Märkt: EU

Make [totalförsvarsbudgeten] Great Again

We live in times of existential crisis, within and beyond the European Union. Our Union is under threat. Our European project, which has brought unprecedented peace, prosperity and democracy, is being questioned.

The EU Global Strategy

22 av EU:s 28 medlemstater är NATO-medlemmar och samarbetet mellan NATO och EU är under utveckling. Vid Europeiska rådet i juni diskuterades relationerna och under NATO:s toppmöte månaden efter undertecknades en deklaration om att utöka samarbetet inom flera områden. Det faktum att båda organisationerna ibland agerar i samma insatsområden, till exempel i Medelhavet, understryker samverkansbehovet liksom bland annat hybridhot.

Med tanke på hur NATO:s vikt framhålls i EU:s globala strategi, liksom betydelsen av relationerna mellan EU och NATO, torde det vara ett gemensamt bekymmer för samtliga EU-länder – oavsett om de är medlemmar i NATO eller ej – om försvarsalliansen försvagas. På samma sätt är tillträdande Trump ett gemensamt bekymmer oavsett vad man anser om svenskt medlemskap i NATO. Trump kan nämligen användas som ett argument mot såväl NATO-medlemskap som den rådande Hultqvistdoktrinen, där bilaterala band är livlina. Att det är ett svårt läge, oavsett inställning i sak, speglades dock inte riktigt av utrikesministerns reaktion efter det amerikanska valet, när hon med viss förtjusning kommenterade NATO-anhängare med att de nog biter på naglarna just nu.

Jag tror det vore bra om politiken kunde samla sig i ett läge som alla beskriver som allvarligt på många fronter och inte ta tillfället i akt att trycka den egna kniven i motståndarsidan, även om läget som sagt lätt kan användas för att framhålla den egna käpphästen.

Militär alliansfrihet är ingen strategi. Att förfäkta NATO-medlemskap när man vet att så inte blir fallet (och inte heller är beredd att fälla regeringen på saken), är inte heller en strategi.

Att i en tid av snabba och starka förändringar enbart ägna sig åt att trycka hårdare på samma argument som man hade igår, är inte riktigt trovärdigt. Det gäller även utanför politiken, där det ibland framstår som om regeringen enbart är paralyserad i sitt hörn av motstånd mot ökat försvarssamarbete (så länge som det inte sker bilateralt eller i den nordiska kretsen). Men om man studerar de kommenterade dagordningarna till EU-nämnden inför de senaste dagarnas rådsmöte, är i alla fall Sverige med på vagnen, på svenskt vis:

Regeringen stöder ambitionen att stärka den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken och särskilt EU:s förmågor inom civil och militär krishantering. Förmågan att kunna bidra till långsiktiga stabiliserande åtgärder i kriser och konflikter i utlandet är högt prioriterad.

Regeringen är positivt inställd till ökat samarbete mellan EU och Nato för att stärka europeisk säkerhet och internationell krishanteringsförmåga (…).

Inför rådet har, såvitt jag vet och i väntan på protokollet från EU-nämnden, inte oppositionen rest några andra krav eller framfört någon alternativ linje.

Allt är för sent, för sakta och för lite just nu, men utkomsten av mötet måste nog ses som ett fall framåt, i synnerhet om man betänker alternativet. Idag kom man dessutom överens om att öka de militära forskningsresurserna för första gången sedan 2010.

Regeringens motstånd mot svenskt NATO-medlemskap kommer inte förändras – det är bara att konstatera. Det innebär självklart inte att man ska sluta påverka i den riktningen, om man tycker det är en bra idé. Men det kan inte vara det enda som förfäktas. Inför att hela fält av osäkerheter breder ut sig framåt, och underlåtenhetssynder blir smärtsamt synliga bakåt, måste man fokusera och ringa in vad som är möjligt. Den senaste tidens händelser visar att den enskilt viktigaste åtgärd som kan vidtas nu är att öka resurserna till Försvarsmakten och att tillskapa resurser för totalförsvarsplanering och övning. Det är nämligen en investering alldeles oavsett hur det går med NATO, EU-samarbetet och Trump i vita huset.

Men när det gäller ekonomin har vi uppenbarligen en låsning – en låsning som säkerligen kommer utgöra en Trumpen presidents bästa exempel på den värsta snålskjutsåkaren – ett litet rikt vänsterland i norr dessutom! I det ovan citerade dokumentet till EU-nämnden blir det lite tragikomiskt (mina kursiveringar):

Regeringen är positivt inställd till ökat samarbete mellan EU och Nato för att stärka europeisk säkerhet och internationell krishanteringsförmåga inom ramen för befintliga budgetmedel (…) Det är fortsatt viktigt att inom befintliga medel stärka EU som säkerhetspolitisk aktör genom att utveckla och bidra till EU:s förmåga att genomföra civila och militära GSFP-insatser.

Min bedömning är att försvarsministerns största oro nu, när det gäller fortlevnaden hos Hultqvistdoktrinen, är ett fortsatt stopp på finansdepartementet, kanske också i kombination med ett amerikanskt tillbakadragande från redan beslutad och aviserad militär övningsverksamhet. Det sistnämnda vore mycket allvarligt, på många sätt, men är (förhoppningsvis) en mer trögrörlig historia som i närtid är mer styrd av budgetplanering och processer i Pentagon än ett föremål för snabba manifestationer av en ny amerikansk linje. Men man vet aldrig och det gör inte försvarsministern heller.

