Category: försvarsutskottet

Dramatiskt, är ordet.

På torsdag justerar riksdagens försvarsutskott sitt utlåtande med anledning av EU-kommissionens  meddelande Gemensam ram för att motverka hybridhot, vilket är en samling föreslagna åtgärder som syftar till att hjälpa EU, dess medlemsstater samt partnerländer att möta hybridhot samt att stärka motståndskraften mot hybridhot.

Enligt en faktapromemoria från UD innehåller meddelandet 22 föreslagna åtgärder inom fyra delområden syftande till att öka medvetenheten om hybridhot, öka motståndskraften mot dessa samt att förbättra arbetet med förebyggande samt krishantering och återhämtning efter kriser relaterade till hybridhot. Ett fördjupat samarbete och koordinering med NATO och andra partnerorganisationer föreslås också.

Det primära ansvaret för att hantera hybridhot är nationellt, men då flera länder kan drabbas samtidigt och rikta sig mot gränsöverskridande nätverk eller infrastruktur, är det aktuellt med ett gemensamt angreppssätt. Det är inga stora nyheter som kommissionen presenterar, det nya är snarare att man klämmer ur sig ett gemensamt ramverk. Den svenska regeringen välkomnar saken.

Som ett led i försvarsutskottets behandling har justitieutskottet givits tillfälle att yttra sig över kommissionens meddelande. JuU har beslutat att yttra sig över skrivelsen i de delar som rör utskottets beredningsområde, dvs. i första hand åtgärderna som avser åtgärder mot finansieringen av hybridhot respektive stärkt motståndskraft mot radikalisering och våldsbejakande extremism.

Yttrandet är väl värt att läsa igenom, om man vill uppdatera sig i vad som gjorts och görs i Sverige inom dessa områden. Men, det är som så ofta i förbifarten, på lite oväntade ställen, som stora skiften synliggörs. Notera detta stycke i justitieutskottets yttrande:

Europeiska unionens säkerhetsläge har förändrats dramatiskt under senare år. Freden och stabiliteten i EU:s östra och södra grannskap är utsatt för stora utmaningar. Det visar på det fortsatta behovet av att anpassa och stärka unionens kapacitet att garantera säkerhet, med tydlig betoning på det nära sambandet mellan yttre och inre säkerhet. Många av dagens utmaningar när det gäller fred, säkerhet och välstånd härrör från instabilitet i EU:s omedelbara grannskap och från föränderliga hot.

Debatt och beslut i riksdagen den 9 november.

 

Var god dröj

Det är ett berg av utmaningar för nästa regering att ta hand om, oavsett hur den är sammansatt efter valet 2014. Det räcker med att titta på listan över planerade propositioner och skrivelser från Försvarsdepartementet för att se hur pausknappen nu är intryckt i det politiska systemet. Ja man jobbar såklart på i Försvarsberedningen, men före sommaruppehållet kommer Försvarsutskottet endast få en skrivelse att behandla som gäller Riksrevisionens rapport om bemanning av marinens och flygvapnets stående insatsförband och det sammanslagna Försvars- och utrikesutskottet kommer behandla UD:s skrivelse om Nordiskt utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete. Efter sommaruppehållet är det inte en enda planerad proposition eller skrivelse från Försvarsdepartementet.  Allt skjuts på framtiden, efter Försvarsberedningens rapporter och framför allt efter valet 2014.

Idag skriver Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (M) på Brännpunkt. Det första som bör noteras är det numer fastslagna ”nästa försvarspolitiska beslut 2015”. Det var inte ens lätt på Sten Tolgfors tid att se en realistisk tidsplan för ett försvarsbeslut före valet, men så sent som för ett år sedan var budskapet från regeringsföreträdare att beslutet skulle ske 2014, i tid för att kunna gå in i det nya försvarsbeslutet när det andra upphör att gälla, dvs. 1 januari 2015.

