Make [totalförsvarsbudgeten] Great Again
We live in times of existential crisis, within and beyond the European Union. Our Union is under threat. Our European project, which has brought unprecedented peace, prosperity and democracy, is being questioned.
22 av EU:s 28 medlemstater är NATO-medlemmar och samarbetet mellan NATO och EU är under utveckling. Vid Europeiska rådet i juni diskuterades relationerna och under NATO:s toppmöte månaden efter undertecknades en deklaration om att utöka samarbetet inom flera områden. Det faktum att båda organisationerna ibland agerar i samma insatsområden, till exempel i Medelhavet, understryker samverkansbehovet liksom bland annat hybridhot.
Med tanke på hur NATO:s vikt framhålls i EU:s globala strategi, liksom betydelsen av relationerna mellan EU och NATO, torde det vara ett gemensamt bekymmer för samtliga EU-länder – oavsett om de är medlemmar i NATO eller ej – om försvarsalliansen försvagas. På samma sätt är tillträdande Trump ett gemensamt bekymmer oavsett vad man anser om svenskt medlemskap i NATO. Trump kan nämligen användas som ett argument mot såväl NATO-medlemskap som den rådande Hultqvistdoktrinen, där bilaterala band är livlina. Att det är ett svårt läge, oavsett inställning i sak, speglades dock inte riktigt av utrikesministerns reaktion efter det amerikanska valet, när hon med viss förtjusning kommenterade NATO-anhängare med att de nog biter på naglarna just nu.
Jag tror det vore bra om politiken kunde samla sig i ett läge som alla beskriver som allvarligt på många fronter och inte ta tillfället i akt att trycka den egna kniven i motståndarsidan, även om läget som sagt lätt kan användas för att framhålla den egna käpphästen.
Militär alliansfrihet är ingen strategi. Att förfäkta NATO-medlemskap när man vet att så inte blir fallet (och inte heller är beredd att fälla regeringen på saken), är inte heller en strategi.
Att i en tid av snabba och starka förändringar enbart ägna sig åt att trycka hårdare på samma argument som man hade igår, är inte riktigt trovärdigt. Det gäller även utanför politiken, där det ibland framstår som om regeringen enbart är paralyserad i sitt hörn av motstånd mot ökat försvarssamarbete (så länge som det inte sker bilateralt eller i den nordiska kretsen). Men om man studerar de kommenterade dagordningarna till EU-nämnden inför de senaste dagarnas rådsmöte, är i alla fall Sverige med på vagnen, på svenskt vis:
Regeringen stöder ambitionen att stärka den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken och särskilt EU:s förmågor inom civil och militär krishantering. Förmågan att kunna bidra till långsiktiga stabiliserande åtgärder i kriser och konflikter i utlandet är högt prioriterad.
Regeringen är positivt inställd till ökat samarbete mellan EU och Nato för att stärka europeisk säkerhet och internationell krishanteringsförmåga (…).
Inför rådet har, såvitt jag vet och i väntan på protokollet från EU-nämnden, inte oppositionen rest några andra krav eller framfört någon alternativ linje.
Allt är för sent, för sakta och för lite just nu, men utkomsten av mötet måste nog ses som ett fall framåt, i synnerhet om man betänker alternativet. Idag kom man dessutom överens om att öka de militära forskningsresurserna för första gången sedan 2010.
Regeringens motstånd mot svenskt NATO-medlemskap kommer inte förändras – det är bara att konstatera. Det innebär självklart inte att man ska sluta påverka i den riktningen, om man tycker det är en bra idé. Men det kan inte vara det enda som förfäktas. Inför att hela fält av osäkerheter breder ut sig framåt, och underlåtenhetssynder blir smärtsamt synliga bakåt, måste man fokusera och ringa in vad som är möjligt. Den senaste tidens händelser visar att den enskilt viktigaste åtgärd som kan vidtas nu är att öka resurserna till Försvarsmakten och att tillskapa resurser för totalförsvarsplanering och övning. Det är nämligen en investering alldeles oavsett hur det går med NATO, EU-samarbetet och Trump i vita huset.
Men när det gäller ekonomin har vi uppenbarligen en låsning – en låsning som säkerligen kommer utgöra en Trumpen presidents bästa exempel på den värsta snålskjutsåkaren – ett litet rikt vänsterland i norr dessutom! I det ovan citerade dokumentet till EU-nämnden blir det lite tragikomiskt (mina kursiveringar):
Regeringen är positivt inställd till ökat samarbete mellan EU och Nato för att stärka europeisk säkerhet och internationell krishanteringsförmåga inom ramen för befintliga budgetmedel (…) Det är fortsatt viktigt att inom befintliga medel stärka EU som säkerhetspolitisk aktör genom att utveckla och bidra till EU:s förmåga att genomföra civila och militära GSFP-insatser.
Min bedömning är att försvarsministerns största oro nu, när det gäller fortlevnaden hos Hultqvistdoktrinen, är ett fortsatt stopp på finansdepartementet, kanske också i kombination med ett amerikanskt tillbakadragande från redan beslutad och aviserad militär övningsverksamhet. Det sistnämnda vore mycket allvarligt, på många sätt, men är (förhoppningsvis) en mer trögrörlig historia som i närtid är mer styrd av budgetplanering och processer i Pentagon än ett föremål för snabba manifestationer av en ny amerikansk linje. Men man vet aldrig och det gör inte försvarsministern heller.
