Kategori: Brännpunkt

Funderingar i vinternatten

En av frågorna i 2007 års enkät här på bloggen löd: ”Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2008?”

Håkan Juholt (s) svarade 667, Allan Widman (fp) gissade på ca 860, Staffan Danielsson (c ) hoppades på 1327 men svarade 827. Själv tippade jag på 650 personer.

Den mest aktuella siffran jag kan hitta är från november 2008. Då tjänstgjorde 657 kvinnor och män i internationella insatser.

Jag konstaterar samtidigt att ingen av de som svarade på samma fråga i 2008-års enkät tror att vi uppnår ambitionen om 2000 personer i samtidig tjänst utomlands vid utgången av 2009. I den bästa av världar finns inte behovet och därmed behöver inte målet uppfyllas. Så ser världen tyvärr inte ut. Det framstår därför som om det inte är målet som behöver förändras, utan de faktorer som samverkar till att vi är så långt ifrån att lyckas.

Jag noterar i det sammanhanget att Allan Widman (fp) har reagerat på samma (s)-märkta debattartikel som jag.

Jag håller helt med Widman när han skriver att Anders Ferm och Thage G Petersons utgångspunkt, att var och en får reda sig själv, är djupt cynisk.

Allan Widman tar upp kopplingen mellan flyktingströmmar och säkerhetspolitiska konsekvenser. I Widmans fall vet jag att han inte ser flyktingströmmar som ett hot. Anledningen till att jag reagerar är gamla minnen om hotbildscenarior för tio år sedan när flyktingströmmar (på den tiden skulle de komma över Östersjön) målades upp som hot mot det svenska samhället. Att stora folkomflyttningar kan utgöra bl.a. påfrestningar på samhällens institutioner, det är en sak. Men att det i sig utgör ett hot, det skriver jag inte alls under på. Och det som sagt inte heller vad Widman skriver.

Jag tänkte att jag skulle svara på mina egna enkätfrågor. Det känns förvisso inte som om jag har så mycket att tillägga, men jag skall ändå göra ett försök:

Vad kommer Du speciellt att minnas (som är försvars- och säkerhetspolitiskt relaterat) när Du tittar tillbaka på 2008?

I inrikespolitiken kommer jag att minnas hur Georgienkrisen förändrade regeringens retorik från att ”Försvaret ska dimensioneras utifrån och in. Försvaret ska vara användbart i världen, i vårt närområde och i Sverige” (från Sten Tolgfors tal i Almedalen så sent som den 9 juli 2008) till att vi behöver omedelbart gripbara resurser för försvaret av Sverige (med hänvisning till den snabbhet varmed Ryssland slog mot Georgien).

Mer generellt kommer jag komma ihåg 2008 som det år när varenda säkerhetspolitiska analys av vikt omfattade även klimatförändringar.

Nämn någon eller några ödesfrågor för Försvarsmakten som borde sättas i fokus under 2009?

Verksamhetsidén, dvs. vad man är till för (att den internationella verksamheten inte ska utgöra ett ”sidospår” och hur den operativa verksamhetens krav äntligen ska få reellt genomslag i alla processer).

Vid sidan av detta skulle jag vilja nämna personalförsörjningssystemet och Högkvarterets organisation som på olika sätt avgörande frågor.

Låt mig ta frågan om Strf 90 till Afghanistan som exempel på vad jag menar med det sistnämnda:

Arméinspektören vill ha maskinerna till den svenska ISAF-truppen. Han är taktisk chef och ansvarar för genomförande i missionsområdet. När denne man med stab kommer fram till att det behövs Strf 90, ja då överprövas detta av en operativ stab med följden att inget händer.

Man bör ställa sig frågan vem som kan vara bättre på att utveckla, vidmakthålla, producera och använda förband för den marktaktiska arenan om inte en arméstab med en arméchef?

Naturligtvis gäller motsvarande resonemang inom de andra försvarsgrenarna (som jag envisas med att kalla dem eftersom jag anser att de borde återinföras!).

