Kategori: Värnplikt

IT-soldater rycker in 2020

Under ett framträdande vid en konferens i Luleå i april berättade Försvarsmaktens CIO, generalmajor Fredrik Robertsson, att man avsåg mönstra och utbilda IT-soldater med plikt och att de första ska rycka in år 2020. Arbetet för att realisera detta fortskrider med kraft och genom ett samtal med överste Patrik Ahlgren, chef CIO Cyberförsvar vid ledningsstaben på Högkvarteret, klarnar bilden. FM CIO

Kompetensförsörjningsbehovet är stort och vikten av cyberområdet pekas tydligt ut som ett utvecklingsområde i såväl Perspektivstudien som strategisk inriktning. Försvarsmaktens personalförsörjning inom cyberområdet behöver ske såväl med fokus på kunskapsdjup som på kapacitet och numerär, så som det uttrycks i Perspektivstudien. Metoder och processer för att öka rekrytering och därmed uppfylla personalmålen ska utvecklas vidare.

– Försvarsmaktens kompetensförsörjningsbehov inom cyberområdet ser ut som samhället i övrigt. Behovet av IT-säkerhetsarbete ökar och för att hinna med behövs personal. Inom Försvarsmakten behöver vi helt enkelt bli fler inom vissa funktioner, varav cyber är en. Inom denna funktion finns inte den naturliga rekryteringsbasen i form av grundutbildade soldater, vilket gör att vi direktrekryterar från samhället i övrigt. Vi kan dock inte fullt ut och över tid förlita oss på direktrekryteringen utifrån och plikten blir därför ett viktigt komplement, säger Patrik Ahlgren.

Detta innebär alltså att man kommer fortsätta – och troligen intensifiera – rekryteringen av personal på den civila arbetsmarknaden, men också att de som gör sin militärtjänstgöring som IT-soldat dels bör vara så motiverade som möjligt redan innan utbildningen och dels finna Försvarsmakten vara en så bra och intressant arbetsgivare att man efteråt stannar inom verksamheten som anställd. Därmed skapas en rekryteringsplattform, utöver att man får krigsplacerade individer till verksamheten.

Cyberområdet är naturligtvis inte ensamt om stora behov av personal och resurser och jag frågar Ahlgren om hur stödet internt har varit för de satsningar som görs, i en pressad ekonomi?

– Alla är medvetna om behoven inom cyberområdet och att vi måste ta i frågan. Risken för motstånd internt minskade betydligt i och med att regeringen i vårändringsbudgeten tilldelade resurser för att förstärka Försvarsmaktens cyberförmåga och vi gröper därför inte ur någon annans plånbok genom omfördelning för att få detta till stånd. Jag bedömer att det finns stort stöd internt, men också stort intresse från samverkande myndigheter.

Tidsplanen för grundutbildning mot it-soldat ser ut som följer:

  • Kravprofil och beställning till Totalförsvarets rekryteringsmyndighet (TRM) är klar i mars 2019.
  • Mönstring inleds 2019.
  • De första IT-soldaterna rycker in under 2020 för 11 månaders utbildning.

Försvarsmakten utvecklar offensiva verkansmedel i cybermiljön, är it-soldater en del av den ambitionen?

– Jag kan inte gå in i detalj på alla typer av befattningar under it-soldatutbildningen, men utifrån befattning får man sedan en fortsättningsutbildning som är individuell utifrån förkunskaper. Det kommer att vara en bredd på de som rycker in och vi kommer ha en bredd inom verksamheten.

Kan du säga något om den kravprofil som TRM kommer testa vid mönstring? Är detta chansen för de som inte uppfyller Försvarsmaktens nuvarande fysiska krav, men som har andra förmågor?

– Både fysiska och psykologiska krav kommer anpassas för tjänsten. Dessa individer ska vara farliga i cybermiljön, inte någon annanstans, och den grundläggande soldatutbildningen för dem kommer vara anpassad till detta. TRM kommer ha särskilda mönstringstester, inklusive urvalsintervjuer med psykologer som har en speciell inriktning mot funktionen.

Hur många individer rör det sig om?

