: Hur man ser på Gripens framtid i Sverige.

För faktum är att det i stort sett är nu som det avgörs huruvida Gripen skall ersättas av ett utländskt system efter 2030. Men det är det ju helt tyst om. Anser t.ex. regeringen och moderaterna i FöU att Sverige skall satsa på inköp av ”SuperJAS” (E/F-versionen som Norge skulle ha köpt) trots den uteblivna Norgeaffären och trots regeringens tidigare tvärsäkra uttalanden om att det inte ska ske? Hur mycket pengar är man villig att lägga på utecklingssidan? Hur skall systemet utformas framöver? Är det läge att modifiera och omförhandla riksdagens beslut om 100 JAS Gripen C/D?

Det är väl detta debatten bör handla om, om man vill fatta medvetna beslut som man sedan får motivera och stå för. Trovärdiga och så nära objektiva utvärderingar som möjligt av det norska ställningstagandet, det görs nog vare sig av Saab eller moderaterna i Försvarsutskottet. Det är det bäst om oberoende instanser sköter.

Och för den fortsatta debatten vore det befriande om alla – faktiskt i synnerhet de som är tillskyndare av en vidareutveckling av JAS Gripen för det svenska flygvapnet – anlägger ett kritiskt men konstruktivt perspektiv på frågan. Det handlar dels om en trovärdighetsfråga för det politiska systemet och dels om för mycket skattepengar (bland annat) för att beslutsfattare skall agera och låta som om de jobbade på Saabs informationsenhet.

Framtiden för JAS Gripen

Allan Widman (fp) skriver om JAS Gripen på Brännpunkt idag. Widman är inte (heller) förvånad över norrmännens beslut. Nu vill han bland annat att de ”orealistiska exportförväntningarna” på Gripen verklighetsanpassas.

Widman skriver inte ut alla konsekvenser av sina resonemang, men några saker kan man utläsa:
1. Han tycker att vi har för många flygplan.
2. De äldre stridsflygplanen får inte avvecklas innan dess att en ny infrastruktur för flygstridsledning är på plats (JAS i C/D- version, som riksdagen har beslutat om, kan inte ledas med nuvarande tekniska infrastruktur).

Eftersom Widman inte skriver att C/D-serien bör kortas eller leveranserna förändras på något sätt, undrar jag hur matematiken går att få ihop utan tillskott i form av pengar?
3. ”Att försvara Sverige territoriellt är och förblir en huvuduppgift för vårt försvar”, säger Widman och ansluter sig därmed till de som numer nästan uteslutande trycker på det nationella försvaret. Folkpartiets nya huvudnummer i försvarspolitiken, olyckligt nog.

Widman säger också att det måste vara slut med att industri- och exporthänsyn styr satsningarna. Istället ska de satsningar som görs utgå från luftstridskrafternas huvuduppgift; ”att vara en garant för landets säkerhet”.

Bra, det har förutsättningar att starta upp en mycket välbehövlig debatt! Frågan är vad detta betyder i praktiken? Jag hade gärna sett en debattartikel del II från Widmans hand. Skall det statliga exportstödet kring Gripen avbrytas, och i så fall när? Nu omedelbart, eller efter det att man vet hur det går med de andra länder där marknadsföring av Gripen är aktuellt?
En minskning av de beställda 100 C/D-Gripen till kanske 60 totalt (det är inte så mycket mindre än det vi har idag, exklusive det nuvarande exportstödet, som utgör en betydande del av flygvapnets verksamhet). Dessa kan vara operativa till, säg 2020 eller 2030 om man modifierar och uppgraderar i en mer långsam takt än vad Sverige brukar. Sedan är det slut. Då får man antingen lägga ner eller köpa ett nytt utländskt system. I alla fall om man inte i stort sett redan nu beslutar sig för att Sverige ska anskaffa nästa generations Gripen för sina nationella behovs skull (dvs. försvars-, arbetsmarknadspolitiska- och näringspolitiska behov).

Och då har vi 100 Gripen i det här landet av väldigt modernt snitt, som skall bytas ut med en förnyelsetakt som saknar internationellt motstycke.
Det är oerhört viktigt att det blir en politisk debatt om den här frågan, nu omedelbart, innan dess att det är avdömt på en helt annan nivå, dvs. i Saab och inom en mycket liten krets i regeringskansliet. Sedan är det nämligen kört för allt som andas demokratiska processer med insyn och debatt.