Det är en av mina käpphästar. Och för den som tror att Försvarsmakten blir mer ”joint” av nuvarande organisation vill jag bara säga: Övertyga mig!

Så, med andra ord: Som jag ser det är Högkvarteret gravt överdimensionerat med en massa otydligheter och onödiga ledningsnivåer.

Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2009?

Om inte världen blir en lugnare och säkrare plats under 2009, vilket jag naturligtvis hoppas, så anser jag att allt under 2000 personer är ett misslyckande men att 800 personer förmodligen är vad vi kan få ut i nuvarande läge.

Sverige får snart en ny ÖB. Vilka goda råd skulle Du vilja ge den tillträdande Överbefälhavaren?

Jag vill göra det enkelt för mig genom att fullt ut instämma i det som Ulf Henricsson svarar på samma fråga:

”Först vill jag ge dem som utser honom rådet att utnämna en person med internationell erfarenhet som förbandschef. Det är inte trovärdigt med en chef som inte har personlig erfarenhet av FM huvuduppgift – internationella insatser.

Till ÖB: PRIORITERA huvuduppgiften – skär i byråkratin. Jobba för att huvuduppgiften blir viktigare än arbetstillfällen. Försvarsindustri och glesbyggd skall överleva av egen kraft. Kräv av politikerna att de tar konsekvenserna av sina egna beslut.”

Den 1 januari får Sverige en ny myndighet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Vad innebär detta för den svenska krisberedskapen, enligt Din uppfattning?

Att vi fortsatt saknar en krisledande funktion på myndighetsnivå, vilket riksdagens samtliga sju partier har efterlyst. Men förutom det är det rätt att göra sammanslagningen av de tre tidigare myndigheterna och jag hoppas på en smidig övergång så att förmågan inte nedgår under en lång inkörningsperiod. Till sist är jag fortfarande bekymrad över den organisationsmodell som jag hittills har sett.

Hur vill du kortfattat beskriva Sveriges säkerhetspolitiska läge just nu? Eller med andra ord, hur ser hotbilden ut? Är det något som oroar Dig speciellt?

Jag håller med Karin Enström, Försvarsberedningens ordförande, om att den bedömning Försvarsberedningen gjorde i vår junirapport fortfarande står sig väl.

Dock bör den ekonomiska krisens säkerhetspolitiska effekter analyseras – jag är övertygad om att de är långtgående och det på många olika plan på många olika sätt.

Klimatförändringarnas geopolitiska betydelse oroar mig också speciellt mycket, vid sidan av de sociala konvulsioner de kan orsaka i en framtid som enligt forskare kryper oss allt närmare.

Unket

Idag skriver Thage G Peterson och Anders Ferm på SvD:s Brännpunkt, om smyganslutning till NATO och om svensk trupp i Afghanistan. De bidrar därmed, återigen, till den debatt om saken som de själva säger att det inte finns ett uns av.

Av alla möjliga trådar man både kan och egentligen bör behandla i artikeln, nöjer jag mig med en. Följande stycke tycker jag är en uppvisning i en mycket unken syn på ”vi och dem”:

”Hon pekade på Darfur och Afghanistan och talade om för våra barn och barnbarn att Sverige skickar soldater dit därför att kriget inte ska komma till oss. Tror hon verkligen att en konflikt i tredje världen sprider sig till Sverige?
”Bolibompa-tanten” lär ha fått pris för sin förmåga att förenkla svåra problem. Finns det inget fördumningspris? Vad säger hon till barnen om svarta plastsäckar med döda flickor och pojkar kommer hem?”

Med andra ord: Om inte en konflikt omedelbart sprider sig till Sverige och riskerar svenska liv på svensk mark, då har vi inte någonstans utanför landgränsen att göra! I synnerhet ska vi inte riskera svenska män och kvinnors liv för att rädda någon annans.

I synnerhet inte i Afghanistan, vad det verkar.

Är det detta som är solidaritet i Palmes anda? Vi kan diskutera insatsen i Afghanistan, anytime, men undertonen i det stycke jag citerar här ovan, den får mig att må illa.