– Vi ser 30-50 individer framför oss i en första omgång. Beroende på hur det faller ut kan det sedan bli fråga om en dubblering. Vår ambition är att locka de bästa tjejerna och killarna i varje årskull. Var utbildningen ska ske är ännu inte bestämt, men ett antal förband kommer väljas ut för befattningsträningen. Soldaterna kommer att krigsplaceras i Försvarsmakten efter utryckning och vi hoppas som sagt på att många väljer att jobba vidare inom Försvarsmakten. Nu gäller det att hitta de som har ett eget driv och få dem att söka.

Hur gör ni det? Möjligen är det en förutfattad mening, men just den här målgruppen kanske inte alltid är lyhörd för Försvarsmaktens kommunikation?

– Annonsering och närvaro på rätt plats, där målgruppen befinner sig. Vi behöver nå ut till unga och berätta om att vi erbjuder en attraktiv utbildning som leder till jobb där man kommer ha spännande och kvalificerade uppgifter.  Utöver att trygga vår egen kompetensförsörjning ser vi också att utbildningen kommer vara värdefull merit för de rekryter som väljer att inte stanna i Försvarsmakten. På så sätt hoppas vi kunna stödja totalförsvaret och samhället i stort med kompetens. I arbetet har vi redan en dialog med exempelvis FRA.

Finns det några internationella exempel som i tittar särskilt på och hur ser du på någon form av ”cyberhemvärn”, som ibland föreslås i debatten?

– Finland har en etablerad utbildning och en organisation med reservister. Det finns mycket likheter oss emellan och positiva erfarenheter att bygga på för vår del. Estland har ett cyberhemvärn, så det finns exempel på det också. Det finns absolut ett behov av att samhällsviktiga verksamheter ska kunna förstärkas – kanske något slags driftvärn – även på IT-sidan. Men det är viktigt att reda ut ett antal frågor, till exempel exakt vad man skulle använda dem till? Om man ska gå in och arbeta i en organisation, med dess system, måste man ju känna till och vara utbildad på dem. Kanske är det också så att de som ska förstärka verksamheter har viktiga uppgifter i sin ordinarie, civila befattning och bör vara krigsplacerade just där. Men, jag tror att man ska ha en öppen attityd till olika lösningar. Behoven är som sagt stora.

Patrik Ahlgren avslutar med att överraska mig positivt.

– Faktum är att vi har bra sökande till de tjänster vi har ute. Vi rekryterar nu enligt plan till funktionen cyberförsvar med alla dess delkompetenser. Det är nästan kontroversiellt att säga det, när den allmänna bilden är att det är enormt svårt att rekrytera, men så är det. Vi kan inte konkurrera med de mest attraktiva civila arbetsgivarna lönemässigt, men vi har mycket annat att erbjuda som gör att topptalanger söker sig till oss. Framåt gäller det som sagt att säkra personaltillgång och kompetensförsörjning, även vid tillväxt, därför kan vi inte luta oss tillbaka. Försvarsmakten har redan idag de kompetenser som krävs för att genomföra alla typer av dator- och nätverksoperationer (cyberoperationer) inklusive aktiva operationer och Försvarsmakten förstärker nu förmågan ytterligare.

Om du är i Almedalen, eller har möjlighet att se en webbsändning, kan du lyssna på Patrik Ahlgren i seminariet Sveriges framtida cyberförsvar, som arrangeras av Folk och Försvar i samarbete med Försvarshögskolan och Utrikespolitiska Förbundet, den 5 juli klockan 1000-1200.

 

 

 

Några nedslag

Jag vill inte försöka mig på att gå igenom och blogga i efterhand om alla händelser i sommar, men några få nedslag vill jag gärna göra innan Georgien:

Idag skriver försvarsutskottets ordförande, Andres Karlsson (s) i GP. Han skriver att dagens värnpliktsnivåer ”inte är optimala” utan antalet värnpliktiga bör ”öka avsevärt”. En lämplig nivå, menar Karlsson, är att utbilda upp till 15 000 per år. Men samtidigt skriver han att det vore ”slöseri med såväl mänskliga som ekonomiska resurser” att utbilda fler än vad som behövs. Och det är väl ungefär här som det går snett i resonemanget. Hur ser socialdemokraternas framtida insatsorganisation ut (om vi nu skall använda det begreppet ett tag till)? Vilken budget? Hur stor andel räknar man med kan och vill gå vidare till ett kontrakt, efter den inledande utbildningen som tydligen 15 000 skall genomföra? Om det är många av de 15 000 som vill gå vidare, så många att man inte kan kontraktera alla, utbildar man då inte ”fler än vad som behövs”? Återigen blir antalet utbildade inom ramen för värnplikten ett mål i sig, för socialdemokraterna. (SvD följer upp här)

