Kategori: Björn von Sydow

Kris här och där

Upptrappningen inför årets Sälenkonferens är inledd i och med f.d försvarsminister von Sydows intervju i gårdagens SvD.

Budskapet är att Försvarsberedningen, liksom regeringens planeringsanvisningar har gått för långt, det nationella försvaret bör få en ökad tonvikt och tydligare verka avskräckande i det försämrade säkerhetspolitiska läget. von Sydow vill ha ”förhandlingar med regeringen” och hoppas ”vi ska kunna enas i samtal med de sju partierna”.

Det är förmodligen en försmak av vad han avser framföra på scenen i Sälen, där han på tisdag ska diskutera med partiledare Jan Björklund (fp) under rubriken ”Vårt läge: Behov av säkerhetspolitisk förändring?”.

Dessa två herrar kommer att falla i varandras armar över hotet från Öster, samt behovet av ett ökat nationellt fokus. Och om inte lojaliteten gentemot Alliansen hade lagt några som helst band på Björklund, så hade han och von Sydow förmodligen kunnat enats i sin kritik mot den moderatledda försvarspolitiken också…

Jag tycker uppriktigt synd om den nuvarande socialdemokratiska partiledningen. Såklart alla partiföreträdare, oavsett position, skall kunna delta i debatten. Men om man går ut på det här sättet, som tidigare minister, och uttrycker uppfattningar som till stora delar går på tvärs med vad som är en sanktionerad politisk linje från partiledningens sida, då underminerar man helt enkelt verksamheten (och ledningen).

Möjligen tycker von Sydow att han agerar i nationens intresse, upphöjt över partipolitiska hänsyn. Eller så tycker han helt enkelt att han gör partiet en tjänst, i rådande opinionsvind?

Men det som både Björklund och von Sydow missar, är att deras retorik bidrar till en fortsatt kräftgång för Försvarsmakten. Man riskerar att stå och trampa på samma ställe som nu med fötterna i två olika system. Det kostar pengar och det kostar, tvärt emot vad herrarna anser behövas, förmåga. Om man tror att 100 JAS-plan och en bibehållen grundorganisation (produktionsapparat) är vad som behövs för att ”vässa försvaret” så tror man helt enkelt fel.

Jag betvivlar inte att von Sydows avsikter är att stärka försvaret (vad Björklund vill har nog mer med att ta sig in bland moderata kärnväljare att göra). Men förslagen bygger på att man skall tillbaka till något som till hög kostnad hade en relativt ringa reell förmåga – och som främst gynnade försvarsindustrin.

En annan effekt av denna retorik skulle kunna vara att man hjälper till att skjutsa på en utveckling mot en hög andel stående förband som till ofattbara kostnader sägs krävas för försvaret av det svenska territoriet. Tolgfors brukar framhålla Georgienkrisen som ett argument till att vi plötsligt behöver en omedelbart gripbar förmåga att försvara Sverige.

Som man bäddar får man ligga. Regeringen har med sin förändrade retorik (från dimensionering utifrån och in till dimensionering inifrån och ut) efter Georgienkonflikten och talet om vad denna konflikt medför för försvarspolitiska behov i Sverige, sett till att försätta sig själv i en situation där omställningen av försvaret antingen försvåras -och då får vi betala dyrt för sådant som vi i dagens läge inte har behov av- eller dras till sin spets på ett sätt som är svårt att motivera utifrån hotbild och realistiska bedömningar av vilka resurser som kan läggas på försvaret.

Och medan allt detta pågår sker det saker på den civila sidan som i alla fall i det korta perspektivet är betydligt viktigare utifrån medborgarnas liv och hälsa: Den svenska krisberedskapen i vid mening. Jag tror att dessa frågor lider svårt av att de militära frågorna alltid tar över.

Märkligt nog, kan man tycka också utifrån det säkerhetspolitiska läge som sägs vara så förändrat och som sägs ställa så mycket högre krav på försvaret av Sverige. För om det verkligen vore så, att man på allvar tycker att det behövs omedelbart gripbara militära resurser (utöver den befintliga incidentberedskapen) för att försvara Sverige, hur kommer det sig att man inte diskuterar en beredskapshöjning på den civila sidan då? Inte ett ord hörs om civilförsvar, beredskapslagring, skyddsrum….

I konsekvensens namn borde så verkligen vara fallet.