Detta förhållande innebär ett antal saker:

Man prolongerar försvarsbeslutet efter 1 januari 2015 (gissningsvis till ingången av 2016) och det blir inte några budgetförstärkningar, med hänvisning till att Försvarsberedningen inte har arbetat färdigt. Detta välkomnas förmodligen i varierande grad av samtliga partier då man med hänvisning till processen inte behöver följa upp budskap som hittills kommunicerats (om t.ex. behov av mer pengar) under ett valår, då man ska presentera förslag som man på goda grunder tror intresserar bredare väljargrupper och som kräver sin finansiering. Å andra sidan får Moderaterna leva med att (S) kan mullra, ungefär som nu, i drygt ett år till utan att korten riktigt kan synas.

Det andra handlar om Försvarsmaktens möjligheter att planera framåt, inklusive det omgivande samhällets möjlighet att planera framåt. Om osäkerheten är stor, eller upplevs vara stor, över hur den närmaste framtiden kommer se ut är det få kommunalråd, högskolerektorer eller stora arbetsgivare som vågar räkna med att planeringsförutsättningarna ligger fast och därmed går in i långsiktiga åtaganden. Bostadsfrågan för soldater är ett exempel på ett sådant område och detta riskerar naturligtvis bli en ond cirkel vad gäller rekrytering.

Det tredje handlar om – och nu går vi tillbaka till Cecilia Widegrens debattartikel – hur man ska förhålla sig till denna process utifrån de larmsignaler som sänts ut från olika aktörer, inklusive representanter från regeringen i samband med JAS Gripen-beställningen. Det är tydligt att regeringen inte går de till mötes som ser Ryssland som något slags växande militärt hot. Tvärt om betonas den bredare paletten av hot och risker och de förändringar som Widegren pekar ut sedan den förra beredningsrapporten understryker det. Det är inte heller oväsentligt att hon upprepar formuleringen i försvarsbeslutet 2009 om att ”ett enskilt militärt väpnat angrepp mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid.”

Låt mig vara tydlig med att jag  inte har någon annan uppfattning. Det är få, om någon, som ser ett enskilt angrepp mot Sverige som realistiskt och de faktorer Widegren tar upp i sin artikel som områden att analysera och förhålla sig till är samtliga relevanta. Det jag vänder mig emot är den situationsanpassade hanteringen av hotbildsanalys och budskap hos de inblandade aktörerna då allting egentligen verkar ganska klart: Inriktning och ekonomi ligger fast, samt i stora drag den säkerhetspolitiska analysen jämfört med beredningens förra rapport.

Möjligen finns det anledning att uppehålla sig något vid en sak, inte minst med anledning av David Camerons Europatal idag. Cecilia Widegren skriver:

”Det säkerhetspolitiska läget i Europa är, ur ett svenskt perspektiv, bättre än någonsin i modern tid. Detta som följd av öst- och centraleuropeiska länders befrielse och medlemskap i EU och Nato. Vi kan hamna i en annan situation i framtiden men det är svårt att se att den skulle komma utan en politisk destabiliserande process först.”

Om man är alarmistisk får man nästan alltid smisk på sikt, men nog bör man fundera över om vi befinner oss i denna ”destabiliserande process” just nu?

Utrikesministern luftade sin oro redan i somras:

”Det är numera den europeiska integrationen i förening med den transatlantiska förankringen som säkrar freden i vår del av välden. Detta må i dagsläget låta teoretiskt, men i en situation där samarbetsstrukturerna i Europa skulle bryta samman skulle vi drabbas också av en säkerhetspolitisk osäkerhet som lätt kan bli farlig.”

Hans oro lär knappast ha dämpats i och med utvecklingen i UK. Detta, och toppmötet i december 2014 om det europeiska militära samarbetet, förtjänar ökad uppmärksamhet. EU:s utveckling lär debatteras framöver, men den försvars- och säkerhetspolitiska dimensionen kommer troligtvis inte få den plats i debatten som den förtjänar.