Uppdatering: Allan Widmans alliansbroder, Staffan Danielsson (c) kritiserar Widmans debattartikel i sin blogg. Han tycker bland annat att ”det är anmärkningsvärt att en ledande svensk försvarspolitiker talar illa om ett kvalificerat svenskt stridsflygplan och framgångsrikt industriprojekt”.

Danielssons ”uppfattning är att JAS Gripen är ett av världens bästa och mest prisvärda stridsflygplan, sålt och leasat till ett antal länder som liksom Sverige är mycket nöjda med planet. Min förhoppning är – tydligen till skillnad från folkpartiets – att ett antal länder ytterligare kommer att välja Gripen i de pågående upphandlingarna världen över.”
Vad Kd och moderaterna tycker, det vet vi inte ännu.

Vad var det jag sa

Jag dristar mig till att säga vad var det jag sa, med anledning av gårdagens Brännpunktsartikel, där Ulf Wickbom säger att han inte tänker skriva ”vad var det jag sa”.

Försvarsministerns retorik allt sedan Georgienkrisen har fått genomslag. Sannerligen.

Ulf Wickbom bör dock studera planeringsanvisningarna till Försvarsmakten noga. Som Wiseman säger, han skall nog inte ropa hej.

Och det är just detta: Hur skall regeringen få ihop nuvarande retorik, med praktik (inom ett begränsat ekonomiskt utrymme). Man skapar förväntningar, helt i onödan, som man inte kan leva upp till.

Benin-Sverige 1-0

Aleksander Gabelic, ordförande i Svenska FN-förbundet, skriver på Brännpunkt
idag under rubriken ”Fattiga Benin har fler FN-soldater än Sverige”.

Gabelic har observerat att Benin bidrar med drygt 16 gånger fler FN soldater än Sverige (1363 jämfört med 83 i månadsskiftet september-oktober av totalt 88754 militärer, po­liser och militärobservatörer i FN:s fredsfrämjande insatser). De 83 svenskarna är sannolikt det lägsta svenska truppbidraget till FN någonsin.

FN-förbundet har också noterat den rådande tyngdpunktsförskjutningen till förmån för nationellt territorialförsvar:
”De tidigare försvarsministrarna Björn von Sydow och Thage G Peterson driver en bakåtsträvande linje (Brännpunkt den 23 och 24 oktober): ett tak på 1000 soldater i utlandsstyrkan och prioritering av territorialförsvar och hemvärn respektive ett stopp för Sveriges militära engagemang i ett av världens fattigaste och mest konfliktdrabbade länder, Afghanistan.”

Ur Gabelics artikel:

”En ökning till 2000 svenska soldater i fält skulle göra det möjligt att dels öka Sveriges truppbidrag till FN, dels behålla ett skäligt antal soldater i insatser utanför FN:s operativa ledning, till exempel EU- och Nato-ledda insatser. (…) Samtidigt som FN är i akut behov av bidrag till fredsfrämjande verksamhet handlar svensk försvarsdebatt om nationella territoriella överväganden. (…) Om det är något vi har lärt oss av exemplen DR Kongo, Rwanda och Sudan så är det att omvärlden måste gripa in innan det är för sent. (…) Sten Tolgfors måste uppfylla löftet om 2000 soldater i utlandstjänst. Minst hälften av dessa bör öronmärkas för FN-ledda insatser. Om så sker är vi nästan ikapp Benin.”

Lysande, Svenska FN-förbundet. Tack för er insats!
(Fotot är hämtat från FN:s hemsida och visar FN-soldater från UNAMID som skyddar en hjälpsändningstransport i Darfur, Sudan.)

Next generation?

Förra veckan publicerade SvD två (s)-märkta debattartiklar på Brännpunkt. Först ut av de två tidigare försvarsministrarna var Björn von Sydow som skrev den 23 oktober om behovet av att regering och opposition lägger partipolitiken inom försvarspolitiken åt sidan och presenterade åtta utgångspunkter för en försvarsuppgörelse. Det grundläggande temat i artikeln var dock behovet av att uppvärdera det nationella försvaret, på bekostnad av de internationella insatserna.

