Märkt: NOTO

Lågmäld avklädning av svensk säkerhetspolitik

Ambassadör Tomas Bertelman har på ett föredömligt strikt och avskalat sätt utrett och idag presenterat Sveriges internationella försvarspolitiska samarbeten i rapporten Försvarspolitiskt samarbete – effektivitet, solidaritet, suveränitet (Fö 2013:B).

Samma dag publicerar TV4/Novus en opinionsmätning där ja-sidan för första gången är större än nej-sidan om ett svenskt medlemskap i NATO och det ger naturligtvis lite extra skjuts i diskussionen, vid sidan av förmodad främmande undervattensverksamhet på svenskt territorium, en säkerhetspolitisk situation som beskrivs i termer ”försämrad” och ”allvarlig” av både den nya och gamla regeringen samt frågetecken kring utrikesminister Wallströms ordval om att regeringen inte är lika entusiastisk vad gäller NATO-samarbetet (som den tidigare regeringen).

Rapporten rekommenderas i sin helhet, men några särskilt intressanta delar förtjänar att lyftas upp i särskild ordning:

Sverige har inte något pågående försvarssamarbete som kan ge sådana effektivitetsvinster eller förmågehöjande effekter att det på något avgörande sätt påverkar svensk försvarsekonomi eller svensk försvarsförmåga. Effekterna av alla dessa samarbeten är i själva verket marginella, då de inte löser eller ens påverkar det grundläggande problemet i form av gapet mellan Försvarsmaktens uppgifter och dess förmåga.

Vidare leder dessa samarbeten, i kombination med vår egen solidaritetsförklaring, till att vi ”knappast kan undgå att identifieras med alliansen – utan att få vare sig den effekt av samarbetet eller det solidariska skydd som ett medlemskap skulle innebära”.

Utredningens slutsats är att:

En saklig och intressebaserad prövning av vad ett Natomedlemskap skulle innebära för svensk del bör därför genomföras. Det vore av flera skäl en fördel om en sådan studie kunde genomföras tillsammans med Finland.

Vid det seminarium (se från 05:01:40 in) Folk och Försvar arrangerade om rapporten, konstaterade Bertelman – fortfarande på sitt effektivt lågmälda sätt – att det inte finns ett enda europeiskt land som kan försvara sig själv mot en resursstark motståndare och att diskussionen om ett svenskt ”enveckasförsvar” snarare väcker undrande kommentarer i Bryssel om en vecka, på egen hand? Det var inte dåligt! 

Färden som Sverige inledde med försvarsreformen är en sällskapsresa, menade Bertelman. Försvarsminister Peter Hultqvist är dock inte med på den sällskapsresan. Han tog emot utredningen och gjorde strax därefter klart att någon NATO-utredning inte är aktuell. Till min förvåning uppstår förvåning om den saken – om än kanske mer av dramaturgisk karaktär.

Jag har sett reaktioner under dagen om att det förmodligen är Miljöpartiet som sett till att skruva fast Socialdemokraterna i NATO-frågan, tydligast uttryckt i regeringsförklaringens formulering om att ”Sverige ska inte bli medlem av NATO”. Men S nej är inte taktik eller resultat av en misslyckad förhandling och Peter Hultqvist är inte NATO-skeptiker på låtsas. Han är en del av det socialdemokratiska partiet och känner både hjärta och kapillärerna i det. NATO-motståndet är inget man gör upp med genom en pragmatisk hållning, hur svårt det än är för pragmatiker att förstå det. Här pratar vi partiets DNA och i detta DNA ligger en djupt rotad uppfattning att USA inte ska stipulera villkoren för svensk försvarspolitik, i alla fall inte synligt och uppenbart, vilket i förlängningen förklarar varför man kan leva med andra sorters solidaritetsförklaringar på den europeiska kontinenten.

Jag tror Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet, redan idag naglade fast vilken bild man från vänster kommer försöka sätta på utredningen. I SVT:s Rakt på strax efter Folk och Försvars seminarium, gjorde han klart att Bertelmans utredning är ett – måhända välskrivet – inlägg i NATO-debatten från den förra regeringen och att ett NATO-medlemskap inte är svaret på de utmaningar som modern hybridkrigföring och civila hot innebär. En NATO-utredning är således onödig.