En annan debattör är generallöjtnant Johan Kihl som tillsammans med konsulterna Per-Egon Johansson och Dag Sundström (InterPares Management Consultants) skrev på SvD:s Brännpunkt igår. Budskapet är i sammandrag att regeringen bör skjuta upp beslutet om en ny EU Battle Group 2011 tills försvaret uppnått balans mellan det nationella och det internationella.
Debattörerna driver också tesen att det finns en direkt koppling mellan de Nordiska ländernas försvarsutgifter. Någon slags nollsummespel. Minskar ett land (Sverige) höjer de andra osv. Det är ett förbluffande ytligt resonemang! Vidare skriver Khil m.fl.:

”Sveriges ensidiga inriktning på internationell verksamhet ökar kostnaderna och leder till ytterligare förbandsneddragningar. Pengarna räcker inte till att satsa internationellt och samtidigt behålla ett trovärdigt försvar hemma. Dels kostar de internationella operationerna att genomföra, dels medför kraven på speciell utrustning och övningar att varje förband blir dyrare att sätta upp.”

Jaha, här inte bara befäster man uppdelningen internationellt/nationellt utan vi skall sluta upp med internationella operationer eftersom det kostar för mycket och dessa pengar ska istället användas för att rusta upp det nationella försvaret.

InterPares Management Consultants bör nog lägga sin energi på kunderna i fortsättningen.

Ambassadör Lars Danielsson har äntligen fått en utnämning, till generalkonsul i Hongkong och Macau. Det är som Lennart Rohdin (tidigare ledamot av Försvarsberedningen) skriver på sin blogg ”En skamlig långbänk på UD har fått sitt slut”. Expressen, däremot, når nya bottennivåer.

SOFF (Säkerhets- och försvarsföretagen) har uppmärksammat ett tidigare blogginlägg och givit svar på tal på sin hemsida.

Pliktfrågan inte avgjord

På moderaternas sajt går man händelserna lite i förväg. I ingressen till en intervju med Försvarsberedningens ordförande, Karin Enström (med anledning av beredningens nya rapport), skriver man:

”Försvarsberedningens rapport var unik eftersom samtliga riksdagspartier ställde sig bakom flera omfattande beslut, bl.a. att avskaffa värnplikten.”

Hoppla! Det gjorde inte beredningen. Pliktfrågan äger den sittande pliktutredningen, som enligt uppdraget skall lämna sin rapport efter det att regeringens försvarspolitiska inriktningsproposition läggs på riksdagens bord (outgrundlig äro Försvarsdepartementets processplanering). Men pliktutredningen lär finna ett sätt att få in sina grundläggande ställningstaganden i departementets kvarn innan propositionen är klar. Allt annat vore förvånande.

10 000

Om den sittande regeringskonstellationen mest verkar skapa problem utåt (i sina relationer till bl.a. Försvarsmakten) så verkar det största oppositionspartiet mest verka skapa problem inåt (i det egna partiet).

I den senaste Officerstidningen (Officersförbundets tidning) ger nämligen tidigare försvarsminister och nuvarande riksdagsledamot Björn von Sydow (s) uttryck för sin uppfattning genom ett debattinlägg på sidan 36.

Han skriver bland annat: ”Dagens insatsorganisation är effektiv, men liten. Den bör vara uthållig och därför utgå från en årlig värnpliktsutbildning på ca 10 000 soldater, de mest lämpliga män och kvinnor vi har i varje årskull. Vi behöver kanske inte mer än tre till fyra månaders grundutbildning, men det är viktigt att de pliktiga kommer från hela landet, och har ett engagemang för tjänsten” (min kursiv.).

I den bästa av världar ger von Sydow uttryck för en uppfattning som enbart är spridd hos honom själv och Vänsterpartiet (som bekant vill värnpliktsutbilda 10 000 personer om året utan att kunna berätta varför och utan att avsätta pengar för det). Mer bekymmersamt blir det om det finns fler inom (s) som tycker att det skall inkallas och utbildas 10 000 personer om året. För att inte tala om de interna spänningarna mellan de olika läger inom socialdemokratin som måste tycka att den andra sidan inte har förstått någonting alls.

