I Rikskonferensens epilog

Folk och Försvars rikskonferens i Sälen är slut för i år. Vad som riskerade bli ett stort antiklimax i och med att ÖB blev magsjuk och fick ställa in, blev istället en konferens där innehållet i programmet visade sig så bra att det stod på egna ben och inte var beroende av förväntad dramatik mellan försvarsministern och Försvarsmakten kring den debatt som sysselsatt Försvarssverige sedan beskedet om ”enveckasförsvaret”.

I korridorer och barer och i förekommande fall skidspår var det naturligtvis fortfarande det man diskuterade, men resulterade mest i förvirrade diskussioner om hur många veckor det egentligen var sagt att uthålligheten omfattade och vad för slags scenario man egentligen hade spelat med samt om hela Sverige ska och kan försvaras – och i så fall när denna förmåga finns på plats. Här pratar politiken, Försvarsmakten och medierna förbi varandra och jag avser återkomma till det i ett senare inlägg.

Parallellt med detta var givetvis Sveriges relation till NATO i blixtbelysning i och med generalsekreterare Anders Fogh Rasmussens framträdande i Sälen. I ett mycket svenskanpassat tal med rubriken ”NATO and Sweden: Strong Partners in support of the United Nations” sade Fogh Rasmussen vad som gäller och vad de egna medlemmarna måste höra honom säga om de ömsesidiga försvarsgarantierna i fördragets artikel V.

Ett annat övergripande intryck är att hela NATO-frågan är mindre laddad och behandlas på ett annat idag än för bara några år sedan. Demonstrationerna mot NATO:s närvaro i Göteborg 2007 känns t.ex. ganska avlägsna, liksom Socialdemokratins stopp för deltagande i NATO Response Force (NRF) året efter – något som man nu verkar öppna för och det är en omsvängning som man inte ska underskatta betydelsen av. Jämför bland annat med den försvars- och säkerhetspolitiska valplattform (S) lade fram tillsammans med (V) och (MP) inför valet 2010, där deltagande i NRF avvisades ”bland annat eftersom vi anser att Försvarsmakten redan har betydande åtaganden”. Dessa formuleringar återfinns även i en artikel på Brännpunkt i februari 2008 av de två S-talespersonerna Urban Ahlin och Anders Karlsson med tillägget att:

”(…) försvarsbudgeten är starkt ansträngd. Den borgerliga regeringen har tidigare visat att den tar försvarspolitiska beslut utan att först analysera dem. Det har redan fått allvarliga konsekvenser för Försvarsmakten”.

Något som förvisso är än mer aktuellt idag, om det nu verkligen hade varit ekonomin som avgjorde saken.

Detta nya mer avslappnade förhållningssätt till NATO växer fram under skuggan av Moderaternas och Socialdemokraternas stabila positioner i frågan. Jag dristar mig till att påstå att tonläget hade varit mycket mer högljutt om det rörde sig på allvar i de två stora partier som gemensamt avgör saken. Då hade förmodligen samtliga småpartier i Alliansen, sånär som (FP), varit försiktigare, ty den NATO-skeptiska allmänheten verkar se NATO som ett större hot mot freden än frånvaron av försvarsgarantier. Ulf Bjereld på Newsmill:

”Den andra förklaringen är att Nato-motståndarna inte tror att ett Nato-medlemskap skulle öka Sveriges säkerhet. I stället är det så att merparten av Nato-motståndarna gör bedömningen att ett medlemskap i Nato skulle öka risken för att Sverige ofrivilligt blir indraget i militära krigshandlingar.”

Hur denna inställning ändras över tid påverkas troligen av hotbildsuppfattningen, möjligen i kombination med larm om Sveriges begränsade militära förmåga. Men det är inte säkert. Jag tror allmänhetens syn på hot och risk mot vårt samhälle har genomgått en mycket djupare förändring sedan Kalla kriget än vad många – i synnerhet i försvarskretsar – har förstått och inte velat se i frustrationen över vad man anser är ett slarvigt ointresse från både allmänhet, medier och politiken.

Men det krävs en djupare förståelse än kontraproduktiv irritation över att ingen begriper, typ. Och förståelsen gäller hur samhället verkligen ser ut: Hur skulle vårt samhälle reagera på ett överhängande hot om krig eller ett krigstillstånd? Vet vi det? En obehaglig tanke för många är inte bara vad vi har för samlad civil och militär kapacitet om det värsta händer, utan också om vi skulle uthärda de uppoffringar som ett försvar som bygger på uthållighet över ytan, ”sega gubbar” och fria kriget innebär? Jag har svårt att se det och anser att det är en dimension som förtjänar sin plats i diskussionen. Det som kommer till uttryck i opinionsmätningar om vilken vikt allmänheten lägger vid försvarsfrågor, eller för den delen ytterst i regeringens ställningstaganden, speglar dessa förändringar. Oavsett det handlar om hur vi ska ha det med NATO eller försvarets uthållighet. Det handlar inte bara om föreställningar om att den eviga freden är här, och man ska inte bara vifta bort alltsammans genom hänvisningar till okunskap om geopolitikens realiteter.