PS. Försvarsminister Tolgfors kommenterar DN-debattartikeln på följande, något kryptiska, sätt i Radio Skaraborg:

”Själv säger försvarsminister Sten Tolgfors, som hela tiden sagt att han vill att Räddningsskolan ska drivas vidare, att det hela blev för dyrt och för svårt att genomföra.

– Förutsättningen var att regering och riksdag fortsatt skulle besluta hur utbildningen skulle se ut. Om det här skulle genomförts krävdes att utbildningssystemet skulle göras om, och en statlig garanti på ett antal miljoner. Då menar jag att man inte funnit ett alternativ, säger Sten Tolgfors.”

Next generation?

Förra veckan publicerade SvD två (s)-märkta debattartiklar på Brännpunkt. Först ut av de två tidigare försvarsministrarna var Björn von Sydow som skrev den 23 oktober om behovet av att regering och opposition lägger partipolitiken inom försvarspolitiken åt sidan och presenterade åtta utgångspunkter för en försvarsuppgörelse. Det grundläggande temat i artikeln var dock behovet av att uppvärdera det nationella försvaret, på bekostnad av de internationella insatserna.

Dagen efter var det Thage G. Petersons tur att skriva om den svenska insatsen i Afghanistan (igen). Budskapet är att den svenska militära insatsen i Afghanistan skall avbrytas.

Björn von Sydow var den försvarsminister som först gav order till Försvarsmakten om internationalisering. Men nu menar han, förmodligen med adress till Georgienkrisen, att ”hotbilden förskjutits” och genomför i praktiken en total omsvängning till förmån för det territoriellt inriktade militära försvaret. Han vill lägga taket för Sveriges deltagande i internationella operationer till högst cirka 1000 soldater. Han avvisar, helt logiskt, ett fortsatt deltagande i EU Battlegroup eller NRF (dock med hänvisning till försvarsbudgetens begränsningar, inte några andra orsaker).

Björn von Sydow förespråkar också en omfattande utökning av rekryteringen av män och kvinnor till en kort inledande militär utbildning. Efter den ska det vara möjligt för dem som vill att utbilda sig för de mera krävande uppgifterna i insatsorganisationen och de nationella skyddsstyrkorna. Man kan nog utgå från att just denna för (s) så känsliga del är förankrad och att det därmed är (s)-linjen i den pliktutredning som just nu pågår under Anders Svärds ( c ) ledning.

Thage G. Peterson säger i sin artikel att man kan återuppbygga Afghanistan om man bara drar hem alla stridande soldater ”med befogenhet att bomba och döda talibaner” och blir oerhört onyanserad när han skriver att han inte delar ”uppfattningen att man först måste bomba civila afghaners byar, hus och hem och döda, också kvinnor och barn, för att kunna genomföra civila reformer”.

Vem eller vilka har denna uppfattning?
Gör han någon skillnad mellan OEF och Isaf?

Jag delar Petersons uppfattning att det inte går att bomba fram fred och vänskap. Men så länge som de civila aktörer som finns på plats i Afghanistan (och som inte sitter bakom sitt skrivbord hemma i Sverige och tror att världen är svart eller vit) anser att det krävs militär närvaro för att säkerhetsnivån skall vara tillräckligt hög för att man över huvud taget skall kunna agera i landet, så länge kommer jag att värja mig emot den förenklingsnivå som Thage G. Peterson väljer.

Denna inställning betyder inte att man oreserverat stödjer allt militärt agerande på marken i Afghanistan. Naturligtvis inte. Alldeles för många misstag och felbedömningar har gjorts och görs. De leder till civila offer. De internationella styrkorna har i alltför stor utsträckning förlitat sig på angrepp från luften, något som inte tar tillräcklig hänsyn till civila. Här har USA en stor del av skulden. Ett exempel är när över 90 bybor tros ha mist livet i ett amerikanskt angrepp mot en by i västra Afghanistan i augusti månad. I SvD:s Mikael Holmströms utmärkta artikelserie om Afghanistan tas det faktum upp att den svenska insatsen kritiseras för bristen på återuppbyggnad i vårt svenska PRT.

Guvernör Ustad Atta Muhammad Noor får frågan om, apropå att det idag finns 300 svenska soldater, om han anser att det skulle vara 100 soldater och 200 biståndsarbetare istället?