JAS-debatt mellan alliansens försvarspolitiker

Staffan Danielsson (c) publicerade en replik igår på sin blogg till Allan Widmans (fp) inlägg på Brännpunkt om JAS Gripen. En replik som han helst hade velat att SvD publicerade på Brännpunkt, men debattredaktören tog in den moderata repliken istället.

Läs repliken och i synnerhet Widmans kommentar till den, samt Danielssons svar till Widman.

Jag reagerar framför allt mot det jag uppfattar som Danielssons önskan att svenska försvarspolitiker skall hålla truten med sin eventuella kritik, av omsorg om projektet som sådant:

”Gripen är ju ett av Sveriges stora försvars- och industriprojekt och efter Norges sågning av Gripen är det ju känsligt om även svenska försvarspolitiker uppfattas instämma i kritiken.”

Jag är övertygad om att en sådan tystnad enbart är av ondo, en björnkram, både på kort och lång sikt och alldeles oavsett hur man ser på Gripens framtid i Sverige.

Bra Widman!

Allan Widman (fp) replikerar i dagens SvD de moderata riksdagsledamöter som nyligen replikerade ett av hans tidigare debattinlägg på Brännpunkt.

Widman gör precis det jag efterfrågar i ett tidigare inlägg. Det är befriande, ja faktiskt nödvändigt för tilltron till försvarspolitiker av alla kulörer och uppfattningar, att man orkar ifrågasätta, vända och vrida, följa upp, granska och diskutera företeelser, materielprojekt, organisation etc. alldeles oavsett om man är för eller emot det man sätter fingret på.

Ett kritiskt perspektiv – till gagn för framtiden

Den moderata gruppen i Försvarsutskottet replikerar Allan Widman (fp) på Brännpunkt idag, detta med anledning av den debattartikel om JAS Gripen som Widman skrev efter det norska beslutet att köpa amerikanskt stridsflyg.

De moderata riksdagsledamöterna skriver att det inte finns någon anledning att ”se mörkt på framtiden eller ställa sig tveksam till Gripen, dess förmåga och möjligheterna till framtida export”.

Generellt är artikeln att betrakta som reklam för Gripen, så man får ta det för vad det är, men en sak saknas helt i artikeln: Hur man ser på Gripens framtid i Sverige.

För faktum är att det i stort sett är nu som det avgörs huruvida Gripen skall ersättas av ett utländskt system efter 2030. Men det är det ju helt tyst om. Anser t.ex. regeringen och moderaterna i FöU att Sverige skall satsa på inköp av ”SuperJAS” (E/F-versionen som Norge skulle ha köpt) trots den uteblivna Norgeaffären och trots regeringens tidigare tvärsäkra uttalanden om att det inte ska ske? Hur mycket pengar är man villig att lägga på utecklingssidan? Hur skall systemet utformas framöver? Är det läge att modifiera och omförhandla riksdagens beslut om 100 JAS Gripen C/D?

Det är väl detta debatten bör handla om, om man vill fatta medvetna beslut som man sedan får motivera och stå för. Trovärdiga och så nära objektiva utvärderingar som möjligt av det norska ställningstagandet, det görs nog vare sig av Saab eller moderaterna i Försvarsutskottet. Det är det bäst om oberoende instanser sköter.

Och för den fortsatta debatten vore det befriande om alla – faktiskt i synnerhet de som är tillskyndare av en vidareutveckling av JAS Gripen för det svenska flygvapnet – anlägger ett kritiskt men konstruktivt perspektiv på frågan. Det handlar dels om en trovärdighetsfråga för det politiska systemet och dels om för mycket skattepengar (bland annat) för att beslutsfattare skall agera och låta som om de jobbade på Saabs informationsenhet.

Framtiden för JAS Gripen

Allan Widman (fp) skriver om JAS Gripen på Brännpunkt idag. Widman är inte (heller) förvånad över norrmännens beslut. Nu vill han bland annat att de ”orealistiska exportförväntningarna” på Gripen verklighetsanpassas.