Nåväl,  det är inte lönt att vara pessimist. Det skulle ändå inte fungera

I väntans tider

Regeringens inriktningsproposition för försvaret var aviserad till idag, den 17 mars. För alla oss som går i väntans tider är några dagars förskjutning en svår påfrestning för tålamodet, men man får hoppas att den som väntar på något gott etc.

Min gissning är att propositionen kommer att vara ganska allmänt hållen och i generella termer staka ut riktlinjerna inför framtiden. Vi vet ju t.ex. redan att hela personalförsörjningsbiten kommer i en särproposition senare, när pliktutredningen är klar och remisserna färdigtuggade – den har ju dessutom fått ett tilläggsuppdrag – och man har fått rätsida på hur man ska hantera alla de 200 lagar och förordningar som måste ändras innan man kan gå in i det nya systemet. Propositionen lär därför i stort sett upprepa det partierna redan har varit eniga om i Försvarsberedningen och i Pliktutredningens delbetänkande från hösten 2008.

Ett annat område är försvarsbyråkratin. Där vet vi att stödmyndigheterna och annat som har identifierats som möjliga rationaliseringsområden (särskilt materiel- och logistikförsörjningen) är under pågående utredning inom Försvarsdepartementet. Det resultatet kommer också senare varför regeringen säkert väljer att upprepa lite principer kända från förr.

Det kommer däremot i gängse ordning att presenteras en tabell över hur regeringen tänker sig hur insatsorganisationen (IO) ser ut 2014 (vilket är det år som utgör slutpunkt för den reformering som tar sin början den 1 januari 2010). Vi kommer också att kunna läsa oss till vilka spår den senaste tidens försvarsdebatt har satt: En och annan Björklundsk formulering och ett och annan krav som har nått offentligheten, dvs. förrådsställda stridsvagnar på Gotland och fyra extra mobiliseringsbataljoner med låg beredskap.

Dessa åtgärder har kallats en helomvändning av försvarspolitiken och förklarats med att politikerna nu äntligen börjar se nyktert på Ryssland.

Min kommentar till det är att det är ett luftslott i substans och ett frågetecken i relevans. Jag vill påminna om den debatt som rasade för några år sedan när Mikael Holmström på SvD lusläste tabeller och beredskapskrav och kom fram till att resursförband (utan samövad personal och materiel) knappast kan kallas förband.

En mobiliseringsreserv som inte har materiel och personal och planer är till intet förpliktigande. Man hade lika gärna kunnat dra till med, säg 16 nya mobiliseringsbataljoner i så fall, om det nu inte kostar något och inga åtgärder ska vidtas med anledning av beslutet.

Som kuriosa kan nämnas att Jan Björklund (FP) kallade resursförbanden just för ”luftslott” vid Folk och Försvars Sälenkonferens 2006.

Men egentligen ska man börja med behovet. Finns det behov av de åtgärder regeringen nu (av allt att döma) presenterar som ett resultat av den aktuella diskussionen om försvaret? Nästa fråga är om det är rätt åtgärder?

Med detta sagt vill jag ändå hävda att det är ett trendbrott. Man aviserar en slags satsning på försvaret (i alla fall en satsning som syns i tabellerna – någon beskrev det ju tom som en 50% ökning av armén!). Att dessa mobiliseringsbataljoner inte ska kosta någonting, ja det återstår att se.

Det ska som sagt bli intressant att läsa om både bevekelsegrunder, hur åtgärderna motiveras och se tabellerna.

Ett kritiskt perspektiv – till gagn för framtiden

Den moderata gruppen i Försvarsutskottet replikerar Allan Widman (fp) på Brännpunkt idag, detta med anledning av den debattartikel om JAS Gripen som Widman skrev efter det norska beslutet att köpa amerikanskt stridsflyg.

De moderata riksdagsledamöterna skriver att det inte finns någon anledning att ”se mörkt på framtiden eller ställa sig tveksam till Gripen, dess förmåga och möjligheterna till framtida export”.

Generellt är artikeln att betrakta som reklam för Gripen, så man får ta det för vad det är, men en sak saknas helt i artikeln: Hur man ser på Gripens framtid i Sverige.