För min egen del konstaterar jag åter att vägen till en öppen och inkluderande diskussion om både Sveriges militära omvärldsrelationer (inklusive NATO) och hur vi bedömer vår säkerhetspolitiska miljö och militära förmåga går genom det nordiska. En Nordisk försvarsberedning hade t.ex. kunnat lägga ut texten om vilken militär och civil förmåga som krävs idag och hur våra samhällen så att säga kan stämma överens med det. Här existerar inga låsningar, däremot en gräns dit man når förr eller senare så länge man inte har ömsesidiga garantier som både övas och försvarsplaneras. Även till detta ämne kommer jag återkomma. Men innan dess kan det vara värt att summera Rikskonferensen med att blicka framåt.

Alla som vet något om Sverker Göranson förstår att han måste gnisslat tänder från sjuksängen över att inte ha kunnat leverera sitt budskap i Sälen. Intresset var som sagt stort inför att ha ÖB och försvarsministern under samma tak efter debatten om Försvarsmaktens förmåga, men det fanns säkert även starka skäl för Försvarsmaktens ledning att ta tillfället i akt och bädda för vad som lär bli en turbulent vår.

I oktober 2012 fick Försvarsmakten i ”Regeringsbeslut 7” uppgiften att inkomma med fördjupade ekonomiska underlag i samband med budgetunderlaget för 2014 som lämnas i mars.

Försvarsmakten ska enkelt uttryckt lämna konsekvensbeskrivningar av vad en prolongerad ekonomi innebär om man samtidigt ska uppfylla de beslut som finns om försvarets förmåga och utformning, samt beskriva konstadsutvecklingen fram till 2019. Försvarsminister Karin Enström (M) uttryckte sig på följande sätt i Sälen:

”Både i år och nästa år har Försvarsmakten en ekonomi i balans. Efter 2015 gör Försvarsmakten i sin inledande analys bedömningen att så inte kommer vara fallet. Detta tar jag på stort allvar. Men underlaget som Försvarsmakten har lämnat ger inte svar på alla frågor om utvecklingen under kommande år. Regeringen beslutade därför under hösten att ta ett helhetsgrepp kring Försvarsmaktens ekonomi. Tillsammans med myndigheten görs nu en djupare analys av den långsiktiga ekonomiska utvecklingen. Försvarsmakten ska redovisa sin del senast 1 mars 2013. Det underlaget ska ge mig och regeringen möjlighet att bedöma om det finns behov av att fatta strategiska beslut.”

Låt säga att Försvarsmakten redovisar ett antal brutala alternativ i mitten av mars – det kommer rimligen bli försenat – där en konsekvens tex är en avskaffad försvarsgren, ja då får regeringen problem eftersom man i de senaste turerna skruvat fast sig hårt i att insatsorganisation 2014 (IO 14) är tillräcklig givet den hotbild man ser framför sig. Och eftersom man har sagt att den är tillräcklig, har man indirekt sagt att den förmågan är vad som behövs.

Min gissning är att försvarsministern tackar ÖB så mycket för marsunderlaget, hänvisar till att det nu ska granskas i Regeringskansliet men att hon omedelbart ger besked om att försvarsgrenarna ska bestå – om nu FM meddelar något annat. Där går förmodligen någons lags moderat gräns. Försvarsministern kommer också hänvisa till Försvarsberedningens arbete med omvärldsbedömningen, som levereras i sommar, och eventuellt öppna för en förlängd implementeringsperiod bortom 2019. Genom alla diskussioner om försvarsekonomin är det värt att påminna sig om det ofta upprepade mantrat att inriktningen för IO 14 respektive personalförsörjning kan ”bara genomföras i den takt som ekonomin tillåter”. Därigenom sitter Försvarsberedningen med två starka intressen som vill åt varsitt håll: Ett som handlar om debatten kring Ryssland och landets militära statsningar och viljan att undvika anklagelser om skönmålning kring detta – särskilt hos de mindre Allianspartierna. Och ett som handlar om att man måste finna stöd i hotbildsbedömningen för att nedgå i förmåga och sträcka ut tiden i reformarbetet.

Mot bakgrund av detta ska nog Rikskonferensen i den del som handlar om försvarsekonomi och försvarseffekt snarast ses som en uppvärmning inför vad som komma skall.

PS. Rekommenderar starkt Mike Winnerstigs genomgång av moderat försvarspolitik i Frivärld Magasin:

2 comments

  1. Major Retreutte

    Winnerstigs genomgång är onekligen intressant läsning, men hans objektivitet blir naggad i kanten av uttalanden som ”…försvarsreformen som inleddes under Sten Tolgfors’ ledning … ett professionellt, välutbildat och tekniskt välutrustat expeditionärt försvar med förmåga till både internationella insatser och territoriellt försvar av Sverige”. Reformen startades inte ens under nuvarande regering, utan tidigt 00-tal. Inriktningen bygger på den inriktning som den sista breda försvarsberedningen angav – där du ingick. Att sitta still i båten och låta saker röra sig av egen kraft kan knappast kallas ledning. Han har sedan en viktig poäng att ett återtagande av tidigare avskräckande totalförsvar är en ekonomiskt omöjlighet för Sverige.