Han svarar att ”Det är en bra idé. Även med 100 soldater så känner både folket och fienden att den internationella säkerhetsstyrkan finns här. Deras blotta närvaro har effekt. Om det sker en minskning av antalet soldater för att få fram pengar till återuppbyggnad blir det en bra ekvation för både Sverige och vårt folk”.

Uppenbarligen anser han att det behövs en militär närvaro, men att tyngdpunkten är skev. Thage G. Peterson bör lyssna till det. Eller menar han att Sverige skall dra sig ur militärt, men öka biståndet och förlita sig på att någon annan (kanske USA?) tar över det svenska ansvarsområdet?

Sheilagh Henry vid UNAMA (United Nations Assistance Mission in Afghanistan) i Mazar-e-Sharif säger till SvD att det behövs en annan, mer progressiv, biståndsstrategi i norra Afghanistan ”för att dra nytta av att säkerhetsläget här är bättre”. SvD nämner att den svenska regeringen i sin strategi från i mars i år understryker vikten av ”ett samlat civilt och militärt agerande i de insatsområden där Sverige deltar”. Men konstaterar att ”här finns få tecknen på det, jämfört med angränsande PRT som drivs av Nato-länder. I väster har Norge uppfört 52 skolor i ”sin” provins. I sydväst bygger Spanien broar och vägar. I öster har Ungern byggt en 32 km lång vattenledning”.

I en debattartikel i DN nyligen skrev Torbjörn Pettersson, Generalsekreterare Svenska Afghanistankommittén:

”Sten Tolgfors har rätt i att det i detta läge vore fel att lämna Afghanistan åt sitt öde. Säkerhet är en förutsättning för utveckling. Men i dag är relationen mellan militära och civila insatser mycket skev. Omvärlden bidrar med ett militärt stöd runt 100 miljoner dollar per dag, men bara med sju miljoner dollar till det civila biståndet och återuppbygganden. Även Sverige ger dubbelt så mycket till militära insatser som till bistånd”.

Thage G. Peterson ger vidare sken av att det samarbete om strategiskt transportflyg (i form av C-17) som Sverige har ingått enbart skall användas för att ”transportera soldater, stridsvagnar och annan tung pansarutrustning till Afghanistan”. Det är olyckligt. Hans kritik av det avtalet hade varit tyngre om han hade givit en mer rättvisande bild.

Nu efterlyser jag andra aktiva (s)-politiker, dagens och morgondagens. Håller de med? I nuläget är det större likheter mellan delar av (s) och delar av (m), än det är inom respektive parti.

Försvarsmakten om den militära insatsen.
Information från Svenska Afghanistankommittén finns här.

10 000

Om den sittande regeringskonstellationen mest verkar skapa problem utåt (i sina relationer till bl.a. Försvarsmakten) så verkar det största oppositionspartiet mest verka skapa problem inåt (i det egna partiet).

I den senaste Officerstidningen (Officersförbundets tidning) ger nämligen tidigare försvarsminister och nuvarande riksdagsledamot Björn von Sydow (s) uttryck för sin uppfattning genom ett debattinlägg på sidan 36.

Han skriver bland annat: ”Dagens insatsorganisation är effektiv, men liten. Den bör vara uthållig och därför utgå från en årlig värnpliktsutbildning på ca 10 000 soldater, de mest lämpliga män och kvinnor vi har i varje årskull. Vi behöver kanske inte mer än tre till fyra månaders grundutbildning, men det är viktigt att de pliktiga kommer från hela landet, och har ett engagemang för tjänsten” (min kursiv.).

I den bästa av världar ger von Sydow uttryck för en uppfattning som enbart är spridd hos honom själv och Vänsterpartiet (som bekant vill värnpliktsutbilda 10 000 personer om året utan att kunna berätta varför och utan att avsätta pengar för det). Mer bekymmersamt blir det om det finns fler inom (s) som tycker att det skall inkallas och utbildas 10 000 personer om året. För att inte tala om de interna spänningarna mellan de olika läger inom socialdemokratin som måste tycka att den andra sidan inte har förstått någonting alls.

Men, viktigast av allt, för sakfrågans skull, är att det är olyckligt om kampen om det framtida personalförsörjningssystemet skall stå mellan de två ytterligheterna (renodlat yrkesförsvar respektive plikttillämpning och massutbildning) och inte föras mer nyanserat någonstans i mitten utifrån dagens verklighet, Försvarsmaktens uppgifter och hur den ”svenska modellen” bör se ut.