Men, viktigast av allt, för sakfrågans skull, är att det är olyckligt om kampen om det framtida personalförsörjningssystemet skall stå mellan de två ytterligheterna (renodlat yrkesförsvar respektive plikttillämpning och massutbildning) och inte föras mer nyanserat någonstans i mitten utifrån dagens verklighet, Försvarsmaktens uppgifter och hur den ”svenska modellen” bör se ut.

Från två till ett år

The Moscow Times skriver att den ryska värnplikten reduceras med hälften, till ett år. Samtidigt tar man till tuffare tag för att fler skall genomföra sin utbildning, tidigare rättigheter att få slippa plikten tas bort och man tar till tuffare tag mot de som försöker undgå tjänstgöringen.

”Smirnov said last week that eliminating the deferments would increase the pool of potential conscripts by 100,000. The military plans to call up 133,000 young men this spring, and the number for the fall campaign will rise to 200,000, he said”.

En GD med åsikt

Om regeringen trodde att f.d. försvarsminister Mikael Odenberg skulle vara tyst om försvarsfrågor, när han utsågs till generaldirektör nyligen, så får man tänka om.

Den 2 april ordnar Folk och Försvar ett offentligt samtal om värnpliktens framtid. Medverkar gör bland andra pliktutredningens ordförande Anders Svärd, ÖB Håkan Syrén, generaldirektör Mikael Odenberg, biskop Lennart Koskinen, Försvarsberedningens ordförande Karin Enström (m) och försvarsutskottets ordförande Anders Karlsson (s).

Alla intresserade av sakfrågan, samt samspelet mellan Karin Enström och Mikael Odenberg, bör bege sig kl. 13:00-16:00 till Folk och Försvar, Lilla Nygatan i Stockholm.

Oh, the horror

F.d. försvarsminister Björn von Sydow (s) skriver idag på SvD:s Brännpunkt under rubriken Värnplikt bättre än yrkesarmé.

Hans huvudsakliga skäl till att avvisa Försvarsmaktens inriktningsförslag är att det leder till för många officerare och alldeles för få soldater vilket blir ”för litet i volym och uthållighet–och för dyrt!” Han nämner perspektivplaneringens siffror: 11000 officerare, 6800 soldater och 6700 civila.

Oh, the horror! Jag stutsar till på dessa siffror (men drar inte samma slutsats som von Sydow). Jag tänker; hur kan det vara möjligt att vi har en befälskår om ca 11000 när Finland har drygt 8000 officerare och utbildar 25000 värnpliktiga och 25 000 reservister, jämfört med våra 5-6000 värnpliktiga! Tror von Sydow att vi kan ha lika många officerare som idag och utbilda dubbelt så många?

Tja, kanske. Om vi inte hade haft en så stor andel högre officerare (som därmed inte befinner sig i utbildningsproduktionen), nämligen ca 34% (!) av befälskåren. I Finland är den siffran 15%. I Norge 22% och i Danmark är andelen högre officerare 15%.

Allt! Genast!

”Ett hållbart försvar för framtida säkerhet”. Så heter Försvarsmaktens slutrapport från perspektivplaneringen, som lämnades över till regeringen idag. Den hade nästan lika gärna kunnat hela ”Allt! Genast!”

Den generella slutsatsen är att Försvarsmakten anser att Sverige skall vässa tillgänglighet och förmåga, både vad gäller territoriellt försvar och internationella insatser. Man talar inte längre i termer av A (fokus nationellt), B (fokus nationellt men med ökad internationell förmåga jämfört med idag) eller C-alternativ (utrerat internatonellt), som man gjorde i den förra perspektivplanen. Kanske för att den politiska signalen har varit ganska tydlig: Gå mot C, och att det som nu föreslås ligger närmare B – vilket var det alternativ som låg Försvarsmakten närmast om hjärtat redan i perspektivplanen del II.

Vid en genomläsning av rapporten är det lätt att tro att det tornar upp sig en mycket osäker, orolig och oförutsägbar framtid och att allt detta är till ondo på ett sätt som aldrig Kalla kriget var. Perspektivplanen har ett 20-årigt perspektiv och varenda förmåga skall vara kvar. Ingen ruptur i den svenska militära planeringen där inte, och det var det väl i och för sig inte någon som väntade sig heller.