Dagen efter var det Thage G. Petersons tur att skriva om den svenska insatsen i Afghanistan (igen). Budskapet är att den svenska militära insatsen i Afghanistan skall avbrytas.

Björn von Sydow var den försvarsminister som först gav order till Försvarsmakten om internationalisering. Men nu menar han, förmodligen med adress till Georgienkrisen, att ”hotbilden förskjutits” och genomför i praktiken en total omsvängning till förmån för det territoriellt inriktade militära försvaret. Han vill lägga taket för Sveriges deltagande i internationella operationer till högst cirka 1000 soldater. Han avvisar, helt logiskt, ett fortsatt deltagande i EU Battlegroup eller NRF (dock med hänvisning till försvarsbudgetens begränsningar, inte några andra orsaker).

Björn von Sydow förespråkar också en omfattande utökning av rekryteringen av män och kvinnor till en kort inledande militär utbildning. Efter den ska det vara möjligt för dem som vill att utbilda sig för de mera krävande uppgifterna i insatsorganisationen och de nationella skyddsstyrkorna. Man kan nog utgå från att just denna för (s) så känsliga del är förankrad och att det därmed är (s)-linjen i den pliktutredning som just nu pågår under Anders Svärds ( c ) ledning.

Thage G. Peterson säger i sin artikel att man kan återuppbygga Afghanistan om man bara drar hem alla stridande soldater ”med befogenhet att bomba och döda talibaner” och blir oerhört onyanserad när han skriver att han inte delar ”uppfattningen att man först måste bomba civila afghaners byar, hus och hem och döda, också kvinnor och barn, för att kunna genomföra civila reformer”.

Vem eller vilka har denna uppfattning?
Gör han någon skillnad mellan OEF och Isaf?

Jag delar Petersons uppfattning att det inte går att bomba fram fred och vänskap. Men så länge som de civila aktörer som finns på plats i Afghanistan (och som inte sitter bakom sitt skrivbord hemma i Sverige och tror att världen är svart eller vit) anser att det krävs militär närvaro för att säkerhetsnivån skall vara tillräckligt hög för att man över huvud taget skall kunna agera i landet, så länge kommer jag att värja mig emot den förenklingsnivå som Thage G. Peterson väljer.

Denna inställning betyder inte att man oreserverat stödjer allt militärt agerande på marken i Afghanistan. Naturligtvis inte. Alldeles för många misstag och felbedömningar har gjorts och görs. De leder till civila offer. De internationella styrkorna har i alltför stor utsträckning förlitat sig på angrepp från luften, något som inte tar tillräcklig hänsyn till civila. Här har USA en stor del av skulden. Ett exempel är när över 90 bybor tros ha mist livet i ett amerikanskt angrepp mot en by i västra Afghanistan i augusti månad. I SvD:s Mikael Holmströms utmärkta artikelserie om Afghanistan tas det faktum upp att den svenska insatsen kritiseras för bristen på återuppbyggnad i vårt svenska PRT.

Guvernör Ustad Atta Muhammad Noor får frågan om, apropå att det idag finns 300 svenska soldater, om han anser att det skulle vara 100 soldater och 200 biståndsarbetare istället?

Han svarar att ”Det är en bra idé. Även med 100 soldater så känner både folket och fienden att den internationella säkerhetsstyrkan finns här. Deras blotta närvaro har effekt. Om det sker en minskning av antalet soldater för att få fram pengar till återuppbyggnad blir det en bra ekvation för både Sverige och vårt folk”.

Uppenbarligen anser han att det behövs en militär närvaro, men att tyngdpunkten är skev. Thage G. Peterson bör lyssna till det. Eller menar han att Sverige skall dra sig ur militärt, men öka biståndet och förlita sig på att någon annan (kanske USA?) tar över det svenska ansvarsområdet?