För faktum är att det i stort sett är nu som det avgörs huruvida Gripen skall ersättas av ett utländskt system efter 2030. Men det är det ju helt tyst om. Anser t.ex. regeringen och moderaterna i FöU att Sverige skall satsa på inköp av ”SuperJAS” (E/F-versionen som Norge skulle ha köpt) trots den uteblivna Norgeaffären och trots regeringens tidigare tvärsäkra uttalanden om att det inte ska ske? Hur mycket pengar är man villig att lägga på utecklingssidan? Hur skall systemet utformas framöver? Är det läge att modifiera och omförhandla riksdagens beslut om 100 JAS Gripen C/D?

Det är väl detta debatten bör handla om, om man vill fatta medvetna beslut som man sedan får motivera och stå för. Trovärdiga och så nära objektiva utvärderingar som möjligt av det norska ställningstagandet, det görs nog vare sig av Saab eller moderaterna i Försvarsutskottet. Det är det bäst om oberoende instanser sköter.

Och för den fortsatta debatten vore det befriande om alla – faktiskt i synnerhet de som är tillskyndare av en vidareutveckling av JAS Gripen för det svenska flygvapnet – anlägger ett kritiskt men konstruktivt perspektiv på frågan. Det handlar dels om en trovärdighetsfråga för det politiska systemet och dels om för mycket skattepengar (bland annat) för att beslutsfattare skall agera och låta som om de jobbade på Saabs informationsenhet.

Andra perspektiv

Om någon missar länkningarna till denna blogg nere till vänster på denna sida vill jag uppmärksamma er läsare på att ni kan ta del av ytterligare reflektioner efter Försvarsutskottets debatt på följande bloggar:

Staffan Danielsson (c), som själv var med i debatten, skriver om den på sin blogg.

Wiseman’s Wisdoms följer också upp debatten under rubriken ”Inte utan att man blir än mer skeptisk”.

Riksdagsdebatt

Igår debatterade Försvarsutskottet sitt betänkande ”Försvar och samhällets krisberedskap – budgetåret 2009”.

Generellt kan man säga att försvarsmusiken fick stor uppmärksamhet hos flera av debattörerna. Inget ont om försvarsmusiken, men det kanske trots allt kan ses som en märklig prioritering i vad i alla fall jag anser är en oerhört bekymmersam situation.

När ÖB och Försvarsmakten skall lämna in sitt underlag (den 30 januari) som svar på regeringens planeringsanvisningar, skulle det vara förvånande om ÖB inte skulle påpeka en rad osäkerheter och brister med anledning av den korta tid som Försvarsmakten har haft på sig att leverera ett svar (se också SvD:s ledare på detta tema) plus att det finns en så lång lista på ekonomiska och verksamhetsmässiga osäkerheter att uppdraget närmast är att betrakta som omöjligt. Ta bara frågan om personalförsörjningen som ett tungt exempel.

Tolgfors framförde sin egen – mycket oroväckande- syn på hur man vet att en ekonomi är balanserad:
”Om man använder Försvarsmaktens egna siffror, redovisade till oss, sätter sig vid ett förhandlingsbord och gör en färdplan tillsammans med departement och myndigheter med utgångspunkt i deras siffror, givet att de håller, då är ekonomin balanserad.”

Jag har sagt det förut, upplägget är som gjort för att allt (helt enligt gammal tradition) kommer att brissera redan första dagen vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen den 18 januari. SvD:s Mikael Holmström kommer att publicera Försvarsmaktens underlag där det framgår på vilka osäkra premisser man har jobbat och Sten Tolgfors kommer sedan att skuldbelägga ÖB/FM för deras bristande underlag.

