Category: Natomedlemsskap

Make [totalförsvarsbudgeten] Great Again

We live in times of existential crisis, within and beyond the European Union. Our Union is under threat. Our European project, which has brought unprecedented peace, prosperity and democracy, is being questioned.

The EU Global Strategy

22 av EU:s 28 medlemstater är NATO-medlemmar och samarbetet mellan NATO och EU är under utveckling. Vid Europeiska rådet i juni diskuterades relationerna och under NATO:s toppmöte månaden efter undertecknades en deklaration om att utöka samarbetet inom flera områden. Det faktum att båda organisationerna ibland agerar i samma insatsområden, till exempel i Medelhavet, understryker samverkansbehovet liksom bland annat hybridhot.

Med tanke på hur NATO:s vikt framhålls i EU:s globala strategi, liksom betydelsen av relationerna mellan EU och NATO, torde det vara ett gemensamt bekymmer för samtliga EU-länder – oavsett om de är medlemmar i NATO eller ej – om försvarsalliansen försvagas. På samma sätt är tillträdande Trump ett gemensamt bekymmer oavsett vad man anser om svenskt medlemskap i NATO. Trump kan nämligen användas som ett argument mot såväl NATO-medlemskap som den rådande Hultqvistdoktrinen, där bilaterala band är livlina. Att det är ett svårt läge, oavsett inställning i sak, speglades dock inte riktigt av utrikesministerns reaktion efter det amerikanska valet, när hon med viss förtjusning kommenterade NATO-anhängare med att de nog biter på naglarna just nu.

Jag tror det vore bra om politiken kunde samla sig i ett läge som alla beskriver som allvarligt på många fronter och inte ta tillfället i akt att trycka den egna kniven i motståndarsidan, även om läget som sagt lätt kan användas för att framhålla den egna käpphästen.

Militär alliansfrihet är ingen strategi. Att förfäkta NATO-medlemskap när man vet att så inte blir fallet (och inte heller är beredd att fälla regeringen på saken), är inte heller en strategi.

Att i en tid av snabba och starka förändringar enbart ägna sig åt att trycka hårdare på samma argument som man hade igår, är inte riktigt trovärdigt. Det gäller även utanför politiken, där det ibland framstår som om regeringen enbart är paralyserad i sitt hörn av motstånd mot ökat försvarssamarbete (så länge som det inte sker bilateralt eller i den nordiska kretsen). Men om man studerar de kommenterade dagordningarna till EU-nämnden inför de senaste dagarnas rådsmöte, är i alla fall Sverige med på vagnen, på svenskt vis:

Regeringen stöder ambitionen att stärka den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken och särskilt EU:s förmågor inom civil och militär krishantering. Förmågan att kunna bidra till långsiktiga stabiliserande åtgärder i kriser och konflikter i utlandet är högt prioriterad.

Regeringen är positivt inställd till ökat samarbete mellan EU och Nato för att stärka europeisk säkerhet och internationell krishanteringsförmåga (…).

Inför rådet har, såvitt jag vet och i väntan på protokollet från EU-nämnden, inte oppositionen rest några andra krav eller framfört någon alternativ linje.

Allt är för sent, för sakta och för lite just nu, men utkomsten av mötet måste nog ses som ett fall framåt, i synnerhet om man betänker alternativet. Idag kom man dessutom överens om att öka de militära forskningsresurserna för första gången sedan 2010.

Regeringens motstånd mot svenskt NATO-medlemskap kommer inte förändras – det är bara att konstatera. Det innebär självklart inte att man ska sluta påverka i den riktningen, om man tycker det är en bra idé. Men det kan inte vara det enda som förfäktas. Inför att hela fält av osäkerheter breder ut sig framåt, och underlåtenhetssynder blir smärtsamt synliga bakåt, måste man fokusera och ringa in vad som är möjligt. Den senaste tidens händelser visar att den enskilt viktigaste åtgärd som kan vidtas nu är att öka resurserna till Försvarsmakten och att tillskapa resurser för totalförsvarsplanering och övning. Det är nämligen en investering alldeles oavsett hur det går med NATO, EU-samarbetet och Trump i vita huset.