I denna osäkra, oförutsägbara framtid är det enda som är helt säkert i perspektivplaneringen att Försvarsmaktens förmågebredd måste bestå.
Det första som slås fast i perspektivplanen under rubriken ”Militärstrategiska utgångspunkter” är följande:
”Huvuddelen av alla förband behöver vara användbara för insatser globalt, i Europa och dess närområden samt på och i anslutning till vårt territorium. Förbanden måste därför dimensioneras för att klara både den operativa miljö som kan förväntas vid insatser i mer avlägsna delar av världen och den miljö som insatser i vårt närområde innebär.”

Perspektivstudien är alltså Försvarsmaktens förslag till utveckling av Försvarsmakten i ett 20-årigt perspektiv. Trots det tar man sats i att det vid internationella operationer de senaste åren har erfordrats förmåga i alla operativa dimensioner, särskilt inledningsvis och i bekämpande roller. Därefter följer argumentation för sjö- och flygstridskrafter.

Det fördjupade samarbetet med framför allt Norge, men också de andra Nordiska länderna och EU-samarbetet (oavsett vad man tycker om det), skapar alltså egentligen inga nya förutsättningar för pooling, specialisering och därmed ”arbetsfördelning” vad gäller förmågor och internationella insatser? Inte ens i ett 20-års perspektiv! Jag blir lite uppgiven, känner jag. Innebär bara samarbetet med Norge, för att ta det som har kommit längst som exempel, att det i praktiken läggs på ett ”samarbetslager” ovanpå det befintliga?
Försvarsmakten skriver: ”Strategiskt samarbete med andra nationer (främst Norge och Finland) ger nya möjligheter att över tiden undvika risken för att underskrida den kritiska volymen ifråga om utbildning, underhåll och utveckling”. När man bläddrar fram en bit i rapporten blir det riktigt jobbigt:

”Dock måste även konstateras att hittillsvarande erfarenheter av flernationellt samarbete visar att dessa effekter (anm. här syftar man på besparingar) långt ifrån alltid nås. I praktiken uppstår ofta nya kostnader varför besparingen per land blir lägre. På liknande sätt riskerar projekt att ta längre tid”.

Vidare säger man att det för ”den nationella arenan behövs militär kapacitet för uppgifter Sverige som suverän stat bör ha ambitioner att kunna lösa utan internationell hjälp. Försvarsmakten behöver därför ha förmåga att enskilt, utan stöd från andra stater eller organisationer, kunna möta påtryckningar och maktinitiativ såsom kränkningar och andra oönskade händelseutvecklingar på och i anslutning till svenskt territorium”.

Frågan är vad man lägger i ”andra oönskade händelseutvecklingar”? Att Sverige ensamt bör kunna hantera kränkningar är en sak. Men att tala om att Sverige de närmaste 20-åren enskilt skall klara av det mesta, i en tid när vi talar om att det knappast går att föreställa sig en situation när Sverige skulle förhålla sig passivt om t.ex. Norge utsätts för en katastrof eller ett angrepp (och att vi utgår från att det är ömsesidigt)?

Det kokar ner till följande stycke:
”Efterfrågan på förband för internationella insatser kan mot denna bakgrund inte vara enskilt dimensionerande för försvarsmaktens utformning så länge Sverige är militärt alliansfritt”.

Och detta leder i sin tur fram till följande slutsats:

”Huvuddelen av insatsförbanden skall vara användbara för internationella säkerhetsskapande insatser. Samtliga insatsförband skall även vara användbara på eller i närheten av det egna territoriet”.

Vi skall kunna allt, med allt, med andra ord. Detta dessutom med en tillgänglighet som vi inte har sett makten till tidigare, mer eller mindre över hela linjen. Till en kostnad som prolongeras efter den senaste budgetpropositionen.

Slutligen till personalförsörjningen. Försvarsmakten beskriver sitt förslag på följande sätt:

”Dagens pliktbaserade system, som i grunden togs fram för nationellt försvar syftande till att med begränsad ekonomi kunna mobilisera stora volymer förband, är inte förenligt med framtida krav på en flexibel insatsorganisation. I arbetet med Försvarsmaktens utvecklingsplan (FMUP)genomförs en utveckling av personalförsörjningen som är ett så kallat blandsystem (plikt i kombination med anställda) och där systemet alltmer baseras på frivillighet. Arbetet inom perspektivstudien går ett steg längre mot ett system som helt bygger på frivillighet”.