Den försvarspolitiska inriktningspropositionen skall lämnas i mitten av mars. En intressant fråga just nu är hur regeringen, på lite drygt en månad, skall kunna och hinna bli överens inom sig? Men om detta handlade inte gårdagens debatt så mycket om. Försvarsminister Sten Tolgfors pratar mest om oppositionens spretande förslag och inom borgerligheten verkar det bara vara Allan Widman (fp) som är bekymrad över situationen.
Men låt oss ta debatten från början:
Anders Karlsson (s), ordförande i utskottet, skapar ytterligare osäkerheter om var (s) avser att landa i pliktfrågan. Han sade i debatten att socialdemokraterna anser att det ännu finns alldeles för lite underlag för att man ska kunna ta ställning i pliktutredningen. Han sade också att ”Svaret på de eventuella brister som finns i dagens system bör inte nödvändigtvis vara att avskaffa värnplikten”.
Karlsson talade också om behovet av breda uppgörelser i försvarspolitiken. Det, menar Karlsson, bör ske genom partiledarsamtal.
Det är ett krav som (s) har ställt sedan i våras. Men bevare mig väl! Partiledare och språkrör i all ära, men jag tror att det vore det säkraste sättet att fatta beslut som har mer med inrikespolitiska bevekelsegrunder att göra, än sakfrågor och avvägningar utifrån verksamheten.
Dessutom är det så, att när Försvarsberedningen till slut sydde ihop en bred majoritet för sin rapport i juni 2008, så utlovade faktiskt Tolgfors att de samverkande oppositionspartierna på ett eller annat sätt skulle blandas in i propositionsarbetet – som en uppföljning av beredningens rapport. Ännu har ingen inbjudan kommit. Jag utgår ifrån att det beror på att propositionsarbetet inte ha startat upp på allvar – vilket naturligtvis vore djupt oroande i sig.
Efter Karlsson talade Gunilla Wahlén (v). Hon nämnde, som en av få, upp den myndighet som sätts på fötter from 1 januari 2009; MSB:
”Myndigheten för samhällsskydd och beredskap är en ny myndighet, och det kan kanske vara nödvändigt med en förstärkning till myndigheten eftersom det nya uppdraget, att minska risken för och konsekvenserna av allvarliga skador, kriser och olyckor, i dagsläget är ett mycket brett uppdrag. Till detta kommer att de även ska medverka till att minska lidande vid allvarliga olyckor och katastrofer i andra länder. Vi avser att återkomma med förslag inom dessa områden i samband med försvarspropositionen.”
Därefter var det Peter Rådbergs (mp) tur. Han tog bland annat upp det genomslag som Georgienkonflikten har fått:
”I den inhemska debatten kan det ibland framstå som om Georgienkonflikten i sig kräver nya svenska prioriteringar. Det är inte Miljöpartiets uppfattning. Naturligtvis ska konflikten noga analyseras vad gäller både det ryska och det georgiska agerandet samt hur det internationella systemet har hanterat krisen. Men det svenska försvaret behöver ställas om till ett mer flexibelt och användbart försvar alldeles oberoende av Georgienkonflikten. Det står naturligtvis klart att europeisk säkerhetspolitik påverkades av konflikten, men någon totalt förändrad situation eller en ny världsordning är det svårt att föreställa sig.”

Vid Försvarsutskottets sammanträde på tisdag kommer både MUST och Försvarsdepartementet för att föredra den analys av konflikten som man har gjort. Det vore mycket intressant att höra om analysen ger stöd för några omtag när det gäller svensk försvarspolitik. Det vore också intressant att veta om regeringspartierna är överens sinsemellan om analysens slutsatser.
Rådberg tog också upp frågan vad som händer med det mandat som riksdagen nu ger, till att regeringen får fatta beslut om att anskaffa ett antal ”SuperJAS” om Norge köper? Det är ju så att pengarna för denna anskaffning redan är inplanerade – i alla fall enligt tidigare besked från regeringen. Skall man dra tillbaka de pengarna nu?