Men när det gäller ekonomin har vi uppenbarligen en låsning – en låsning som säkerligen kommer utgöra en Trumpen presidents bästa exempel på den värsta snålskjutsåkaren – ett litet rikt vänsterland i norr dessutom! I det ovan citerade dokumentet till EU-nämnden blir det lite tragikomiskt (mina kursiveringar):

Regeringen är positivt inställd till ökat samarbete mellan EU och Nato för att stärka europeisk säkerhet och internationell krishanteringsförmåga inom ramen för befintliga budgetmedel (…) Det är fortsatt viktigt att inom befintliga medel stärka EU som säkerhetspolitisk aktör genom att utveckla och bidra till EU:s förmåga att genomföra civila och militära GSFP-insatser.

Min bedömning är att försvarsministerns största oro nu, när det gäller fortlevnaden hos Hultqvistdoktrinen, är ett fortsatt stopp på finansdepartementet, kanske också i kombination med ett amerikanskt tillbakadragande från redan beslutad och aviserad militär övningsverksamhet. Det sistnämnda vore mycket allvarligt, på många sätt, men är (förhoppningsvis) en mer trögrörlig historia som i närtid är mer styrd av budgetplanering och processer i Pentagon än ett föremål för snabba manifestationer av en ny amerikansk linje. Men man vet aldrig och det gör inte försvarsministern heller.

Om dessa två intressen – mer pengar och fullföljt amerikanskt deltagande – borde alla kunna vara överens och samverka gemensamt för att uppnå. Resurserna är faktiskt den enklaste biten och torde även vara möjligt att hålla undan från prestigekamper. Men ska partier och aktörer som tycker att regeringens NATO-motstånd bör straffas genom att inte medverka till räddning? Jag tycker inte det. Inte om man ser till nationens intresse.

 

 

Gästblogg av Bruce Acker: Sweden, why do you hate Canada so?

Jag har härmed svekannöjet att publicera följande text, om den inte helt logiska svenska NATO-linjen, av Bruce Acker, fd amerikansk försvarsattaché, nuvarande Senior Consultant, Rote Consulting:

Sweden, you really need to find strategies to defeat your Hockey fixation with Canada.  It has now clearly become a serious foreign policy barrier and threatens your nation’s security.

I read with intense interest Ove Bring’s expert analysis of the implications of the EU and NATO expressions of defense solidarity (Attachment 2 of Tomas Bertelmans and Åsa Anclairs well-structured and informative report on International Defense Cooperation).  In this analysis, Professor Bring compares the force of law and precedent as relates to both the Treaty on European Union (Lisbon Treaty) Article 42 (7), the NATO Article V, and the Swedish unilateral solidarity declaration of 2009 formulations of the signatories intentions with respect to mutual support and solidarity in crisis.

At risk of oversimplifying, Professor Bring’s analysis concludes that the EU treaty, of which Sweden is a signatory, is legally binding under international law, though there was some room left for maneuver for the individual nation’s unique security policy situation.  However, in its own solidarity declaration, Sweden withdrew itself from the exception offered in Article 42(7) and fully accepts the binding nature of the article.  The professor further concludes that the legal difference between the EU and NATO article V formulation (of which Sweden is not a signatory) is negligible, though the differences in preparation and resourcing yields a tangible difference in credibility.

So it appears that Sweden has no issue with legally committing itself to mutual defense obligations, it only reserves itself on questions concerning whom those obligations are with, or whether those obligations should be taken seriously.  It was the stated policy of the social democratic-led coalition while they were in opposition that neutrality and subsequently militarily non-alignment had served  Sweden well, largely based on the notion that Sweden was credibly seen as able to defend its territory and remain free from foreign exploitation of Swedish territory for aggressive purposes.  After regaining power, the Social Democratic government updated that policy to state they believe this policy continues to serve Sweden well.  Clearly then, credibility is valued by Sweden.

That leaves only the question of with whom Sweden chooses to form the bonds of solidarity.  Sweden has multilaterally entered in to a treaty with all of the EU.  In addition, Sweden has unilaterally welcomed its Nordic neighbors outside of the EU in to its circle of desired security partners, specifically Norway and Iceland (interestingly, both founding members of NATO.)  Looking at the complete list of NATO members, one finds only four members not within the elite company of Sweden’s chosen few—Turkey, Albania, the United States, and Canada.  What can be deduced from this list?  First, consider Turkey.  Sweden is among the most active voices encouraging the EU to welcome Turkey into its number, and thereby extending Sweden’s commitment of solidarity.  Sweden is also favorable to Albanian membership in the EU, and shares an additional special bond of solidarity in standing firm together in the EU against the tragedy of permitting unnecessary highway traffic to be routed around capital city centers.  That leaves only the NATO members on the opposite side of the Atlantic, the United States and Canada, as potentially distasteful partners to include in Sweden’s elite few.  After the Olav Palme years, in which Canada and Sweden shared very synchronized disgust for American behavior in Vietnam, it is easily to conclude that the real problem is the United States.  But deeper reflections on Sweden’s policies and actions belie that conclusion. Even during Palme’s time, the desire to keep the United States as a partner, even if a hidden one, is well proven.  Now Sweden’s zeal for military and political contact with the United States is arguably unmatched by that with any other nation.

