Var god dröj

Det är ett berg av utmaningar för nästa regering att ta hand om, oavsett hur den är sammansatt efter valet 2014. Det räcker med att titta på listan över planerade propositioner och skrivelser från Försvarsdepartementet för att se hur pausknappen nu är intryckt i det politiska systemet. Ja man jobbar såklart på i Försvarsberedningen, men före sommaruppehållet kommer Försvarsutskottet endast få en skrivelse att behandla som gäller Riksrevisionens rapport om bemanning av marinens och flygvapnets stående insatsförband och det sammanslagna Försvars- och utrikesutskottet kommer behandla UD:s skrivelse om Nordiskt utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete. Efter sommaruppehållet är det inte en enda planerad proposition eller skrivelse från Försvarsdepartementet.  Allt skjuts på framtiden, efter Försvarsberedningens rapporter och framför allt efter valet 2014.

Idag skriver Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (M) på Brännpunkt. Det första som bör noteras är det numer fastslagna ”nästa försvarspolitiska beslut 2015”. Det var inte ens lätt på Sten Tolgfors tid att se en realistisk tidsplan för ett försvarsbeslut före valet, men så sent som för ett år sedan var budskapet från regeringsföreträdare att beslutet skulle ske 2014, i tid för att kunna gå in i det nya försvarsbeslutet när det andra upphör att gälla, dvs. 1 januari 2015.

Detta förhållande innebär ett antal saker:

Man prolongerar försvarsbeslutet efter 1 januari 2015 (gissningsvis till ingången av 2016) och det blir inte några budgetförstärkningar, med hänvisning till att Försvarsberedningen inte har arbetat färdigt. Detta välkomnas förmodligen i varierande grad av samtliga partier då man med hänvisning till processen inte behöver följa upp budskap som hittills kommunicerats (om t.ex. behov av mer pengar) under ett valår, då man ska presentera förslag som man på goda grunder tror intresserar bredare väljargrupper och som kräver sin finansiering. Å andra sidan får Moderaterna leva med att (S) kan mullra, ungefär som nu, i drygt ett år till utan att korten riktigt kan synas.

Det andra handlar om Försvarsmaktens möjligheter att planera framåt, inklusive det omgivande samhällets möjlighet att planera framåt. Om osäkerheten är stor, eller upplevs vara stor, över hur den närmaste framtiden kommer se ut är det få kommunalråd, högskolerektorer eller stora arbetsgivare som vågar räkna med att planeringsförutsättningarna ligger fast och därmed går in i långsiktiga åtaganden. Bostadsfrågan för soldater är ett exempel på ett sådant område och detta riskerar naturligtvis bli en ond cirkel vad gäller rekrytering.

Det tredje handlar om – och nu går vi tillbaka till Cecilia Widegrens debattartikel – hur man ska förhålla sig till denna process utifrån de larmsignaler som sänts ut från olika aktörer, inklusive representanter från regeringen i samband med JAS Gripen-beställningen. Det är tydligt att regeringen inte går de till mötes som ser Ryssland som något slags växande militärt hot. Tvärt om betonas den bredare paletten av hot och risker och de förändringar som Widegren pekar ut sedan den förra beredningsrapporten understryker det. Det är inte heller oväsentligt att hon upprepar formuleringen i försvarsbeslutet 2009 om att ”ett enskilt militärt väpnat angrepp mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid.”

Låt mig vara tydlig med att jag  inte har någon annan uppfattning. Det är få, om någon, som ser ett enskilt angrepp mot Sverige som realistiskt och de faktorer Widegren tar upp i sin artikel som områden att analysera och förhålla sig till är samtliga relevanta. Det jag vänder mig emot är den situationsanpassade hanteringen av hotbildsanalys och budskap hos de inblandade aktörerna då allting egentligen verkar ganska klart: Inriktning och ekonomi ligger fast, samt i stora drag den säkerhetspolitiska analysen jämfört med beredningens förra rapport.

Möjligen finns det anledning att uppehålla sig något vid en sak, inte minst med anledning av David Camerons Europatal idag. Cecilia Widegren skriver:

”Det säkerhetspolitiska läget i Europa är, ur ett svenskt perspektiv, bättre än någonsin i modern tid. Detta som följd av öst- och centraleuropeiska länders befrielse och medlemskap i EU och Nato. Vi kan hamna i en annan situation i framtiden men det är svårt att se att den skulle komma utan en politisk destabiliserande process först.”

Om man är alarmistisk får man nästan alltid smisk på sikt, men nog bör man fundera över om vi befinner oss i denna ”destabiliserande process” just nu?

Utrikesministern luftade sin oro redan i somras:

”Det är numera den europeiska integrationen i förening med den transatlantiska förankringen som säkrar freden i vår del av välden. Detta må i dagsläget låta teoretiskt, men i en situation där samarbetsstrukturerna i Europa skulle bryta samman skulle vi drabbas också av en säkerhetspolitisk osäkerhet som lätt kan bli farlig.”