Sheilagh Henry vid UNAMA (United Nations Assistance Mission in Afghanistan) i Mazar-e-Sharif säger till SvD att det behövs en annan, mer progressiv, biståndsstrategi i norra Afghanistan ”för att dra nytta av att säkerhetsläget här är bättre”. SvD nämner att den svenska regeringen i sin strategi från i mars i år understryker vikten av ”ett samlat civilt och militärt agerande i de insatsområden där Sverige deltar”. Men konstaterar att ”här finns få tecknen på det, jämfört med angränsande PRT som drivs av Nato-länder. I väster har Norge uppfört 52 skolor i ”sin” provins. I sydväst bygger Spanien broar och vägar. I öster har Ungern byggt en 32 km lång vattenledning”.

I en debattartikel i DN nyligen skrev Torbjörn Pettersson, Generalsekreterare Svenska Afghanistankommittén:

”Sten Tolgfors har rätt i att det i detta läge vore fel att lämna Afghanistan åt sitt öde. Säkerhet är en förutsättning för utveckling. Men i dag är relationen mellan militära och civila insatser mycket skev. Omvärlden bidrar med ett militärt stöd runt 100 miljoner dollar per dag, men bara med sju miljoner dollar till det civila biståndet och återuppbygganden. Även Sverige ger dubbelt så mycket till militära insatser som till bistånd”.

Thage G. Peterson ger vidare sken av att det samarbete om strategiskt transportflyg (i form av C-17) som Sverige har ingått enbart skall användas för att ”transportera soldater, stridsvagnar och annan tung pansarutrustning till Afghanistan”. Det är olyckligt. Hans kritik av det avtalet hade varit tyngre om han hade givit en mer rättvisande bild.

Nu efterlyser jag andra aktiva (s)-politiker, dagens och morgondagens. Håller de med? I nuläget är det större likheter mellan delar av (s) och delar av (m), än det är inom respektive parti.

Försvarsmakten om den militära insatsen.
Information från Svenska Afghanistankommittén finns här.

Groupthink i Försvarsberedningen?

Alla försök att reflexmässigt slå tillbaka mot den bild Wilhelm Agrell presenterar på Brännpunkt idag, skulle illustrera och bekräfta det problem han säger sig beskriva. Hans beskrivning förtjänar mer tankearbete än så. Det är viktiga frågor Agrell väcker. Är Försvarsberedningen offer för ”groupthink”?

Jag försöker mig på en betraktelse, väl medveten om att den är högst subjektiv eftersom jag, om Agrell har rätt, i högsta grad är en del av problemet.

Jag tar avstamp i Irving Janis , som har identifierat åtta symptom på groupthink:

1. Illusions of invulnerability creating excessive optimism and encouraging risk taking.

Detta är det enklaste påståendet att bemöta eftersom jag rakt upp och ned kan avvisa det.

Försvarsberedningen har alltid överlevt med knapp marginal, ständigt nedläggningshotad. Möjligen är det just detta som har fått beredningen att ta risker (om man med risker menar viljan att lägga ”vågade” förslag på strukturförändringar m.m.). Det har hela tiden funnits en känsla av att detta kan vara den sista rapporten som läggs, om Försvarsberedningen inte orkar utmana den invanda ordningen nu, så kommer det helt enkelt inte att göras.

Möjligen med undantag för Thage G. Petersson, som startade beredningen 1995, och efterföljande Björn von Sydow har försvarsministerarna efter dem mer eller mindre velat lägga ner beredningen. Leni Björklund brydde sig inte särskilt (dåvarande ordförande Håkan Juholt (s) hade ingen politisk agenda från Försvarsdepartementet att hålla sig i, tvärt om).

Mikael Odenberg (m) tyckte nog mer eller mindre att beredningen var ett elände att dras med och Sten Tolgfors har kanske först på senare tid förstått att det finns en viss finess med bred parlamentarisk förankring samt att beredningen gör mycket av det som ingen annan gör och att den också kan fungera som draghjälp gentemot allt som sitter i väggarna och som är svårt att rubba, även om man är försvarsminister.

Sammanfattningsvis har aldrig någon känsla av odödlighet och stor optimism präglat Försvarsberedningen, tvärt om.

2. Rationalising warnings that might challenge the group’s assumptions.

Den risken finns alltid. Det gäller att både ge akt på ett sådant beteende och den bästa medicinen är att ständigt ifrågasätta sina slutsatser och att våga och orka erkänna om man har haft fel. Det brukar kanske inte vara det främsta personlighetsdraget hos politiker, men i fora som Försvarsberedningen måste det vara ett kriterium för att kunna göra ett bra jobb.