I praktiken innebär systemet att soldater/sjömän i stående förband genomför två – fyra insatser om fyra – sex månader, med 12-18 månaders uppehåll. Under de mellanliggande perioderna genomför de bland annat övningar och beredskapsperioder. Med detta system har Försvarsmaktens organisation ett behov av cirka 10 000 officerare, 6 800 anställda soldater/sjömän och 6 000 civila årsarbetskrafter.

För att upprätthålla denna volym över tiden med hänsyn till ledigheter, tjänstgöring utanför Försvarsmakten är det totala behovet av officerare cirka 11 000 st. Detta ligger till grund för det årliga rekryteringsbehovet. Hemvärnet omfattar 16 500 soldater.

Nya ingångsvärden, således. Försvarsministerns kommentar till perspektivplanen i denna del var idag:

”Försvarsminister Sten Tolgfors anser att rapporten ligger i linje med regeringens politik och han tycker förslaget om vilande pliktlag är bra.- Men vi ska inte ha en yrkesarmé, där det blir en livstidsuppgift att vara soldat, säger Tolgfors”.

Personalförsörjning är en strategisk framgångsfaktor

Den av Försvarsutskottet initierade utvärderingen av 2004 års försvarspolitiska beslut finns nu till allmänhetens beskådan här.

Det är f.d. generalmajor Lars Frisk som har varit särskild utredare, med Peter Strand från riksdagens kammarkansli som har bistått med visst utredningsstöd.

Försvarsutskottets uppdrag till utredaren var att han skulle genomföra en uppföljning och utvärdering av 2004 års försvarspolitiska beslut för perioden 2005–2007 avseende Försvarsmaktens insatsorganisation och internationella förmåga.

Slutsatserna är i korta drag följande:

Insatsorganisationen: Insatsorganisationen kommer i huvudsak att ha den omfattning och sammansättning som förutsattes i riksdagens beslut 2004, och som senare årligen har kompletterats. Insatsorganisationens förband har givits en beredskap som svarar mot operativa krav och internationella åtaganden. Ingen större anledning att hetsa upp sig över det.

Internationell förmåga: Försvarsmakten har ökat den internationella ambitionen såväl kvantitativt som kvalitativt enligt riksdagens inriktning. Försvarsmakten ser de internationella uppgifterna som dem som i nuvarande omvärldsläge tydligast ställer krav på Försvarsmaktens omedelbara förmåga till väpnad strid.

I samband med utvärderingen av den internationella förmågan, kommer utredaren in på det som visar sig vara de främsta anmärkningen i utredningen, nämligen personalförsörjningen.

Ur rapporten:

”Vid en långvarig insats av förband upp till den angivna maximala nivån av två bataljonsinsatser och tre mindre insatser, kommer personalförsörjningen att vara begränsande för uthålligheten. Ytterligare åtgärder i personalförsörjningssystemet erfordras för att förbättra och säkerställa tillförseln av kompetent personal till de internationella förbanden, vid en sådan maximal insats. Tillgängligheten av officerare och kontraktsanställd personal måste öka. Kostnaderna för internationella insatser ökar i takt med volym och kvalitet. Ett sätt att begränsa kostnadsökningarna är att minska antalet mindre insatser, till förmån för färre stora insatser. Ett annat sätt är att reformera kontraktssystemet och genom bl.a. längre kontraktstid kunna minska utbildningskostnaderna.”

Ambitionsnivån i försvarsbeslutet 2004 går med andra ord knappt att personalförsörja, i synnerhet inte om det skall vara uthålliga insatser. Detta leder i sin tur till slutsatsen att den borgerliga ambitionen, att antalet kvinnor och män i utlandstjänst på sikt bör öka till ca 2 000 insatsberedda personer, i dagsläget förefaller svårt att uppnå. Det finns helt enkelt för få soldater. Är då svaret att börja utbilda fler värnpliktiga? Eller att skrota ambitionen? Mitt svar är nej, på bägge frågorna. Däremot är det en hel del att göra på personalförsörjningssidan.