Om dessa två intressen – mer pengar och fullföljt amerikanskt deltagande – borde alla kunna vara överens och samverka gemensamt för att uppnå. Resurserna är faktiskt den enklaste biten och torde även vara möjligt att hålla undan från prestigekamper. Men ska partier och aktörer som tycker att regeringens NATO-motstånd bör straffas genom att inte medverka till räddning? Jag tycker inte det. Inte om man ser till nationens intresse.
annika nordgren christensen 
Du tänker helt rätt och vackert om behov av prestigelöst politiskt arbete, som kanske skulle kunna utarbeta den strategi som saknas (NATO-medlemskap). Även under denna regering är dock Finansens makt alldeles för stor samt Vs och MPs försvarsfientlighet alltför inflytelserik för att få fram de snabba beslut om upprustning (fult ord?) som behövs.
Välskrivet inlägg, det behövs verkligen omfattande ekonomiska satsningar på försvaret – inte bara nu utan med långsiktiga satsningar.
USA har länge flaggat för att vi européer måste ta större ansvar för vår säkerhet och det är hög tid att inse detta.
Svensk säkerhet börjar i Sverige – låt oss inleda här och NU!
Tack för en välskriven artikel. Fångar mycket väl komplexiteten i dagens politiska skeenden, inrikes såväl som på den internationella arenan.
Wallström upphör aldrig att förvåna. Ett land som avsätter en (1) procent av BNP till ett ”försvarslöst” försvar och ett näst intill utraderat Civilförsvar, stoltserar vilt i ett antal retoriska mer eller mindre välgrundade uttalanden från Trumps sida. Att Nato är på väg att krackelera. Vem borde bita på naglarna?! Sittande regeringsföreträdare i aktuella påverkanspositioner!
”Vi står fast vid vår säkerhetspolitiska doktrin!” hävdar Wallström. Som innebär? Ja – vad då egentligen – i praktiken ?!
Är det någon som har anledning att bekymra sig å folkets vägnar så är det att statsledningen i Sverige inte har annat än grumliga aningar hur de skall agera i ett eventuellt skymningsläge – uppenbarligen. Totalt bekymmerslöst upplever åtminstone jag det som. Det känns ju inte heller realistiskt att tro att de eventuellt hemliga bilaterala överenskommelserna skulle ha något större värde ”over there”, efter den 20 januari 2017. Sett inom ramen för det scenario som utspelas i anslutning till Trumps Nato utspel i US. ”Betala så hjälper vi er – kanske . . .”
Sveriges politiker – ett land som inte vill betala för sitt eget försvar, men som ständigt förväntar sig att någon annan skulle göra detta. Naivitet och nonchalans av högsta rang. Wallström är helt klart en av dem som borde rodna rejält.
F Reinfeldt fick med all rätta löpa gatlopp för sitt uttalande om att att försvaret är ett särintresse – bland alla andra. Tyvärr
är det väl så att de rödgröna har samma inställning, även om de inte just använder sig av motsvarande provokativa
retoriska uttalanden i frågan. Men synsättet är tveklöst likartat.
Ett 2%-mål skulle vara mycket mer klädsamt och framför allt anta väsentligt mer realistiska proportioner vad gäller att påbörja en restaurering av det som förötts under många år. Är dessutom av den meningen att dessa medel finns, det är en prioriteringsfråga bland statens utgiftsposter.
Instämmer med Nils J. Dagens minimala försvarsmakt och andra civila försvarsresurser ställer exceptionellt höga krav på välgrundad politisk beslutsfattning i rätt tid, speciellt i samband med krishantering där mestadels nationella resurser utnyttjas. Ett sent/felaktigt beslut kan innebära förödande konsekvenser. Vad gör vi då, om vi inte längre har resurser?
Dessutom har Sverige har, pga minimala satsningar under lång tid, genererat en säkerhetspolitisk osäkerhet i Norden. Våra grannländer ställer sig – milt uttryckt – frågande till våra politikers prioriteringar och dess konsekvenser för andra länder.
Det är dags för våra politiker att se sig själva i spegeln och prioritera radikalt ökade anslag till både civilt och militärt försvar. Dessutom är det ingen dum idé att först läsa den gamle strategen Beaufre´s bok- där finns både ett och ett annat guldkorn, rätt många faktiskt!
Som vanligt kloka reflektioner här, man kan bara hålla med .
Det finns några saker man kan fundera över . Ett vad gör ett NATO medlemskap för nytta/skillnad? När man har eller rättare sagt ska få, när det är bemannat och klart det som lite slarvigt kalls ”en veckas försvar” .
När det tar tre-fyra veckor att få hjälp även som medlem i NATO , Speciellt när den enda sannolika krigsorsaken är att vi dras med i konflikt mellan NATO och Ryssland .
Det andra, är det sannolik att en ev folkomröstning om NATO medlemskap skulle ge ett ja ens om S-ledning skulle ställa sig bakom det ? Vi vet ju hur det gick i EMU omröstningen för att inte tala om hur det gått i Storbritannien och USA .
Det rimliga är väl att man fortast möjligt skaffar sig tre-fyra veckor försvar och när man gjort det kan man fundera på om det räcker eller om man ska gå vidare på andra sätt tex med NATO-optionen .
Det finns ingen genväg i slutändan är det dom faktiska förmågorna som räknas och som en eventuell motståndare kommer att ta hänsyn till i sitt agerande .
Sverige och för den delen NATO blir sannolikt mycket säkrare av en svensk upprustning av sitt militära och civila försvar än av ett svensk medlemskap i Nato och det kommer sannolikt att vara mycket lättare att få igenom en upprustning än ett medlemskap i NATO
Sorgligt att det finns människor (politiker) som tror att det blir bättre av att upprusta istället för att verka för fred.
Sverige har haft fred i 200 år nu sedan vi slutade att slåss mot dansken. Dansken har gått med i NATO och dragits med i både Irak-kriget och nu senast bombningar av civila i Syrien. Dessutom är det tråkigt att man gör detta till en politiskt höger/vänsterfråga! Skärp er och lyssna på folket istället, annars blir det som i UK och USA!