Having lived within a few hundred miles of the Canadian border most of my life, I admit we Americans have our share of rivalries with our friends to the North.  We have even fought a war with them more recently that Sweden has with Russia.  But time has healed those wounds.  They are a wonderful people and I dare say that we trust them as much as any other Nation.  We value having a safe border to the North and even have come to like their flannel plaid shirts and floppy hats when the weather so requires.  As a true friend of Sweden and Canada, I urge you both to put your differences aside, look past the 2014 Winter Olympics, and finally welcome Canada into your circle of trust.

Lågmäld avklädning av svensk säkerhetspolitik

Ambassadör Tomas Bertelman har på ett föredömligt strikt och avskalat sätt utrett och idag presenterat Sveriges internationella försvarspolitiska samarbeten i rapporten Försvarspolitiskt samarbete – effektivitet, solidaritet, suveränitet (Fö 2013:B).

Samma dag publicerar TV4/Novus en opinionsmätning där ja-sidan för första gången är större än nej-sidan om ett svenskt medlemskap i NATO och det ger naturligtvis lite extra skjuts i diskussionen, vid sidan av förmodad främmande undervattensverksamhet på svenskt territorium, en säkerhetspolitisk situation som beskrivs i termer ”försämrad” och ”allvarlig” av både den nya och gamla regeringen samt frågetecken kring utrikesminister Wallströms ordval om att regeringen inte är lika entusiastisk vad gäller NATO-samarbetet (som den tidigare regeringen).

Rapporten rekommenderas i sin helhet, men några särskilt intressanta delar förtjänar att lyftas upp i särskild ordning:

Sverige har inte något pågående försvarssamarbete som kan ge sådana effektivitetsvinster eller förmågehöjande effekter att det på något avgörande sätt påverkar svensk försvarsekonomi eller svensk försvarsförmåga. Effekterna av alla dessa samarbeten är i själva verket marginella, då de inte löser eller ens påverkar det grundläggande problemet i form av gapet mellan Försvarsmaktens uppgifter och dess förmåga.

Vidare leder dessa samarbeten, i kombination med vår egen solidaritetsförklaring, till att vi ”knappast kan undgå att identifieras med alliansen – utan att få vare sig den effekt av samarbetet eller det solidariska skydd som ett medlemskap skulle innebära”.

Utredningens slutsats är att:

En saklig och intressebaserad prövning av vad ett Natomedlemskap skulle innebära för svensk del bör därför genomföras. Det vore av flera skäl en fördel om en sådan studie kunde genomföras tillsammans med Finland.

Vid det seminarium (se från 05:01:40 in) Folk och Försvar arrangerade om rapporten, konstaterade Bertelman – fortfarande på sitt effektivt lågmälda sätt – att det inte finns ett enda europeiskt land som kan försvara sig själv mot en resursstark motståndare och att diskussionen om ett svenskt ”enveckasförsvar” snarare väcker undrande kommentarer i Bryssel om en vecka, på egen hand? Det var inte dåligt! 

Färden som Sverige inledde med försvarsreformen är en sällskapsresa, menade Bertelman. Försvarsminister Peter Hultqvist är dock inte med på den sällskapsresan. Han tog emot utredningen och gjorde strax därefter klart att någon NATO-utredning inte är aktuell. Till min förvåning uppstår förvåning om den saken – om än kanske mer av dramaturgisk karaktär.

Jag har sett reaktioner under dagen om att det förmodligen är Miljöpartiet som sett till att skruva fast Socialdemokraterna i NATO-frågan, tydligast uttryckt i regeringsförklaringens formulering om att ”Sverige ska inte bli medlem av NATO”. Men S nej är inte taktik eller resultat av en misslyckad förhandling och Peter Hultqvist är inte NATO-skeptiker på låtsas. Han är en del av det socialdemokratiska partiet och känner både hjärta och kapillärerna i det. NATO-motståndet är inget man gör upp med genom en pragmatisk hållning, hur svårt det än är för pragmatiker att förstå det. Här pratar vi partiets DNA och i detta DNA ligger en djupt rotad uppfattning att USA inte ska stipulera villkoren för svensk försvarspolitik, i alla fall inte synligt och uppenbart, vilket i förlängningen förklarar varför man kan leva med andra sorters solidaritetsförklaringar på den europeiska kontinenten.