Utredaren skriver:

”De åtgärder som skulle kunna öka rekryteringen och förbättra uthålligheten i försörjningen av de internationella insatserna, bör utgå ifrån ökad tillgänglighet och ökad flexibilitet i rekryteringen. Tillgången på specialister i de internationella förbanden måste avhjälpas. En särskild specialistkarriär kan underlätta försörjningen av beredskapsförbanden. Redan i dag har Försvarsmakten ett mycket flexibelt rekryteringssystem. Man skulle emellertid enligt vår uppfattning öka resurserna för reservofficersrekrytering och för frivilligorganisationernas utbildning och tillhandahållande av personal. Rekryteringssäkerheten ökar med andelen frivilliga som genomgår grundutbildning, dvs. inskrivningssystemet bör utformas så att frivilliga som uppfyller kraven tas ut för militär tjänstgöring.

En ökad tillgänglighet skulle i princip kunna åstadkommas genom dels ett utvecklat kontraktssystem, dels genom att officersuppgifterna omfattar en skyldighet till internationell beredskap/tjänstgöring. Kontrakten för soldater borde redan från början innehålla avtal om två till fyra insatser för den enskilde. Det skulle innebära en kontraktstid på cirka tre år. På detta sätt minskas rekryteringsbehoven och resurserna för utbildning och övning kan reduceras.”

Utredaren bedömer att personalförsörjningen är den enskilt mest avgörande faktorn för den internationella förmågan. Personalförsörjning är en strategisk framgångsfaktor. Något för den kommande pliktutredningen att bita i. När den väl får komma igång!

Ur debatten

Försvarsberedningen och Försvarsutskottet träffade försvarsministern ikväll efter en händelserik dag i riksdag och beredning. Tidigare under dagen kom ministern med ett förväntat besked om att en parlamentarisk pliktutredning är under formation. Detta med anledning av att riksdagen idag debatterade frågan och ett enigt utskott har krävt detsamma.

Måtte direktiven till utredningen vara tydliga på vilka tidsförhållanden som skall råda. Utredningen får inte dra ut på tiden, frågan är mogen, för att inte säga övermogen, efter att ha diskuterats länge och väl. Jag hoppas därför att Karin Enströms (m) ord om år i debatten var en ren felsägning: ”Sedan kommer vi säkert, jag vet inte om hur många år, att få återkomma till kammaren och förhoppningsvis debattera pliktfrågorna i framtiden.”

Dagens roligaste yttrande fällde Allan Widman (fp) apropå ett tidgare replikskifte mellan vänstern och centerpartiet, där centern kritiserade vänstern för ett ofinansierat förslag om att dubblera antalet värnpliktiga:

”Om något parti vill satsa på industrin får det effekter i andra änden av den verksamhet som Försvarsmakten bedriver. Vill man ha många soldater utbildade varje år blir effekterna densamma. Det är väl uppenbart att en nivåsänkning av vårt försvarsanslag på i storleksordningen drygt 7 miljarder samtidigt som vi fördubblar volymen på värnpliktsutbildningen skulle ge mycket svårartade konsekvenser för arbetet på den internationella arenan. Här hemma skulle det bli något av en folkets befrielsearmé som barfota fick upprätthålla beredskapen i de småländska skogarna.”

En annan lustig debatt i riksdagen skedde i tisdags kväll mellan Peter Jonsson (s) och försvarsministern, med anledning av en interpellation om Försvarsmaktens marina förmåga.

Jonsson talar sällsynt tydligt klarspråk och summerar socialdemokraternas försvarsmaterielpolitik:

”Herr talman! Jag vill tacka försvarsministern för svaret på min fråga om vi har något marint försvar kvar i framtiden. Svaret lämnar dock ett antal frågetecken som jag vill ha utredda i dag. Det är inte bara för mig själv utan också för de hundratals utvecklingsingenjörer, konstruktörer, industriarbetare och officerare som blir berörda av regeringens och Moderaternas beslut att lägga ned stora delar av den framtida marina förmågan.”

Det är alltså rena sysselsättningsargument som bär upp värnandet om försvarsindustrin som socialdemokraternas grupp i Försvarsutskottet har gjort till sin ljudligaste politik den senaste tiden. Man kanske borde byta utskott?