Och i frågan om en svensk NATO-utredning är faktiskt S och M överens, vilket fd försvarsminister Karin Enström (M) tydliggjorde lite tidigare i samma program, dock från helt motsatt position i sak. Det var helt enkelt inte särskilt nödvändigt (hon kunde dock se ett värde i en gemensam svensk-finsk process).

Svårare att hantera för regeringen är Bertelmans bistra besked om den svenska solidaritetsförklaringen (som Ove Bring har utrett för utredningens räkning i en bilaga till rapporten), liksom hans bedömning att den svenska politiken är oklar både för oss själva och andra. Sverige vill undvika förpliktelser och ha kvar handlingsfrihet, samtidigt som vi avger en solidaritetsförklaring som är lika bindande som NATO:s artikel 5. Eller lika lite bindande, om man vill vända på steken, då båda förpliktigar till stöd men lämnar öppet för nationen att bestämma vilket. NATO:s solidaritet omgärdas dock av trovärdighet, till skillnad från den svenska, ty det är ”nästan ingen utomlands som förstår den eller räknar med den”, som Bertelman uttryckte det på seminariet.

Den andra svårigheten uppstår kring det nordiska samarbetet och då särskilt det finsk-svenska, vilket är den väg framåt som S så tydligt markerar. Bertelman säger att effekten av detta samarbete är ”marginell”, vilket omedelbart lär klibba fast i det kollektiva minnet och det lägger viss sordin på möjligheten att i triumf deklarera nya framgångar på området.

När regeringen fortsatt säger nej till NATO och den svenska politiken är lika svårbegriplig som föreställningen att vi kan räkna med militärt stöd av ”någon” – såvitt det inte är en slags bieffekt av åtgärder som vidtas för att försvara NATO:s medlemmar – i händelse av krig, vad är då alternativet? Bertelman säger det självklara: Sverige kan återgå till restriktiv och traditionell militär alliansfrihet och återta åtaganden som ingen ändå tar på allvar. Men att tro att svenska folket skulle vara beredda att betala för det försvar som behövs för att trovärdigt backa upp en sådan politik är helt uteslutet. I förlängningen skulle detta kunna leda till att den kommande försvarsinriktningspropositionen fortsätter och förstärker den retoriska övning man inledde redan 2008, med ökat fokus på det nationella försvaret. Tillämpad värnplikt och åtgärder som förknippas med försvar av territoriet i första hand, skulle kunna understödja detta. Problemet är bara att Hultqvist, mycket hedervärt, har varit så tydlig med att byken kring tillståndet i det svenska militära försvaret ska tvättas offentligt. Han har sagt att han vill veta hur det står till med försvarsförmågan, på riktigt. Och någon skönmålning vill han inte veta av. Då blir det svårt att få Försvarsmakten att framstå som tillräckligt stark på egen hand, för att motverka Bertelmans slutsatser.

Hur allt detta ska gå ihop är jag inte människa att begripa. Vi för en politik som är obegriplig för vår omvärld och som ger oss NATO:s nackdelar men inte fördelar, utan reell möjlighet att välja en annan väg (som dessutom hade inneburit en stark kontrast till våra europeiska grannar) – och allt detta i ett läge som Bertelman beskriver som mer osäkert än under kalla kriget, men framförallt regeringen själv beskriver i än mörkare ordalag.

Frågan är var Socialdemokraternas NATO-motstånd slutar och intresset börjar? Möjligen ska det till ett mer direkt hot mot landet och medborgarna, som får det att röra sig från arbetarekommunerna och uppåt i partiet, i kombination med en ökad förståelse för att det inte bara är att täppa till ett nationellt svenskt försvar med några miljarder hit eller dit. En annan väg skulle kunna vara att så att säga knoppa av samarbetet till en nordisk del av NATO, vilket jag varit inne på tidigare i ett förslag om NOTO (NOrdic Treaty Organization) – vilket såklart inte löser upp några knutar kring USA-dominans och vånda kring Rysslands reaktioner, men som man kanske skulle kunna smälta om man gjorde det till en socialdemokratisk uppfinning i Norden.