    Många borde dock skilja mellan vilka försvars- och säkerhetspolitiska effekter en viss utformning av våra stridskrafter innebär från vilken förmåga våra stridskrafter faktiskt skulle utveckla vid i ett skede där stridshandlingar är igång. Säkerhetspolitik är en strategisk doktrin som omfattar att planera för åtgärder i ett större skede och ett flöde av beroende händelser. Oftast handlar det om en oönskad kedja av händelser där man vill stoppa händelseförloppet så tidigt som möjligt, t.ex innan det utvecklar sig till öppna stridshandlingar. Först jobbar vi med dialog och diplomati. Ta t.ex. det tidigare invasionsförsvaret. Dess huvudsakliga syfte var inte krig, utan fred. Dess huvudsakliga syfte var att vara tillräckligt trovärdigt för att avhålla en potentiell angripare från att se militärt angrepp som en lämplig väg framåt. Tvinga dem till förhandlingsbordet istället i händelse av en konflikt. Det förutsatte en relativt stor och trovärdig förmåga. Dock inte nödvändigtvis en som vi själva trodde skulle klara månaders krig. Det viktiga var nämligen hur vår försvarsförmåga uppfattades och värderades av omvärlden. Därav blev t.ex. en hög nivå av försvarssekretess ett viktigt element i det praktiska försvarsarbetet. Att ge sken av en förmåga som vi inte hade gav nämligen en hög försvarseffekt, men utan att kosta något. Så länge försvaret uppfyllde sitt syfte och avhöll motståndare från militära våldshandlingar mot vårt land så fyllde det sitt syfte och var användbart (!). Även om enskilda system och soldater skulle haft ett i praktiken dåligt duellvärde mot omvärldens hotsystem. Det var då inte den verkliga förmågan som var instrumentet för svensk säkerhet, utan den uppfattade. Om Sverige hade hamnat i krig, så hade också vald försvars – och säkerhetspolitik misslyckats vilket faktiskt aldrig hände. Felet var inte en dålig säkerhets- och försvarspolitik eller oanvändbara stridskrafter. Felet var en bristande förmåga att uthålligt finansiera dåvarande politik. På samma sätt så borde utformningen och värderingen av dagens försvar ske på en något högre intellektuell abstraktionsnivå än att enbart jämföra enskilda vapensystems duellvärde i faktisk strid. Även dagens försvar borde vara politikens instrument med olika syften och önskad politisk effekt i olika skeden av en hotande händelseutveckling, där ett av de sista består av öppen väpnad konflikt. Det är främst effekten i de tidiga skedena som är viktig om man inte accepterar att snabbt ta sig till skedet våldshandlingar för att primärt lösa konflikter där. Alltså borde t.ex frågan om ett NATO-medlemskap vara betydligt mer central för försvarspolitiken än frågor om enskilda materielsystem i Försvarsmakten? Hur effektivt får vi försvarseffekt som fördröjer eskalation av en potentiell konflikt till rena våldshandlingar mot oss och skapar incitament för dialog och förhandling istället? Idag har vi en ”osäkerhetspolitik” som inbjuder en potentiell motståndare att snabbt och effektivt vinna en konflikt genom ett snabbt och riskfritt militärt ingripande, eller hot om detsamma.

    Jag kan inte riktigt skaka av mig känslan att vi inte riktigt är lika kompetenta eller har samma kunskapsbas och intellektuella förmåga som tidigare generationers beslutsfattare. Vi verkar agera på en mycket förenklad omvärldsuppfattning jämfört med våra föregångare. Ödmjukhet är dessutom ingen god valuta i dag och den gamla militära devisen ”ett säkert uppträdande kan dölja oceaner av okunskap” används antagligen mer än vad som egentligen är hälsosamt för vårt samhälle. Varken Försvarsmaktens eller den politiska nivåns retorik inger något förtroende för det intellektuella kapitalet i dagens försvarspolitik.

  2. Lars

    Mycket läsvärt Annika NC och major R! Kan bara tillägga att det som är naturligt i Schweiz nästan aldrig kommer upp i de viktiga svenska diskussionerna, dvs att ett totalförsvar behövs inte bara för att avhålla andra stater från att vilja beskydda oss alt utnyttja nyckelområden (Gotland) i konflikter med andra.

    Vad jag menar med Schweiz har jag tagit upp bl a i detta inlägg: http://gyllenhaals.blogspot.se/2010/08/ett-hallbart-forsvar.html

    Om schweizisk syn på senare tid handlar denna: http://gyllenhaals.blogspot.se/2012/10/norsk-hojning-och-schweizisk-varning_9.html

    Mvh,

    Lars

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s