Rådberg: ”Det står väldigt tydligt i propositionen att vi ska köpa de åtta–tio JAS-planen under förutsättning att det blir en affär med Norge. Nu när Norge har sagt nej till vårt Super-JAS blir frågan till försvarsministern: Kommer regeringen att fortsätta med industristödet till Saab, eller kommer man att tänka om?”
Detta fick Rådberg aldrig något konkret svar på. Tolgfors sade bara i ett senare replikskifte att Gripen är ett mycket konkurrenskraftigt system som har anskaffats av en lång rad olika länder: ”Vi ska fortsätta att vidareutveckla det.”
Staffan Danielsson ( c) sade såhär: ”Sveriges riksdag fullföljer sitt bemyndigande till regeringen att uppgradera åtta–tio Gripenplan till E/F-version, under förutsättning att Norge anskaffar samma vapensystem. Skulle det amerikanska planets pris och tillverkningsplaner förändras eller visa sig orealistiska kan förhoppningsvis frågan komma upp på nytt.”

Vad detta sedan betyder i praktiken, det vet vi ännu inte. Besked kanske kommer i inriktningspropositionen?

Rolf Gunnarsson (m) talade sedan som om regeringens försvarspolitik vore en solskenshistoria och tryckte speciellt på att man nu inte tänker lägga ner några förband – till skillnad från tidigare regeringar. Detta kommer Gunnarsson att få äta upp, i sinom tid. Om alliansen skulle vinna valet, så är bland det första de måste göra att lägga ner verksamhetsställen. Man har –till en dyr kostnad för skattebetalarna- skjutit upp dessa jobbiga beslut till efter valet. Men man kommer att tvingas genomföra det, var så säker.
Staffan Danielsson ( c ) kommer att hamna i blåsväder även han, på samma tema:
”Försvarets ekonomi har varit ansträngd men stabiliseras nu med denna budget. De olika beräkningar som gjorts inom Försvarsmakten för nedläggningar av garnisoner har skapat oro. Från Centerpartiet och alliansen anser vi att det är bra att de inte behöver aktualiseras.
Det är värdefullt med garnisoner spridda över landet. Nedläggningar ger också stora omställningskostnader och kompetensförluster. Försvaret behöver arbetsro efter den väldiga omställning och bantning som man framgångsrikt har klarat av och inför de viktiga uppgifter man har framför sig. ”

Sedan var det Allan Widmans (fp) tur. Han verkar i varje fall inte se skönmåleri som sin främsta uppgift. Han vet rent krasst för mycket om läget för att göra det. Han radar istället upp problem och utmaningar.

Else-Marie Lindgren (kd) tog bland annat upp civila frågor och krishantering:
”Skydd och säkerhet är en del av välfärdsfrågorna. Om förebyggande och förberedande åtgärder uteblir kan kosta åtskilligt. Det gäller inte minst det svårbokförda mänskliga lidande som måste tas med i beräkningen, liksom undergrävandet av myndigheters trovärdighet med allmänhetens ögon sett. Det gäller att arbeta smartare. Det behövs en god krishanteringsförmåga, men vi behöver också ett mer robust och mindre sårbart samhälle. Hos den enskilda människan sitter sårbarheten ofta i huvudet. Redan medvetenheten om att livshotande situationer inträffar, ofta utan förvarning, ökar vår förmåga att klara oss. Den som utövar mental beredskap vet hur man skyddar och räddar liv, hur man ger medmänskligt stöd och hur man avlastar myndigheter. Det är en oumbärlig tillgång för samhället. Därför, fru talman, är det viktigt att den nya myndigheten för samhällsskydd och beredskap ges bästa förutsättningar tillsammans med hemvärn och frivilligorganisationer. Dessa är viktiga aktörer när det gäller krisberedskap.”
Försvarsminister Sten Tolgfors (m) pratade redan inledningsvis i sitt tal om behovet av en fortsatt reformering (tydligen gäller dock detta inte grundorganisationen…):
”Sverige ska ha ett starkt, tillgängligt och användbart insatsförsvar. För det krävs det en fortsatt reformering. Vi ska skapa mesta möjliga säkerhet per investerad skattekrona. Fokus ska ligga på operativ nytta här och nu. Försvaret ska kunna användas där det behövs, både i Sverige, i närområdet och internationellt.”