Widman skriver inte ut alla konsekvenser av sina resonemang, men några saker kan man utläsa:
1. Han tycker att vi har för många flygplan.
2. De äldre stridsflygplanen får inte avvecklas innan dess att en ny infrastruktur för flygstridsledning är på plats (JAS i C/D- version, som riksdagen har beslutat om, kan inte ledas med nuvarande tekniska infrastruktur).

Eftersom Widman inte skriver att C/D-serien bör kortas eller leveranserna förändras på något sätt, undrar jag hur matematiken går att få ihop utan tillskott i form av pengar?
3. ”Att försvara Sverige territoriellt är och förblir en huvuduppgift för vårt försvar”, säger Widman och ansluter sig därmed till de som numer nästan uteslutande trycker på det nationella försvaret. Folkpartiets nya huvudnummer i försvarspolitiken, olyckligt nog.

Widman säger också att det måste vara slut med att industri- och exporthänsyn styr satsningarna. Istället ska de satsningar som görs utgå från luftstridskrafternas huvuduppgift; ”att vara en garant för landets säkerhet”.

Bra, det har förutsättningar att starta upp en mycket välbehövlig debatt! Frågan är vad detta betyder i praktiken? Jag hade gärna sett en debattartikel del II från Widmans hand. Skall det statliga exportstödet kring Gripen avbrytas, och i så fall när? Nu omedelbart, eller efter det att man vet hur det går med de andra länder där marknadsföring av Gripen är aktuellt?
En minskning av de beställda 100 C/D-Gripen till kanske 60 totalt (det är inte så mycket mindre än det vi har idag, exklusive det nuvarande exportstödet, som utgör en betydande del av flygvapnets verksamhet). Dessa kan vara operativa till, säg 2020 eller 2030 om man modifierar och uppgraderar i en mer långsam takt än vad Sverige brukar. Sedan är det slut. Då får man antingen lägga ner eller köpa ett nytt utländskt system. I alla fall om man inte i stort sett redan nu beslutar sig för att Sverige ska anskaffa nästa generations Gripen för sina nationella behovs skull (dvs. försvars-, arbetsmarknadspolitiska- och näringspolitiska behov).

Och då har vi 100 Gripen i det här landet av väldigt modernt snitt, som skall bytas ut med en förnyelsetakt som saknar internationellt motstycke.
Det är oerhört viktigt att det blir en politisk debatt om den här frågan, nu omedelbart, innan dess att det är avdömt på en helt annan nivå, dvs. i Saab och inom en mycket liten krets i regeringskansliet. Sedan är det nämligen kört för allt som andas demokratiska processer med insyn och debatt.

Uppdatering: Allan Widmans alliansbroder, Staffan Danielsson (c) kritiserar Widmans debattartikel i sin blogg. Han tycker bland annat att ”det är anmärkningsvärt att en ledande svensk försvarspolitiker talar illa om ett kvalificerat svenskt stridsflygplan och framgångsrikt industriprojekt”.

Danielssons ”uppfattning är att JAS Gripen är ett av världens bästa och mest prisvärda stridsflygplan, sålt och leasat till ett antal länder som liksom Sverige är mycket nöjda med planet. Min förhoppning är – tydligen till skillnad från folkpartiets – att ett antal länder ytterligare kommer att välja Gripen i de pågående upphandlingarna världen över.”
Vad Kd och moderaterna tycker, det vet vi inte ännu.

Vad var det jag sa

Jag dristar mig till att säga vad var det jag sa, med anledning av gårdagens Brännpunktsartikel, där Ulf Wickbom säger att han inte tänker skriva ”vad var det jag sa”.

Försvarsministerns retorik allt sedan Georgienkrisen har fått genomslag. Sannerligen.

Ulf Wickbom bör dock studera planeringsanvisningarna till Försvarsmakten noga. Som Wiseman säger, han skall nog inte ropa hej.

Och det är just detta: Hur skall regeringen få ihop nuvarande retorik, med praktik (inom ett begränsat ekonomiskt utrymme). Man skapar förväntningar, helt i onödan, som man inte kan leva upp till.