Här brottas man ständigt med de som tycker att man per definition avfärdar varningar för att skydda sina slutsatser, om man inte delar just de slutsatser som de som man brottas med drar. Eller med andra ord: Bara för att politiker och experter i beredningen (eller vilken annan utredning som helst) drar andra slutsatser än debattörer, betyder ju inte detta att beredningen felaktigt avfärdar objektiva varningssignaler. Man måste därmed vara ödmjuk från bägge håll.

Wilhelm Agrell skriver i sin artikel:

”När den svenska försvarsberedningen i juni 2008 lade fram sin analys var perspektivet ett motsvarande. Utgångspunkten var de tidigare optimistiska bedömningarna om den europeiska utvecklingen i allmänhet och Ryssland i synnerhet. Resonemangen i rapporten 2008 återspeglar en konsekvent strävan att bibehålla denna bild, trots vissa störande eller oroande faktorer. Inget försök görs att analysera dessa faktorers sammantagna innebörd utifrån en annan hypotes än den i grunden optimistiska”.

Jag lockas nästan in i ett försvarstal här, men en sak måste bemötas eftersom det har upprepats i olika former sedan beredningens säkerhetspolitiska analys i december 2007. Det sägs att Försvarsberedningen gjorde ”optimistiska bedömningar” om Ryssland. Det är frustrerande att det har satt sig som någon slags sanning, när jag (som har varit med i alla de rysslandsanalyser som beredningen har gjort genom åren) kan konstatera att Försvarsberedningen aldrig har uttryckt sig lika tydligt om de negativa utvecklingstendenser vi ser i Ryssland.

Däremot drar beredningen andra slutsatser av denna rysslandsanalys, än många debattörer som verkar tycka att det är lämpligt att återgå ett ett svenskt mobiliseringsförsvar à la gammal modell. Några av dessa debattörer siktar in sig på beredningens säkerhetspolitiska analys, när i själva verket skillnaderna i bedömningen mer handlar om konsekvenser för det svenska militära försvaret.

Jag har tidigare sagt att det kan vara lämpligt att ta ett varv på dessa slutsatser innan det är dags för riksdagen att fatta ett inriktningsbeslut om försvaret i början av 2009. Som sagt, man skall alltid vara beredd att provtrycka och ompröva sina bedömningar.

3. Unquestioned belief in the morality of the group, causing members to ignore the consequences of their actions.

Nja, svårt att bedöma själv men jag har svårt att hitta exempel på det.

4. Stereotyping those who are opposed to the group as weak, evil, disfigured, impotent, or stupid.

Se under punkt 2. Försvarsberedningens kollektiva motdrag mot sådana tendenser har varit att bjuda in de vassaste kritikerna under arbetets gång för att lyssa in och diskutera. T.ex. har Johan Thunberger och Tomas Ries både bjudits in till sammanträden och varit med i offentliga paneldebatter när Försvarsberedningens rapporter har presenterats.

5. Direct pressure to conform placed on any member who questions the group, couched in terms of ”disloyalty”.

Förmodligen den största faran i en grupp där man periodvis sitter nästan dygnet runt tillsammans, reser ihop, i vissa fall har känt varandra i många år etc. Då kostar det på att gå emot gruppen, om man inte har fått gehör för sina idéer, och man måste avvika från majoriteten genom att skriva en avvikande uppfattning (vilket är metoden för att manifestera sin oenighet i beredningens rapporter). Dock har det alltid blivit minst en avvikande uppfattning i beredningens rapporter. Nu senast var det Vänsterpartiet och Folkpartiet som hade avvikande uppfattningar.

Dock har det under senare år varit mer eller mindre koncensus kring kärnan i försvarspolitiken, Försvarsmaktens inriktning. Det är samma sak här som tidigare, svårt att bedöma eftersom jag är en del av det, men just i ”kärnfrågorna” har jag inte upplevt någon stark press på enskilda ledamöter att överge en uppfattning till förmån för majoritetens. Här slår en reell övertygelse igenom och det är förmodligen därför denna samsyn också har bestått över tid.