Tolgfors nämnde också att utredningen av hur kringmyndigheter och stödfunktioner ska effektiviseras har inletts (dock finns det inga direktiv till denna utredning ännu, så det är omöjligt att veta vad den ska behandla).

Försvarsministern fortsätter också att skapa helt orealistiska förväntningar på vad Försvarsmakten skall klara och bestå av de närmaste åren:

”Med tidigare regerings försvarspolitik, arvet efter FB 2004, kan försvaret ha ca 11 000 man redo för insats i den nationella insatsorganisationen inom ett år – inom ett år! Ställ det mot två till fem dagar. Det motsvarar en tredjedel av den nationella insatsorganisationen. På övriga två tredjedelar av förbanden, eller ca 20 000 man, finns inga krav på tillgänglighet för insats eller kvalitet sedan tidigare. De har betraktats som produktionsfaktorer för den användbara tredjedelen.”

Sedan sjunker Tolgfors ner de fåror som han som minister borde stå över. Sin vana trogen lägger han krut vid socialdemokraternas partisekreterare och socialdemokraternas interna göranden och låtanden:

”Socialdemokraterna har en linje i Försvarsberedningen, där deras partisekreterare representerar dem. De har en helt annan linje i riksdagen, och efter två sjupartieniga försvarsberedningsrapporter begär Anders Karlsson partiledaröverläggningar.”

Det fick i sin tur Peter Rådberg (mp) att tappa humöret:

”Vi har nyss hört oppositionspolitikern Sten Tolgfors. Jag klockade hans tid. Jag tror att han pratade halva tiden om oppositionen och halva tiden om försvaret. Det är väl dags att kliva ned från oppositionsrollen och vara lite statsmannaaktig någon gång. Jag tror att Sten Tolgfors lägger hur mycket tid som helst på andra partier än regeringspartierna.”

JAS Gripen akt II

Saab har nu kommenterat det norska beslutet att inte köpa JAS Gripen. Man talar klarspråk på ett sätt som sällan görs i den här typen av kommentarer. Nu slåss man för produktens överlevnad. Eller i varje fall för en fortsatt möjlighet att utveckla sin produkt. Underhåll av befintliga stridsflygplan, det kommer man att få hålla på med under många år.

Om de skriftliga kommentarerna idag är beska och tydliga, så ger VD Åke Svensson ett annat intryck i en SvD-artikel som ligger på nätet just nu. Där säger Svensson (naturligtvis med sedvanlig reservation för att det kan vara journalisten som tolkar fel) att han inte oroas av att framtida affärer skulle påverkas av Norges utvärdering av Gripen. Det är naturligtvis ett ganska uppseendeväckande uttalande.

I samma artikel uttalar sig nämligen också Fredrik Gustafson. Han tycker att utvärderingen i Norge om Gripens förmåga att försvara landet och det faktum att planet bara levde upp till ett av de fyra kraven självklart påverkar möjligheten att sälja Gripen till andra länder:

–Vi framställs av Norge som det sämsta och dyraste flyget och om det vore sant skulle väl inget land vara berett att köpa det.

Det begriper ju alla, så det är lika bra att säga som det är. Och det är ju precis därför som Saab går ut så hårt i dagens skriftliga kommentar.

Ännu så länge har det inte kommit igång någon debatt om Gripens framtid i Sverige. Men det är bara en tidsfråga. I morgon debatterar nämligen Försvarsutskottet statsbudgeten för utgiftsområdet. Det vore direkt konstigt om inte budgetpropositionens förslag om att riksdagen skall medge ett svenskt inköp av den senaste versionen (E/F) av Gripen, utifall att det skulle bli ett norskt köp, blev föremål för stor debatt.

Det svaret har vi ju redan, vilket inte var planerat. Nu måste försvarsministern svara på om man står fast vid sitt besked, nämligen att denna satsning inte blir av vid ett norskt nej. Och vad ska man i så fall göra med de pengar som redan är avsatta?