Jag tror Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet, redan idag naglade fast vilken bild man från vänster kommer försöka sätta på utredningen. I SVT:s Rakt på strax efter Folk och Försvars seminarium, gjorde han klart att Bertelmans utredning är ett – måhända välskrivet – inlägg i NATO-debatten från den förra regeringen och att ett NATO-medlemskap inte är svaret på de utmaningar som modern hybridkrigföring och civila hot innebär. En NATO-utredning är således onödig.

Och i frågan om en svensk NATO-utredning är faktiskt S och M överens, vilket fd försvarsminister Karin Enström (M) tydliggjorde lite tidigare i samma program, dock från helt motsatt position i sak. Det var helt enkelt inte särskilt nödvändigt (hon kunde dock se ett värde i en gemensam svensk-finsk process).

Svårare att hantera för regeringen är Bertelmans bistra besked om den svenska solidaritetsförklaringen (som Ove Bring har utrett för utredningens räkning i en bilaga till rapporten), liksom hans bedömning att den svenska politiken är oklar både för oss själva och andra. Sverige vill undvika förpliktelser och ha kvar handlingsfrihet, samtidigt som vi avger en solidaritetsförklaring som är lika bindande som NATO:s artikel 5. Eller lika lite bindande, om man vill vända på steken, då båda förpliktigar till stöd men lämnar öppet för nationen att bestämma vilket. NATO:s solidaritet omgärdas dock av trovärdighet, till skillnad från den svenska, ty det är ”nästan ingen utomlands som förstår den eller räknar med den”, som Bertelman uttryckte det på seminariet.

Den andra svårigheten uppstår kring det nordiska samarbetet och då särskilt det finsk-svenska, vilket är den väg framåt som S så tydligt markerar. Bertelman säger att effekten av detta samarbete är ”marginell”, vilket omedelbart lär klibba fast i det kollektiva minnet och det lägger viss sordin på möjligheten att i triumf deklarera nya framgångar på området.

När regeringen fortsatt säger nej till NATO och den svenska politiken är lika svårbegriplig som föreställningen att vi kan räkna med militärt stöd av ”någon” – såvitt det inte är en slags bieffekt av åtgärder som vidtas för att försvara NATO:s medlemmar – i händelse av krig, vad är då alternativet? Bertelman säger det självklara: Sverige kan återgå till restriktiv och traditionell militär alliansfrihet och återta åtaganden som ingen ändå tar på allvar. Men att tro att svenska folket skulle vara beredda att betala för det försvar som behövs för att trovärdigt backa upp en sådan politik är helt uteslutet. I förlängningen skulle detta kunna leda till att den kommande försvarsinriktningspropositionen fortsätter och förstärker den retoriska övning man inledde redan 2008, med ökat fokus på det nationella försvaret. Tillämpad värnplikt och åtgärder som förknippas med försvar av territoriet i första hand, skulle kunna understödja detta. Problemet är bara att Hultqvist, mycket hedervärt, har varit så tydlig med att byken kring tillståndet i det svenska militära försvaret ska tvättas offentligt. Han har sagt att han vill veta hur det står till med försvarsförmågan, på riktigt. Och någon skönmålning vill han inte veta av. Då blir det svårt att få Försvarsmakten att framstå som tillräckligt stark på egen hand, för att motverka Bertelmans slutsatser.

Hur allt detta ska gå ihop är jag inte människa att begripa. Vi för en politik som är obegriplig för vår omvärld och som ger oss NATO:s nackdelar men inte fördelar, utan reell möjlighet att välja en annan väg (som dessutom hade inneburit en stark kontrast till våra europeiska grannar) – och allt detta i ett läge som Bertelman beskriver som mer osäkert än under kalla kriget, men framförallt regeringen själv beskriver i än mörkare ordalag.