Om dessa två intressen – mer pengar och fullföljt amerikanskt deltagande – borde alla kunna vara överens och samverka gemensamt för att uppnå. Resurserna är faktiskt den enklaste biten och torde även vara möjligt att hålla undan från prestigekamper. Men ska partier och aktörer som tycker att regeringens NATO-motstånd bör straffas genom att inte medverka till räddning? Jag tycker inte det. Inte om man ser till nationens intresse.

 

 

Var god dröj

Det är ett berg av utmaningar för nästa regering att ta hand om, oavsett hur den är sammansatt efter valet 2014. Det räcker med att titta på listan över planerade propositioner och skrivelser från Försvarsdepartementet för att se hur pausknappen nu är intryckt i det politiska systemet. Ja man jobbar såklart på i Försvarsberedningen, men före sommaruppehållet kommer Försvarsutskottet endast få en skrivelse att behandla som gäller Riksrevisionens rapport om bemanning av marinens och flygvapnets stående insatsförband och det sammanslagna Försvars- och utrikesutskottet kommer behandla UD:s skrivelse om Nordiskt utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete. Efter sommaruppehållet är det inte en enda planerad proposition eller skrivelse från Försvarsdepartementet.  Allt skjuts på framtiden, efter Försvarsberedningens rapporter och framför allt efter valet 2014.

Idag skriver Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (M) på Brännpunkt. Det första som bör noteras är det numer fastslagna ”nästa försvarspolitiska beslut 2015”. Det var inte ens lätt på Sten Tolgfors tid att se en realistisk tidsplan för ett försvarsbeslut före valet, men så sent som för ett år sedan var budskapet från regeringsföreträdare att beslutet skulle ske 2014, i tid för att kunna gå in i det nya försvarsbeslutet när det andra upphör att gälla, dvs. 1 januari 2015.

Detta förhållande innebär ett antal saker:

Man prolongerar försvarsbeslutet efter 1 januari 2015 (gissningsvis till ingången av 2016) och det blir inte några budgetförstärkningar, med hänvisning till att Försvarsberedningen inte har arbetat färdigt. Detta välkomnas förmodligen i varierande grad av samtliga partier då man med hänvisning till processen inte behöver följa upp budskap som hittills kommunicerats (om t.ex. behov av mer pengar) under ett valår, då man ska presentera förslag som man på goda grunder tror intresserar bredare väljargrupper och som kräver sin finansiering. Å andra sidan får Moderaterna leva med att (S) kan mullra, ungefär som nu, i drygt ett år till utan att korten riktigt kan synas.

Det andra handlar om Försvarsmaktens möjligheter att planera framåt, inklusive det omgivande samhällets möjlighet att planera framåt. Om osäkerheten är stor, eller upplevs vara stor, över hur den närmaste framtiden kommer se ut är det få kommunalråd, högskolerektorer eller stora arbetsgivare som vågar räkna med att planeringsförutsättningarna ligger fast och därmed går in i långsiktiga åtaganden. Bostadsfrågan för soldater är ett exempel på ett sådant område och detta riskerar naturligtvis bli en ond cirkel vad gäller rekrytering.

Det tredje handlar om – och nu går vi tillbaka till Cecilia Widegrens debattartikel – hur man ska förhålla sig till denna process utifrån de larmsignaler som sänts ut från olika aktörer, inklusive representanter från regeringen i samband med JAS Gripen-beställningen. Det är tydligt att regeringen inte går de till mötes som ser Ryssland som något slags växande militärt hot. Tvärt om betonas den bredare paletten av hot och risker och de förändringar som Widegren pekar ut sedan den förra beredningsrapporten understryker det. Det är inte heller oväsentligt att hon upprepar formuleringen i försvarsbeslutet 2009 om att ”ett enskilt militärt väpnat angrepp mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid.”

Låt mig vara tydlig med att jag  inte har någon annan uppfattning. Det är få, om någon, som ser ett enskilt angrepp mot Sverige som realistiskt och de faktorer Widegren tar upp i sin artikel som områden att analysera och förhålla sig till är samtliga relevanta. Det jag vänder mig emot är den situationsanpassade hanteringen av hotbildsanalys och budskap hos de inblandade aktörerna då allting egentligen verkar ganska klart: Inriktning och ekonomi ligger fast, samt i stora drag den säkerhetspolitiska analysen jämfört med beredningens förra rapport.

Möjligen finns det anledning att uppehålla sig något vid en sak, inte minst med anledning av David Camerons Europatal idag. Cecilia Widegren skriver:

”Det säkerhetspolitiska läget i Europa är, ur ett svenskt perspektiv, bättre än någonsin i modern tid. Detta som följd av öst- och centraleuropeiska länders befrielse och medlemskap i EU och Nato. Vi kan hamna i en annan situation i framtiden men det är svårt att se att den skulle komma utan en politisk destabiliserande process först.”

Om man är alarmistisk får man nästan alltid smisk på sikt, men nog bör man fundera över om vi befinner oss i denna ”destabiliserande process” just nu?

Utrikesministern luftade sin oro redan i somras:

”Det är numera den europeiska integrationen i förening med den transatlantiska förankringen som säkrar freden i vår del av välden. Detta må i dagsläget låta teoretiskt, men i en situation där samarbetsstrukturerna i Europa skulle bryta samman skulle vi drabbas också av en säkerhetspolitisk osäkerhet som lätt kan bli farlig.”

Hans oro lär knappast ha dämpats i och med utvecklingen i UK. Detta, och toppmötet i december 2014 om det europeiska militära samarbetet, förtjänar ökad uppmärksamhet. EU:s utveckling lär debatteras framöver, men den försvars- och säkerhetspolitiska dimensionen kommer troligtvis inte få den plats i debatten som den förtjänar.

Nåväl,  det är inte lönt att vara pessimist. Det skulle ändå inte fungera