Hans oro lär knappast ha dämpats i och med utvecklingen i UK. Detta, och toppmötet i december 2014 om det europeiska militära samarbetet, förtjänar ökad uppmärksamhet. EU:s utveckling lär debatteras framöver, men den försvars- och säkerhetspolitiska dimensionen kommer troligtvis inte få den plats i debatten som den förtjänar.

Nåväl,  det är inte lönt att vara pessimist. Det skulle ändå inte fungera

4 comments

  1. F

    Hej och tack för en utmärkt blogg!
    Jag instämmer i mycket av det du skriver, men är det inte så att uttalandet om ”ett enskilt militärt väpnat angrepp mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid.” är så intetsägande att man knappast kan låta bli att dela, eller inte dela, den bilden!?

    Hur kvantifieras ”osannolikt”? Speciellt då i relation till
    Hur lång bedöms den ”överskådliga tiden” vara?
    Och möjligen mindre viktigt, men vilken är den praktiska relevansen av avgränsningarna i ”enskilt militärt väpnat angrepp”?

    ”Överskådlig tid” bedöms just nu i de flesta sammanhang vara mycket kort (eller alternativt: det är osannolikt att man träffsäkert kan förutspå framtiden); väsentligen kortare än tiden det skulle ta att (givet likaledes osäkra förutsättningar) återuppbygga ett trovärdigt invasionsförsvar kan man gissa.

    Jag har svårt att komma på andra områden där sådana otydligheter tillåts bli centrala i en debatt utan att de verkligt insatta debattörerna reagerar. Om jag roar mig med att parafrasera (på ett inte helt igenomtänkt sätt skall erkännas): ”En total likvidering av grekiska banker är fortsatt osannolik under överskådlig tid”, [varför vi väljer att placera väsentliga tillgångar i grekiska banker med en bindningstid om 10 år, då räntan är god] – svårt att ifrågasätta, men förmodligen galet.

    Så till en fråga: Hur värderar du egentligen dessa begrepp för ditt instämmande?

    PS. Man kan ju möjligen tänka sig att det är en relativ jämförelse av sannolikheten (endast..) för olika hot det är fråga om, men en sådan skulle nog halta såväl logiskt som moraliskt.. DS.

    Mvh

    • Major Retreutte

      Bra kommentar. Inom andra verksamheter brukar risker definieras som en kombinerad funktion av sannolikhet och konsekvens. Sannolikhet att något inträffar och konsekvenserna om det inträffar. Låg sannolikhet och liten konsekvens innebär liten risk. Låg sannolikhet, men katastrofala konsekvenser kan innebära en hög risk och kan föranleda behov av förebyggande åtgärder för att mitigera risken. Sannolikheten att det börjar brinna i mitt hus är låg. Konsekvenserna katastrofala. Alltså har jag skaffat både brandvarnare och försäkring. Det är värt det för att hantera risken, inte sannolikheten.

      • Major Retreutte

        Behöver jag förtydliga att konsekvensen som vi lägger på bordet är nationens överlevnad, demokrati, medborgarnas frihet och rätt till självbestämmande. Finland förstår vad det handlar om. De har kämpat till oerhörda förluster för att undvika denna konsekvens. De bedömer säkert inte heller sannolikheten för ett nära förestående krig i Norden som överhängande, men prioriterar ändå annorlunda än vi. Vi kan ju förklara det på olika raljerande och nedlåtande sätt, men kan det vara så enkelt att de känner till, verkligen känner, begreppet risk?

  2. Positivhalaren

    Cecilia Widegren understryker att det utvidgade säkerhetsbegreppet får större betydelse och att det måste få ett större genomslag i svensk säkerhetspolitik – detta är sannolikt en riktig slutsats. Detta bör dock inte utesluta att hänsyn måste tas till det tidigare gällande säkerhetspolitiska tänkandet. Orsaken till detta är att det är i stort sett bara de Europeiska länderna som har antagit en post-modern utvecklingstrend av säkerhetsbegreppet genom att utvidga det, vilket inneburit att det militära maktmedlet fått minskad betydelse. Stater som USA och Ryssland baserar fortfarande sin säkerhetspolitik på det moderna sättet att hantera det säkerhetspolitiska begreppet – dvs det militära maktmedlet utgör grunden för säkerhetspolitiken. Detta återspeglas i den omfattande ryska satsningen som nu sker av det militära maktmedlet. Detta förhållande kan inte försvarsberedningen bortse från utan att förlora förtroende och trovärdighet. Omvärldens perspektiv utgår från de intressen som gynnar dem – inte de som gynnar Sverige.
    Att vinna ett parti schack utan tillgång till alla pjäser på spelplan är svårt – om inte omöjligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s