Frågan är var Socialdemokraternas NATO-motstånd slutar och intresset börjar? Möjligen ska det till ett mer direkt hot mot landet och medborgarna, som får det att röra sig från arbetarekommunerna och uppåt i partiet, i kombination med en ökad förståelse för att det inte bara är att täppa till ett nationellt svenskt försvar med några miljarder hit eller dit. En annan väg skulle kunna vara att så att säga knoppa av samarbetet till en nordisk del av NATO, vilket jag varit inne på tidigare i ett förslag om NOTO (NOrdic Treaty Organization) – vilket såklart inte löser upp några knutar kring USA-dominans och vånda kring Rysslands reaktioner, men som man kanske skulle kunna smälta om man gjorde det till en socialdemokratisk uppfinning i Norden.

Rakt på sak om svenskt NATO-medlemskap

 

kkrva nato okt 2013

Nu går det att se FörsvarsForums fullbokade Natoseminarium från den 24 oktober i efterhand genom denna länk.

Första delen omfattar Karlis Neretnieks (generalmajor och tidigare rektor vid Försvarshögskolan) som beskriver vad NATO är samt Sverre Diesen (general och tidigare försvarschef i Norge) som talar under rubriken ”Ett litet lands inflytande i NATO”.

I den andra delen ser vi fil dr Mike Winnerstig som talar för ett svenskt medlemskap och Sven Hirdman (tidigare statssekreterare och svensk ambassadör i Moskva) som talar mot. Därefter analyserar Rolf Tamnes (historiker och tidigare direktör för Institutt for forsvarsstudier i Norge) hur den säkerhetspolitiska situationen i Norden skulle påverkas av ett svenskt medlemskap och till sist möts samtliga i en avslutande paneldiskussion.

Under denna paneldiskussion redogör också ledamöterna för sina bästa argument både för och emot ett svenskt NATO-medlemskap – rekommenderas – och en övergripande reflektion är att samtliga debattörer ger befriande raka besked.

 

NATO blir valfråga

Centerpartisterna i Stockholm har haft distriktsstämma. Ett resultat är att distriktet ställer sig positiva till ett svenskt medlemskap i NATO.

Inför valet 2006 sade högeralliansen att frågan om NATO-medlemskap inte var aktuellt under mandatperioden. Underförstått: Men vi måste bestämma oss för vad vi ska driva inför nästa val.

Jag har länge hävdat att det parti som hittills har bromsat en svensk anslutning inom alliansen, Centerpartiet, inte kommer att göra det nästa gång det bli aktuellt. Stockholmscenterns stämmobeslut är ytterligare ett tecken på det.

Tidigare har Magnus Andersson, CUF-ordförande, uttalat att ungdomsförbundet anser att Sverige ska utreda ett svenskt NATO-medlemskap.

Tre av fyra borgerliga partier?

Vid kristdemokraternas riksting, som inleds i Sundsvall idag, behandlas en motion som kräver att ”rikstinget ger partistyrelsen i uppdrag att verka för att Sverige skall bli medlem i Nato och på så sätt bli en mer aktiv aktör för att främja demokrati och frihet i världen”. Om Kd skulle anta denna linje vore det tre av fyra borgerliga partier som (med lite olika tidsperspektiv) förespråkar svenskt Nato-medlemskap.

Men, Kd:s partistyrelse skriver i sitt yttrande till motionen att man dock anser att ”den militära alliansfriheten är någonting som Kristdemokraterna även fortsatt bör värna”. Dock, och en smula obegripligt, säger man samtidigt att man inte ”i nuläget ta ställning i för medlemskap i Nato. Partistyrelsen föreslår rikstinget besluta att avslå motionen.”

Man får således in två, något motstridiga, budskap på samma gång:

Vi vill inte bli medlemmar.
Vi vill inte ta ställning.

Else-Marie Lindgren, kristdemokratisk riksdagsledamot för Västra Götaland södra och ledamot av Försvarsberedningen och Försvarsutskottet, åker till rikstinget med ambitionen att få kristdemokraterna att inte säga entydigt nej till ett medlemskap. Hon skriver i ett pressmeddelande att ”Ett svenskt medlemskap skulle öka möjligheten till inflytande och skydd i samband med gemensamma insatser och innebära att vi får ett mer effektivt försvar, inte minst ekonomiskt”.

Det låter därmed som att rikstinget har en tredje linje att förhålla sig till – en linje som påminner om moderaternas: Ja till medlemskap, men inte nödvändigtvis precis nu.

Det skall bli intressat att följa vad som blir resultatet. Om rikstinget tar intryck av Else-Marie och stryker den del av partistyrelsens svar på motionen som handlar om att ”den militära alliansfriheten är någonting som Kristdemokraterna även fortsatt bör värna”, ja då är det bara centern som håller emot Nato-medlemskap.