Däremot har trycket varit större på enskilda ledamöter som vill markera ut sig från majoriteten i frågor som kanske inte hör till ”kärnfrågorna”, som t.ex. Folkpartiets avvikande uppfattning i den senaste rapporten. Då var det upprörda känslor, men det hade förmodligen mer med regeringspartiernas sammanhållning utåt och partitaktiska hänsyn att göra, än upprördhet över sakinnehållet som sådant.

6. Self censorship of ideas that deviate from the apparent group consensus.

Det vore närmast förmötet att försöka analysera detta själv, men jag har faktiskt alltid upplevt klimatet som väldigt öppet för nya idéer och betraktelsesätt i beredningen, om man bara kan argumentera väl underbyggt för sin sak.

7. Illusions of unanimity among group members, silence is viewed as agreement.

Ja, det tror jag beredningen delar med andra liknande grupper. Om man inte höjer sin stämma ses det som medhåll. Å andra sidan är det sällan någon av beredningens ledamöter eller experter som sitter tysta…

8. Mindguards — self-appointed members who shield the group from dissenting information.

Nej, det har jag aldrig upplevt. Det hade heller inte varit möjligt. Beredningens ledamöter har ju alla sin förankring i sina respektive partier och experter och sakkunniga ser till att föra in information och synpunkter från olika håll.

Slutet på Agrells artikel är oerhört intressant:

”I och med att den säkerhetspolitiska bilden varit det främsta medlet för att motivera de försvarspolitiska ställningstagandena har omvärldsanalysen kommit att utgöra en nyckelkomponent i partipolitiskt förhandlande och konsensusbyggande. Fördelen med detta har varit möjligheten att uppnå och bibehålla parlamentarisk enighet, åtminstone om politikens huvudinriktning. Priset har varit att det politiskt inopportuna eller oönskade i omvärldsutvecklingen konsekvent har trängts undan.

Det lagom stora hotets princip har inneburit att världen sett ut som en partipolitisk majoritet velat se den, helst alla partier tillsammans. Som underrättelse­bedömningar har dessa analyser varit genompolitiserade, vilket också varit deras syfte. Säkerhetspolitikens stora utmaning är och förblir att varsebli förändringar i tid”.

De två senaste regeringarna har, oavsett partifärg, trampat i fällan av att först anmäla hur mycket pengar försvaret skall få (eller rättare sagt meddelat vilka besparingar som skall göras) innan den säkerhetspolitiska analysen är gjord). Vi minns alla Göran Persson som i en partiledardebatt sade att det skulle sparas tre miljarder på försvaret och borgerlighetens ramaskri kring detta, bara för att senare se Anders Borg upprepar denna metod när han i Almedalen deklarerar besparingar på försvaret innan någon säkerhetspolitisk analys är klar.

Så länge som detta pågår får vi leva med föreställningen att det är finansdepartementet som bestämmer hur farligt Ryssland får vara.

Den anda kommentaren jag vill göra till Agrells analys är att det framstår som om politiker sitter i en bunker och bestämmer hur hotbilden ser ut, totalt isolerade från forskare, analytiker och underrättelseorganisationer. Och så är det ju inte, tack och lov.

Agrell avslutar: ”Om vi enbart drar lärdom av Georgienkriget och justerar den säkerhetspolitiska referensramen men inte frågar oss varför det blir fel gång på gång är vi snart nere i samma dike igen. Det handlar alltså inte om enskilda felbedömningar utan om en metod som genererar felbedömningar och som kommer att fortsätta göra det tills vi gör något åt saken”.

Frågan är vad? Hur skulle ett alternativ kunna se ut? Hur skulle man kunna garantera att aldrig egenintresse slår igenom säkerhetspolitiska bedömningar? Att det inte kan bli fel? Hur drar man de starka fördelar av stor politisk samsyn som jag menar finns, utan att man förlorar möjligheten att tänka om och tänka nytt?

Traditionen i Sverige om att försöka uppnå så stor politisk samsyn som möjligt i försvars- och säkerhetspolitiken har att göra med att det ses som en styrka för ett relativt litet land. Men som jag ser det finns det också en annan viktig fördel: Möjligheten att över huvud taget rå på en verksamhet som är oerhört stark i sina egna strukturer och där olika egenintressen (inte sällan ekonomiska) florerar.